Mål T‑235/12

CEDC International sp. z o.o.

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Gemenskapsvarumärke – Invändningsförfarande – Ansökan om registrering som gemenskapsvarumärke av ett tredimensionellt märke – Formen på ett grässtrå i en flaska – Äldre nationellt tredimensionellt märke – Verkligt bruk av det äldre varumärket – Artiklarna 75, 76.1 och 76.2 i förordning (EG) nr 207/2009 – Bevisning som har åberopats för första gången vid överklagandenämnden – Utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med artikel 76.2 i förordning nr 207/2009 – Motiveringsskyldighet”

Sammanfattning – Tribunalens dom (åttonde avdelningen) av den 11 december 2014

1.      Gemenskapsvarumärke – Överklagande – Överklagande till unionsdomstolen – Tribunalens behörighet – Ny prövning av de faktiska omständigheterna mot bakgrund av bevisning som har åberopats för första gången vid tribunalen – Omfattas inte

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 135.4; rådets förordning nr 207/2009, artikel 65)

2.      Gemenskapsvarumärke – Förfarandebestämmelser – Motivering av beslut – Artikel 75 första meningen i förordning nr 207/2009 – Samma räckvidd som artikel 296 FEUF – Överklagandenämnden använder en underförstådd motivering – Tillåtet

(Artikel 296 FEUF; rådets förordning nr 207/2009, artikel 75 första meningen)

3.      Gemenskapsvarumärke – Överklagande – Överklagande av ett beslut som fattats av invändningsenheten vid harmoniseringsbyrån – Överklagandenämndens prövning – Räckvidd – Omständigheter och bevisning till stöd för invändningen har inte åberopats i rätt tid – Beaktande – Överklagandenämndens utrymme för skönsmässig bedömning – Överklagandenämndens motiveringsskyldighet

(Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 42.2 och 76.2)

4.      Gemenskapsvarumärke – Anmärkningar från tredje man samt invändningar – Prövning av invändning – Bevis på användning av det äldre varumärket – Verkligt bruk – Bedömningskriterier – Tredimensionella varumärken

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 42.2)

5.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Brister i motiveringen avhjälps under domstolsförfarandet – Otillåtet

(Artikel 296 FEUF)

6.      Gemenskapsvarumärke – Överklagande – Överklagande av ett beslut som fattats av invändningsenheten vid harmoniseringsbyrån – Överklagandenämndens prövning – Räckvidd – Omständigheter och bevisning till stöd för invändningen har inte åberopats i rätt tid – Beaktande – Överklagandenämndens utrymme för skönsmässig bedömning – Bestämmelse i vilken något annat anges saknas – Bevis på användning av det äldre varumärket

(Rådets förordning nr 207/2009, artiklarna 42.1−42.3 och 76.2; kommissionens förordning nr 2868/95, artikel 1, regel 22.2)

7.      Gemenskapsvarumärke – Överklagande – Överklagande av ett beslut som fattats av invändningsenheten vid harmoniseringsbyrån – Överklagandenämndens prövning – Räckvidd – Omständigheter och bevisning till stöd för invändningen har inte åberopats i rätt tid – Beaktande – Villkor

(Rådets förordning nr 207/2009, artikel 76.2; kommissionens förordning nr 2868/95, artikel 1, regel 22.2)

1.      Se domen.

(se punkt 25)

2.      Se domen.

(se punkterna 42, 96 och 97)

3.      Det följer av lydelsen i artikel 76.2 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken att parterna – som regel och såvida inget annat föreskrivs – har möjlighet att åberopa omständigheter och förebringa bevisning även efter utgången av de tidsfrister som gäller enligt bestämmelserna i förordning nr 207/2009 och att Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) inte är förhindrad att beakta omständigheter och bevisning som således har åberopats respektive ingetts för sent, det vill säga efter utgången av den frist som invändningsenheten har fastställt och, i förekommande fall, för första gången vid överklagandenämnden. Genom att det i artikel 76.2 i förordning nr 207/2009 anges att harmoniseringsbyrån ”inte behöver” beakta omständigheter och bevisning som har åberopats eller ingetts för sent tillerkänns harmoniseringsbyrån i denna bestämmelse ett stort utrymme för skönsmässig bedömning för att besluta, med angivande av en motivering till sitt beslut, huruvida dessa omständigheter och bevis ska beaktas eller inte.

Hänsyn till kraven på rättssäkerhet och en god rättskipning talar för att harmoniseringsbyrån ska ha ett utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller att beakta omständigheter och bevisning som parterna har åberopat respektive ingett för sent. Denna möjlighet kan nämligen bidra till att man kan undvika att registrera varumärken som därefter med framgång kan komma att ifrågasättas genom en ansökan om ogiltighetsförklaring eller i ett mål om varumärkesintrång.

Det framgår emellertid av artikel 76.2 i förordning nr 207/2009 att den omständigheten att en part åberopar respektive inger omständigheter eller bevisning för sent inte ger denna part en ovillkorlig rätt att kräva att harmoniseringsbyrån ska beakta dessa omständigheter och denna bevisning. Harmoniseringsbyråns eventuella beaktande av kompletterande bevisning utgör inte på något vis en ”förmån” som beviljas den ena eller den andra parten. Den motivering som sålunda krävs är än mer nödvändig i fall då harmoniseringsbyrån beslutar att inte beakta för sent inlämnad bevisning.

