DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 25 oktober 2017 (*)
”Talan om ogiltigförklaring – Rådets beslut om bemyndigande att inleda förhandlingar om en reviderad Lissabonöverenskommelse om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar – Artikel 3.1 FEUF – Unionens exklusiva befogenhet – Gemensam handelspolitik – Artikel 207.1 FEUF – Handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter”
I mål C‑389/15,
angående en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF, som väckts den 17 juli 2015,
Europeiska kommissionen, företrädd av F. Castillo de la Torre, J. Guillem Carrau, B. Hartmann, A. Lewis och M. Kocjan, samtliga i egenskap av ombud,
sökande,
med stöd av
Europaparlamentet, företrätt av J. Etienne, A. Neergaard och R. Passos, samtliga i egenskap av ombud,
intervenient,
mot
Europeiska unionens råd, företrätt av M. Balta och F. Florindo Gijón, båda i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Republiken Tjeckien, företrädd av M. Hedvábná, K. Najmanová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,
Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av T. Henze och J. Techert, båda i egenskap av ombud,
Republiken Grekland, företrädd av M. Tassopoulou, i egenskap av ombud,
Konungariket Spanien, företrätt av M. A. Sampol Pucurull, i egenskap av ombud,
Republiken Frankrike, företrädd av G. de Bergues, D. Colas, F. Fize, B. Fodda och D. Segoin, samtliga i egenskap av ombud,
Republiken Italien, företrädd av G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av S. Fiorentino, avvocato dello Stato,
Ungern, företrädd av M. Bóra, Z. Fehér och G. Koós, samtliga i egenskap av ombud,
Konungariket Nederländerna, företrätt av M. Bulterman, M. Gijzen och B. Koopman, samtliga i egenskap av ombud,
Republiken Österrike, företrädd av C. Pesendorfer, i egenskap av ombud,
Republiken Portugal, företrädd av M. Figueiredo, L. Inez Fernandes och L. Duarte, samtliga i egenskap av ombud,
Republiken Slovakien, företrädd av M. Kianička, i egenskap av ombud,
Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av C. Brodie och D. Robertson, båda i egenskap av ombud,
intervenienter,
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice-ordföranden A. Tizzano, avdelningsordförandena L. Bay Larsen, J. L. da Cruz Vilaça, A. Rosas och J. Malenovský (referent) samt domarna E. Juhász, M. Safjan, D. Šváby, M. Berger, A. Prechal, E. Jarašiūnas och M. Vilaras,
generaladvokat: Y. Bot,
justitiesekreterare: förste handläggaren L. Hewlett,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 juni 2017,
och efter att den 26 juli 2017 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska ogiltigförklara rådets beslut 8512/15 av den 7 maj 2015 om bemyndigande att inleda förhandlingar om en reviderad Lissabonöverenskommelse om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar i den del som rör frågor som omfattas av Europeiska unionens befogenhet (nedan kallat det angripna beslutet).
Tillämpliga bestämmelser
Internationell rätt
Pariskonventionen
2 Konventionen för skydd av den industriella äganderätten undertecknades i Paris den 20 mars 1883, reviderades senast i Stockholm den 14 juli 1967 och ändrades den 28 september 1979 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 828, nr 11851, s. 305) (nedan kallad Pariskonventionen).
3 Den ursprungliga texten i konventionen innehöll en ingress som inte finns med i senare versioner. I denna ingress angavs att parterna ”låtit sig inspireras av önskan att gemensamt åstadkomma ett komplett och effektivt industri- och handelsskydd för medborgarna i respektive stat, och bidra till skyddet för innovationer och lojaliteten i handelstransaktioner”, vilket konventionsparterna bestämt sig för att ingå.
4 I artikel 1 i Pariskonventionen anges bland annat att de länder, på vilka denna konvention är tillämplig, bildar en union för industriellt rättsskydd bland annat för patent, modeller, mönster, varumärken, firma och ursprungsbeteckningar ävensom undertryckande av illojal konkurrens.
5 I artikel 2 i konventionen anges bland annat att de som tillhör ett unionsland ska i samtliga övriga unionsländer i fråga om skyddet av den industriella äganderätten åtnjuta de förmåner, som lagstiftningarna i dessa övriga länder tillerkänner landets egna medborgare, och de ska följaktligen äga samma skydd som dessa.
6 Enligt artiklarna 10–10ter i konventionen är unionsländerna pliktiga att tillförsäkra dem som tillhör något unionsland verksamt skydd mot illojal konkurrens och lämpliga rättsmedel, och det föreskrivs i nämnda bestämmelser att importerade varor ska tas i beslag vid falsk angivelse rörande varornas ursprung.
7 Enligt artikel 19 i Pariskonventionen förbehåller sig de stater som omfattas av konventionen rätten att separat träffa särskilda överenskommelser sinsemellan för skydd av den industriella äganderätten.
