TRIBUNALENS DOM (åttonde avdelningen)

den 18 september 2012 (*)

”Dumpning – Import av strykbrädor med ursprung i Kina – Inledande av förfarande mot bara ett bolag – Status som företag som verkar i en marknadsekonomi – Tremånadersfristen i artikel 2.7 c andra stycket i förordning (EG) nr 1225/2009 – Bevisbörda – Fastställande av skada”

I mål T‑156/11,

Since Hardware (Guangzhou) Co., Ltd, Kanton (Kina), företrätt av advokaterna V. Akritidis och Y. Melin,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av B. Driessen, i egenskap av ombud, biträdd av B. O’Connor, solicitor, och advokaten S. Gubel,

svarande,

med stöd av

Europeiska kommissionen, företrädd av S. Thomas och H. van Vliet, båda i egenskap av ombud,

och av

Vale Mill (Rochdale) Ltd, Rochdale (Förenade kungariket),

Colombo New Scal SpA, Rovagnate (Italien),

företrädda av advokaten G. Berrisch och N. Chesaites, barrister,

intervenienter,

angående en talan om ogiltigförklaring av rådets genomförandeförordning (EU) nr 1243/2010 av den 20 december 2010 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av strykbrädor med ursprung i Folkrepubliken Kina tillverkade av Since Hardware (Guangzhou) Co., Ltd (EUT L 338, s. 22),

meddelar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

sammansatt av ordföranden L. Truchot, samt domarna M.E. Martins Ribeiro (referent) och A. Popescu,

justitiesekreterare: handläggaren C. Kristensen,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 2 maj 2012,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

 WTO-rätten

1        I artikel VI.1 i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (Gatt-avtalet) anges följande: ”De avtalsslutande parterna erkänner att dumping, varigenom ett lands varor införes på marknaden i ett annat land till lägre pris än varornas normala värde, bör fördömas, om den förorsakar eller hotar att förorsaka väsentlig skada på en inom en avtalsslutande parts område befintlig industri eller avsevärt försenar upprättandet av en inhemsk industri.”

2        Avtal om tillämpning av artikel VI i GATT‑avtalet (EGT L 336, 1994, s. 103; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 105) (nedan kallat antidumpningsavtalet) återfinns i bilaga 1A till Avtal om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 5).

3        Artikel 1 i antidumpningsavtalet lyder enligt följande:

”En antidumpningsåtgärd får endast vidtas under de omständigheter som anges i artikel VI i GATT … och som en följd av undersökningar som påbörjats och genomförts i enlighet med bestämmelserna i detta avtal. …”

4        De[t] fastställs i artikel 3.1 i antidumpningsavtalet att ”[f]astställande av skada enligt artikel VI i GATT … skall grundas på faktiska bevis och inbegripa en objektiv granskning av såväl (a) omfattningen av den dumpade importen och dess inverkan på priser på den inhemska marknaden för varor av samma slag, som (b) denna imports inverkan på inhemska tillverkare av sådana varor”.

5        I artikel 3.4 i antidumpningsavtalet föreskrivs att ”[g]ranskningen av den dumpade importens inverkan på den inhemska industrin skall innefatta en bedömning av alla relevanta ekonomiska faktorer och indicier som har betydelse för industrins tillstånd, inbegripande faktisk och potentiell nedgång i försäljning, vinster, tillverkningsvolym, marknadsandel, produktivitet, avkastning på investeringar eller kapacitetsutnyttjande, faktorer som påverkar inhemska priser, storleken på dumpningsmarginalen, faktiska och potentiella negativa verkningar på penningflödet, lagerhållning, sysselsättning, löner, tillväxt, förmåga att anskaffa kapital eller investeringsmedel. Denna förteckning är inte uttöm[m]ande och inte heller kan en eller flera av dessa faktorer nödvändigtvis ge avgörande vägledning.”

6        Artikel 5.2 i antidumpningsavtalet har följande innehåll:

”En ansökan enligt punkt 1 skall innehålla bevis om (a) dumpning, (b) skada enligt artikel VI i GATT … såsom den definieras i dett[a] avtal och (c) orsakssamband mellan den dumpade importen och den påstådda skadan. … En ansökan skall innehålla sådana uppgifter som rimligen är tillgängliga för den sökande om följande

…

ii)      en fullständig beskrivning av den varan som påstås dumpad, en förteckning över ursprungs- eller exportländerna i fråga, varje känd exportörs eller utländsk tillverkares identitet samt en förteckning över kända importörer av varan i fråga,

…”

7        Artikel 5.8 i antidumpningsavtalet har följande lydelse:

”En [ansökan] enligt punkt 1 skall avslås och en undersökning omedelbart avslutas så snart vederbörande myndigheter övertygat sig om att det inte finns tillräckliga bevis om vare sig dumpning eller skada för att motivera en fortsatt undersökning. En undersökning skall omedelbart avslutas i fall då myndigheterna finner att dumpningmarginalens storlek är minimal (”de minimis”) eller att omfattningen av den faktiska eller potentiella dumpade importen eller skadan är försumbar. …”

8        I artikel 6.1.3 i antidumpningsavtalet anges följande:

”Myndigheterna skall, så snart en undersökning har påbörjats, tillställa kända exportörer samt myndigheterna i det exporterande medlemslandet, hela den erhållna ansökan … enligt artikel 5.1 och på begäran även göra den tillgänglig för andra berörda parter. Vederbörlig hänsyn skall tas till kravet på skydd av konfidentiella uppgifter enligt punkt 5.”

9        I artikel 6.7 i antidumpningsavtalet föreskrivs:

”För att kontrollera erhållna uppgifter eller för att få ytterligare detaljer får myndigheterna när så krävs företa undersökningar i andra medlemsländer, förutsatt att de erhåller berörda företags samtycke och förutsatt att de underrättar representanter för regeringen i medlemslandet i fråga och medlemmen inte motsätter sig undersökningen. Förfarandet enligt bilaga I skall tillämpas när undersökningar genomförs på annan medlems territorium. Myndigheterna skall, med beaktande av kravet att ej röja konfidentiella uppgifter, meddela berörda företag resultatet av alla sådana undersökningar eller informera berörda företag enligt punkt 9, samt göra resultatet tillgängligt för parter som gjort ansökan.”

10      Det framgår av artikel 6.10 i antidumpningsavtalet att ”[s]om regel skall myndigheterna fastställa individuella dumpningsmarginaler för varje känd berörd exportör eller tillverkare av varan i fråga. När antalet exportörer, tillverkare, importörer eller varuslag är så stort att ett sådant förfarande blir ohanterligt, får myndigheterna begränsa sin prövning antingen till ett [rimligt] antal berörda parter eller varor genom ett statistiskt representativt urval grundat på uppgifter som myndigheterna har tillgång till vid tiden för urvalet, eller till den [största] andel av exporten från landet ifråga som rimligen kan undersökas”.

11      I artikel 9.2 i antidumpningsavtalet anges följande:

”När en antidumpning[s]tull införs för en vara, skall den i varje enskilt fall tas ut med vederbörligt belopp på ett icke-diskriminerande sätt för all import av sådan vara, oavsett ursprung, som befinns vara dumpad och förorsaka skada, utom för import från leverantörer som lämnat prisåtaganden vilka accepterats enligt villkoren i detta avtal. Myndigheterna skall namnge leverantören eller leverantörerna av den berörda varan. Om flera leverantörer från samma land berörs och det är ogörligt att namnge alla får myndigheterna istället namnge det berörda leverantörslandet. Om flera leverantörer från mer än ett land berörs, får myndigheterna antingen namnge alla berörda leverantörer eller om detta är ogörligt, alla berörda leverantörsländer.”

 Unionsrätten

12      De grundläggande antidumpningsbestämmelserna återfinns i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, s. 51, rättelse i EUT L 7, 2010, s. 22) (nedan kallad grundförordningen), vilken har ersatt rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, 1996, s. 1), i dess ändrade lydelse.

13      Artikel 2.7 b i grundförordningen innehåller följande bestämmelser: ”I fråga om antidumpningsundersökningar rörande import från Folkrepubliken Kina, Vietnam och Kazakstan och alla länder som inte är marknadsekonomier men som är medlemmar i WTO den dag då undersökningen inleds ska normalvärdet bestämmas i enlighet med punkterna 1–6, om det på grundval av korrekt underbyggda ansökningar från en eller flera tillverkare som omfattas av undersökningen och i enlighet med de kriterier och förfaranden som anges i led c visas att marknadsekonomiska förhållanden råder för tillverkaren eller tillverkarna i samband med produktion och försäljning av den berörda likadana produkten. Om så inte är fallet ska de regler som anges i led a tillämpas.”

14      Artikel 2.7 c i förordningen har följande lydelse:

”Ett krav enligt led b måste göras skriftligen och innehålla tillräcklig bevisning [om] att tillverkarna är verksamma under marknadsmässiga förhållanden, det vill säga om

—        företagens beslut om priser, kostnader och insatsvaror, exempelvis vad gäller råmaterial, kostnader för teknik och arbetskraft, produktion, försäljning samt investeringar, fattas som svar på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan och utan ett större statligt inflytande i detta hänseende, och kostnader för de viktigaste insatsvarorna återspeglar i stort sett marknadsvärden,

—        företagen har en enda uppsättning räkenskaper som är föremål för en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisningsnormer och som tillämpas för alla ändamål,

...

Beslut om tillverkare uppfyller ovan nämnda kriterier ska fattas inom tre månader efter det att undersökningen har inletts, efter särskilt samråd med rådgivande kommittén och efter det att gemenskapsindustrin har givits möjlighet att yttra sig. Detta beslut ska förbli gällande under hela undersökningen.”

15      Artikel 3 i grundförordningen innehåller följande bestämmelser:

”1.      Enligt denna förordning ska, om inte annat anges, begreppet skada avse väsentlig ’skada’ för gemenskapsindustrin, risk för väsentlig skada för gemenskapsindustrin eller avsevärd försening av etablerandet av sådan industri och begreppet ska tolkas enligt bestämmelserna i denna artikel.

2.      Fastställande av skada ska grundas på faktiska bevis och ska inbegripa en objektiv granskning av såväl:

a)      den dumpade importens omfattning och inverkan på priserna på gemenskapsmarknaden för likadana produkter, som

b)      denna imports inverkan på gemenskapsindustrin.

3.      Med avseende på den dumpade importens omfattning ska det övervägas huruvida en betydande ökning av dumpad import ägt rum antingen i absoluta tal eller i förhållande till produktion eller konsumtion i gemenskapen. Vad avser den dumpade importens inverkan på priserna ska det övervägas huruvida de dumpade importprodukterna sålts till betydligt lägre pris än priset för den likadana produkten framställd av gemenskapsindustrin, eller om denna import annars leder till att priserna sänks väsentligt eller till att väsentliga prisökningar som annars skulle ha ägt rum förhindras. Varken en enskild faktor eller flera av dessa faktorer behöver nödvändigtvis vara avgörande.

4.      Om en antidumpningsundersökning samtidigt inbegriper import av en produkt från mer än ett land, ska verkan av denna import slås samman endast om det fastställs att

a)      varje lands dumpningsmarginal är högre än miniminivån enligt artikel 9.3 och omfattningen av importen från varje enskilt land inte är försumbar samt

b)      det är lämpligt att slå samman verkan av importen vid skadebedömningen med hänsyn till konkurrensvillkoren mellan de olika importerade produkterna och konkurrensvillkoren mellan de importerade produkterna och den likadana gemenskapsprodukten.

5.      Granskningen av den dumpade importens inverkan på den berörda gemenskapsindustrin ska innefatta en bedömning av alla relevanta ekonomiska faktorer och förhållanden som har betydelse för industrins tillstånd, inbegripet den omständigheten att en industri ännu inte har återhämtat sig från verkan av tidigare dumpning eller subventionering, storleken på den faktiska dumpningsmarginalen, faktisk och möjlig nedgång i försäljning, vinst, tillverkningsvolym, marknadsandel, produktivitet, avkastning på investeringar, kapacitetsutnyttjande, faktorer som påverkar gemenskapspriser, faktiska och möjliga negativa verkningar på likviditetsflödet, lagerhållning, sysselsättning, löner, tillväxt och förmåga att anskaffa kapital eller investeringsmedel. Denna uppräkning är inte uttömmande och varken en enskild faktor eller flera av dessa faktorer behöver nödvändigtvis vara avgörande.”

16      Artikel 5 i grundförordningen avser inledande av förfaranden och har följande lydelse:

”1.      Med undantag för vad som föreskrivs i punkt 6 ska en undersökning för att fastställa förekomst, grad och verkan av påstådd dumpning inledas när en fysisk eller juridisk person eller en sammanslutning utan juridisk status som företräder gemenskapsindustrin framför ett skriftligt klagomål. …

2.      Ett klagomål enligt punkt 1 ska innehålla bevis för dumpning, skada och orsakssamband mellan den påstått dumpade importen och den påstådda skadan. Klagomålet ska innehålla sådana uppgifter som rimligen är tillgängliga för den klagande vad gäller följande:

...

b)      En fullständig beskrivning av den produkt som påstås vara dumpad, namnen på ursprungs- eller exportlandet eller -länderna, varje känd exportörs eller utländsk producents identitet samt en förteckning över kända importörer av produkten i fråga.

c)      Uppgifter om den berörda produktens pris när den säljs för förbrukning på ursprungs- eller exportlandets eller -ländernas hemmamarknad …

...

7.      Bevisning om dumpning och skada ska prövas samtidigt när beslut fattas om huruvida en undersökning ska inledas eller inte. Ett klagomål ska avslås om bevisningen för dumpning eller skada är otillräcklig för att motivera att ärendet fortsätts. Förfaranden ska inte inledas mot länder vars import motsvarar en marknadsandel om mindre än 1 %, om inte dessa länder tillsammans svarar för 3 % eller mer av gemenskapens konsumtion.

...

9.      Om det efter samråd är uppenbart att bevisningen är tillräcklig för att motivera att ett förfarande inleds, ska kommissionen inleda förfarandet inom 45 dagar efter det att klagomålet ingavs och offentliggöra ett tillkännagivande om detta i Europeiska unionens officiella tidning. Om tillräcklig bevisning inte har framlagts ska den klagande efter samråd informeras om detta inom 45 dagar efter det att klagomålet gavs in till kommissionen.”

17      Artikel 9.3–9.6 i grundförordningen innehåller följande bestämmelser:

”3.      För ett förfarande som inletts enligt artikel 5.9 ska skadan normalt anses vara försumbar när importen i fråga understiger de volymer som fastställs i artikel 5.7. Samma typ av förfarande ska omedelbart avslutas om det fastställs att dumpningsmarginalen uttryckt som procentandel av exportpriset understiger 2 %, under förutsättning att det endast är undersökningen som ska avslutas när marginalen understiger 2 % för enskilda exportörer och att dessa exportörer även fortsättningsvis omfattas av förfarandet och åter kan bli föremål för en översyn som genomförs för landet i fråga enligt artikel 11.

