FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM

(tredje avdelningen i utökad sammansättning)

den 16 september 1998 (1)

”Konkurrens - Remail - Talan om ogiltigförklaring - Delvis avslag på klagomål”

I de förenade målen T-133/95 och T-204/95,

International Express Carriers Conference (IECC) , branschorganisation bildadenligt schweizisk rätt, Genève (Schweiz), företrädd av advokaten Éric Morgan deRivery, Paris, och advokaten Jacques Derenne, Bryssel och Paris, delgivningsadress:advokatbyrån Alex Schmitt, 62, avenue Guillaume, Luxemburg,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, inledningsvis företrädd av FranciscoEnrique González Díaz, rättstjänsten och Rosemary Caudwell, nationell tjänstemanmed förordnande vid kommissionen, därefter av Rosemary Caudwell och FabiolaMascardi, nationell tjänsteman med förordnande vid kommissionen, samtliga iegenskap av ombud, biträdda av Nicholas Forwood, QC, delgivningsadress:rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

svarande,

med stöd av

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av StephanieRidley, Treasury Solicitor's Department och, under det muntliga förfarandet, avNicholas Green, QC, båda i egenskap av ombud, delgivningsadress: Förenadekungarikets ambassad, 14, boulevard Roosevelt, Luxemburg,

Deutsche Post AG, företrädd av advokaten Dirk Schroeder, Köln, delgivningsadress:advokatbyrån Loesch och Wolter, 11, rue Goethe, Luxemburg

och

Post Office, företrädd av Ulick Bourke, Solicitor of the Supreme Court of Englandand Wales och, under det muntliga förfarandet, även av Stuart Isaacs och SarahMoore, barristers, delgivningsadress: advokatbyrån Loesch och Wolter, 11, rueGoethe, Luxemburg,

och i mål T-133/95,

La Poste, företrädd av advokaterna Hervé Lehman och Sylvain Rieuneau, Paris,delgivningsadress: advokatbyrån Aloyse May, 31, Grand-Rue, Luxemburg,

intervenienter,

angående en talan om, i huvudsak, ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den6 april och den 14 augusti 1995 att slutgiltigt avslå den del av det klagomål somsökanden framställt den 13 juli 1988 som avsåg vissa offentliga postoperatörersförsök att med tillämpning av artikel 25 i konventionen om Världspostföreningenspärra post som varit föremål för remail,

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

(tredje avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden B. Vesterdorf samt domarna C.P. Briët, P. Lindh,A. Potocki och J.D. Cooke,

justitiesekreterare: H. Jung,

med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den13 maj 1997,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten

International Express Carriers Conference (IECC) och remail

1.

    International Express Carriers Conference (IECC) är en sammanslutning somföreträder intressena hos vissa företag som tillhandahåller kurirtjänster. Dessmedlemmar erbjuder bland annat tjänster i form av så kallad remail(vidaresändning av post), vilken består i att transportera post från landet A tilllandet B för att lämna den till den lokala offentliga postoperatör som ombesörjerden slutliga befordran inom det egna territoriet eller till landet A eller C.

2.

    Vanligen görs åtskillnad mellan följande tre kategorier av remail:

-    ”Remail ABC”, som innebär att post med ursprung i landet A transporterasav privata bolag och införs i landet B:s allmänna postnät för att via dettraditionella internationella postnätet befordras till landet C, där postensslutadressat har sin hemvist.

-    ”Remail ABB”, som innebär att post med ursprung i landet A transporterasav privata bolag och införs i landet B:s allmänna postnät för att befordrastill postens slutadressat som har sin hemvist i landet B.

-    ”Remail ABA”, som innebär att post med ursprung i landet A transporterasav privata bolag och införs i landet B:s allmänna postnät för att via dettraditionella internationella postnätet återsändas till landet A, där postensslutadressat har sin hemvist.

3.

    Till dessa tre typer av remail kan läggas så kallad icke-fysisk remail. Denna typ avremail innebär att information med ursprung i landet A på elektronisk vägtransporteras till landet B, där den som sådan eller efter bearbetning trycks påpapper samt transporteras och införs i det allmänna postnätet i landet B eller C,för att via det traditionella internationella postnätet befordras till landet A, B ellerC, där postens slutadressat har sin hemvist.

