DOMSTOLENS DOM (nionde avdelningen)
den 9 mars 2023 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Behörighet vid konsumenttvister – Begreppet konsument – Agerandet hos den person som gör anspråk på ställning som konsument är ägnat att ge den andra avtalsparten intrycket att den personen uppträder i sin kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet”
I mål C‑177/22,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Landesgericht Salzburg (Regiondomstolen i Salzburg, Österrike), genom beslut av den 24 februari 2022, som inkom till domstolen den 8 mars 2022, i målet
JA
mot
Wurth Automotive GmbH,
meddelar
DOMSTOLEN (nionde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden L.S. Rossi samt domarna J.-C. Bonichot och O. Spineanu-Matei (referent),
generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– JA, genom B. Heim, Rechtsanwalt,
– Europeiska kommissionen, genom S. Noë och M. Wasmeier, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 17 och 18 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan JA, en österrikisk medborgare, och Wurth Automotive GmbH, ett tyskt bolag, angående österrikisk domstols behörighet att pröva en begäran om ersättning för dolda fel i en bil i samband med ett köpavtal.
Tillämpliga bestämmelser
3 I artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012, som ingår i avsnitt 4, med rubriken ”Behörighet vid konsumenttvister”, i kapitel II, med rubriken ”Domstols behörighet”, föreskrivs följande:
”Om talan avser avtal som har ingåtts av en person, konsumenten, för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, gäller i fråga om behörigheten bestämmelserna i detta avsnitt, om inte annat följer av artiklarna 6 och 7.5,
a) om avtalet gäller köp av varor där betalningen ska erläggas i särskilda poster,
b) om avtalet gäller lån som ska återbetalas i särskilda poster eller någon annan form av kredit om lånet eller krediten var avsedd att finansiera köp av varor, eller
c) i övriga fall, om avtalet har ingåtts med en person som bedriver kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet i den medlemsstat där konsumenten har hemvist eller, på något sätt, riktar sådan verksamhet till den medlemsstaten eller flera stater, däribland den medlemsstaten, och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.”
4 I artikel 18.1 i förordningen föreskrivs följande:
”Konsumenten får väcka talan mot den andra avtalsparten antingen vid domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist eller, oberoende av var den andra parten har hemvist, vid domstolen för den ort där konsumenten har hemvist.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
5 Klaganden, vars partner är bilåterförsäljare och driver en försäljningsplattform för bilar på internet (nedan kallad partnern), nämndes på hemsidan på denna plattform i egenskap av grafisk formgivare och webbplatsutvecklare, dock utan att faktiskt ha bedrivit denna verksamhet vid tidpunkten för omständigheterna i målet.
6 På begäran av klaganden, som hade uttryckt en önskan om att förvärva ett motorfordon, gjorde partnern efterforskningar och kontaktade motparten i det nationella målet genom att den 11 mars 2019 sända denne ett e-postmeddelande från sin e-postadress, i vilket han angav ett prisanbud för köp av ett fordon, som var skattepliktigt enligt ordningen för vinstbeskattning, med första registrering i Tyskland och kontant betalning. Det angavs där att köpavtalet skulle ingås i klagandens namn. Ett telefonsamtal ägde även rum mellan partnern och en medarbetare till motparten. Innehållet i samtalet har dock inte kunnat styrkas.
7 Motparten vidarebefordrade via e-post köpavtalet till partnern, i vilket ”bolaget JA” nämndes som köpare och hade rubriken ”Särskilda överenskommelser: Transaktion mellan företag/inget återtagande, ingen garanti/leverans efter det att betalning mottagits …”.
8 Klaganden undertecknade detta avtal utan att ifrågasätta dessa uppgifter. Avtalet återsändes därefter per e-post till motparten, som den 13 mars 2019 hämtade fordonet hos motparten.
