TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

den 7 december 2022(*)

”Ekonomisk och monetär politik – Tillsyn över kreditinstitut – Artikel 6.5 b i förordning (EU) nr 1024/2013 – Behov av att låta ett mindre betydande kreditinstitut stå under direkt tillsyn av ECB – Begäran från nationell behörig myndighet – Artikel 68.5 i förordning (EU) nr 468/2014 – ECB:s beslut att klassificera PNB Banka som en mindre betydande enhet som är underställd dess direkta tillsyn – Motiveringsskyldighet – Proportionalitet – Rätt till försvar – Tillgång till akten i ärendet – Rapport enligt artikel 68.3 i förordning nr 468/2014 – Artikel 106 i rättegångsreglerna – Begäran om muntlig förhandling som inte innehåller någon motivering”

I mål T‑301/19,

PNB Banka AS, Riga (Lettland), företrädd av advokaten O. Behrends,

sökande,

mot

Europeiska centralbanken (ECB), företrädd av C. Hernández Saseta, F. Bonnard och D. Segoin, samtliga i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

vid förhandlingen sammansatt av ordföranden S. Gervasoni (referent) och domarna L. Madise, P. Nihoul, R. Frendo och J. Martín y Pérez de Nanclares,

justitiesekreterare: E. Coulon,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

följande

Dom

1        Sökanden, PNB Banka AS, har med stöd av artikel 263 FEUF väckt talan om ogiltigförklaring av Europeiska centralbankens (ECB) beslut att klassificera banken som ett mindre betydande institut som ska underställas direkt tillsyn, delgivet genom skrivelse av den 1 mars 2019 (nedan kallat det angripna beslutet).

I.      Tillämpliga bestämmelser

2        Artikel 6.5 b i rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63) har följande lydelse: ”I fråga om [mindre betydande] kreditinstitut och inom den ram som fastställs i punkt 7 [i denna artikel] ska följande gälla: I de fall det är nödvändigt för att säkerställa en enhetlig tillämpning av hög tillsynsstandard får ECB närsomhelst, på eget initiativ efter att ha hört de nationella behöriga myndigheterna eller på begäran av en nationell behörig myndighet, besluta att själv direkt utöva alla relevanta befogenheter för ett eller flera [mindre betydande] kreditinstitut …, inbegripet i de fall då finansiellt stöd har begärts eller erhållits indirekt från [Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF)] eller [Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM)]”.

3        Artikel 67 i Europeiska centralbankens förordning (EU) nr 468/2014 av den 16 april 2014 om upprättande av ramen för samarbete inom den gemensamma tillsynsmekanismen mellan Europeiska centralbanken och nationella behöriga myndigheter samt med nationella utsedda myndigheter (EUT L 141, 2014, s. 1) har rubriken ”Kriterier för ett ECB-beslut enligt artikel 6.5 b i [förordning nr 1024/2013]. I artikel 67.2 räknas bland annat en rad faktorer upp som ECB ska beakta innan den beslutar att utöva direkt tillsyn över en mindre betydande enhet som står under tillsyn.

4        I artikel 68 i förordning nr 468/2014, med rubriken ”Förfarande för att utarbeta ett ECB-beslut enligt artikel 6.5 b i [förordning nr 1024/2013] på begäran av en nationell behörig myndighet”, föreskrivs följande:

”…

3.      Den nationella behöriga myndighetens begäran ska åtföljas av en rapport med en redogörelse för tillsynshistorik och riskprofil för den berörda mindre betydande enhet eller grupp som står under tillsyn.

…

5.      Om ECB beslutar att det är nödvändigt att ECB utövar direkt tillsyn över denna mindre betydande enhet eller grupp som står under tillsyn för att säkerställa en enhetlig tillämpning av hög tillsynsstandard, ska den anta ett ECB-beslut i enlighet med avdelning 2 [i del IV i denna förordning].”

II.    Bakgrund till tvisten

5        Vid tidpunkten för det angripna beslutet var sökanden ett mindre betydande kreditinstitut i Lettland i den mening som avses i artikel 6.4 i förordning nr 1024/2013 (nedan kallat ett mindre betydande kreditinstitut). Sökanden stod därför under direkt tillsyn av den lettiska finansinspektionen Finanšu un kapitāla tirgus komisija (kommissionen för tillsyn av finans- och kapitalmarknaderna, Lettland) (nedan kallad FKTK).

6        Vid tidpunkten för talans väckande var CR största aktieägare i sökanden.

7        Enligt sökanden ”underrättade” sökanden tillsammans med CR och andra medlemmar av dennes familj, som äger aktier i sökanden, den 25 augusti 2017 Republiken Lettland om att skyddet för deras investeringar var föremål för en tvist. De gjorde gällande att de tillsynskrav som FKTK ålagt sökanden var omotiverade och orimliga.

8        Enligt sökanden ingav CR i augusti 2017 ett klagomål till myndigheterna i Förenade kungariket i vilket CR anklagade A, chefen för Latvijas Banka (Lettlands centralbank), för korruption. Korruptionen påstods ha bestått i att A, tack vare sitt inflytande över FKTK, försökt tillskansa sig mutor från CR.

9        I september 2017 klassificerades sökanden som ”ett mindre betydande institut i kris”, i den mening som avses i reglerna om krishantering för mindre betydande enheter, vilket fick till följd att sökanden ställdes under särskild tillsyn av en krishanteringsgrupp bestående av FKTK och ECB.

10      Den 16 november 2017 begärde FKTK att ECB skulle stå för den direkta tillsynen över sökanden. Denna begäran grundade sig för det första på resultatet av en inspektion på plats som genomförts av FKTK och dess inverkan på sökandens kapitaltäckningskvot, för det andra på det ihållande överskridandet av gränsen för stora exponeringar, vars bortfall skulle kunna få ytterligare negativa konsekvenser för kapitaltäckningskvoten, och för det tredje på sökandens och dess största aktieägares anmälan av att det förelåg en tvist om skyddet av investeringar.

11      Efter att ha prövat den begäran som nämns i punkt 10 ovan vid ett sammanträde med tillsynsnämnden den 28 november 2017 avslog ECB denna begäran.

12      Den 12 december 2017 inledde sökanden tillsammans med CR och andra medlemmar i dennes familj, som äger aktier i sökanden, ett skiljeförfarande mot Republiken Lettland vid Internationella centrumet för lösning av investeringstvister (ICSID), med stöd av fördraget av den 24 januari 1994 om främjande och skydd för investeringar mellan Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland och Republiken Lettland (nedan kallat skiljeförfarandet). De hävdade att sökanden sedan slutet av år 2015 hade varit föremål för en alltför långtgående och godtycklig tillsyn från FKTK:s sida, vilken tog sig uttryck i en ökning av den lagstadgade kapitalbasen och begränsningar av verksamheten. De uppgav att denna alltför långtgående och godtyckliga tillsyn berodde på det inflytande som A utövade över FKTK och att syftet var att tillskansa sig mutor från sökanden och CR.

13      Enligt sökanden uppmärksammade CR i december 2017 de lettiska myndigheterna på den korruption som avses i punkt 8 ovan.

14      Den 17 februari 2018 greps A efter det att Korupcijas novēršanas un apkarošanas birojs (byrån för förebyggande och bekämpning av korruption, Lettland) (nedan kallad KNAB) den 15 februari 2018 hade inlett en förundersökning mot honom. Förundersökningen avsåg anklagelser om korruption i samband med tillsynen av en annan lettisk bank än sökanden. I samband med att A försattes på fri fot vidtog KNAB, genom beslut av den 19 februari 2018, flera säkerhetsåtgärder mot A, bland annat förbjöds A att utöva sitt uppdrag som chef för Lettlands centralbank.

15      Den 28 juni 2018 åtalades A av den åklagare som ledde den förundersökning som avses i punkt 14 ovan. Åtalet, som kompletterades den 24 maj 2019, innehöll tre åtalspunkter. Den första åtalspunkten avsåg godtagandet år 2010 av ett muterbjudande från styrelseordföranden i en annan lettisk bank än sökanden, och av själva mutan, i utbyte mot vilken A tillhandahöll rådgivning i syfte att göra det möjligt för banken att undandra sig FKTK:s tillsyn och avstå från att delta i de av FKTK:s möten under vilka frågor om tillsynen av nämnda bank diskuterades. Den andra åtalspunkten avsåg dels godtagandet, efter den 23 augusti 2012, av ett muterbjudande från vice ordföranden i samma banks styrelse i utbyte mot A:s rådgivning i syfte att få till stånd ett upphävande av de begränsningar av verksamheten som FKTK beslutat om och förhindra ytterligare begränsningar, dels A:s mottagande av betalningen av halva mutbeloppet. Den tredje åtalspunkten avsåg penningtvätt i syfte att dölja ursprunget till, överföringarna av och äganderätten till de medel som betalats ut till A, och som motsvarade den muta som avses i den andra åtalspunkten.

16      I skrivelser av den 5 juli och den 12 september 2018 uppgav sökanden och CR för ordföranden för ECB:s tillsynsnämnd att utredningen av den korruption som avses i punkt 8 ovan pågick. De angav att A, efter det att han greps i februari 2018, hade gjort hotfulla och inkorrekta offentliga uttalanden om dem och påstått att CR hade förvärvat sökanden på ett bedrägligt sätt. De ansåg att FKTK:s tillsynskrav gentemot sökanden var alltför långtgående och diskriminerande. De begärde att ECB skulle ingripa genom att genomföra en utredning och vidta lämpliga åtgärder, såsom lämpliga förändringar av den personal som ansvarade för tillsynen över sökanden. Därvid uppgav sökanden och CR följande: ”En av tankarna med [den gemensamma tillsynsmekanismen (SSM)] var att en mer objektiv och opartisk tillsyn kan säkerställas om ECB snarare än lokala tillsynsmyndigheter ges ansvar för tillsynen”. [Sökanden] och [CR] ser fram emot att få samarbeta med ECB mot detta mål” (skrivelse av den 5 juli 2018, s. 13).

17      Den 30 september 2018 utfärdade ICSID interimistiska åtgärder i vilka Republiken Lettland rekommenderades att avstå från att vidta åtgärder för att återkalla sökandens tillstånd, eftersom det påstods att ett av de lagstadgade krav som omfattades av den slutgiltiga frist som fastställts i FKTK:s beslut av den 27 februari 2018 (nedan kallad ICSID:s rekommendation) inte hade uppfyllts.

18      Den 8 oktober 2018 meddelade ordföranden i ECB:s tillsynsnämnd sökanden och CR, som svar på deras skrivelser av den 5 juli och den 12 september 2018, att ECB, inom ramen för sitt uppdrag att kontrollera den gemensamma tillsynsmekanismens funktion, delade FKTK:s uppfattning att sökandens kapitalbassituation krävde särskild tillsyn. Ordföranden angav att sökandens frister för att vidta åtgärder i fråga om kapitalbasen vid upprepade tillfällen hade förlängts och att sökanden, trots att problemen kvarstod, inte hade varit föremål för några andra kraftfulla tillsynsåtgärder från FKTK:s sida än anmodanden om förstärkt kapitalbas, återvinningsåtgärder och ytterligare avsättningar. Ordföranden ansåg att sökanden sedan flera år hade överskridit gränsen för stora exponeringar gentemot tredje man och vid upprepade tillfällen hade fått förlängd frist för att avhjälpa dessa risker. Ordföranden ansåg att det inte fanns något som tydde på att de tillsynsåtgärder som sökanden ålagts var alltför långtgående eller oproportionerliga. Ordföranden avslutade med att ange att denne hade för avsikt att utöva sitt tillsynsuppdrag genom att ägna särskild uppmärksamhet åt de åtgärder som sökanden vidtagit för att komma till rätta med åsidosättandet av tillsynskraven.