4.      Om det av de faktiska omständigheter som slutgiltigt konstateras framgår att dumpning och därav följande skada föreligger och att gemenskapens intresse kräver ett ingripande i enlighet med artikel 21, ska rådet på förslag av kommissionen efter samråd med rådgivande kommittén införa en slutgiltig antidumpningstull. Förslaget ska antas av rådet, såvida inte rådet med enkel majoritet inom en månad efter kommissionens framläggande av förslaget beslutar att avvisa det. Om preliminära tullar är i kraft ska ett förslag avseende slutgiltiga åtgärder läggas fram för rådet senast en månad innan dessa tullar upphör att gälla. Storleken på antidumpningstullen får inte överstiga den fastställda dumpningsmarginalen och bör vara lägre än den marginalen om en sådan lägre tull är tillräcklig för att undanröja skadan för gemenskapsindustrin.

5.      En antidumpningstull ska på ett icke-diskriminerande sätt och med ett i varje enskilt fall lämpligt belopp införas på import av en produkt som, oavsett var den kommer ifrån, konstaterats vara dumpad och vålla skada, utom på import från de leverantörer vars åtaganden enligt denna förordning har godtagits. I den förordning genom vilken tullen införs ska tullen anges för varje leverantör eller, om detta är praktiskt ogenomförbart och som regel i de fall som avses i artikel 2.7 a, för varje berört leverantörsland.

I de fall där artikel 2.7 a är tillämplig ska emellertid en individuell tull fastställas för de exportörer som på grundval av korrekt underbyggda ansökningar kan visa att de uppfyller följande kriterier:

a)      Exportören kan fritt ta hem kapital och vinster, i de fall företaget helt eller delvis är i utländsk ägo eller är ett samriskföretag.

b)      Exportpriser, exportkvantiteter och försäljningsvillkor bestäms fritt.

c)      Majoriteten av aktierna eller andelarna i företaget tillhör enskilda personer; statliga tjänstemän i styrelsen eller i viktiga ledningspositioner ska utgöra en minoritet, eller så måste det påvisas att företaget ändå är tillräckligt oberoende i fråga om statlig inblandning.

d)      Valutaomräkning sker till marknadskurser.

e)      Den statliga inblandningen är inte av sådant slag att åtgärderna kan kringgås om enskilda exportörer beviljas olika tullsatser.

6.      Om kommissionen har begränsat sin undersökning i enlighet med artikel 17, får varje antidumpningstull som tillämpas på import från de exportörer eller producenter som har givit sig till känna enligt artikel 17 men som inte har omfattats av undersökningen, inte överstiga den vägda genomsnittliga dumpningsmarginal som fastställts för parterna i stickprovet. Vid tillämpningen av denna punkt ska kommissionen bortse från varje noll- och minimimarginal och från marginaler som fastställts under de omständigheter som avses i artikel 18. Enskilda tullsatser ska tillämpas på import från exportörer eller producenter som enligt artikel 17 beviljats individuell behandling.”

18      Artikel 17 i förordningen handlar om stickprov och lyder på följande sätt:

”1.      I de fall där antalet klagande, exportörer eller importörer, slag av produkter eller transaktioner är stort får undersökningen begränsas till ett rimligt antal parter, produkter eller transaktioner genom statistiskt representativa stickprov som utförs på grundval av de uppgifter som är tillgängliga när urvalet görs, eller till den största representativa produktions-, försäljnings- eller exportvolym som rimligen kan undersökas inom den tid som står till förfogande.

...

3.      I de fall undersökningen har begränsats enligt denna artikel ska en enskild dumpningsmarginal dock beräknas för varje exportör eller producent som inte ursprungligen utvaldes och som lämnar de nödvändiga uppgifterna inom de tidsfrister som anges i denna förordning, utom när antalet exportörer eller producenter är så stort att enskilda undersökningar skulle bli orimligt betungande och skulle förhindra att undersökningen avslutades i rätt tid.

4.      Om beslut fattas om stickprovstagning och några eller alla utvalda parter brister i samarbetet och detta i betydande grad kan komma att påverka resultatet av undersökningen, får ett nytt stickprov tas. Om samarbetet fortsatt uppvisar avsevärda brister eller om det inte finns tillräckligt med tid för att ta ett nytt stickprov ska tillämpliga bestämmelser i artikel 18 gälla.”

19      Rådets förordning (EG) nr 1515/2001 av den 23 juli 2001 om de åtgärder som gemenskapen får vidta till följd av rapporter som antagits av Världshandelsorganisationens tvistelösningsorgan när det gäller antidumpningsåtgärder eller antisubventionsåtgärder (EGT L 201, s. 10), innehåller följande bestämmelse i artikel 1.1: ”När tvistelösningsorganet antar en rapport om en åtgärd som gemenskapen vidtagit enligt rådets förordning … nr 384/96 [numera grundförordningen], eller förordning (EG) nr 2026/97 eller denna förordning …, får rådet … vidta en eller flera av följande åtgärder beroende på vad den anser vara lämpligt: a) Upphäva eller ändra den ifrågasatta åtgärden eller; b) Vidta alla särskilda åtgärder som bedöms vara lämpliga i sammanhanget.”

20      Det framgår av artikel 2.1 i samma förordning att ”[r]ådet får även, i syfte att beakta den rättsliga tolkning som görs i en rapport som antagits av tvistelösningsorganet angående en icke ifrågasatt åtgärd, vidta någon av de åtgärder som anges i artikel 1.1, om den anser detta lämpligt”. I artikel 2.3 anges att ”[o]m det är lämpligt att göra en översyn innan eller samtidigt som åtgärder enligt punkt 1 vidtas skall en sådan översyn inledas av kommissionen efter samråd med den rådgivande kommittén”.

 Bakgrund till tvisten

21      Sökandebolaget, Since Hardware (Guangzhou) Co., Ltd, är ett bolag i Kanton (Kina) som tillverkar och exporterar strykbrädor.

22      Den 23 april 2007 antog Europeiska unionens råd förordning (EG) nr 452/2007 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av strykbrädor med ursprung i Folkrepubliken Kina och Ukraina samt om slutgiltigt uttag av den preliminära antidumpningstull som införts på sådan import (EUT L 109, s. 12). Genom förordningen införde rådet slutgiltiga antidumpningsåtgärder mot samtliga tillverkare av strykbrädor från bland annat Kina, med undantag för sökanden som åtnjöt en nolltullsats (skälen 1 och 2 i den angripna förordningen).

23      Den 20 augusti 2009 lämnades ett antidumpningsklagomål mot sökanden in av tre unionstillverkare, nämligen Colombo New Scal SpA., Pirola SpA. och Vale Mill (Rochdale) Ltd (nedan kallade klagandena), företrädare för en betydande del av unionens samlade produktion av strykbrädor (skäl 4 i den angripna förordningen).

24      Den 2 oktober 2009 offentliggjorde Europeiska gemenskapernas kommission i enlighet med artikel 5 i förordning nr 384/96 (nu artikel 5 i grundförordningen) ett tillkännagivande om inledande av ett antidumpningsförfarande avseende importen av strykbrädor med ursprung i Kina. Förfarandet avsåg endast en kinesisk exporterande tillverkare, nämligen sökanden. Kommissionen inledde också en översyn i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 1515/2001 av de antidumpningsåtgärder avseende importen av strykbrädor med ursprung i Kina som hade vidtagits genom förordning nr 452/2007 (EGT C 237, s. 5) (skäl 3 i den angripna förordningen).

25      I tillkännagivandet om inledande av ett antidumpningsförfarande angav kommissionen för det första att den, efter samråd med den rådgivande kommittén, hade nått slutsatsen att klagomålet hade inlämnats av gemenskapsindustrin eller på gemenskapsindustrins vägnar, och att det förelåg tillräckliga bevis för att det skulle vara motiverat att inleda ett förfarande, i enlighet med artikel 5 i förordning nr 384/96 (punkt 5 i tillkännagivandet).

26      För det andra framhöll kommissionen, med hänvisning till att det genom förordning nr 452/2007 hade införts en slutgiltig antidumpningstull på import av sådana strykbrädor som avses i nämnda förordning och att den tull som var tillämplig på sökanden hade fastställts till noll procent (punkt 10 i tillkännagivandet), att det mot bakgrund av rapporten ”Mexiko – Slutliga antidumpningsåtgärder avseende nötkött och ris” (AB-2005-6) (WT/DS295/AB/R) av den 29 november 2005 från WTO:s överprövningsorgan (nedan kallad rapporten från WTO:s överprövningsorgan) inte förelåg skäl att fortsätta att vidta de åtgärder som var tillämpliga på sökanden enligt förordning nr 452/2007.

27      Kommissionen inledde således, i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 1515/2001, en översyn av förordning nr 452/2007, för att kunna göra de ändringar som ansågs vara nödvändiga mot bakgrund av rapporten från WTO:s överprövningsorgan (punkt 10 i tillkännagivandet).

28      Den 26 oktober 2009 ansökte sökanden med stöd av artikel 2.7 b i förordning nr 384/96 (nu artikel 2.7 b i grundförordningen) om att tillerkännas status som företag som verkar i en marknadsekonomi (nedan kallad marknadsekonomisk status) (skäl 26 i den angripna förordningen).

29      Den 19 november 2009 inkom sökanden med sina svar på antidumpningsfrågeformuläret till kommissionen. Den 23 november 2009 inkom sökanden med kommentarer beträffande förfarandets lagenlighet.

30      Den 25 november 2009 skickade kommissionen ett skriftligt yttrande till sökanden beträffande dennes ansökan om marknadsekonomisk status, i vilket sökanden ombads att inkomma med ytterligare uppgifter. Sökanden besvarade skrivelsen den 7 december 2009.

31      Den 18 december 2009 tillställde de unionstillverkare som avses ovan i punkt 23 kommissionen sina svar på frågorna i antidumpningsfrågeformuläret. Den 3 februari 2010 uppmanade kommissionen dem att inkomma med kompletterande uppgifter. Kommissionen erhöll de efterfrågade uppgifterna genom skrivelser av den 19 och den 24 februari 2010.

32      Mellan den 4 och den 10 februari 2010 utförde kommissionen ett kontrollbesök hos sökanden för att verifiera de uppgifter som bolaget lämnat i samband med ansökan om marknadsekonomisk status och vid besvarandet av antidumpningsfrågeformuläret.

33      Genom skrivelse av den 2 mars 2010 tillställde sökanden kommissionen statistiska uppgifter om priset för en uppsättning stålprodukter i Kina och uppgav att dessa var jämförbara med internationella priser. Bolaget angav också skälen till att det ansåg att dessa priser var irrelevanta för frågan om bolaget skulle tillerkännas marknadsekonomisk status.

34      Kommissionen meddelade sökanden genom skrivelse av den 26 mars 2010 att den bedömde att sökanden inte uppfyllde det kriterium som avses i artikel 2.7 c första stycket första och andra strecksatsen i grundförordningen, och att den av den anledningen avsåg att föreslå ett avslag på ansökan om marknadsekonomisk status.

35      Sökanden yttrade sig på denna punkt genom skrivelse av den 13 april 2010. I skrivelsen påstod sökandebolaget för det första att kommissionen hade agerat utan behörighet (ultra vires) genom att inleda ett förfarande mot bara ett bolag, och gjorde därefter gällande att artikel 2.7 c sista punkten i grundförordningen hade åsidosatts och det första och det andra kriteriet i artikel 2.7 c i förordningen förbisetts.

36      Ett förhör hölls av kommissionens förhörsombud den 29 april 2010.

37      Genom skrivelse av den 30 april 2010 bemötte kommissionen sökandebolagets huvudargument, som det hade framfört i sin skrivelse av den 13 april 2010, och upprepade de slutsatser beträffande sökandens ansökan om marknadsekonomisk status som kommissionen hade formulerat i skrivelsen av den 26 mars 2010.

38      Med beaktande av de uppgifter som hade varit föremål för diskussion under förhöret den 29 april 2010 inkom sökanden, genom skrivelse av den 31 maj 2010, med ytterligare synpunkter angående inledandet av förfarandet, framför allt med hänsyn till rapporten från WTO:s överprövningsorgan och kommissionens bedömning av sökandens ansökan om marknadsekonomisk status. Kommissionen svarade genom skrivelse av den 22 juni 2010. Sökanden tillställde kommissionen ett yttrande med anledning därav den 30 augusti 2010.

39      Genom skrivelse av den 21 september 2010 tillställde kommissionen sökanden en handling med allmänna slutliga uppgifter, åtföljd av handlingar med redogörelser för metoden för att beräkna dumpningsmarginalen och metoden för att beräkna skademarginalen, samt av en handling med särskilda uppgifter i vilken kommissionen bemötte de argument som sökanden hade anfört beträffande inledandet av undersökningen. Sökanden inkom med svar genom skrivelse av den 6 oktober 2010.

40      Ett nytt förhör hölls av kommissionens förhörsombud den 11 oktober 2010, varefter en rapport tillställdes sökanden den 27 oktober 2010.

41      Den 20 december 2010 antog rådet genomförandeförordning (EU) nr 1241/2010 om ändring av förordning nr 452/2007 (EUT L 338 s. 8). Genom den förordningen beslutade rådet att sökanden inte skulle omfattas av den slutgiltiga antidumpningsåtgärd som hade införts genom förordning nr 452/2007.

42      Den 20 december 2010 antog rådet också genomförandeförordning (EU) nr 1243/2010 av den 20 december 2010 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av strykbrädor med ursprung i Folkrepubliken Kina tillverkade av Since Hardware (Guangzhou) Co., Ltd (EUT L 338, s. 22) (nedan kallad den angripna förordningen).

 Den angripna förordningen

43      I den angripna förordningen erinrade rådet för det första om de åtgärder som hade införts genom förordning nr 452/2007 samt om omständigheter kring inledandet av förfarandet i förevarande ärende.

44      Rådet erinrade sålunda om att en ny antidumpningsundersökning grundad på artikel 5 i grundförordningen inleddes mot sökanden i stället för en interimsöversyn enligt artikel 11.3 i grundförordningen, mot bakgrund av rapporten från WTO:s överprövningsorgan. I den rapporten fastställs nämligen (punkterna 305 och 306) att en exporterande tillverkare som i en ursprunglig undersökning inte har ansetts bidra till dumpning ska undantas från den slutgiltiga åtgärd som införs till följd av en sådan undersökning och inte heller kan bli föremål för administrativa undersökningar eller undersökningar av ändrade omständigheter (skäl 5 i den angripna förordningen).