9 Den faktura som ställdes ut innehöll uppgiften ”Omöjligt att ange [mervärdesskatt] – Artikel 25a [i Umsatzsteuergestez (mervärdesskattelagen)]”. Som framgår av begäran om förhandsavgörande var säljaren tvungen att själv föra in alla särskilda uppgifter i köpavtalet i motpartens datasystem. Vad gällde avtal som ingicks med privatpersoner användes hälsningsfrasen ”herr/fru”. Dessa avtal innehöll även en garantiklausul med en löptid på ett år.
10 Fordonet registrerades i klagandens namn. Några veckor senare frågade partnern motparten om det var möjligt att ange mervärdesskattebeloppet på den utfärdade fakturan. Den begäran nekades.
11 Efter att ha konstaterat att fordonet var behäftat med dolda fel väckte klaganden talan vid Bezirksgericht Salzburg (Distriktsdomstolen i Salzburg, Österrike), med artikel 17 i förordning nr 1215/2012 som stöd för rättens behörighet, och yrkade att motparten i det nationella målet skulle förpliktas att betala 3 257,52 euro enligt gällande garanti. Till stöd för sin talan gjorde klaganden gällande att hon i förevarande fall hade ingått köpavtalet i egenskap av konsument och att motparten riktade sin kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet till Österrike, i den mening som avses i artikel 17.1 c i förordning nr 1215/2012.
12 Motparten gjorde en behörighetsinvändning och bestred även talan i sak. Enligt motparten utgör köpavtalet en transaktion mellan näringsidkare, vilket framgår av uppgifterna under rubriken ”Särskilda överenskommelser” liksom av försäljningspriset, vars belopp fastställts med beaktande av vinstskatten, och av att klaganden avsåg att dra av ingående mervärdesskatt. Enligt motparten är det därför tysk domstol som är behörig att pröva tvisten.
13 I beslut av den 19 oktober 2021 fann Bezirksgericht Salzburg (Distriktsdomstolen i Salzburg) att den inte hade internationell behörighet att pröva tvisten. Enligt den domstolen är de faktiska omständigheterna i målet sådana att klaganden, även om hon förvisso inte är näringsidkare, genom att underteckna köpavtalet och låta partnern ingripa i relationen med motparten gett motparten intrycket av att hon agerade i egenskap av näringsidkare. Motparten kunde därmed med fog förvänta sig att det var ett avtal mellan näringsidkare som ingicks, och villkoren för att tillämpa artikel 17 i förordning nr 1215/2012 är därmed inte uppfyllda.
14 Klaganden överklagade detta beslut till Landesgericht Salzburg (Regiondomstolen i Salzburg, Österrike), den hänskjutande domstolen.
15 Den hänskjutande domstolen har uppgett att det är ostridigt att motparten, som har sitt säte i Tyskland, även har riktat sin kommersiella verksamhet till Österrike, i den mening som avses i artikel 17.1 c i förordning nr 1215/2012. Det enda som är tvistigt är huruvida klaganden agerade i egenskap av konsument när köpavtalet ingicks med motparten.
16 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att även om klaganden påstår sig ha ingått avtalet i egenskap av lönearbetande privatperson, framgår det av vad domstolen i första instans konstaterat att det inte är uteslutet att hon har utövat yrket som grafisk formgivare och webbplatsutvecklare i egenskap av egenföretagare. Under dessa omständigheter frågar sig den hänskjutande domstolen om en sådan situation, där en faktisk omständighet inte kan styrkas, kan vara till skada för klaganden.
17 Den hänskjutande domstolen anser att även om det antas att klaganden köpte det aktuella fordonet för privat bruk, blir nästa fråga huruvida denna omständighet också framgick för motparten.
18 Slutligen vill den hänskjutande domstolen få klarlagt om, vid den helhetsbedömning som den ska göra för att fastställa om klaganden i förevarande fall ingått avtalet i egenskap av konsument, även andra särskilda omständigheter i målet kan ha en viss betydelse, nämligen att klaganden använt sig av en bilåterförsäljare för att vidta nödvändiga åtgärder för att ingå avtalet, att klaganden i augusti 2019 sålde fordonet vidare med vinst eller att ingen mervärdesskatt angavs på fakturan. Vad gäller den sistnämnda aspekten har den hänskjutande domstolen preciserat att enligt tysk mervärdesskattelagstiftning kan specifika uppgifter om mervärdesskatt på fakturan saknas såväl vid försäljning till en näringsidkare som till en privatperson.