Terminalavgifter och konventionen om Världspostföreningen

4.

    Konventionen om Världspostföreningen (UPU) antogs den 10 juli 1964 inomramen för Förenta nationerna. Samtliga medlemsstater i Europeiska gemenskapenär anslutna till konventionen, som utgör ramen för samarbetet mellanpostförvaltningar över hela världen. Det är inom denna ram som man har upprättatEuropeiska post- och telesammanslutningen (nedan kallad CEPT), i vilken alla deeuropeiska postförvaltningar som är föremål för sökandens klagomål ingår.

5.

    I postverksamheten medför sorteringen av inkommande post och utdelningen avdenna post till adressaterna betydande kostnader för de offentligapostoperatörerna. UPU:s medlemmar antog därför år 1969 ett system med fastakompensationsavgifter som fastställs beroende på typen av post och som kallasterminalavgifter. Detta går tillbaka till en princip som har gällt sedan UPUgrundades och som innebär att varje offentlig postoperatör tar på sig kostnadernaför sortering och utdelning av inkommande post utan att fakturera de offentligapostoperatörerna i det land där posten har sitt ursprung. Det ekonomiska värdetav den utdelningsservice som de olika postförvaltningarna tillhandahåller, dessaförvaltningars kostnadsstruktur och de avgifter som tas ut av kunderna kan skiljasig väsentligt åt. Skillnaden mellan priset för nationella och internationellaförsändelser i olika medlemsstater och ”terminalavgifternas” höga nivå jämfört medde olika priser som gäller på det nationella planet utgör de avgörande orsakernatill fenomenet remail. De som tillhandahåller remail har nämligen bland annat föravsikt att dra fördelar av dessa prisskillnader genom att erbjuda affärsbolagtransport av deras post till de offentliga postoperatörer som erbjuder de bästavillkoren vad avser pris i förhållande till kvalitet beträffande en viss destination.

6.

    I artikel 23 i 1984 års UPU-konvention, som blev artikel 25 i 1989 årsUPU-konvention, anges följande:

”1. Inget medlemsland har skyldighet att acceptera, befordra eller dela ut tilladressaterna sådana brevförsändelser som avsändare med hemvist på dessterritorium postar eller låter posta i ett främmande land, i avsikt att utnyttja detlägre porto som gäller där. Detsamma gäller försändelser som postas i storakvantiteter, oavsett om detta görs i syfte att utnyttja ett lägre porto eller inte.

2. Punkt 1 skall utan åtskillnad tillämpas både på försändelser som iordningsställsi det land där avsändaren bor och sedan transporteras över gränsen och påförsändelser som iordningställs i ett främmande land.

3. Den berörda förvaltningen har rätt att antingen returnera försändelsen tillursprunget eller påföra porto till inhemsk taxa. Om avsändaren vägrar betala dettaporto, kan förvaltningen förfara med försändelsen i enlighet med vad somföreskrivs i den inhemska lagstiftningen.

4. Inget medlemsland har skyldighet att befordra eller dela ut till adressaternasådana brevförsändelser som avsändare har postat eller låtit posta i stor kvantiteti ett annat land än det där de har sin hemvist. Den berörda förvaltningen har rättatt antingen återsända sådana försändelser till ursprunget eller returnera dem tillavsändaren utan att återbetala portot.”

IECC:s klagomål och 1987 års CEPT-avtal.

7.

    Den 13 juli 1988 framställde IECC ett klagomål till kommissionen med stöd avartikel 3.2 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om

tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86 (EGT 13, 1962, s. 204; svenskspecialutgåva, område 8, volym 1, s. 8, nedan kallad förordning nr 17). I huvudsakanförde klaganden följande: För det första att hade vissa offentliga postoperatöreri Europeiska gemenskapen och i tredje land i oktober 1987 ingått ett avtal i Bernom prisfastställelse beträffande terminalavgifter (nedan kallat CEPT-avtalet). Fördet andra hade vissa offentliga postoperatörer för avsikt att tillämpa ett avtal ommarknadsuppdelning, genom att med stöd av artikel 23 i UPU-konventionen vägradela ut brev som postats av en kund hos en offentlig postoperatör i ett annat landän det där kunden har sin hemvist.

8.

