Mål T‑136/05
EARL Salvat père & fils m.fl.
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Statligt stöd – Åtgärder för omställning av vinodlingar – Beslut i vilket stödet förklaras vara delvis förenligt och delvis oförenligt med den gemensamma marknaden – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – Motiveringsskyldighet – Bedömning mot bakgrund av artikel 87.1 EG”
Sammanfattning av domen
1. Talan om ogiltigförklaring – Rättsakter mot vilka talan kan väckas – Rättsakter som har bindande rättsverkningar
(Artikel 230 EG)
2. Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen
(Artikel 230 fjärde stycket EG)
3. Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Omfattning
(Artiklarna 87.1 EG och 253 EG)
4. Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stöd som finansieras med statliga medel
(Artikel 87.1 EG)
1. Det är endast sådana åtgärder som har tvingande rättsverkningar, som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning, som utgör rättsakter och beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i den mening som avses i artikel 230 EG. Det innebär att enbart det förhållandet att det anmälda stödet i ett beslut förklaras förenligt med den gemensamma marknaden och således i princip inte går sökanden emot, inte befriar gemenskapsdomstolen från skyldigheten att undersöka om kommissionens bedömning har tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen.
(se punkterna 34 och 36)
2. Andra personer än dem som ett beslut är riktat till kan göra anspråk på att vara personligen berörda, endast om beslutet angår dem på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem i förhållande till alla andra personer och därigenom försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till. Ett företag kan således i princip inte väcka talan mot ett beslut av kommissionen att förbjuda en stödordning till förmån för en viss sektor om det enbart berörs av detta beslut på grund av att det är verksamt inom sektorn i fråga och eventuellt kan erhålla stöd enligt nämnda stödordning.
För sökandebolaget framstår nämligen ett sådant beslut som en åtgärd med allmän giltighet som är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets. Ett företag som inte enbart berörs av det aktuella beslutet i egenskap av företag inom den berörda sektorn, som kunde komma i fråga för den omtvistade stödordningen, utan även i egenskap av stödmottagare som verkligen hade beviljats ett individuellt stöd i enlighet med denna stödordning och som kommissionen hade beslutat skulle återbetalas, befinner sig emellertid i en annan situation.
Detta företag berörs även direkt, i den mån det enligt kommissionens beslut krävs att den medlemsstat som beslutet riktar sig till skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att återkräva de stöd som är oförenliga med den gemensamma marknaden och i den mån företaget inom den berörda sektorn har mottagit sådant stöd och kommer att vara tvungen att återbetala det. De två kriterierna för direkt påverkan är nämligen, för det första, den omständighet att rättsakten i fråga direkt skall medföra verkningar på den enskildes rättsliga ställning och, för det andra, den omständigheten att de som rättsakten riktar sig till och som skall verkställa denna inte får lämnas något utrymme för skönsmässig bedömning. Frågan huruvida en sökande påverkas direkt beror på uppfyllandet av de två ovannämnda villkoren, utan att den omständigheten huruvida sökanden ifrågasätter föreläggandet för medlemsstaten att återkräva stödet beaktas i detta hänseende.
(se punkterna 64, 67, 69 och 75–77)
3. Frågan huruvida motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 253 EG kan inte endast bedömas mot bakgrund av motiveringens lydelse utan även med beaktande av såväl sammanhanget som alla de rättsregler som gäller på det berörda området. Även om kommissionen inte är skyldig att ta ställning till alla de faktiska och rättsliga omständigheter som berörda parter åberopar under det administrativa förfarandet, skall den emellertid ta hänsyn till alla omständigheter och alla faktorer som är relevanta i det aktuella fallet för att gemenskapsdomstolarna skall kunna pröva rättsenligheten och ge såväl medlemsstater som berörda medborgare upplysning om på vilket sätt kommissionen har tillämpat fördraget.
I fråga om ett beslut i vilket ett stöd förklaras vara oförenligt med den gemensamma marknaden måste kommissionen särskilt ange skälen till varför åtgärderna i fråga omfattas av artikel 87.1 EG. Det krävs dock inte att kommissionen, för varje åtgärd som den anser utgöra statligt stöd anger en enskild motivering för vart och ett av de fyra tillämpningskriterier som anges i artikel 87 EG. I den mån det i beslutet undersöks på vilket sätt de villkor som anges i artikel 87.1 EG för att fastställa oförenlighet med den gemensamma marknaden är uppfyllda, kan inte den omständigheten att detta görs på ett globalt sätt i sig anses strida mot motiveringsskyldigheten, särskilt eftersom de berörda åtgärderna omfattas av ett och samma åtgärdsprogram.
(se punkterna 91, 99, 100 och 104)
4. Enbart förmåner som tilldelas direkt eller indirekt med statliga medel skall anses som stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG. Ingen åtskillnad skall göras mellan de fall då stöd beviljas direkt av en medlemsstat och de fall då de beviljas genom ett offentligt eller privat organ som har utsetts eller inrättats av denna stat. Organets organisationsform är inte en avgörande omständighet för tillämpningen av fördragets regler på statligt stöd. Enbart den omständigheten att det rör sig om ett offentligt organ medför inte automatiskt att artikel 87 EG skall tillämpas, liksom den omständigheten att åtgärderna vidtagits av ett privat företag inte utesluter detsamma.
I detta avseende skall branschövergripande avgifter, som införts genom ett beslut av en branschövergripande kommitté för att finansiera stöd till vissa producenter inom den berörda sektorn, klassificeras som offentliga medel, i den mån staten, genom sitt dominerande inflytande över kommittén, fullständigt kan bestämma över användningen av dess medel för att i förekommande fall finansiera specifika förmåner som beviljas vissa företag.
(se punkterna 130, 139 och 156)