Lissabonöverenskommelsen
8 Lissabonöverenskommelsen om skydd för ursprungsbeteckningar och deras internationella registrering undertecknades den 31 oktober 1958, reviderades i Stockholm den 14 juli 1967 och ändrades den 28 september 1979 (Förenta nationernas fördragssamling, volym 828, nr 13172, s. 205) (nedan kallad Lissabonöverenskommelsen). Denna överenskommelse utgör en särskild överenskommelse i den mening som avses i artikel 19 i Pariskonventionen, och varje stat som är part i denna konvention kan också ansluta sig till Lissabonöverenskommelsen.
9 Tjugoåtta stater var, då talan väcktes i detta mål, parter till Lissabonöverenskommelsen. Bland dessa återfinns sju av unionens medlemsstater, nämligen Republiken Bulgarien, Republiken Tjeckien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Ungern, Republiken Portugal och Republiken Slovakien. Tre andra medlemsstater, nämligen Republiken Grekland, Konungariket Spanien och Rumänien, har undertecknat överenskommelsen men har ännu inte ratificerat den. Unionen är däremot inte part till överenskommelsen, eftersom endast stater kan ansluta sig till den.
10 Det följer av artikel 1 i Lissabonöverenskommelsen att de stater som är parter därtill bildar en särskild union inom Unionen för industriellt rättsskydd, vilken upprättats genom Pariskonventionen, och förbinder sig att inom sina territorier och i enlighet med lydelsen i denna överenskommelse skydda de ursprungsbeteckningar för varor från andra länder i den särskilda unionen, vilka erkänts och skyddats som ursprungsbeteckningar i ursprungslandet och registrerats vid den internationella byrån hos Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO).
11 Med ”ursprungsbeteckning” förstås enligt artikel 2.1 i Lissabonöverenskommelsen det geografiska namnet på ett land, en region eller ort som används för att beskriva en vara som härstammar därifrån och vars kvalitet eller egenskaper beror helt eller delvis på den geografiska omgivningen, inbegripet naturliga och mänskliga faktorer.
12 I artiklarna 3–7 i nämnda överenskommelse anges innehållet i och villkoren för att de ursprungsbeteckningar som omfattas därav ska erhålla skydd, samt bestämmelser om deras registrering av WIPO:s internationella byrå. I artikel 4 i överenskommelsen preciseras bland annat att detta skydd inte utesluter skyddet som dessa ursprungsbeteckningar redan har i varje land i den särskilda unionen enligt bland annat Pariskonventionen.
13 I artikel 8 i Lissabonöverenskommelsen föreskrivs att rättsliga åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att ursprungsbeteckningar skyddas kan vidtas i vart och ett av länderna i den särskilda union som överenskommelsen inför, i enlighet med nationell lagstiftning.
14 I artiklarna 9–18 i överenskommelsen återfinns bestämmelser om den särskilda unionens institutionella organisation och administrativa funktion, samt allmänna bestämmelser om nämnda överenskommelse.
Unionsrätt
15 Unionen har sedan 1970-talet successivt antagit olika rättsakter om bland annat definition, beskrivning, presentation och märkning av vissa varuslag som skyddas med ursprungsbeteckningar eller geografiska beteckningar samt om villkor för beviljande, skydd och kontroll avseende dessa varuslag. De varuslag som nu berörs är vin, spritdrycker, aromatiserade viner och andra jordbruksprodukter och livsmedel.
16 Unionslagstiftningen i detta hänseende utgörs i dag av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 110/2008 av den 15 januari 2008 om definition, beskrivning, presentation och märkning av, samt skydd av geografiska beteckningar för, spritdrycker, samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1576/89 (EUT L 39, 2008, s. 16), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 av den 21 november 2012 om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EUT L 343, 2012, s. 1), Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 av den 17 december 2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 922/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007 (EUT L 347, 2013, s. 671; rättelser i EUT L 189, 2014, s. 261, och EUT L 130, 2016, s. 11), och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 251/2014 av den 26 februari 2014 om definition, beskrivning, presentation och märkning av, samt skydd av geografiska beteckningar för, aromatiserade vinprodukter och om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 1601/91 (EUT L 84, 2014, s. 14; rättelse i EUT L 105, 2014, s. 12).
Bakgrund till tvisten samt det angripna beslutet
Revidering av Lissabonöverenskommelsen
17 I september 2008 upprättade den särskilda unionens församling (vilken union inrättats genom Lissabonöverenskommelsen) en arbetsgrupp som fick i uppdrag att föreslå en revidering av överenskommelsen för att förbättra den och göra den mer attraktiv, samtidigt som målen och principerna skulle bibehållas.
18 I oktober 2014 enades arbetsgruppen om ett utkast till rättsakt (nedan kallat utkastet till den reviderade överenskommelsen). Däri återfinns de institutionella, processuella och materiella bestämmelser som redan fanns i Lissabonöverenskommelsen, samtidigt som man delvis ändrade deras sammansättning och införde en rad kompletteringar och preciseringar. Dessa avsåg i synnerhet skyddets tillämpningsområde enligt överenskommelsen – varvid det föreslogs att tillämpningsområdet skulle utökas till att även omfatta geografiska beteckningar (artiklarna 2 och 9) –, skyddets materiella innehåll och processuella medel för att genomföra skyddet (artiklarna 4–8 och 11–20), samt möjligheten för mellanstatliga organisationer att ansluta sig till överenskommelsen (artikel 28).
