Förenade målen T-236/01, T-239/01, T-244/01–T-246/01, T-251/01 och T‑252/01
Tokai Carbon Co. Ltd m.fl.
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Grafitelektrodmarknaden – Fastställelse av priser och fördelning av marknader – Fastställelse av bötesbeloppet – Dubbla påföljder – Riktlinjer för beräkning av böter – Tillämplighet – Överträdelsens allvar och varaktighet – Försvårande omständigheter – Förmildrande omständigheter – Betalningsförmåga – Samarbete under det administrativa förfarandet – Betalningsvillkor”
Sammanfattning av domen
1. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Tillgång till handlingarna i målet – Skyldighet att ge tillgång till samtliga handlingar – Gränser – Handlingar som innehåller affärshemligheter och interna handlingar – Undantag – Interna handlingar kan lämnas ut under särskilda omständigheter
(Artiklarna 81.1 EG och 82 EG; rådets förordning nr 17)
2. Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Meddelande om anmärkningar – Framläggande av bevisning sedan anmärkningarna meddelats – Upptagande till sakprövning – Villkor
(Rådets förordning nr 17, artikel 19.1)
3. Konkurrens – Administrativt förfarande – Förhör – Skyldighet för förhörsombudet att utarbeta en slutrapport om huruvida rätten att bli hörd har iakttagits – Omfattning
(Kommissionens beslut 2001/462, artiklarna 15 och 16)
4. Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Bestridande av de omständigheter som kommissionen åberopat i ett beslut vari överträdelse av konkurrensreglerna fastställdes – Upptagande till sakprövning – Villkor – Företaget har inte vitsordat dessa omständigheter under det administrativa förfarandet
(Artikel 230 EG)
5. Konkurrens – Böter – Belopp – Nedsättning mot att företaget samarbetar och inte bestrider kommissionens påståenden i fråga om de faktiska omständigheterna – Ifrågasättande av riktigheten av dessa påståenden inför förstainstansrätten – Möjlighet för förstainstansrätten att inom ramen för sin fulla prövningsrätt höja bötesbeloppet
(Rådets förordning nr 17, artikel 15)
6. Konkurrens – Böter – Gemenskapsrättsliga påföljder och påföljder som påförts i en medlemsstat eller i tredjeland för åsidosättande av nationell konkurrensrätt – Åsidosättande av principen ne bis in idem – Föreligger inte – Kumulation – Upptagande till sakprövning – Skyldighet för kommissionen att, då den fastställer bötesbeloppet, beakta de påföljder som redan ålagts för samma sak – Skyldighet som inte är tillämplig om påföljden påförts i tredjeland
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 50; protokoll nr 7 till Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, artikel 4; rådets förordning nr 17, artikel 15)
7. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Möjlighet att höja bötesnivån för att förstärka dess avskräckande effekt – Skyldighet att härvid beakta böter som redan påförts i tredje land – Föreligger inte
(Artiklarna 81.1 EG et 82 EG; EES-avtalet, artikel 53.1; rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
8. Gemenskapsrätt – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Villkor – Garantier från behörig generaldirektör inom konkurrensområdet beträffande fastställelse av bötesbeloppet – Föreligger inte på grund av att kommissionsledamöternas kollegium har exklusiv behörighet
(Kommissionens arbetsordning, artikel 1)
9. Konkurrens – Böter – Belopp – Kommissionens rätt att göra skönsmässiga bedömningar – Förstainstansrättens fulla prövningsrätt – Möjlighet att beakta ytterligare upplysningar som inte nämns i beslutet att påföra böter
(Artikel 229 EG; rådets förordning nr 17, artikel 17)
10. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Tillämpliga bestämmelser – Artikel 15.2 i förordning nr 17 – Kommissionen inför nya riktlinjer i förhållande till sin tidigare beslutspraxis – Åsidosättande av principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av lag och av rättssäkerhetsprincipen – Föreligger inte
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)
11. Konkurrens – Gemenskapsbestämmelser – Överträdelser – Böter – Belopp – Fastställelse – Kriterier – Höjning av den allmänna bötesnivån – Upptagande till sakprövning – Villkor
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.1 och 15.2)
12. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställelse – Omsättning som skall beaktas vid beräkning av bötesbeloppet – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning inom ramen för vad som föreskrivs i artikel 15.2 i förordning nr 17
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)
13. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställelse – Kriterier – Beaktande av omsättningen på världsnivå för de varor som överträdelsen gäller – Upptagande till sakprövning – Gränser
(Rådets förordning nr 17, artikel 15)
14. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställelse – Kriterier – Bedömning av en överträdelses allvar med hänsyn till dess verkningar – Beaktande av överträdelsens totala verkningar och inte av uppträdandet hos respektive företag som deltagit i den förbjudna kartellen
(Rådets förordning nr 17, artikel 15; kommissionens meddelande 98/C 9/03, punkt 1 A)
15. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställelse – Kriterier – Fördelning av ett totalt belopp mellan olika koncerner – Upptagande till sakprövning – Villkor
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
16. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställelse – Beräkningssätt som fastställts i kommissionens riktlinjer – Kommissionens beslut att följa dessa i ett visst fall – Följder – Skyldighet att motivera alla avvikelser
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)
17. Konkurrens – Böter – Beslut att påföra böter – Motiveringsskyldighet – Omfattning – De omständigheter som kommissionen utgått ifrån vid sin bedömning av överträdelsens allvar skall anges – Tillräcklig angivelse
(Artikel 253EG; rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
18. Konkurrens – Gemenskapsbestämmelser – Överträdelser – Ansvar – Juridisk person som drev företaget då överträdelsen begicks
(Artikel 81.1 EG)
19. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställelse – Kriterier – Överträdelsens allvar – Respektive företags roll i överträdelsen
(Rådets förordning nr 17, artikel 15)
20. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställelse – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Företaget har haft en passiv eller efterföljande roll
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 98/C 9/03)
21. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställelse – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Skyldighet för kommissionen att följa sin tidigare beslutspraxis – Föreligger inte – Ett företag har inrättat ett program för att dess förfaranden skall överensstämma med konkurrensreglerna – Dålig ekonomi inom företagets verksamhetsgren
(Artikel 81.1 EG; rådets förordning nr 17, artikel 15)
22. Konkurrens – Böter – Belopp – Gräns enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 – Tillämpningsföreskrifter
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
23. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställelse – Kriterier – Det berörda företagets ekonomiska situation – Beaktande – Skyldighet för kommissionen att följa sin tidigare beslutspraxis – Föreligger inte
(Rådets förordning nr 17, artikel 15)
24. Konkurrens – Administrativt förfarande – Begäran om upplysningar – Rätten till försvar – Absolut rätt att tiga – Föreligger inte – Rätt att vägra ge ett svar som innebär erkännande av en överträdelse
(Rådets förordning nr 17, artikel 11.5)
25. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställelse – Kriterier – Nedsättning av bötesbeloppet mot att det för överträdelse misstänkta företaget samarbetar – Samarbete till följd av en begäran om upplysningar – Beaktande
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04)
26. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställelse – Kriterier – Nedsättning av bötesbeloppet mot att det för överträdelse misstänkta företaget samarbetar – Begreppet bevismaterial
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2; kommissionens meddelande 96/C 207/04)
27. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställelse – Kriterier – Nedsättning av bötesbeloppet mot att det för överträdelse misstänkta företaget samarbetar – Upplysningar om en illojal tjänsteman vid kommissionen – Beaktande
(Rådets förordning nr 17, artikel 15 2; kommissionens meddelande 96/C 207/04)
28. Konkurrens – Böter – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Omfattning – Behörighet att fastställa betalningsvillkoren för böterna – Påförande av dröjsmålsränta
(Rådets förordning nr 17, artikel 15.2)
1. Kommissionen är, för att ge berörda företag tillfälle att försvara sig mot de anmärkningar som framställs mot dem i meddelandet i anmärkningar, skyldig att ge dem tillgång till hela akten i utredningen, med undantag av sådana handlingar som rör andra företags affärshemligheter, annan konfidentiell information och kommissionens interna handlingar.
Vad gäller begäran att få tillgång till interna handlingar, motiveras begränsningen av denna rätt av nödvändigheten att säkerställa att kommissionen på ett väl fungerande sätt kan beivra överträdelser av fördragets konkurrensregler. Interna handlingar kan lämnas ut endast om det är nödvändigt på grund av särskilda omständigheter i det enskilda fallet, vilket skall framgå av uppgifter, ägnade att tas på allvar, som sökanden skall tillhandahålla såväl gemenskapsdomstolarna som under det administrativa förfarande som kommissionen leder.
