Mål T‑577/14
Gascogne Sack Deutschland GmbH och Gascogne
mot
Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol
”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Precisionsgraden hos ansökan – Preskription – Prövning i sak – Artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – Rimlig frist för dom – Ekonomisk skada – Uppkomna förluster – Ränta på icke erlagt bötesbelopp – Kostnader för bankgaranti – Förlust av en möjlighet – Ideell skada – Orsakssamband”
Sammanfattning – Tribunalens dom (tredje avdelningen i utökad sammansättning) av den 10 januari 2017
1. Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Uppgift om saken – Kortfattad framställning av de grunder som åberopas – Ansökan som syftar till att få ersättning för skada som påstås ha vållats av en unionsinstitution
(Domstolens stadga, artiklarna 21 första stycket och 53 första stycket; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1 c)
2. Skadeståndstalan – Preskriptionstid – Den tidpunkt då preskriptionstiden börjar att löpa – Skadeståndsansvar till följd av att unionsdomstolen inte har meddelat dom inom rimlig tid – Datum då domen i fråga meddelades
(Artikel 340 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artiklarna 46 och 53 första stycket)
3. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Kumulativa villkor – Ett av villkoren är inte uppfyllt – Skadeståndstalan ska ogillas i sin helhet
(Artikel 340.2 FEUF)
4. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger enskilda rättigheter – Rättsregel som ger enskilda rättigheter – Begrepp – Unionsdomstolen har inte meddelat dom inom rimlig tid – Omfattas – Bedömningskriterier
(Artikel 340 andra stycket FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket)
5. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Bevisbörda
(Artikel 340.2 FEUF)
6. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras och böter påförs – Verkställbarhet – Talan väcks mot beslutet vid unionsdomstolen – Saknar betydelse för verkställbarheten
(Artiklarna 101 FEUF, 263 FEUF, 278 FEUF och 299 första stycket FEUF)
7. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Orsakssamband – Sambandet bryts på grund av att sökanden eller andra personer har agerat vårdslöst
(Artikel 340 andra stycket FEUF)
8. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Orsakssamband – Begrepp – Kostnader för bankgaranti vilka uppkommit till följd av att ett företag valt att inte betala böter som kommissionen påfört företaget – Unionsdomstolen har inte meddelat dom inom rimlig tid efter att nämnda företag väckt talan – Fråga huruvida orsakssamband föreligger – Villkor
(Artikel 340 andra stycket FEUF)
9. Skadeståndstalan – Unionsdomstolens behörighet – Gränser – Förbud mot att döma utöver vad parterna har yrkat (ultra petita) – Skyldighet att respektera den av parterna bestämda ramen för tvisten – Unionsdomstolens möjlighet att ex officio besluta om ersättning för en skada som lidits under en annan period än den som angetts i ansökan – Omfattas inte
(Artikel 268 FEUF; domstolens stadga, artikel 21; domstolens rättegångsregler, artikel 44.1)
10. Skadeståndstalan – Syfte – Ersättning för den skada som företagsledarna och de anställda i sökandeföretaget påstås ha lidit – Nämnda företag saknar behörighet att väcka talan för de nämnda företagsledarnas och anställdas räkning – Avvisning
(Artikel 268 FEUF)
11. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Faktisk och säker skada – Bevisbörda
(Artikel 340 andra stycket FEUF)
12. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Skada – Ersättningsgill skada – Ideell skada som orsakats av att sökanden befunnit sig i en osäker situation under en längre tid till följd av att dom inte meddelats inom rimlig tid – Omfattas
(Artikel 340 andra stycket FEUF)
13. Domstolsförfarande – Handläggningstiden vid tribunalen – Rimlig tid – Tvist som rör frågan huruvida konkurrensreglerna har överträtts – Dom har inte meddelats inom rimlig tid – Följder
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket)
14. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Skada – Ersättning – Beaktande av det försämrade penningvärdet – Kompensations- och dröjsmålsränta – Regler för beräkning
(Artikel 340 andra stycket FEUF; kommissionens förordning nr 1268/2012, artiklarna 83.2 b och 111.4 a)