    Det är obestritt att fjorton offentliga postoperatörer, däribland tolv från Europeiskagemenskapen, den 17 januari 1995 undertecknade ett preliminärt avtal omterminalavgifter, vilket var tänkt att ersätta 1987 års CEPT-avtal. I det så kalladeReims-avtalet (system med ersättning för utdelning av gränsöverskridande postmellan offentliga postoperatörer som tillhandahåller en obligatorisk allmänpostbefordringsservice) föreskrivs i huvudsak ett system genom vilketpostförvaltningen på mottagarorten tar ut ersättning från postförvaltningen påursprungsorten med en fast procentsats av inrikesportot för varje enskildbrevförsändelse som den tar emot. En slutlig version av detta avtal undertecknadesden 13 december 1995 och delgavs kommissionen den 19 januari 1996 (EGT C 42,1996, s. 7).

9.

    Den första delen av IECC:s klagomål rörde tillämpningen av artikel 85 iEG-fördraget på CEPT-avtalet.

10.

    I den andra delen av klagomålet anklagade IECC vissa offentliga postoperatörerför att tillämpa ett system som var avsett att dela upp de nationellapostmarknaderna med stöd av artikel 23 i UPU-konventionen. IECC hävdade attde brittiska, tyska och franska offentliga postoperatörerna (nedan kallade PostOffice, Deutsche Post och La Poste) bland annat hade försökt att avskräckaaffärsbolag från att anlita tjänster från privata remail-företag, sådana som IECC:smedlemmar, eller att avskräcka andra offentliga postoperatörer från att samarbetamed sådana privata företag. Detta framgår bland annat av en skrivelse som PostOffice i januari 1987 riktade till olika offentliga postoperatörer, varav en igemenskapen.

11.

    IECC gjorde också gällande att Deutsche Post under våren 1988 hade försöktavstyra remail genom att erinra de tyska användarna av denna tjänst om artikel 23i UPU-konventionen och genom att spärra och återsända internationell”inkommande” post vars adressater var etablerade i Tyskland.

12.

    På begäran av kommissionen skickade IECC den 2 juni 1989 en kompletterandeinlaga rörande artikel 23.1 i UPU-konventionen, och särskilt rörande frågan om”remail ABA”.

13.

    Därutöver inkom IECC i oktober 1989 med upplysningar från bolaget TNT Skypacangående La Postes åtgärder för att spärra post som var destinerad till Afrika.

Kommissionens handläggning av klagomålet

14.

    De offentliga postoperatörer som utpekats i sökandens klagomål inkom med svarpå kommissionens frågor i november 1988. Under perioden juni 1989-februari 1991ägde en omfattande skriftväxling rum mellan å ena sidan IECC och å andra sidanolika tjänstemän vid generaldirektoratet för konkurrens (GD IV) samtkommissionsledamöterna Martin Bangemanns och Leon Brittans kanslier.

15.

    I april 1989 försäkrade Post Office kommissionen om att den inte själv hade använtde befogenheter som följer av artikel 23.4 i UPU-konventionen och inte hade föravsikt att använda dem i framtiden. I juni 1989 underrättade Deutsche Postkommissionen om att den var beredd att avstå från tillämpning av dennabestämmelse och i oktober 1989 uppgav Deutsche Post att den inte längretillämpade bestämmelsen.

16.

    Den 18 april 1991 underrättade kommissionen IECC om att den ”hade beslutatinleda ett förfarande enligt bestämmelserna i förordning nr 17 ... på grundval avartiklarna 85.1 och 86 i EG-fördraget”.

17.

    Den 7 april 1993 underrättade kommissionen IECC om att den hade antagit ettmeddelande om anmärkningar den 5 april 1993 och att detta meddelande hadetillställts de berörda offentliga postoperatörerna.

18.

    Den 13 juli 1994 skickade kommissionen IECC en skrivelse, i vilken den angavföljande: ”Det är emellertid oroande att [Deutsche Posts ...] postservice vid ettväxande antal tillfällen har spärrat post som materiellt sett har iordningsställts iexempelvis Nederländerna för att skickas till tyska kunder, och förklarat att dennapost utgör ‘icke-fysisk remail ABA‘.”

19.