19 Mot denna bakgrund beslutade Landesgericht Salzburg (Regiondomstolen i Salzburg) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1. Har det betydelse för bedömningen av klagandens ställning som konsument i den mening som avses i artiklarna 17 och 18 i [förordning nr 1215/2012]
a) huruvida klaganden utövade den verksamhet som grafisk designer och webbdesigner som hon har angett i förfarandet endast i egenskap av anställd eller åtminstone delvis också som egenföretagare när köpavtalet ingicks och omedelbart därefter, och
b) i vilket syfte klaganden köpte fordonet, det vill säga enbart för privat bruk för att täcka eget behov, eller också för användning i samband med en nuvarande eller framtida yrkesverksamhet eller kommersiell verksamhet eller syfte?
2. Kan klaganden inte längre med framgång göra gällande att hon ska anses vara en konsument om hon sålde bilen vidare i augusti 2019, och skulle en vinst som hon gjorde i samband med försäljningen ha betydelse?
3. Ska klaganden inte anses vara en konsument redan av den anledningen att hon undertecknat motpartens standardköpavtal, där köparen angavs som ’bolag’ i formuläret och där det under den mer finstilta rubriken ’Särskilda överenskommelser’ talades om ’Transaktion mellan företag/inget återtagande, ingen garanti/leverans efter det att betalning mottagits …’, utan att påtala detta och utan att hänvisa till sin ställning som konsument?
4. Måste klaganden ta ansvar för sin partner agerande när denne förmedlade köpet i egenskap av bilhandlare, vilket fick motparten att dra slutsatsen att klaganden var näringsidkare?
5. Är det vid bedömningen av klagandens ställning som konsument till nackdel för henne att domstolen i första instans inte kunde fastställa av vilket skäl det skriftliga köpavtalet avviker från klagandens partner föregående erbjudande när det gäller benämningen av klaganden och vad som i detta avseende sagts vid telefonkontakterna mellan klagandens partner och motpartens säljare?
6. Har det betydelse för klagandens ställning som konsument att klagandens partner några veckor efter överlåtelsen av bilen hörde sig för per telefon hos motparten om huruvida det var möjligt att ange mervärdesskatten?”
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första frågan
20 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas på så sätt att det, vid bedömningen av huruvida en person som har ingått ett avtal som omfattas av artikel 17.1 c kan anses vara ”konsument” i den mening som avses i den bestämmelsen, ska tas hänsyn till de samtida eller framtida syftena med att ingå avtalet samt huruvida den verksamhet som denna person utövar är som anställd eller som egenföretagare.
21 Domstolen erinrar om att behörighetsreglerna i avsnitt 4 i kapitel II i förordning nr 1215/2012 utgör ett undantag från såväl den allmänna behörighetsregeln i artikel 4.1 i förordningen, enligt vilken domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga, som den särskilda behörighetsregeln i fråga om avtal i artikel 7 led 1 i förordningen, enligt vilken domstolen i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser är behörig (se, analogt, dom av den 25 januari 2018, Schrems, C‑498/16, EU:C:2018:37, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
22 Begreppet konsument, i den mening som avses i artiklarna 17 och 18 i förordning nr 1215/2012, ska följaktligen tolkas restriktivt och med beaktande av den berörda personens ställning i ett visst avtal, utifrån dess art och syfte, och inte med beaktande av denna persons subjektiva situation. En och samma person kan nämligen anses vara konsument i vissa transaktioner och näringsidkare i andra transaktioner (dom av den 14 februari 2019, Milivojević, C‑630/17, EU:C:2019:123, punkt 87 och där angiven rättspraxis).