19      Den 21 december 2018 begärde FKTK att ECB skulle överta den direkta tillsynen över sökanden. FKTK erinrade om sin tidigare begäran av den 16 november 2017 och hänvisade till ICSID:s rekommendation. FKTK angav att det kunde ta flera månader innan ICSID fattade beslut om interimistiska åtgärder, vilket innebar att FKTK var förhindrad att fullgöra sina tillsynsuppgifter under obestämd tid. Enligt FKTK hindrar ECB:s övertagande av den direkta tillsynen sökanden från att använda den påstådda intressekonflikten som argument mot tillsynen och det blir möjligt att komma till rätta med en situation där en bank ständigt åsidosätter sina skyldigheter och där regleringsorganet är förhindrat att vidta lämpliga åtgärder för att få detta agerande att upphöra. FKTK ansåg att de uppgifter som ECB redan förfogade över skulle underlätta överföringen av de arbetsuppgifter som ingick i tillsynsuppdraget. FKTK preciserade att dess beslut av den 27 februari 2018 inte hade genomförts, det vill säga att sökandens situation fortfarande stred mot kapitalkraven och mot gränserna för stora exponeringar, och att ingen hållbar och trovärdig lösning var i sikte inom en nära framtid. FKTK uppgav att efter det att skiljeförfarandet hade inletts visade sökandens reaktion på nästan alla tillsynsåtgärder att sökanden inte var intresserad av att få till stånd ett gott samarbete. FKTK uppgav att enligt sökanden omfattades varje begäran från FKTK av tvisten i skiljeförfarandet och utgjorde ytterligare ett bevis för ett godtyckligt tillvägagångssätt. FKTK tillade att CR hävdade att han endast skulle hörsamma FKTK:s begäranden, det vill säga stärka sökandens kapitalbas, om begärandena prövades av en oberoende tredje part. Av detta drog FKTK slutsatsen att den inte hade möjlighet att upprätthålla en hög tillsynsstandard gentemot sökanden.

20      Den 11 februari 2019 översände ECB ett utkast till beslut om ECB:s direkta tillsyn till sökanden för yttrande.

21      Den 22 februari 2019 svarade sökanden att den tillbakavisade påståendet att den inte hade visat att den var intresserad av få till stånd ett gott samarbete. Sökanden angav tvärtom att varken FKTK eller ECB på ett lämpligt sätt hade bemött sökandens och dess aktieägares många försök att få till stånd ett konstruktivt samarbete, bland annat vad gäller den korruption som ECB kände till. Sökanden motsatte sig därför utkastet till beslut.

22      Genom dom av den 26 februari 2019, Rimšēvičs och ECB/Lettland (C‑202/18 och C‑238/18, EU:C:2019:139), ogiltigförklarade domstolen KNAB:s beslut av den 19 februari 2018 i den del det förbjöd A att utöva sitt ämbete som chef för Lettlands centralbank. Domstolen ansåg att Republiken Lettland inte hade styrkt att beslutet att avsätta A från ämbetet som chef för Lettlands centralbank grundades på att det fanns tillräckligt starka bevis för att han hade gjort sig skyldig till en allvarlig försummelse i den mening som avses i artikel 14.2 andra stycket i stadgan för Europeiska centralbankssystemet och ECB.

23      Den 1 mars 2019 delgav ECB-rådets sekreterare sökanden det angripna beslutet, vilket hade antagits på grundval av ett förslag från tillsynsnämnden grundat på artikel 26.8 i förordning nr 1024/2013, i enlighet med artikel 6.5 b i denna förordning jämförd med artikel 39.5 i förordning nr 468/2014.

24      ECB-rådets sekreterare angav att ECB, i egenskap av behörig myndighet, ansvarade för den direkta tillsynen över sökanden. Han preciserade att det angripna beslutet hade fattats i enlighet med artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 och del IV i förordning nr 468/2014. Han tillade att sökanden skulle upptas i förteckningen över enheter som står under direkt tillsyn av ECB, som ECB offentliggjorde och uppdaterade i enlighet med artikel 49.1 i förordning nr 468/2014.

25      Vad beträffar de omständigheter som låg till grund för det angripna beslutet (del 1 i detta beslut), angav ECB-rådets sekreterare att sökanden inte uppfyllde kriterierna i artikel 6.4 i förordning nr 1024/2013 och således för närvarande klassificerades som en mindre betydande enhet som stod under direkt tillsyn av FKTK. Han erinrade om sökandens aktieägares sammansättning och om koncernens struktur. Han nämnde att skiljeförfarandet hade inletts och tog upp ICSID:s rekommendation. Han nämnde även de olika stegen i det administrativa förfarande som föregick det angripna beslutet.

26      Vad gäller bedömningen av de faktiska omständigheterna (del 2 i det angripna beslutet), angav ECB-rådets sekreterare att ECB hade ansett att ett övertagande av den direkta tillsynen över sökanden var nödvändigt för att säkerställa en enhetlig tillämpning av hög tillsynsstandard. Denna slutsats grundar sig på följande överväganden. FKTK underströk i sin begäran att efter det att skiljeförfarandet hade inletts visade sökandens reaktion på nästan alla tillsynsåtgärder att sökanden inte var intresserad av att få till stånd ett gott samarbete. FKTK anser sig själv helt sakna förmåga att tillämpa den höga tillsynsstandard gentemot sökanden som avses i unionslagstiftningen och den gemensamma tillsynsmekanismen. FKTK anser att ECB:s övertagande av tillsynen var det lämpligaste alternativet för att säkerställa lämplig tillsyn över sökanden. ECB-rådets sekreterare drog slutsatsen att det enligt ECB var nödvändigt att återuppta den direkta tillsynen i den mening som avses i artikel 6.5 b i förordning nr 1024/20135. Han preciserade att denna slutsats inte påverkades av sökandens synpunkter i det administrativa förfarande som föregick det angripna beslutet, eftersom sökanden inte hade anfört något argument eller några uppgifter som ECB inte redan hade beaktat.

27      ECB-rådets sekreterare angav slutligen att ett överklagande kunde inges till ECB:s administrativa omprövningsnämnd och att en talan kunde väckas vid Europeiska unionens domstol.

28      Det angripna beslutet trädde i kraft den 4 april 2019.

29      Genom skrivelse av den 18 april 2019 översände ECB, som svar på en begäran som sökanden hade skickat till ECB den 27 november 2018, en förteckning över de handlingar rörande tillsynen som ECB förfogade över. ECB preciserade att rätten att få tillgång till ärendeakten inte omfattade konfidentiella uppgifter och att förteckningen över handlingar följaktligen innehöll en klassificering av huruvida varje enskild handling var tillgänglig eller konfidentiell.

30      Sökanden, CR och CT väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 14 maj 2019.

III. Omständigheter som inträffat efter det att talan väckts

31      Den 15 augusti 2019 förklarade ECB att sökanden fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera, i den mening som avses i artikel 18.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1). Samma dag beslutade Gemensamma resolutionsnämnden (SRB) att inte anta en resolutionsordning i den mening som avses i artikel 18.1 i denna förordning med avseende på sökanden.

32      Den 22 augusti 2019 begärde FKTK att Rīgas pilsētas Vidzemes priekšpilsētas tiesa (Centrala distriktsdomstolen i Vidzeme, Riga, Lettland) skulle förklara sökanden insolvent.

33      Den 12 september 2019 förklarade Rīgas pilsētas Vidzemes priekšpilsētas tiesa (Centrala distriktsdomstolen i Vidzeme, Riga) sökanden insolvent. Nämnda domstol utsåg en konkursförvaltare som gavs i uppdrag att handlägga insolvensförfarandet (nedan kallad konkursförvaltaren) och överförde sökandens och dess styrelses samtliga befogenheter till konkursförvaltaren. Samma domstol avslog sökandens styrelses begäran om att få behålla sina rättigheter att företräda sökanden inom ramen för talan mot ECB:s bedömning av den 15 augusti 2019, i vilken det konstaterades att sökanden fallerade eller sannolikt skulle komma att fallera, SRB:s beslut av samma dag att inte anta en resolutionsordning för sökanden och FKTK:s beslut att inleda ett insolvensförfarande. Nämnda domstol tillade att detta inte uteslöt möjligheten för sökandens styrelse att inge en separat ansökan till konkursförvaltaren om rätten att företräda banken i samband med särskilda uppdrag.

34      Den 12 september 2019 begärde FKTK även att ECB skulle återkalla sökandens tillstånd.

35      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 25 oktober 2019 (mål T‑732/19) yrkande sökanden samt andra aktieägare eller potentiella aktieägare i sökanden att SRB:s beslut av den 15 augusti 2019 att inte anta en resolutionsordning för sökanden skulle ogiltigförklaras.

36      Den 21 december 2019 avslutade A sitt uppdrag som chef för Lettlands centralbank.

37      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 29 januari 2020 (mål T‑50/20) väckte sökanden talan om ogiltigförklaring av ECB:s beslut av den 19 november 2019 att inte ålägga konkursförvaltaren att ge den av sökandens styrelse befullmäktigade advokaten tillgång till sökandens lokaler, de uppgifter som sökanden förfogar över, dess personal och dess resurser.

38      Den 17 februari 2020 återkallade ECB sökandens tillstånd. Återkallelsen trädde i kraft följande dag.

39      Sökanden väckte talan mot detta beslut genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 27 april 2020 (mål T‑230/20).

IV.    Förfarande och parternas yrkanden

40      Den 31 juli 2019 inkom ECB med sitt svaromål till tribunalens kansli.

41      Ordföranden på fjärde avdelningen beslutade den 28 april 2020, med tillämpning av artikel 69 d i tribunalens rättegångsregler, att vilandeförklara målet till dess att tribunalen meddelat dom i mål T‑50/20. Genom beslut av den 12 mars 2021, PNB Banka/ECB (T‑50/20, EU:T:2021:141), meddelade tribunalen sitt avgörande i det målet och samtidigt återupptogs handläggningen av förevarande mål.

42      Den 27 april 2021, och därefter den 28 juni 2021, begärde sökanden, CR och CT att målet skulle vilandeförklaras till dess att domstolen avgjort mål C‑321/21 P om överklagande av beslutet av den 12 mars 2021, PNB Banka/ECB (T‑50/20, EU:T:2021:141). Den 20 maj 2021, och därefter den 6 augusti 2021, beslutade ordföranden på fjärde avdelningen, efter att ha hört ECB, att inte vilandeförklara målet.

43      Genom skrivelse av den 8 juli 2021 informerade sökandens ombud tribunalen om att han inte längre företrädde CR och CT. Genom beslut av den 21 december 2021 beslutade tribunalen (fjärde avdelningen) med stöd av artikel 131.2 i rättegångsreglerna att det inte längre fanns anledning att döma i saken, i den mån talan väckts av CR och CT.

44      Fristen för att inkomma med replik fastställdes till den 30 september 2021. Sökanden inkom inte med någon replik inom föreskriven frist.

45      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet, och

–        förplikta ECB att ersätta rättegångskostnaderna.

46      ECB har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

V.      Rättslig bedömning

A.      Huruvida den företrädare som har väckt talan i sökandens namn har haft befogenhet att vidta åtgärder

47      Enligt artikel 51.3 i rättegångsreglerna ska advokater till kansliet ge in en fullmakt från den rättegångsdeltagare som de företräder, om deltagaren är en privaträttslig juridisk person.

48      En fullmakt utfärdad av sökandens styrelseordförande den 5 mars 2019 finns med bland handlingarna i målet (bilaga A.2).

49      Sökanden har gjort gällande att konkursförvaltaren vägrade att ge den advokat som sökanden utsett att företräda banken tillgång till bankens handlingar, lokaler, personal och resurser. I samband med sitt svar av den 13 mars 2020 på en fråga från tribunalen ingav sökanden en skrivelse från konkursförvaltaren av den 16 september 2019, i vilken denne angav att sökandens advokat för det första skulle ”lägga fram en skriftlig rapport för konkursförvaltaren om genomförandet av avtalet [om tillhandahållande av juridiska tjänster], med en detaljerad beskrivning av de instruktioner som erhållits från [sökanden], de uppgifter som utförts av [advokaten] och huruvida det fortfarande pågick faktiskt arbete”, för det andra skulle ”informera [konkursförvaltaren] om betalningarna …” och för det tredje skulle ”avhålla sig från all verksamhet i [sökandens] namn utan att först samråda med [konkursförvaltaren], framför allt upphöra att tillhandahålla [sökanden] fakturerbara tjänster”.

