FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (andra avdelningen i utökad sammansättning)

den 12 september 2007(*)

”Statligt stöd – Stöd för att täcka extraordinära kostnader för omstrukturering – Återkallande av ett tidigare beslut – Den omständigheten att EKSG-fördraget upphörde att gälla – Kommissionens behörighet – Kontinuiteten i gemenskapens rättsordning – Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter föreligger inte – Skydd för berättigade förväntningar – Uppenbart oriktig bedömning”

I mål T‑25/04,

González y Díez SA, Villabona-Llanera, Asturien (Spanien), företrätt av advokaterna J. Díez-Hochleitner och A. Martínez Sánchez,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, inledningsvis företrädd av J. Buendía Sierra, i egenskap av ombud, därefter av C. Urraca Caviedes, i egenskap av ombud, biträdd av advokaten J. Buendía Sierra,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av artiklarna 1, 3 och 4 i kommissionens beslut 2004/340/EG av den 5 november 2003 om stöd till företaget González y Díez SA för att täcka extraordinära kostnader (stöd för 2001 och missbruk av stöden för 1998 och 2000), med ändring av beslut 2002/827/EKSG (EUT L 119, 2004, s. 26),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden J. Pirrung samt domarna A.W.H. Meij, N.J. Forwood, I. Pelikánová och S. Papasavvas,

justitiesekreterare: handläggaren K. Andová,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 31 januari 2007,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

1        I artikel 5.1 i kommissionens beslut nr 3632/93/EKSG av den 28 december 1993 om gemenskapsregler för statsstöd till kolindustrin (EGT L 329, s. 12; svensk specialutgåva, område 8, volym 2, s. 26) föreskrivs följande:

”Stöd för att täcka extraordinära kostnader

1. Statsstöd till kolföretag för att täcka kostnader som uppstått genom modernisering, rationalisering och omstrukturering av kolindustrin och som inte har anknytning till den aktuella produktionen[*] (ärvda åtaganden), kan anses som förenligt med den gemensamma marknaden om stödet inte överstiger dessa kostnader. [*I överensstämmelse med bl.a. andra språkversioner av beslutet används nedan begreppet ’den löpande produktionen’. Övers. anm.] Detta stöd kan täcka följande kostnader:

–        Kostnader som endast åsamkas företag som genomför eller har genomfört omstrukturering.

–        Kostnader som åsamkas flera företag.

De slag av kostnader som uppkommer genom modernisering, rationalisering och omstrukturering av kolindustrin definieras i bilagan till detta beslut.”

2        I bilagan till beslut nr 3632/93, som har rubriken ”Definition av de kostnader som avses i artikel 5.1 …”, föreskrivs bland annat följande:

”I. Kostnader som endast åsamkas företag som genomför eller har genomfört omstrukturering och rationalisering, det vill säga uteslutande följande:

…

c) Utbetalning av pensioner och bidrag utöver det lagstadgade pensionssystemet till arbetstagare som förlorar arbetet till följd av omstrukturering och rationalisering samt till arbetstagare som hade rätt till sådana utbetalningar före en omstrukturering.

…

e) Resterande kostnader på grund av juridiska, administrativa och skattemässiga bestämmelser.

f) Extra säkerhetsarbete under jord till följd av omstrukturering.

g) Terrängskador som uppstått genom gruvanläggningar som tidigare varit i drift.

h) Resterande kostnader i form av bidrag till organ som svarar för vatten och avlopp.

i) Övriga resterande kostnader för vatten och avlopp.

…

k) Extraordinära värdeminskningar som uppstått genom omstrukturering av industrin (utan hänsyn till eventuella uppskrivningar efter den 1 januari 1986 som är högre än inflationstakten).

l) Kostnader för att upprätthålla tillgången till kolreserverna efter nedläggningen av gruvdriften.

…”

3        Av artikel 12 i beslut nr 3632/93 följer att beslutet trädde i kraft den 1 januari 1994 och upphörde att gälla den 23 juli 2002.

4        I artikel 7 i rådets förordning (EG) nr 1407/2002 av den 23 juli 2002 om statligt stöd till kolindustrin (EGT L 205, s. 1) föreskrivs följande:

”Stöd för att täcka extraordinära kostnader

1. Statligt stöd till företag som bedriver eller har bedrivit en verksamhet som är förknippad med kolproduktion för att kunna täcka sådana kostnader som uppstår eller har uppstått genom rationalisering eller omstrukturering av kolindustrin och som inte avser den löpande produktionen (’ärvda åtaganden’), kan anses förenligt med den gemensamma marknaden om stödbeloppet inte överstiger dessa kostnader. Detta stöd kan täcka följande kostnader:

a) Kostnader som åsamkas endast de företag som genomför eller har genomfört omstruktureringar, bl.a. kostnader i samband med miljörehabilitering av gamla gruvanläggningar.

b) Kostnader som åsamkas flera företag.

2. De kostnadsslag som uppkommer genom rationalisering och omstrukturering av kolindustrin definieras i bilagan.”

5        I bilagan till förordning nr 1407/2002, som har rubriken ”Definition av de kostnader som avses i artikel 7”, föreskrivs bland annat följande:

”1. Kostnader och avsättningar för kostnader som åsamkas endast de företag som genomför eller har genomfört omstruktureringar.

Dessa kostnader avser uteslutande följande:

…

c) Utbetalning av pensioner och bidrag utöver det lagstadgade pensionssystemet till arbetstagare som förlorar arbetet till följd av omstruktureringar och rationalisering samt till arbetstagare som hade rätt till sådana utbetalningar före omstruktureringarna.

…

f) Resterande kostnader på grund av skattemässiga, rättsliga eller administrativa bestämmelser.

g) Extra säkerhetsarbete under jord till följd av att produktionsenheter läggs ned.

h) Terrängskador i den mån de avser produktionsenheter som är föremål för nedläggningsåtgärder till följd av omstruktureringar.

i) Kostnader i samband med återställande av gamla platser för kolutvinning, särskilt följande:

–        Resterande kostnader till följd av avgifter till organ som svarar för vatten och avlopp.

–        Övriga resterande kostnader för vatten och avlopp.

…

k) Väsentliga extraordinära nedskrivningar som uppstått till följd av nedläggning av produktionsenheter (utan hänsyn till eventuella uppskrivningar efter den 1 januari 1994 som är högre än inflationstakten).

…”

6        I artikel 14.1 andra stycket i förordning nr 1407/2002 anges att förordningen skall tillämpas från och med den 24 juli 2002.

7        I meddelandet från kommissionen om vissa förändringar i handläggningen av konkurrensärenden till följd av att EKSG-fördraget löper ut (EGT C 152, 2002, s. 5) preciserar kommissionen följderna av att nämnda fördrag löper ut, bland annat med avseende på statligt stöd till kolindustrin.

 Bakgrund till tvisten

8        Sökanden är ett gruvföretag med kolgruvor i Asturien. Företaget har ett dagbrott i sektorn Buseiro och två underjordiska gruvor i sektorn Sorriba, varav en befinner sig i undersektorn La Prohida och den andra i undersektorn Tres Hermanos.

9        Genom beslut 98/637/EKSG av den 3 juni 1998 (EGT L 303, s. 57) och beslut 2001/162/EG av den 13 december 2000 (EGT L 58, 2001, s. 24) om godkännande av stöd till stenkolsindustrin i Spanien för år 1998 respektive år 2000 gav kommissionen Konungariket Spanien bland annat tillstånd att bevilja stöd för att täcka extraordinära kostnader med stöd av artikel 5 i beslut nr 3632/93, avsett att täcka tekniska kostnader för gruvnedläggningar till följd av modernisering, rationalisering, omstrukturering och driftsinskränkning inom den spanska kolindustrin.

10      För åren 1998 och 2000 betalade de spanska myndigheterna ut 651 908 560 spanska pesetas (ESP) (vilket motsvarar 3 918 049,35 euro) respektive 463 592 384 ESP (vilket motsvarar 2 786 246,34 euro) till sökandeföretaget. De utbetalda beloppen skulle täcka tekniska kostnader för minskning av produktionskapaciteten på 48 000 ton år 1998 och 38 000 ton år 2000. Under år 1998 skulle produktionskapaciteten minskas i sin helhet i dagbrottet i Buseiro och under år 2000 skulle produktionskapaciteten minskas i den underjordiska gruvan i Sorriba (undersektor Prohida) med 26 000 ton och i dagbrottet i Buseiro med 12 000 ton.

11      Den 23 juli 1998 förvärvade bolaget Mina la Camocha 100 procent av aktierna i sökandeföretaget. Efter att ha tagit del av uppgifter i pressen i juni år 1999 vilka gav intryck av att det stöd som sökandeföretaget hade mottagit år 1998 översteg kostnaderna för de planerade kapacitetsminskningarna, eftersom stödet hade redovisats som rörelseintäkter och hade betalats ut till moderbolaget, beslutade kommissionen att undersöka beviljande av det stöd för att täcka extraordinära kostnader som sökandeföretaget hade mottagit. I en skrivelse av den 25 oktober 1999 uppmanade kommissionen Konungariket Spanien att inkomma med upplysningar härom. I senare skrivelser kompletterade kommissionen sin begäran om upplysningar till att även gälla stöd för åren 2000 och 2001. De spanska myndigheterna lämnade de begärda upplysningarna under en skriftväxling som pågick till och med april år 2002.

12      Genom en skrivelse av den 21 november 2000, vilken kompletterades med skrivelser av den 19 och den 21 mars 2001, anmälde Konungariket Spanien för kommissionen det stöd till kolindustrin som medlemsstaten planerade att betala ut under räkenskapsåret 2001. Nämnda stöd inbegrep bland annat beloppet 393 971 600 ESP (2 367 817 euro) för att täcka sökandeföretagets kostnader för den minskning av produktionskapaciteten på 34 000 ton som skulle ske år 2001 i undersektorn La Prohida.

13      Genom beslut 2002/241/EKSG av den 11 december 2001 om godkännande av stöd till stenkolsindustrin i Spanien för år 2001 (EGT L 82, 2002, s. 11), gav kommissionen Konungariket Spanien tillstånd att betala ut stöd avsett att täcka tekniska kostnader för gruvnedläggningar till följd av modernisering, rationalisering, omstrukturering och driftsinskränkning inom den spanska kolindustrin. Tillståndet omfattade inte vissa stöd, däribland stöden till sökandeföretaget. Kommissionen uppgav att den skulle ta ställning till dessa stöd vid ett senare tillfälle. Institutionen ville först analysera den information som de spanska myndigheterna skulle lämna rörande de stöd som hade betalats ut till sökandeföretaget för åren 1998 och 2000.

14      Genom en skrivelse av den 13 maj 2002 informerade Konungariket Spanien kommissionen om att det, utan att invänta kommissionens beslut i denna fråga, hade betalat ut 383 322 896 ESP (2 303 817 euro) till sökandeföretaget för år 2001. Det utbetalda beloppet understeg det anmälda beloppet.

15      Genom beslut 2002/827/EKSG av den 2 juli 2002 om godkännande av Spaniens stöd till företaget González y Díez SA för åren 1998, […] 2000 och 2001 (EGT L 296, s. 80) fastställde kommissionen att de statliga stöd, till ett värde av 5 113 245,96 euro (850 772 542 ESP), som Spanien hade beviljat sökanden under åren 1998, 2000 och 2001 för att täcka extraordinära kostnader för omstrukturering var oförenliga med den gemensamma marknaden. Detta belopp motsvarade dels summan av de stöd som hade betalats ut för åren 1998 och 2000, vilka sammanlagt uppgick till 2 745 428,96 euro (456 800 943 ESP), dels stödet på 2 367 817 euro (393 971 600 ESP), vilket Konungariket Spanien hade anmält till kommissionen för år 2001.

16      Den 17 september 2002 väckte sökandeföretaget talan om ogiltigförklaring av artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827. Förstainstansrättens kansli registrerade talan under målnummer T‑291/02.

17      De argument som framfördes inom ramen för denna talan fick kommissionen att ifrågasätta riktigheten av vissa delar av det förfarande som ledde fram till antagandet av beslut 2002/827. Kommissionen beslutade därför att på nytt inleda det formella granskningsförfarandet för att upphäva artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827 och ersätta detta med ett nytt beslut. Genom en skrivelse av den 19 februari 2003 delgav kommissionen Konungariket Spanien sitt beslut att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 88.2 EG. En uppmaning att inkomma med synpunkter enligt denna artikel publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 10 april 2003 (EUT C 87, s. 17).

18      Den 5 november 2003 antog kommissionen beslut 2004/340/EG om stöd till företaget González y Díez SA för att täcka extraordinära kostnader (stöd för 2001 och missbruk av stöden för 1998 och 2000), med ändring av beslut 2002/827/EKSG (EUT L 119, 2004, s. 26) (nedan kallat det angripna beslutet). Det angripna beslutet delgavs Konungariket Spanien den 6 november 2003 under nummer C (2003) 3910 och publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 23 april 2004.

19      I artikel 1 i det angripna beslutet anges att de statliga stöd som Spanien har beviljat till förmån för sökandeföretaget, till ett belopp av 3 131 726,47 euro, för att täcka extraordinära kostnader för omstrukturering för åren 1998 och 2000 enligt artikel 5 i beslut 3632/93, innebär en otillbörlig tillämpning av besluten 98/637 och 2001/162 och är oförenliga med den gemensamma marknaden.

20      I artikel 2 i det angripna beslutet anges att de statliga stöd som har beviljats till förmån för sökandeföretaget, till ett belopp av 2 249 759,37 euro (374 328 463 ESP) för att täcka, avseende år 2001, extraordinära kostnader för nedläggningar under perioden 1998–2001, är förenliga med artikel 7 i förordning (EG) nr 1407/2002.

21      I artikel 3 a i det angripna beslutet anges att stöd till ett belopp av 602 146,29 euro (100 188 713 ESP) för år 2001, avsett för investeringar i gruvrelaterad infrastruktur för utvinning i undersektorn Tres Hermanos, är oförenligt med artikel 7 i förordning nr 1407/2002. I artikel 3 b i det angripna beslutet anges att stöd till ett belopp av 601 012,10 euro (100 000 000 ESP) för år 2001, avsett för skapandet av en reserv för att täcka framtida kostnader orsakade av nedläggningen av undersektorn La Prohida och den partiella nedläggningen av Buseirosektorn under perioden 1998–2001, också är oförenligt med denna artikel.

22      I artikel 4.1 a i det angripna beslutet åläggs Konungariket Spanien att från sökandeföretaget återkräva de stöd som avses i artikel 1 i beslutet vilka betalades ut för åren 1998 och 2000. I artikel 4.1 b i det angripna beslutet anges att ett belopp om 54 057,63 euro (8 994 433 ESP) för år 2001, vilket olagligen utbetalats utan kommissionens föregående godkännande och vilket utgör ett icke godkänt överskridande av de enligt artikel 2 godkända stöden, liksom, i förekommande fall, varje belopp som olagligen har utbetalats under samma omständigheter, skall återkrävas.

23      I artikel 6 i det angripna beslutet anges att artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827 upphävs.

24      Efter det att kommissionen hade anfört att anledning saknades att döma i saken avslutade förstainstansrätten förfarandet i mål T‑291/02, González y Díez mot kommissionen, genom beslut av den 2 september 2004 (ej publicerat i rättsfallssamlingen).

 Förfarandet

25      Sökandeföretaget har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 22 januari 2004.

26      På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (andra avdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet och ställde, såsom åtgärder för processledning enligt artikel 64 i förstainstansrättens rättegångsregler, skriftliga frågor till parterna. Parterna besvarade frågorna inom den utsatta tidsfristen.