45      Rådet medgav att antidumpningsförfaranden normalt sett inleds mot import från ett visst land och inte mot enskilda bolag. Enligt rådet utgör förevarande fall dock ett undantag från den ovannämnda regeln, med hänsyn till, för det första, slutsatserna i punkterna 216–218 och 305 i rapporten från WTO:s överprövningsorgan, för det andra, det faktum att inte någon av bestämmelserna i grundförordningen utesluter att en ny antidumpningsundersökning, grundad på artikel 5 i grundförordningen, inleds mot bara ett bolag och, för det tredje, den omständigheten att unionens lagstiftning så långt möjligt ska tolkas mot bakgrund av internationell rätt, i synnerhet när dessa rättsakter syftar till att genomföra ett internationellt avtal som unionen har ingått (skälen 7, 8 och 87 i den angripna förordningen).

46      För det andra, när det gäller fastställandet av dumpning, och framför allt fastställandet av att det föreligger marknadsekonomisk status, framhöll rådet att utredningen visade att sökanden, som hade ingett en ansökan om marknadsekonomisk status, inte kunde tillerkännas sådan status eftersom bolaget inte uppfyllde de kriterier som fastställts genom artikel 2.7 c första och andra strecksatserna i grundförordningen (skälen 26 och 27 i den angripna förordningen). Vad beträffar det första kriteriet, det vill säga att företagets beslut fattas som svar på marknadssignaler utan något större statligt inflytande och att dess kostnader återspeglar marknadsvärden, påpekade rådet att sökanden hävdade att man börjat köpa in de viktigaste råvarorna på den kinesiska hemmamarknaden. Staten hade dock ett fortsatt stort inflytande över hemmamarknaden för stål. Stålpriserna i Kina för dessa speciella råvaror följer således inte fritt världsmarknadstrenderna (skälen 28–33 i den angripna förordningen). När det gäller det andra kriteriet angav rådet att bolaget inte hade kunnat visa att det hade en enda uppsättning räkenskaper som var föremål för en självständig revision i överensstämmelse med de internationella bokföringsnormerna IAS och som tillämpas för alla ändamål, eftersom räkenskaperna och framför allt kapitalkontrollrapporten saknade en viktig transaktion som ägde rum under undersökningsperioden (skäl 34 i den angripna förordningen).

47      För det tredje pekade rådet, vad gäller fastställandet av skadan, först och främst på de särskilda omständigheterna i undersökningen, framför allt att man under undersökningsperioden tillämpade antidumpningstullar på all import från Kina och Ukraina (med undantag för importen från sökanden). Eftersom unionsindustrin redan skyddades mot skadliga effekter av denna import under undersökningsperioden, gick det inte att genomföra en normal fullständig skadeanalys. Därför utvecklades enligt rådet en särskild strategi som anpassades efter särdragen i denna undersökning, där institutionerna fokuserade på särskilda skadeindikatorer. I detta sammanhang undersökte kommissionen för det första utvecklingen av dumpad import av strykbrädor tillverkade av sökanden, för det andra huruvida denna import skedde till priser som understeg unionsindustrins försäljningspriser samt prisernas lönsamhet, och för det tredje, den information som unionsindustrin lämnade och som tydde på att sökandens export till unionen hade vållat skada, till exempel om att unionsindustrin förlorat kunder och beställningar till detta bolag och om lönsamheten för dess försäljning inom unionen under undersökningsperioden (skälen 58–61 i den angripna förordningen).

48      Vad i synnerhet beträffar importen av strykbrädor som tillverkats av sökanden konstaterade rådet, för det första, att denna import hade dumpats på unionsmarknaden (skäl 66 i den angripna förordningen), för det andra, att bolagets export till unionen hade ökat kraftigt, med 64 procent, under den undersökta perioden (skäl 67 i den angripna förordningen), för det tredje, att marknadsandelarna för importen av strykbrädor som tillverkats av sökanden hade ökat kraftigt (skälen 68 och 69 i den angripna förordningen), för det fjärde att unionsindustrin ha förlorat många kundorder till sökanden under de senaste åren (skälen 70–72), för det femte, att den genomsnittliga marginalen för prisunderskridande för sökanden, uttryckt i procent av unionsindustrins pris, var 16,1 procent (skälen 73 och 74 i den angripna förordningen), och för det sjätte, att unionsindustrins priser befanns vara över lag förlustbringande under undersökningsperioden (skäl 75 i den angripna förordningen).

 Förfarandet och parternas yrkande

49      Sökanden har genom ansökan som ingavs till tribunalens kansli den 15 mars 2011 väckt förevarande talan.

50      I en särskild handling, som inkom till tribunalens kansli samma dag, begärde sökanden att tribunalen skulle pröva denna ansökan enligt förfarandet för skyndsam handläggning enligt artikel 76a i rättegångsreglerna. För detta ändamål inkom sökanden också med en förkortad version av ansökan. Rådet meddelade genom faxmeddelande av den 4 april 2011 att det motsatte sig sökandens begäran. Tribunalen (åttonde avdelningen) avslog begäran genom beslut av den 19 april 2011.

51      Kommissionen ansökte om att få intervenera i förevarande mål till stöd för rådets yrkanden, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 3 maj 2011. Parterna motsatte sig inte kommissionens ansökan.

52      Även Vale Mill (Rochdale) och Colombo New Scal ansökte den 27 maj 2011 om att få intervenera i förevarande mål till stöd för rådets yrkanden. Parterna motsatte sig inte deras ansökan.

53      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 27 juni 2011 begärde sökanden konfidentiell behandling av vissa bilagor till ansökan i förhållande till Vale Mill (Rochdale) och Colombo New Scal. Dessa bolag framställde inte någon invändning mot ansökan.

54      I beslut av den 30 augusti 2011 biföll ordföranden för tribunalens åttonde avdelning interventionsansökningarna.

55      Vale Mill (Rochdale) och Colombo New Scal ingav sina interventionsinlagor den 5 oktober 2011. Den 11 oktober 2011 ingav kommissionen sin interventionsinlaga.

56      Sökanden har yrkat att tribunalen ska

—        ogiltigförklara den angripna förordningen, och

—        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

57      Rådet har yrkat att tribunalen ska

—        ogilla talan, och

—        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

58      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

—        ogilla talan, och

—        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

59      Vale Mill (Rochdale) och Colombo New Scal har yrkat att tribunalen ska

—        ogilla talan, och

—        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive de kostnader som dessa bolag har haft.

60      På grundval av referentens rapport beslutade tribunalen (åttonde avdelningen) att inleda det muntliga förfarandet. Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid den muntliga förhandlingen den 2 maj 2012.

 Rättslig bedömning

61      Till stöd för sin talan har sökanden åberopat tre grunder. För det första har bolaget gjort gällande att det föreligger ett åsidosättande av artiklarna 5.9, 9.3–9.6 och 17 i grundförordningen, då ett förfarande inte kan inledas mot ett enskilt bolag, utan måste avse ett eller flera länder och samtliga bolag som är etablerade där. Enligt den andra grunden har artikel 3.2, 3.3 och 3.5 i grundförordningen åsidosatts, eftersom antidumpningstullarna infördes mot sökanden utan att det visats att industrin inom unionen lidit skada under undersökningsperioden. Den tredje grunden avser ett åsidosättande av artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen. Sökanden har därvid gjort gällande dels att beslutet att inte bevilja bolaget marknadsekonomisk status fattades med utgångspunkt i vad kommissionen kände till om den verkan ett sådant avslagsbeslut skulle få på sökandens dumpningsmarginal. Dels ålade kommissionen sökanden en orimlig bevisbörda i detta avseende. Genom denna grund har sökanden också åberopat ett åsidosättande av principen om god förvaltningssed.

 Den första grunden: Åsidosättande av artiklarna 5.9, 9.3–9.6 och 17 i grundförordningen, på grund av att ett förfarande inte kan inledas mot ett enskilt bolag utan måste avse ett eller flera länder och samtliga bolag som är etablerade där

62      Den första grunden består av tre delar. Den första delgrunden avser ett åsidosättande av artikel 5.9 i grundförordningen, jämförd med artikel 17 i samma förordning och tolkad i enlighet med WTO-rätten. Den andra delgrunden avser åsidosättande av artikel 9.4–9.6 i grundförordningen tolkad i enlighet med WTO-rätten. Genom den tredje delgrunden åberopas åsidosättande av artikel 9.3 i grundförordningen.

 Den första delgrunden: Åsidosättande av artikel 5.9 i grundförordningen, jämförd med artikel 17 i samma förordning och tolkad i enlighet med WTO-rätten

63      Genom denna delgrund har sökanden dels anfört att kommissionens resonemang i skälen 7, 8 och 87 i den angripna förordningen (se ovan punkt 45) grundas på det felaktiga antagandet att ingen bestämmelse i grundförordningen eller i antidumpningsavtalet förbjuder att ett antidumpningsförfarande inleds mot bara ett bolag. Enligt sökanden framgår det klart av systematiken i grundförordningen och antidumpningsavtalet att ett antidumpningsförfarande avser ett eller flera länder och samtliga tillverkare i det landet eller de länderna. Dels har sökanden anfört att institutionerna, för att rätta sig efter rapporten från WTO:s överprövningsorgan – vari WTO:s medlemsstater förbjuds att göra en ny undersökning av de bolag vilkas dumpningsmarginals storlek var minimal (de minimis) vid den ursprungliga undersökningen – endast hade behövt utesluta bolaget från tillämpningsområdet för förordning nr 452/2007 och avstå från att göra det till föremål för en ny undersökning.

64      Rådet har i skäl 7 i den angripna förordningen och i sina inlagor medgett att förevarande mål utgjorde ett undantag från de undersökningar som unionens institutioner brukar genomföra. Grundförordningen innehåller dock inte någon bestämmelse som hindrar institutionerna från att, under sådana omständigheter som dem som härvid föreligger, inleda en undersökning mot bara en tillverkare.

65      Inledningsvis ska det erinras om att antidumpningsförfaranden i princip rör all import av en viss kategori av produkter från ett tredjeland och inte produkter från bestämda företag (domstolens dom av den 7 december 1993 i mål C‑216/91, Rima Eletrometalurgia mot rådet, REG 1993, s. I‑6303, punkt 17).

66      Det ska inledningsvis likväl fastställas huruvida, vilket sökanden har hävdat, artikel 5.9 i grundförordningen, samt artikel 5.1, 5.2 b, 5.2 c och 5.7 i förordningen – som också nämnts av sökanden – jämförda med artikel 17 i förordningen och tolkade i enlighet med den allmänna systematiken i förordningen, med artikel VI.1 i Gatt-avtalet och med artiklarna 1, 5.2 ii, 6.1.3, 6.7, 6.10 och 9.2 i antidumpningsavtalet, inte i något fall tillåter att ett antidumpningsförfarande inleds mot bara en tillverkare – som angetts med namn, varför ingen annan tillverkare kan avses – och artikel 5.9 i grundförordningen i detta fall således inte kunde tjäna som rättslig grund för beslutet att inleda förfarandet i det aktuella ärendet.

67      Det följer av fast rättspraxis att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara dess lydelse beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i (domstolens dom av den 17 oktober 1995 i mål C‑83/94, Leifer m.fl., REG 1995, s. I‑3231, punkt 22, och av den 30 juli 1996 i mål C‑84/95, Bosphorus, REG 1996, s. I‑3953, punkt 11, tribunalens dom av den 24 september 2008 i mål T‑45/06, Reliance Industries mot rådet och kommissionen, REG 2008, s. II‑2399, punkt 101, och av den 19 juni 2009 i mål T‑369/05, Spanien mot kommissionen, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 50).

68      Till skillnad från vad sökanden har hävdat konstaterar tribunalen att det inte på grundval av ordalydelsen i de av sökanden åberopade bestämmelserna i grundförordningen går att med säkerhet sluta sig till att ett antidumpningsförfarande aldrig kan inledas mot en ensam tillverkare.

69      Det framgår av artikel 5.1 i grundförordningen att en undersökning för att fastställa förekomst, grad och verkan av påstådd dumpning i princip ska inledas när en fysisk eller juridisk person eller en sammanslutning utan juridisk status som företräder gemenskapsindustrin framför ett skriftligt klagomål. Ett sådant klagomål ska enligt artikel 5.2 innehålla bevis för dumpning, skada och orsakssamband mellan den påstått dumpade importen och den påstådda skadan. Såsom framgår av artikel 5.9 beslutas det om inledande av förfarandet endast om det, efter det att samråd har ägt rum, framgår att bevisningen räcker.

70      Det följer således av lydelsen i de relevanta punkterna i artikel 5 att dessa innehåller de krav som ställs på ett klagomål som inges i unionsindustrins namn och den bevisning som klagomålet måste innehålla avseende förekomsten av dumpning, skada och orsakssamband mellan den påstått dumpade importen och den påstådda skadan. Med hänsyn till dessa krav går det alltså inte att, såsom sökanden har gjort, dra slutsatsen att ett antidumpningsförfarande aldrig skulle kunna inledas mot bara en tillverkare, till exempel under sådana förhållanden som i det aktuella fallet, där det påstås att en sådan tillverkare tillämpar dumpning som orsakar unionsindustrin skada, och det i ett tidigare förfarande (där antidumpningstullar infördes som fortfarande gäller) har fastställts att denna tillverkare inte tillämpade dumpning. Framför allt är artikel 5.2 b och 5.2 c i grundförordningen, som sökanden uttryckligen har åberopat, irrelevant, eftersom den bestämmelsen innehåller en uppräkning av de uppgifter som måste finnas med i ett klagomål från unionsindustrin – bland annat namnet på ursprungslandet eller exportlandet – och det framgår av handlingarna i målet att det klagomål som inledde det aktuella förfarandet innehöll namnet på nämnda land.

71      Det ska för övrigt påpekas att, trots att sökandebolaget har gjort gällande att artikel 5 i grundförordningen har åsidosatts (och särskilt artikel 5.9), har det i sina skrivelser inte anfört något argument till stöd för att man har bortsett från de villkor för inledandet av förfarandet som uttryckligen anges i denna bestämmelse. Bolaget har framför allt inte bestritt att institutionerna i vederbörlig ordning har mottagit ett klagomål från unionstillverkare innehållande bevisning avseende förekomsten av dumpning, skada och orsakssamband mellan importen och den påstådda skadan.

72      Tribunalen underkänner också det argument som sökanden har anfört med stöd av artikel 5.7 i grundförordningen, enligt vilket kommissionen är skyldig att kontrollera vilken import som sker från det land som klagomålet gäller och måste komma fram till att denna import svarar för 1 procent eller mer av unionens konsumtion. I den nämnda bestämmelsen föreskrivs nämligen att ”[f]örfaranden … inte [ska] inledas mot länder [från vilka importen] motsvarar en marknadsandel om mindre än 1 %, om inte dessa länder tillsammans svarar för 3 % eller mer av gemenskapens konsumtion”. För det första innehåller denna bestämmelse ingen som helst begränsning av antalet tillverkare som kan omfattas av ett förfarande som inleds av kommissionen. För det andra konstaterar tribunalen att sökanden i alla händelse inte har hävdat att importen av den berörda produkten, som avses i skäl 20 i den angripna förordningen, inte svarar för mer än 1 procent av unionens konsumtion.