19 En diplomatkonferens hölls i Genève den 11–21 maj 2015 i syfte att granska och anta nämnda utkast till den reviderade överenskommelsen. I enlighet med det utkast till arbetsordning som antagits av den förberedande kommittén var förutom delegationerna från de tjugoåtta stater som är parter till Lissabonöverenskommelsen även två ”speciella” delegationer inbjudna att delta i konferensen, varav unionen var en. Även ett antal delegationer var inbjudna att delta som ”observatörer”.
20 Den 20 maj 2015 antog diplomatkonferensen Genèveakten till Lissabonöverenskommelsen om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar, vilken öppnades för undertecknande den 21 maj 2015.
Kommissionens rekommendation och det angripna beslutet
21 Med anledning av diplomatkonferensen antog kommissionen den 30 mars 2015 en rekommendation till rådets beslut om bemyndigande att inleda förhandlingar om en reviderad Lissabonöverenskommelse om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar.
22 I rekommendationen uppmanade kommissionen för det första rådet att stödja sitt beslut på artikel 207 FEUF och artikel 218.3 och 218.4 FEUF, med hänsyn dels till att unionen i artikel 3.1 FEUF ges exklusiv befogenhet inom området för den gemensamma handelspolitiken, dels till målet och innehållet i Lissabonöverenskommelsen.
23 Kommissionen föreslog för det andra att rådet skulle anförtro åt kommissionen att förhandla för unionens räkning under de kommande förhandlingarna inom ramen för de förhandlingsdirektiv som fastställts av rådet och i samråd med en särskild kommitté som utsetts av rådet.
24 Rådet antog det angripna beslutet den 7 maj 2015. Beslutet skiljer sig från kommissionens rekommendation då det grundas på artikel 114 FEUF och artikel 218.3 och 218.4 FEUF.
25 I skäl 2 och 3 i beslutet motiveras valet av denna rättsgrund enligt följande:
”(2) Lissabonöverenskommelsens internationella system håller på att revideras, och syftet därmed är att förbättra den så att fler vill ansluta sig, samtidigt som överenskommelsens principer och målsättningar bevaras. …
(3) I [utkastet] till den reviderade överenskommelsen fastställs ett system för skydd av ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar för de fördragsslutande parterna genom en enda registrering. Denna fråga är föremål för en harmonisering inom den interna [unions]lagstiftningen vad gäller jordbruksbeteckningar och faller därför inom den befogenhet som delas mellan unionen (vad gäller jordbruksbeteckningar) och dess medlemsstater (vad gäller beteckningar som inte avser jordbruk samt skatter).”
26 Artikel 1 i det angripna beslutet har följande lydelse:
”Kommissionen är behörig att tillsammans med de sju medlemsstater som är parter till Lissabonöverenskommelsen delta i diplomatkonferensen för antagande av [utkastet till den reviderade överenskommelsen] vad gäller frågor som omfattas av unionens befogenhet.”
27 I artikel 2 i beslutet föreskrivs följande:
”De sju medlemsstater som är parter till Lissabonöverenskommelsen ska, i unionens intresse, utöva sin rösträtt på grundval av en gemensam ståndpunkt vad gäller frågor som omfattas av unionens befogenhet.”
28 Artikel 3 i detta beslut har följande lydelse:
”Förhandlingar ska ske i enlighet med de förhandlingsdirektiv som bifogats härtill.”
29 I artikel 4 i samma beslut föreskrivs följande:
”Avseende frågor som omfattas av unionens befogenhet ska lämplig samordning ske under diplomatkonferensen. Förhandlarna ska efter konferensen, utan dröjsmål, rapportera till rådets ’Immaterialrätt’[s]-grupp.”
30 Till följd av antagandet av det angripna beslutet utfärdade kommissionen en förklaring, i vilken den angav att den inte var enig med valet av de rättsliga grunder som rådet stödjer sig på och med att medlemsstater utsetts som förhandlare för unionens räkning.
Parternas yrkanden och förfarandet vid domstolen
31 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet,
– förordna att verkningarna av beslutet ska bestå till dess att ett nytt beslut av rådet träder i kraft inom en skälig tid från det att dom meddelats av domstolen i förevarande mål, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
32 Rådet har yrkat att domstolen ska
– ogilla talan, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
33 Genom beslut av domstolens ordförande av den 27 november 2015 tilläts Republiken Tjeckien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Ungern, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal och Republiken Slovakien att intervenera till stöd för rådets yrkanden.
34 Genom beslut av domstolens ordförande samma dag tilläts Europaparlamentet att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.
35 Genom beslut av domstolens ordförande av den 12 januari 2016 tilläts Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland att intervenera till stöd för rådets yrkanden vid en eventuell förhandling.