50      Trots denna skrivelse från konkursförvaltaren av den 16 september 2019 framgår det inte av handlingarna i målet, och det har inte heller påståtts av sökanden eller ECB, att konkursförvaltaren återkallade den fullmakt som sökandens styrelseordförande hade utfärdat den 5 mars 2019. I skrivelsen nämns inte någon sådan återkallelse, även om det i skrivelsen anges att den advokat som utsetts av styrelseordföranden ska avhålla sig från all verksamhet i sökandens namn utan att först samråda med konkursförvaltaren.

51      Tribunalen konstaterar således att sökanden har befullmäktigat sin advokat att väcka talan i enlighet med artikel 51.3 i rättegångsreglerna.

B.      De ansökningar om vilandeförklaring av förfarandet som ingavs den 27 april 2021 respektive den 28 juni 2021

52      Den 27 april 2021, och därefter den 28 juni 2021, begärde sökanden att förfarandet skulle vilandeförklaras. Till stöd för sina ansökningar om vilandeförklaring gjorde sökanden gällande att den behövde tillgång till sina lokaler, sina akter och sina ekonomiska resurser och att konkursförvaltaren inte samarbetade för att säkerställa sökandens faktiska representation, trots domen av den 5 november 2019, ECB m.fl./Trasta Komercbanka m.fl. (C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P, EU:C:2019:923).

53      Även om tribunalen inte är skyldig att ange skälen till att den beslutar att vilandeförklara ett förfarande i enlighet med artikel 69 c eller d i rättegångsreglerna, anser tribunalen att det undantagsvis är lämpligt att ange följande.

54      Frågan huruvida ett förfarande ska vilandeförklaras med stöd av artikel 69 c eller d i rättegångsreglerna omfattas av tribunalens utrymme för skönsmässig bedömning (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 20 oktober 2011, DTL/harmoniseringskontoret, C‑67/11 P, ej publicerat, EU:C:2011:683, punkterna 32 och 33, beslut av den 15 oktober 2012, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, C‑554/11 P, ej publicerat, EU:C:2012:629, punkt 37, och beslut av den 17 januari 2018, Josel/EUIPO, C‑536/17 P, ej publicerat, EU:C:2018:14, punkt 5).

55      I förevarande mål vilandeförklarades förfarandet den 28 april 2020 fram till dess att tribunalen meddelat sitt avgörande i mål T‑50/20, i vilket sökanden hade yrkat ogiltigförklaring av ECB:s beslut av den 19 november 2019 om att inte förelägga konkursförvaltaren att ge den av sökandens styrelse befullmäktigade advokaten tillgång till sökandens lokaler, uppgifter, personal och resurser.

56      Genom beslut av den 12 mars 2021, PNB Banka/ECB (T‑50/20, EU:T:2021:141), ogillade tribunalen sökandens talan. Tribunalen fann särskilt att det var uppenbart att ECB saknade behörighet att efterkomma begäran från sökandens styrelse om att konkursförvaltaren skulle föreläggas att ge den av sökandens styrelse befullmäktigade advokaten tillgång till sökandens lokaler, uppgifter, personal och resurser (punkt 73). Tribunalen fann även att beslut som fattas av nationella myndigheter i samband med ett insolvensförfarande, såsom det förfarande som pågår mot sökanden, som svar på en eventuell ansökan om tillgång till det aktuella kreditinstitutets handlingar, lokaler, personal eller tillgångar, i princip är underkastade de nationella domstolarnas prövning, vilka i förekommande fall kan hänskjuta tolkningsfrågor till EU-domstolen enligt artikel 267 FEUF om de stöter på svårigheter vid tolkningen eller tillämpningen av unionsrätten (punkt 72).

57      Tribunalen konstaterar även att sökanden, trots att förfarandet vilandeförklarades mellan den 28 april 2020 och den 12 mars 2021, varken visat eller påstått, däribland i sin begäran om vilandeförklaring av förfarandet av den 28 juni 2021, att sökanden har inlett ett rättsligt förfarande mot konkursförvaltaren, även om sökanden vid tribunalen har kritiserat konkursförvaltaren för att från och med slutet av år 2019 inte ha gett den av sökandens styrelse befullmäktigade advokaten tillgång till sökandens lokaler, uppgifter, personal och resurser.

58      Efter att ha överlämnat skriftväxling och e-postkorrespondens med konkursförvaltaren under perioden 12–16 september 2019 samt under november 2019, har sökanden, i den begäran om vilandeförklaring av förfarandet som inkom till tribunalens kansli den 27 april 2021, endast gjort gällande att sökanden har ”ökat sina ansträngningar” i förhållande till konkursförvaltaren och de lettiska domstolarna, utan att precisera vilken typ av ansträngningar det rör sig om.

59      Vidare framgår det inte av det ovan i punkt 33 nämnda beslutet av den 12 september 2019 från Rīgas pilsētas Vidzemes priekšpilsētas tiesa (Centrala distriktsdomstolen i Vidzeme, Riga) att sökanden är förhindrad att väcka talan vid lettiska domstolar vid en eventuell tvist med konkursförvaltaren. I detta beslut anges inte enbart att sökandens styrelse har möjlighet att inge en separat ansökan till konkursförvaltaren vad gäller behörigheten att vara företrädare i specifika uppdrag, utan domen av den 5 november 2019, ECB m.fl./Trasta Komercbanka m.fl. (C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P, EU:C:2019:923), som åberopats av sökanden till stöd för påståendet att konkursförvaltaren inte samarbetar på ett sätt som gör det möjligt att säkerställa sökandens faktiska representation, meddelades efter det att nämnda dom hade meddelats, varför sökanden i princip kunde göra gällande en ny omständighet vid den nationella domstolen.

60      Tribunalen anser därför att det saknas anledning att vilandeförklara förfarandet ytterligare en gång.

C.      Den muntliga delen av förfarandet

61      I artikel 106 i rättegångsreglerna anges följande:

”1.      Den muntliga delen av förfarandet vid tribunalen ska innefatta en muntlig förhandling. Tribunalen får hålla muntlig förhandling på eget initiativ eller på begäran av part.

2.      Om en part begär muntlig förhandling ska parten i begäran ange skälen till att denne önskar yttra sig muntligen. …

3.      Om det inte har gjorts någon begäran enligt punkt 2, får tribunalen besluta att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet om den anser att den har tillräckligt underlag för avgörandet genom handlingarna i akten. …”

62      Det framgår således av artikel 106 i rättegångsreglerna att tribunalen, i avsaknad av en begäran om muntlig förhandling med angivande av skälen till att en part önskar yttra sig muntligen, kan avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet om tribunalen anser att den har tillräckligt underlag för att avgöra målet.

63      I motiveringen till förslaget till tribunalens rättegångsregler av den 14 mars 2014, som finns tillgänglig för allmänheten på Europeiska unionens domstols webbplats, bekräftas för övrigt att med hänsyn till kraven på god rättskipning och processekonomi ”avser tribunalen att avstå från att hålla muntlig förhandling om den inte anser det nödvändigt, såvitt inte en av parterna framställer en begäran med angivande av skälen till att vederbörande önskar yttra sig”.

64      I punkt 142 i de praktiska genomförandebestämmelserna till rättegångsreglerna anges att en part som önskar yttra sig vid en muntlig förhandling ska ge in en motiverad begäran härom inom tre veckor räknat från det att rättegångsdeltagarna delgetts underrättelsen om att den skriftliga delen av förfarandet är avslutad. Det preciseras att motiveringen ska grundas på en konkret bedömning av nyttan med en muntlig förhandling för parten i fråga och innefatta ett angivande av de uppgifter i akten i målet ”eller” i argumenteringen som parten anser det vara nödvändigt att utförligare utveckla ”eller” vederlägga vid en muntlig förhandling. För att ge ett bättre underlag för diskussionerna vid den muntliga förhandlingen anges vidare att det är det önskvärt att parten inte lämnar en allmän motivering i vilken det till exempel endast hänvisas till målets betydelse. I punkt 143 i de praktiska genomförandebestämmelserna till rättegångsreglerna föreskrivs att om ingen av parterna inkommer med en motiverad begäran inom den fastställda fristen får tribunalen besluta att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet.

65      Av såväl artikel 106 i rättegångsreglerna som punkterna 142 och 143 i de praktiska genomförandebestämmelserna till rättegångsreglerna följer således att tribunalen, i avsaknad av en begäran om muntlig förhandling eller vid en begäran om muntlig förhandling som saknar motivering, kan besluta att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet, om den anser att handlingarna i målet i sig innehåller tillräckliga upplysningar.

66      I förevarande fall har sökanden genom skrivelse av den 29 november 2021 meddelat följande ståndpunkt beträffande en eventuell förhandling:

”1. Jag bekräftar att av närmare redovisade skäl saknar [sökanden] för närvarande faktisk representation. Enbart för att göra det möjligt att iaktta den tillämpliga tidsfristen begär jag därför att det ska hållas en förhandling. Först måste emellertid [sökandens] faktiska representation återställas.

2. Under de aktuella omständigheterna går det varken att förbereda sig inför eller medverka i en förhandling.”

67      Av nämnda skrivelse av den 29 november 2021 framgår att sökandens begäran om muntlig förhandling saknar motivering. I begäran anges nämligen inte något skäl till att sökanden önskar yttra sig.

68      I sin skrivelse av den 25 oktober 2021, genom vilken parterna informerades om att den skriftliga delen av förfarandet hade avslutats, erinrade tribunalens kansli dessutom om bestämmelserna i artikel 106.2 i rättegångsreglerna och punkt 142 i de praktiska genomförandebestämmelserna till rättegångsreglerna och uppmärksammade parterna på att motiveringen, i samband med hälsokrisen, måste uppfylla kraven i nämnda punkt i de praktiska genomförandebestämmelserna till rättegångsreglerna.

69      Sökanden har visserligen i sin begäran om muntlig förhandling gjort gällande att denna anser sig sakna faktisk representation.

70      Även om det antas att sökanden därigenom implicit har försökt rättfärdiga avsaknaden av en motivering i sin begäran om muntlig förhandling, vilket emellertid inte framgår av nämnda begäran, kan sökandens argument avseende avsaknaden av faktisk representation inte anses motivera avsaknaden av motivering för denna begäran. I synnerhet hindrade inte den omständigheten att sökanden inte faktiskt företräddes, i den mening som sökanden har anfört, på något sätt sökanden från att lägga fram detaljerade uppgifter till stöd för en begäran om muntlig förhandling.

71      Eftersom sökanden inte har lämnat någon som helst motivering i sin begäran om muntlig förhandling, och trots att tribunalens kansli dessutom uttryckligen har erinrat om skyldigheten att motivera begäran, finner tribunalen att nämnda begäran om muntlig förhandling inte uppfyller kraven i artikel 106.2 i rättegångsreglerna.

72      Mot denna bakgrund beslutar tribunalen, som anser att handlingarna i målet innehåller tillräckliga upplysningar, i enlighet med artikel 106.3 i rättegångsreglerna att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet.

D.      Prövning i sak

1.      Den första grunden: Åsidosättande av artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013, eftersom det i denna bestämmelse inte föreskrivs att den berörda enheten ska klassificeras som betydande

73      Sökanden har hävdat att det angripna beslutet strider mot artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013, eftersom sökanden i beslutet klassificeras som en betydande enhet. I denna artikel föreskrivs nämligen inte att ECB ska fatta ett klassificeringsbeslut, utan ett beslut om att direkt utöva alla relevanta befogenheter som en nationell behörig myndighet har i förhållande till ett eller flera kreditinstitut om detta visar sig nödvändigt för att säkerställa en enhetlig tillämpning av hög tillsynsstandard.

74      Sökanden har gjort gällande att artikel 39.5 andra meningen i förordning nr 468/2014 inte bör tolkas på ett sätt som är oförenligt med artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013. I andra hand har sökanden gjort gällande att artikel 39.5 andra meningen i förordning nr 468/2014 är rättsstridig, för det fall denna artikel ska tolkas så, att den ändrar karaktären hos det beslut som grundas på artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013.

75      Sökanden har preciserat att det beslut som antas med stöd av artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 inte innebär en förändring av ett kreditinstituts ställning. Det rör sig om ett ingripande från ECB:s sida som motiveras av en oro för kvaliteten på den tillsyn som utförs av den behöriga nationella myndigheten snarare än av en oro för i vilken omfattning det berörda kreditinstitutet uppfyller tillsynskraven. Kreditinstitutet bör behålla rätten till samma behandling som mindre betydande institut och bör inte vara föremål för sådan tillsyn som endast lämpar sig för ”verkligt” betydande institut. Sökanden har anfört att harmoniseringen av tillsynen inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen är en gradvis process och att det fortfarande finns skillnader i banktillsynen i de olika medlemsstaterna. Sökanden har tillagt att artikel 47.4 i förordning nr 468/2014, som reglerar den aktuella actus contrarius, bekräftar att ett omklassificeringsbeslut inte är nödvändigt.