27      Parterna utvecklade sin talan och besvarade förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 31 januari 2007.

28      Under förhandlingen företedde sökandeföretaget en handling i vilken sektorn Sorriba presenterades schematiskt. Efter det att parterna hade hörts beslutade ordföranden på andra avdelningen i utökad sammansättning att denna handling skulle läggas till handlingarna i målet.

29      Kommissionen tilläts att inkomma med en handling med rubriken ”Anexo al informe pericial sobre la ayuda a la reducción de actividad de la empresa Gonzáles y Díez, SA” (bilaga till expertrapporten om stöd för driftsinskränkningar i företaget Gonzáles y Díez, SA), daterad den 17 september 2002, till förstainstansrättens kansli. Sökandeföretaget gavs därefter möjlighet att inkomma med synpunkter på nämnda handling, vilket den gjorde inom den utsatta tidsfristen. Efter det att parterna hade hörts beslutade förstainstansrätten att handlingen skulle läggas till handlingarna i målet.

30      Det muntliga förfarandet avslutades genom beslut av ordföranden på förstainstansrättens andra avdelning i utökad sammansättning den 9 mars 2005.

 Parternas yrkanden

31      Sökandeföretaget har yrkat att förstainstansrätten skall

–        ogiltigförklara artiklarna 1, 3 och 4 i det angripna beslutet, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

32      Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandeföretaget att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

33      Sökandeföretaget har anfört följande fyra grunder: Kommissionen saknade behörighet att anta artiklarna 1, 3 och 4 i det angripna beslutet, kommissionen åsidosatte väsentliga formföreskrifter i förfarandet för att upphäva artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827 och för att anta det angripna beslutet, kommissionen åsidosatte principen om skydd för berättigade förväntningar och väsentliga formföreskrifter samt gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning.

 Den första grunden om kommissionens bristande behörighet att anta artiklarna 1, 3 och 4 i det angripna beslutet

 Parternas argument

34      Sökandeföretaget har gjort gällande att varken EKSG-fördraget eller EG‑fördraget gav kommissionen behörighet att anta beslutet att inleda upphävandeförfarandet eller att anta det angripna beslutet.

35      Vad avser EKSG-fördraget har sökandeföretaget gjort gällande att det inte kunde användas som rättslig grund efter det att det hade löpt ut den 23 juli 2002 (generaladvokatens förslag till avgörande i de förenade målen C‑172/01 P, C‑175/01 P, C‑176/01 P och C‑180/01 P, International Power m.fl. mot NALOO, där domstolen meddelade dom den 2 oktober 2003, REG 2003, s. I‑11421, I‑11425, punkt 48).

36      Vad avser EG‑fördraget har sökandeföretaget gjort gällande att kommissionen enligt artikel 305.1 EG inte kan använda nämnda fördrag som rättslig grund när den antar beslut avseende stöd som beviljats för åren 1998, 2000 och 2001.

37      De bestämmelser i EG‑fördraget som är tillämpliga på produkter som omfattades av tillämpningsområdet för EKSG-fördraget kan nämligen inte tillämpas retroaktivt på omständigheter som ägde rum innan det sistnämnda fördraget upphörde att gälla. Sökandeföretaget har gjort gällande att det skulle strida mot rättssäkerhetsprincipen att tillämpa rättsliga bestämmelser på omständigheter som inträffade före bestämmelsernas ikraftträdande (domstolens dom av den 11 juli 1991 i mål C‑368/89, Crispoltoni, REG 1991, s. I‑3695, punkt 17, och av den 15 juli 1993 i mål C‑34/92, GruSa Fleisch, REG 1993, s. I‑4147, punkt 22, generaladvokatens förslag till avgörande i mål C‑223/95, Moksel, där domstolen meddelade dom den 7 maj 1997, REG 1997, s. I‑2379, I‑2381, punkterna 40–42). Till stöd för sin ståndpunkt har sökandeföretaget även hänvisat till artikel 28 i Wienkonventionen av den 23 maj 1969 om traktaträtten (Förenta Nationernas fördragssamling, volym 788, s. 354), vilken rör förbudet mot retroaktiv tillämpning av fördrag. Enligt sökandeföretaget skulle medlemsstaterna uttryckligen ha angett att EG‑fördraget kunde tillämpas på kolindustrin med avseende på omständigheter som ägde rum före den 24 juli 2002, om de hade önskat detta.

38      Kommissionen kan sålunda inte med stöd av artikel 88.2 EG och tillämpningsbestämmelserna upphäva eller ändra stöd till kolindustrin som har beviljats enligt bestämmelserna i EKSG-fördraget eller med avseende på vilka någon ståndpunkt inte hade tagits när dessa bestämmelser fortfarande var i kraft.

39      I artikel 14.1 i förordning nr 1407/2002, i vilken det anges att förordningen skall tillämpas från och med den 24 juli 2002, bekräftas för övrigt att EG‑fördraget inte kan tillämpas retroaktivt. Sökandeföretaget har också uppgett att det följer av förordningens materiella innehåll att gemenskapslagstiftaren endast hade för avsikt att lagstifta med avseende på framtiden, eftersom ingen av bestämmelserna häri avser stöd till kolindustrin som beviljades före förordningens ikraftträdande.

40      Sökandeföretaget har uppgett att medlemsstaterna och gemenskapslagstiftaren i vilket fall som helst inte kan nonchalera förbudet mot retroaktiv tillämpning av restriktiva bestämmelser om individuella rättigheter då det föreskrivs i medlemsstaterna grundlagar.

41      Sökandeföretaget har tillagt att kommissionen var medveten om att reglerna i EG‑fördraget inte är tillämpliga på stöd till kolindustrin som är hänförliga till perioden före det att EKSG-fördraget hade upphört att gälla. Detta följer av punkt 25 i meddelande 2002/C 152/03 och av den omständigheten att kommissionen i punkt 46 i nämnda meddelande anförde att det var nödvändigt att avsluta förfarandena avseende statligt stöd till kolindustrin innan EKSG-fördraget upphörde att gälla.

42      Sökandeföretaget har understrukit att den inte försöker göra gällande att det förelåg ett rättsligt tomrum efter det att EKSG-fördraget hade upphört att gälla. Sökandeföretaget anser enbart att kommissionen borde ha utnyttjat de befogenheter som den ges i EKSG-fördraget för att upphäva artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827.

43      Vad avser det förfarande som skall följas för att kontrollera att de skyldigheter som följer av EKSG-fördraget har uppfyllts med avseende på de stöd som det beviljades för åren 1998, 2000 och 2001, har sökandeföretaget anfört att artikel 226 EG skulle kunna vara tillämplig.

44      Sökandeföretaget har bestritt att artikel 3 EU har relevans för frågan om kommissionens behörighet och anser att denna bestämmelse saknar samband med gemenskapssystemet för kompetensfördelning. Sökandeföretaget anser inte heller att den princip som har åberopats av kommissionen, enligt vilken den nya regeln, när övergångsregler saknas, skall tillämpas på framtida följder av en situation som uppkommit när den äldre regeln var i kraft, har relevans. Sökandeföretaget har nämligen understrukit att den endast motsätter sig att EG‑fördraget tillämpas retroaktivt på omständigheter i förfluten tid, och inte på framtida sådana, som uppstod när den upphävda regeln fortfarande var i kraft. Slutligen har sökandeföretaget bestritt att åtskillnad kan göras mellan de materiella bestämmelserna och handläggningsreglerna.

45      Kommissionen har till att börja med anfört att frågan om kommissionens behörighet att anta det angripna beslutet skall besvaras mot bakgrund av att gemenskapens rättsordning utgör en enhet, vilket föreskrivs i artikel 3 EU, i vilken EKSG-fördraget och EG‑fördraget ingår. Kommissionen har vidare anfört att det inte råder något tvivel om att kommissionen är behörig att kontrollera statligt stöd. Såväl EKSG-fördraget som EG‑fördraget ger nämligen kommissionen kontrollbefogenheter på detta område.

46      Kommissionen har gjort gällande att när övergångsregler saknas skall den nya regeln omedelbart tillämpas på framtida följder av en situation som uppkommit när den äldre regeln var i kraft (generaladvokatens förslag till avgörande i det ovannämnda målet International Power m.fl. mot NALOO, punkt 48). Någon primärrättslig övergångsbestämmelse har inte antagits med avseende på statligt stöd. Kommissionen har tillagt att den rättspraxis enligt vilken det, på grund av artikel 305 EG, inte är möjligt att tillämpa bestämmelser i EG‑fördraget om statligt stöd på omständigheter som omfattas av EKSG-fördraget avser konflikter mellan regler som är i kraft samtidigt och är inte tillämplig på situationer i vilka regler följer på varandra i tiden.

47      Kommissionen har anfört att det vanligtvis görs åtskillnad mellan handläggningsreglerna och de materiella bestämmelserna. Vad avser handläggningsreglerna är de regler tillämpliga som är i kraft när det aktuella förfarandet inleds (domstolens dom av den 6 juli 1993 i de förenade målen C‑121/91 och C‑122/91, CT Control (Rotterdam) och JCT Benelux mot kommissionen, REG 1993, s. I‑3873, punkt 22). Sålunda skall återupptagandet av ett förfarande som avser stöd som beviljats innan EKSG-fördraget upphörde att gälla ske med tillämpning av artikel 88 EG och rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG] (EGT L 83, s. 1).

48      Vad avser den tillämpliga materiella rätten anser kommissionen att åtskillnad skall göras mellan de stöd som avser år 2001, å ena sidan, och de stöd som avser åren 1998 och 2000, å andra sidan. Vad avser stöden för år 2001 skulle det angripna beslutet medföra tillämpning av artikel 7 i förordning nr 1407/2002, i enlighet med punkt 47 i meddelandet 2002/C 152/03. Detta överensstämmer med lagstiftarens vilja att använda förordningen retroaktivt, vilken uttrycks i skäl 24 i förordning nr 1407/2002 och i domstolens dom av den 29 januari 2002 i mål C‑162/00, Pokrzeptowicz-Meyer (REG 2002, s. I‑1049, punkt 50), samt med den egenskap av allmän lag (lex generalis) som EG‑fördraget har i förhållande till EKSG-fördraget enligt artikel 305 EG.

49      Kommissionen har tillika gjort gällande att innehållet i artikel 7 och bilagan till förordning nr 1407/2002 under alla omständigheter är identiskt med innehållet i artikel 5 och bilagan till beslut nr 3632/93, som var tillämpligt tidigare. Endast en skillnad föreligger. Enligt det nya systemet kan stöd beviljas för total nedläggning av produktionsenheter. Systemet under EKSG medgav även att stöd beviljades för partiell nedläggning. Kommissionen har emellertid anfört att de aktuella stöden för år 2001 förefaller utgöra stöd för total nedläggning av anläggningar i undersektorn La Prohida. Det tillämpliga systemet var således identiskt i förevarande fall, vilket innebär att sökandeföretaget inte skadades av det faktum att systemet enligt EKSG-fördraget ersattes av systemet enligt EG‑fördraget.

50      Vad avser stöden för åren 1998 och 2000 har kommissionen gjort gällande att det angripna beslutet inte innehåller någon ny analys på grundval av de allmänna bestämmelserna i EKSG-fördraget eller EG‑fördraget. Kommissionen undersökte endast huruvida villkoren i besluten 98/637 och 2001/162 hade iakttagits. Dessa stöds lagenlighet skall följaktligen endast bedömas med beaktande av de villkor som fastställts i tillståndsbesluten, vilka fortfarande är i kraft.

51      Avseende sökandeföretagets argument att kommissionen borde ha agerat med stöd av artikel 226 EG, har institutionen anfört att om EG‑fördraget kan tillämpas för att säkerställa iakttagandet av villkoren för stöd som beviljades medan EKSG-fördraget var i kraft, kan tillämpligheten av artikel 88 EG, som är den bestämmelse som är materiellt tillämplig (ratione materiae), inte ifrågasättas.

52      Kommissionen har slutligen anfört att innebörden av sökandeföretagets resonemang avseende kommissionens bristande behörighet är att kommissionen inte heller är behörig att upphäva beslut 2002/827 och att det är omöjligt att få ett beslut som antagits med tillämpning av EKSG-fördraget ogiltigförklarat efter det att detta fördrag har upphört att gälla då behörigheten för gemenskapsdomstolarna och kommissionen vilar på samma rättsliga grund.

 Förstainstansrättens bedömning

53      Genom gemenskapens fördrag har en enda rättsordning skapats (se, för ett liknande resonemang, domstolens yttrande 1/91 av den 14 december 1991, REG 1991, s. I‑6079, punkt 21, svensk specialutgåva, s. I‑533, och förstainstansrättens dom av den 27 juni 1991 i mål T‑120/89, Stahlwerke Peine-Salzgitter mot kommissionen, REG 1991, s. II‑279, punkt 78), inom ramen för vilken EKSG-fördraget, såsom återspeglas i artikel 305.1 EG, utgör ett särskilt system som avviker från de allmänna bestämmelserna i EG‑fördraget.

54      I enlighet med artikel 97 i EKSG-fördraget upphörde detta fördrag att gälla den 23 juli 2002. I enlighet härmed kom tillämpningsområdet för det allmänna systemet i EG‑fördraget från och med den 24 juli 2002 att utsträckas till sektorer som ursprungligen reglerades i EKSG-fördraget.

55      Det faktum att EG‑fördraget från och med den 24 juli 2002 ersatte EKSG-fördraget som rättslig ram medförde visserligen att de rättsliga grunder, förfaranden och materiella bestämmelser som var tillämpliga ändrades. Denna ändring är emellertid en del av enhetligheten och kontinuiteten i gemenskapens rättsordning och av syftena med densamma. Det skall noteras att inrättandet och upprätthållandet av en ordning för fri konkurrens, inom ramen för vilken normala konkurrensvillkor säkerställs och vilken bland annat ligger till grund för bestämmelserna om statligt stöd, utgör en av EG‑fördragets (se senast, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 29 juni 2006 i mål C‑308/04 P, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2006, s. I‑5977, punkt 31) och EKSG-fördragets (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 21 juni 2001 i de förenade målen C‑280/99 P–C‑282/99 P, Moccia Irme m.fl. mot kommissionen, REG 2001, s. I‑4717, punkt 33, och förstainstansrättens dom av den 7 juli 1999 i mål T‑89/96, British Steel mot kommissionen, REG 1999, s. II‑2089, punkt 106) viktigaste mål. Det skall noteras att det stöd som beviljades medan EKSG-fördraget var i kraft omfattas av begreppet stöd i den mening som avses i artiklarna 87 EG och 88 EG, trots att bestämmelserna i EKSG-fördraget och EG‑fördraget om statligt stöd till viss del skiljer sig åt. Arbetet med att uppnå målet att konkurrensen inte skall snedvridas inom de sektorer som ursprungligen omfattades av den gemensamma marknaden för kol och stål avbryts sålunda inte i och med att EKSG-fördraget upphörde att gälla. Nämnda mål eftersträvas nämligen också inom ramen för EG‑fördraget.

56      Kontinuiteten i gemenskapens rättsordning och de syften som styr vid tillämpningen av densamma förutsätter således att Europeiska gemenskapen, i den mån som den efterträder Europeiska kol- och stålgemenskapen, med hjälp av sina egna handläggningsregler i fråga om situationer som uppkommit medan EKSG-fördraget fortfarande var i kraft, säkerställer att de rättigheter och skyldigheter som såväl medlemsstaterna som enskilda eo tempore hade enligt EKSG-fördraget och de genomförandebestämmelser som antagits för nämnda fördrag iakttas. Detta krav gäller i ännu högre grad med tanke på att snedvridning av konkurrensen till följd av att bestämmelserna om statligt stöd inte har iakttagits kan få konsekvenser för tiden efter det att EKSG-fördraget upphört att gälla, när EG‑fördraget är tillämpligt.