(se punkterna 38 och 40)
2. Meddelandet om anmärkningar skall möjliggöra att de som berörs av meddelandet verkligen kan få kännedom om vilka beteenden kommissionen klandrar dem för. Detta krav är uppfyllt om parterna i beslutet inte lastas för andra överträdelser än dem som nämns i meddelandet om anmärkningar och om det i beslutet endast beaktas faktiska omständigheter som parterna haft tillfälle att yttra sig över.
Det finns inte någon bestämmelse enligt vilken det är förbjudet för kommissionen att, efter det att den meddelat anmärkningarna, delge berörda parter nya handlingar vilka den anser styrker dess uppfattning, under förutsättning att företagen ges tillräcklig tid att framföra sina synpunkter i frågan.
(se punkterna 45 och 47)
3. Enligt artiklarna 15 och 16.1 i beslut 2001/462 om kompetensområdet för förhörsombudet i vissa konkurrensförfaranden skall förhörsombudet utarbeta en slutrapport om huruvida rätten att bli hörd har iakttagits. Denna rapport skall också beröra frågan huruvida utkastet till beslut endast behandlar invändningar över vilka parterna har fått tillfälle att yttra sig. Slutrapporten skall bifogas det utkast till beslut som lämnas till kommissionen, så att denna, när den fattar beslut, skall ha full kännedom om alla ”relevanta uppgifter” om förfarandet och iakttagandet av rätten att bli hörd.
Härav följer att det inte åligger förhörsombudet att sammanställa alla anmärkningar i processuellt hänseende som de berörda gjort under det administrativa förfarandet. Förhörsombudet skall informera kommissionsledamöternas kollegium endast om de anmärkningar som är av betydelse för bedömningen av huruvida det administrativa förfarandet har genomförts på ett rättsenligt sätt.
(se punkterna 52 och 53)
4. I avsaknad av ett uttryckligt medgivande från det företag som misstänks ha överträtt konkurrensreglerna skall kommissionen påvisa sakomständigheterna, eftersom företaget fortfarande har möjlighet att under domstolsförfarandet, utveckla sitt försvar på det sätt det finner lämpligt. Detta är däremot inte nödvändigt när företaget i fråga uttryckligen och på ett klart och precist sätt erkänt de av kommissionen åberopade omständigheterna. När företaget under det administrativa förfarandet uttryckligen erkänt de omständigheter som kommissionen åberopat i meddelandet om anmärkningar skall dessa anses vara utredda, och företaget är därför i princip förhindrat att ifrågasätta dem i förfarandet vid förstainstansrätten.
(se punkt 108)
5. Förstainstansrätten kan inte under några omständigheter förbjudas att, inom ramen för sin fulla prövningsrätt, höja de böter som ålagts ett företag vilket, efter att ha medgivits en nedsättning av böterna på grund av att det inte bestridit kommissionens påståenden i fråga om de faktiska omständigheterna under det administrativa förfarandet, ifrågasatt riktigheten av dessa påståenden för första gången under förfarandet vid förstainstansrätten.
(se punkt 113)
6. Principen ne bis in idem, vilken även följer av artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, tillhör de allmänna rättsprinciper vars iakttagande det ankommer på gemenskapsdomstolarna att säkerställa. Inom gemenskapens konkurrensrätt innebär denna princip ett förbud mot att ett företag på nytt hålls ansvarigt eller att kommissionen inleder ett förfarande enligt konkurrensreglerna på nytt mot företaget avseende ett konkurrensbegränsande uppträdande som företaget redan har bötfällts för eller som företaget har frikänts från ansvar för genom ett tidigare beslut av kommissionen som inte längre kan överklagas.
Möjligheten med dubbla påföljder, varav den ena beslutas av en medlemsstat och den andra inom gemenskapen, har likväl erkänts, med hänvisning till att det rör sig om två parallella förfaranden med olika ändamål, och till det särskilda systemet för kompetensfördelning mellan gemenskapen och medlemsstaterna i fråga om samordnade förfaranden. Domstolen har emellertid fastställt att ett allmänt krav på skälighet innebär att kommissionen, då den slår fast bötesbeloppet, är skyldig att beakta de påföljder som företaget redan ålagts för samma sak, när dessa påföljder har ålagts för överträdelser av en medlemsstats regler för samordnade förfaranden vilka följaktligen blivit begångna inom gemenskapens geografiska område.
