Förenade målen C‑674/18 och C‑675/18
EM
mot
TMD Friction GmbH
och
FL
mot
TMD Friction EsCo GmbH
(begäran om förhandsavgörande från Bundesarbeitsgericht)
Domstolens dom (femte avdelningen) av den 9 september 2020
”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Övergång av företag – Direktiv 2001/23/EG – Artiklarna 3 och 5 – Skydd för arbetstagares rättigheter – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Övergång till ny ägare som genomförts av konkursförvaltaren för det överlåtande företaget som är föremål för ett insolvensförfarande – Förmåner enligt tjänstepensionsförsäkring – Begränsning av förvärvarens skyldigheter – Storleken på den förmån som ska betalas ut enligt det kompletterande tjänstepensionssystemet och som beräknas på grundval av arbetstagarens lön vid den tidpunkt då insolvensförfarandet inleds – Direktiv 2008/94/EG – Artikel 8 – Direkt effekt – Villkor”
1. Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Övergång av företag – Skydd för arbetstagares rättigheter – Direktiv 2001/23 – Undantag – Övergång under ett insolvensförfarande – Förfarande för företagsrekonstruktion genom övergång till ny ägare under tillsyn av rättslig myndighet i syfte att bevara hela eller delar av det överlåtande företaget eller dess verksamhet – Omfattas inte
(Rådets direktiv 2001/23, artiklarna 3–5)
(se punkterna 48–51, 54–57 och 60–62)
2. Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Övergång av företag – Skydd för arbetstagares rättigheter – Direktiv 2001/23 – Undantag – Övergång under ett insolvensförfarande – Skyldighet att betala arbetstagarnas rätt till en tilläggspension enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem – Delvis övergång till förvärvaren – Tillåtet
(Rådets direktiv 2001/23, artiklarna 3.4 och 5.2 a)
(se punkterna 63–68)
3. Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Övergång av företag – Skydd för arbetstagares rättigheter – Direktiv 2001/23 – Undantag – Övergång under ett insolvensförfarande – Den händelse som ger rätt till ålderspension enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem äger rum efter det att insolvensförfarandet inletts – Förvärvarens övertagande av de rättigheter och skyldigheter som följer av de anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för övergången – Framtida rättigheter som berättigar till en ålderspension enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem som grundar sig på anställningsperioder som fullgjorts före det att insolvensförfarandet inletts omfattas inte – Tillåtet – Villkor – Krav på miniminivå
(Rådets direktiv 2001/23, artiklarna 3.4 och 5.2 a)
(se punkterna 70–75 samt punkt 1 i domslutet)
4. Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 2008/94 – Kompletterande tjänstepensionssystem – Skydd för ålderspensionsförmåner – Krav på miniminivå – Den händelse som ger rätt till ålderspension enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem äger rum efter det att insolvensförfarandet inletts – Förmåner som inte åligger förvärvaren – Garantiorganet mot insolvens inträder endast vad gäller framtida rättigheter som berättigar till åldersförmåner då dessa rättigheter redan är slutgiltiga när detta förfarande inleds – Grunden för att fastställa den del av dessa förmåner som åvilar nämnda organ – Icke iakttagande av minsta föreskriven skyddsnivå – Otillåtet
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94, artikel 8; rådets direktiv 2001/23, artikel 3.4 b)
(se punkterna 77–80, 85, 86 och 91–93 samt punkt 2 i domslutet)
5. Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 2008/94 – Kompletterande tjänstepensionssystem – Skydd för ålderspensionsförmåner – Externt pensionsförsäkringsorgan – Möjlighet för en arbetstagare att gentemot ett sådant organ åberopa artikel 8 i nämnda direktiv, vilken har direkt effekt – Villkor
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94, artikel 8)
(se punkterna 95 och 96 samt punkt 3 i domslutet)
Resumé
Målen vid den hänskjutande domstolen rör två tyska medborgare som sedan år 1996 respektive år 1968 varit anställda vid ett bolag bildat enligt tysk rätt. Detta bolag beviljade sina arbetstagare pension enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem. När verksamheten i nämnda bolag övergick till ny ägare överfördes klagandenas anställningsavtal till ett annat bolag, TMD Friction. Ett insolvensförfarande avseende bolagets tillgångar inleddes, men dess verksamhet bibehölls. Konkursförvaltaren överlät därefter vissa verksamheter i TMD Friction till en enhet som senare bytte namn till TMD Friction. Andra verksamheter övergick till ett annat bolag, TMD Friction EsCo.