23 Det är därför endast sådana avtal som har ingåtts utanför och oberoende av all slags affärs- eller yrkesverksamhet och oberoende av sådana ändamål, enbart för att tillgodose en enskild persons privata konsumtion, som omfattas av de särskilda bestämmelserna i denna förordning om skydd av konsumenter såsom den svagare parten, medan ett sådant skydd inte är motiverat när det är fråga om avtal som rör kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet (dom av den 14 februari 2019, Milivojević, C‑630/17, EU:C:2019:123, punkterna 88 och 89 och där angiven rättspraxis).
24 Av detta följer att de särskilda behörighetsreglerna i artiklarna 17–19 i förordning nr 1215/2012 i princip endast är tillämpliga för det fall att parterna har ingått avtalet för att använda den berörda varan eller tjänsten för ett icke yrkesmässigt ändamål (dom av den 3 oktober 2019, Petruchová, C‑208/18, EU:C:2019:825, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
25 Vad mer specifikt gäller en person som ingår ett avtal med dubbla syften – för en användning som delvis hänför sig till dennes yrkesverksamhet och delvis för privata ändamål – har domstolen konstaterat att personen i fråga endast kan omfattas av dessa bestämmelser för det fall att kopplingen mellan nämnda avtal och den berörda personens yrkesverksamhet är så svag att den har en marginell och blott försumbar roll i den transaktion för vilken avtalet ingåtts, sedd ur ett helhetsperspektiv (dom av den 14 februari 2019, Milivojević, C‑630/17, EU:C:2019:123, punkt 91 och där angiven rättspraxis).
26 Vad gäller arten av den yrkesverksamhet som bedrivs av den person som gör anspråk på att vara konsument, har domstolen slagit fast att det inte görs någon åtskillnad beroende på om den är en verksamhet som egenföretagare eller ett avlönat arbete. Det ska enligt nämnda rättspraxis endast undersökas huruvida avtalet har ingåtts utanför och oberoende av all slags yrkes- eller näringsverksamhet och för sådana ändamål. Även ett avlönat arbete omfattas således av begreppet ”kommersiell verksamhet eller yrkesverksamhet” i den mening som avses i artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 oktober 2022, ROI Land Investments, C‑604/20, EU:C:2022:807, punkterna 54 och 55).
27 Det framgår av denna rättspraxis att ställningen som konsument, i den mening som avses i denna bestämmelse, beror på om syftet med det aktuella avtalet är av yrkesmässig eller privat karaktär. En person som har ingått ett avtal ska nämligen anses vara konsument om avtalet inte ingår i dennes kommersiella verksamhet eller yrkesverksamhet eller, om det rör sig om ett avtal med dubbla syften, delvis yrkesmässigt och delvis privat, om den yrkesmässiga användningen är försumbar i samband med transaktionen i dess helhet. Karaktären av den yrkesverksamhet som bedrivs av den person som åberopar ställningen som konsument är däremot inte relevant för en sådan kvalificering.
28 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att det vid bedömningen av huruvida en person som har ingått ett avtal som omfattas av artikel 17.1 c kan anses vara ”konsument”, i den mening som avses i den bestämmelsen, ska tas hänsyn till de samtida eller framtida syftena med att ingå avtalet, oberoende av om den verksamhet som denna person utövar är som anställd eller som egenföretagare.
Den andra till den fjärde frågan samt den sjätte frågan
29 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra till den fjärde samt den sjätte frågan, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att det, vid fastställandet av huruvida en person som ingått ett avtal som omfattas av artikel 17.1 c kan anses utgöra en ”konsument”, i den mening som avses i den bestämmelsen, kan tas hänsyn till det intryck som personens handlande ger avtalsparten, bland annat att den person som hävdar en ställning som konsument inte reagerar på avtalsvillkor där denne beskrivs som näringsidkare, att denne ingått avtalet genom en mellanman som bedriver kommersiell verksamhet på det område som avtalet avser och som efter att kontraktet undertecknats förhört sig hos den andra avtalsparten om möjligheten att nämna mervärdesskatten på fakturan samt att personen i fråga sålt varan kort tid efter det att avtalet ingicks och eventuellt gjort en vinst.