76      ECB har bestritt dessa argument.

77      I artikel 39.5 i förordning nr 468/2014 föreskrivs följande: ”ECB ska också utöva direkt tillsyn över en mindre betydande enhet eller grupp som står under tillsyn enligt ett ECB-beslut som har antagits i enlighet med artikel 6.5 b i [förordning nr 1024/2013], så att ECB kommer att utöva alla relevanta befogenheter som avses i artikel 6.4 i [förordning nr 1024/2013]. Vid tillämpning av den gemensamma tillsynsmekanismen ska en sådan mindre betydande enhet eller grupp som står under tillsyn klassificeras som betydande”.

78      I artikel 68.5 i förordning nr 468/2014 föreskrivs dessutom att om ECB beslutar att det är nödvändigt att ECB utövar direkt tillsyn över denna mindre betydande enhet eller grupp som står under tillsyn för att säkerställa en enhetlig tillämpning av hög tillsynsstandard, ska den anta ett ECB-beslut i enlighet med avdelning 2 i del IV i denna förordning.

79      Ett sådant ”ECB-beslut i enlighet med avdelning 2 [i del IV i förordning nr 468/2014]” som avses i artikel 68.5 i denna förordning, motsvarar ett beslut att klassificera en enhet som står under tillsyn som betydande, vilket framgår av rubriken till nämnda avdelning 2, det vill säga ”Förfarande för att klassificera enheter som står under tillsyn som betydande enheter som står under tillsyn”.

80      Av den tydliga ordalydelsen i artikel 39.5 i förordning nr 468/2014, som får stöd av ordalydelsen i artikel 68.5 i samma förordning, framgår följaktligen att när ECB beslutar att utöva direkt tillsyn över ett mindre betydande kreditinstitut på grundval av artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013, ska ECB anta ett beslut om att klassificera detta institut som betydande.

81      Sökanden har emellertid gjort gällande att artikel 39.5 andra meningen i förordning nr 468/2014 strider mot artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013, eftersom den ändrar karaktären hos det beslut som avses i den sistnämnda artikeln.

82      Även om det i artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 inte anges att ECB, när den beslutar att själv utöva alla relevanta befogenheter gentemot ett mindre betydande kreditinstitut, ska anta ett beslut om att klassificera detta institut som betydande, så är detta inte uteslutet.

83      Även om det är riktigt att det i artikel 47.4 i förordning nr 468/2014 – som avser den omvända situationen, där ECB beslutar att avbryta den direkta tillsynen över en enhet som står under sådan tillsyn enligt ett tidigare ECB-beslut som antagits enligt artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 – inte heller preciseras att ECB i ett sådant fall ska anta ett beslut om att klassificera den berörda enheten som mindre betydande, så är detta inte heller uteslutet enligt den bestämmelsen. Tribunalen påpekar att nämnda artikel 47 även ingår i avdelning 2 i del IV i förordning nr 468/2014, med rubriken ”Förfarande för klassificering av enheter som står under tillsyn som betydande enheter som står under tillsyn”, och att denna artikel har rubriken ”Skäl till att ECB:s direkta tillsyn ska upphöra”, det vill säga att syftet i princip är att redogöra för dessa skäl, inte att precisera huruvida ett beslut att avbryta den direkta tillsynen innebär att ECB ska anta ett beslut om att klassificera den berörda enheten som mindre betydande.

84      Eftersom det i artikel 39.5 andra meningen i förordning nr 468/2014 föreskrivs att en enhet ska klassificeras som betydande, påverkar detta inte karaktären av det beslut som antas med stöd av artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013, det vill säga ett beslut om fördelningen av ECB:s och de nationella behöriga myndigheternas befogenheter på tillsynsområdet.

85      Beslutet att klassificera en enhet som betydande medför nämligen endast att ECB ansvarar för den direkta tillsynen över denna enhet, i enlighet med artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013.

86      Att klassificera en enhet som betydande när ECB beslutar att utöva direkt tillsyn över denna enhet i enlighet med artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 strider inte mot likabehandlingsprincipen, vilket sökanden förefaller göra gällande.

87      Tribunalen konstaterar att ett sådant beslut, som endast avser fastställandet av behörig myndighet, varken ändrar de tillsynsregler som är tillämpliga på denna enhet eller de tillsynsbefogenheter som den behöriga myndigheten har i förhållande till denna enhet med avseende på de tillsynsuppgifter som ECB tilldelats genom den gemensamma tillsynsmekanismen.

88      Artikel 39.5 andra meningen i förordning nr 468/2014 strider följaktligen inte mot artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013.

89      Av det ovan anförda följer att det angripna beslutet, i den del det i detta beslut föreskrivs att sökanden ska klassificeras som betydande enhet, inte strider mot artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013.

90      Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

2.      Den fjärde grunden: Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter

91      I förevarande fall bör den fjärde grunden, om åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, prövas före de andra grunderna, som avser huruvida det angripna beslutet är välgrundat.

92      Inom ramen för den fjärde grunden har sökanden gjort gällande att det angripna beslutet är behäftat med flera väsentliga formfel.

93      Sökanden har för det första gjort gällande att någon sådan rapport som avses i artikel 68.3 i förordning nr 468/2014 inte har upprättats.

94      Sökanden har gjort gällande att Republiken Lettland inom ramen för skiljeförfarandet har medgett att denna rapport saknas på grund av det goda arbetsklimat som råder mellan FKTK och ECB. Detta påstått goda arbetsklimat kan inte motivera att rapporten inte läggs fram eftersom rapporten utgör en väsentlig del i ärendehandläggningen, är obligatorisk och syftar till att skydda sökandens intressen i ett öppet förfarande som kan bli föremål för domstolsprövning.

95      Sökanden har dessutom angett att tvisten mellan Republiken Lettland och ECB i fråga om A tyder på att arbetsklimatet mellan ECB och FKTK inte var helt friktionsfritt. A skulle nämligen ha avsatts om de anklagelser som riktades mot honom hade styrkts av bevis, som enligt Republiken Lettland förelåg men som inte förelades domstolen i mål C‑238/18 mellan Republiken Lettland och ECB. Sökanden står inför olösta korruptionsproblem och bristande förtroende för lagstiftningsprocessen på grund av bristande samarbete mellan ECB och de lettiska myndigheterna, bland annat FKTK. Påståendet att det råder ett gott arbetsklimat mellan ECB och FKTK är dessutom inte förenligt med ett beslut som antagits med stöd av artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013, eftersom ett sådant beslut förutsätter en situation där ECB inte är nöjd med den tillsyn som utövas av den nationella behöriga myndigheten och anser att allmänna instruktioner och rekommendationer enligt artikel 6.5 a i förordning nr 1024/2013 inte räcker för att avhjälpa denna situation.

96      För det andra har sökanden gjort gällande att ECB inte lämnade ut FKTK:s begäran av den 21 december 2018 till sökanden. Denna begäran utgör ett led i det förfarande som föreskrivs i artikel 68 i förordning nr 468/2014 och det angripna beslutet grundar sig på innehållet i denna begäran. Följaktligen var det utkast till beslut, som delgavs sökanden innan det angripna beslutet antogs, inte fullständigt, vilket innebar att sökanden även delgavs beslutet på ett ofullständigt sätt. Att inte lämna ut denna begäran och inte heller ge sökanden tillfälle att yttra sig över begäran utgör ett åsidosättande av sökandens rätt till försvar, rätt att yttra sig och rätt att få tillgång till akten i ärendet.

97      För det tredje har sökanden gjort gällande att ECB inte lämnade ut FKTK:s första begäran om att överta den direkta tillsynen över sökanden av den 16 november 2017. Första gången sökanden hörde talas om denna begäran var när Republiken Lettlands juridiska rådgivare genom en skrivelse av den 20 mars 2019 intervenerade i skiljeförfarandet. Att denna begäran ingavs av den juridiska rådgivaren bekräftar att det rörde sig om en reaktion på inledandet av skiljeförfarandet. Att inte lämna ut denna begäran till sökanden utgör ett åsidosättande av sökandens rätt till försvar, rätt att yttra sig och rätt att få tillgång till akten i ärendet.

98      För det fjärde har sökanden gjort gällande att ECB, i strid med artikel 68 i förordning nr 468/2014, inte fattade något beslut angående FKTK:s begäran av den 16 november 2017.

99      För det femte har sökanden hävdat att dess rätt att yttra sig inte iakttogs, eftersom denna rätt innebar en möjlighet att yttra sig över de konkreta påståenden som framförts till stöd för det skäl i det angripna beslutet enligt vilket sökanden inte hade visat prov på tillräcklig samarbetsvilja efter det att skiljeförfarandet hade inletts.

100    För det sjätte har sökanden slutligen hävdat att det angripna beslutet inte är tillräckligt motiverat. I detta beslut förklaras nämligen inte varför ECB ansåg det nödvändigt att stå för den direkta tillsynen över sökanden.

101    ECB har bestritt dessa argument.

102    Det är lämpligt att först att pröva sökandens argument att ECB har åsidosatt sin motiveringsskyldighet, därefter sökandens påstående att ECB har åsidosatt sökandens rätt till försvar, rätt att yttra sig och rätt att få tillgång till akten i ärendet, därefter sökandens påstående att någon sådan rapport som avses i artikel 68.3 i förordning nr 468/2014 inte har upprättats, och slutligen sökandens påstående att ECB inte fattat något beslut angående FKTK:s begäran av den 16 november 2017.

a)      Anmärkningen om åsidosättande av motiveringsskyldigheten

103    Den motivering som krävs enligt, bland annat, artikel 296 FEUF ska vara anpassad efter rättsaktens beskaffenhet, och det ska av motiveringen klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning (se dom av den 8 maj 2019, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB, C‑450/17 P, EU:C:2019:372, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

104    Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (se dom av den 8 maj 2019, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB, C‑450/17 P, EU:C:2019:372, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

105    Den i artikel 296 FEUF föreskrivna skyldigheten att motivera rättsakter från unionsinstitutionerna utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (se dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala, C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 181 och där angiven rättspraxis).

106    Vad gäller motiveringen av ett beslut om att klassificera en enhet som står under tillsyn som betydande på individuell nivå föreskrivs i artikel 39.1 i förordning nr 468/2014 att ”[e]n enhet som står under tillsyn ska betraktas som betydande enhet som står under tillsyn om ECB fastställer detta i ett ECB-beslut som riktar sig till den berörda enhet som står under tillsyn enligt artiklarna 43–49 [i denna förordning], där de underliggande skälen till detta beslut förklaras”.

107    I punkt 2 i artikel 33 i förordning nr 468/2014, med rubriken ”Motivering till ECB-tillsynsbeslut”, anges dessutom att motiveringen ska innehålla de väsentliga sakförhållanden och rättsliga skäl som ECB har grundat sitt tillsynsbeslut på.

108    I motsats till vad sökanden i förevarande fall kortfattat har gjort gällande inom ramen för den fjärde grunden, anger det angripna beslutet, vars motivering har sammanfattats i punkterna 23–27 ovan, skälen till att ECB ansåg det nödvändigt att stå för sökandens direkta tillsyn. I beslutet anges på ett klart och otvetydigt sätt beslutets rättsliga grund, de omständigheter som beslutet grundar sig på, särskilt ICSID:s rekommendation, och ECB:s bedömning. Av denna bedömning framgår att ECB beslutade att stå för direkt tillsyn över sökanden på grund av att efter det att skiljeförfarandet hade inletts så visade sökandens reaktion på nästan alla tillsynsåtgärder, enligt FKTK, att sökanden inte var intresserad av att få till stånd ett gott samarbete och att FKTK själv ansåg sig helt sakna förmåga att tillämpa den höga tillsynsstandard gentemot sökanden som avses i unionslagstiftningen och den gemensamma tillsynsmekanismen.