57      Av det ovan anförda följer att artikel 88.2 EG, i motsats till vad sökandeföretaget har gjort gällande, skall tolkas så att kommissionen har rätt att efter den 23 juli 2002 undersöka huruvida statligt stöd som betalats ut inom områden som omfattades av EKSG-fördragets materiella och tidsmässiga tillämpningsområde (ratione materiae och ratione temporis) är förenligt med den gemensamma marknaden, samt medlemsstaternas tillämpning av de beslut om tillstånd för statligt stöd som antagits med stöd av EKSG-fördraget, vad beträffar förhållanden som hade uppstått innan detta fördrag upphörde att gälla.

58      Det skall dessutom erinras om att principerna om lagens tillämplighet i tiden skall iakttas inom gemenskapens rättsordning när bestämmelser i EG‑fördraget blir tillämpliga på ett område som tidigare reglerades av EKSG-fördraget. Det följer av fast rättspraxis att även om handläggningsreglerna som regel skall anses tillämpliga på samtliga tvister som pågick när de trädde i kraft, så är detta inte fallet för de materiella bestämmelserna. Dessa skall nämligen, för att garantera att rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar iakttas, tolkas så att situationer som har uppkommit innan de trädde i kraft endast berörs i den mån det tydligt följer av deras ordalydelse, ändamål eller systematik att de skall ha en sådan verkan (se domstolens dom av den 12 november 1981 i de förenade målen 212/80–217/80, Salumi, REG 1981, s. 2735, punkt 9, och av den 10 februari 1982 i mål 21/81, Bout, REG 1982, s. 381, punkt 13, förstainstansrättens dom av den 19 februari 1998 i mål T‑42/96, Eyckeler & Malt mot kommissionen, REG 1998, s. II‑401, punkt 55).

59      Vad avser frågan vilka materiella bestämmelser som skall tillämpas på rättsliga förhållanden som definitivt uppkommit innan EKSG-fördraget upphörde att gälla, förutsätter kontinuiteten i gemenskapens rättsordning samt rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar att de materiella bestämmelser som antogs med stöd av EKSG-fördraget tillämpas på omständigheter som omfattas av deras materiella (ratione materiae) och tidsmässiga (ratione temporis) tillämpningsområde. Det faktum att de aktuella bestämmelserna, till följd av att EKSG-fördraget har upphört att gälla, inte längre är i kraft vid bedömningen av de faktiska omständigheterna påverkar inte denna slutsats eftersom tolkningen avser en rättslig situation som definitivt hade uppkommit vid en tidpunkt då de materiella bestämmelser som antogs med stöd av EKSG-fördraget var tillämpliga.

60      I förevarande fall antogs det angripna beslutet med stöd av artikel 88.2 EG, efter ett förfarande som hade genomförts i enlighet med förordning nr 659/1999. Bestämmelserna avseende den rättsliga grunden och det förfarande som ledde fram till antagandet av det angripna beslutet utgör handläggningsregler i den mening som avses i den rättspraxis som omnämns i punkt 58 ovan. Då det angripna beslutet antogs efter det att EKSG-fördraget hade upphört att gälla var det med rätta som kommissionen tillämpade artikel 88.2 EG och handläggningsreglerna i förordning nr 659/1999.

61      Vad avser de materiella bestämmelserna, och i den mån som sökandeföretaget har argumenterat för att det angripna beslutet är rättsstridigt till följd av en felaktig tillämpning av förordning nr 1407/2002, noterar förstainstansrätten till att börja med att det angripna beslutet avser rättsliga omständigheter som definitivt hade uppkommit innan EKSG-fördraget upphörde att gälla, eftersom samtliga faktiska omständigheter ägde rum före den 23 juli 2002. Syftet med det angripna beslutet är nämligen att undersöka huruvida de stöd som betalades ut för åren 1998 och 2000 missbrukades och huruvida de stöd som betalades ut för år 2001 är förenliga med den gemensamma marknaden då utbetalningen skedde innan kommissionen hade lämnat sitt tillstånd.

62      Kontrollen av hur de statliga stöd som betalades ut för åren 1998 och 2000 har använts skall sålunda göras med beaktande av tillståndsbesluten 98/637 och 2001/162, eftersom villkoren för utbetalning av dessa stöd regleras i nämnda beslut. Eftersom bestämmelserna i beslut nr 3632/93 skall tillämpas enligt nämnda tillståndsbeslut, skall användningen av de statliga stöd som beviljades för åren 1998 och 2000 undersökas mot bakgrund av de bestämmelser som anges i detta beslut.

63      På samma sätt skall förenligheten av de statliga stöd som betalades ut för år 2001 undersökas mot bakgrund av bestämmelserna i beslut nr 3632/93. Även om bestämmelserna som infördes genom detta beslut inte längre är i kraft sedan den 24 juli 2002, och följaktligen inte kan tillämpas för att bedöma förenligheten av stöd som har beviljats efter detta datum, var de nämnda bestämmelserna tillämpliga vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna.

64      Förstainstansrätten konstaterar att kommissionen i skäl 63 a i det angripna beslutet har uppgett att den övervakade användningen av stöden för åren 1998 och 2000 med beaktande av de villkor som anges i besluten 98/637 och 2001/162, samt, indirekt, bestämmelserna i beslut nr 3632/93. I skäl 74 i det angripna beslutet har institutionen emellertid anfört att den beslutade att granska stöden för att täcka extraordinära kostnader för omstrukturering i undersektorn La Prohida på grundval av artikel 7 och bilagan till förordning nr 1407/2002.

65      På samma sätt har kommissionen, fastän den i skäl 74 i det angripna beslutet har uppgett att den ämnade granska stöden för att täcka kostnaderna för den partiella nedläggningen av Buseirosektorn på grundval av beslut nr 3632/93, i skälen 81–83 och 86 uttryckligen undersökt vissa av dessa stöds förenlighet med den gemensamma marknaden på grundval av förordning nr 1407/2002.

66      I skäl 63 b i det angripna beslutet har kommissionen dessutom angett att den, med stöd av punkt 47 i meddelandet 2002/C 152/03, avsåg att undersöka huruvida stöden för år 2001, vilka betalades ut utan föregående godkännande från kommissionen, var förenliga med artikel 7 i förordning nr 1407/2002.

67      Förstainstansrätten konstaterar emellertid att förordning nr 1407/2002, enligt artikel 14.1 andra stycket i förordningen, skall tillämpas från den 24 juli 2002. I artikel 14.2 föreskrivs ett undantag enligt vilket stöd som täcker kostnader för år 2002, på grundval av en motiverad begäran från en medlemsstat, även fortsättningsvis får omfattas av de regler och principer som anges i beslut nr 3632/93/EKSG, med undantag för bestämmelser om tidsfrister och förfaranden. Det framgår således tydligt av lydelsen av artikel 14 i förordning nr 1407/2002 att förordningen är tillämplig på situationer som tidigast uppkom den 24 juli 2002.

68      Kommissionen saknade således grund för uppgiften i punkt 47 i meddelandet 2002/C 152/03 att bestämmelserna i förordning nr 1407/2002 skulle tillämpas på statligt stöd som hade betalats ut före den 23 juli 2002 utan institutionens godkännande.

69      De argument som kommissionen har anfört till stöd för detta resonemang skall dessutom underkännas. För det första är det inte möjligt att av skäl 24 i förordning nr 1407/2002 dra slutsatsen att lagstiftaren önskade ge förordningen retroaktiv verkan (se punkt 58 ovan), så att bestämmelserna i förordningen blev tillämpliga på situationer som hade uppkommit före den 24 juli 2002. I detta skäl tillkännages på sin höjd artikel 14 i förordning nr 1407/2002, i vilken det anges att trots att förordningen träder i kraft samma dag som den offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, det vill säga den 2 augusti 2002, så skall den tillämpas redan från och med den 24 juli 2002.

70      Kommissionen kan inte heller med framgång åberopa domen i det ovannämnda målet Pokrzeptowicz-Meyer. Den princip som anges i punkt 50 i denna dom, enligt vilken den nya regeln omedelbart skall tillämpas på framtida följder av en situation som hade uppkommit när den äldre regeln var i kraft, gäller nämligen enbart för situationer som pågår vid ikraftträdandet av den nya regeln, och inte i förhållande till situationer vilka, såsom i förevarande fall, definitivt hade uppkommit när den äldre regeln var i kraft (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Pokrzeptowicz-Meyer, punkterna 51 och 52).

71      Slutligen följer det av EG‑fördragets egenskap av allmän lag (lex generalis) i förhållande till EKSG-fördraget, vilken anges i artikel 305 EG, att enbart EKSG-fördraget och de tillämpningsbestämmelser som antagits med stöd av detta fördrag, enligt principen om att speciallag har företräde framför allmän lag (lex specialis derogat legi generali), är tillämpliga på omständigheter som uppstått före den 24 juli 2002.

72      Av det ovan anförda följer att förordning nr 1407/2002 inte kunde utgöra den rättsliga grunden för att pröva missbruket av stöden för åren 1998 och 2000 eller frågan huruvida de stöd som hade beviljats för år 2001 var förenliga med den gemensamma marknaden.

73      Kommissionen har emellertid gjort gällande att innehållet i artikel 7 och i bilagan till förordning nr 1407/2002 är identiskt med innehållet i artikel 5 och i bilagan till beslut nr 3632/93 samt att tillämpningen av bestämmelser som är hänförliga till EG‑fördraget i stället för av bestämmelser som är hänförliga till EKSG-fördraget inte har skadat sökandeföretaget.

74      Det skall noteras att den oegentlighet som föreligger i förevarande fall innebär att det angripna beslutet är rättsstridigt och därmed skall ogiltigförklaras endast om oegentligheten kan ha påverkat innehållet i beslutet. Om det visas att kommissionen utan denna oegentlighet skulle ha kommit fram till samma sak eftersom oegentligheten i vilket fall som helst inte kunde påverka innehållet i det angripna beslutet, är det inte nödvändigt att ogiltigförklara beslutet (se, för ett liknande resonemang, vad avser tvisten om den rättsliga grunden, domstolens dom av den 10 december 2002 i mål C‑491/01, British American Tobacco (Investments) och Imperial Tobacco, REG 2002, s. I‑11453, punkt 98, av den 11 september 2003 i mål C‑211/01, kommissionen mot rådet, REG 2003, s. I‑8913, punkt 52, och av den 14 december 2004 i mål C‑210/03, Swedish Match, REG 2004, s. I‑11893, punkt 44, se också, för ett liknande resonemang, vad avser åsidosättandet av processuella rättigheter, domstolens dom av den 10 juli 1980 i mål 30/78, Distillers mot kommissionen, REG 1980, s. 2229, punkt 26, av den 2 oktober 2003 i mål C‑194/99 P, Thyssen Stahl mot kommissionen, REG 2003, s. I‑10821, punkt 31, och, slutligen, förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑314/01, Avebe mot kommissionen, REG 2006, s. II‑0000, punkt 67).

75      Förstainstansrätten konstaterar emellertid att de materiella bestämmelserna i förordning nr 1407/2002, på grundval av vilka ett eventuellt missbruk och förenligheten av stöden har prövats, nämligen artikel 7 och punkt 1 c, f, g, h, i och k i bilagan till denna förordning, är identiska med bestämmelserna i artikel 5 och punkt I c, e, f, g, h, i och k i bilagan till beslut nr 3632/93. Kommissionen skulle följaktligen ha kommit fram till exakt samma slutsatser om den hade tillämpat beslut nr 3632/93 såsom den borde ha gjort.

76      Det följer dessutom av det angripna beslutet att kommissionen faktiskt i vissa fall noggrant tillämpade beslut nr 3632/93 eftersom den undersökte huruvida vissa kostnader ingick i den kategori som avses i punkt I l i bilagan till detta beslut, vilket utgör en kostnadskategori som inte tagits med i bilagan till förordning nr1407/2002.

77      Eftersom det faktum att kommissionen felaktigt tillämpade förordning nr 1407/2002 i stället för beslut nr 3632/93 inte påverkade syftet med och innehållet i det angripna beslutet, kan denna oegentlighet, oberoende av hur beklaglig den är, inte anses medföra att det angripna beslutet blir rättsstridigt.

78      Av de skäl som har anförts ovan kan talan inte vinna bifall såvitt avser den första grunden om kommissionens bristande behörighet att anta det angripna beslutet med stöd av artikel 88.2 EG. Samma sak gäller i den mån som sökandeföretaget genom den första grunden har gjort gällande att det angripna beslutet är rättsstridigt på grund av tillämpningen av förordning nr 1407/2002.

 Den andra grunden om åsidosättande av väsentliga formföreskrifter i förfarandet för att upphäva artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827 och för att anta det angripna beslutet

 Parternas argument

79      Sökandeföretaget har anfört att det förfarande som kommissionen tillämpade för att anta det angripna beslutet var olämpligt.

80      Sökandeföretaget har bemött kommissionens argument med att bestrida att denna grund inte kan tas upp till sakprövning och har gjort gällande att ett beslut att inleda ett sådant undersökningsförfarande som avses i artikel 88.2 EG kan överklagas om det innebär en kvalificering av stödet såsom befintligt eller nytt (förstainstansrättens dom av den 15 september 1998 i de förenade målen T‑126/96 och T‑127/96, BFM och EFIM mot kommissionen, REG 1998, s. II‑3437, punkterna 39–43). Sökandeföretaget har emellertid inte invänt mot kvalificeringen i beslut 2002/827 av de stöd som undersöks i förevarande mål, och beslutet av den 19 februari 2003 att inleda undersökningsförfarandet ändrade inte heller denna kvalificering. Det saknas således anledning att väcka talan mot det sistnämnda beslutet.

81      Sökandeföretaget har vidare gjort gällande att det varken preciseras i artikel 88.2 EG eller i förordning nr 659/1999 vilket förfarande som skall tillämpas för att upphäva ett ofördelaktigt beslut. Artikel 9 i förordning nr 659/1999 är bara tillämplig för att upphäva fördelaktiga beslut som har antagits i enlighet med artikel 4.2, 4.3, 7.2, 7.3 eller 7.4 i nämnda förordning, det vill säga beslut i vilka kommissionen antingen fastställer att något stöd inte föreligger eller att ett stöd är förenligt med den gemensamma marknaden, med eller utan villkor. De upphävda artiklarna rörde emellertid stöd som ansågs ha missbrukats eller ansågs vara oförenliga med den gemensamma marknaden. I artikel 9 i förordning nr 659/1999 anges vidare att ett beslut får upphävas när det grundar sig på oriktiga upplysningar som lämnats under förfarandet och som varit avgörande för beslutet. Artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827 upphävdes emellertid inte med anledning av oriktiga upplysningar, utan på grund av en rättsstridighet till följd av att de tillämpliga handläggningsreglerna hade åsidosatts.