73      Inte heller kan sökanden vinna framgång med sitt argument att artikel 17 i grundförordningen, jämförd med artikel 6.10 i antidumpningsavtalet, endast tillåter att stickprov används i fall där det rör sig om ett stort antal tillverkare och att, i alla andra fall, samtliga tillverkare i det berörda landet ska ges möjlighet att samarbeta med kommissionen och erhålla en individuell dumpningsmarginal. Inte heller i denna bestämmelse sägs det nämligen någonting avseende möjligheten för kommissionen att inleda ett förfarande mot bara en tillverkare. Kommissionen behövde för övrigt i det aktuella fallet inte genomföra något stickprov av de berörda exporterande tillverkarna eftersom förfarandet endast berörde importen från sökanden.

74      Det kan heller inte anses framgå av artikel VI.1 i Gatt-avtalet eller av artikel 1 i antidumpningsavtalet att ett förfarande aldrig kan inledas mot bara en tillverkare. Artikel VI.1 i Gatt-avtalet handlar varken om inledandet av förfararanden eller om det antal tillverkare som kan bli föremål för sådana förfaranden. Artikel 5.2 ii och artiklarna 6.1.3, 6.7, 6.10 och 9.2 i antidumpningsavtalet innehåller inte heller någon begränsning av hur många tillverkare som inledandet av ett förfarande kan avse.

75      Av det ovan anförda framgår att det, till skillnad från vad sökanden har hävdat, inte framgår av lydelsen i de bestämmelser i grundförordningen och i antidumpningsavtalet som åberopats av sökanden, eller av artikel IV.1 i Gatt-avtalet, att ett förfarande aldrig kan inledas mot bara en tillverkare.

76      När det gäller kontexten och målet för artikel 5.9 i grundförordningen framhåller tribunalen att bestämmelsen i fråga ingår i grundlagstiftningen om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i unionen och, i synnerhet, i grundförordningens artikel 5, vilken innehåller villkoren för när förfaranden kan inledas för att skydda unionen mot sådan import som orsakar den skada. Syftet med denna bestämmelse är framför allt att kommissionen, i de fall där det efter det att samråd ägt rum konstateras att det föreligger tillräcklig bevisning för att inleda ett förfarande, ska vara tvungen att inleda detta förfarande inom 45 dagar räknat från inlämnandet av klagomålet och att kungöra att förfarandet har inletts i Europeiska unionens officiella tidning.

77      Härav följer att artikel 5.9 i grundförordningen inte kan tolkas så, att den förbjuder unionens institutioner att, då de i vederbörlig ordning har mottagit ett klagomål innehållande bevisning för att det föreligger dumpning, skada och orsakssamband mellan den påstått dumpade importen och den påstådda skadan, inleda ett förfarande mot bara en tillverkare, när det, under sådana förhållanden som i det aktuella målet, i ett tidigare förfarande har konstaterats att tillverkaren i fråga hade en dumpningsmarginal som var lika med noll eller minimal och att antidumpningsåtgärder vidtas mot alla andra tillverkare av den berörda produkten.

78      För det andra har sökanden gjort gällande att WTO:s överprövningsorgan i sin rapport förbjuder WTO:s medlemsstater att göra en ny undersökning av de bolag vars dumpningsmarginal var minimal vid den första undersökningen, vilket påstås ha varit sökandens fall. Således anser sökandebolaget att unionens institutioner borde ha nöjt sig med att utesluta det från tillämpningsområdet för förordning nr 452/2007 och inte göra någon ny undersökning. Sökanden har tillagt att det inte är troligt att ett bolag som inte tillämpade dumpning innan antidumpningsåtgärder vidtogs kommer att börja tillämpa dumpning när det blir den enda tillverkaren som är befriad från tullar.

79      Det ska genast konstateras att sökanden inte formellt har gjorts till föremål för någon ny undersökning.

80      Såsom rådet har erinrat om i skäl 7 i den angripna förordningen klargjordes i punkterna 216–218 i rapporten från WTO:s överprövningsorgan att artikel 5.8 i antidumpningsavtalet kräver att en undersökande myndighet avslutar undersökningen, om det i en ursprunglig undersökning framgår att exportören inte har en dumpningsmarginal över miniminivån och, i punkt 305 i rapporten från WTO:s överprövningsorgan, att exportören därmed ska undantas från slutgiltiga antidumpningsåtgärder och inte kan bli föremål för administrativa undersökningar eller undersökningar av ändrade omständigheter.

81      I punkt 305 i rapporten från WTO:s överprövningsorgan preciserades att ”den undersökande myndigheten naturligtvis inte inför[de] några tullar – inbegripet nolltullsatser – på exportörer som inte omfattas av den slutgiltiga antidumpningsåtgärdens tillämpningsområde” och att överprövningsorganet ”således ansl[öt] sig till specialgruppens uppfattning att ’det logiska resultatet’ av detta synsätt är att dessa exportörer inte kan bli föremål för administrativa undersökningar eller undersökningar av ändrade omständigheter eftersom dessa undersökningar avser ’den erlagda tullen’ och ’behovet av att behålla tullen’. … Om den undersökande myndigheten genomförde en ny undersökning av de exportörer som uteslöts från tillämpningsområdet för antidumpningsåtgärden på grund av deras minimala marginal, skulle det innebära att de var föremål för antidumpningsåtgärden, vilket skulle strida mot artikel 5.8.”

82      Härav följer att det är på grund av det faktum att de inte omfattas av tillämpningsområdet för antidumpningsåtgärden och att deras export är befriad från tull som de berörda tillverkarna inte kan bli föremål för nya undersökningar, eftersom sådana undersökningar avser erlagd tull eller behovet av att behålla tullarna, och således inte kan tillämpas på tillverkare med en minimal marginal.

83      Resonemangen ovan, som endast förklarar varför WTO:s överprövningsorgan utesluter möjligheten att göra en ny undersökning, medför inte att slutsatserna i rapporten från nämnda organ hindrar unionens institutioner från att inleda ett nytt förfarande mot ett bolag i ett fall då de i vederbörlig ordning har mottagit ett klagomål innehållande bevisning för att det föreligger dumpning, skada och orsakssamband mellan den påstått dumpade importen och den påstådda skadan.

84      Denna slutsats påverkas inte av sökandens argument att rapporten från WTO:s överprövningsorgan innebär att institutionerna är skyldiga att begränsa sig till att utesluta sökandebolaget från tillämpningsområdet för förordning nr 452/2007. Ett sådant synsätt skulle nämligen betyda att institutionerna tvingades avstå från att vidta undersökningar med anledning av påståenden om dumpning som orsakar unionsindustrin skada, endast på grund av att det vid en tidigare undersökning hade konstaterats att den exporterande tillverkaren i fråga inte hade någon dumpningsmarginal som var högre än miniminivån, och detta trots att unionens institutioner mottagit ett klagomål avseende detta bolag i vederbörlig ordning. Rådet påpekade mycket riktigt i skäl 8 i den angripna förordningen (se även punkt 45 ovan) att WTO:s antidumpningsavtal gör det å ena sidan möjligt för medlemmar i WTO att införa tullar för att motverka skadlig dumpning, men har å andra sidan, i rapporten från WTO:s överprövningsorgan, tolkats så att det inte tillåter undersökningar av företag som enligt ursprungliga undersökningar inte har bidragit till dumpning, och därför måste grundförordningen tolkas på så sätt, att den tillåter unionens institutioner att inleda ett förfarande grundat på artikel 5 i grundförordningen i ett fall som detta.

85      Tribunalen kan inte heller godta sökandens påstående att det inte är troligt att ett bolag som inte tillämpade dumpning innan antidumpningsåtgärder vidtogs kommer att börja tillämpa dumpning när det blir ensamt om att vara befriat från tullar. Detta påstående grundar sig nämligen på det felaktiga antagandet att ett bolag som en gång har beviljats en låg tullsats aldrig skulle kunna tillämpa dumpning efter det att en nolltullsats fastställts för detta bolag.

86      Ett sådant påstående motsägs i detta fall för övrigt av det faktum att det – trots att institutionerna under den undersökning som utmynnade i förordning nr 452/2007 (nedan kallad den första undersökningen) inte hade konstaterat att sökanden gjort sig skyldig till dumpning – under den aktuella undersökningen har framkommit att sökanden har dumpat export och att sökanden i förevarande mål inte har bestritt att sådan dumpning förekommer.

87      Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första delgrunden.

 Den andra delgrunden: Åsidosättande av artikel 9.4–9.6 i grundförordningen tolkad i enlighet med WTO-rätten

88      Sökanden har gjort gällande att det enligt artikel 9.4–9.6 i grundförordningen, tolkad i enlighet med WTO-rätten, inte är möjligt att införa antidumpningstullar på import från bara ett bolag, utan att det krävs att tullar införs på importen från samtliga bolag inom ett eller flera länder.

89      Sökandebolaget fick under förhandlingen frågor om innebörden av denna del av den första grunden, och uppgav då beträffande påståendet om ett åsidosättande av artikel 9.5 i grundförordningen att det endast har hävdat att det är den andra meningen i det första stycket i nämnda bestämmelse som har åsidosatts.

90      Tribunalen konstaterar inledningsvis att sökanden i sina inlagor endast har hävdat att den angripna förordningen strider mot artikel 9.4–9.6 i grundförordningen, genom att den angripna förordningen inför en antidumpningstull på import av de strykbrädor som sökandebolaget tillverkar i stället för en individuell tull mot var och en av de kinesiska tillverkarna av strykbrädor, eller en övrig tull mot vissa av dem.

91      Till skillnad från vad sökanden har anfört konstaterar tribunalen mot bakgrund av den rättspraxis som nämnts ovan i punkt 67, att det inte framgår av de bestämmelser som sökanden har åberopat att rådet inte har rätt att införa antidumpningstullar på importen av varor från bara ett bolag.

92      Först och främst slår tribunalen fast att artikel 9.4 i grundförordningen säger att en antidumpningstull ska införas när det av de faktiska omständigheter som slutgiltigt konstateras framgår att dumpning och därav följande skada föreligger och att gemenskapens intresse kräver ett ingripande, men att denna bestämmelse inte säger något om hur många bolag ett sådant konstaterande ska avse eller mot hur många bolag en antidumpningstull ska kunna införas.

93      När det gäller skyldigheten enligt artikel 9.5 första stycket andra meningen i grundförordningen, det vill säga kravet på att i den förordning genom vilken tullen införs ange tullen för varje leverantör eller, om detta är praktiskt ogenomförbart, för varje berört leverantörsland, slår tribunalen fast att uttrycket ”varje leverantör” ska förstås som varje leverantör som förfarandet rör. Denna bestämmelse innebär således inte något krav på att tullarna ska införas mot samtliga leverantörer i det berörda tredjelandet, såsom sökanden har hävdat. Det ska också framhållas att en sådan tolkning stöds av lydelsen i artikel 9.2 i antidumpningsavtalet, där det uttryckligen anges att ”[m]yndigheterna skall namnge leverantören eller leverantörerna av den berörda varan”.

94      Det föreskrivs i artikel 9.6 i grundförordningen att om kommissionen har begränsat sin undersökning i enlighet med artikel 17, får varje antidumpningstull som tillämpas på import från de exportörer eller producenter som har givit sig till känna enligt artikel 17 men som inte har omfattats av undersökningen, inte överstiga den genomsnittliga dumpningsmarginal som fastställts för parterna i stickprovet. Det ska dock konstateras att denna bestämmelse inte har tillämpats i förevarande fall och att den sålunda är irrelevant, eftersom det förfarande som inletts av kommissionen endast rör sökandens export och ingen övrig tull har tillämpats. Under alla omständigheter föreskrivs det i denna bestämmelse inte att unionens institutioner endast får införa antidumpningstullar som avser importen av varor som tillverkats av ett lands samtliga producenter.

95      Härav följer att det inte föreligger något åsidosättande av artikel 9.4–9.6 i grundförordningen och att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra delgrunden.

 Den tredje delgrunden: Åsidosättande av artikel 9.3 i grundförordningen

–       Inledande anmärkningar

96      Genom denna delgrund har sökanden erinrat om unionsdomstolens fasta praxis enligt vilken WTO-avtalen, med hänsyn till deras beskaffenhet och systematik, i princip inte ingår bland de regler som domstolen ska beakta när den prövar lagenligheten av unionsinstitutionernas rättsakter. Det är endast om unionen avsett att fullgöra en särskild förpliktelse som den åtagit sig inom ramen för WTO, eller om en unionsrättsakt innehåller en uttrycklig hänvisning till vissa bestämmelser i WTO-avtalen, som det ankommer på unionsdomstolen att pröva lagenligheten av unionsrättsakten i fråga med hänsyn till WTO:s regler (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 30 september 2003 i mål C‑93/02 P, Biret International mot rådet, REG 2003, s. I‑10497, punkterna 52 och 53, av den 1 mars 2005 i mål C‑377/02, Van Parys, REG 2005, s. I‑1465, punkterna 39 och 40, och av den 27 september 2007 i mål C‑351/04, Ikea Wholesale, REG 2007, s. I‑7723, punkterna 29 och 30).

97      Som förstahandsargument har sökanden gjort gällande att artikel 9.3 i grundförordningen inte syftar till att införliva någon bestämmelse i antidumpningsavtalet med unionsrätten. Följaktligen har rapporten från WTO:s överprövningsorgan inte någon direkt effekt och kan inte motivera att kommissionen underlåter att tillämpa artikel 9.3 i grundförordningen, på grund av att den är oförenlig med rapporten, och vägrar att göra en översyn av en nolltullsats i enlighet med den bestämmelsen för det fall unionsindustrin lämnar in ett klagomål som kan tas upp till prövning i sak.

98      Genom att agera på detta sätt har unionsinstitutionerna, enligt sökanden, åsidosatt domstolens praxis, av vilken det tycks framgå ”att den direkta effekten av internationella konventioner som unionen är part i inte gör att det kan bortses från en av unionens sekundärrättsakter när det är omöjligt att tolka den på ett sätt som är förenligt med konventionsbestämmelserna”.

99      Som andrahandsargument har sökanden också hävdat att den sista meningen i artikel 9.3 i grundförordningen inte utgör fullgörandet av någon särskild förpliktelse inom ramen för WTO, eller innehåller någon uttrycklig hänvisning till en viss bestämmelse i WTO-avtalen, och således inte har någon direkt effekt i unionsrätten.