Pensions-Sicherungs-Verein (garantiorgan för tjänstepensioner), ett privaträttsligt organ som svarar för utbetalning av tjänstepensioner vid en arbetsgivares insolvens i Tyskland, underrättade en av klagandena i de nationella målen om att han på grund av sin ålder, det vill säga han var 29 år vid den tidpunkt då insolvensförfarandet inleddes, ännu inte hade förvärvat någon slutgiltig rätt till ålderspensionsförmåner. Vederbörande väckte därför talan mot TMD Friction och yrkade att detta bolag skulle förpliktas att i framtiden, när han uppnått den pensionsålder som ger rätt till förmåner, betala ut en ålderspension, vars storlek skulle beakta de anställningsperioder som fullgjorts innan insolvensförfarandet inleddes. Den andra klaganden i de nationella målen erhåller sedan den 1 augusti 2015 en ålderspension på 145,03 euro per månad från TMD Friction EsCo enligt det kompletterande tjänstepensionssystemet. Han väckte i sin tur talan mot nämnda bolag och yrkade att det skulle förpliktas att betala en högre tjänstepension till honom. De två förvärvande bolagen invände att förvärvaren, vid en företagsövergång efter det att ett insolvensförfarande inletts avseende överlåtarens tillgångar, endast svarar för den del av ålderspensionen som grundar sig på perioder som har fullgjorts efter inledandet av insolvensförfarandet. Talan i båda målen ogillades i såväl första som andra instans. Nämnda klagande överklagade domarna från sistnämnda instans till den hänskjutande domstolen, Bundesarbeitsgericht (Federala arbetsdomstolen, Tyskland).
Efter en begäran om förhandsavgörande från den nationella domstolen prövade EU-domstolen, i en dom som meddelades den 9 september 2020, frågan om pensionsrättigheter som intjänats i ett kompletterande tjänstepensionssystem i samband med övergång av företag som är föremål för ett insolvensförfarande, mot bakgrund av artiklarna 3 och 5 i direktiv 2001/23 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av företag eller verksamheter,(1) samt mot bakgrund av artikel 8 i direktiv 2008/94 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens.(2)
Domstolen erinrade för det första om att direktiv 2001/23 syftar till att skydda arbetstagarna genom att säkerställa att deras rättigheter skyddas vid byte av arbetsgivare och att i möjligaste mån säkerställa att anställningsavtal eller anställningsförhållanden upprätthålls av förvärvaren utan ändringar, dock utan att det föreskrivs någon fullständig harmonisering av de nationella lagstiftningarna på området. Domstolen preciserade dessutom att direktivet även syftar till att säkerställa en skälig avvägning mellan arbetstagarnas intressen och förvärvarens intressen. När det gäller de bestämmelser i nämnda direktiv som specifikt avser övergång av ett företag efter det att ett insolvensförfarande har inletts, konstaterade domstolen att artikel 5.1 i direktiv 2001/23 inte är tillämplig på de förfaranden som är aktuella i de nationella målen, vilka syftar till att upprätthålla överlåtarens verksamheter efter dess övergång till ny ägare och utgör således inte ett förfarande som inletts i syfte att likvidera överlåtarens tillgångar. Vad gäller artikel 5.2 a i direktivet slog domstolen fast att den aktuella nationella lagstiftningen inte omfattas av denna bestämmelse, eftersom den nationella lagstiftningen inte kan anses avse skyldigheter som åvilar överlåtaren före tidpunkten för övergången eller innan insolvensförfarandet inleddes. Även om förvärv av rättigheter som berättigar till framtida ålderspension enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem redan hade påbörjats innan insolvensförfarandet inleddes, kommer nämligen ålderspensionsförmånen inte att inträda förrän den händelse som ger rätt till förmånen inträffar, det vill säga efter inledandet av detta förfarande.
Domstolen framhöll emellertid att medlemsstaterna, vid en företagsövergång som äger rum efter det att ett insolvensförfarande har inletts, alltid kan åberopa de undantag som föreskrivs i artikel 3.4 i direktivet. Domstolen har preciserat att denna bestämmelse inte hindrar att skyldigheten att betala arbetstagarnas rätt till ålderspension enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem delvis övergår på förvärvaren. Arbetstagarnas skydd med avseende på deras omedelbara eller framtida rättigheter ska under alla omständigheter ligga på en nivå som åtminstone motsvarar den skyddsnivå som krävs enligt artikel 8 i direktiv 2008/94.
Domstolen slog således fast att direktiv 2001/23, särskilt med hänsyn till artikel 3.4 a och 3.4 b i direktivet, inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken förvärvaren av företaget inte ansvarar för en arbetstagares framtida rättigheter som berättigar till ålderspension enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem som intjänats under anställningsperioder som fullgjorts före inledandet av insolvensförfarandet, för det fall den händelse som ger rätt till ålderspension inträffar efter det att insolvensförfarandet inletts. Denna slutsats förutsätter emellertid att det, såvitt avser den del av beloppet som förvärvaren inte ansvarar för, vidtas åtgärder för att skydda arbetstagarnas intressen som ligger på en nivå som åtminstone motsvarar den skyddsnivå som krävs enligt artikel 8 i direktiv 2008/94.