109    För fullständighetens skull ska det tilläggas att det angripna beslutet antogs i ett sammanhang som var känt för sökanden. Sökanden hade regelbunden kontakt med FKTK, som noggrant bevakade de risker som sökanden var exponerad för. Sökanden stod även i direkt kontakt med ECB, i det att sökanden den 5 juli och den 12 september 2018 hade skrivit till ECB för att be ECB att delta i tillsynen över sökanden och att ordföranden i ECB:s tillsynsorgan, i en skrivelse av den 8 oktober 2018, hade svarat sökanden att denne delade FKTK:s uppfattning att sökandens situation krävde särskild tillsyn. Slutligen kände sökanden till alla aspekter av det skiljeförfarande som sökanden själv hade inlett.

110    Motiveringen till det angripna beslutet räckte således för att göra det möjligt för sökanden att få reda på skälen för beslutet och bedöma huruvida beslutet var välgrundat, och för tribunalen att utöva sin prövningsrätt.

111    Sökanden kan följaktligen inte med framgång göra gällande att ECB har åsidosatt den motiveringsskyldighet som bland annat anges i artikel 296 FEUF och förordning nr 468/2014.

b)      Anmärkningarna om åsidosättande av rätten till försvar, rätten att yttra sig och rätten till tillgång till akten i ärendet

112    I artikel 41.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna föreskrivs att rätten till god förvaltning, bland annat, innebär att var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne, och att var och en ska ha tillgång till de akter som berör honom eller henne, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess, tystnadsplikt och affärshemlighet.

113    Framför allt innebär rätten att yttra sig, som är en integrerad del av den allmänna principen om rätten till försvar, att var och en garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt (se dom av den 22 november 2012, M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

114    I enlighet med artikel 44.1 i förordning nr 468/2014 ska ECB när beslut fattas huruvida en enhet eller grupp som står under tillsyn ska klassa som betydande enligt avdelning 2 i del IV i denna förordning, om inget annat sägs, tillämpa de handläggningsregler som framgår av avdelning 2 i del III i denna förordning. Enligt artikel 44.4 ska ECB ge varje berörd enhet som står under tillsyn möjlighet att skicka skriftliga inlagor innan ett ECB-beslut enligt punkt 1 antas.

115    Enligt artikel 31.1 i förordning nr 468/2014 måste, innan ECB antar ett ECB-tillsynsbeslut som riktar sig till en part och som skulle påverka denna parts rättigheter negativt, denna part ges möjlighet att skriftligen inkomma med synpunkter till ECB om sakförhållanden, invändningar och rättsliga grunder som är av relevans för ECB-tillsynsbeslutet. Om ECB anser att det är lämpligt får parterna ges möjlighet att inkomma med synpunkter om sakförhållanden, invändningar och rättsliga grunder som är av relevans för ECB-tillsynsbeslutet under ett möte. Av det meddelande från ECB varigenom parten ska ges möjlighet att yttra sig ska det väsentliga innehållet i det planerade ECB-tillsynsbeslutet framgå, liksom de väsentliga sakförhållanden, invändningar och rättsliga grunder som ECB avser att grunda sitt beslut på.

116    Artikel 32 i förordning nr 468/2014 har rubriken ”Tillgång till akter i ett ECB-tillsynsförfarande”. I artikel 32.1 föreskrivs att berörda parters rätt till försvar ska iakttas fullt ut under ECB-tillsynsförfarandet. För detta ändamål ska parterna efter det att ECB-tillsynsförfarandet har inletts ha rätt att få tillgång till ECB:s akt, med förbehåll för det berättigade intresset som andra juridiska och fysiska personer än den berörda parten har av att deras affärshemligheter skyddas. Rätten att få tillgång till akten ska inte gälla konfidentiell information. De nationella behöriga myndigheterna ska utan otillbörligt dröjsmål överlämna varje, till dem, inkommen begäran som rör tillgång till akter i samband med ECB-tillsynsförfaranden till ECB.

117    Eftersom sökanden har framfört argument som grundar sig på ett åsidosättande av principen om iakttagande av rätten till försvar, rätten att yttra sig och rätten att få tillgång till akten i ärendet, ska tribunalen till att börja med ta ställning till detta argument, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida dessa rättigheter i sig utgör väsentliga formföreskrifter i den mening som avses i artikel 263 FEUF.

118    I förevarande mål översände ECB ett utkast till beslut till sökanden för yttrande.

119    Tribunalen konstaterar att sökanden inte har påstått att det angripna beslutet grundar sig på faktiska och rättsliga omständigheter som inte har nämnts i det utkast till beslut som sökanden tillställts.

120    I den mån sökanden har gjort gällande att ECB inte underrättade sökanden om FKTK:s begäran av den 21 december 2018 om att ECB skulle utöva direkt tillsyn över sökanden, ska det vidare påpekas att denna begäran utgjorde det första steget i det administrativa förfarandet, men att den var en separat akt i förhållande till det angripna beslutet och inte var bindande för ECB, eftersom ECB kunde besluta att stå för direkt tillsyn över sökanden av andra skäl än dem som angavs i nämnda begäran, eller på eget initiativ.

121    Det finns inte heller någon bestämmelse i förordning nr 468/2014 som föreskriver att ECB på eget initiativ ska överlämna en sådan begäran från den nationella behöriga myndigheten till den mindre betydande enhet som avses i begäran. Beslutet utgör en del av akten i ärendet och sökanden hade kunnat få tillgång till denna akt enligt artikel 32 i nämnda förordning, med förbehåll för berättigade intressen vad avser sekretess, tystnadsplikt och affärshemligheter, om sökanden hade begärt att få tillgång till akten.

122    Även om ECB i det angripna beslutet grundade sig på vissa överväganden i FKTK:s begäran av den 21 december 2018, redogjorde ECB i det utkast till beslut som den delgav sökanden och i det angripna beslutet tillräckligt tydligt för dessa överväganden, utan att det var nödvändigt att hänvisa till FKTK:s begäran av den 21 december 2018 för att få kännedom om skälen för det angripna beslutet.

123    I den mån sökanden har gjort gällande att ECB inte gav sökanden tillgång till FKTK:s begäran av den 16 november 2017, genom vilken FKTK tidigare hade anmodat ECB att stå för sökandens direkta tillsyn, konstaterar tribunalen att denna begäran inte utgjorde en del av det administrativa förfarande som utmynnade i det angripna beslutet och att de skäl som ligger till grund för det angripna beslutet inte återges i denna tidigare begäran. Denna anmärkning är således verkningslös och kan inte anföras till stöd för de yrkanden som avser det angripna beslutet.

124    I den mån sökanden slutligen har gjort gällande att den inte getts tillfälle att yttra sig över de konkreta påståenden som framförts till stöd för det skäl i det angripna beslutet enligt vilket sökanden, enligt FKTK, inte hade visat tillräcklig samarbetsvilja efter det att skiljeförfarandet hade inletts, konstaterar tribunalen att sökanden gavs tillfälle att yttra sig över detta skäl, vilket angavs i det utkast till beslut som delgavs sökanden och som inte åtföljdes av några andra påståenden.

125    Genom att delge sökanden utkastet till beslut utan att på eget initiativ överlämna andra handlingar eller uppgifter, såsom FKTK:s begäran av den 21 december 2018, gav ECB i förevarande fall sökanden möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sina synpunkter under det administrativa förfarandet.

126    När det gäller en berörd parts rätt att få tillgång till akter i ett tillsynsförfarande föreskrivs det i artikel 32 i förordning nr 468/2014, vars bestämmelser det har erinrats om i punkt 116 ovan, att de nationella behöriga myndigheterna utan otillbörligt dröjsmål ska överlämna varje, till dem, inkommen begäran till ECB. Av denna bestämmelse framgår att rätten till tillgång till akten förutsätter att den berörda parten framställer en begäran om sådan tillgång.

127    Av rättspraxis följer att när den berörda enheten har erhållit tillräckligt preciserade uppgifter som ger denne möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt yttra sig beträffande den planerade åtgärden, innebär principen om iakttagande av rätten till försvar inte att ECB har en skyldighet att självmant ge tillgång till samtliga handlingar i ärendet. Det är endast på begäran av den berörda enheten som ECB är skyldig att ge tillgång till samtliga administrativa icke konfidentiella handlingar som rör åtgärden i fråga (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 31 januari 2019, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet, C‑225/17 P, EU:C:2019:82, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

128    I förevarande mål har sökanden, såsom konstaterats i punkt 125 ovan, emellertid fått tillräcklig information för att på ett ändamålsenligt och effektivt sätt framföra sina synpunkter under det administrativa förfarandet. Vidare har det varken fastställts eller påståtts att sökanden begärt att få ta del av FKTK:s begäranden av den 16 november 2017 och den 21 december 2018 eller, under alla omständigheter, att ECB gjorde en felaktig bedömning när den nekade sökanden tillgång till dessa handlingar. Sökanden kan följaktligen inte med framgång göra gällande att dess rätt till tillgång till akten i ärendet har åsidosatts.

129    För fullständighetens skull ska det tilläggas att ett åsidosättande av rätten till försvar – särskilt rätten att yttra sig – kan leda till ogiltigförklaring av det beslut som antagits efter det administrativa förfarandet i fråga endast när det förfarandet kunde ha lett till ett annat resultat om inte denna felaktighet förelegat (se dom av 4 april 2019, OZ/EIB, C‑558/17 P, EU:C:2019:289, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

130    I förevarande fall framgår det emellertid inte av handlingarna i målet att resultatet av förfarandet hade blivit annorlunda om sökanden hade underrättats om FKTK:s begäranden av den 16 november 2017 och den 21 december 2018. Sökanden har inte heller påstått detta.

131    Sökanden kan följaktligen inte med framgång hävda att ECB har åsidosatt principen om iakttagande av rätten till försvar, sökandens rätt att yttra sig och sökandens rätt att få tillgång till akten i ärendet.

c)      Anmärkningen om att artikel 68.3 i förordning nr 468/2014 har åsidosatts, i det att någon sådan rapport som avses i denna bestämmelse inte har upprättats

132    Enligt artikel 68.3 i förordning nr 468/2014 ska den nationella behöriga myndighetens begäran, om att ECB ska utöva direkt tillsyn över en enhet eller grupp som är mindre betydande och som står under tillsyn, åtföljas av en rapport med en redogörelse för tillsynshistorik och riskprofil för den berörda enheten eller gruppen.

133    I förevarande mål är det utrett att FKTK:s begäran av den 21 december 2018 inte åtföljdes av den rapport som avses i artikel 68.3 i förordning nr 468/2014, med en redogörelse för sökandens tillsynshistorik och riskprofil.

134    Såsom ECB har gjort gällande gör den rapport som föreskrivs i artikel 68.3 i förordning nr 468/2014 det möjligt för ECB att bedöma den nationella behöriga myndighetens begäran om övertagande av tillsynen och bidrar till att, om ECB bifaller ansökan, säkerställa en smidig överföring av de befogenheter som är kopplade till denna tillsyn.

135    Denna rapports roll i samarbetet mellan ECB och den nationella behöriga myndigheten för att säkerställa en smidig överföring av tillsynsbefogenheter anges för övrigt i artikel 43.6 i förordning nr 468/2014.

136    Den rapport som föreskrivs i artikel 68.3 i förordning nr 468/2014 är således, även om den är obligatorisk, bland annat avsedd att säkerställa en smidig överföring av uppgifter mellan den nationella behöriga myndigheten och ECB och utgör inte, såsom ECB riktigt har påpekat, en processrättslig garanti som är avsedd att skydda det berörda kreditinstitutets intressen och än mindre en väsentlig formföreskrift i den mening som avses i artikel 263 FEUF.

137    Denna slutsats stöds av den omständigheten att när ECB beslutar att ex officio utöva direkt tillsyn över en mindre betydande enhet, så är en begäran från den nationella behöriga myndigheten om utarbetandet av en sådan rapport endast en av de möjligheter som ECB har enligt artikel 69.1 i förordning nr 468/2014.

138    I förevarande fall framgår det dessutom av FKTK:s begäran av den 21 december 2018 att FKTK i denna begäran tog upp sökandens tillsynshistorik och hänvisade till andra identifierade uppgifter som ECB redan förfogade över, bland annat information som utväxlats inom den krishanteringsgrupp som inrättats i september 2017, inom vilken ECB och FKTK regelbundet utbytte synpunkter om sökandens tillsynssituation och vilka tillsynsåtgärder som eventuellt skulle vidtas.