1. Se domen.
(se punkt 25)
2. Preskriptionstiden börjar löpa när villkoren för skyldighet att ersätta sådan skada som avses i artikel 340 andra stycket FEUF är uppfyllda. Dessa villkor och, följaktligen, de regler om preskription som gäller för talan om ersättning för sådan skada, kan inte grundas på annat än rent objektiva kriterier. Således kan inte heller den skadelidandes subjektiva bedömning av de omständigheter som ligger till grund för skadan beaktas vid fastställandet av den tidpunkt då preskriptionstiden för en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen börjar löpa.
När det gäller skadeståndstalan avseende ersättning för skada som en person påstår sig ha lidit på grund av att dom eventuellt inte har meddelats inom rimlig tid, är den händelse som föranleder talan i den mening som avses i artikel 46 i domstolens stadga ett förfarandefel i form av ett påstått åsidosättande av en unionsdomstol av kravet på att dom ska meddelas inom rimlig tid. Denna omständighet ska således beaktas vid fastställandet av den tidpunkt då den preskriptionstid på fem år som föreskrivs i nämnda artikel 46 börjar löpa. Framför allt kan preskriptionstiden inte börja löpa vid en tidpunkt då händelsen fortlöper och den tidpunkt då preskriptionstiden börjar löpa ska således fastställas till en tidpunkt då händelsen helt och hållet har förverkligats. När det gäller skadeståndstalan avseende ersättning för den skada som en person påstår sig ha lidit på grund av att dom eventuellt inte har meddelats inom rimlig tid, ska den tidpunkt då den preskriptionstid på fem år som föreskrivs i artikel 46 i domstolens stadga börjar löpa, när den omtvistade handläggningstiden avslutats genom ett avgörande, fastställas till den tidpunkt då avgörandet antogs. En sådan tidpunkt utgör nämligen ett bestämt datum som fastställs på grundval av objektiva kriterier. Den säkerställer att rättssäkerhetsprincipen iakttas och gör det möjligt att skydda sökandens rättigheter.
(se punkterna 43–47)
3. Se domen.
(se punkterna 52 och 53)
4. När dom meddelas i två konkurrensrättsliga mål vid tribunalen först efter nästan fem år och nio månader och detta inte kan motiveras med hänsyn till omständigheterna i de nämnda målen utgör detta ett åsidosättande av artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, eftersom dom inte har meddelats inom rimlig tid, vilket utgör en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel i unionsrätten som syftar till att ge enskilda rättigheter.
Under perioden mellan den dag då den skriftliga delen av förfarandet avslutades, vilket skedde genom att dupliken gavs in, och den dag då den muntliga delen av förfarandet inleddes gjordes nämligen bland annat följande: Parternas argument sammanfattades. Målen förbereddes för avgörande. Det gjordes en bedömning av de faktiska och rättsliga omständigheterna i målen och det muntliga förfarandet förbereddes. Den tid som förflöt beror således framför allt på tvistens komplexitet och på parternas uppträdande och uppkomsten av rättegångsfrågor under förfarandet.
Mål som avser kommissionens tillämpning av konkurrensrätten är mer komplexa än andra typer av mål, bland annat med hänsyn till omfattningen av det angripna beslutet och av handlingarna i ärendet och till nödvändigheten av att göra en detaljerad bedömning av talrika och invecklade faktiska omständigheter som ofta är utsträckta i tid och rum. En period på 15 månader från det att det skriftliga förfarandet avslutas till dess att den muntliga delen av förfarandet inleds är således i princip skälig vid handläggningen av mål som avser tillämpningen av konkurrenslagstiftningen. Det är i princip nödvändigt att handlägga de mål i vilka talan väckts mot samma beslut som antagits av kommissionen med tillämpning av unionens konkurrenslagstiftning parallellt, även när målen inte har förenats. Den parallella handläggningen motiveras bland annat av att målen är konnexa och av behovet av att säkerställa en samstämmig bedömning och samstämmiga avgöranden i dessa. Den parallella handläggningen av konnexa mål kan följaktligen motivera en förlängning med ytterligare en månad för varje konnext mål av perioden mellan avslutningen av den skriftliga delen av förfarandet och inledandet av den muntliga delen av förfarandet. Slutligen motiverar inte komplexiteten vad gäller de faktiska och de rättsliga omständigheterna och förfarandet i målen längre handläggningstider, särskilt med hänsyn till att förfarandet, under tidsperioden mellan avslutningen av den skriftliga delen av förfarandet och inledandet av den muntliga delen av förfarandet, varken avbröts eller försenades av att tribunalen vidtog någon som helst form av åtgärd för processledning.