82      Sökandeföretaget har gjort gällande att kommissionen på eget initiativ och utan dröjsmål borde ha upphävt det angripna beslutet eftersom det inte föreskrivs något förfarande i förordning nr 659/1999 för att upphäva ofördelaktiga rättsstridiga beslut. Kommissionen åsidosatte legalitetsprincipen när den tillämpade det förfarande som föreskrivs i artikel 9 i förordning nr 659/1999 för att upphäva artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827 genom att, samtidigt som den medgav att artiklarna var rättsstridiga, bibehålla bestämmelserna till dess att det angripna beslutet antogs den 5 november 2003, och på så sätt tvinga sökandeföretaget att bära kostnaderna och utstå de besvär som följde med de spanska myndigheternas genomförandeförfarande. Kommissionen åsidosatte också principen om god förvaltningssed, såsom den slås fast i artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, enligt vilken var och en bland annat har rätt att få sina angelägenheter behandlade inom skälig tid av unionens institutioner och organ.

83      Sökandeföretaget har tillagt att kommissionen inte kan bestrida att beslut 2002/827 är rättsstridigt eftersom den bedömde att det var nödvändigt att upphäva artiklarna 1, 2 och 5 i beslutet.

84      Sökandeföretaget har dessutom anfört att det saknar betydelse att talan inte riktades mot artikel 6 i det angripna beslutet eftersom syftet med talan inte var att upphävandet genom denna bestämmelse skulle ogiltigförklaras, utan avsåg det förfarande för upphävande som hade tillämpats av kommissionen.

85      Enligt kommissionen kan denna grund inte tas upp till sakprövning då den anfördes för sent. Beslutet att inleda förfarandet av den 19 februari 2003 gjorde det nämligen omöjligt att omedelbart upphäva artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827. Sökandeföretaget borde således ha väckt talan mot beslutet att inleda förfarandet.

86      Kommissionen har dessutom anfört att eftersom talan inte riktar sig mot artikel 6 i det angripna beslutet, genom vilken artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827 upphävdes, kan talan inte heller avse det sätt på vilket upphävandet skedde. Om kommissionen hade upphävt nämnda artiklar omedelbart hade den i vilket fall som helst varit tvungen att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 88.2 EG för att på nytt undersöka om de aktuella stöden var förenliga med den gemensamma marknaden. Enligt kommissionen påverkar bristen på ett omedelbart upphävande inte på något sätt de bestämmelser som berörs av förevarande talan. För det fall det upphävande som skedde i förevarande fall inte skulle ha varit möjligt enligt artikel 9 i förordning nr 659/1999 berör denna rättsstridighet dessutom endast artikel 6 i det angripna beslutet, vilken inte avses med förevarande talan.

87      Kommissionen har vidare gjort gällande att beslut 2002/827 har visat sig grundat på uppgifter som till viss del är oriktiga till följd av skillnader i de nya upplysningar som sökandeföretaget lämnade, inom ramen för förfarandet som ledde fram till antagandet av det angripna beslutet. Kommissionen har medgett att de skäl som låg bakom beslutet att på nytt inleda förfarandet, nämligen tvivel avseende förfarandet som ledde fram till antagandet av beslut 2002/827 och intresset av att stärka de processrättsliga skyddsreglerna, inte uttryckligen anges i artikel 9 i förordning nr 659/1999. Enligt kommissionen är emellertid inte uppräkningen av beslut som kan upphävas i denna bestämmelse uttömmande. Enligt de allmänna gemenskapsrättsliga principerna kan negativa beslut upphävas när det finns misstankar om brister i antagandeförfarandet (domstolens dom av den 26 februari 1987 i mål 15/85, Consorzio Cooperative d’Abruzzo mot kommissionen, REG 1987, s. 1005, punkterna 12 och 17).

88      Vad avser det sätt på vilket omprövningen skedde har kommissionen gjort gällande att omprövningen kan ha påverkat sökandeföretagets konkurrenter. Enligt institutionen överensstämde sättet för omprövningen av omständigheterna därför med legalitetsprincipen och principen om god förvaltningssed.

 Förstainstansrättens bedömning

–       Huruvida talan kan kas upp till sakprövning

89      Det framgår av fast rättspraxis att åtgärder som har bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning utgör rättsakter och beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring i den mening som avses i artikel 230 EG (domstolens dom av den 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot kommissionen, REG 1981, s. 2639, punkt 9, svensk specialutgåva, volym 6, s. 225, förstainstansrättens dom av den 16 juli 1998 i mål T‑81/97, Regione Toscana mot kommissionen, REG 1998, s. II‑2889, punkt 21, och förstainstansrättens beslut av den 2 juni 2003 i mål T‑276/02, Forum 187 mot kommissionen, REG 2003, s. II‑2075, punkt 39).

90      När det rör sig om rättsakter som utarbetas i flera led, i synnerhet efter ett internt förfarande, utgör i princip endast de åtgärder som efter förfarandet slutgiltigt fastslår institutionens ställningstagande sådana rättsakter mot vilka talan kan väckas, med undantag av mellankommande åtgärder som syftar till att förbereda det slutliga beslutet (se domen det ovannämnda målet IBM mot kommissionen, punkt 10, och förstainstansrättens dom av den 10 juli 1990 i mål T‑64/89, Automec mot kommissionen, REG 1990, s. II‑367, punkt 42).

91      Enligt denna rättspraxis utgör det slutgiltiga beslutet som kommissionen antagit för att avsluta det formella granskningsförfarandet som föreskrivs i artikel 88.2 EG en rättsakt mot vilken talan kan väckas med stöd av artikel 230 EG. Ett sådant beslut har nämligen tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandeföretagets intressen eftersom det avslutar förfarandet i fråga och innehåller ett definitivt ställningstagande beträffande de granskade åtgärdernas förenlighet med reglerna om statligt stöd. Sålunda har de berörda parterna alltid möjlighet att angripa det slutgiltiga beslutet, genom vilket det formella granskningsförfarandet avslutas, och i samband därmed måste de kunna ifrågasätta de olika bedömningar som utgör grunden för kommissionens slutgiltiga ståndpunkt (förstainstansrättens dom av den 27 november 2003 i mål T‑190/00, Regione Siciliana mot kommissionen, REG 2003, s. II‑5015, punkt 45).

92      Denna möjlighet existerar oberoende av huruvida beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet har rättsverkningar som innebär att en talan om ogiltigförklaring kan väckas. Möjligheten att väcka talan mot ett beslut om att inleda ett förfarande kan nämligen inte leda till att de berörda parternas processuella rättigheter inskränks genom att de hindras att väcka talan mot det slutgiltiga beslutet och att, till stöd för sin talan, åberopa brister rörande samtliga led i det förfarande som har lett fram till beslutet (domen i det ovannämnda målet Regione Siciliana mot kommissionen, punkterna 46 och 47).

93      Kommissionen kan således inte med framgång göra gällande att sökandeföretaget åberopade den andra grunden för sent.

–       Prövning i sak

94      Sökandeföretaget har i sak gjort gällande att det angripna beslutet är behäftat med ett väsentligt formfel. Eftersom det förfarande som föreskrivs i artikel 9 i förordning nr 659/1999 inte är tillämpligt, åsidosatte kommissionen legalitetsprincipen och principen om god förvaltningssed genom att upphäva artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827 först efter det att det formella granskningsförfarande som inletts för att anta det angripna beslutet hade avslutats, och inte omedelbart i samband med att beslutet om att inleda nämnda förfarande antogs.

95      Det skall noteras att det förfarande som föreskrivs i artikel 9 i förordning nr 659/1999 inte har tillämpats i förevarande fall. Varken i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet eller i det angripna beslutet nämns tillämpningen av det förfarande som föreskrivs i artikel 9 i förordning nr 659/1999. Av detta följer att i den mån som sökandeföretaget genom förevarande grund har gjort gällande att kommissionen felaktigt tillämpade det förfarande som föreskrivs i artikel 9 i förordning nr 659/1999 kan talan inte vinna bifall såvitt avser den grunden, eftersom den utgör en faktisk villfarelse.

96      Detta förfarande var inte heller, såsom sökandeföretaget har gjort gällande, tillämpligt. Det följer nämligen av lydelsen av artikel 9 i förordning nr 659/1999 att det förfarande som föreskrivs i denna bestämmelse uteslutande kan tillämpas för att upphäva positiva beslut som fattats enligt artiklarna 4.2, 4.3, 7.2, 7.3 eller 7.4 i denna förordning, om beslutet grundat sig på oriktiga upplysningar som lämnats under förfarandet. I förevarande fall utgör emellertid artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827 negativa beslut eftersom kommissionen häri fastställde att ett stödbelopp som hade beviljats för åren 1998 och 2000 hade missbrukats och att stöd som rättsstridigt hade betalats ut för år 2001 var oförenligt med den gemensamma marknaden.

97      Det skall emellertid noteras att kommissionen inte enbart kan upphäva beslut om statligt stöd under de omständigheter som avses i artikel 9 i förordning nr 659/1999. Denna bestämmelse är nämligen endast ett särskilt uttryck för den allmänna rättsliga princip enligt vilken det är möjligt att retroaktivt återkalla en rättsstridig administrativ rättsakt som har gett upphov till individuella rättigheter (se, bland annat, domstolens dom av den 12 juli 1957 i de förenade målen 7/56 och 3/57–7/57, Algera m.fl. mot Assemblée, REG 1957, s. 81, 116, och av den 3 mars 1982 i mål 14/81, Alpha Steel mot kommissionen, REG 1982, s. 749, punkt 10, förstainstansrättens dom av den 5 december 2000 i mål T‑197/99, Gooch mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑271 och II‑1247, punkt 53), bland annat när det rättsstridiga beslutet har fattats på grundval av falska eller ofullständiga uppgifter som har lämnats av de berättigade (se domstolens dom av den 22 mars 1961 i de förenade målen 42/59 och 49/59, S.N.U.P.A.T. mot Höga Myndigheten, REG 1961, s. 103, 160). Möjligheten att retroaktivt återkalla ett rättsstridigt beslut som har gett upphov till individuella rättigheter är emellertid inte begränsad till detta enda fall. Ett sådant återkallande är alltid möjligt under förutsättning att den institution, från vilken beslutet härrör, uppfyller villkoren avseende iakttagandet av en rimlig tidsfrist och de berördas berättigade förväntningar, vilka förlitade sig på att beslutet var korrekt.

98      I förevarande fall konstaterar förstainstansrätten att det framgår av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet att skälet för att inleda detta förfarande inte grundade sig på en felaktig bedömning i kommissionens beslut 2002/827, av förekomsten av missbruk, med avseende på de stöd som beviljades för åren 1998 och 2000, eller av förenligheten med den gemensamma marknaden vad avser de stöd som beviljades för år 2001, utan enbart på att det rådde vissa tvivel om huruvida de tillämpliga handläggningsreglerna hade iakttagits.

99      Det följer inte heller av handlingarna i målet att kommissionen, i samband med inledandet av det formella förfarandet, förfogade över uppgifter som gav vid handen att artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827 grundade sig på en felaktig bedömning av de aktuella stödens förenlighet.

100    Det skall dessutom konstateras att det faktum att artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827 inte omedelbart upphävdes inte hade någon som helst inverkan på innehållet i artiklarna 1, 3 och 4 i det angripna beslutet, som är föremål för förevarande talan om ogiltigförklaring. Sökandeföretaget har nämligen inte visat, eller ens hävdat, att bibehållandet av beslut 2002/827 under det formella granskningsförfarandet kunde ha betydelse för de berörda parternas möjlighet att inkomma med synpunkter.

101    Vad avser sökandeföretagets argument (se punkt 82 ovan) att den omständigheten att det aktuella beslutet inte upphävdes omedelbart medförde att bolaget tvingades bära kostnader och utstå besvär som följde av de spanska myndigheternas genomförandeförfarande, nöjer sig förstainstansrätten med att konstatera att detta argument, till följd av sin natur, saknar betydelse för förevarande talan om ogiltigförklaring.

102    Även om kommissionen, såsom sökandeföretaget har gjort gällande, antas ha åsidosatt legalitetsprincipen och principen om god förvaltningssed genom att inte upphäva artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827 redan när det formella granskningsförfarandet inleddes, kan en sådan oegentlighet, för det fall den antas föreligga, i alla händelser inte leda till att artiklarna 1, 3 och 4 i det angripna beslutet blir rättsstridiga.

103    Talan kan sålunda inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

 Den tredje grunden om åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och väsentliga formföreskrifter

 Parternas argument

104    Den tredje grunden består av två delar. Den första delen har åberopats i första hand och den andra delen i andra hand.

105    Genom den tredje grundens första del har sökandeföretaget anfört att det preciserades i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet att förfarandet inleddes på nytt i syfte att upphäva artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827 och ersätta sistnämnda beslut med ett nytt slutligt beslut.

106    I det angripna beslutet fastställdes emellertid att stöd på 513 757,49 euro (85 482 054 ESP), avseende bortschaktning i norra delen av sektorn Buseiro, och stöd på 508 456,24 euro (84 600 000 ESP), avseende anläggning av schakt och andra arbeten för att säkerställa ventilationen i sektorn Sorriba, hade missbrukats och var oberättigat. Enligt sökandeföretaget bedömdes emellertid dessa stöd vara förenliga med den gemensamma marknaden i beslut 2002/827, och omfattades därmed inte av artiklarna 1, 2 och 5.

107    Ett av villkoren i artikel 9 i förordning nr 659/1999 är inte uppfyllt eftersom kommissionens gynnsamma bedömning av ovannämnda stöd inte grundade sig på oriktiga upplysningar. Beslutet att inleda upphävandeförfarandet motiveras enbart med att väsentliga formföreskrifter hade åsidosatts i det förfarande som tillämpades vid antagandet av beslut 2002/827. Eftersom villkoren för att tillämpa artikel 9 i förordning nr 659/1999 inte var uppfyllda åsidosatte kommissionen principen om skydd för berättigade förväntningar i den mån som sökandeföretaget med rätta kunde utgå från att beslut 2002/827 var slutligt i den del som avsåg stöd som inte hade fastställts vara oförenliga med den gemensamma marknaden.

108    Sökandeföretaget har betonat att kommissionens bedömning i beslut 2002/827 grundade sig på en handling om exploatering av nedlagd gruvverksamhet, i vilken fördelningen av kostnaderna till följd av nedläggningen av en del av gruvanläggningarna preciserades. Dessa kostnader inbegrep uttryckligen de utgifter för vilka beloppet på 1 022 213,33 euro, avseende bortschaktning i norra delen av sektorn Buseiro och anläggning av schakt och andra arbeten för att säkerställa ventilationen i sektorn Sorriba, var avsett. Det framgår dessutom av beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet för att upphäva beslut 2002/827 att kommissionen stödde sig på denna handling när den preliminärt bedömde de stöd som hade mottagits av sökandeföretaget.

109    Sökandeföretaget har bestritt att motiveringen i beslut 2002/827 inte skulle avse de kostnader som beloppet på 1 022 213,33 euro var avsett för och har erinrat om att motiveringen av en rättsakt inte enbart skall bedömas mot bakgrund av motiveringens lydelse, utan även mot bakgrund av det sammanhang i vilket motiveringen ingår samt omständigheterna i målet (domstolens dom av den 22 mars 2001 i mål C‑17/99, Frankrike mot kommissionen, REG 2001, s. I‑2481, punkt 36, och av den 19 september 2002 i mål C‑114/00, Spanien mot kommissionen, REG 2001, s. I‑7657, punkt 63).

110    Genom den tredje grundens andra del har sökandeföretaget, i andra hand, gjort gällande, för det fall att förstainstansrätten bedömer att det var möjligt att upphäva beslut 2002/827 med stöd av artikel 9 i förordning nr 659/1999 i förevarande fall, att kommissionen åsidosatte det förfarande som var tillämpligt enligt artikel 6 i förordning nr 659/1999.