Prövning av talan
36 Kommissionen har med stöd av parlamentet åberopat två grunder för sin talan. Kommissionen har genom den första grunden gjort gällande att rådet antagit det angripna beslutet i strid med artikel 3 FEUF, eftersom de förhandlingar som avses med beslutet rör ett avtalsutkast som omfattas av unionens exklusiva befogenhet. Den andra grunden avser rådets åsidosättande av artikel 207.3 FEUF, samt artikel 218.3, 218.4 och 218.8 FEUF, eftersom rådet har utsett medlemsstaterna till förhandlare inom ett område som omfattas av unionens befogenhet och inte har antagit det angripna beslutet med den kvalificerade majoritet som krävs.
37 Den första grunden består av två delar. Som första delgrund har kommissionen gjort gällande att det angripna beslutet åsidosätter den exklusiva befogenhet som unionen har enligt artikel 3.1 FEUF inom den gemensamma handelspolitiken. Som andra delgrund har kommissionen alternativt gjort gällande ett åsidosättande av artikel 3.2 FEUF. Domstolen kommer att pröva den första delgrunden först.
Parternas argument
38 Kommissionen och parlamentet har gjort gällande följande. Den exklusiva befogenhet som unionen har enligt artikel 3.1 FEUF inom den gemensamma handelspolitiken innefattar, enligt artikel 207.1 FEUF, handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter. Unionen har exklusiv befogenhet att förhandla fram och ingå internationella avtal avseende immateriella rättigheter när det är utrett att dessa avtal – utifrån deras målsättning och innehåll – har en specifik koppling till internationell handel, exempelvis då den internationella handeln underlättas tack vare att gemensamt regelverk. Denna exklusiva befogenhet – som inte endast avser avtal om harmonisering av skyddet av immateriella rättigheter som förhandlats fram inom ramen för Världshandelsorganisationen (WTO) – omfattar således bland annat andra avtal beträffande vilka det efter en analys i varje enskilt fall visas att deras huvudsakliga syfte är att på grundval av ömsesidighet främja utbytet av varor eller tjänster med tredjeländer, på så sätt att det säkerställs att dessa varor eller tjänster skyddas i lika hög grad som redan är fallet på den inre marknaden.
39 Kommissionen och parlamentet har vidare anfört följande. Utkastet till den reviderade överenskommelsen har en specifik koppling till internationell handel, i likhet med Lissabonöverenskommelsen. Det är visserligen så, att utkastet inte innehåller någon ingress som uttryckligen anger utkastets syfte. En analys av bestämmelserna i utkastet och av sammanhanget bakom utkastet ger emellertid vid handen att syftet med och verkan av utkastet är att ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar som finns i varje avtalspart ska omfattats av ett internationellt registreringssystem som säkerställer att beteckningarna skyddas rättsligt sett i alla avtalsparter mot risken för att de används på ett sätt som kan skada deras anseende eller renommé, och därmed inverka menligt på saluföringen av motsvarande varor i utlandet. Utkastet åstadkommer därigenom ett förbättrat skydd för exporten av dessa varor från unionen till tredjeland, och om något sådant skydd inte fanns skulle det krävas registrering i varje land för sig vilket medför varierande rättsligt skydd. Ett sådant utkast omfattas således av unionens exklusiva befogenhet inom den gemensamma handelspolitiken, och detta även om det skyddssystem som ska införas genom utkastet ska genomföras av medlemsstaternas myndigheter enligt artikel 291.1 FEUF. Unionen har för övrigt på egen hand och på grundval av artikel 207 FEUF redan ingått en rad internationella avtal om skydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar, och rådet – som inte bestritt att denna praxis finns – har inte angett varför det finns skäl att i förevarande fall inte använda sig av denna praxis.
40 Mot denna bakgrund anser kommissionen och parlamentet att rådet gjorde en felaktig rättstillämpning då det kom fram till att utkastet till den reviderade överenskommelsen omfattades av tillnärmning av lagstiftning inom den inre marknaden i den mening som avses i artikel 114 FEUF och att unionen och unionens medlemsstater således hade delad befogenhet. Rådet gjorde fel då det i detta avseende drog en parallell mellan unionens inre och yttre befogenheter. Unionens befogenhet att förhandla fram utkastet till den reviderade överenskommelsen kan nämligen stå att finna i den gemensamma handelspolitiken, även om den rättsliga grunden för unionens gemensamma bestämmelser om skydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar å sin sida återfinns i den gemensamma jordbrukspolitiken och i tillnärmningen av medlemsstaternas lagstiftning, och även om unionens befogenhet på området fram till nu endast – vad avser ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar för jordbruksprodukter – utövats i motsats till dessa beteckningar för icke-jordbruksprodukter.
41 Rådet och alla de medlemsstater som intervenerat i målet anser att utkastet till den reviderade överenskommelsen inte omfattas av den gemensamma handelspolitiken och att unionen därför inte på denna grund har exklusiv befogenhet att förhandla fram utkastet.