Harmoniseringsbyråns eventuella beaktande av för sent inlämnad bevisning kan särskilt vara befogat när byrån anser dels att den för sent inlämnade bevisningen vid ett första påseende förefaller kunna få en faktisk inverkan på utgången i invändningsförfarandet, dels att det inte föreligger några hinder för ett sådant beaktande med hänsyn till på vilket stadium i förfarandet som denna bevisning har ingetts och under vilka omständigheter det har skett.

(se punkterna 44−46, 57, 60 och 62)

4.      Den omständigheten att ett varumärke är tredimensionellt innebär att det inte går att göra en statisk bedömning i två dimensioner. Istället krävs en dynamisk bedömning i tre dimensioner. Den berörde konsumenten kan således i princip uppfatta ett tredimensionellt varumärke från flera sidor. Vid bedömningen av bevis för att ett sådant varumärke verkligen använts är det således lämpligt att beakta bevisningen som en återgivning av hur den berörde konsumenten uppfattar varumärket i tre dimensioner, inte som en återgivning av hur synligt det är i två dimensioner. Detta innebär att avbildningar av ett tredimensionellt varumärke från båda sidor och bakifrån i princip kan få en faktisk inverkan på bedömningen av om nämnda varumärke verkligen använts, och dessa avbildningar kan inte avvisas av det enda skälet att det inte rör sig om avbildningar framifrån.

(se punkt 65)

5.      Se domen.

(se punkterna 71 och 72)

6.      Artikel 42.2 och 42.3 i förordning nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken är en materiell rättsregel och innehåller således inte någon tidsfrist inom vilken den invändande parten måste styrka att det äldre varumärket använts. När en invändning avslås ”i avsaknad av sådan bevisning”, så är detta resultatet av en bedömning i sak som grundas på ingiven bevisning, och inte av att en processuell frist inte har respekterats. Artikel 42.2 och 42.3 i förordning nr 207/2009 påverkar således inte Byråns för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) utrymme för eget skön enligt artikel 76.2 i samma förordning att bestämma om för sent ingiven bevisning ska beaktas eller inte.

I regel 22.2 i förordning nr 2868/95 om genomförande av förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken föreskrivs att då den invändande parten måste tillhandahålla bevis om användning eller visa att det finns verkliga skäl till icke-användning, ska harmoniseringsbyrån uppmana denne att tillhandahålla de bevis som krävs inom den tid som harmoniseringsbyrån fastställer. Om den invändande parten inte tillhandahåller dessa bevis före tidsfristens utgång, ska harmoniseringsbyrån avslå invändningen.

Det följer visserligen av lydelsen av regel 22.2 i förordning nr 2868/95 att harmoniseringsbyrån i princip på eget initiativ ska konstatera att varumärket inte har varit föremål för verkligt bruk, om ingen bevisning därom getts in före utgången av den av harmoniseringsbyrån fastställda fristen. Samma slutsats gör sig däremot inte gällande när bevis därom har getts in inom nämnda frist. I ett sådant fall ska förfarandet nämligen fortsätta, såvida inte bevisningen helt synes sakna relevans för styrkandet av att varumärket verkligen har använts. Harmoniseringsbyrån ska då således bland annat, såsom föreskrivs i artikel 42.1 i förordning nr 207/2009, anmoda parterna så ofta som det är nödvändigt att avge yttrande över meddelanden från harmoniseringsbyrån eller över skrivelser från övriga parter. Om det senare konstateras att det äldre varumärket inte varit föremål för verkligt bruk, beror detta inte på en tillämpning av regel 22.2 i förordning nr 2868/95, som främst är en processregel, utan endast på en tillämpning av de materiella bestämmelserna i artikel 42 i förordning nr 207/2009.

Av det ovanstående följer bland annat att det är möjligt att inkomma med bevisning till styrkande av att varumärket använts som komplement till bevisning som ingetts inom den tidsfrist som harmoniseringsbyrån har bestämt, enligt regel 22.2 i förordning nr 2868/95, även efter att denna tidsfrist har gått ut. Det är på intet sätt förbjudet för harmoniseringsbyrån att beakta kompletterande bevisning som ingetts för sent, genom att utnyttja sitt utrymme för eget skön enligt artikel 76.2 i förordning nr 207/2009. Regel 22.2 i förordning nr 2868/95 utgör således inte hinder för överklagandenämndens möjlighet att använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 76.2 i förordning nr 207/2009 för att avgöra huruvida den eventuellt bör beakta kompletterande bevisning som getts in för första gången vid överklagandenämnden.

(se punkterna 76−78 och 82−86)

7.      När Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) med utnyttjande av sitt utrymme för eget skön eventuellt beaktar för sent inlämnad bevisning krävs det endast att den bevisning som ingetts efter utgången av den tidsfrist som fastställts av invändningsenheten inte är de första och enda bevisen på användning, utan att det rör sig om ”ytterligare” bevisning som ”kompletterar” relevanta bevis som ingetts inom den fastställda fristen. Det föreligger härvid inget krav på materiellt samband mellan kompletterande bevisning och tidigare ingiven bevisning, utan endast ett krav på att den kompletterande bevisningen kan få inverkan på utgången i förfarandet vid harmoniseringsbyrån.

Ett eventuellt beaktande av kompletterande bevis som getts in efter utgången av den frist som avses i regel 22.2 i förordning nr 2868/95 om genomförande av förordning nr 40/94 om gemenskapsvarumärken kräver dessutom inte nödvändigtvis att det var omöjligt för den berörde att inkomma med bevisningen inom denna frist.

(se punkterna 89, 90 och 95)