30 Det framgår av svaret på den första frågan att den nationella domstolen, vid bedömningen av begreppet konsument i den mening som avses i artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012, ska fastställa vilka syften som eftersträvas med den person som åberopar denna ställning genom att ingå avtalet och, när avtalet har dubbla syften, avgöra huruvida nämnda avtal syftar till att i icke försumbar utsträckning täcka behoven i den berörda personens näringsverksamhet eller för privata behov.
31 Den nationella domstolen ska härvidlag i första hand stödja sig på de omständigheter som objektivt framgår av handlingarna i målet. Om de omständigheterna är tillräckliga för att domstolen ska kunna sluta sig till avtalets syfte, är det onödigt att undersöka om den andra avtalsparten kunde känna till den yrkesmässiga eller privata användningen eller inte (se, analogt, dom av den 20 januari 2005, Gruber, C‑464/01, EU:C:2005:32, punkterna 48 och 49).
32 Om dessa omständigheter emellertid inte är tillräckliga, kan rätten även pröva om den påstådda konsumenten i själva verket, genom sitt eget uppträdande gentemot sin blivande avtalspart, gett den senare det intrycket att det faktiskt rörde sig om yrkesmässiga ändamål, så att avtalsparten med rätta kunde vara ovetande om transaktionens icke yrkesmässiga ändamål (se, analogt, dom av den 20 januari 2005, Gruber, C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 51).
33 Så skulle exempelvis vara fallet om någon utan närmare upplysningar beställde en vara som kunde användas i dennes yrkesverksamhet och därvid nyttjade papper med ett professionellt brevhuvud, beställde leverans av varorna till sin kontorsadress eller nämnde möjligheten att återvinna mervärdesskatten (se, analogt, dom av den 20 januari 2005, Gruber, C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 52).
34 I ett sådant fall skulle de särskilda behörighetsreglerna avseende konsumentavtal i artiklarna 17 och 18 i förordning nr 1215/2012 inte kunna tillämpas även om avtalet i sig inte hade ett mer än försumbart yrkesmässigt ändamål, eftersom privatpersonen i fråga då måste anses ha avstått från skyddet i nämnda artiklar, med tanke på det intryck han skapat hos den godtroende avtalsparten (se, analogt, dom av den 20 januari 2005, Gruber, C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 53).
35 Det framgår av denna rättspraxis det intryck som avtalsparten får av den person som gör anspråk på ställning som konsument i den mening som avses i artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 kan beaktas vid fastställandet av huruvida denna person ska åtnjuta det processrättsliga skydd som föreskrivs i avsnitt 4 i förordningen.
36 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida vissa faktiska omständigheter är relevanta för kvalificeringen av klaganden som konsument, nämligen att hon inte reagerat på de avtalsvillkor där hon beskrivs som näringsidkare, att hennes partner, som själv är bilåterförsäljare, gripit in i avtalsförhandlingen med avtalsparten, och att denne efter att kontraktet undertecknats förhört sig hos motparten om möjligheten att ange mervärdesskatten på fakturan, liksom att fordonet sålts, eventuellt med vinst, kort tid efter det att avtalet ingicks.
37 Det ska inledningsvis preciseras att det uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av all information som den har tillgång till, däribland om motpartens goda tro, fastställa huruvida klaganden genom sitt agerande har skapat intrycket av att hon handlat i yrkesmässiga syften. Nämnda domstol ska vid sin prövning hänföra sig till samtliga omständigheter kring avtalets ingående. Även omständigheter som inträffat senare kan visa sig vara relevanta i den mån de stöder denna bedömning.
38 Vad närmare bestämt gäller den omständigheten att klaganden i målet inte reagerat på de avtalsvillkor där hon beskrivs som näringsidkare, ska det påpekas att en sådan omständighet, som för övrigt skulle kunna förklaras av hur motparten utformade kontraktet, inte i sig är avgörande för att utesluta klaganden från den fördel som behörighetsregeln i artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 ger. En sådan underlåtenhet, som stöds av andra uppgifter, skulle emellertid kunna utgöra ett indicium på att klaganden agerat på ett sätt som kunde ha gett motparten intryck av att hon handlat i yrkesmässiga syften.