Denna möjlighet till dubbla påföljder motiveras av att dessa förfaranden, det ena gemenskapsrättsligt det andra nationellt, tjänar olika ändamål. Under dessa omständigheter är skälen mot en tillämpning av principen ne bis in idem desto större, eftersom det är uppenbart att de förfaranden som aktualiserats och de påföljder som ålagts av kommissionen respektive av myndigheter i tredje land tjänar olika ändamål. I det första fallet är ändamålet att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, medan ändamålet i det andra fallet är att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids på marknaden i tredje land. För att denna princip skall vara tillämplig krävs nämligen inte endast att de omständigheter som utgör överträdelser liksom de personer som åläggs påföljder är identiska utan även att det rör sig om skydd av ett enda rättsligt värde.
Denna slutsats stöds genom omfattningen av förbudet mot dubbla påföljder, i den mening som avses i artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det framgår av den bestämmelsens lydelse att den endast innebär ett förbud för en stat att lagföra eller bestraffa en person för en lagöverträdelse för vilken denne blivit frikänd eller dömd i den staten. Principen ne bis in idem hindrar däremot inte att en person lagförs eller bestraffas mer än en gång på grund av samma omständigheter i olika stater.
Det är riktigt att det i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna föreskrivs att ingen får lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen. Denna bestämmelse gäller emellertid endast inom unionen och har uttryckligen begränsat rättigheten i artikel 50 till de fall när frikännandet eller den fällande domen i fråga har meddelats inom dess territorium.
(se punkterna 130–135 och 137)
7. Kommissionens befogenhet att besluta om böter för företag som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder artiklarna 81.1 eller 82 i fördraget utgör ett av de medel som kommissionen har utrustats med för att kunna fullgöra sin kontrolluppgift enligt gemenskapsrätten. I denna uppgift ingår att föra en allmän politik för att tillämpa de principer som fastställts i fördraget på konkurrensområdet samt att påverka företagens beteende i denna riktning.
Kommissionen har därför rätt att bestämma bötesbeloppet till en nivå som förstärker dess avskräckande verkan när förfaranden av ett visst slag, på grund av den vinst som vissa av de berörda företagen kan göra genom dem, fortfarande är relativt vanliga, trots att det redan från begynnelsen av gemenskapens konkurrenspolitik har slagits fast att de är rättsstridiga.
Dessutom syftar kommissionens rätt att fastställa böterna på ett sådant sätt att de är tillräckligt avskräckande till att säkerställa företagens efterlevnad av fördragets konkurrensbestämmelser inom gemenskapen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Böternas avskräckande verkan skall således inte endast bedömas med hänvisning till ett visst företags särskilda situation eller till företagets iakttagande av konkurrensreglerna i tredje land.
Det var följaktligen riktigt av kommissionen att, inom de gränser som anges i artikel 15.2 i förordning nr 17, ålägga ett företag böter vars nivå är tillräckligt avskräckande, och kommissionen behövde vid fastställandet av dessa gränser inte beakta de påföljder som ålagts företaget i tredje land.
(se punkterna 144, 145, 147 och 148)
8. Principen om skydd för berättigade förväntningar kan åberopas av varje enskild person som befinner sig i en situation av vilken det framgår att gemenskapsadministrationen har väckt grundade förhoppningar hos denne. Däremot kan ingen göra gällande att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts om administrationen inte har givit tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar från behöriga och tillförlitliga källor.
Ett företag kan inte rimligen förvänta sig att ett beslut som fattats av kommissionsledamöternas kollegium, i enlighet med principen om kollegialitet stadgad i kommissionens arbetsordning av den 29 november 2000, varigenom företaget ålades böter för sin medverkan i en världsomspännande kartell genom delegering skulle överlämnas åt generaldirektören för konkurrensfrågor såsom ”förvaltningsmässiga eller administrativa åtgärder” i den mening som avses i artikel 14 i denna arbetsordning. Generaldirektören kunde följaktligen på intet sätt ha givit ”tydliga försäkringar från en behörig och tillförlitlig källa” i fråga om tillgodoräknandet av de böter som företaget ålagts i tredje land, eftersom han endast var behörig att framlägga förslag inför kollegiet, som kunde godta eller förkasta dessa.
