Meddelande i Europeiska Unionens Officiella Tidning
Begäran om förhandsavgörande enligt beslut av Hoge Raad der Nederlanden av den 27 september 2002 i målet mellan 1. Pearle B.V., 2. Hans Prijs Optiek Franchise B.V., 3. Rinck Opticiëns B.V. och Hoofdbedrijfschap Ambachten
(mål C-345/02)
Hoge Raad der Nederlanden begär genom beslut av den 27 september 2002, vilket inkom till domstolens kansli den 30 september 2002, att Europeiska gemenskapernas domstol skall meddela ett förhandsavgörande i målet mellan 1. Pearle B.V., 2. Hans Prijs Optiek Franchise B.V., 3. Rinck Opticiëns B.V. och Hoofdbedrijfschap Ambachten beträffande följande frågor:
(1)Skall en stadga såsom den förevarande varigenom avgifter för finansiering av gemensamma reklamkampanjer fastställs, anses utgöra en (del av en) stödåtgärd i den mening som avses i artikel 92.1 i EG-fördraget, och måste avsikten att genomföra denna anmälas till kommissionen i enlighet med artikel 93.3 i EG-fördraget? Gäller detta endast avseende förmånen i form av organiserandet och erbjudandet av gemensamma reklamkampanjer, eller gäller det även det sätt som de finansieras, såsom den stadga i vilken avgifter fastställs och/eller de avgiftsbeslut som antas på grundval av denna? Gör det därvid någon skillnad om de gemensamma reklamkampanjerna erbjuds (företag i) samma bransch som den beträffande vilken det ifrågavarande avgiftsbeslutet gäller? Om svaret är jakande, vilken är då denna skillnad? Är det därvid av betydelse om de utgifter som det offentligrättsliga organet har haft i sin helhet tillgodoses av den särskilda avgift som de företag som drar nytta av tjänsten måste betala, så att förmånen på det hela taget inte innebär en kostnad för staten? Är det därvid av betydelse att nyttan av de gemensamma reklamkampanjerna har fördelats på ett mer eller mindre likvärdigt sätt över hela branschen och att även de enskilda företagen i denna anses ha erhållit en på det hela taget mer eller mindre likvärdig nytta eller fördel av dessa kampanjer?
(2)Gäller anmälningsskyldigheten i artikel 93.3 varje stödåtgärd eller enbart stödåtgärder som överensstämmer med kriterierna i artikel 92.1? Har en medlemsstat för att undgå anmälningsskyldigheten ett utrymme för att skönsmässigt bedöma huruvida en stödåtgärd uppfyller kriterierna i artikel 92.1? Om denna fråga skall besvaras jakande, vilket utrymme för skönsmässig bedömning har i sådana fall denna medlemsstat? I vilken utsträckning kan utrymmet för skönsmässig bedömning inverka på anmälningsskyldigheten enligt artikel 93.3? Är det så att anmälningsskyldigheten först upphör att gälla sedan det står utom rimligt tvivel att det inte är fråga om en stödåtgärd?
(3)Om den nationella domstolen kommer till slutsatsen att det är fråga om en stödåtgärd i den mening som avses i artikel 92.1, måste den då beakta "de minimis"-regeln, såsom den formulerats av kommissionen i meddelandet som offentliggjorts i EGT C 213, 1992, (och därefter i EGT C 68, 1996), vid bedömningen av om åtgärden skall anses utgöra en stödåtgärd som skall anmälas till kommissionen i enlighet med artikel 93.3? Om denna fråga skall besvaras jakande, måste denna "de minimis"-regel då även tillämpas retroaktivt på stödåtgärder som införts före offentliggörandet av denna regel, och hur skall denna "de minimis"-regel tillämpas på stödåtgärder i form av årliga gemensamma reklamkampanjer som kommer hela branschen till godo?
(4)Följer det av övervägandena i dom av den 11 juli 1996 i mål C-39/94, SFEI mot La Poste (REG 1996, s. I-3547) att den nationella domstolen, med hänsyn till den ändamålsenliga verkan av artikel 93.3, måste ogiltigförklara såväl stadgan som det avgiftsbeslut som antagits med stöd av denna stadga och att den nationella domstolen måste förplikta det offentligrättsliga organet att betala tillbaka avgiften, och gäller detta även då den i nederländsk rättspraxis utvecklade regeln angående avgiftsbeslutets formella rättskraft innebär ett hinder för detta? Har det därvid betydelse att återbetalningen av avgiften faktiskt inte upphäver den fördel som branschen och de enskilda företagen har erhållit genom de gemensamma reklamkampanjerna? Tillåter gemenskapsrätten att återbetalning av den särskilda avgiften helt eller delvis efterges för det fall den nationella domstolen bedömer att branschen eller de enskilda företagen skulle dra orättmätig fördel av det förhållandet att den fördel som erhållits genom reklamkampanjerna inte kan återgå in natura?
(5)Kan ett offentligrättsligt organ, som har underlåtit att anmäla en stödåtgärd i enlighet med artikel 93.3, åberopa den ovan nämnda regeln angående avgiftsbeslutets formella rättskraft för att undgå återbetalningsskyldighet, då den person mot vilken beslutet riktade sig, vid tidpunkten för antagandet av beslutet och inom fristen för inledande av ett förvaltningsrättsligt förfarande mot detta, inte hade underrättats om att stödåtgärden, som avgiften utgör en del av, inte hade anmälts? Skall medborgarna i detta hänseende utgå i från att myndigheten har uppfyllt sin anmälningsskyldighet enligt artikel 93.3?
____________