111    Enligt denna bestämmelse skall kommissionen innan den upphäver ett positivt beslut inleda det formella granskningsförfarandet och, i beslutet att inleda detta förfarande, göra en preliminär bedömning av de delar av beslutet som den har för avsikt att upphäva och ange sina tvivel beträffande det aktuella stödets förenlighet med den gemensamma marknaden. Syftet med detta krav är att ge de berörda parterna möjlighet att inkomma med synpunkter, i enlighet med principen enligt vilken ett ofördelaktigt beslut inte får antas utan att de parter som rättsakten går emot har getts möjlighet att inkomma med synpunkter på de tvivel som kommissionen kan tänkas ha (domstolens dom av den 14 februari 1990 i mål C‑301/87, Frankrike mot kommissionen, REG 1990, s. I‑307, punkt 29, svensk specialutgåva, volym 10, s. 303, generaladvokatens förslag till avgörande i de förenade målen C‑74/00 P och C‑75/00 P, Falck och Acciaierie di Bolzano mot kommissionen, där domstolen meddelade dom den 24 september 2002, REG 2002, s. I‑7869, I‑7876, punkterna 96 och 99, och förstainstansrättens dom av den 6 mars 2003 i de förenade målen T‑228/99 och T‑233/99, Westdeutsche Landesbank Girozentrale och Land Nordrhein-Westfalen mot kommissionen, REG 2003, s. II‑435, punkterna 142 och 147).

112    Det formella granskningsförfarande som inleddes av kommissionen gällde emellertid inte de ståndpunkter i beslut 2002/827 som var gynnsamma för företaget, genom vilka vissa stöd fastställdes vara förenliga med den gemensamma marknaden, utan enbart upphävandet av artiklarna 1, 2 och 5 i detta beslut. Kommissionen gjorde inte heller någon preliminär bedömning eller angav några tvivel med avseende på de stöd som hade bedömts gynnsamt i beslut 2002/827. Tvärtom bedömdes, enligt sökandeföretaget, de stöd som i beslut 2002/827 hade ansetts vara förenliga med den gemensamma marknaden vara detta också i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet.

113    Genom att varken informera de spanska myndigheterna eller sökandeföretaget om de tvivel som den hyste i fråga om de stöd som hade bedömts vara förenliga med den gemensamma marknaden i beslut 2002/827 eller om ett eventuellt upphävande av detta beslut som gick utöver artiklarna 1, 2 och 5, har kommissionen fråntagit Konungariket Spanien och sökandeföretaget möjligheten att framlägga synpunkter härom. Artiklarna 1, 3 et 4 i det angripna beslutet har därmed tillkommit genom ett förfarandefel.

114    Enligt kommissionen saknar sökandeföretaget fog för denna grund.

 Förstainstansrättens bedömning

115    Vad avser den tredje grundens första del konstaterar förstainstansrätten att det följer av skäl 3 i beslut 2002/827 att syftet med beslutet bland annat var att undersöka huruvida de stöd på 3 918 049,35 euro (651 908 560 ESP) och 2 786 246,34 euro (463 592 384 ESP) som betalades ut för år 1998 respektive år 2000 för att täcka de extraordinära kostnader som avses i artikel 5 i beslut nr 3632/93, vilka omfattades av tillståndsbesluten 98/637 och 2001/162, hade missbrukats, samt huruvida de stöd på sammanlagt 2 367 817 euro (393 971 600 ESP) för att täcka de extraordinära kostnader som avses i artikel 5 i beslut nr 3632/93, som betalades ut för år 2001 innan kommissionen hade lämnat sitt godkännande, var förenliga med den gemensamma marknaden.

116    Det följer av artiklarna 1 och 2 i beslut 2002/827, sedda mot bakgrund av skälen 3 och 19–22 i detta beslut, att kommissionen ansåg att de stöd för att täcka extraordinära kostnader som hade beviljats för åren 1998 och 2000 hade missbrukats med avseende på 2 745 428,96 euro (456 800 943 ESP). Vad avser de stöd för att täcka extraordinära kostnader som betalades ut för året 2001 bedömde kommissionen att stöden i deras helhet, det vill säga 2 367 817 euro (393 971 600 ESP), var oförenliga med den gemensamma marknaden.

117    Förstainstansrätten konstaterar således att allt stöd för att täcka extraordinära kostnader som betalades ut för åren 1998, 2000 och 2001, med undantag för 3 958 866,73 euro (658 700 000 ESP) som betalades ut för åren 1998 och 2000 och som inte omnämns i artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827 och därför fortfarande omfattas av tillämpningsområdet för tillståndsbesluten 98/637 och 2001/162, i de ovannämnda artiklarna fastställs vara oförenliga med den gemensamma marknaden. I nämnda artiklar anges också att Konungariket Spanien är skyldigt att återkräva de aktuella stöden.

118    Enligt sökandeföretaget utgör beloppen 513 757,49 euro (85 482 054 ESP) och 508 456,24 euro (84 600 000 ESP), avseende bortschaktning i norra delen av sektorn Buseiro respektive anläggning av schakt och andra arbeten för att säkerställa ventilationen i sektorn Sorriba, en del av beloppet på 3 958 866,73 euro (658 700 000 ESP), vilket motsvarar den del av stöden för att täcka extraordinära kostnader som betalades ut för åren 1998 och 2000 som inte bedömdes ha missbrukats.

119    I motsats till vad sökandeföretaget har anfört kan den omständigheten att kommissionen i beslut 2002/827 inte bekräftade att denna del av stöden för att täcka extraordinära kostnader som betalades ut för åren 1998 och 2000 hade missbrukats inte, med ett motsatsresonemang, anses innebära att institutionen bedömde att tillämpningen avseende denna del av stöden hade skett i överensstämmelse med kraven i artikel 5 i beslut nr 3632/93. Med beaktande av de uppgifter som hade lämnats till den, konstaterade kommissionen endast att det inte fanns anledning att bedöma att dessa stödsummor hade missbrukats. Det faktum att endast en del av de stöd för att täcka extraordinära kostnader som betalades ut för åren 1998 och 2000 fastställdes ha missbrukats i beslut 2002/827 ger således inte sökandeföretaget någon ytterligare individuell rättighet som inte följer av de ursprungliga tillståndsbesluten med avseende på övriga delar av de aktuella stöden, beträffande vilka det inte har fastställts att de har missbrukats. Såsom förstainstansrätten redan har angett i punkt 117 ovan omfattas nämnda delar fortfarande av tillämpningsområdet för tillståndsbesluten 98/637 och 2001/162 och antas av detta skäl inte ha utgjort föremål för missbruk (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 11 maj 2005 i de förenade målen T‑111/01 och T‑133/01, Saxonia Edelmetalle och Zemag mot kommissionen, REG 2005, s. II‑1579, punkt 86).

120    I den mån kommissionen hade för avsikt att upphäva artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827, det vill säga bestämmelserna i vilka stöden för att täcka extraordinära kostnader som betalades ut för åren 1998, 2000 och 2001 fastställdes vara oförenliga med den gemensamma marknaden, och anta ett nytt beslut i detta hänseende, var den dessutom, med avseende på undersökningen av ett eventuellt missbruk av de stöd som hade betalats ut för åren 1998 och 2000, skyldig att genomföra denna undersökning på grundval av exakt samma faktiska omständigheter som förelåg vid antagandet av beslut 2002/827. På samma sätt var kommissionen, då samtliga stöd för att täcka extraordinära kostnader som betalades ut för år 2001 fastställdes vara oförenliga med den gemensamma marknaden, skyldig att undersöka samtliga dessa stöd på nytt. Följaktligen skulle den undersökning som genomfördes i samband med det nya formella förfarandet omfatta allt stöd som undersöktes inom ramen för den första undersökningen i det förfarande som ledde fram till antagandet av beslut 2002/827. Såsom angetts ovan i punkt 115 ovan framgår det emellertid av skäl 3 i beslut 2002/827 att syftet med detta beslut var att undersöka huruvida de belopp på 3 918 049,35 euro (651 908 560 ESP) och 2 786 246,34 euro (463 592 384 ESP) som betalades ut till sökandeföretaget för år 1998 respektive år 2000 inom ramen för artikel 5 i beslut nr 3632/93, hade missbrukats samt huruvida det belopp på 2 367 817 euro (393 971 600 ESP) som betalades ut till sökandeföretaget för år 2001, innan kommissionen hade lämnat sitt godkännande var förenligt med nämnda artikel.

121    Med hänsyn till vad som har anförts ovan kan sökandeföretaget inte med framgång åberopa att det hade berättigade förväntningar på att de stödbelopp som inte bedömdes ha missbrukats i beslut 2002/827 inte omfattades av kommissionens undersökning i det nya formella förfarandet, om vars inledande Konungariket Spanien underrättades genom en skrivelse av den 19 februari 2003.

122    Även om beloppen på 513 757,49 euro (85 482 054 ESP) och 508 456,24 euro (84 600 000 ESP) avseende bortschaktning i norra delen av sektorn Buseiro respektive anläggning av schakt och andra arbeten för att säkerställa ventilationen i sektorn Sorriba inte omfattades av artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827, såsom sökandeföretaget har gjort gällande, kan principen om skydd för berättigade förväntningar likväl inte anses ha åsidosatts i samband med antagandet av det angripna beslutet med anledning av att kommissionen, inom ramen för det sistnämnda beslutet, bedömde att dessa stödbelopp var förenliga med den gemensamma marknaden.

123    Talan kan sålunda inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens första del.

124    Vad gäller den tredje grundens andra del, rörande åsidosättandet av det förfarande som är tillämpligt enligt artikel 6 i förordning nr 659/1999, skall det erinras om att beslutet att inleda det formella förfarandet enligt denna bestämmelse skall möjliggöra för berörda parter att delta på ett verksamt sätt i det formella granskningsförfarandet, under vilket de skall ha möjlighet att lägga fram sina synpunkter. Det är i detta avseende tillräckligt att de berörda parterna får kännedom om kommissionens skäl för att preliminärt bedöma att den aktuella åtgärden utgör ett stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden (förstainstansrättens dom av den 30 april 2002 i de förenade målen T‑195/01 och T‑207/01, Government of Gibraltar mot kommissionen, REG 2002, s. II‑2309, punkt 138, och av den 23 oktober 2002 i de förenade målen T‑269/99, T‑271/99 och T‑272/99, Diputación Foral de Guipúzcoa m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. II‑4217, punkt 105).

125    Under granskningsförfarandet avseende ett statligt stöd skall kommissionen nämligen beakta de berättigade förväntningar som uppgifter i beslutet att inleda granskningsförfarandet kan ha gett upphov till (förstainstansrättens dom av den 5 juni 2001 i mål T‑6/99, ESF Elbe-Stahlwerke Feralpi mot kommissionen, REG 2001, s. II‑1523, punkt 126). Kommissionen skall också ta hänsyn till eventuella berättigade förväntningar genom att inte grunda sitt slutliga beslut på att uppgifter, vilka de berörda parterna med hänsyn till vad kommissionen angett i beslutet att inleda granskningsförfarandet inte ansåg sig behöva inge, saknas.

126    I förevarande fall har sökandeföretaget uppgett att kommissionen i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet inte angav att den tvivlade på att beloppen på 513 757,49 euro (85 482 054 ESP) och 508 456,24 euro (84 600 000 ESP), avseende bortschaktning i norra delen av sektorn Buseiro respektive anläggning av schakt och andra arbeten för att säkerställa ventilationen i sektorn Sorriba, var förenliga med den inre marknaden.

127    Enligt förstainstansrätten innehöll emellertid beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet uppgifter som gjorde det möjligt för de berörda parterna att framföra argument avseende de aktuella stödbeloppens förenlighet med den gemensamma marknaden.

128    Vad avser det stöd som skulle täcka beloppet på 513 757,49 euro (85 482 054 ESP), avseende bortschaktning i sektorn Buseiro, skall det noteras att kommissionen i punkt 5 i beslutet att inleda det formella förfarandet, som har rubriken ”Begäran om upplysningar”, begärde att oberoende gruvexperter skulle komma in med en rapport om bland annat ”huruvida kostnaderna för att förflytta jord i dagbrottet i Buseiro i räkenskaperna bokfördes som rörelsekostnader eller som investeringskostnader”.

129    Såsom kommissionen med rätta betonade i sina svar på förstainstansrättens skriftliga frågor följer det av artikel 5 i beslut nr 3632/93 att stöd för att täcka extraordinära kostnader endast kan utgå för kostnader som inte har anknytning till den löpande produktionen. Denna regel, vilken har till syfte att förebygga att produktionsstöd och stöd för att täcka extraordinära kostnader samtidigt betalas ut för en och samma kostnad, tillämpas i punkt V fjärde stycket i beslut 98/637, samt i skäl 41 i beslut 2001/162.

130    Med beaktande av de tillämpliga bestämmelserna, vilka kommissionen erinrade om i tillståndsbesluten 98/637 och 2001/162, kan sökandeföretaget följaktligen inte ha varit okunnigt om att bokföringen av kostnaden för att förflytta jord inom sektorn Buseiro såsom en produktionskostnad kunde leda till att kommissionen bedömde att de stöd för att täcka extraordinära kostnader som avsåg dessa kostnader inte uppfyllde villkoren i artikel 5 i beslut nr 3632/93.

131    Förstainstansrätten konstaterar att sökandeföretaget har gjort gällande att kostnaderna för att förflytta jord inom sektorn Buseiro följde av nedläggningen av gruvanläggningar. Sökandeföretaget har inte bestritt att dessa kostnader till viss del täcktes av driftstöd i den mening som avses i artikel 3 i beslut nr 3632/93, vilket innebär att nämnda kostnader utgjort föremål för kumulering av stöd.

132    Med hänsyn till vad som anförts ovan anser förstainstansrätten att kommissionens begäran om upplysningar (se punkt 128 ovan) var sådan att sökandeföretaget hade kunnat framföra sina argument och inkomma med de uppgifter som den ansåg var nödvändiga i detta avseende med full kännedom om omständigheterna.

133    Vad avser det stöd som skulle täcka beloppet på 508 456,24 euro (84 600 000 ESP), avseende anläggning av schakt och andra arbeten för att säkerställa ventilationen i sektorn Sorriba, konstaterar förstainstansrätten att kommissionen i punkt 4.2 i beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet, avseende stöd för att täcka extraordinära kostnader för år 2001, har angett att ”kostnaderna för säkerhetsarbeten i gruvan inte motsvarade … omstruktureringen åren 1998–2001, med beaktande av att arbetena [utgjordes] av ventilationsschakt som var nödvändiga för att utvinna andra reserver i sektorn Sorriba”.

134    I punkt 5 i detta beslut, vilken rör begäran om upplysningar, har kommissionen dessutom krävt att de oberoende gruvexperternas rapport skall klargöra huruvida syftet med brytningsarbetena år 2001, som var avsedda att garantera säkerheten i närbelägna sektorer och ändringen av ventilationssystemet, bestod i att garantera säkerheten i gruvdrift som hade lagts ner eller vid arbeten som var nödvändiga för att utvinna nya reserver.

135    Förstainstansrätten konstaterar att kommissionen har uppgett att den tvivlade på att de stöd som var avsedda att täcka kostnaderna för anläggning av schakt och andra arbeten för att säkerställa ventilationen i sektorn Sorriba var förenliga med artikel 5 i beslut nr 3632/93. Sökandeföretaget hade därmed möjlighet att inkomma med synpunkter under det administrativa förfarandet.

136    Eftersom sökandeföretaget inte kan vinna någon framgång med något av de argument som det har åberopat till stöd för den tredje grundens andra del kan talan inte vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

137    Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall på någon del av den tredje grunden.