(se punkterna 152 och 153)
9. Även om kommissionen vid fastställelsen av varje bötesbelopp har ett utrymme för skönsmässig bedömning och således inte är skyldig att tillämpa en exakt matematisk formel, har förstainstansrätten emellertid enligt artikel 17 i förordning nr 17 full prövningsrätt i den mening som avses i artikel 229 EG vid talan som väckts mot beslut genom vilka kommissionen har ålagt böter och kan följaktligen upphäva, nedsätta eller höja bötesbeloppet. Det kan därvid vid prövningen av huruvida bötesbeloppet är proportionerligt, oberoende av bedömningen av huruvida kommissionen har gjort en uppenbart oriktig bedömning, finnas skäl att begära in och beakta sådana kompletterande upplysningar som inte nämns i kommissionens beslut.
(se punkt 165)
10. Den förändring som riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget skulle medföra i förhållande till kommissionens tidigare beslutspraxis som riktlinjerna innebär utgör inte en ändring av den rättsliga ramen för fastställande av böternas storlek som strider mot den allmänna principen om förbud mot retroaktiv tillämpning av lag eller åsidosätter principen om rättssäkerhet. Kommissionens tidigare beslutspraxis utgör nämligen inte den rättsliga ramen för åläggande av böter på konkurrensområdet, eftersom det endast är i förordning nr 17 som denna rättsliga ram definieras. I förordning nr 17 anges att kommissionen har ett utrymme för skönsmässig bedömning. Att kommissionen antar en ny metod för fastställande av böter som kan innebära att bötesbeloppet höjs men som inte går utöver den rättsliga påföljdsram som anges i artikel 15.2 i förordning nr 17 skall, mot bakgrund av kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning enligt förordning nr 17, inte anses utgöra en retroaktiv höjning av de böter som föreskrivs i artikel 15.2 i förordning nr 17.
(se punkterna 190 och 191)
11. Den omständigheten att kommissionen tidigare har tillämpat en viss bötesnivå för vissa typer av överträdelser medför heller inte att kommissionen inte skulle kunna höja denna nivå inom de gränser som föreskrivs i förordning nr 17, om detta är nödvändigt för att säkerställa genomförandet av gemenskapens konkurrenspolitik och för att förstärka böternas avskräckande effekt. En effektiv tillämpning av gemenskapens konkurrensregler kräver tvärtom att kommissionen vid varje tillfälle kan anpassa bötesnivån efter denna politiks behov.
(se punkterna 192 och 216)
12. Den enda uttryckliga hänvisning till omsättningen som görs i artikel 15.2 i förordning nr 17 rör, när det gäller fastställelse av bötesbeloppet i konkurrensärenden, den övre gräns som bötesbeloppet inte får överskrida. Denna gräns rör den totala omsättningen. Under förutsättning att denna gräns iakttas kan kommissionen i princip fastställa bötesbeloppet utifrån den omsättning som den själv har valt med hänsyn till det geografiska underlaget och de berörda produkterna, och är därvid inte skyldig att utgå från just den totala omsättningen eller omsättningen på den aktuella geografiska marknaden eller marknaden för de ifrågavarande produkterna. Även om det i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget inte föreskrivs att böterna skall fastställas i förhållande till en viss typ av omsättning utgör de heller inte hinder mot att så sker, förutsatt att kommissionen vid sitt val av omsättning inte gör en uppenbart oriktig bedömning.
(se punkt 195)
13. Att kommissionens behörighet att ålägga påföljder för överträdelse av konkurrensreglerna begränsas till att omfatta Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) utgör vidare inte hinder mot att den beaktar den globala omsättningen avseende försäljningen av den aktuella produkten för att bedöma kartellmedlemmarnas ekonomiska kapacitet att skada konkurrensen inom EES. Oavsett vilken omsättning som läggs till grund för bedömningen får den inte ges en oproportionerlig betydelse i förhållande till andra bedömningskriterier.
(se punkterna 200 och 201)
14. I enlighet med punkt 1 A första och andra styckena i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget grundar kommissionen sin bedömning av överträdelsens allvar på den påverkan som denna haft. De verkningar som då skall beaktas är emellertid de som följer av hela den överträdelse som samtliga företag deltagit i. Ett enskilt företags uppträdande eller andra omständigheter hänförliga till det enskilda företaget är således inte relevanta vid denna bedömning.