Domstolen prövade för det andra räckvidden av den skyldighet som garantiorganet mot insolvens har i förhållande till frågan huruvida de framtida rättigheter som berättigar till ålderspensionsförmåner är slutgiltiga eller inte vid den tidpunkt då insolvensförfarandet inleds samt grunden för beräkningen av den del av förmånerna som nämnda organ ansvarar för. Domstolen erinrade härvidlag beträffande det minimiskydd som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2008/94 om att det enligt direktivet krävs att en tidigare arbetstagare, vid arbetsgivarens insolvens, erhåller minst hälften av de åldersförmåner som följer av de pensionsrättigheter som intjänats inom ramen för ett kompletterande tjänstepensionssystem och att denna bestämmelse ålägger medlemsstaterna att i detta fall garantera varje tidigare arbetstagare en ersättning som motsvarar minst hälften av värdet av de rättigheter som förvärvats enligt ett sådant system. På samma sätt utgör detta minimiskydd hinder för en uppenbart oproportionerlig minskning av tjänstepensionsförmånerna för en anställd som allvarligt påverkar den berördes förmåga att försörja sig. Så är fallet med en minskning av ålderspensionsförmåner som drabbar en tidigare arbetstagare som redan lever under eller som på grund av denna minskning kommer att leva under den gräns för fattigdomsrisk som Europeiska unionens statistikkontor (Eurostat) har fastställt för den berörda medlemsstaten. Nämnda minimiskydd innebär således ett krav på att en medlemsstat garanterar en tidigare arbetstagare som drabbas av en sådan minskning av ålderspensionsförmånerna en ersättning som, utan att den nödvändigtvis täcker samtliga förluster, kan avhjälpa deras uppenbart oproportionerliga karaktär. Domstolen erinrade även om att artikel 8 i direktiv 2008/94 syftar till att säkerställa ett skydd för arbetstagarnas intressen på lång sikt.
Domstolen drog av detta slutsatsen att det följer av denna artikel att förmånens storlek, varav minst 50 procent måste tillförsäkras den tidigare arbetstagaren, för detta ändamål måste beräknas med vederbörlig hänsyn till de anställningsperioder som har fullgjorts hos överlåtaren, under vilka de rättigheter har intjänats som berättigar till åldersförmåner, och arbetstagarens bruttolön vid den tidpunkt då rätten till dessa förmåner inträder. Domstolen konstaterade dessutom att en annan tolkning inte gör det möjligt att avgöra huruvida det finns anledning att avhjälpa följderna av en minskning av dessa förmåner för en tidigare arbetstagare som redan lever eller till följd av denna minskning kommer att leva under den gräns för fattigdomsrisk som fastställts för den berörda medlemsstaten.
Domstolen slog fast att artikel 3.4 b i direktiv 2001/23, jämförd med artikel 8 i direktiv 2008/94, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats i nationell rättspraxis, i vilken det föreskrivs, för det fall en händelse som ger rätt till pensionsförmåner enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem inträffar efter det att insolvensförfarandet inleddes under vilket företaget övergick till ny ägare och såvitt avser den del av förmånerna som inte åvilar förvärvaren, för det första, att det enligt nationell rätt fastställda garantiorganet för insolvensskydd inte är skyldigt att träda in när de framtida rättigheter som berättigar till ålderförmåner inte slutgiltigt har förvärvats vid tidpunkten för insolvensförfarandets inledande, förutsatt att arbetstagarna därigenom fråntas det minimiskydd som säkerställs genom denna bestämmelse. Nämnda bestämmelse utgör i detta sammanhang även hinder för en lagstiftning där det föreskrivs, när det gäller fastställandet av det belopp som avser den del av dessa förmåner som nämnda organ är ansvarigt för, att beloppet ska beräknas på grundval av den månatliga bruttolön som den berörda arbetstagaren uppbar vid tidpunkten då förfarandet inleddes.
Vad för det tredje gäller den direkta effekten av artikel 8 i direktiv 2008/94 erinrade domstolen om nyligen avgjord rättspraxis(3) och slog fast att denna artikel kan ha en sådan verkan och att den kan åberopas mot ett privaträttsligt organ som på tjänstepensionsområdet har utsetts till garantiorgan mot risken för arbetsgivares insolvens av den berörda medlemsstaten. Denna verkan gäller dock under förutsättning dels att organet, med hänsyn till den garantiuppgift som organet har anförtrotts och de villkor på vilka det utför denna, kan jämställas med staten, dels att denna uppgift faktiskt omfattar det slags ålderspensionsförmåner för vilka minimiskyddet enligt nämnda artikel 8 har begärts. Domstolen tillade att det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra om så är fallet i de nationella målen.