100    Sökanden fick under förhandlingen frågan vilken relevans den ovan i punkt 96 nämnda rättspraxisen har i det aktuella fallet. Sökanden svarade att den hade erinrat om denna rättspraxis till stöd för argumentet att unionsdomstolen ska kontrollera huruvida institutionernas tolkning av grundförordningen är förenlig med unionens skyldigheter enligt WTO-rätten.

101    Sökandebolaget har således preciserat att det inom ramen för den aktuella delgrunden åberopar unionsdomstolens praxis, enligt vilken företrädet för de internationella avtal som ingåtts av gemenskapen framför unionens sekundärrättsakter innebär att de senare i möjligaste mån ska tolkas i överensstämmelse med dessa avtal.

102    Under alla förhållanden framhåller tribunalen att institutionerna i föreliggande fall inte har åberopat någon direkt effekt av WTO:s regler eller av rapporten från WTO:s överprövningsorgan som grundval för beslutet att inte göra sökanden till föremål för en översyn i enlighet med artikel 9.3 i grundförordningen. Således framgår det av punkt 10 i tillkännagivandet, av beaktandeleden i förordning nr 1241/2010 och av skälen 3 och 7 i den angripna förordningen att institutionerna har genomfört de ändringar i förordning nr 452/2007 som var påkallade mot bakgrund av rapporten från WTO:s överprövningsorgan med stöd av förordning nr 1515/2001.

103    De argument som sökanden har framfört inom ramen för denna delgrund ska bemötas mot bakgrund av vad som anförts ovan i punkterna 96–102.

–       Förstahandsargumentet: Artikel 9.3 i grundförordningen innebär en skyldighet för institutionerna att göra en översyn av nolltullsatsen för de tillverkare som har en minimal dumpningsmarginal med tillämpning av artikel 11.3 i nämnda förordning

104    Sökanden har gjort gällande att artikel 9.3 i grundförordningen ”tvingar” institutionerna till en översyn av nolltullsatserna för de tillverkare som har en minimal dumpningsmarginal med tillämpning av artikel 11.3 i nämnda förordning.

105    Det ska för det första påpekas, vilket uttryckligen framgår av tillkännagivandet, att kommissionen inledde förfarandet i förevarande fall i enlighet med artikel 5 i grundförordningen, sedan den efter samråd med den rådgivande kommittén hade nått slutsatsen att det klagomål som lämnades in den 20 augusti 2009 av tre unionstillverkare hade ingetts av gemenskapsindustrin eller på gemenskapsindustrins vägnar, och att det förelåg tillräckliga bevis för att det skulle vara motiverat att inleda ett förfarande (punkterna 1 och 5 i tillkännagivandet).

106    Dessutom var det i enlighet med artikel 2.3 i förordning nr 1515/2001 som kommissionen beslutade att göra en översyn av förordning nr 452/2007 mot bakgrund av rapporten från WTO:s överprövningsorgan (punkt 10 i tillkännagivandet) och som rådet antog förordning nr 1241/2010, varigenom sökanden uteslöts från tillämpningsområdet för förordning nr 452/2007.

107    Det ska härvid erinras om att det framgår av artikel 2.1 i förordning nr 1515/2001, att när tvistelösningsorganet antar en rapport angående en icke ifrågasatt åtgärd, får rådet upphäva eller ändra den ifrågasatta åtgärden, eller vidta någon annan åtgärd, om den anser detta lämpligt för att beakta den rättsliga tolkning som görs i den rapporten. Således kan unionens institutioner enligt skäl 5 i nämnda förordning anse det vara lämpligt att upphäva eller ändra åtgärder som vidtagits i enlighet med grundförordningen, inbegripet åtgärder som inte har varit föremål för tvistelösning enligt överenskommelsen om regler och förfaranden för tvistelösning, eller vidta andra särskilda åtgärder för att beakta den rättsliga tolkning som görs i en rapport från tvistelösningsorganet.

108    För det andra konstaterar tribunalen, i likhet med vad sökanden har anfört, att unionens rättsakter i möjligaste mån ska tolkas mot bakgrund av folkrätten, särskilt när unionsrättsakterna just syftar till att genomföra en internationell överenskommelse som har slutits av gemenskapen. Det är fallet med grundförordningen, vilken har antagits för att fullgöra de internationella förpliktelser som följer av antidumpningsavtalet (se skäl 3 i grundförordningen).

109    Företrädet för internationella avtal som ingåtts av gemenskapen framför unionens sekundärrättsakter innebär att de senare i möjligaste mån ska tolkas i överensstämmelse med dessa avtal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 1996 i mål C‑61/94, kommissionen mot Tyskland, REG 1996, s. I‑3989, punkt 52, av den 14 juli 1998 i mål C‑341/95, Bettati, s. I‑4355, punkt 20, av den 23 november 1999 i mål C‑149/96, Portugal mot rådet, REG 1999, s. I‑8395, punkt 49, av den 9 januari 2003 i mål C‑76/00 P, Petrotub och Republica, REG 2003, s. I‑79, punkterna 56 och 57, och förstinstansrättens dom av den 28 oktober 2004 i mål T‑35/01, Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, REG 2004, s. II‑3663, punkt 138).

110    Det ska konstateras att institutionernas tolkning av artikel 9.3 i grundförordningen i det aktuella fallet var förenlig med slutsatserna i rapporten från WTO:s överprövningsorgan. Det ska noteras att artikel 9.3 i grundförordningen bara innehåller en möjlighet, och inte någon skyldighet, för institutionerna att göra en översyn för det fall det har konstaterats att en exportör har en minimal marginal.

111    Det framgår nämligen av lydelsen i nämnda bestämmelse att förfarandena mot enskilda exportörer omedelbart ska avslutas om det fastställs att deras dumpningsmarginal är minimal ”under förutsättning att det endast är undersökningen som ska avslutas och att dessa exportörer även fortsättningsvis omfattas av förfarandet och åter kan bli föremål för en översyn”.

112    Det framgår av användningen av verbet ”kunna” att institutionerna förfogar över en möjlighet, och inte en skyldighet, att vid en översyn göra en tillverkare med en minimal dumpningsmarginal till föremål för en ny undersökning. Det innebär att denna bestämmelse ska anses ge institutionerna utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller beslutet om att, inom ramen för en översyn, göra en ny undersökning av enskilda exportörer vars dumpningsmarginal understiger 2 procent. Således kan sökanden inte hävda att institutionerna ”avsiktligen har ignorerat” artikel 9.3 sista meningen i grundförordningen, då denna bestämmelse inte tvingar institutionerna att göra en översyn för det fall en exportör har erhållit en minimimarginal.

113    Med hänsyn till det ovan anförda och överprövningsorganets slutsats i punkt 305 i rapporten från WTO:s överprövningsorgan – enligt vilken de exportörer som inte har en dumpningsmarginal som är högre än miniminivån, inte kan bli föremål för administrativa undersökningar eller undersökningar av ändrade omständigheter – bedömer tribunalen att institutionerna inte åsidosatte grundförordningen när de i det aktuella fallet använde sig av den möjlighet de har enligt artikel 9.3 sista meningen att inte inleda ett sådant översynsförfarande som föreskrivs i artikel 11 i förordningen mot sökanden och i stället gjorde sökanden till föremål för en ny undersökning i enlighet med bestämmelserna i artikel 5 i förordningen.

114    Institutionerna ska således, i enlighet med artikel 9.3 i grundförordningen, anses ha haft rätt att inte göra sökanden till föremål för ett översynsförfarande.

115    För det tredje har sökanden påstått att beslutet att inleda ett nytt förfarande i stället för att göra en översyn får betydande konsekvenser för bolaget. Tribunalen konstaterar att även om det antas att dessa konsekvenser var styrkta har sökanden inte visat att institutionerna har agerat rättsstridigt, varför sökanden inte kan vinna framgång med detta argument.

116    Det framgår av övervägandena ovan att sökandens huvudargument ska underkännas.

–       Andrahandsargumentet: Kommissionen har de facto gjort en översyn av sökandens nolltullsats vilket strider mot artikel 9.3 i grundförordningen, tolkad i enlighet med rapporten från WTO:s överprövningsorgan

117    Sökanden har gjort gällande att kommissionen de facto har gjort en översyn av sökandens nolltullsats, i strid med artikel 9.3 i grundförordningen, tolkad i enlighet med rapporten från WTO:s överprövningsorgan. Således har unionens institutioner i själva verket försökt förneka effekterna av nämnda rapport.

118    För att visa att kommissionen de facto har gjort en sådan översyn har sökanden för det första, med hänvisning till den andra grunden, gjort gällande att kommissionen, trots att den i punkt 5.1 i tillkännagivandet av inledandet av undersökningen angav att den skulle fastställa huruvida den berörda varan från Kina som tillverkas av sökanden dumpas och om dessa dumpningsmetoder leder till skada, inte har gjort någon sådan analys. Trots att undersökningsperioden sträckte sig mellan den 1 juli 2008 och den 30 juni 2009, gjorde kommissionen nämligen ingen undersökning av den skada som unionsindustrin lidit under denna period. I stället nöjde sig kommissionen med att upprepa sina slutsatser från den första undersökningen, varvid en skada hade konstaterats för år 2007, och med att undersöka om importen av den berörda varan som tillverkas av sökanden kunde ha bidragit till denna skada.

119    Fastställandet av skadan efter inledandet av ett förfarande förutsätter, enligt artikel 3.1 i grundförordningen, att det visas att det föreligger ”väsentlig ’skada’ för gemenskapsindustrin, risk för väsentlig skada för gemenskapsindustrin eller avsevärd försening av etablerandet av sådan industri”. I artikel 11.3 i grundförordningen, beträffande interimsöversyner, föreskrivs däremot att kommissionen, vid en sådan översyn, ”bland annat [kan] överväga om de omständigheter som rör dumpning och skada har ändrats väsentligt eller om gällande åtgärder leder till det avsedda resultatet att undanröja den skada som tidigare konstaterats”.

120    I förevarande fall framhöll rådet i skälen 58–61 i den angripna förordningen de särskilda omständigheterna i den aktuella undersökningen, vilka gjorde det omöjligt att, i det aktuella fallet, genomföra en normal och fullständig skadeanalys. För det första angav rådet att en fullständig skadeanalys redan hade gjorts inom ramen för den första undersökningen. För det andra påpekade rådet att kommissionen i den undersökningen hade fastställt att dumpad import av strykbrädor från bland annat Kina hade vållat unionsindustrin väsentlig skada, endast med undantag för import av strykbrädor tillverkade av sökanden. För det tredje framhöll rådet att man under undersökningsperioden tillämpade antidumpningstullar på denna import (med undantag för importen från sökanden) och att unionsindustrin således skyddades mot skadliga effekter av denna import. Rådet angav således att det utvecklades en särskild strategi som anpassades efter särdragen i denna undersökning, där institutionerna grundade sig på särskilda skadeindikatorer.

121    Som skadeindikatorer beaktades bland annat status för importen från sökanden, den dumpade importens omfattning, den dumpade importens marknadsandel, prisunderskridande, noteringen att unionsindustrins priser befunnits vara över lag förlustbringande under undersökningsperioden samt alla uppgifter från unionsindustrin som visar att denna lidit skada på grund av sökandens export till unionen (skälen 71–76 i den angripna förordningen).

122    För att pröva denna delgrund behöver tribunalen inte uttala sig om huruvida de skadeindikatorer som institutionerna har beaktat är relevanta. Däremot ska det konstateras, mot bakgrund av punkterna 120 och 121 ovan, att kommissionen, till skillnad från vad sökanden anfört, under den aktuella undersökningen inte begränsade sig till att överväga om de omständigheter som rör dumpning och skada hade ändrats väsentligt eller om gällande åtgärder hade lett till det förväntade resultatet att undanröja den skada som tidigare konstaterats. Det framgår tvärtom av skäl 76 i den angripna förordningen att rådet verkligen slog fast att unionsindustrin åsamkats skada av de dumpade varor som sökanden säljer på unionsmarknaden.

123    Rådet gjorde således en riktig bedömning när den i skäl 90 i den angripna förordningen angav att den skadeanalys som gjorts inte var begränsad till att bekräfta att skada hade konstaterats under den första undersökningen. Tvärtom inriktas den på de faktiska skadeverkningarna på unionsindustrin av importen från sökanden till dumpade priser efter den första undersökningen, givet att en normal skadeanalys inte var möjlig i detta fall.

124    För det andra har sökanden gjort gällande att den tull som infördes genom den angripna förordningen upphör att gälla samtidigt som de tullar som infördes genom förordning nr 452/2007 mot de övriga kinesiska tillverkarna, trots att det förefaller vara obligatoriskt med en varaktighet på fem år enligt artikel 11.2 i grundförordningen. Detta argument ska emellertid också underkännas.

125    Det anges nämligen i artikel 11.1 i grundförordningen att en antidumpningsåtgärd ska vara i kraft endast så länge och i den utsträckning som krävs för att motverka den dumpning som vållar skada. Enligt artikel 11.2 i grundförordningen ska ”[e]n slutgiltig antidumpningsåtgärd … upphöra att gälla fem år efter det att den infördes”. Tribunalen konstaterar att rådet har behörighet att skönsmässigt fastställa tillämpningstiden för slutgiltiga antidumpningstullar till mindre än fem år, om en sådan begränsning, på grund av att det föreligger särskilda omständigheter, utgör det bästa sättet att ta hänsyn till de skilda intressen som parterna i förfarandet har och att upprätthålla balansen mellan dessa intressen som grundförordningen syftar till att upprätta (se, analogt, tribunalens dom av den 8 juli 1998 i mål T‑232/95, Cecom mot rådet, REG 1998, s. II‑2679, punkt 46).

126    Institutionerna gjorde således en riktig bedömning, enligt vad som framgår i skäl 90 i den angripna förordningen, när de fann att sökanden förvisso inte borde dra fördel av att ha inlett dumpning efter den första undersökningen, men att företaget heller inte borde vållas otillbörlig skada. Om ingen översyn vid giltighetstidens utgång begärdes för rådets förordning (EG) nr 452/2007, skulle det enligt rådet förefalla diskriminerande att fortsätta med tullen mot sökanden efter det att förordningen upphört att gälla.

127    Mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i förevarande mål – vilka framför allt hänger samman med det faktum att unionsindustrin redan till viss del var skyddad till följd av att antidumpningstullar hade införts genom förordning nr 452/2007 och att det var lämpligt att begränsa tillämpningstiden för de åtgärder som införts genom den angripna förordningen till det datum då antidumpningsåtgärderna enligt förordning nr 452/2007 upphörde att gälla, i syfte att undvika all eventuell diskriminering mellan sökanden och de andra tillverkare som berörs av den förordningen samt att, vid behov, möjliggöra en simultan översyn av de åtgärder som infördes genom förordning nr 452/2007 och den angripna förordningen – slår tribunalen fast att det argument som är baserat på tillämpningstiden för de antidumpningsåtgärder som infördes genom den angripna förordningen inte kan visa att det i det aktuella fallet de facto har gjorts en översyn av sökandens nolltullsats.

