Language of document :

Överklagande ingett den 5 mars 2021 av Fakro sp. z o.o. av den dom som tribunalen meddelade den 16 december 2020 i mål T-515/18, Fakro mot Komissionen

(Mål C-149/21 P)

Rättegångsspråk: polska

Parter

Klagande: Fakro sp. z o.o. (ombud: A. Radkowiak-Macuda och Z. Kiedacz, radcy prawni)

Övriga parter i målet: Europeiska Kommissionen, Republiken Polska

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

delvis upphäva den överklagade domen, det vill säga vad gäller punkt 1 i domslutet,

avgöra målet slutligt och ogiltigförklara kommissionens beslut,

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna vid domstolen.

Grunder och huvudargument

Genom sin första grund, som är uppdelad i två huvuddelar, har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 105.1 FEUF, jämförd med artikel 102 FEUF, genom följande konstateranden:

1) Kommissionen gjorde inte någon uppenbart oriktig bedömning när den fann att unionens intresse av att driva ärendet vidare var lågt och när den avslog ansökan på grund av att det hade låg prioritet. Denna del är uppdelad i fyra särskilda grunder enligt vilka tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning genom att fastställa följande: i) Kommissionen gjorde inte någon uppenbart oriktig bedömning genom att konstatera att det endast fanns en begränsad sannolikhet för att den påstådda överträdelsen skulle kunna fastställas. ii) Kommissionen gjorde inte någon uppenbart oriktig bedömning genom att konstatera att omfattningen av den nödvändiga utredningen skulle vara oproportionerlig i förhållande till sannolikheten för att den påstådda överträdelsen skulle kunna fastställas. iii) Kommissionen gjorde inte någon uppenbart oriktig bedömning genom att inte beakta förutsättningarna för att den påstådda överträdelsen skulle få konsekvenser för den inre marknadens funktion och iv) att andra förutsättningar för bedömningen av unionens intresse än de som kommissionen fastställt inte kunde godtas.

2. De två distributionskanalerna för takfönster (försäljning för investeringar och annan försäljning) är inte likvärdiga tjänster.

Klaganden har med sin andra grund, som består av två delar, gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tillämpning av principen om rätt till god förvaltning (artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna) jämförd med principen om rätten till ett effektivt domstolsskydd, rätten till ett effektivt rättsmedel (artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna) i förening med artikel 102 FEUF genom att göra en felaktig tolkning av stadgan om de grundläggande rättigheterna, genom att konstatera följande:

1) Den tid som förfarandet vid kommissionen varade och det uteblivna beslutet i sak påverkade inte Fakros möjligheter att göra gällande sina grundläggande rättigheter.

2) Kommissionen åsidosatte inte principen om opartiskhet i ärendet och slutsatsen att det inte fanns något unionsintresse av att pröva ärendet stödde sig följaktligen inte på diskriminerande grunder.

I sin tredje grund har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när det gäller den ändamålsenliga verkan (effet utile) av artikel 102 FEUF jämförd med artikel 17.1 FEU jämförd med artikel 105 FEU, jämförd med principen om god förvaltning, jämförd med rätten till ett effektivt domstolsskydd, genom att finna att kommissionen inte hade exklusiv behörighet att genomföra förfarandet, att kommissionen inte var skyldig att analysera Fakros situation med avseende på Fakros faktiska möjligheter att hävda de rättigheter som utgjorde föremålet för klagomålet till kommissionen och att Fakro var skyldig att, för att hävda sina rättigheter, parallellt med förfarandet vid kommissionen väcka talan vid de nationella konkurrensmyndigheterna och vid domstolarna i de medlemsstater där de påstådda överträdelserna hade ägt rum.

I sin fjärde grund har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 296 FEUF genom att göra en felaktig tolkning av denna artikel och genom att finna att kommissionen inte hade åsidosatt skyldigheten att motivera sina beslut om lågprisvarumärken och investeringsrabatter.

____________