(se punkt 203)
15. Vad gäller kommissionens tillvägagångssätt vid fastställelse av böter vid överträdelse av konkurrensreglerna att indela kartellmedlemmarna i tre kategorier, vilket har medfört att grundbeloppen för företag i samma kategori har fastställts till ett schablonbelopp, påpekar förstainstansrätten att detta tillvägagångssätt i princip inte skall underkännas trots att det medför att hänsyn inte tas till storleksskillnader mellan företag i samma kategori. När kommissionen fastställer bötesbelopp är den emellertid inte, för det fall kommissionen ålägger flera företag som är inblandade i samma överträdelse böter, skyldig att säkerställa att de slutliga bötesbeloppen för de berörda företagen återspeglar de skillnader som finns beträffande företagens totala omsättning.
Vid en sådan indelning i kategorier skall emellertid likabehandlingsprincipen iakttas. Enligt denna princip är det otillåtet att behandla jämförbara situationer olika eller att behandla olika situationer lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Bötesbeloppet skall för övrigt stå i proportion till de omständigheter som beaktats vid bedömningen av överträdelsens allvar.
Följaktligen skall fastställandet av gränsvärden då kommissionen delar in företagen i kategorier för att fastställa bötesbeloppet vara sammanhängande och sakligt motiverat för var och en av de angivna kategorierna.
(se punkterna 217, 219 och 220)
16. När kommissionen, vid fastställelse av vilka bötesbelopp som skall påföras ekonomiska aktörer som överträtt konkurrensreglerna, beslutar att tillämpa den metod för olika behandling som anges i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget som kommissionen antagit är den skyldig att följa denna, förutom om kommissionen särskilt anger de skäl som rättfärdigar att inte följa dem i ett visst avseende. Kommissionen kan beakta en mängd omständigheter då den fastställer det slutliga bötesbeloppet och är inte skyldig att därvid tillämpa matematiska formler. Om kommissionen i ett visst skede av denna bedömning har funnit det lämpligt och skäligt att i viss utsträckning genomföra räkneoperationer skall den emellertid tillämpa sin egen metod på ett korrekt, sammanhängande och, i synnerhet, icke diskriminerande sätt. När kommissionen frivilligt har valt att tillämpa en sådan matematisk metod är den bunden av de regler som följer därav, såvida den inte uttryckligen inför alla medlemmar i en viss kartell anger skälen till att avvika från dem.
(se punkterna 231, 232 och 352)
17. Av motiveringen till ett individuellt beslut skall det klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Kravet på motivering skall bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, eftersom frågan huruvida motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG inte enbart skall bedömas mot bakgrund av motiveringens lydelse, utan även mot bakgrund av det sammanhang i vilket rättsakten antagits.
Kommissionen fullgör sin motiveringsskyldighet när den i sitt beslut att vidta sanktionsåtgärder för överträdelse av konkurrensreglerna redogör för de omständigheter som har möjliggjort för den att bedöma överträdelsens allvar. Den är emellertid inte skyldig att därvid ge en mer ingående redogörelse eller ange de sifferuppgifter som använts vid beräkningen av böterna.
(se punkterna 250 och 252)
18. Regeln att ansvaret för överträdelsen i princip ankommer på den fysiska eller juridiska person som ledde det berörda företaget när överträdelsen begicks, även om driften av företaget har övergått på en annan person när beslutet om fastställelse av överträdelsen antas, skall tolkas så att ett företag, det vill säga en ekonomisk enhet bestående av personal samt materiella och immateriella tillgångar, styrs av de organ som enligt dess rättsliga form skall finnas och att alla beslut om att ålägga företaget böter kan riktas till företagets stadgeenliga ledning (styrelse, ledningsgrupp, ordförande, förvaltare etc.), även om det slutligen är företagets ägare som bär de ekonomiska följderna. Denna regel skulle inte iakttas om det krävdes att kommissionen då ett företag begått en överträdelse alltid skulle undersöka vilken ägare som har ett avgörande inflytande på företaget så att påföljder kunde åläggas endast denna ägare.
(se punkterna 280 och 281)
19. När flera företag har deltagit i en överträdelse skall, vid fastställelsen av bötesbeloppen för vart och ett av företagen, fastställas vilken roll det hade i överträdelsen under den tid det medverkat i den. Därav följer att den ”ledarroll” som ett eller flera företag spelat i en kartell skall beaktas vid fastställelsen av bötesbeloppet, eftersom de företag som spelat en sådan roll bär ett särskilt ansvar i förhållande till de andra företagen.