128    För det tredje har sökandebolaget uppgett att det utsatts för ”ihärdiga ansträngningar” från institutionernas sida, med det uppenbara syftet att sätta stopp för den nolltullsats som sökandebolaget åtnjutit på grundval av uppgifter som inlämnats under den första undersökningen och som aldrig har ifrågasatts.

129    Sökanden har anfört detta argument för att visa att institutionerna har gjort sig skyldiga till maktmissbruk.

130    Ett sådant argument måste dock underkännas. Det framgår av fast rättspraxis att ett beslut eller en rättsakt från unionen innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att den har antagits för att uppnå andra mål än de som angetts (domstolens dom av den 11 juli 1990 i mål C‑323/88, Sermes, REG 1990, s. I‑3027, punkt 33, förstainstansrättens dom av den 18 september 1995 i mål T‑167/94, Nölle mot rådet och kommissionen, REG 1995, s. II‑2589, punkt 66, och av den 15 oktober 1998 i mål T‑2/95, Industrie des poudres sphériques mot rådet, REG 1998, s. II‑3939, punkt 376). Sökanden har dock inte tillhandahållit några sådana uppgifter.

131    Med hänsyn till det ovan anförda kan talan inte vinna bifall på den förevarande delgrunden, och därmed inte på den första grunden i dess helhet.

 Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 3.2, 3.3 och 3.5 i grundförordningen genom att antidumpningstullar har införts mot sökanden utan att det har visats att unionsindustrin har lidit skada under undersökningsperioden

132    Sökanden har genom den andra grunden anfört att antidumpningstullar har införts mot sökanden i förevarande fall utan att det har visats att unionsindustrin har lidit skada under undersökningsperioden, vilket strider mot artikel 3.2, 3.3 och 3.5 i grundförordningen.

133    Sökanden har gjort gällande att artikel 3 i grundförordningen, tolkad i enlighet med artiklarna 3.1 och 3.4 i antidumpningsavtalet, som uttytts på detta sätt av överprövningsorganet för WTO:s tvistelösningsorgan och av domstolen, medför en skyldighet att under varje undersökning göra en bedömning av alla relevanta ekonomiska faktorer och indicier. Således är institutionerna enligt denna bestämmelse skyldiga att åtminstone analysera effekterna av de sexton faktorer och indicier som räknas upp i artikel 3.4 i WTO:s antidumpningsavtal, samt den särskilda faktor som avses i artikel 3.5 i grundförordningen. I det aktuella fallet påstås emellertid skadeanalysen ha gjorts endast med beaktande av vissa indicier, vilka uteslutande avsåg utvecklingen för sökandens varor, vad gäller marknadsandelar och priser, och utan någon som helst analys av de faktorer och indicier som avser unionsindustrins tillstånd. Beträffande de sistnämnda faktorerna och indicierna påstås rådet helt ha hänfört sig till slutsatserna från den första undersökningen.

134    Det följer av fast rättspraxis att unionsinstitutionerna, på området för den gemensamma handelspolitiken och särskilt i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder, förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de ska bedöma (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 4 oktober 1983 i mål 191/82, Fediol mot kommissionen, REG 1983, s. 2913, punkt 26, svensk specialutgåva, volym 7, s. 275, domen i det ovan i punkt 96 nämnda målet Ikea Wholesale, punkt 40, och dom av den 3 september 2009 i mål C‑535/06 P, Moser Baer India mot rådet, REG 2009, s. I‑7051, punkt 85).

135    Fastställandet av skada förutsätter dessutom enligt fast rättspraxis att det görs en bedömning av komplexa ekonomiska frågor. Unionsinstitutionerna förfogar härvid över ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning (domstolens dom av den 7 maj 1991 i mål C‑69/89, Nakajima mot rådet, REG 1991, s. I‑2069, punkt 86; svensk specialutgåva, volym 11, s. 149, och förstainstansrättens dom av den 28 september 1995 i mål T‑164/94, Ferchimex mot rådet, REG 1995, s. II‑2681, punkt 131, och av den 14 mars 2007 i mål T‑107/04, Aluminium Silicon Mill Products mot rådet, REG 2007, s. II‑669, punkt 43).

136    Domstolsprövningen ska således endast avse en kontroll av att reglerna för handläggning har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (domen i det ovan i punkt 135 nämnda målet Ferchimex mot rådet, punkt 67, förstainstansrättens dom av den 28 oktober 1999 i mål T‑210/95, EFMA mot rådet, REG 1999, s. II‑3291, punkt 57, och domen i det ovan i punkt 135 nämnda målet Aluminium Silicon Mill Products mot rådet, punkt 43).

137    Det ankommer dessutom på sökanden att lägga fram sådana bevis att tribunalen kan slå fast att rådet har gjort sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning vid värderingen av skadan (se domen i det ovan i punkt 109 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkt 119, och dom av den 4 oktober 2006 i mål T‑300/03, Moser Baer India mot rådet, REG 2006, s. II‑3911, punkt 140 och där angiven rättspraxis).

138    Såsom domstolen erinrade om i domen i det ovan i punkt 96 nämnda målet Ikea Wholesale (punkterna 61 och 62) har unionens myndigheter, enligt artikel 3.5 i grundförordningen, befogenhet att företa skönsmässig bedömning vid granskningen och bedömningen av de olika förhållanden som nämns i den bestämmelsen. Det krävs dessutom enligt nämnda bestämmelse endast att ”relevanta ekonomiska faktorer och förhållanden som har betydelse för [unionsindustrins] tillstånd” bedöms.

139    Institutionerna förfogar således över ett utrymme för skönsmässig bedömning vid fullgörandet av skyldigheten att analysera ovannämnda faktorer och för att bland de förhållanden som för detta ändamål räknas upp i den ovannämnda bestämmelsen, välja ut dem som de bedömer vara relevanta i varje enskilt fall (domstolens dom av den 10 mars 1992 i mål C‑179/87, Sharp Corporation mot rådet, REG 1992, s. I‑1635, punkt 46).

140    Eftersom institutionerna i den angripna förordningen inte undersökte samtliga de faktorer som avses i artikel 3.5 i grundförordningen ska det fastställas huruvida institutionerna i förevarande fall, såsom sökanden har hävdat, har gjort sig skyldiga till en uppenbart oriktig bedömning genom att endast undersöka de ekonomiska faktorer och förhållanden som de i det aktuella fallet har bedömt vara relevanta och som har betydelse för unionsindustrins tillstånd.

141    Inledningsvis konstaterar tribunalen att sökanden, inom ramen för denna grund, inte har bestritt relevansen av de ekonomiska faktorer och förhållanden som institutionerna har beaktat vid bedömningen av den skada som unionsindustrin har lidit, och inte har invänt mot den analys som kommissionen gjorde och som framgår av skälen 58–75 i den angripna förordningen. Sökanden har heller inte ifrågasatt institutionernas slutsats, i skäl 76 i den angripna förordningen, nämligen att unionsindustrin lidit skada på grund av dumpade varor som sålts av sökanden på unionsmarknaden, vilka annars hade kunnat levereras av unionsindustrin.

142    Sökanden har nämligen endast gjort gällande dels att unionsinstitutionerna inte analyserade samtliga faktorer och förhållanden som nämns i artikel 3.4 i antidumpningsavtalet och i artikel 3.5 i grundförordningen, dels att rådet beträffande de faktorer och förhållanden som avser unionsindustrins tillstånd helt hänförde sig till slutsatserna från den första undersökningen, trots att det i den undersökningen konstaterades att sökanden inte tillämpade dumpning.

143    Även om det är utrett att kommissionen under den aktuella undersökningen inte, såsom den gjorde under den första undersökningen, undersökte samtliga faktorer och förhållanden som avser unionsindustrins tillstånd (skälen 94–107 i kommissionens förordning nr 1620/2006 av den 30 oktober 2006 om införande av en preliminär antidumpningstull på import av strykbrädor med ursprung i Folkrepubliken Kina och Ukraina (EUT L 300, s. 13) och skälen 44–47 i förordning nr 452/2007), kan man inte därav dra slutsatsen i föreliggande fall att institutionerna inte gjorde en undersökning av endast de relevanta förhållandena i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkterna 138 och 139.

144    Såsom framhölls i skäl 61 i den angripna förordningen undersökte kommissionen i detta fall, för det första, utvecklingen av dumpad import av strykbrädor tillverkade av sökanden, för det andra, frågan huruvida denna import skedde till priser som understeg unionsindustrins försäljningspriser samt prisernas lönsamhet och, för det tredje, all den information som unionsindustrin lämnade och som tydde på att sökandens export till unionen hade vållat skada, till exempel om att unionsindustrin förlorat kunder och beställningar till detta bolag och om lönsamheten för dess försäljning inom unionen under undersökningsperioden.

145    Vad särskilt gäller kommissionens analys av unionsindustrins tillstånd, bedömde rådet i skälen 70–72 i den angripna förordningen dels att unionsindustrin hade förlorat många kundorder till sökanden, dels att flera unionstillverkares försäljning till unionskunder avsevärt hade sjunkit i förhållande till den första undersökningsperioden, samtidigt som sökandens försäljning till dessa kunder väsentligen ökade under den aktuella undersökningsperioden. Sökanden har inte bestritt relevansen av dessa faktorer och skadeindikatorer.

146    Till skillnad från vad sökanden har anfört har institutionerna inte förtigit det faktum att de inte konstaterade någon dumpning från sökandens sida under den första undersökningen. Tvärtom tog de vederbörlig hänsyn till slutsatserna i och effekterna av förordning nr 452/07, för att kunna begränsa undersökningen till endast de relevanta skadeindikatorerna i föreliggande fall.

147    Såsom framhölls inom ramen för den första grunden (se ovan punkt 120) följer det av skälen 58–61 i den angripna förordningen att rådet hänförde sig till slutsatserna av den första undersökningen när den förklarade att det inte gick att genomföra en normal och fullständig skadeanalys, eftersom unionsindustrin redan skyddades mot skadliga effekter av all import av strykbrädor från Kina och Ukraina – med undantag för importen från sökanden – under undersökningsperioden. Därför utvecklades en särskild strategi som anpassades efter särdragen i denna undersökning, där institutionerna fokuserade på särskilda skadeindikatorer. Dessutom stödde sig rådet på vissa uppgifter som samlats in under den första undersökningen för att fastställa att vissa av unionsindustrins viktiga kunder hade bytt leverantörer och köpte fler produkter från sökanden och färre från unionsindustrin än tidigare (skälen 70–72 i den angripna förordningen).

148    Rådet gjorde sig således inte skyldigt till någon uppenbart felaktig bedömning när det i skäl 96 i den angripna förordningen angav att en ny undersökning av de elementen inte skulle ha tjänat något syfte. Även om alla dessa element nu hade blivit positiva hade det nämligen, enligt rådet, åtminstone delvis berott på att unionsindustrin nu var skyddad mot all dumpad import från Kina och Ukraina (utom den från sökanden).

149    Det följer av det ovan anförda att rådet agerade korrekt när det endast undersökte de förhållanden som var relevanta, i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkterna 138 och 139. Tribunalen finner därför att sökandens argument, att påståendet i skäl 96 i den angripna förordningen (se ovan punkt 148) utgör ”ett erkännande av det faktum att om kommissionen hade undersökt samtliga faktorer och indikatorer skulle alla faktorer ha varit positiva, eftersom unionsindustrin redan var skyddad genom de tullar som tillämpades”, är verkningslöst.

150    Med hänsyn till det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser denna grund.

 Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen, genom att beslutet att inte bevilja sökandebolaget marknadsekonomisk status fattades med utgångspunkt i vad kommissionen kände till om hur ett sådant avslagsbeslut skulle påverka sökandens dumpningsmarginal, åsidosättande av bevisbördeprinciper och av principen om god förvaltningssed

151    Sökanden har som tredje grund gjort gällande att beslutet att inte bevilja bolaget marknadsekonomisk status strider mot unionsrätten. Som första delgrund har sökanden anfört att beslutet om att avslå bolagets ansökan om marknadsekonomisk status fattades med utgångspunkt i vad kommissionen kände till om hur ett sådant avslagsbeslut skulle påverka sökandens dumpningsmarginal. Genom den andra delgrunden har sökandebolaget hävdat att det ålades en orimlig bevisbörda som stred mot de allmänna principerna i unionsrätten.

 Den första delgrunden: Beslutet om att avslå bolagets ansökan om marknadsekonomisk status fattades med utgångspunkt i vad kommissionen kände till om hur ett sådant avslagsbeslut skulle påverka sökandens dumpningsmarginal, vilket strider mot artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen

152    Sökanden har anfört att kommissionens beslut om att avslå bolagets ansökan om marknadsekonomisk status fattades med utgångspunkt i vad kommissionen kände till om den inverkan ett sådant avslagsbeslut skulle få på sökandens dumpningsmarginal, vilket strider mot artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen, såsom den har tolkats av tribunalen i domarna av den 14 november 2006 i mål T‑138/02, Nanjing Metalink mot rådet (REG 2006, s. II‑4347), punkterna 43 och 44, och av den 18 mars 2009 i mål T‑299/05, Shanghai Excell M&E Enterprise och Shanghai Adeptech Precision mot rådet (REG 2009, s. II‑565), punkterna 128 och 138. Sökanden har också anfört att institutionerna ”mer allmänt åsidosatt dess rätt till försvar”.

153    När det gäller det påstådda åsidosättandet av sökandens rätt till försvar ska det inledningsvis erinras om att enligt artikel 21 i Europeiska domstolens stadga och artikel 44.1 i tribunalens rättegångsregler ska ansökan genom vilken talan väckts innehålla en kortfattad framställning av grunderna för talan. Dessa uppgifter ska vara så klara och precisa att svaranden kan förbereda sitt försvar och tribunalen kan pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter. Ansökan ska av den anledningen klart uttrycka vad grunden för talan består i, vilket innebär att en abstrakt redogörelse i sig inte uppfyller kraven i rättegångsreglerna (förstainstansrättens dom av den 12 januari 1995 i mål T‑102/92, Viho mot kommissionen, REG 1995, s. II‑17, punkt 68, av den 14 maj 1998 i mål T‑352/94, Mo och Domsjö mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1989, punkt 333, och tribunalens dom av den 12 oktober 2011 i mål T‑224/10, Association belge des consommateurs test-achats mot kommissionen, REU 2011, s. I‑7177, punkt 71). Eftersom sökanden inte klart har uttryckt vad grunden avseende åsidosättandet av dennes rätt till försvar består i, konstaterar tribunalen att den inte kan pröva talan såvitt avser denna grund.

