Mål C‑389/15

Europeiska kommissionen

mot

Europeiska unionens råd

”Talan om ogiltigförklaring – Rådets beslut om bemyndigande att inleda förhandlingar om en reviderad Lissabonöverenskommelse om ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar – Artikel 3.1 FEUF – Unionens exklusiva befogenhet – Gemensam handelspolitik – Artikel 207.1 FEUF – Handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 25 oktober 2017

1.        Gemensam handelspolitik – Internationella avtal – Ingående – Unionens befogenhet – Befogenhet att ingå avtal om handelsrelaterade aspekter av immateriella rättigheter – Räckvidd – Reviderad Lissabonöverenskommelse angående ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar – Omfattas

(Artiklarna 3.1 FEUF och 207.1 FEUF)

2.        Internationella avtal – Unionens avtal – Förhandling och ingående – Rådets beslut om bemyndigande att inleda förhandlingar om ett avtal som omfattas av exklusiv befogenhet – Antas med stöd av en rättslig grund som rör ett område som omfattas av delad befogenhet – Otillåtlighet – Följder – Ogiltigförklaring

(Artiklarna 114 FEUF, 207.3 FEUF och 218.3 och 218.4 FEUF)

3.        Talan om ogiltigförklaring – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Begränsning därav som förordnas av domstolen – Bibehållande av den angripna rättsaktens verkningar fram till dess att den ersätts inom skälig tid –Motivering som hänför sig till rättssäkerhetsskäl

(Artikel 264 andra stycket FEUF)

1.      Unionens internationella åtaganden på immaterialrättsområdet ingår i den gemensamma handelspolitiken när de specifikt rör internationell handel, genom att de huvudsakligen syftar till att främja, underlätta eller reglera handeln och direkt och omedelbart påverkar denna. Denna politik kan bland annat omfatta internationella avtal som ska säkerställa och organisera skyddet för immateriella rättigheter på avtalsparternas territorier, om avtalen uppfyller dessa båda villkor.

Det huvudsakliga syftet med ett utkast till en revidering av Lissabonöverenskommelsen om skydd för ursprungsbeteckningar och deras internationella registrering är att underlätta och reglera handeln mellan unionen och tredjeländer, och det kan direkt och omedelbart påverka denna handel, vilket innebär att förhandlingarna därom omfattas av den exklusiva befogenhet som artikel 3.1 FEUF tillerkänner unionen inom den i artikel 207.1 FEUF avsedda gemensamma handelspolitiken. Vad först gäller syftet med utkastet till en reviderad överenskommelse, i den mån huvudsyftet därmed är att förstärka det system som inrättats genom Lissabonöverenskommelsen och att – inom den särskilda union som inrättats genom överenskommelsen – låta även geografiska beteckningar omfattas av det specifika skydd som införts genom överenskommelsen, såsom ett komplement till det skydd som garanteras genom den den 20 mars 1883 i Paris undertecknade konventionen för skydd av den industriella äganderätten för olika former av industriell äganderätt. Utkastet till den reviderade överenskommelsen ska därför anses utgöra en del av den målsättning som eftersträvas med det regelverk som det ingår i. Syftet ur unionens synvinkel med utkastet till den reviderade överenskommelsen är närmare bestämt att underlätta och reglera handeln mellan unionen och de tredjeländer som är parter i överenskommelsen. Den omständigheten att utkastet till den reviderade överenskommelsen ska förvaltas av Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten från och med den dag då det träder i kraft – vilket redan är fallet beträffande Lissabonöverenskommelsen – föranleder inte domstolen att göra någon annan bedömning än den som gjorts ovan.

Vad därefter gäller verkningarna av utkastet till den reviderade överenskommelsen finner domstolen – med beaktande av den enhetliga registreringsmekanism som föreskrivs däri – att de direkta och omedelbara verkningarna av det internationella avtal som utkastet till den reviderade överenskommelsen förebådar kommer att innebära en förändring av villkoren för handeln mellan unionen och de andra parterna i detta internationella avtal; de tillverkare som idkar handel kommer inte längre att, såsom nu, se sig tvingade att – för att skydda sig mot de risker i juridiskt och ekonomiskt hänseende som är förknippade med sådan handel – ansöka hos behörig myndighet i varje avtalspart om registrering av de ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar som de använder. Bestämmelserna om systemet för ömsesidigt skydd för ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar kommer dessutom att direkt och omedelbart påverka handeln mellan unionen och berörda tredjeländer, på så sätt att de för alla dessa tillverkare – liksom för varje annan fysisk eller juridisk person som berörs – föranstaltar om nödvändiga verktyg för att under homogena materiella och processuella förutsättningar se till att deras industriella rättigheter skyddas på ett verksamt sätt enligt utkastet till den reviderade överenskommelsen, om ursprungsbeteckningar eller geografiska beteckningar i utlandet används på ett skadebringande eller illojalt sätt.

(se punkterna 49, 50, 52, 62, 63, 65, 70, 71 och 74)

2.      Det kan inte anses bara vara ett formfel om rådet felaktigen inordnar ett beslut om bemyndigande att inleda förhandlingar om ett internationellt avtal under tillnärmning av lagstiftning inom den inre marknaden och därmed anser att unionen och unionens medlemsstater har delad befogenhet, och då det tillämpar artikel 114 FEUF och artikel 218.3 och 218.4 FEUF som rättslig grund för att anta nämnda beslut. Det var nämligen detta fel som var anledningen till att rådet underlät att tillämpa de handläggningsregler som finns särskilt föreskrivna i artikel 207.3 FEUF avseende förhandling om internationella avtal inom den gemensamma handelspolitiken, och i första hand de bestämmelser som innebär att det är kommissionen som ska föra förhandlingarna. Mot denna bakgrund ska nämnda beslut ogiltigförklaras.

(se punkterna 75–77)

3.      Se domen.

(se punkterna 80 och 81)