39 Att en mellanhand, som själv är bilåterförsäljare, förhandlar fram ett avtal och att denne kort tid efter det att avtalet ingicks intresserar sig för möjligheten att ange mervärdesskatten på den faktura som utställdes vid detta tillfälle kan således visa sig vara relevant för den hänskjutande domstolens prövning. I detta avseende bör den hänskjutande domstolen även beakta särdragen hos det tyska mervärdesskattesystemet. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att avsaknaden av en separat angivelse av mervärdesskatten på fakturan enligt tysk rätt kan ske såväl vid försäljning till en näringsidkare som vid försäljning till en privatperson.
40 När det däremot gäller vidareförsäljningen av den vara som är föremål för avtalet och den eventuella vinst som klaganden gjort, förefaller dessa omständigheter vid första anblick inte vara relevanta för att fastställa vilket intryck som klaganden hade kunnat skapa på motparten. Det är emellertid inte uteslutet att även de omständigheterna kan beaktas av den hänskjutande domstolen i dess helhetsbedömning av de uppgifter som den förfogar över.
41 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra till den fjärde samt den sjätte frågan besvaras enligt följande. Artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att det, vid fastställandet av huruvida en person som ingått ett avtal som omfattas av artikel 17.1 c kan anses utgöra en ”konsument”, i den mening som avses i den bestämmelsen, kan tas hänsyn till det intryck som personens handlande ger avtalsparten, bland annat att den person som hävdar en ställning som konsument inte reagerar på avtalsvillkor där denne beskrivs som näringsidkare, att denne ingått avtalet genom en mellanman som bedriver kommersiell verksamhet på det område som avtalet avser och som efter att kontraktet undertecknats förhört sig hos den andra avtalsparten om möjligheten att nämna mervärdesskatten på fakturan samt att personen i fråga sålt varan kort tid efter det att avtalet ingicks och eventuellt gjort en vinst.
Den femte frågan
42 Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att om det visar sig omöjligt att vid helhetsbedömningen av de upplysningar som står till förfogande för en nationell domstol fastställa vissa omständigheter i samband med att ett avtal ingås, bland annat vad gäller uppgifter i avtalet eller medverkan av en mellanhand vid avtalets ingående, ska tveksamheten vara till fördel för den person som åberopar ställningen som konsument, i den mening som avses i denna bestämmelse.
43 Det ska inledningsvis påpekas att denna fråga har ställts inom ramen för den hänskjutande domstolens prövning av de österrikiska domstolarnas internationella behörighet att pröva det nationella målet enligt artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012. I detta skede har den hänskjutande domstolen varken bedömt huruvida talan kan prövas i sak eller huruvida det finns fog för talan, utan endast konstaterat att det föreligger anknytningsmoment med forumstaten som motiverar dess behörighet enligt denna bestämmelse. Den får därför, i det enda syftet att avgöra huruvida den är behörig enligt nämnda bestämmelse, anse klagandens relevanta påståenden styrkta (se, analogt, dom av den 28 januari 2015, Kolassa, C‑375/13, EU:C:2015:37, punkt 62 och där angiven rättspraxis).
44 Om svaranden bestrider kärandens påståenden kräver dock såväl målet att säkerställa god rättskipning, vilket ligger till grund för förordning nr 1215/2012, som respekten för domarnas självständighet i sin yrkesutövning att domstolen i fråga ska kunna pröva sin internationella behörighet mot bakgrund av alla uppgifter som den har tillgång till, inbegripet, i förekommande fall, vad svaranden har anfört till bestridande av kärandens påståenden (se, analogt, dom av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding, C‑12/15, EU:C:2016:449, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
45 När det gäller det bevisvärde som dessa uppgifter ska tillmätas inom ramen för helhetsbedömningen av bevisningen, är det helt en fråga för nationell rätt. Förordning nr 1215/2012 syftar inte till att harmonisera medlemsstaternas processrättsliga regler, utan till att fördela domstolarnas behörighet för att lösa tvister på privaträttens område (dom av den 6 oktober 2021, Toto och Vianini Lavori, C‑581/20, EU:C:2021:808, punkt 68 och där angiven rättspraxis).