139    Även om FKTK:s begäran av den 21 december 2018 inte formellt åtföljdes av den rapport som föreskrivs i artikel 68.3 i förordning nr 468/2014, ska begäran under dessa omständigheter anses innehålla den information som ska ingå i denna rapport eller åtminstone anses hänvisa till den information som ECB redan förfogade över.

140    Vad gäller de argument som sökanden har anfört för att ifrågasätta Republiken Lettlands argument i samband med skiljeförfarandet, enligt vilket det rådde ett gott arbetsklimat mellan ECB och FKTK, finner tribunalen att dessa argument inte kan styrka att ECB inte förfogade över alla relevanta uppgifter som ska ingå i den rapport som föreskrivs i artikel 68.3 i förordning nr 468/2014, innan den prövade FKTK:s begäran om att ECB skulle utöva direkt tillsyn över sökanden.

141    Följaktligen kunde den omständigheten att den rapport som avses i artikel 68.3 i förordning nr 468/2014 inte hade upprättats i förevarande fall inte medföra att det angripna beslutet blev rättsstridigt.

142    Även om det antas att avsaknaden av en rapport utgör ett förfarandefel, kan detta fel leda till att det angripna beslutet helt eller delvis ogiltigförklaras endast om det visas att beslutet hade kunnat få ett annat innehåll om detta fel inte hade förelegat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 2021, Autostrada Wielkopolska/kommissionen och Polen, C‑933/19 P, EU:C:2021:905, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

143    I förevarande fall framgår det inte av handlingarna i målet att det angripna beslutet hade kunnat få ett annat innehåll om en sådan rapport som den som avses i artikel 68.3 i förordning nr 468/2014 hade upprättats. I detta avseende påpekar tribunalen att sökanden inte gjort detta gällande.

144    Tribunalen godtar således inte sökandens anmärkning angående att den rapport som avses i artikel 68.3 i förordning nr 468/2014 inte har upprättats.

d)      Anmärkningen om att ECB inte har fattat något beslut om FKTK:s begäran av den 16 november 2017

145    Vad gäller sökandens anmärkning om att ECB inte har fattat något beslut om FKTK:s begäran av den 16 november 2017, genom vilken denna tidigare hade begärt att ECB skulle utöva direkt tillsyn över sökanden, räcker det att konstatera att den omständigheten att ECB inte har fattat något beslut om denna tidigare begäran inte kan resultera i en ogiltigförklaring av det angripna beslutet, som rör ett annat förfarande som inleddes genom FKTK:s begäran av den 21 december 2018.

146    Denna anmärkning, som för övrigt inte avser en väsentlig formföreskrift i den mening som avses i artikel 263 FEUF, är således verkningslös och ska lämnas utan avseende.

147    Denna anmärkning ska dessutom anses sakna stöd i de faktiska omständigheterna, dels eftersom ECB, utan att motsägas, har angett att den avslog FKTK:s ansökan av den 16 november 2017 vid tillsynsnämndens möte den 28 november 2017, dels eftersom det, i enlighet med artikel 68.5 i förordning nr 468/2014, är när ECB beslutar sig för att utöva direkt tillsyn över en mindre betydande enhet som ECB fattar ett beslut i enlighet med avdelning 2 i del IV i förordningen, det vill säga ett klassificeringsbeslut som delges den berörda enheten, och inte när ECB beslutar att inte bifalla den behöriga nationella myndighetens begäran.

148    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

3.      Den andra grunden: Felaktig tolkning av artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 vad gäller villkoren för och syftet med denna bestämmelse

149    Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet grundar sig på en felaktig tolkning av artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013. Den felaktiga tolkningen rör tre aspekter av tillämpningsvillkoren och syftet med denna artikel.

150    Sökanden har för det första gjort gällande att ECB inte har beaktat den omständigheten att ett beslut som antagits med stöd av artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 är avsett att avhjälpa problem med kvaliteten på den tillsyn som i förevarande fall utövas av FKTK, och inte det berörda institutets bristande regelefterlevnad. ECB har felaktigt tolkat hänvisningen till ”hög tillsynsstandard” i denna bestämmelse som en hänvisning till en ”hög nivå av överensstämmelse”. Denna felaktiga tolkning motsvarar den felaktiga omklassificering av det angripna beslutets karaktär som gjorts gällande i den första grunden. ECB:s praxis bekräftar att det rör sig om en felaktig tolkning, eftersom artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 hittills endast har använts i ett fall, som inte grundades på att det berörda kreditinstitutet bristande regelefterlevnad. ECB har inte ens övertagit tillsynen i de fall där kreditinstitutets brister varit så allvarliga att det beslutats att återkalla institutets tillstånd.

151    För det andra har sökanden angett att ECB inte har beaktat den omständigheten att det i artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 specifikt hänvisas till en ”enhetlig tillämpning” av hög tillsynsstandard. Att det tidigare endast fattats ett beslut om tillämpning av denna bestämmelse belyser detta, eftersom detta beslut var avsett att säkerställa en enhetlig tillsyn beträffande en grupp av enheter som står under tillsyn i flera medlemsstater. Denna aspekt av enhetlig tillsyn togs inte upp i det angripna beslutet.

152    För det tredje har sökanden slutligen anfört att det i det angripna beslutet inte medges att ett beslut som antagits i enlighet med artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 har karaktären av ett undantag. ECB har felaktigt presumerat att övertagandet av den direkta tillsynen över sökanden var ett rutinbeslut för ECB.

153    ECB har gjort gällande att den inte har gjort sig skyldig till den felaktiga rättstillämpning som sökanden har klandrat den för.

154    Sökanden har genom sin andra grund gjort gällande att ECB har åsidosatt artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 i tre avseenden, vilka ska prövas i tur och ordning.

155    Såsom framgår av själva ordalydelsen i artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 är syftet med denna bestämmelse att säkerställa en enhetlig tillämpning av hög tillsynsstandard.

156    Såsom framgår av artikel 67.2 i förordning nr 468/2014 kan flera faktorer motivera att ett beslut fattas med stöd av artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013.

157    Sökanden har för det första gjort gällande att ECB har gjort en felaktig tolkning av artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 genom att anse att syftet med denna bestämmelse är att avhjälpa problem i samband med den berörda enhetens bristande efterlevnad av tillsynslagstiftningen, snarare än problem i samband med kvaliteten på den tillsyn som den behöriga nationella myndigheten står för.

158    ECB har emellertid inte antagit det angripna beslutet på grund av att sökanden inte har följt tillsynslagstiftningen. Sökanden har för övrigt inte hänvisat till något skäl i beslutet till stöd för sitt argument.

159    Framför allt påpekade ECB i det angripna beslutet att FKTK, i sin begäran om att ECB skulle utöva direkt tillsyn över sökanden, hade understrukit att sökandens reaktion på nästan alla tillsynsåtgärder sedan skiljeförfarandet påbörjats fortfarande visade att sökanden inte hade något intresse av att få till stånd ett gott samarbete och att FKTK ansåg sig helt sakna förmåga att tillämpa en hög tillsynsstandard gentemot sökanden.

160    ECB antog således det angripna beslutet med motiveringen att FKTK hade berövats sin möjlighet att tillämpa en hög tillsynsstandard gentemot sökanden, ett konstaterande som sökanden för övrigt inte har ifrågasatt.

161    ECB har således inte gjort sig skyldig till den felaktiga rättstillämpning som sökanden klandrar ECB för.

162    För det andra anser sökanden att ECB inte har beaktat att artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 specifikt avser ”enhetlig” tillämpning av hög tillsynsstandard.

163    Sökanden har emellertid inte nämnt någon punkt i det angripna beslutet till stöd för sin argumentation. Vidare framgår det uttryckligen av punkt 2.1 i detta beslut att ECB, enligt ECB själv, behövde överta den direkta tillsynen över sökanden för att säkerställa en ”enhetlig” tillämpning av hög tillsynsstandard, i enlighet med det mål som fastställs i artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013.

164    Sökandens andra anmärkning kan således inte godtas.

165    Sökanden har för det tredje hävdat att det i det angripna beslutet inte medges att ett beslut som antagits i enlighet med artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 har karaktären av undantag.

166    Det framgår varken av ordalydelsen i artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 eller av bestämmelserna i förordning nr 468/2014 att ECB:s beslut att själv direkt utöva alla relevanta befogenheter med avseende på ett eller flera mindre betydande kreditinstitut ska ha karaktären av ett undantag.

167    Sökanden har gjort gällande att ordföranden i ECB:s tillsynsnämnd i en skrivelse av den 23 april 2018 till en ledamot av Europaparlamentet, som undrade hur ofta den befogenhet som föreskrivs i artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 hade tillämpats, angav att denna befogenhet hade karaktären av ett undantag.

168    Den skrivelse som avses i punkt 167 ovan kan emellertid inte lägga till ett kriterium till artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013, som inte kräver att det föreligger exceptionella omständigheter för att befogenheten ska kunna utövas.

169    Med hänsyn till ICSID:s rekommendation var det för övrigt uppenbart att sökanden befann sig i en ovanlig situation med avseende på tillsynen över kreditinstitut.

170    ECB har följaktligen inte åsidosatt artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 genom att inte ange att det förelåg exceptionella omständigheter i det angripna beslutet.

171    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

4.      Den tredje grunden: Underlåtenhet att fullgöra skyldigheten att granska och noggrant och opartiskt utvärdera alla relevanta aspekter av det enskilda fallet för att fastställa nödvändigheten av ett beslut enligt artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013

172    Sökanden har gjort gällande att ECB inte har gjort en opartisk bedömning av de faktiska omständigheterna. ECB grundade sig på vaga invändningar avseende sökandens agerande efter det att skiljeförfarandet hade inletts snarare än på ett konkret fall av bristande samarbete. Sökanden har inte tagit ställning till frågan huruvida FKTK:s anmärkningar mot sökanden var välgrundade. Detta synsätt är inte godtagbart, eftersom det angripna beslutet har en ovanlig karaktär, som bör motiveras av ovanliga omständigheter. Dessutom har ECB dröjt orimligt länge med att ta ställning till FKTK:s bedömningar, utan att ge uttryck för sin egen ståndpunkt, vilket är paradoxalt när det gäller ett sådant beslut. Ett sådant beslut förutsätter nämligen att ECB inte längre kan förlita sig enbart på den tillsyn som den nationella behöriga myndigheten står för.

173    ECB har bestritt dessa argument.

174    Till stöd för den tredje grunden har sökanden i huvudsak gjort gällande att ECB, när den antog det angripna beslutet, grundade sig på vaga invändningar från FKTK avseende sökandens agerande efter det att skiljeförfarandet hade inletts, i stället för att hänvisa till ett konkret fall av bristande samarbete, och inte gav uttryck för sin egen ståndpunkt beträffande FKTK:s bedömningar.

175    ECB har emellertid inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att inte undersöka huruvida det fanns grund för FKTK:s bedömning att sökanden inte hade visat något intresse av att få till stånd ett gott samarbete.

176    Eftersom ett beslut som antas med stöd av artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 syftar till att säkerställa en enhetlig tillämpning av hög tillsynsstandard, och inte till att åtgärda den underlåtenhet att följa tillsynlagstiftningen som en enhet som står under tillsyn påstås ha gjort sig skyldig till, kan ECB besluta att utöva direkt tillsyn över ett mindre betydande institut utan att grunda sig på en sådan underlåtenhet.

177    I förevarande fall ansåg FKTK, efter det att skiljeförfarandet hade inletts och ICSID hade vidtagit interimistiska åtgärder, att sökanden inte hade visat något intresse av att få till stånd ett gott samarbete. FKTK ansåg även att den helt saknade förmåga tillämpa den höga tillsynsstandard gentemot sökanden som avses i unionslagstiftningen och den gemensamma tillsynsmekanismen.

178    Det kan i detta hänseende konstateras att FKTK:s bedömning av sin totala oförmåga att tillämpa en hög tillsynsstandard, vilket stöds av ICSID:s rekommendation och inte på något vis har bestritts av sökanden under det administrativa förfarandet eller vid tribunalen, i sig kunde ge upphov till allvarliga tvivel om FKTK:s förmåga att säkerställa tillämpningen av en hög tillsynsstandard gentemot sökanden och motivera behovet av att ECB tog över tillsynen.