(se punkt 301)
20. Enligt punkt 3 första strecksatsen i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget föreskrivs att det kan anses som en förmildrande omständighet om det har styrkts att ett företag har haft en ”uteslutande passiv eller efterföljande roll” i genomförandet av överträdelsen.
Bland de faktorer som kan visa att ett företag haft en passiv roll i en kartell kan beaktas huruvida företaget deltog i mötena betydligt mer sporadiskt än andra ordinarie deltagare i kartellen. Hänsyn kan även tas till att företrädare för andra företag som har deltagit i överträdelsen har gjort uttryckliga uttalanden av detta slag. Alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet skall i vart fall beaktas.
(se punkterna 330 och 331)
21. När kommissionen skall fastställa vilket bötesbelopp som skall påföras medlemmar i en kartell som strider mot konkurrensreglerna är den inte skyldig att hålla sig till sin tidigare beslutspraxis när det gäller att beakta förmildrande omständigheter. Kommissionen har således ingen skyldighet att, även om den gjort det tidigare, ta hänsyn till att ett företag inrättat ett program för att dess förfaranden skall överensstämma med konkurrensreglerna eller att ekonomin i den sektor där företaget är verksamt är mycket dålig.
(se punkterna 343 och 345)
22. Den högsta gräns på tio procent, som de böter vilka påförs ett företag för överträdelse av konkurrensreglerna inte får överstiga och som föreskrivs i artikel 15.2 i förordning nr 17, avser det berörda företagets totala omsättning, eftersom endast denna omsättning kan ge en antydan om företagets storlek och inflytande på marknaden. Det är dessutom endast det slutliga bötesbeloppet som i enlighet med artikel 15 i förordning nr 17 skall sättas ned till den ovannämnda gränsen. Denna bestämmelse utgör således inte något hinder mot att kommissionen under beräkningen använder sig av ett mellanliggande belopp som överskrider denna gräns under förutsättning att det slutliga bötesbelopp som företaget åläggs inte gör det.
(se punkt 367)
23. Kommissionen är i konkurrensärenden inte skyldig att beakta att ett företag har ett ekonomiskt underskott då den fastställer bötesbeloppet, eftersom en sådan skyldighet skulle medföra att de företag som var sämst anpassade till marknadsvillkoren gavs en oberättigad konkurrensfördel. Att kommissionen i sin tidigare beslutspraxis har ansett att ett visst företags ekonomiska svårigheter skall beaktas innebär inte att kommissionen är skyldig att göra samma bedömning i ett senare beslut.
Det är vidare inte i sig förbjudet enligt gemenskapsrätten att en åtgärd som en gemenskapsinstitution vidtagit får till följd att ett företag går i konkurs eller träder i likvidation.
(se punkterna 370, 372 och 484)
24. Det finns inte någon absolut rätt att tiga för ett företag som är mottagare av en begäran om upplysningar i den mening som avses i artikel 11.5 i förordning nr 17. Att erkänna en sådan rätt skulle nämligen gå utöver vad som är nödvändigt för att skydda företagens rätt till försvar. Vidare skulle det på ett omotiverat sätt hindra kommissionen från att utföra sin uppgift att övervaka att konkurrensreglerna iakttas på den gemensamma marknaden. Härav följer att det berörda företaget endast har rätt att tiga om det skulle tvingas att tillhandahålla svar genom vilka företaget skulle komma att erkänna förekomsten av en överträdelse, som det ankommer på kommissionen att bevisa.
För att bevara den ändamålsenliga verkan av artikel 11 i förordning nr 17 har kommissionen således rätt att ålägga företagen att lämna alla nödvändiga upplysningar om de faktiska omständigheter som de kan ha kännedom om, och att vid behov överlämna de handlingar rörande desamma som de har i sin besittning, även om dessa upplysningar eller handlingar kan användas för att fastställa att det har förekommit ett konkurrensbegränsande beteende. Denna kommissionens befogenhet att inhämta upplysningar strider varken mot artikel 6.1 och 6.2 i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna eller mot rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.
Att någon är skyldig att svara på kommissionens frågor av rent faktiskt slag, och att på kommissionens begäran tillhandahålla redan existerande handlingar, utgör i vart fall inte något åsidosättande av de grundläggande principerna om rätten till försvar eller rätten till en opartisk rättegång, vilka på konkurrensrättsområdet ger ett skydd som motsvarar det skydd som säkerställs genom artikel 6 i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Det finns nämligen inte någonting som hindrar mottagaren av en begäran om upplysningar från att senare under det administrativa förfarandet eller under ett förfarande vid gemenskapsdomstolarna visa att omständigheterna i svaren eller i överlämnade handlingar har en annan innebörd än den som kommissionen lagt till grund för sitt beslut.