 Den fjärde grunden om en uppenbart oriktig bedömning

138    Sökandeföretaget har gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den fastställde att sju stödbelopp var oförenliga med den gemensamma marknaden. Förstainstansrätten kommer att pröva de delgrunder som sökandeföretaget har framfört med avseende på varje belopp i tur och ordning.

 Beloppet på 295 409,47 euro (49 152 000 ESP) avseende anläggningen av orter på 1 030 meter i undersektorn La Prohida

–       Det angripna beslutet

139    I skäl 75 i det angripna beslutet har kommissionen bland annat anfört att kostnaden för att anlägga de orter på 1 030 meter som var nödvändiga för att utvinna de 170 000 ton som hade övergetts hade bokförts som en rörelsekostnad av företaget. Eftersom ungefär 40 procent av denna kostnad täcktes av statliga stöd ansåg kommissionen att det, för att förhindra en ackumulering av oförenliga stöd, kunde vara motiverat med en täckning uppgående till som högst 60 procent av kostnaden för anläggning av orterna på 1 030 m, det vill säga 443 114,21 euro (73 728 000 ESP). Kommissionen bedömde därför att det resterande beloppet på 295 409,47 euro (49 152 000 ESP) var oförenligt med den gemensamma marknaden.

–       Parternas argument

140    Sökandeföretaget har gjort gällande att kommissionens bedömning är grundlös med hänsyn till att all utvinning i undersektorn La Prohida har upphört och med beaktande av att institutionen bedömde att stöden för att täcka kostnaderna för den definitiva nedläggningen av orter på sammanlagt 3 070 meter på andra ställen i undersektorn La Prohida var förenliga med den gemensamma marknaden.

141    Kommissionen har uppgett att kostnadsuppskattningen avseende anläggningen av orter på 1 030 meter var överdriven, men har inte presenterat något jämförbart kriterium med vars hjälp den marknadsmässiga kostnaden för nämnda anläggning kan fastställas.

142    Sökandeföretaget har bestritt att en väsentlig del av de nedlagda orterna på 1 030 meter har använts för att utvinna kol och har anfört att kommissionen varken har uppgett exakt vilken del av orterna som skulle ha använts för den påstådda utvinningen av kolreserver eller hur länge detta skulle ha pågått. Sökandeföretaget vidhåller att den ovannämnda orten helt saknade praktisk betydelse innan den stängdes. Nämnda ort hade nämligen uteslutande anlagts för att det skulle vara möjligt att komma åt de 170 000 ton kol som har övergetts. Detta är skälet till att värderingen av dessa orter gjordes i förhållande till hur mycket de hade kostat att anlägga.

143    Som svar på kommissionens argument, enligt vilka 40 procent av kostnaderna för den definitiva nedläggningen av orterna på 1 030 meter i undersektorn La Prohida täcktes av driftstöd, har sökandeföretaget anfört att driftstöden och stöden för att täcka extraordinära kostnader har olika syften och därför skall skiljas åt. Det faktum att dessa kostnader bokfördes som rörelsekostnader i årsredovisningen hindrar inte att de jämställs med extraordinära kostnader, då nämnda kostnader inte är hänförliga till den löpande produktionen, utan till nedläggningen av gruvanläggningar.

144    Kommissionen har gjort gällande att sökandeföretagets argument är grundlösa.

–       Förstainstansrättens bedömning

145    Det skall noteras att sökandeföretaget i sina skriftliga inlagor uttryckligen har medgett att kostnaderna för att anlägga orter på 1 030 meter hade bokförts som rörelsekostnader i företagets räkenskaper. Sökandeföretaget har inte heller bestritt att dessa kostnader, såsom anges i skäl 75 i det angripna beslutet, täcktes av driftstöd i den mening som avses i artikel 3 i beslut nr 3632/93. I den mån sökandeföretaget vid förhandlingen har gjort gällande att kommissionen inte med tillräcklig precision hade fastställt hur stor del av kostnaderna som täcktes av driftstöd, konstaterar förstainstansrätten att sökandeföretaget inte har lämnat någon uppgift av vilken det framgår att institutionen har gjort fel.

146    Under dessa omständigheter kan kommissionen inte anses ha gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den fastställde att det stöd som hade beviljats för att täcka extraordinära kostnader endast var förenligt med avseende på 60 procent av de beaktade kostnaderna. Såsom kommissionen med rätta har anfört skulle ett godkännande av stöd för nedläggning med avseende på 100 procent av dessa kostnader nämligen resultera i en ackumulering av stöd på upp till 140 procent, vilket vore uppenbart oförenligt med den gemensamma marknaden.

147    Förstainstansrätten konstaterar dessutom att sökandeföretagets argument att kommissionen felaktigt bedömde att kostnaden för att anlägga orter på 1 030 meter var överdriven saknar relevans, eftersom det aktuella stödbeloppet fastställdes vara oförenligt med anledning av att anläggningskostnaden hade bokförts som en rörelsekostnad.

148    Slutligen kan sökandeföretaget inte heller stödja sig på att kommissionen har anfört att stöden för att täcka kostnaderna för den definitiva nedläggningen av orter på totalt 3 070 meter på andra ställen i undersektorn La Prohida var förenliga. Kommissionen godkände nämligen dessa stöd med hänsyn till att kostnaderna härför i företagets räkenskaper hade bokförts som hänförliga till tillgångarna.

149    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

 Beloppet på 513 757,49 euro (85 482 054 ESP) avseende förflyttningen av 1 005 080 m³ jord i sektorn Buseiro

–       Det angripna beslutet

150    I skäl 81 i det angripna beslutet har kommissionen uppgett att beloppet på 1 902 805,52 euro (316 600 200 ESP), avseende förflyttningen av 1 005 080 m³ jord i sektorn Buseiro, hade bokförts som en rörelsekostnad i företagets räkenskaper. Kommissionen har noterat att sökandeföretaget hade erhållit stöd som var avsedda att täcka rörelseförluster motsvarande 27 procent av produktionskostnaderna. Följaktligen kunde de 27 procent av 1 902 805,52 euro (316 600 200 ESP) som motsvarade företagets befogade kostnader för förflyttningen, det vill säga 513 757,49 euro, inte täckas av ett stöd för nedläggning, eftersom kostnaderna redan täcktes av stöd som var avsedda att kompensera för rörelseförluster i dagbrottet.

–       Parternas argument

151    Sökandeföretaget har gjort gällande att kommissionen nöjde sig med att anföra att den överflödiga mängden förflyttad jord hade överskattats, utan att åberopa några omständigheter på grundval av vilka det kunde fastställas vilken mängd jord som det hade varit rimligt att förflytta. Sökandeföretaget anser att kommissionens argument att den övergivna kolådern uppvisade en hög askhalt saknar relevans eftersom mängden förflyttad jord för att få tillgång till nivåer på 545 meter över havet där dessa reserver är belägna inte varierade, oberoende av procenthalten aska i de 585 000 ton som hade övergetts.

152    Sökandeföretaget har dessutom gjort gällande att kostnaden för förflyttningen av de extra 1 005 080 m³ jord, vilken var 315 ESP per m³, överensstämde med marknadsvillkoren vid tidpunkten för förflyttningen, vilket de oberoende gruvexperterna bekräftade i sin rapport. Sökandeföretaget har tillagt att detta pris är lägre än sökandeföretagets kostnad för modernisering, igångsättande, lastning och transport av jord åren 1995 och 1996, vilken i genomsnitt uppgick till 352,6 ESP per m³.

153    Som svar på kommissionens argument, enligt vilka 27 procent av kostnaderna för förflyttning av jord i sektorn Buseiro hade täckts av driftstöd, har sökandeföretaget anfört att driftstöden och stöden för att täcka extraordinära kostnader har olika syften och därför skall skiljas åt. Det faktum att dessa kostnader bokfördes som rörelsekostnader i årsredovisningen hindrar inte att de jämställs med extraordinära kostnader, då nämnda kostnader inte är hänförliga till den löpande produktionen, utan till nedläggningen av gruvanläggningar.

154    Kommissionen har gjort gällande att sökandeföretagets argument är grundlösa.

–       Förstainstansrättens bedömning

155    Det skall noteras att sökandeföretaget i sina skriftliga inlagor uttryckligen har medgett att kostnaderna för att förflytta 1 005 080 m³ jord hade bokförts som rörelsekostnader i företagets räkenskaper, vilket de oberoende gruvexperterna för övrigt hade angett i sin rapport. Sökandeföretaget har inte heller bestritt att dessa kostnader, såsom anges i skäl 81 i det angripna beslutet, till 27 procent täcktes av driftstöd. Såsom anges i punkt 145 ovan konstaterar förstainstansrätten att sökandeföretaget, i den mån som det vid förhandlingen gjorde gällande att kommissionen inte med tillräcklig precision hade fastställt hur stor del av kostnaderna som täcktes av driftstöd, inte har lämnat någon uppgift av vilken det framgår att institutionen har gjort fel.

156    Under dessa omständigheter kan kommissionen inte anses ha gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den fastställde att det stöd som hade beviljats för att täcka extraordinära kostnader endast var förenligt med avseende på 73 procent av de sammanlagda kostnaderna för förflyttningen av de aktuella 1 005 080 m³ jord. Såsom kommissionen med rätta har anfört skulle ett godkännande av stödet för nedläggning med avseende på 100 procent av dessa kostnader nämligen resultera i en ackumulering av stöd på upp till 127 procent, vilket vore uppenbart oförenligt med den gemensamma marknaden.

157    Förstainstansrätten konstaterar dessutom att sökandeföretagets invändningar mot de synpunkter som kommissionen framförde i fullständighetens intresse rörande överskattningen av mängden förflyttad jord och kostnaden för detta arbete saknar relevans eftersom beloppet på 513 757,49 euro i det angripna beslutet fastställdes vara oförenligt med den gemensamma marknaden med anledning av att kostnaderna för förflyttningen av jorden hade bokförts som rörelsekostnader i företagets räkenskaper.

158    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

 Beloppet på 547 066,46 euro (91 024 200 ESP), motsvarande värdet på de garantier som har ställts till Asturiens regering som säkerhet för återställandet av mark

–       Det angripna beslutet

159    I skäl 85 i det angripna beslutet har kommissionen angett att kostnaden om 547 066,46 euro (91 024 200 ESP), motsvarande de garantier som ställts till Asturiens regering som säkerhet för återställandet av mark med anledning av utvinningen i dagbrottsfyndigheten, utgör en del av produktionskostnaderna för kolet som utvinns i Buseirosektorns västra zon. Enligt kommissionen var ”återställandet av mark … den sista delen i ett dagbrotts produktionscykel och kostnaden för detta återställande [var] en del av den totala kostnaden för det utvunna kolet”. Sökandeföretaget har enligt kommissionen ”inte förklarat hur det faktum att deponin har övergivits har medfört extra kostnader för återställandet”. Sökandeföretaget har tvärtom motiverat dessa kostnader ”med stöd av den lagenliga skyldigheten i kungligt dekret 1116/1984 av den 9 maj 1984 och i kungörelse från industri- och energiministeriet av den 13 juni 1984 till utvecklande av dekretet, enligt vilken påverkade områden [skulle] återställas efter utvinningen”. Kommissionen har vidare uppgett att ”företaget mottog statliga stöd för täckning av den totala rörelseförlusten för Buseirodagbrottet, inklusive dess återställande [och att] det nya stödet [lades] … till de[t] som [hade] mottagits för täckning av rörelseförluster”. Följaktligen bedömde institutionen att stödet på 547 066,46 euro (91 024 200 ESP) inte kunde godkännas.

–       Parternas argument

160    Sökandeföretaget har anfört att gruvföretagen är skyldiga att återställa marken i nedlagda koldagbrott enligt kungligt dekret 1116/1984 av den 9 maj 1984 och kungörelsen från industri- och energiministeriet av den 13 juni 1984 till utvecklande av dekretet.

161    Sökandeföretaget har enligt egna uppgifter återställt 77 hektar av den mark som berördes av utvinningen i dagbrottsfyndigheten i Buseiro. En del av denna yta, närmare bestämt 24,87 hektar, motsvarade ytan av en deponi i den östra zonen av fyndigheten i Buseiro vilken hade övergetts på grund av den nya nivån. Sökandeföretaget har uppgett att det, i enlighet med sina lagstadgade skyldigheter, hade ställt säkerheter som uppgick till ett sammanlagt belopp på 1 693 504,15 euro (281 775 381 ESP) såsom garantier för återställandet av mark, och att kostnaden för återställandet av deponins 24,87 hektar hade uppskattats proportionellt i förhållande till de ställda säkerheterna. Kostnaden uppgick således till 547 066,46 euro (91 024 200 ESP).

162    Sökandeföretaget har gjort gällande att övergivandet och återställandet av marken ägde rum efter den modernisering, rationalisering och omstrukturering som företaget genomförde för att komma i åtnjutande av de stöd för att täcka extraordinära kostnader som föreskrivs i artikel 5 i beslut nr 3632/93, och inte efter det att kolproduktionen hade upphört i Buseiro. Sökandeföretaget har gjort gällande att det inte är logiskt att kommissionen anser att kostnaderna för att överge deponin är motiverade, men inte kostnaderna för att återställa deponin, när de sistnämnda kostnaderna har ett direkt samband med nämnda övergivande.

163    Sökandeföretaget har gjort gällande att kommissionens resonemang innebär att ingen kostnad som har uppstått med anledning av att lagstadgade skyldigheter uppfylls kan betecknas som en extraordinär kostnad i den mening som avses i artikel 5 i beslut nr 3632/93. Detta skulle innebära att punkt I e i bilagan till nämnda beslut, enligt vilken extraordinära kostnader utgör resterande kostnader på grund av juridiska, administrativa eller skattemässiga bestämmelser, helt saknar praktisk betydelse.

164    Sökandeföretaget har besvarat förstainstansrättens skriftliga frågor med att det angripna beslutet innehåller ett fel. I nämnda beslut anges att deponin på 24,87 hektar var belägen i sektorn Buseiros västra zon. Deponin befann sig i själva verket i denna sektors östra zon. Sökandeföretaget har dessutom preciserat att denna mark inte behövdes för gruvdriften i sektorn Buseiros västra zon och att den inte hade använts för detta ändamål. Vid förhandlingen återkom emellertid sökandeföretaget till denna uppgift och anförde att den aktuella marken hade använts för förvaring av spillror från utvinningen av kol i sektorn Buseiros västra del.

165    Kommissionen har gjort gällande att sökandeföretagets argument är grundlösa.

–       Förstainstansrättens bedömning

166    Förstainstansrätten noterar att sökandeföretaget endast har gjort gällande att övergivandet och återställandet av marken ägde rum efter de omstruktureringar som hade vidtagits för att erhålla stöd enligt artikel 5 i beslut nr 3632/93.

167    Eftersom företagen, i enlighet med kungligt dekret 1116/1984 av den 9 maj 1984, under alla omständigheter måste bära kostnaderna för återställande av mark när produktionscykeln avslutas, vilket parterna är ense om, utgör dessa kostnader en del av gruvdriften. Kommissionen kunde följaktligen, utan att göra sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning, bedöma att dessa kostnader normalt utgör en del av produktionskostnaderna.

168    Med hänsyn till att sökandeföretaget har erhållit stöd för att täcka rörelseförluster kunde kommissionen bedöma att dessa kostnader redan hade täckts av driftstöd och att stöd för att täcka extraordinära kostnader skulle läggas till de stöd som hade erhållits för att täcka rörelseförluster.