154    Vad gäller åsidosättandet av artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen har sökanden hävdat att det framgår av domarna i de ovan i punkt 152 nämnda målen Nanjing Metalink mot rådet, samt Shanghai Excell M&E Enterprise och Shanghai Adeptech Precision mot rådet, att den frist som föreskrivs i denna bestämmelse har överskridits så snart kommissionen fattar beslut om att avslå en ansökan om marknadsekonomisk status vid en tidpunkt då den redan förfogar över uppgifter som gör det möjligt att beräkna vilken den berörda tillverkarens dumpningsmarginal skulle vara, om marknadsekonomisk status beviljades respektive om den inte beviljades.

155    Som svar på de frågor som ställdes till sökanden under förhandlingen beträffande innebörden av detta argument uppgav sökanden att artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen, såsom den har tolkats av tribunalen i domarna i de ovan i punkt 152 nämnda målen samt i tribunalens dom av den 8 november 2011 i mål T‑274/07, Zhejiang Harmonic Hardware Products mot rådet (ej publicerad i rättsfallssamlingen), punkt 37, erbjuder ett skydd mot kommissionens godtycke, på så sätt att kommissionen inte får fatta ett beslut om en ansökan om marknadsekonomisk status med utgångspunkt i vad kommissionen vet om hur ett sådant beslut kommer att påverka bolagets dumpningsmarginal.

156    Dessa villkor är enligt sökanden i praktiken uppfyllda när kommissionen har efterfrågat och från den berörda tillverkaren har mottagit svar på de delar av antidumpningsfrågeformuläret som avser bolagets inhemska försäljning och kostnader, och också har mottagit dessa uppgifter från det eller de bolag som finns i det jämförbara landet, eller när kommissionen på något annat sätt har fått kännedom om att normalvärdet på den jämförbara marknaden var högre än i Kina.

157    I det förevarande fallet hade kommissionen, enligt sökanden, möjlighet att beräkna dumpningsmarginalen den 18 december 2009, vilket var det datum då kommissionen hade erhållit svaren på frågorna i antidumpningsfrågeformuläret från unionstillverkarna. Det betyder enligt sökanden att den angripna förordningen ska ogiltigförklaras, eftersom beslutet i fråga om huruvida sökanden skulle beviljas marknadsekonomisk status skulle kunna ha varit annorlunda om kommissionen inte hade förfogat över dessa uppgifter.

158    Det anges i artikel 2.7 b i grundförordningen att i fråga om antidumpningsundersökningar rörande import från Kina ska normalvärdet bestämmas i enlighet med punkterna 1–6, om det på grundval av korrekt underbyggda ansökningar från en eller flera tillverkare som omfattas av undersökningen och i enlighet med de kriterier och förfaranden som anges i led c visas att marknadsekonomiska förhållanden råder för tillverkaren eller tillverkarna i samband med produktion och försäljning av den berörda likadana produkten.

159    Följande föreskrivs i artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen: ”Beslut om tillverkare uppfyller ovan nämnda kriterier ska fattas inom tre månader efter det att undersökningen har inletts, efter särskilt samråd med rådgivande kommittén och efter det att gemenskapsindustrin har givits möjlighet att yttra sig. Detta beslut ska förbli gällande under hela undersökningen.”

160    Mot bakgrund av de domar som har åberopats av sökanden, och som har nämnts ovan i punkterna 152 och 155, konstaterar tribunalen att inte varje överskridande av den frist som föreskrivs i artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen automatiskt kan leda till ogiltigförklaring av rådets förordning om införande av slutgiltiga antidumpningstullar, vars antagningsförfarande inbegriper den berörda fristen. Såsom tribunalen påpekade i domen i det ovan i punkt 152 nämnda målet Shanghai Excell M&E Enterprise och Shanghai Adeptech Precision mot rådet (punkterna 138 och 139), kan ett överskridande av fristen i artikel 2.7 c i grundförordningen nämligen endast leda till en sådan ogiltigförklaring under förutsättning att sökanden visar att rådet, om fristen inte hade överskridits, skulle kunna ha antagit en annan förordning som bättre gynnade sökandens intressen än den angripna förordningen.

161    För det andra kan sökanden inte med framgång åberopa ratio legis för artikel 2.7 c i grundförordningen, såsom det beskrivs av tribunalen i domarna i de ovan i punkterna 152 och 155 nämnda målen, till stöd för påståendet att den frist som anges i denna bestämmelse överskrids varje gång kommissionen beslutar att inte bevilja marknadsekonomisk status vid en tidpunkt då kommissionen redan förfogar över de uppgifter som gör det möjligt för den att beräkna den berörda tillverkarens dumpningsmarginal och, följaktligen, till stöd för en underlåtelse att tillämpa ordalydelsen i bestämmelsen, enligt vilken kommissionen har tre månader till sitt förfogande för att fatta beslut om de ansökningar om marknadsekonomisk status som den mottagit.

162    Det var för att i det berörda målet bemöta sökandens specifika argument – att artikel 2.7 c i grundförordningen föreskriver att den lösning som har valts i frågan om marknadsekonomisk status utan undantag ska gälla under hela undersökningen – som förstainstansrätten, i domen i det ovan i punkt 152 nämnda målet Nanjing Metalink mot rådet (punkt 44), slog fast att artikel 2.7 c i grundförordningen hindrar gemenskapsinstitutionerna från att göra en ny bedömning av de uppgifter som de hade tillgång till vid det första fastställandet av marknadsekonomisk status och att denna bestämmelse bland annat har som syfte att se till att frågan om huruvida den aktuella tillverkaren verkar under marknadsekonomiska förhållanden inte avgörs med hänsyn till dess inverkan på beräkningen av dumpningsmarginalen. Sökandens argument underkändes dock, då den aspekt som dominerade förstainstansrättens resonemang var att ett beslut om beviljande av marknadsekonomisk status som inte längre återspeglar den berörda tillverkarens situation inte ska bibehållas (domen i det ovan i punkt 152 nämnda målet Nanjing Metalink mot rådet, punkterna 45–47).

163    I domen i det ovan i punkt 152 nämnda målet Shanghai Excell M&E Enterprise och Shanghai Adeptech Precision mot rådet (punkt 128), hänvisade förstainstansrätten till ratio legis för den ovannämnda bestämmelsen endast för att fastställa att den nämnda tidsfristens ändamålsenliga verkan inte ifrågasätts, om det, under tidsperioden mellan utgången av tremånadersfristen och beslutet avseende marknadsekonomisk status, och med avseende på omständigheterna i det förevarande fallet, kunde konstateras att de företag som begärt att erhålla sådan status, gjort det omöjligt för kommissionen att veta vilken inverkan dess beslut i detta avseende kunde få på beräkningen av antidumpningsmarginalen.

164    Slutligen nämnde tribunalen, i domen i det ovan i punkt 155 nämnda målet Zhejiang Harmonic Hardware Products mot rådet (punkt 37), ratio legis för artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen, och erinrade om att denna bestämmelse inte hindrar att en beviljad marknadsekonomisk status inte bibehålls när en förändring av den faktiska situation som legat till grund för beslutet att bevilja marknadsekonomisk status gör att det inte längre är möjligt att anse att den berörda tillverkaren är verksam under marknadsekonomiska förhållanden, eller när kommissionen skulle föranledas att lägga fram förslag till rådet om slutgiltiga åtgärder som – till skada för det berörda företaget – upprätthåller ett misstag som begåtts vid den första bedömningen av de materiella villkor som anges i artikel 2.7 c första stycket i nämnda förordning.

165    Härav följer, till skillnad från vad sökanden har hävdat, att tribunalen, i domarna i de ovan i punkt 152 nämnda målen Nanjing Metalink mot rådet, Shanghai Excell M&E Enterprise och Shanghai Adeptech Precision mot rådet, och domen i det ovan i punkt 155 nämnda målet Zhejiang Harmonic Hardware Products mot rådet, inte har bedömt att ratio legis för artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen motiverar att en förordning som inför slutgiltiga antidumpningstullar ogiltigförklaras i förhållande till ett företag varje gång kommissionen har kunnat ha kännedom om hur ett beslut om marknadsekonomisk status påverkar beräkningen av detta företags dumpningsmarginal och av det enkla skälet att sådan kännedom förelåg vid tidpunkten för meddelandet av beslutet om marknadsekonomisk status. Det ska framhållas, såsom rådet har gjort, att det inte föreligger någon direkt koppling mellan tremånadersfristen i artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen och kommissionens eventuella kännedom om hur ett beslut om marknadsekonomisk status kommer att påverka ett företags dumpningsmarginal. I grundförordningen föreskrivs inte heller att beslutet om marknadsekonomisk status måste fattas vid en tidpunkt då kommissionen inte har kännedom om de uppgifter som gör det möjligt för den att ta redan på hur ett beslut om marknadsekonomisk status kommer att påverka ett företags dumpningsmarginal. Härvid kan det inte uteslutas att, även om beslutet om marknadsekonomisk status fattas inom fristen, kommissionen antar ett sådant beslut trots att den redan förfogar över de uppgifter som gör det möjligt för den att beräkna hur beslutet om marknadsekonomisk status kommer att påverka det berörda företagets dumpningsmarginal.

166    Under alla förhållanden följer det av domstolens dom av den 1 oktober 2009 i mål C‑141/08 P, Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware mot rådet (REG 2009, s. I‑9147), att domstolen, mot bakgrund av legalitetsprincipen och principen om god förvaltningssed, och med förbehåll för de processuella skyddsreglerna i grundförordningen, avser att prioritera en korrekt tillämpning av de materiella villkoren i artikel 2.7 c i grundförordningen framför ett krav på att beslutet om marknadsekonomisk status ska vara oföränderligt eller att det vid den tidpunkt då ett beslut om marknadsekonomisk status fattas inte får förekomma kännedom om hur beslutet kommer att påverka ett företags dumpningsmarginal. Såsom tribunalen erinrade om i domen i det ovan i punkt 155 nämnda målet Zhejiang Harmonic Hardware Products mot rådet (punkt 39), fann domstolen nämligen i den domen att mot bakgrund av legalitetsprincipen och principen om god förvaltningssed, kan artikel 2.7 c i grundförordningen inte tolkas på ett sätt som tvingar kommissionen att föreslå rådet slutliga åtgärder som vidmakthåller ett fel som begåtts vid den inledande bedömningen av de materiella villkoren till förfång för det berörda företaget. Om kommissionen under utredningens gång blir varse att ett företag, tvärtemot vad den ursprungligen bedömt, uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen, åligger det den således att dra lämpliga slutsatser härav och samtidigt se till att de processuella skyddsreglerna i grundförordningen iakttas (domen i det ovannämnda målet Foshan Shunde Yongjian Housewares & Hardware mot rådet, punkterna 111 och 112).

167    Mot bakgrund av övervägandena ovan ska det konstateras att även om alla beslut om marknadsekonomisk status, enligt ordalydelsen i artikel 2.7 c andra stycket, i princip ska fattas inom tre månader från inledandet av undersökningen, och även om den valda lösningen ska förbli gällande under hela undersökningen, är det ändock så att, på unionsrättens nuvarande stadium och enligt unionsdomstolens tolkning av denna bestämmelse, vilken det erinras om ovan i punkterna 152 och 155, för det första, det faktum att ett beslut fattas efter fristens utgång inte i sig räcker för att en förordning som inför en antidumpningstull ska ogiltigförklaras och, för det andra, ett sådant beslut kan ändras under förfarandets gång om det visar sig vara felaktigt.

168    I det aktuella fallet fattades det slutgiltiga beslutet om att avslå sökandens ansökan om marknadsekonomisk status inte inom den tremånadersfrist som föreskrivs i artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen. Tillkännagivandet om inledande av ett undersökningsförfarande offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 2 oktober 2009. Det slutgiltiga beslutet att inte bevilja marknadsekonomisk status föreslogs dock den 26 mars 2010 och bekräftades den 30 april 2010.

169    Dessutom erhöll kommissionen svaren på frågorna i antidumpningsfrågeformuläret från sökanden den 19 november 2009, och däribland svaren på de delar av formuläret som handlade om bolagets inhemska försäljning och kostnader (se ovan punkt 29). Enligt sökanden gjorde dessa uppgifter det möjligt för kommissionen att beräkna den antidumpningsmarginal som bolaget skulle ha om det beviljades marknadsekonomisk status. Dessutom erhöll kommissionen den 18 december 2009 svaren på frågorna i antidumpningsfrågeformuläret från de unionstillverkare som avses ovan i punkt 23. Kommissionen hade, såsom sökanden har påpekat, från och med det datumet möjlighet att beräkna hur ett beslut att inte bevilja sökanden marknadsekonomisk status skulle påverka bolagets dumpningsmarginal.

170    Även om det antas att det faktum, att kommissionen på grund av åsidosättandet av tremånadersfristen enligt artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen har kunnat ha kännedom om hur beslutet om sökandens marknadsekonomiska status skulle påverka bolagets dumpningsmarginal, kan vara av betydelse, i den mån det anses att kommissionen kan ha varit påverkad av denna kunskap när den fattade sitt beslut, ska det dock, med hänsyn till ovanstående resonemang, konstateras att sökanden inte har visat att den angripna förordningen skulle kunna ha haft ett annat innehåll om det fel som förfarandet för antagandet av beslutet om marknadsekonomisk status påstås ha varit behäftat med inte hade förekommit.

171    Först och främst underkänner tribunalen sökandens argument enligt vilket kommissionen fattade sitt beslut om avslag på sökandens ansökan om marknadsekonomisk status ”utifrån vad kommissionen visste om hur beslutet skulle påverka bolagets dumpningsmarginal och att beslutet skulle kunna ha blivit ett annat om kommissionen inte hade förfogat över den informationen”. Endast kunskapen i sig om hur ett beslut om marknadsekonomisk status skulle påverka ett företags dumpningsmarginal innebär nämligen inte nödvändigtvis att ett sådant beslut – och följaktligen den angripna förordningen – skulle kunna ha haft ett annat innehåll om beslutet hade fattats inom tremånadersfristen i artikel 2.7 c i grundförordningen. Dels hade kommissionen, enligt sökanden själv, redan den 18 december 2009, det vill säga före fristens utgång, möjlighet att ta reda på hur beslutet om avslag på ansökan om marknadsekonomisk status skulle påverka bolagets dumpningsmarginal. Dels är det så att även om kommissionen förfogar över uppgifter som gör att den kan beräkna dumpningsmarginalen för en viss tillverkare vid den tidpunkt då den fattar beslut om huruvida tillverkaren ska beviljas marknadsekonomisk status, kvarstår alltid möjligheten att beslutet – och den förordning som inför slutgiltiga antidumpningstullar – inte skulle kunna ha varit annorlunda. Så skulle kunna vara fallet om det var uppenbart att en sådan tillverkare inte skulle kunna beviljas marknadsekonomisk status på grund av att kommissionen med fog hade fastslagit att tillverkaren inte uppfyllde kraven för beviljande av marknadsekonomisk status i artikel 2.7 c i grundförordningen, och att förutsättningarna för att kunna införa antidumpningstullar förelåg.