42 De har vidare gjort gällande följande. För att ett internationellt avtal som ska förhandlas fram utanför WTO – och som avser andra frågor om immateriella rättigheter än de som avses i avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (bilaga 1 C till avtalet om upprättande av WTO, som ingicks den 15 april 1994 i Marrakech och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående på Europeiska gemenskapens vägnar, vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet, av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 38, s. 3) – ska kunna anses avse handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter i den mening som avses i artikel 207.1 FEUF, ska ett sådant internationellt avtal ha en specifik koppling till internationell handel.
43 Utkastet till den reviderade överenskommelsen kan emellertid inte anses avse ett sammanhang som gör att det ska anses ha en sådan specifik koppling. Utkastet förvaltas av WIPO och det framgår av konventionen om WIPO att WIPO:s huvudsakliga syfte är främja antagandet av åtgärder som ska förbättra skyddet för immateriella rättigheter och harmonisera nationell lagstiftning på området. Vidare är syftet med utkastet till den reviderade överenskommelsen inte i sig att främja internationell handel genom att unionslagstiftningen ska gälla även i tredjeland, utan att – i likhet med de gemensamma regler som unionen antagit på grundval av artikel 114 FEUF om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar – införa en mekanism för att bevara traditionell produktion och informera konsumenter, vilken ska gälla för alla parter, inklusive unionen om unionen bestämmer sig för att ansluta sig. En genomgång av innehållet ger slutligen vid handen att utkastet omfattas av den befogenhet som avses i artikel 114 FEUF, då utkastet ska införa en enhetlig processuell ordning för skydd av ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar, och att det är endast i andra hand och indirekt som denna processuella ordning ska påverka handeln med varor som försetts med ursprungsbeteckningar eller geografiska beteckningar.
44 Om domstolen finner att det är artikel 207 FEUF som utgör rätt materiell rättslig grund för det angripna beslutet, och inte artikel 114 FEUF, anser rådet att den felaktiga hänvisningen till artikel 114 FEUF ska anses som ett formellt fel som inte kan föranleda en ogiltigförklaring av det angripna beslutet. I det ena såväl som i det andra fallet gjorde rådet nämligen rätt då det angav artikel 218 FEUF som rättslig processuell grund för beslutet, och rådet iakttog motsvarande processuella krav då det antog beslutet med kvalificerad majoritet.
Domstolens bedömning
45 Tvisten mellan å ena sidan kommissionen, med stöd av parlamentet, och å andra sidan rådet, med stöd av intervenerande medlemsstater, föranleder domstolen att pröva om utkastet till den reviderade överenskommelsen omfattas av den gemensamma handelspolitiken eller ej.
46 Unionen har på detta område exklusiv befogenhet enligt artikel 3.1 FEUF.
47 Enligt artikel 207.1 FEUF ska den gemensamma handelspolitiken grunda sig på enhetliga principer, särskilt när det gäller handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter. Den gemensamma handelspolitiken ska enligt nämnda bestämmelse föras inom ramen för principerna och målen för unionens yttre åtgärder.
48 Det framgår av den bestämmelsen att den gemensamma handelspolitiken ska föras inom ramen för unionens yttre åtgärder, och att den politiken således avser handeln med tredjeländer och inte handel inom den inre marknaden (dom av den 18 juli 2013, Daiichi Sankyo och Sanofi-Aventis Deutschland, C‑414/11, EU:C:2013:520, punkt 50, och yttrande 2/15 (frihandelsavtalet med Singapore) av den 16 maj 2017, EU:C:2017:376, punkt 35).
49 Unionens internationella åtaganden på immaterialrättsområdet ingår enligt fast rättspraxis i den gemensamma handelspolitiken när de specifikt rör internationell handel, genom att de huvudsakligen syftar till att främja, underlätta eller reglera handeln och direkt och omedelbart påverkar denna (yttrande 2/15 (frihandelsavtalet med Singapore) av den 16 maj 2017, EU:C:2017:376, punkt 112 och där angiven rättspraxis).
50 Denna politik kan bland annat omfatta internationella avtal som ska säkerställa och organisera skyddet för immateriella rättigheter på avtalsparternas territorier, om avtalen uppfyller de båda villkor som anges i föregående punkt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, Daiichi Sankyo och Sanofi-Aventis Deutschland, C‑414/11, EU:C:2013:520, punkterna 58–61, och yttrande 2/15 (frihandelsavtalet med Singapore) av den 16 maj 2017, EU:C:2017:376, punkterna 116, 121, 122, 125 och 127).
51 Det framgår av rubriken till det angripna beslutet att det avser bemyndigande att inleda förhandlingar om utkast till en reviderad överenskommelse. Domstolen ska därför pröva om det huvudsakliga syftet med utkastet är att främja, underlätta eller reglera handeln mellan unionen och tredjeländer och om så är fallet om utkastet direkt och omedelbart påverkar denna handel.
52 Vad först och främst gäller syftet med utkastet till den reviderade överenskommelsen, konstaterar domstolen att det inte uttryckligen nämns vilket syftet är, vare sig i en ingress eller i en bestämmelse i utkastet.