    Den 26 juli 1994 anmodade IECC kommissionen, med tillämpning av artikel 175i fördraget, att tillställa sammanslutningen en skrivelse, i enlighet med artikel 6 ikommissionens förordning nr 99/63/EEG av den 25 juli 1963 om sådana förhör somavses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning nr 17 (EGT 127, 1963, s. 2268;svensk specialutgåva, område 8, volym 1, s. 32, nedan kallad förordning 99/63), fördet fall att kommissionen inte ansåg det nödvändigt att fatta ett beslut om förbudgentemot de offentliga postoperatörerna.

20.

    Den 23 september 1994 tillställde kommissionen IECC en skrivelse i enlighet medartikel 6 i förordning nr 99/63, angående den del av klagomålet som avsågCEPT-avtalet. Vad beträffar spärrandet av icke-fysisk remail ABA, angavkommissionen att den ”ansåg detta förfarande som mycket allvarligt och [hade] föravsikt att sätta stopp för sådant missbruk”.

21.

    Den 23 november 1995 anmodade IECC kommissionen att ta ställning tillklagomålet. IECC begärde dessutom att få tillgång till handlingarna i ärendet.

22.

    Den 15 februari 1995 väckte IECC passivitetstalan, eftersom den ansåg attkommissionen inte hade tagit ställning i den mening som avses i artikel 175 ifördraget. Ärendet registrerades under målnummer T-28/95.

23.

    Den 17 februari 1995 tillställde kommissionen IECC dels beslutet att avslå IECC:sklagomål vad avsåg tillämpningen av artikel 85 i fördraget på CEPT-avtalet, delsen skrivelse enligt artikel 6 i förordning nr 99/63 med information om skälen tillvarför kommissionen inte kunde bifalla IECC:s begäran i fråga om spärrandet avpost på grundval av artikel 23 i UPU-konventionen.

24.

    Den 22 februari 1995 meddelade IECC kommissionen sina synpunkter påsistnämnda skrivelse. IECC anmärkte bland annat följande:

”Såvitt IECC känner till var alla de påtalade begränsningarna resultatet av attartikel 23.4 i UPU-konventionen tillämpats på remail ABC. Då er skrivelse av den17 februari inte nämner de åtgärder som har vidtagits för att begränsa remail ABC,kan IECC inte anse att den utgör en rimlig grund för att avslå klagomålet.”

25.

    Den 6 april 1995 tillställde kommissionen sökanden ett beslut avseende den andradelen av klagomålet, i vilket den bland annat angav följande:

”4. De synpunkter som senare har framförts av er juridiske rådgivare ...,den 22 februari 1995, kan av nedan angivna skäl inte anses innehålla någotargument som ger kommissionen grund för att ändra sin ståndpunkt. Syftet medförevarande skrivelse är att underrätta er om kommissionens slutliga beslut i frågaom de påståenden i ert klagomål som rör spärrandet av post på grundval avartikel [23] i UPU-konventionen.

5. Kort sammanfattad innehöll den skrivelse som kommissionen skickade till er den17 februari 1995 med tillämpning av artikel 6 i förordning nr 99/63 en definition avfyra kategorier av försändelser som har spärrats med tillämpning av UPU-konventionen, nämligen fysisk kommersiell remail ABA, fysisk icke-kommersielleller privat remail ABA, så kallad icke-fysisk remail ABA ... och normalgränsöverskridande post.

6. Vad beträffar fysisk kommersiell remail ABA, anser kommissionen att i den månen verksamhet som består i att i affärssyfte samla upp post hos boende i landet Bför remail i landet A med slutdestination i landet B utgör ett kringgående av detnationella monopolet för inrikes postutdelning (ett monopol som föreskrivs ilandet B:s lagstiftning), kan det under rådande omständigheter anses vara entillåten handling att spärra denna post då den återvänder till landet B och dettautgör således inte ett missbruk av dominerande ställning i den mening som avses

i artikel 86 i EG-fördraget. ... Kommissionen vill särskilt framhålla att kringgåendetav det nationella monopolet ‘är lönsamt just på grund av att terminalavgifternasnivåer för närvarande befinner sig i obalans‘ och att det är just av denna anledningsom ett visst skydd kan vara befogat på detta stadium. ...