Vad gäller parternas uppträdande och uppkomsten av rättegångsfrågor under förfarandet, kan inte den omständigheten att sökandena begärde att det skriftliga förfarandet skulle återupptas motivera tidsperioden på tre år och åtta månader som förflöt sedan ingivandet av dupliken.
Den tidsperiod på 46 månader som förflöt mellan avslutningen av den skriftliga delen av förfarandet och inledandet av den muntliga delen av förfarandet tyder således på att det föreligger omotiverat inaktiva perioder på 20 månader i vart och ett av målen.
(se punkterna 61, 64, 66, 67, 69, 70, 74–76 och 78)
5. Se domen.
(se punkterna 79 och 80)
6. I enlighet med artikel 299 första stycket FEUF är ett beslut av kommissionen om ett förfarande för tillämpning av artikel 101 FEUF verkställbart, då det medför betalningsskyldighet för beslutsadressaterna. Dessutom påverkar inte den omständigheten att en talan om ogiltigförklaring väckts mot beslutet i enlighet med artikel 263 FEUF beslutets verkställbarhet, eftersom talan som förs vid Europeiska unionens domstol inte ska hindra verkställighet enligt artikel 278 FEUF.
(se punkt 102)
7. Villkoret avseende det orsakssamband som krävs enligt artikel 340 andra stycket FEUF innebär att det beteende som läggs institutionen till last måste vara den avgörande orsaken till skadan. Med andra ord får nämnda samband, även när institutionerna eventuellt har bidragit till den skada för vilken ersättning begärs, inte vara alltför avlägset på grund av att andra personer är ansvariga, i förekommande fall sökanden.
(se punkt 117)
8. En skada som består i kostnader som uppkommit i samband med ställande av bankgarantier som ett företag, som är föremål för sanktionsåtgärder som vidtagits genom ett beslut som antagits av kommissionen och som senare ogiltigförklarats av unionsdomstolen, har haft, är inte en direkt följd av att beslutet är rättsstridigt, eftersom den skada som uppstått är resultatet av företagets val att ställa en bankgaranti för att inte fullgöra skyldigheten att betala böterna inom den tidsfrist som uppställs i det omtvistade beslutet. Det förhåller sig emellertid på annat sätt för det fall att unionsdomstolen inte meddelar dom inom rimlig tid, när för det första det vid den tidpunkt då bankgarantin ställdes inte kunde förutses att dom inte skulle komma att meddelas inom rimlig tid och sökanden dessutom hade berättigade skäl att förvänta sig att hans talan skulle behandlas inom rimlig tid, och för det andra den rimliga fristen för meddelande av dom överskreds efter sökandens ursprungliga beslut att ställa en bankgaranti.
Härav följer att det finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan unionsdomstolens överskridande av den rimliga fristen för meddelande av dom och den skada som sökanden lidit innan domen i fråga meddelades, vilken består i betalning av de kostnader som uppstått i samband med ställande av bankgarantier under den period som motsvarar överskridandet av den rimliga fristen. Betalningen av de kostnader som uppstod i samband med ställandet av bankgarantier efter det att nämnda dom meddelades, varigenom överskridandet av rimlig frist för dom i målen i fråga upphörde, har följaktligen inte ett tillräckligt direkt orsakssamband med överskridandet, eftersom betalningen av sådana kostnader är ett resultat av sökandenas personliga och självständiga val, efter nämnda överskridande, att inte betala böter, inte ansöka om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet och att överklaga nämnda dom.