169    Under dessa omständigheter konstaterar förstainstansrätten att det inte framgår av sökandeföretagets argument att det, under det administrativa förfarandet, lämnade uppgifter till kommissionen som visade att en del av kostnaderna för att återställa den aktuella deponin på 24,87 hektar, till följd av nedläggningen av gruvdriften i en del av reserverna i sektorn Buseiro, inte hade täckts av intäkterna från gruvdriften.

170    Med hänsyn till vad som har anförts ovan konstaterar förstainstansrätten att kommissionen inte gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den bedömde att stödet på 547 066,46 euro (91 024 200 ESP) var oförenligt med den gemensamma marknaden.

171    Vad avser sökandeföretagets argument, enligt vilket stöd för att täcka extraordinära kostnader bör kunna beviljas för kostnader för att återställa mark, eftersom andra kostnader som är hänförliga till övergivandet av deponin har bedömts vara motiverade, nöjer sig förstainstansrätten med att konstatera att kostnaderna för återställande består av kostnader som sökandeföretaget i alla händelser måste bära när prooduktionscykeln avslutats. Kommissionen kunde således, utan att det utgör en motsägelse, å ena sidan fastställa att andra kostnader som var hänförliga till övergivandet av deponin kunde täckas av stöd för omstrukturering eftersom sökandeföretaget inte skulle ha varit tvungen att bära dessa kostnader om det inte hade minskat sin produktionskapacitet, och å andra sidan fastställa att kostnaderna för att återställa 24,87 hektar mark normalt är hänförliga till rörelsekostnaderna eftersom dessa kostnader, såsom anges i punkt 167 ovan, i alla händelser skall bäras av sökandeföretaget när produktionscykeln avslutas.

172    Sökandeföretaget har inte heller stöd för påståendet att kommissionens resonemang innebär att punkt I e i bilagan till beslut nr 3632/93 förlorar sin praktiska betydelse. Kommissionens resonemang grundar sig nämligen på att sökandeföretaget förr eller senare skall bära kostnaderna för att återställa mark eftersom detta arbete ingår i produktionscykelns sista skede. Enligt punkt I e i bilagan till beslut nr 3632/93 täcks icke desto mindre kostnader på grund av juridiska, administrativa eller skattemässiga bestämmelser som företaget inte skulle ha behövt bära om omstruktureringar inte hade genomförts.

173    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

 Beloppet på 372 176,75 euro (61 925 000 ESP) motsvarande inköpsvärdet av den angränsande marken i sektorn Buseiros västra zon vilken övergavs till följd av ändringen av nivån

–       Det angripna beslutet

174    I skäl 86 i det angripna beslutet har kommissionen anfört följandet:

”Den mark som företaget har förvärvat för dagbrottsutvinningen återfinns bland företagets tillgångar, men den är inte en avskrivningsbar tillgång. Kommissionen kan inte godkänna stödet om 372 176,75 euro (61 925 000 ESP), motsvarande markens inköpsvärde, eftersom det inte kan anses vara fråga om förlust av tillgångar och stödet inte överensstämmer med någon av punkterna i bilagan till förordning (EG) nr 1407/2002.”

–       Parternas argument

175    Sökandeföretaget har gjort gällande att köpet av den aktuella marken gjorde det möjligt att utföra de schaktningsarbeten och anlägga de sluttningar som krävdes för att utvinna fyndigheter i enlighet med det ursprungliga projektet. Dessa arbeten förlorade emellertid sin betydelse efter det att nivån hade ändrats i fyndighetens västra zon. Sökandeföretaget har preciserat att prisskillnaden mellan den mark som har köpts är hänförlig till det pris överstigande marknadspriset som säljaren lyckades ta ut till följd av att införskaffandet av den omfattande egendomen var brådskade.

176    Sökandeföretaget har anfört att denna mark inte utgör förlorade eller avskrivningsbara tillgångar. Enligt sökandeföretaget kan de aktuella kostnaderna betecknas som extraordinära värdeminskningar i den mening som avses i punkt I k i bilagan till beslut nr 3632/93.

177    Sökandeföretaget har vidare gjort gällande att kommissionen motsade sig själv när den, för att bedöma att stödet för att täcka restvärdet av undersektorn La Prohida, vilket uppgick till 2 053 495,41 euro (341 672 888 ESP) var motiverat, inkluderade kostnaden för att förvärva övergiven mark efter stängningen av undersektorn till ett belopp av 10 436 600 ESP.

178    Kommissionen har gjort gällande att sökandeföretagets argument är grundlösa.

–       Förstainstansrättens bedömning

179    Enligt punkt I k i bilagan till beslut nr 3632/93 kan de stöd som avses i artikel 5 i detta beslut täcka kostnader som härrör från ”extraordinära värdeminskningar som uppstått genom omstrukturering av industrin (utan hänsyn till eventuella uppskrivningar efter den 1 januari 1986 som är högre än inflationstakten)”.

180    I förevarande fall nöjer sig förstainstansrätten med att konstatera att sökandeföretaget i sina skriftliga inlagor har medgett att den aktuella marken inte har skrivits av efter det att den verksamhet för vilken den användes hade upphört. Sökandeföretaget kan således inte på goda grunder göra gällande att dessa kostnader ingår i den kategori som avses i punkt I k i bilagan till beslut nr 3632/93.

181    Under dessa omständigheter kan kommissionen inte anses ha gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den bedömde att de aktuella kostnaderna inte kunde täckas av stöden för omstrukturering.

182    Sökandeföretaget har icke desto mindre gjort gällande att kommissionens praxis är inkonsekvent och motsägelsefull eftersom institutionen accepterade att det stöd som skulle täcka restvärdet på undersektorn La Prohida även täckte kostnaden för att förvärva övergiven mark. Det skall likväl noteras att denna omständighet inte påverkar ovannämnda slutsats, enligt vilken kommissionen inte gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den fastställde att inköpsvärdet på den mark som företaget förvärvade för utvinning i dagbrottet inte motsvarade den extraordinära värdeminskning som avses i punkt I k i bilagan till beslut nr 3632/93, eftersom det är klarlagt att denna mark inte utgör en avskrivningsbar tillgång.

183    I den mån som kommissionen accepterade att kostnader för mark som inte hade skrivits av täcktes av stöd för extraordinära kostnader enligt punkt I k i bilagan till beslut nr 3632/93, eller en jämförbar bestämmelse i förordning nr 1407/2002, konstaterar förstainstansrätten dessutom att ett sådant accepterade inte innebar att det angripna beslutet hade tillkommit genom en uppenbart oriktig bedömning i detta hänseende. Kommissionen skall snarare anses ha gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning genom att acceptera att kostnaden för att förvärva icke avskriven övergiven mark efter det att verksamheten inom undersektorn La Prohida hade lagts ner kunde täckas av stöd för extraordinära kostnader. Det skall noteras att sökandeföretaget enligt legalitetsprincipen inte till sin egen förmån kan åberopa en rättsstridighet som har begåtts inom ramen för bedömningen av annat stöds förenlighet med den gemensamma marknaden (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑327/94, SCA Holding mot kommissionen, REG 1998, s. II‑1373, punkt 160).

184    Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

 Beloppet på 1 403 316,30 euro (233 492 186 ESP) avseende kostnaderna för att återbetala bidrag som beviljats inom ramen för PEAC

–       Det angripna beslutet

185    I skäl 87 i det angripna beslutet, som rör det återbetalningspliktiga bidrag på 1 403 316,30 euro (233 492 186 ESP) som sökandeföretaget mottog inom ramen för den Strategiska planen för konkurrenskraftiga åtgärder (Plan Estratégico de Acción Competitiva) (nedan kallad PEAC), vars syfte var att finansiera projekt för främjande av kolproduktion under ekonomiskt lönsamma förhållanden och produktionsökning, har kommissionen uppgett att dessa lån ”mottogs under perioden 1990–1993, då projekten genomfördes” och att det framgår av bilaga III till det avtal som hade ingåtts med industri- och energiministeriet att det återbetalningspliktiga lånet på 313 500 000 ESP främst var avsett för införandet av det nya systemet för utvinning genom ”soutirage”. Enligt kommissionen hänvisade ”bilaga III till PEAC‑avtalet … till ’klara indikationer på exceptionell utvinning i dagbrott, vilket skulle öka gruppens beräknade lönsamhet’, och på ett årligt produktionsmål om 240 000 säljbara ton, vilket överträffades”.

186    Kommissionen konstaterade att återbetalningen av 233 492 186 ESP (1 403 316 euro) åren 1999 och 2000 utgjorde återbetalning av de lån som hade mottagits mellan 1990 och 1993 och hade inget samband med den plan på driftsinskränkning under perioden 1998–2001 som företaget hade anmält till kommissionen. Kommissionen har tillika uppgett att det framgick av skrivelsen från industri- och energiministeriet med datum för avsändande den 22 december 1997, samt av annan dokumentation som hade skickats till kommissionen, att de återbetalningar som företaget gjorde under åren 1999 och 2000 var mycket större än de som angavs i den ursprungliga planen, på grund av de försenade betalningarna. Kommissionen noterade också att det återbetalningspliktiga lånet på 313 500 000 ESP åtföljdes av ett icke återbetalningspliktigt bidrag på 209 miljoner ESP och ett annat icke återbetalningspliktigt bidrag på 23 miljoner ESP avsett för teknologisk forskning och utveckling.

187    Kommissionen har erinrat om att sökandeföretaget varje år mottog stöd som var avsett att täcka ungefär 40 procent av kostnaderna för utvinningen under jord och 27 procent av kostnaderna för dagbrottsutvinningen. Dessutom godkändes hela restvärdet den 31 december 2000 av tillgångarna i undersektor La Prohida och i en stor del av Buseirosektorn i det angripna beslutet. Kommissionen bedömde sålunda att stödet till ett belopp på 233 492 186 ESP (181 292 186 ESP för år 1998 och 52 200 000 ESP för år 2000) motsvarande återbetalningen av PEAC‑bidragen, som skulle kunna inkludera investeringar i gruvarbete i undersektor La Prohida, skulle innebära en ackumulering av stöd som är oförenlig med den gemensamma marknaden.

–       Parternas argument

188    Sökandeföretaget har anfört att det bland annat mottagit 313 500 000 ESP såsom återbetalningspliktigt bidrag vilket, i enlighet med det avtal som hade ingåtts med industri- och energiministeriet den 30 december 1989, hade använts för anläggningar och tillgångar som var avsedda att utöka gruvdriften. Tidsplanen för återbetalning av detta belopp omfattade enligt sökandeföretaget perioden mellan åren 1994 och 2000. Åren 1999 och 2000 betalade sökandeföretaget tillbaka sammanlagt 233 492 186 ESP.

189    Sökandeföretaget har gjort gällande att det var skyldigt att återbetala detta belopp, vilket ursprungligen var avsett att öka företagets produktionskapacitet, samtidigt som det påbörjade arbetet med att progressivt minska denna kapacitet under åren 1998 och 2000 i fyndigheterna i Buseiro och La Prohida. Sökandeföretaget kunde således inte kompensera och betala igen det ovannämnda beloppet genom att öka sin utvinningskapacitet.

190    Kommissionen har gjort gällande att sökandeföretagets argument är grundlösa.

–       Förstainstansrättens bedömning

191    Det skall noteras att sökandeföretaget inte har bestritt att godkännandet av stöd för omstrukturering innebar en ackumulering av oförenliga stöd, eftersom företaget hade mottagit stöd som var avsedda att täcka ungefär 40 procent av kostnaderna för utvinningen under jord och 27 procent av kostnaderna för dagbrottsutvinningen, å ena sidan, och eftersom de stöd som var avsedda att täcka hela restvärdet den 31 december 2000 av tillgångarna i undersektor La Prohida och i en stor del av Buseirosektorn hade godkänts i det angripna beslutet, å andra sidan. Sökandeföretaget har inte heller bestritt att de återbetalningar som det gjorde åren 1999 och 2000 var betydligt större än vad som angavs i den ursprungliga planen till följd av försenade inbetalningar.

192    Förstainstansrätten konstaterar dessutom att sökandeföretaget inte har visat att det under det administrativa förfarandet försåg kommissionen med precisa uppgifter på grundval av vilka institutionen vid behov kunde fastställa hur stor den del av det lån som hade beviljats inom ramen för PEAC var som inte redan hade amorterats genom den ökning av utvinningskapaciteten som skedde innan omstruktureringsåtgärderna vidtogs, och som inte heller inkluderades i restvärdet av de gruvarbeten som täcktes av stödet för att täcka extraordinära kostnader.

193    Med beaktande av vad som har anförts ovan konstaterar förstainstansrätten att kommissionen inte gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning i skäl 87 i det angripna beslutet när den inte godkände beloppet på 1 403 316,30 euro (233 492 186 ESP) avseende kostnaderna till följd av återbetalningen av de bidrag som beviljats inom ramen för PEAC.

194    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

 Beloppet på 602 146,29 euro (100 188 713 ESP) avseende anläggning av schakt och andra arbeten för att säkerställa ventilationen i sektorn Sorriba

–       Det angripna beslutet

195    I skälen 83 och 105 i det angripna beslutet har kommissionen anfört att stödet om 602 146,29 euro (100 188 713 ESP) avsåg anläggning av schakt och andra arbeten för att säkerställa ventilationen i sektorn Tres Hermanos. Dessa kostnader utgjorde investeringar i gruvrelaterad infrastruktur. Enligt kommissionen kunde kostnaderna för nya investeringar inte anses som ärvda åtaganden enligt förordning nr 1407/2002, och inte heller enligt beslut nr 3632/93. Kommissionen har dessutom anfört att Konungariket Spanien, enligt vad som framgår av dess underrättelse av den 19 december 2002, inte hade för avsikt att bevilja några investeringsstöd av det slag som avses i artikel 5.2 i förordning nr 1407/2002 inom ramen för planen 2003–2007 för omstrukturering av kolindustrin. Ett sådant investeringsstöd skulle dessutom enligt kommissionen ha varit oförenligt med de stöd för täckning av rörelseförluster i Sorribagruppen som Spanien ger till González y Díez SA. Stödet överensstämde nämligen inte med punkt I l i bilagan till beslut nr 3632/93 eftersom nämnda investering syftade till utvinning av reserverna i undersektor Tres Hermanos. Stödet överensstämde inte heller med bilagan till förordning nr 1407/2002. Enligt kommissionen kunde de nya investeringarna följaktligen inte anses vara ärvda åtaganden.

–       Parternas argument

196    Sökandeföretaget har anfört att den progressiva nedläggningen av undersektorn La Prohida förutsatte att det ventilationssystem som fanns i gruvan som fortsatte att användas återanpassades. Följaktligen hade 463 meter ventilationsschakt anlagts till en kostnad av sammanlagt 581 825,70 euro (96 807 659,90 ESP).

197    Sökandeföretaget har gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den bedömde att ventilationsarbetena var ämnade för utvinningen i undersektorn Tres Hermanos. Sökandeföretaget har betonat att nedläggningen av undersektorn La Prohida ägde rum stegvis, vilket gjorde det nödvändigt att anpassa det interna ventilationssystemet för de orter som provisoriskt fortsatte att användas för utvinning i enlighet med kraven i de spanska föreskrifterna. Eftersom de ventilationsschakt och de orter där nämnda schakt användes därefter har lagts ner kan anpassningen av ventilationssystemet inte anses utgöra en ny investering.

198    Sökandeföretaget har tillagt att utöver anläggningen av de ovannämnda ventilationsschakten och återställandet av en tvärort utfördes andra arbeten, som var nödvändiga för att återställa ventilationen i gruvan, för att skapa en förbindelse mellan den fjärde nivån i undersektorn Tres Hermanos och den första nivån i undersektorn La Prohida. Sökandeföretaget har uppgett att dessa ventilationsschakt anlades till följd av nedläggningen av undersektorn La Prohida och att de inte hade anlagts om denna undersektor inte definitivt hade lagts ner.