46 I förevarande fall ankommer det således på den hänskjutande domstolen att undersöka de uppgifter som den har tillgång till avseende omständigheterna kring ingåendet av avtalet, bland annat skälet till att klaganden beskrevs som näringsidkare och omfattningen av de diskussioner som fördes mellan mellanhanden och motpartens medarbetare vid avtalsförhandlingen, och att mot bakgrund av alla uppgifter den förfogar över bedöma deras bevisvärde enligt nationell rätt, inbegripet frågan vem som ska ha fördel av eventuella ovissheter om det visar sig omöjligt att styrka vissa av dessa omständigheter.
47 Domstolen har förvisso slagit fast att tvivel i princip ska tolkas till fördel för den person som gör anspråk på att vara konsument, om de objektiva omständigheter som framgår av handlingarna i målet inte utgör tillräckligt bevis för att den transaktion som föranledde ett avtal med dubbla syften hade ett icke försumbart yrkesmässigt ändamål (se, analogt, dom av den 20 januari 2005, Gruber, C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 50), men det är inte möjligt att av denna rättspraxis utläsa att den ändamålsenliga verkan av bestämmelserna om behörighet i mål om konsumentavtal kräver att en sådan fördel ges personer som gör anspråk på att vara konsumenter vad gäller samtliga omständigheter kring ingåendet av ett avtal, och i synnerhet vad gäller den personens uppträdande (se, analogt, dom av den 20 januari 2005, Gruber, C‑464/01, EU:C:2005:32, punkt 51).
48 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den femte frågan besvaras enligt följande. Artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att om det visar sig omöjligt att vid helhetsbedömningen av de upplysningar som står till förfogande för en nationell domstol fastställa vissa omständigheter i samband med att ett avtal ingås, bland annat vad gäller uppgifter i avtalet eller medverkan av en mellanhand vid avtalets ingående, ska bevisvärdet av upplysningarna bedömas enligt nationell rätt, inbegripet frågan huruvida tveksamheten ska vara till fördel för den person som åberopar ställningen som konsument, i den mening som avses i denna bestämmelse.
Rättegångskostnader
49 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:
1) Artikel 17.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område
ska tolkas så,
att det vid bedömningen av huruvida en person som har ingått ett avtal som omfattas av artikel 17.1 c kan anses vara ”konsument”, i den mening som avses i den bestämmelsen, ska tas hänsyn till de samtida eller framtida syftena med att ingå avtalet, oberoende av om den verksamhet som denna person utövar är som anställd eller som egenföretagare.
2) Artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012
ska tolkas så,
att det, vid fastställandet av huruvida en person som ingått ett avtal som omfattas av artikel 17.1 c kan anses utgöra en ”konsument”, i den mening som avses i den bestämmelsen, kan tas hänsyn till det intryck som personens handlande ger avtalsparten, bland annat att den person som hävdar en ställning som konsument inte reagerar på avtalsvillkor där denne beskrivs som näringsidkare, att denne ingått avtalet genom en mellanman som bedriver kommersiell verksamhet på det område som avtalet avser och som efter att kontraktet undertecknats förhört sig hos den andra avtalsparten om möjligheten att nämna mervärdesskatten på fakturan samt att personen i fråga sålt varan kort tid efter det att avtalet ingicks och eventuellt gjort en vinst.
3) Artikel 17.1 i förordning nr 1215/2012
ska tolkas så,
att om det visar sig omöjligt att vid helhetsbedömningen av de upplysningar som står till förfogande för en nationell domstol fastställa vissa omständigheter i samband med att ett avtal ingås, bland annat vad gäller uppgifter i avtalet eller medverkan av en mellanhand vid avtalets ingående, ska bevisvärdet av upplysningarna bedömas enligt nationell rätt, inbegripet frågan huruvida tveksamheten ska vara till fördel för den person som åberopar ställningen som konsument, i den mening som avses i denna bestämmelse.
Underskrifter