7. Vad gäller spärrandet av fysisk icke-kommersiell remail ABA, så kallad icke-fysisk remail och normal gränsöverskridande post, anser kommissionen att eftersomIECC:s medlemmar inte ägnar sig åt verksamhet som omfattar denna typ av post,kan spärrandet av sagda post inte påverka deras affärsverksamhet och de harsåledes inte ett sådant berättigat intresse i saken, i den mening som avses iartikel 3.2 i förordning nr 17, som ger rätt att framställa klagomål till kommissionenbeträffande överträdelser av konkurrensreglerna.

... Enligt vår uppfattning ... har så kallad icke-fysisk remail följande scenario: Ettmultinationellt bolag, till exempel en bank, ... upprättar en central infrastruktur förutskrift och avsändning i en viss medlemsstat A. Information skickas på elektroniskväg från bankens alla dotterbolag och filialer till centralenheten, där dennainformation omvandlas till fysisk post i form av till exempel bankkontoutdrag, vilkasedan görs i ordning för att frankeras och avlämnas till den lokala offentligapostoperatören ...

... Vi anser inte att det finns någon uppgift som visar på vilket sätt IECC:smedlemmar skulle kunna vara inblandade i denna typ av verksamhet ...

8. Mot bakgrund av övervägandena ovan underrättas ni härmed om att er ansökanav den 13 juli 1988, som är grundad på artikel 3.2 i förordning nr 17/62, avslås ifråga om den del som avser spärrandet av fysisk kommersiell remail ABA, fysiskicke-kommersiell remail ABA, ‘icke-fysisk remail‘ och normal gränsöverskridandepost.”

26.

    Den 12 april 1995 tillställde kommissionen IECC en skrivelse, i enlighet medartikel 6 i förordning nr 99/63, rörande tillämpningen av konkurrensreglerna påspärrandet av remail ABC. IECC besvarade denna skrivelse den 9 juni 1995.

27.

    Den 14 augusti 1995 fattade kommissionen ett slutligt beslut angående vissaoffentliga postoperatörers spärrande av remail ABC, i vilken den angav följande:

”(A) Spärrandet av remail ABA

3. ... [N]i har mottagit en skrivelse, daterad den 6 april 1995, ... enligt vilken dendel av ert klagomål som rör spärrandet av fysisk kommersiell remail ABA, fysiskicke-kommersiell remail ABA, ‘icke-fysisk remail‘ och normal gränsöverskridandepost har avslagits ...

(B) Spärrandet av remail ABC

6. [IECC] har i sin skrivelse av den 9 juni 1995 anfört att i) kommissionen intelängre är behörig att fatta ett nytt beslut i denna fråga och att ii) även omkommissionen vore behörig, är det av flera skäl olämpligt att avslå denna del avklagomålet ...

...

11. Den 21 april 1989 försäkrade Post Office kommissionen om att den inte självhade använt de befogenheter som följer av artikel 23.4 i UPU-konventionen ochinte heller hade för avsikt att tillämpa dem i framtiden. Den 10 oktober 1989underrättade dåvarande Bundespost Postdienst på samma sätt kommissionen omatt den inte längre tillämpade artikel 23.4 på remail ABC mellan medlemsstaterna....

13. Även om det stämmer att kommissionen kan fatta ett formellt beslut om förbudmot ett konkurrensbegränsande beteende som redan har upphört, är den inteskyldig att göra detta, och den avgör själv om en sådan åtgärd är lämplig medhänsyn till de särskilda omständigheterna i det aktuella ärendet. I detta fall finnsdet inte något bevis för att de båda postoperatörer som avses i IECC:s klagomålfrån år 1988 ... inte har uppfyllt sina respektive åtaganden gentemot kommissionenår 1989, att avstå från att tillämpa artikel 23.4 på remail ABC ...

14.5. Kommissionen vill understryka att enbart förekomsten av artikel 23/25 i UPU-konventionen inte nödvändigtvis strider mot gemenskapens konkurrensregler. Detär nämligen enbart utnyttjandet av de handlingsmöjligheter som följer avartikel 23/25 som under vissa omständigheter - det vill säga medlemsstaternaemellan - kan utgöra en överträdelse av dessa regler. ...