199    Vid förhandlingen preciserade sökandeföretaget att ventilationssystemet i undersektorn Tres Hermanos vid tidpunkten för förhandlingen fortfarande var i bruk och grundade sig på en ventilator som är belägen i undersektorn La Prohida. Nämnda undersektor har därefter helt lagts ner.

200    Kommissionen har gjort gällande att sökandeföretagets argument är grundlösa.

–       Förstainstansrättens bedömning

201    Det följer av artikel 5 i beslut nr 3632/93 att stöden för att täcka extraordinära kostnader har till syfte att täcka kostnader som uppstår eller har uppstått genom modernisering, rationalisering och omstrukturering av kolindustrin och som inte har anknytning till den löpande produktionen.

202    Såsom sökandeföretaget självt har medgett var det nödvändigt att utföra vissa arbeten med anledning av nedläggningen av undersektorn La Prohida för att säkerställa ventilationen i undersektorn Tres Hermanos, vilken fortsatte att vara i bruk. De aktuella ventilationsarbetena, för det fall de föranleddes av nedläggningen av gruvan La Prohida, har följaktligen anknytning till den löpande produktionen i gruvan Tres Hermanos, i den mening som avses i artikel 5 i beslut nr 3632/93.

203    Även om sökandeföretaget anser att de aktuella arbetena var nödvändiga för att säkerställa ventilationen i undersektorn La Prohida under den period som föregick nedläggningen av densamma, anser förstainstansrätten att kommissionen, med hänsyn till förhållandet mellan de investerade summorna och den provisoriska karaktären av ventilationen i undersektorn La Prohida under den period när den höll på att läggas ner, utan att göra sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning kunde bedöma att dessa arbeten i själva verket hade till syfte att säkerställa ventilationen i undersektorn Tres Hermanos och att de därför hade anknytning till den löpande produktionen. Kommissionens bedömning stöds av att det aktuella ventilationssystemet fortfarande är i bruk och säkerställer ventilationen i undersektorn Tres Hermanos, vilket sökandeföretaget bekräftade vid förhandlingen.

204    Förstainstansrätten konstaterar följaktligen att kommissionen, med hänsyn till den information som den förfogade över, inte gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den beslutade att inte godkänna beloppet på 602 146,29 euro (100 188 713 ESP), avseende anläggning av schakt och andra arbeten för att säkerställa ventilationen i sektorn Sorriba.

205    Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

 Beloppet på 601 012,10 euro (100 000 000 ESP) som är avsett att täcka extraordinära kostnader för omstrukturering som i framtiden orsakas av nedläggningen av undersektorn La Prohida

–       Det angripna beslutet

206    I skälen 84 och 106 i det angripna beslutet har kommissionen angett att reserven på 601 012,10 euro (100 000 000 ESP) som är avsedd att täcka extraordinära kostnader för omstrukturering som i framtiden orsakas av nedläggningen av undersektorn La Prohida, den partiella nedläggningen av Buseirosektorn, eller av båda, inte hade inkluderats i Konungariket Spaniens anmälan om planerade stöd för år 2001. Eftersom beloppet överstiger det belopp som anmälts och betalats ut i förskott av Konungariket Spanien för nämnda år kunde det enligt kommissionen inte förklaras vara förenligt.

–       Parternas argument

207    Sökandeföretaget har allra först anfört att kommissionen gjorde sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning när den bedömde att den aktuella reserven inte bara avsåg undersektorn La Prohida, utan även sektorn Buseiro. Av de oberoende gruvexperternas rapport framgår att nämnda reserv endast syftade till att täcka framtida kostnader för fyndigheten under jord i undersektorn La Prohida.

208    Sökandeföretaget har vidare gjort gällande att Konungariket Spanien i anmälningarna av de stöd som beviljas för att täcka extraordinära kostnader inte gjorde någon åtskillnad mellan utgiftsposterna beroende på ändamålet med desamma. Anmälningarna avsåg de sammanlagda beloppen av stöden till kolindustrin, vilket styrks av att kommissionens tillståndsbeslut avser de totala beloppen och inte innehåller några analyser av de enskilda kostnaderna för de företag som mottog stöden. Sökandeföretaget har tillagt att det i kommissionens beslut nr 341/94/EKSG av den 8 februari 1994 om genomförande av beslut nr 3632/93/EKSG (EGT L 49, s. 1; svensk specialutgåva, område 8, volym 2, s. 33), inte anges att medlemsstaterna är skyldiga att precisera vilka utgifter som stöden för att täcka extraordinära kostnader avser eftersom inget särskilt formulär krävs för anmälan av de stöd som föreskrivs i artikel 5 i beslut nr 3632/93 enligt punkt 3 i bilaga 2 till beslut nr 341/94. Kommissionen kan således inte med framgång göra gällande att den reserv på 601 012,10 euro (100 000 000 ESP) som sökandeföretaget har skapat för att täcka framtida kostnader för skador på ytan inte omfattades av Konungariket Spaniens anmälan om planerade stöd för år 2001.

209    Dessutom beviljades sökandeföretaget åren 1998, 2000 och 2001 inte bara stöd för utgifter som faktiskt hade uppkommit, utan även såsom reserver för framtida kostnader.

210    Sökandeföretaget har också gjort gällande att den aktuella reserven inte utgjorde en ökning av den reserv som sökandeföretaget skapade år 2001. Av sökandeföretagets årsbokslut för år 2001 framgår nämligen att en reserv på 70 000 000 ESP hade skapats för att täcka utgifterna till följd av att verksamheten upphörde i undersektorn La Prohida. Denna summa visade sig emellertid vara otillräcklig för att täcka nämnda utgifter.

211    Kommissionen har gjort gällande att denna reserv inte motsvarar något av de stöd som har anmälts eller betalats ut av Konungariket Spanien. Enligt kommissionen försöker sökandeföretaget förmå förstainstansrätten att fastställa att en del av de missbrukade och oförenliga stöden är förenliga med den gemensamma marknaden genom att koppla nämnda stöd till framtida obestämda kostnader vars överensstämmelse med de verkliga nedläggningskostnaderna kommissionen inte kan kontrollera. Av denna anledning kan inget sådant stöd godkännas. Kommissionen har tillagt att de stöd som har godkänts i förevarande fall med råge täcker kostnaderna för nedläggningen, utan att det är nödvändigt att föreskriva reserver för ytterligare framtida kostnader. Motsvarande kostnader i andra medlemsstater är dessutom betydligt lägre.

–       Förstainstansrättens bedömning

212    Det skall till att börja med noteras att sökandeföretaget har bestritt att beloppet på 601 012,10 euro (100 000 000 ESP) inte hade inkluderats i Konungariket Spaniens anmälan om planerade stöd för år 2001. Följaktligen har sökandeföretaget även bestritt att detta belopp inte inkluderades i de stöd som faktiskt betalades ut för år 2001, innan kommissionen hade lämnat sitt godkännande.

213    Det skall vidare noteras att det följer av kommissionens svar på förstainstansrättens frågor att Konungariket Spanien med avseende på år 2001 anmälde ett stöd på 393 971 600 ESP (vilket motsvarar 2 367 817 euro) till förmån för sökandeföretaget. Såsom kommissionen har anfört anges det i artikel 2 i det angripna beslutet att stödet på 2 249 759,37 euro (374 328 463 ESP), för att avseende år 2001 täcka extraordinära kostnader för nedläggningar, är förenligt med den gemensamma marknaden.

214    Om kommissionen hade godkänt beloppet på 601 012,10 euro (100 000 000 ESP) skulle detta följaktligen ha inneburit att det sammanlagda stödbeloppet för att täcka extraordinära kostnader avseende år 2001 som förklarades vara förenligt med den gemensamma marknaden höjdes till en nivå som överstiger nivån på det belopp som anmäldes av Konungariket Spanien och det belopp på 2 303 817 euro (383 322 896 ESP) som faktiskt betalades ut till sökandeföretaget.

215    Det skall likväl konstateras att en del av beloppet på 601 012,10 euro (100 000 000 ESP), nämligen 54 057,63 euro (8 994 433 ESP), understeg det sammanlagda belopp på 2 303 817 euro (383 322 896 ESP) som faktiskt betalades ut till sökandeföretaget.

216    Kommissionen har inte åberopat några omständigheter av vilka det framgår att detta belopp på 54 057,63 euro inte hade inkluderats i det sammanlagda stödbelopp som Konungariket Spanien anmälde till kommissionen.

217    I den mån som en del av beloppet på 601 012,10 euro (100 000 000 ESP) som skulle användas för att skapa den aktuella reserven kunde ha täckts av de stöd som faktiskt hade betalats ut till företaget, ankom det på kommissionen att avgöra huruvida detta belopp på 601 012,10 euro (100 000 000 ESP) eller åtminstone den relevanta delen härav, motsvarande 54 057,63 euro (8 994 433 ESP), uppfyllde villkoren i bestämmelserna för att komma i fråga för stöd för att täcka extraordinära kostnader.

218    Det skall emellertid konstateras att det inte följer av det angripna beslutet att kommissionen genomförde en sådan undersökning. Kommissionen undersökte nämligen inte det belopp som hade avsatts för att skapa den aktuella reserven, vare sig i förhållande till artikel 5 i beslut nr 3632/93 eller i förhållande till artikel 7 i förordning nr 1407/2002. Såsom följer av punkt 206 ovan nöjde sig institutionen med att i skälen 84 och 106 i det angripna beslutet konstatera att beloppet på 601 012,10 euro (100 000 000 ESP) översteg det belopp som hade anmälts och som hade betalats ut innan kommissionen lämnade sitt godkännande.

219    Genom att inte undersöka huruvida åtminstone beloppet på 54 057,63 euro (8 994 433 ESP), vilket ingick i det totala beloppet på 601 012,10 euro (100 000 00 ESP), som var avsett för att skapa en reserv för att täcka extraordinära kostnader för omstrukturering som i framtiden orsakas av nedläggningen av undersektorn La Prohida, kunde komma i fråga för stöd för att täcka extraordinära kostnader, åsidosatte kommissionen följaktligen de tillämpliga bestämmelserna.

220    I den mån som kommissionen i sitt svaromål också har gjort gällande att sökandeföretaget åberopade den aktuella reserven i syfte att förmå kommissionen att fastställa att de missbrukade och oförenliga stöden var förenliga, konstaterar förstainstansrätten att det saknas stöd för detta påstående. Denna omständighet förekommer inte heller bland motiven till det angripna beslutet på vilka kommissionen grundade sitt beslut att inte förklara det stöd som var avsett att täcka den aktuella reserven förenligt med den gemensamma marknaden. Avsaknaden av sådana motiv kan inte rättas till under rättegången (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 26 november 1981 i mål 195/80, Michel mot parlamentet, REG 1981, s. 2861, punkt 22).

221    Talan skall således bifallas såvitt avser denna delgrund.

222    Med hänsyn till vad som har anförts ovan skall talan bifallas såvitt avser den fjärde grunden i den del den rör beloppet på 601 012,10 euro (100 000 000 ESP), motsvarande reserven för att täcka extraordinära kostnader för omstrukturering som i framtiden orsakas av nedläggningen av undersektorn La Prohida, och det till ett belopp av 54 057,63 euro (8 994 433 ESP). Talan kan emellertid inte vinna bifall såvitt avser denna delgrund eller den fjärde grunden i övrigt.

 Slutsats

223    Med hänsyn till samtliga dessa skäl skall artikel 3 b i det angripna beslutet, i den mån som beloppet på 54 057,63 euro (8 994 433 ESP) inkluderas, och artikel 4.1 b i det angripna beslutet ogiltigförklaras. Talan skall ogillas i övrigt.

 Rättegångskostnader

224    Enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, besluta att kostnaderna skall delas eller att vardera parten skall bära sin kostnad.

225    Eftersom talan delvis bifalls i förevarande mål leder en rättvis bedömning av omständigheterna i målet till att sökandeföretaget skall bära fyra femtedelar av sin rättegångskostnad och ersätta fyra femtedelar av kommissionens rättegångskostnad. Kommissionen skall bära en femtedel av sin rättegångskostnad och ersätta en femtedel av sökandeföretagets rättegångskostnad.

Mot denna bakgrund beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (andra avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Artikel 3 b, i den mån som den avser beloppet på 54 057,63 euro (8 994 433 ESP), och artikel 4.1 b i kommissionens beslut 2004/340/EG av den 5 november 2003 om stöd till företaget González y Díez SA för att täcka extraordinära kostnader (stöd för 2001 och missbruk av stöden för 1998 och 2000), med ändring av beslut 2002/827/EKSG, ogiltigförklaras.

2)      Talan ogillas i övrigt.

3)      Sökanden skall bära fyra femtedelar av sin rättegångskostnad och ersätta fyra femtedelar av kommissionens rättegångskostnad. Kommissionen skall bära en femtedel av sin rättegångskostnad och ersätta en femtedel av sökandens rättegångskostnad.

Pirrung Meij Forwood

Pelikánová        Papasavvas

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 12 september 2007.

E. Coulon        J. Pirrung

Justitiesekreterare        Ordförande

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Förfarandet

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Den första grunden om kommissionens bristande behörighet att anta artiklarna 1, 3 och 4 i det angripna beslutet

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Den andra grunden om åsidosättande av väsentliga formföreskrifter i förfarandet för att upphäva artiklarna 1, 2 och 5 i beslut 2002/827 och för att anta det angripna beslutet

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

– Huruvida talan kan kas upp till sakprövning

– Prövning i sak

Den tredje grunden om åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar och väsentliga formföreskrifter

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

Den fjärde grunden om en uppenbart oriktig bedömning

Beloppet på 295 409,47 euro (49 152 000 ESP) avseende anläggningen av orter på 1 030 meter i undersektorn La Prohida

– Det angripna beslutet

– Parternas argument

– Förstainstansrättens bedömning

Beloppet på 513 757,49 euro (85 482 054 ESP) avseende förflyttningen av 1 005 080 m³ jord i sektorn Buseiro

– Det angripna beslutet

– Parternas argument

– Förstainstansrättens bedömning

Beloppet på 547 066,46 euro (91 024 200 ESP), motsvarande värdet på de garantier som har ställts till Asturiens regering som säkerhet för återställandet av mark

– Det angripna beslutet

– Parternas argument

– Förstainstansrättens bedömning

Beloppet på 372 176,75 euro (61 925 000 ESP) motsvarande inköpsvärdet av den angränsande marken i sektorn Buseiros västra zon vilken övergavs till följd av ändringen av nivån

– Det angripna beslutet

– Parternas argument

– Förstainstansrättens bedömning

Beloppet på 1 403 316,30 euro (233 492 186 ESP) avseende kostnaderna för att återbetala bidrag som beviljats inom ramen för PEAC

– Det angripna beslutet

– Parternas argument

– Förstainstansrättens bedömning

Beloppet på 602 146,29 euro (100 188 713 ESP) avseende anläggning av schakt och andra arbeten för att säkerställa ventilationen i sektorn Sorriba

– Det angripna beslutet

– Parternas argument

– Förstainstansrättens bedömning

Beloppet på 601 012,10 euro (100 000 000 ESP) som är avsett att täcka extraordinära kostnader för omstrukturering som i framtiden orsakas av nedläggningen av undersektorn La Prohida

– Det angripna beslutet

– Parternas argument

– Förstainstansrättens bedömning

Slutsats

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: spanska.