172    Dessutom är sökandens argument över huvud taget inte underbyggt. Dels har sökandebolaget endast hävdat att ”kommissionens syfte var att sätta stopp för den nolltullsats som [bolaget] åtnjöt … och att samtliga medel var godtagbara för att nå detta mål”, och det har inte lämnat några uppgifter till stöd för detta påstående. Således ska sökandens argument, även om det antas att sökandens avsikt med att anföra detta var att visa att kommissionen gjort sig skyldig till maktmissbruk, underkännas av de skäl som anges ovan i punkt 130.

173    Dels har sökanden inte lämnat någon upplysning om vilka delar av beslutet om marknadsekonomisk status som skulle kunna ha utformats på ett annat sätt om kommissionens beslut hade fattats inom tremånadersfristen eller hade fattats helt utan kännedom om beslutets inverkan på dumpningsmarginalen.

174    Sökanden har visserligen indirekt gjort vissa ytterligare påpekanden beträffande det pris som betalas för dess viktigaste insatsvaror på den inre marknaden. Sökanden har hävdat att kommissionen inte har visat att den kinesiska staten har utövat något inflytande över bolagets beslut vad gäller inköpen av råvaror. Den enda påverkan som påstås ha förekommit ska ha varit av makroekonomisk karaktär och ha rört de kinesiska myndigheternas påstådda inflytande för att reglera marknadspriset i dess helhet. Sådant inflytande är dock inte av den karaktären att det kan utgöra något större statligt inflytande på företagens beslut om priser och kostnader för insatsvarorna, så att det kan förhindra att besluten fattas som svar på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan.

175    Sådana påståenden syftar dock snarare till att ifrågasätta tillämpningen av kriteriet i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen än till att visa att beslutet att inte bevilja marknadsekonomisk status fattades utifrån kommissionens kännedom om hur beslutet skulle påverka sökandens dumpningsmarginal, vilket emellertid utgör den invändning som den aktuella grunden vilar på.

176    Under alla omständigheter konstaterar tribunalen att även om sökanden genom att invända mot kommissionens tillämpning av nämnda kriterium avsåg att styrka att beslutet om marknadsekonomisk status var felaktigt, oavsett om tremånadersfristen i artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen åsidosatts, framkom det vid undersökningen, såsom framgår av skälen 27–34 i den angripna förordningen, att sökanden inte uppfyllde vare sig kriteriet i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen, avseende kostnaden för råvarorna, eller kriteriet i artikel 2.7 c andra strecksatsen i grundförordningen, som avser räkenskaper.

177    Eftersom den berörda tillverkaren måste uppfylla samtliga de villkor som anges i artikel 2.7 c i grundförordningen för att kunna tillerkännas status som företag som verkar i en marknadsekonomi, och eftersom företagets ansökan ska avslås om det därvid finns något villkor som det inte uppfyller (domen i det ovan i punkt 109 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkt 54), kan sökandens argument inte påverka den bedömning som kommissionen har gjort av ansökan om marknadsekonomisk status. Sökanden har nämligen inte bestritt att den inte uppfyllde kravet i artikel 2.7 c andra strecksatsen i grundförordningen.

178    Härav följer att sökanden inte har lyckats styrka att den angripna förordningen skulle kunna ha haft ett annat innehåll om kommissionens beslut med anledning av sökandens ansökan om marknadsekonomisk status hade fattats inom den tremånadersfrist som avses i artikel 2.7 c i grundförordningen eller om det hade fattats helt utan att kommissionen haft kännedom om beslutets inverkan på dumpningsmarginalen.

179    Talan kan således inte bifallas såvitt avser den tredje grundens första del.

 Den andra delgrunden: Den bevisbörda som kommissionen har ålagt sökandebolaget för att visa att det verkar i en marknadsekonomi är orimlig och strider mot de allmänna principerna i unionsrätten

180    Genom denna delgrund har sökandebolaget anfört att den bevisbörda som kommissionen har ålagt det för att visa att det verkar i en marknadsekonomi är orimlig och strider mot de allmänna principerna i unionsrätten, bland annat principen om god förvaltningssed. Enligt tribunalens praxis kan institutionerna inte kräva av en kinesisk exportör att denne, för att komma i åtnjutande av en rättighet som föreskrivs i grundförordningen, ska inkomma med bevisning avseende en omständighet som det är omöjligt för vederbörande att styrka.

181    Enligt sökandebolaget har kommissionen i det aktuella fallet krävt av bolaget att det ska styrka att stålmarknaden i Kina är helt fri från större inflytande från de kinesiska myndigheternas sida. Det är omöjligt för sökanden att inge någon sådan bevisning. Kommissionen bör tydligt ange vilka uppgifter den önskar motta från de kinesiska tillverkarna och se till att kravet på information inte är orimligt i förhållande till syftet med begäran och de berörda exportörernas förmåga.

182    Såsom det har erinrats om ovan i punkt 134 framgår det av domstolens fasta praxis att unionsinstitutionerna, på området för den gemensamma handelspolitiken och särskilt i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder, förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de ska bedöma. Domstolsprövningen av en sådan bedömning ska endast avse en kontroll av att handläggningsreglerna har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (domstolens dom i det ovan i punkt 96 nämnda målet Ikea Wholesale, punkterna 40 och 41, och av den 16 februari 2012 i de förenade målen C‑191/09 P och C‑200/09 P, rådet och kommissionen mot Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, punkt 63).

183    På samma sätt förhåller det sig med faktiska omständigheter av juridisk och politisk art i det aktuella landet, vilka unionsinstitutionerna har att bedöma för att avgöra om en exportör agerar på marknadsmässiga villkor, utan något större statligt inflytande, och därför kan beviljas den status som tillkommer företag som verkar i en marknadsekonomi (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrätten dom av den 18 september 1996 i mål T‑155/94, Climax Paper mot rådet, REG 1996, s. II‑873, punkt 98, domen i det ovan i punkt 109 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkt 49, och domen i det ovan i punkt 152 nämnda målet Shanghai Excell M&E Enterprise och Shanghai Adeptech Precision mot rådet, punkt 81).

184    På området för handelspolitiska skyddsåtgärder och särskilt antidumpningsåtgärder har unionsdomstolarna inte behörighet att bedöma frågor som är förbehållna unionens myndigheter. Det åligger emellertid unionsdomstolarna att säkerställa att institutionerna beaktat alla relevanta omständigheter och att de utvärderat handlingarna i ärendet med erforderlig noggrannhet (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 13 juli 2006 i mål T‑413/03, Shandong Reipu Biochemicals mot rådet, REG 2006, s. II‑2243, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

185    Dessutom framgår det av artikel 2.7 c i grundförordningen att bevisbördan åvilar den tillverkare som önskar erhålla status såsom företag som verkar i en marknadsekonomi. I artikel 2.7 c i grundförordningen anges nämligen att en ansökan som inges med stöd av bestämmelsen i led b måste vara skriftlig och innehålla tillräcklig bevisning om att tillverkaren är verksam under marknadsekonomiska förhållanden. Följaktligen ankommer det inte på unionsinstitutionerna att bevisa att tillverkaren inte uppfyller de villkor som föreskrivits för att tillerkännas sådan status. Däremot åligger det nämnda institutioner att bedöma huruvida de uppgifter som lämnats av tillverkaren är tillräckliga för att bevisa att villkoren i artikel 2.7 c i grundförordningen är uppfyllda, och det åligger unionsdomstolen att pröva huruvida något uppenbart fel begåtts vid denna bedömning (domstolens dom av den 2 februari 2012 i mål C‑249/10 P, Brosmann Footwear (HK) m.fl. mot rådet, punkt 32, se även, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 109 nämnda målet Shanghai Teraoka Electronic mot rådet, punkt 53, och domen i det ovan i punkt 152 nämnda målet Shanghai Excell M&E Enterprise och Shanghai Adeptech Precision mot rådet, punkt 83).

186    Institutionerna har inte, till skillnad från vad sökanden har påstått, åsidosatt bevisbördereglerna i det aktuella målet.

187    Inledningsvis framhåller tribunalen att sökanden i sin ansökan och under förhandlingen har hänfört sig till den rättspraxis som nämns ovan i punkt 184 utan att för den skull ifrågasätta institutionernas bedömningar av bolagets ansökan om marknadsekonomisk status i skälen 28–33 i den angripna förordningen. Sökanden har inte heller ifrågasatt den bedömning som kommissionen gjorde i skälen 37–44 i den angripna förordningen av de omständigheter som sökanden bland annat åberopade i sina skrivelser av den 2 mars 2010 och den 13 april 2010 för att visa att bolaget uppfyllde villkoren i artikel 2.7 c i grundförordningen. Inte heller har sökanden hävdat att kommissionen har gjort sig skyldig till någon uppenbart oriktig bedömning i detta avseende.

188    För det första har sökanden, med åberopande av förstainstansrättens dom av den 17 juni 2009 i mål T‑498/04, Zhejiang Xinan Chemical Industrial Group mot rådet (REG 2009, s. II‑1969), punkterna 99 och 100, hävdat att en exporterande tillverkare som ansöker om marknadsekonomisk status har fullgjort sin bevisbörda när vederbörande har försett kommissionen med olika bevis till styrkande av att tillverkaren uppfyller villkoret i artikel 2.7 c, bevis som har efterfrågats av kommissionen i det frågeformulär som är riktat till tillverkare som ansöker om marknadsekonomisk status, och som kommissionen har undersökt utan att ifrågasätta äktheten av.

189    Dock har sökanden inte gjort gällande, vilket har framhållits ovan i punkt 187, att de omständigheter som sökanden har åberopat till stöd för sin ansökan om marknadsekonomisk status under det administrativa förfarandet visade att villkoret i artikel 2.7 c första strecksatsen i grundförordningen var uppfyllt. Sökanden har inte ifrågasatt institutionernas bedömning i detta avseende. Därmed kan sökandens argument inte godtas.

190    För det andra har sökandebolaget anfört att kommissionen har krävt av det ”att det ska styrka att stålmarknaden i Kina är helt fri från större inflytande från de kinesiska myndigheternas sida” och att det är omöjligt för sökanden att inge någon sådan bevisning. Dock har sökanden inte ingett någon bevisning för att institutionerna har ställt ett sådant krav, vilket rådet för övrigt har bestritt i sitt svaromål.

191    Såsom rådet med fog har understrukit ankom det härvid på sökandebolaget att genom tillräcklig bevisning styrka att det var verksamt under marknadsekonomiska förhållanden och, bland annat, att kostnaden för dess insatsvaror var förenlig med marknadsvärdena.

192    Eftersom kommissionen hade fastställt att sökanden under undersökningsperioden köpte sina råvaror på den kinesiska hemmamarknaden och således gynnades av konstlat låga och snedvridna stålpriser under denna period (skälen 32 och 33 i den angripna förordningen), och eftersom kostnaderna för insatsvarorna inte återspeglade marknadsvärdena, ankom det på sökanden att lägga fram uppgifter för kommissionen för att motbevisa dessa slutsatser. Således ska sökandens invändning underkännas.

193    Då sökanden genom den grund som avser ett åsidosättande av principen om god förvaltningssed enbart har åberopat ett åsidosättande av de principer som styr fördelningen av bevisbördan, ska den grunden också underkännas.

194    Således kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden. Talan ska följaktligen ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

195    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Enligt artikel 87.4 i rättegångsreglerna ska de institutioner som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader.

196    Eftersom sökanden har tappat målet, ska sökanden förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets rättegångskostnader, liksom dem som Vale Mill (Rochdale) och Colombo New Scals ådragit sig.

197    Kommissionen ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Since Hardware (Guangzhou) Co., Ltd ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska unionens råds rättegångskostnader, liksom dem som Vale Mill (Rochdale) Ltd och Colombo New Scal SpA ådragit sig.

3)      Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader.

Truchot Martins Ribeiro Popescu

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 18 september 2012.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelserII – 2

WTO-rättenII – 2

UnionsrättenII – 4

Bakgrund till tvistenII – 9

Den angripna förordningenII – 12

Förfarandet och parternas yrkandeII – 14

Rättslig bedömningII – 15

Den första grunden: Åsidosättande av artiklarna 5.9, 9.3–9.6 och 17 i grundförordningen, på grund av att ett förfarande inte kan inledas mot ett enskilt bolag utan måste avse ett eller flera länder och samtliga bolag som är etablerade därII – 16

Den första delgrunden: Åsidosättande av artikel 5.9 i grundförordningen, jämförd med artikel 17 i samma förordning och tolkad i enlighet med WTO-rättenII – 16

Den andra delgrunden: Åsidosättande av artikel 9.4–9.6 i grundförordningen tolkad i enlighet med WTO-rättenII – 21

Den tredje delgrunden: Åsidosättande av artikel 9.3 i grundförordningenII – 22

– Inledande anmärkningarII – 22

– Förstahandsargumentet: Artikel 9.3 i grundförordningen innebär en skyldighet för institutionerna att göra en översyn av nolltullsatsen för de tillverkare som har en minimal dumpningsmarginal med tillämpning av artikel 11.3 i nämnda förordningII – 24

– Andrahandsargumentet: Kommissionen har de facto gjort en översyn av sökandens nolltullsats vilket strider mot artikel 9.3 i grundförordningen, tolkad i enlighet med rapporten från WTO:s överprövningsorganII – 26

Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 3.2, 3.3 och 3.5 i grundförordningen genom att antidumpningstullar har införts mot sökanden utan att det har visats att unionsindustrin har lidit skada under undersökningsperiodenII – 29

Den tredje grunden: Åsidosättande av artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen, genom att beslutet att inte bevilja sökandebolaget marknadsekonomisk status fattades med utgångspunkt i vad kommissionen kände till om hur ett sådant avslagsbeslut skulle påverka sökandens dumpningsmarginal, åsidosättande av bevisbördeprinciper och av principen om god förvaltningssedII – 32

Den första delgrunden: Beslutet om att avslå bolagets ansökan om marknadsekonomisk status fattades med utgångspunkt i vad kommissionen kände till om hur ett sådant avslagsbeslut skulle påverka sökandens dumpningsmarginal, vilket strider mot artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningenII – 33

Den andra delgrunden: Den bevisbörda som kommissionen har ålagt sökandebolaget för att visa att det verkar i en marknadsekonomi är orimlig och strider mot de allmänna principerna i unionsrättenII – 39

RättegångskostnaderII – 42

* Rättegångsspråk: franska.