179    ECB kunde följaktligen besluta att utöva direkt tillsyn över sökanden i syfte att säkerställa en enhetlig tillämpning av hög tillsynsstandard, utan att pröva huruvida det av FKTK påstådda bristande intresset av att få till stånd ett gott samarbete var styrkt, eller utan att vara skyldig att stödja sig på ett konkret fall av bristande samarbete.

180    Även om ECB faktiskt tog största möjliga hänsyn till FKTK:s bedömningar vad gäller tillsynen över sökanden, ansåg sig ECB inte vara bunden av dessa bedömningar, utan gjorde sin egen bedömning av nödvändigheten av att utöva direkt tillsyn över sökanden, vilket uttryckligen framgår av punkt 2.1 och 2.5 i det angripna beslutet, i vilka ECB klart och tydligt drog slutsatsen att ett sådant behov förelåg.

181    Framför allt gör den omständigheten att ECB inte heller motiverade det angripna beslutet när det gäller huruvida FKTK helt saknade förmåga att tillämpa en hög tillsynsstandard gentemot sökanden det inte möjligt att dra slutsatsen att ECB inte omsorgsfullt och opartiskt bedömde samtliga omständigheter i det aktuella fallet, eftersom sökanden inte har bestritt FKTK:s bedömning på denna punkt.

182    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

5.      Den femte grunden: Åsidosättande av artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 genom att ECB har underlåtit att utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med denna bestämmelse

183    Sökanden har gjort gällande att ECB i det angripna beslutet inte beaktade den skönsmässiga karaktären av de befogenheter som banken har på området (med åberopande användningen av ordet ”får” i artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013). ECB kan inte påstå sig ha utövat sitt utrymme för skönsmässig bedömning om detta inte framgår av det angripna beslutet och om detta beslut tvärtom grundas på principen att antagandet av beslutet är en nödvändig följd av att villkoren i artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 är uppfyllda.

184    ECB har bestritt dessa argument.

185    Parterna är ense om att ECB har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när den, såsom i förevarande fall, antar en rättsakt om tillsyn över ett kreditinstitut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2019, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB, C‑450/17 P, EU:C:2019:372, punkt 86).

186    Denna slutsats bekräftas av ordalydelsen i artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2017, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB, T‑122/15, EU:T:2017:337, punkt 61).

187    När administrationen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid antagandet av ett beslut innebär emellertid varken motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF eller någon annan bestämmelse att den är skyldig att nämna detta i det aktuella beslutet.

188    I förevarande fall framgår det inte av någon handling i målet att ECB felaktigt trodde att den inte hade något sådant utrymme för skönsmässig bedömning.

189    Framför allt innebär den omständigheten, att det i punkt 2.5 i det angripna beslutet slås fast att villkoren för ECB:s övertagande av den direkta tillsynen över sökanden var uppfyllda, inte i sig att ECB felaktigt ansåg sig ha normbunden behörighet och att ECB inte har använt sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning för att komma fram till denna slutsats eller att ECB har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013.

190    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

6.      Den sjätte grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen

191    Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot proportionalitetsprincipen. ECB kan inte hävda att banken har gjort en proportionalitetsbedömning om detta inte framgår av det angripna beslutet, och om motsatsen tvärtom antyds, det vill säga att beslutet grundas på principen att det räcker att villkoren i artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 är uppfyllda.

192    Sökanden har påpekat att det av det angripna beslutet inte framgår att ett sådant beslut ska förbehållas de fall där ECB:s direkta tillsyn är ett lämpligt svar på ett konkret tillsynsproblem och är ägnad att uppnå ett konkret tillsynssyfte, när ingen annan mindre ingripande lösning är möjlig och när den börda som åläggs det berörda kreditinstitutet är lämplig med hänsyn till det underliggande problemet och det eftersträvade målet. I det angripna beslutet beskrivs inte det underliggande problemet på ett konkret sätt. Skälet till att ECB:s direkta tillsyn är ett lämpligt sätt att lösa problemet är dessutom tvetydigt. ECB har inte heller analyserat övriga möjliga åtgärder, bland annat en insats från ECB:s sida för att återställa förtroendet för den lagstadgade tillsynen genom att utreda korruptionsproblemen.

193    Sökanden har påpekat att proportionalitetsprincipens betydelse framhölls av tillsynsnämndens ordförande i en skrivelse till Europaparlamentet av den 23 april 2018. Såsom har angetts inom ramen för den första och den andra grunden har ECB, med hänsyn till att ECB inte har beaktat den omständigheten att ett beslut att utöva direkt tillsyn huvudsakligen är avsett att lösa tillsynsproblem (snarare än brister hos det berörda kreditinstitutet), inte övervägt andra metoder som gör det möjligt för den behöriga nationella myndigheten att utöva tillsyn på ett lämpligare sätt, exempelvis genom att tillhandahålla lämplig rådgivning. I enlighet med artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 ska en kontinuerligt hög tillsynsstandard i första hand säkerställas genom bestämmelser, riktlinjer eller allmänna anvisningar till de behöriga nationella myndigheterna. ECB ska bedöma i vilken mån en enhetlig tillämpning av hög tillsynsstandard kan säkerställas genom lämpliga allmänna instruktioner.

194    ECB har genmält att den inte har åsidosatt proportionalitetsprincipen.

195    Tribunalen gör följande bedömning. Proportionalitetsprincipen innebär att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 50, och dom av den 6 september 2017, Slovakien och Ungern/rådet, C‑643/15 och C‑647/15, EU:C:2017:631, punkt 206).

196    Bedömningen av huruvida en åtgärd är proportionerlig ska ske med beaktande av det utrymme för skönsmässig bedömning som unionens institutioner kan ha haft när det beslutades om åtgärden (se dom av den 8 maj 2019, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB, C‑450/17 P, EU:C:2019:372, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

197    l förevarande fall var det angripna beslutet ägnat att uppnå målet att säkerställa en enhetlig tillämpning av hög tillsynsstandard.

198    Det angripna beslutet var nämligen ägnat att avhjälpa FKTK:s tillsynsrelaterade farhågor genom att säkerställa att sökanden hädanefter skulle stå under direkt tillsyn av en myndighet som kunde använda sig av samtliga sina tillsynsbefogenheter.

199    Tribunalen påpekar att i likhet med vad ECB har gjort gällande var ECB, mot bakgrund av ICSID:s rekommendation, bättre lämpad än FKTK att utöva direkt tillsyn över sökanden.

200    De alternativa åtgärder som sökanden har föreslagit, det vill säga dels att ECB ska undersöka korruptionsproblemen, dels att ECB ska ge råd eller utfärda förordningar, riktlinjer eller allmänna instruktioner till FKTK, utgör inte mindre ingripande åtgärder som är lämpliga med hänsyn till det eftersträvade målet.

201    ECB har nämligen korrekt gjort gällande att ECB inte själv är behörig att genomföra en korruptionsutredning, och att den samarbetar med de behöriga nationella myndigheterna i detta avseende. ECB är inte heller behörig att utfärda individuella riktlinjer till behörig nationell myndighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2017, Landeskreditbank Baden-Württemberg/ECB, T‑122/15, EU:T:2017:337, punkt 61).

202    De alternativa åtgärder som sökanden har föreslagit utgjorde under alla omständigheter inte svar på den oro som fick FKTK att anta det angripna beslutet. Eftersom den direkta tillsynen över sökanden fortfarande skulle ha omfattats av FKTK:s behörighet skulle denna alltid ha ansett sig sakna samma tillsynsbefogenheter som de som tillerkänts alla andra tillsynsmyndigheter inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen.

203    Dessutom framgår det inte av handlingarna i målet att det angripna beslutet har orsakat sökanden olägenheter, vilket innebär att de alternativa åtgärder som sökanden har föreslagit inte kan anses vara mindre ingripande än den som ska genomföras enligt det angripna beslutet.

204    Genom det angripna beslutet, som begränsas till en ändring av ECB:s respektive FKTK:s befogenheter, ändras nämligen varken de tillämpliga tillsynsreglerna eller den behöriga myndighetens tillsynsbefogenheter i förhållande till sökanden när det gäller att utföra de tillsynsuppgifter som ECB tilldelats genom den gemensamma tillsynsmekanismen.

205    Slutligen har sökandens påstående om den ”börda som ålagts det berörda institutet” varken styrkts eller fastställts.

206    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden.

7.      Den sjunde grunden: Åsidosättande av principen om att ingen får dra fördel av sitt eget rättsstridiga handlande (nemo auditur propriam turpitudinem allegans)

207    Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot principen nemo auditur propriam turpitudinem allegans, eftersom varken FKTK eller ECB har beaktat sitt eget ansvar för att tillsynsprocessen förlorar i trovärdighet på grund av deras vägran eller oförmåga att på ett effektivt sätt hantera korruptionsproblemen, vilket tvisten mellan Republiken Lettland och ECB vid EU-domstolen visar.

208    ECB har bestritt dessa argument

209    Enligt principen nemo auditur propriam turpitudinem allegans får ingen dra fördel av sitt eget rättsstridiga handlande.

210    För att kunna åberopa principen nemo auditur propriam turpitudinem allegans krävs det att det visas att ECB har handlat felaktigt (se, analogt, dom av den 20 januari 2021, ABLV Bank/SRB, T‑758/18, EU:T:2021:28, punkt 170).

211    Sökanden har emellertid inte angett vilken specifik rättsakt sökanden lägger ECB till last, utan hänvisat till ECB:s och FKTK:s vägran eller oförmåga att på ett effektivt sätt hantera korruptionsproblemen. För övrigt, vad gäller den aktuella korruptionens karaktär konstaterar tribunalen dels att den brottsutredning som ledde till åtalet mot A inte avser sökanden, utan en tredje lettisk bank, dels att sökanden har anfört att de lettiska myndigheterna inte har gjort en ordentlig utredning av den korruption som CR har påtalat och misslyckats med att lagföra A och hans medbrottslingar.

212    Även om det antas att sökanden anser att ECB var skyldig att genomföra en utredning av den korruption som CR har påtalat, vilket inte framgår av de argument som sökanden framfört till stöd för denna grund, gjorde ECB en riktig bedömning när den fann att den inte är behörig att själv genomföra en utredning av sådana omständigheter och att den i detta avseende samarbetar med de behöriga nationella myndigheterna.

213    Även om det antas att ECB gjort sig skyldig till ett fel genom att inte utreda CR:s korruptionsanklagelser, har det inte visats att detta fel var av sådan art att det angripna beslutet var rättsstridigt. Det angripna beslutet grundar sig inte på FKTK:s systematiska oförmåga att utföra sina uppgifter, utan på dess oförmåga att tillämpa en hög tillsynsstandard gentemot sökanden på grund av rekommendationen från ICSID.

214    ECB:s talan mot det beslut av den 19 februari 2018 genom vilket KNAB interimistiskt förbjöd A att utöva sitt ämbete som chef för Lettlands centralbank (mål C‑238/18), som sökanden har åberopat, kan inte anses styrka att ECB har begått ett fel.

215    Sökanden har inte heller preciserat på vilket sätt ECB ska anses ha försökt åberopa sitt eget felaktiga agerande i förevarande mål.

216    Det har således inte styrkts att principen nemo auditur propriam turpitudinem allegans har åsidosatts.

217    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den sjunde grunden.

8.      Den åttonde grunden: Åsidosättande av likabehandlingsprincipen

218    Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot likabehandlingsprincipen. Genom beslutet behandlas sökanden annorlunda än andra mindre betydande kreditinstitut. Även om det har rests allvarliga tvivel beträffande FKTK:s tillsyn är det oklart varför sökanden var den enda som utsattes för en särskild behandling av FKTK och ECB. Den omständigheten att sökanden och dess aktieägare vägrade att samarbeta på grund av att det förekommit korruption är inte ett legitimt skäl för att ålägga sökanden särskilda bördor. Sökanden har åberopat fall där ECB inte tagit på sig ansvaret för den direkta tillsynen trots att de berörda bankernas tillstånd skulle återkallas och ECB hade räknat upp konkreta exempel på bristande samarbete i sitt beslut om återkallande av tillstånd.