53 Då det inte uttryckligen nämns vilket syftet är, ska domstolen pröva vilket syfte som utkastet ska anses ha mot bakgrund av utkastets avtalsmässiga kontext.
54 Såsom framgår av skäl 2 i det angripna beslutet anges det i utkastet till den reviderade överenskommelsen att Lissabonöverenskommelsen ska ändras. Lissabonöverenskommelsen utgör i sig ett avtal som grundas på artikel 19 i Pariskonventionen och som – såsom framgår av artiklarna 1 och 4 däri – ingåtts som ett komplement till konventionen.
55 Syftet med utkastet till den reviderade överenskommelsen ska således först prövas mot bakgrund av Pariskonventionen, som utgör ursprunget och grunden för ett regelverk med överenskommelser, där det här aktuella utkastet endast utgör det senaste inslaget.
56 Det framgår av artiklarna 1 och 2 i Pariskonventionen att syftet med konventionen är att bilda en union för industriellt rättsskydd och att medborgarna i ett unionsland ska skyddas i fråga om olika former av industriellt rättsskydd, inklusive ursprungsbeteckningar, genom att de tillförsäkras samma behandling som nationella medborgare.
57 Vidare ska Pariskonventionen i huvudsak främja och underlätta internationell handel. Det framgår nämligen av konventionens ingress att konventionen antagits för att skydda industri och handel och för att bidra till lojaliteten i handelstransaktioner mellan de stater som är parter i konventionen. Det likvärdiga och homogena skydd för industriell äganderätt som medborgarna har enligt konventionen syftar således till syvende och sist till att göra det möjligt för medborgarna att under lika förutsättningar idka internationell handel.
58 Med beaktande av den avtalsmässiga kontext som anges i punkt 54 ovan ska domstolen därefter ta Lissabonöverenskommelsen i beaktande. Genom denna överenskommelse bildas en särskild union som utformats som ett komplement till Pariskonventionen på det särskilda området för ursprungsbeteckningar.
59 Syftet med denna överenskommelse är närmare bestämt att – utöver det allmänna skydd som säkerställs genom Pariskonventionen – inrätta ett specifikt system som gör det möjligt att låta ursprungsbeteckningar, som är skyddade i en av de stater som ingår i den särskilda union som bildas genom överenskommelsen, bli föremål för en internationell registrering; därigenom skyddas de i alla andra stater i denna särskilda union mot varje form av snyltning och förfalskning.
60 Vad gäller dess syfte – och i likhet med vad som angetts av generaladvokaten i punkt 79 i förslaget till avgörande – påpekar domstolen följande. Det i Lissabonöverenskommelsen angivna specifika skyddet för ursprungsbeteckningar utgör inte en målsättning i sig, utan ett medel för att åstadkomma att handeln mellan parterna i överenskommelsen utvecklas under betingelser som präglas av lojalitet. Syftet med de homogena skyddsstandarder som inrättas genom överenskommelsen i samtliga stater som är parter däri är nämligen att främja att ekonomiska aktörer på lika villkor deltar i handeln mellan nämnda stater.
61 Syftet med utkastet till den reviderade Lissabonöverenskommelsen är – såsom anges i punkterna 17 och 18 ovan – att bibehålla de mål och principer som anges i Lissabonöverenskommelsen, samtidigt som man gör ett visst antal tillägg som ska förbättra överenskommelsen och göra den mer attraktiv. I utkastet anges bland annat att överenskommelsens materiella tillämpningsområde ska utvidgas till att även omfatta geografiska beteckningar, och det görs preciseringar av materiella och processuella aspekter av det skydd som gäller för geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar. Dessutom blir det tack vare utkastet möjligt för unionen att ansluta sig till överenskommelsen.
62 Huvudsyftet med utkastet till den reviderade överenskommelsen är således att förstärka det system som inrättats genom Lissabonöverenskommelsen och att – inom den särskilda union som inrättats genom överenskommelsen – låta även geografiska beteckningar omfattas av det specifika skydd som införts genom överenskommelsen, såsom ett komplement till det skydd som garanteras genom Pariskonventionen för olika former av industriell äganderätt. Utkastet till den reviderade överenskommelsen ska därför anses utgöra en del av den målsättning som eftersträvas med det regelverk som det ingår i, vilken preciseras i punkterna 57 och 60 ovan. Syftet ur unionens synvinkel med utkastet till den reviderade överenskommelsen är närmare bestämt att underlätta och reglera handeln mellan unionen och de tredjeländer som är parter i överenskommelsen.
63 Det av rådet framförda argumentet att utkastet till den reviderade överenskommelsen ska förvaltas av WIPO från och med den dag då det träder i kraft – vilket redan är fallet beträffande Lissabonöverenskommelsen – föranleder inte domstolen att göra någon annan bedömning än den som gjorts ovan.