(se punkterna 402–404 och 406)
25. Den omständigheten att kommissionen enligt artikel 11.1 i förordning nr 17 sände en begäran om upplysningar till ett företag kan inte i sig innebära att företagets samarbete enligt avsnitt D.2 första strecksatsen i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden är mindre värdefullt.
(se punkt 410)
26. Muntliga upplysningar som ett företag gett kommissionen kan utgöra sådant bevismaterial som avses i avsnitt D.2 första strecksatsen i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden. I denna bestämmelse föreskrivs nämligen att inte enbart ”dokument” utan även ”upplysningar” kan tjäna som ”bevismaterial” som bidrar till att fastställa att överträdelsen har begåtts. Av detta följer att nämnda upplysningar inte nödvändigtvis måste lämnas skriftligen. Det är vidare obestridligt att rent muntliga upplysningar är av praktisk betydelse när de till exempel möjliggör för kommissionen att finna direkta bevis för överträdelsen eller om de, på grund av att de är mycket precisa, förmår kommissionen att fortsätta en utredning som den, i avsaknad av tillräcklig bevisning vid den aktuella tidpunkten, skulle ha avbrutit om dessa upplysningar inte lämnats.
(se punkterna 430 och 431)
27. En nedsättning av böterna kan medges om företaget i fråga har samarbetat på ett sådant sätt att kommissionen lättare har kunnat fastställa att det föreligger en överträdelse och i förekommande fall få den att upphöra. Det föreskrivs visserligen i avsnitt A.3 i meddelandet om befrielse från eller nedsättning av böter i kartellärenden en ”nedsättning av de böter som annars skulle ha ålagts [de företag som samarbetat med kommissionen]”. Det krävs emellertid inte enligt denna bestämmelse att varje enskild upplysning skall avse en överträdelse av konkurrensrätten som kan leda till att en separat påföljd åläggs. För att nämnda meddelande skall kunna tillämpas på ett visst företag räcker det att detta företag, genom att erkänna sin medverkan i en överträdelse, utsätter sig för risken att åläggas påföljder. Huruvida de olika upplysningarna skall beaktas vid en eventuell nedsättning av böterna beror däremot på hur värdefulla de är för kommissionen då denna skall fastställa huruvida det föreligger en överträdelse och få den att upphöra.
Det är i det sistnämnda avseendet uppenbart att en illojal kommissionstjänsteman kan försvåra institutionens uppgift genom att stödja medlemmarna i en rättsstridig kartell. Han kan sålunda avsevärt försvåra kommissionens granskning till exempel genom att förstöra eller förvanska bevisning, underrätta kartellmedlemmarna om att kommissionen avser att genomföra en oanmäld undersökning och genom att avslöja kommissionens hela utredningsstrategi. Det skall därför anses att upplysningar angående en sådan tjänsteman i princip kan underlätta för kommissionen att fastställa huruvida det föreligger en överträdelse och få den att upphöra. Sådana upplysningar är särskilt värdefulla i början av kommissionens granskning av eventuella konkurrensbegränsande beteenden.
(se punkterna 435 och 436)
28. Kommissionens befogenheter enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 omfattar rätten att bestämma förfallodagen för böterna och från vilken dag dröjsmålsränta skall börja löpa, att fastställa storleken på dröjsmålsräntan och närmare föreskrifter för verkställigheten av dess beslut genom att vid behov fordra att en bankgaranti ställs som täcker böternas kapitalbelopp och ränta. Den fördel som företagen skulle kunna få genom att betala böterna för sent, om en sådan behörighet inte fanns, skulle försvaga de påföljder som kommissionen ålägger inom ramen för sin uppgift att övervaka tillämpningen av konkurrensreglerna. Sålunda är det berättigat att tillämpa dröjsmålsränta på böter för att undvika att fördragets ändamålsenliga verkan omintetgörs genom ensidigt handlande från de företag som dröjer med att betala de böter som de ådömts och för att undvika att dessa företag gynnas i förhållande till dem som betalar sina böter inom den föreskrivna fristen.
(se punkterna 475 och 476)