(se punkterna 118–120, 130 och 131)
9. Det framgår av unionsdomstolarnas förfaranderegler, särskilt artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 i tribunalens rättegångsregler, att parterna i princip avgör och begränsar tvisten och att unionsdomstolarna inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita). Unionsdomstolarna får således inte frångå en sökandes yrkande och besluta ex officio att ersätta en skada som lidits under en annan tidsperiod än den under vilken de hävdat att de lidit skada.
(se punkterna 136 och 137)
10. En begäran om ersättning för den ideella skada som påstås ha vållats en sökandes företagsledare och anställda ska avvisas, när det inte framgår av handlingarna att företagsledarna och de anställda har gett sökanden behörighet att väcka skadeståndstalan i deras namn.
(se punkt 148)
11. När en sökande i ett mål om skadestånd inte på något sätt har visat vare sig att en ideell skada föreligger eller hur stor den är måste sökanden åtminstone visa att kommissionens kritiserade handlande var så allvarligt att det kunde förorsaka sökanden en sådan skada.
(se punkt 151)
12. Den omständigheten att en sökande hamnat i en osäker situation, bland annat i fråga om huruvida denne kommer att ha framgång med sin talan, är en ofrånkomlig följd av varje domstolsförfarande. Den omständigheten att den rimliga fristen för meddelande av dom överskrids är emellertid ägnad att försätta en sökande i ett tillstånd av osäkerhet som går utöver den osäkerhet som ett domstolsförfarande i allmänhet föranleder. Detta långvariga tillstånd av osäkerhet påverkar nödvändigtvis företagets beslutsplanering och förvaltning och medför således en ideell skada.
(se punkterna 155–157)
13. Med beaktande av att det är nödvändigt att säkerställa iakttagandet av unionsrättens konkurrensregler är det vidare inte möjligt för unionsdomstolen att, enbart med anledning av att dom inte har meddelats inom rimlig tid, låta klaganden bestrida att det fanns skäl att ålägga böter eller ifrågasätta ett bötesbelopp, när talan har ogillats med avseende på samtliga grunder som har åberopats mot tribunalens bedömning av detta bötesbelopp och de beteenden som detta ska beivra.
Härav följer att det faktum att rätten för en part att få sin sak prövad inom skälig tid har kränkts i samband med prövningen av en talan som väckts mot ett kommissionsbeslut genom vilket ett företag åläggs böter för överträdelse av unionens konkurrensregler inte kan leda till att de böter som ålagts genom detta beslut helt eller delvis upphävs.
(se punkterna 161 och 162)
14. När villkoren för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar är uppfyllda kan man inte bortse från de oförmånliga konsekvenserna av den tid som förflutit mellan uppkomsten av den skadebringande händelsen och fastställandet av skadeståndsbeloppet, med hänsyn till att det försämrade penningvärdet ska beaktas. Dröjsmålsränta syftar i detta sammanhang till att kompensera för den tid som har förflutit fram till domstolens fastställande av skadeståndsbeloppet, oberoende av förseningar som kan tillskrivas gäldenären. Den skadelidande bör i princip ha rätt till ersättning för försämring av penningvärdet fram till dagen för domen i vilken skyldigheten att ersätta den skada som sökanden lidit fastslås. Om en sökande inte visar att de oförmånliga konsekvenserna av den tid som förflutit kan beräknas på grundval av den räntesats som Europeiska centralbanken tillämpar på sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner, uppräknat med ett antal procentenheter, ska det försämrade penningvärdet till följd av den tid som förflutit anses återspeglas i den årliga inflationen för den aktuella perioden, som den fastställts av Eurostat för den medlemsstat där sökanden är etablerad.
(se punkterna 168, 169 och 176)