64 Det är visserligen riktigt att WIPO:s internationella byrå enligt utkastet kommer att ombesörja ett av de göromål som anges i det internationella avtal som utkastet förebådar, nämligen den internationella registreringen av ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar. Det är även riktigt att detta internationella avtal mer allmänt ska administreras av WIPO. Domstolen finner emellertid att de former som ett internationellt avtal föreskriver för avtalets framtida fullgörande och förvaltning ska förstås utifrån de målsättningar som föranlett parterna att ingå avtalet, och inte tvärtom.
65 Vad därefter gäller verkningarna av utkastet till den reviderade överenskommelsen, påpekar domstolen följande. Det är i fast rättspraxis klarlagt att enbart den omständigheten att en unionsrättsakt, såsom ett internationellt avtal som unionen ingått, i viss mån kan påverka den internationella handeln inte räcker för att nämnda rättsakt ska inordnas i kategorin med avtal som omfattas av den gemensamma handelspolitiken. Utöver det i punkterna 52–64 ovan prövade villkoret att det huvudsakliga syftet med en sådan rättsakt ska vara att främja, underlätta eller reglera den internationella handeln, så ska den även direkt och omedelbart påverka denna handel (dom av den 18 juli 2013, Daiichi Sankyo och Sanofi-Aventis Deutschland, C‑414/11, EU:C:2013:520, punkt 51, och dom av den 22 oktober 2013, kommissionen/rådet, C‑137/12, EU:C:2013:675, punkt 57, och yttrande 3/15 (Marrakechfördraget om att underlätta tillgången till publicerade verk), av den 14 februari 2017, EU:C:2017:114, punkt 61).
66 Domstolen konstaterar i detta avseende att det i utkastet till den reviderade överenskommelsen föreskrivna systemet för ömsesidigt skydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar i huvudsak grundar sig på tre kategorier av bestämmelser.
67 Varje part är för det första skyldig att införa materiella rättsregler som förhindrar att ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar som redan är skyddade i någon av de andra avtalsparterna antingen kan användas på ett sätt som skadar innehavarnas intressen eller inverkar menligt på anseendet hos de varor som omfattas därav (artikel 11), eller bli generiska (artikel 12).
68 Varje part åläggs för det andra en skyldighet att i sin rättsordning införa processuella rättsregler som gör det möjligt för varje fysisk eller juridisk person att via behöriga myndigheter och domstolar komma i åtnjutande av det skydd som utkastet till den reviderade överenskommelsen föreskriver för dessa ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar, samt att lagföra eller låta lagföra personer som bryter mot detta (artikel 14).
69 För det tredje innebär utkastet till den reviderade överenskommelsen att det blir möjligt för innehavarna av nämnda ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar att göra gällande det skydd som följer av de olika bestämmelser som anges i de båda ovan angivna punkterna, tack vare en enhetlig registreringsmekanism som gäller i hela den särskilda union som inrättas genom Lissabonöverenskommelsen (artiklarna 5–8).
70 Med beaktande av denna enhetliga registreringsmekanism finner domstolen att de direkta och omedelbara verkningarna av det internationella avtal som utkastet till den reviderade överenskommelsen förebådar kommer att innebära en förändring av villkoren för handeln mellan unionen och de andra parterna i detta internationella avtal; de tillverkare som idkar handel kommer inte längre att, såsom nu, se sig tvingade att – för att skydda sig mot de risker i juridiskt och ekonomiskt hänseende som är förknippade med sådan handel – ansöka hos behörig myndighet i varje avtalspart om registrering av de ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar som de använder.
71 De i punkterna 67 och 68 ovan beskrivna bestämmelserna kommer dessutom att direkt och omedelbart påverka handeln mellan unionen och berörda tredjeländer, på så sätt att de för alla dessa tillverkare – liksom för varje annan fysisk eller juridisk person som berörs – föranstaltar om nödvändiga verktyg för att under homogena materiella och processuella förutsättningar se till att deras industriella rättigheter skyddas på ett verksamt sätt enligt utkastet till den reviderade överenskommelsen, om ursprungsbeteckningar eller geografiska beteckningar i utlandet används på ett skadebringande eller illojalt sätt.
72 Denna bedömning av verkningarna av utkastet till den reviderade överenskommelsen vinner stöd i den analys som föranledde domstolen att anse att – med beaktande av den centrala ställning som skyddet av immateriella rättigheter intar i utbytet av varor och tjänster i allmänhet och i kampen mot illegal handel i synnerhet – ett utkast till internationellt avtal som föreskriver en registreringsmekanism och ett system för ömsesidigt skydd för geografiska beteckningar mot illojal konkurrens, liknande dem i förevarande mål, kunde direkt och omedelbart påverka den internationella handeln (yttrande 2/15 (frihandelsavtalet med Singapore), av den 16 maj 2017, EU:C:2017:376, punkt 127).
73 Domstolen finner mot denna bakgrund att verkningarna av utkastet till den reviderade överenskommelsen på handeln mellan unionen och de tredjeländer som ansluter sig därtill, motsvarar de krav som uppställs i rättspraxis (se punkt 65 ovan).