219    ECB har bestritt dessa argument.

220    Tribunalen gör följande bedömning. Likabehandlingsprincipen är en allmän princip i unionsrätten som innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se dom av den 6 juni 2019, P.M. m.fl., C‑264/18, EU:C:2019:472, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

221    En förutsättning för att likabehandlingsprincipen ska anses ha åsidosatts genom åtskillnad i behandlingen är att de aktuella situationerna är jämförbara med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem (dom av den 16 december 2008, Arcelor Atlantique et Lorraine m.fl., C‑127/07, EU:C:2008:728, punkt 25).

222    Tribunalen konstaterar att även om sökanden har gjort gällande att likabehandlingsprincipen har åsidosatts i förhållande till andra mindre betydande kreditinstitut som inte varit föremål för ett beslut om ECB:s övertagande av den direkta tillsynen, är det inte styrkt att dessa kreditinstitut befann sig i en situation som var jämförbar med sökandens situation.

223    I den mån sökanden har gjort gällande att ECB inte övertog den direkta tillsynen över kreditinstitut vars tillstånd skulle återkallas till följd av konkreta exempel på bristande samarbete, konstaterar tribunalen att situationen för dessa institut inte är jämförbar med sökandens situation, eftersom de inte varit föremål för en sådan åtgärd som ICSID:s rekommendation.

224    Genom att säkerställa att sökanden, i likhet med alla andra kreditinstitut som står under tillsyn inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen, numera står under direkt tillsyn av en tillsynsmyndighet som kan använda sig av samtliga sina tillsynsbefogenheter, bidrar det angripna beslutet till att säkerställa tillämpningen av likabehandlingsprincipen.

225    Dessutom har det mot bakgrund av vad som anförts i punkterna 204 och 205 ovan inte visats att de kreditinstitut som står under direkt tillsyn av ECB behandlas olika i förhållande till de kreditinstitut som står under direkt tillsyn av FKTK, och än mindre att de ålagts en särskild börda.

226    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den åttonde grunden.

9.      Den nionde grunden: Åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen

227    Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet strider mot principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen.

228    Sökanden har för det första gjort gällande att det angripna beslutet är otydligt och ger upphov till en omotiverad osäkerhet. I ett beslut om övertagande av direkt tillsyn bör det anges hur tillsynskraven ändras och hur länge ECB kommer att vara den huvudsakliga tillsynsmyndigheten. Det angripna beslutet innehåller emellertid ingen uppgift om detta, eftersom det i beslutet inte anges något konkret problem som ska hanteras. Det antyds vagt att sökanden ska straffas, eftersom FKTK anser att sökanden visade bristande samarbetsvilja efter det att skiljeförfarandet hade inletts. En bokstavstolkning av det angripna beslutet ger intryck av att ECB:s direkta tillsyn upphör när ECB är övertygad om att sökanden har visat prov på samarbetsvilja. Exakt vad som konkret krävs i detta avseende är oklart, eftersom det angripna beslutet inte anger ett enda exempel på sökandens bristande samarbetsvilja gentemot FKTK. Detta skulle kunna betyda att skiljeförfarandet måste avbrytas för att sökanden ska kunna befrias från ECB:s direkta tillsyn och att sökanden ska avhålla sig från att använda sig av andra rättsmedel, vilket skulle utgöra ett rättsstridigt syfte.

229    Sökanden har vidare gjort gällande att det, eftersom det i det angripna beslutet inte redogörs för det underliggande problem som sökanden måste lösa, är omöjligt att förutse vilka materiella ändringar av tillsynskraven som kommer att uppstå till följd av ECB:s ingripande. Sökandens ursprungliga erfarenheter när det gäller ECB, särskilt vid den inspektion på plats som ECB fattade beslut om, ger anledning att tro att ECB har anlagt ett nytt synsätt och inte anser sig bunden av en tidigare bedömning från FKTK:s sida, såsom FKTK:s värdering av tillgångarna. Detta skapar en överdriven rättsosäkerhet för sökanden som inte kan motiveras av något legitimt tillsynssyfte.

230    För det andra anser sökanden att det angripna beslutet strider mot principen om skydd för berättigade förväntningar, som grundar sig på sökandens tidigare interaktioner med FKTK och ECB. Även om principen om skydd för berättigade förväntningar är av avgörande betydelse vid banktillsyn, tyder ingen av interaktionerna mellan sökanden och FKTK eller ECB på att ett beslut med stöd av artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 skulle kunna meddelas. Den preliminära överenskommelse som träffats i skiljeförfarandet tyder på motsatsen, liksom den omständigheten att ECB inte i någon högre grad reagerade på sökandens många försök att inleda en konstruktiv dialog med ECB.

231    ECB har gjort gällande att den inte har åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen.

232    Rättssäkerhetsprincipen kräver bland annat att en rättslig reglering ska vara klar och precis samt att tillämpningen av densamma ska vara förutsebar. Detta gäller i synnerhet om regleringen kan få negativa konsekvenser för enskilda personer och företag (se dom av den 30 april 2019, Italien/rådet (Fiskekvoter för svärdfisk i Medelhavet), C‑611/17, EU:C:2019:332, punkt 111 och där angiven rättspraxis).

233    Som en naturlig följd av rättssäkerhetsprincipen tillkommer rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar varje person som befinner sig i en situation där unionsadministrationen har väckt grundade förhoppningar. Tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från behörig och tillförlitlig källa utgör, oavsett i vilken form de har lämnats, exempel på försäkringar som kan väcka grundade förhoppningar. Däremot går det inte att med framgång göra gällande att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts om administrationen inte har gett några tydliga försäkringar (dom av den 30 april 2019, Italien/rådet (Fiskekvoter för svärdfisk i Medelhavet), C‑611/17, EU:C:2019:332, punkt 112).

234    Tribunalen konstaterar för det första att det angripna beslutet inte är tvetydigt.

235    I synnerhet behöver, i motsats till vad sökanden har hävdat, ett beslut som antas med stöd artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 inte ange på vilket sätt tillsynskraven skulle förändras, eftersom detta beslut i sig inte påverkar de tillämpliga tillsynsreglerna. Sökandens påstående att dess erfarenheter när det gäller ECB, särskilt vid den inspektion på plats som ECB fattade beslut om, ”ger anledning att tro” att ECB har anlagt ett nytt synsätt, saknar relevans, eftersom detta inte har något att göra med det angripna beslutets tydlighet. Detta påstående saknar dessutom grund, eftersom det saknas bevis för att påståendet om ett nytt synsätt faktiskt stämmer.

236    Ett beslut som antas med stöd av artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013 behöver inte heller ange hur länge ECB ska ansvara för den direkta tillsynen över den berörda enheten, eftersom ECB, i enlighet med artikel 47.4 i förordning nr 468/2014, ska anta ett beslut om att ECB:s direkta tillsyn ska upphöra om det inom dess rimliga utrymme för skönsmässig bedömning inte längre krävs direkt tillsyn för att säkerställa en enhetlig tillämpning av hög tillsynsstandard.

237    För det andra framgår det under alla omständigheter av handlingarna i målet att sökanden inte har fått några tydliga försäkringar om att ECB inte skulle överta den direkta tillsynen över sökanden.

238    Sökanden har i detta avseende hänvisat till ICSID:s rekommendation, men har inte redogjort för på vilket sätt dessa åtgärder, som inte härrör från ECB, skulle ha kunnat utgöra sådana tydliga försäkringar.

239    När det gäller skriftväxlingen mellan sökanden och ECB konstaterar tribunalen att ECB inom ramen för denna skriftväxling inte har åtagit sig att inte anta något beslut med stöd av artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013, utan att sökanden själv, genom skrivelse av den 5 juli 2018, har begärt att ECB ska medverka vid tillsynen över sökanden.

240    Sökanden kan följaktligen inte med framgång hävda att ECB har åsidosatt rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar.

241    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den nionde grunden.

10.    Den tionde grunden: Åsidosättande av artikel 19 och skäl 75 i förordning nr 1024/2013 samt maktmissbruk

242    Sökanden har gjort gällande att ECB har åsidosatt artikel 19 och skäl 75 i förordning nr 1024/2013, enligt vilka det krävs att ECB fullgör sina skyldigheter oberoende av all politisk påverkan, ett krav som ECB har åsidosatt genom att anta ett beslut som framför allt utgör en reaktion på inledandet av skiljeförfarandet. Detta förfarande utgör ett legitimt bruk av ett rättsmedel och är en konstruktiv lösning av konflikter snarare än en fientlig handling. Det angripna beslutet motiveras dessutom av en önskan om att undergräva skiljeförfarandets ändamålsenliga verkan och, i synnerhet, den provisoriska överenskommelse som nåtts inom ramen för detta förfarande. Detta bekräftas av en tidigare, av FKTK icke offentliggjord, begäran om att ECB skulle överta tillsynen över sökanden. Eftersom skiljeförfarandet är en form av tvistlösning, och följaktligen en form av samarbete, är det FKTK och inte sökanden som vägrar att samarbeta.

243    ECB har bestritt dessa argument.

244    Enligt artikel 19.1 i förordning nr 1024/2013 ska ECB och de nationella behöriga myndigheterna i sina roller inom den gemensamma tillsynsmekanismen agera oberoende när de utför uppgifterna som tilldelas genom denna förordning. Ledamöterna i tillsynsnämnden och styrkommittén ska agera oberoende och objektivt i hela unionens intresse. De ska varken efterfråga eller ta emot instruktioner från unionens institutioner eller organ, regeringen i någon medlemsstat eller något annat offentligt eller privat organ.

245    I skäl 75 i samma förordning anges att ECB för att kunna utföra sina tillsynsuppgifter på ett effektivt sätt bör utföra tillsynsuppgifterna helt oberoende, särskilt från otillbörlig politisk påverkan och påverkan av branschen, vilket skulle påverka dess operativa oavhängighet.

246    En rättsakt innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem för vilka befogenheten i fråga har tilldelats eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i EUF-fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet (dom av den 14 december 2004, Swedish Match, C‑210/03, EU:C:2004:802, punkt 75, och dom av den 8 december 2020, Ungern/parlamentet och rådet, C‑620/18, EU:C:2020:1001, punkt 82).

247    I förevarande fall framgår det inte av handlingarna i målet att det angripna beslutet har antagits i andra syften än att säkerställa en enhetlig tillämpning av hög tillsynsstandard gentemot sökanden i enlighet med artikel 6.5 b i förordning nr 1024/2013.

248    Även om ICSID:s rekommendation har beaktats i det angripna beslutet framgår det närmare bestämt inte av handlingarna i målet att syftet med beslutet är att hindra sökanden från att inleda ett skiljeförfarande mot Republiken Lettland.

249    Sökanden har för övrigt inte påstått att ICSID:s rekommendation ska tolkas så, att dess ändamålsenliga verkan är att begränsa ECB:s utövande av sina tillsynsbefogenheter gentemot sökanden eller att undandra sökanden tillsyn av någon annan myndighet än FKTK, som förfogar över samtliga sina tillsynsbefogenheter. Såsom redan påpekats hade sökanden genom en skrivelse av den 5 juli 2018 redan själv begärt att ECB skulle ingripa i översynen över sökanden.

250    Vad gäller FKTK:s första begäran av den 16 november 2017 om att ECB skulle överta den direkta tillsynen av sökanden, kan, även om ECB inte har bestritt att sökanden inte underrättades när begäran riktades till ECB, denna omständighet inte i sig styrka att det angripna beslutet hade ett annat syfte än tillsyn. Som framgår av punkt 121 ovan finns det inte någon bestämmelse i förordning nr 468/2014 som föreskriver att en sådan begäran ska överlämnas till den berörda enheten ex officio. Denna begäran ingår dessutom bland handlingarna i målet och sökanden har getts tillfälle att yttra sig över begäran.

251    Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den tionde grunden.

252    Av det ovan anförda följer att talan ska ogillas.

VI.    Rättegångskostnader

253    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. ECB har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska ECB:s yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (fjärde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      PNB Banka AS ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de kostnader som uppkommit för Europeiska centralbanken (ECB).

Gervasoni Madise Nihoul

Frendo       Martín y Pérez de Nanclares

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 7 december 2022.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: engelska.