74 En genomgång av detta utkast ger således vid handen delsatt det huvudsakliga syftet därmed är att underlätta och reglera handeln mellan unionen och tredjeländer, dels att det direkt och omedelbart kan påverka denna handel. Detta innebär att förhandlingarna därom omfattas av den exklusiva befogenhet som artikel 3.1 FEUF tillerkänner unionen inom den i artikel 207.1 FEUF avsedda gemensamma handelspolitiken.
75 Rådet gjorde följaktligen fel då det inordnade det angripna beslutet under tillnärmning av lagstiftning inom den inre marknaden och därmed ansåg att unionen och unionens medlemsstater hade delad befogenhet. Rådet gjorde således fel då det tillämpade artikel 114 FEUF och artikel 218.3 och 218.4 FEUF som rättslig grund för att anta det angripna beslutet.
76 Detta fel kan inte – till skillnad från vad som gjorts gällande av rådet – anses bara vara ett formfel. Det var nämligen detta fel som var anledningen till att rådet underlät att tillämpa de handläggningsregler som finns särskilt föreskrivna i artikel 207.3 FEUF avseende förhandling om internationella avtal inom den gemensamma handelspolitiken, och i första hand de bestämmelser som innebär att det är kommissionen som ska föra förhandlingarna, vilket även anförts av generaladvokaten i punkterna 86 och 89 i förslaget till avgörande.
77 Talan ska därmed bifallas och det angripna beslutet ska ogiltigförklaras. Det saknas anledning att pröva den andra delen av den första grunden och den andra grunden, vilka åberopats av kommissionen till stöd för sin talan.
Yrkandet om att domstolen ska förordna om att verkningarna av det angripna beslutet ska bestå
78 I artikel 264 första stycket FEUF föreskrivs att domstolen ska förklara den angripna rättsakten ogiltig om talan är välgrundad.
79 Enligt artikel 266 första stycket FEUF ankommer det på den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domstolens dom.
80 Enligt artikel 264 andra stycket FEUF kan domstolen, om den finner det nödvändigt, ange vilka verkningar av den ogiltigförklarade akten som ska betraktas som bestående.
81 Det kan av rättssäkerhetsskäl vara motiverat att förordna om att verkningarna ska bestå, särskilt om ogiltigförklaringen av ett beslut som rådet antagit inom ramen för det i artikel 218 FEUF föreskrivna förfarandet för förhandling om och ingående av internationella avtal kan påverka unionens deltagande i det aktuella internationella avtalet eller i dess genomförande, trots att det inte råder något tvivel om att unionen har befogenhet i detta avseende (se, avseende beslut om undertecknande av internationella avtal, dom av den 22 oktober 2013, kommissionen/rådet, C‑137/12, EU:C:2013:675, punkterna 80 och 81; dom av den 24 juni 2014, parlamentet/rådet, C‑658/11, EU:C:2014:2025, punkt 90, och dom av den 28 april 2015, kommissionen/rådet, C‑28/12, EU:C:2015:282, punkterna 61 och 62).
82 Kommissionen har i målet yrkat att domstolen, för det fall den ogiltigförklarar det angripna beslutet, ska förordna om att beslutets verkningar ska bestå för att inte äventyra resultatet av de förhandlingar inför vilka beslutet antogs, och detta till dess att ett beslut från rådet grundat på artiklarna 207 FEUF och 218 FEUF träder i kraft, inom en skälig tid från det att domen avkunnas.
83 Dessa förhandlingar har – efter ikraftträdandet av nämnda beslut – inneburit att Genèveakten till Lissabonöverenskommelsen om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar antagits. Vidare råder det inget tvivel om att unionen har befogenhet att delta i ett sådant antagande. Kommissionens yrkande ska därför bifallas.
84 Följaktligen förordnar domstolen om att verkningarna av det angripna beslutet ska bestå till dess att ett beslut från rådet grundat på artiklarna 207 och 218 FEUF – inom en skälig tid som inte får vara längre än sex månader från det att domen avkunnas – träder i kraft.
Rättegångskostnader
85 Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att rådet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.
86 Enligt artikel 140.1 i samma rättegångsregler ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Republiken Tjeckien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Ungern, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Slovakien, Förenade kungariket samt parlamentet ska bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
1) Rådets beslut 8512/15 av den 7 maj 2015 om bemyndigande att inleda förhandlingar om en reviderad Lissabonöverenskommelse om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar i den del som angår frågor som omfattas av Europeiska unionens befogenhet, ogiltigförklaras.
2) Verkningarna av beslut 8512/15 ska bestå till dess att ett beslut från Europeiska unionens råd grundat på artiklarna 207 och 218 FEUF – inom en skälig tid som inte får vara längre än sex månader från det att förevarande dom avkunnas – träder i kraft.
3) Europeiska unionens råd ska ersätta rättegångskostnaderna.
4) Republiken Tjeckien, Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Grekland, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Ungern, Konungariket Nederländerna, Republiken Österrike, Republiken Portugal, Republiken Slovakien, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland samt Europaparlamentet ska bära sina rättegångskostnader.
Underskrifter