15. IECC:s ansökan om att kommissionen skall ålägga postförvaltningarna strängaviten för att få överträdelserna av gemenskapens konkurrensregler att upphörastämmer illa överens med IECC:s oförmåga att styrka att överträdelsernafortfarande pågår eller att det föreligger en faktisk risk för att de återupptas.

...

18. La Poste inkom med genmäle den 24 oktober 1990 och upprepade att denansåg att en ... tillämpning av artikel 23 i UPU-konventionen var tillåten enligtgemenskapsrätten. Denna incident behandlades senare i meddelandet omanmärkningar, eftersom La Poste vidhöll sin ståndpunkt att tillämpningen avartikel 23 i UPU-konventionen inte var oförenlig med gemenskapsrätten.

Mot bakgrund av förevarande omständigheter och med hänsyn till att incidentenutgjorde en isolerad företeelse och att det saknas bevis för att La Poste kommeratt återfalla i ett sådant beteende, finner kommissionen att det inte är nödvändigtatt fatta ett beslut om förbud gentemot La Poste.”

Förfarande

28.

    Sökanden har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 20 april 1995,med stöd av artikel 173 i fördraget väckt talan om ogiltigförklaring av beslutet avden 6 april 1995. Detta ärende har registrerats under målnummer T-133/95.

29.

    Sökanden har genom ansökan, som inkom till domstolens kansliden 28 oktober 1995, med stöd av artikel 173 fördraget väckt talan omogiltigförklaring av beslutet av den 14 augusti 1995. Detta mål har registreratsunder målnummer T-204/95.

30.

    Genom beslut av den 6 februari 1996 biföll ordföranden på förstainstansrättenstredje avdelning, i utökad sammansättning, ansökningarna från Förenadekonungariket Storbritannien och Nordirland, Post office, La Poste och DeutschePost om att få intervenera till stöd för kommissionens yrkanden i mål T-133/95.

31.

    Genom beslut av den 13 maj 1996 biföll ordföranden på förstainstansrättens tredjeavdelning, i utökad sammansättning, ansökningarna från Förenade konungariketStorbritannien och Nordirland, Post office, La Poste och Deutsche Post om att fåintervenera till stöd för kommissionens yrkanden i mål T-204/95.

32.

    Den 7 augusti 1996 återkallade La Poste sin interventionsansökan i mål T-204/95.Genom beslut av den 26 november 1996 godkände ordföranden påförstainstansrättens tredje avdelning, i utökad sammansättning, återkallelsen av LaPostes interventionsansökan i mål T-204/95.

33.

    På grundval av referentens rapport beslutade förstainstansrätten (tredjeavdelningen i utökad sammansättning) att inleda det muntliga förfarandet. Såsomprocessledande åtgärd anmodade rätten vissa parter att förete handlingar ochbesvara vissa frågor, antingen skriftligen eller muntligen vid förhandlingen. Parternahar efterkommit denna anmodan.

34.

    I enlighet med artikel 50 i rättegångsreglerna har målen T-28/95, T-110/95,T-133/95 och T-204/95, som har anhängiggjorts av samma sökanden och som rörsamma sak, förenats med avseende på det muntliga förfarande, genom beslut avordföranden på tredje avdelningen i utökad sammansättning den 12 mars 1997.

35.

    Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vidoffentligt sammanträde den 13 maj 1997.

36.

    Efter att ha hört parterna beslutade förstainstansrätten, i enlighet med artikel 50i rättegångsreglerna, att förena målen T-133/95 och T-204/95 med avseende pådomen.

37.

    Den 26 september 1997 begärde sökanden att det muntliga förfarandet skulleåterupptas, i enlighet med artikel 62 i rättegångsreglerna. På förstainstansrättens

förfrågan förklarade Kommissionen, Post Office och La Poste att de inte fannnågon anledning att återuppta det muntliga förfarandet, Den 26 februari 1998begärde sökanden ånyo att det muntliga förfarandet skulle återupptas.Förstainstansrätten fann att det, med hänsyn till de handlingar som sökandenföretett, inte fanns anledning att bifalla begäran. Det förhöll sig nämligen så, att denya omständigheter som sökanden åberopat till stöd för sin begäran antingen inteutgjorde omständigheter som var avgörande för tvisten i fråga eller inskränkte sigtill att påvisa sådana händelser som uppenbarligen hänförde sig till tiden efter detatt det omtvistade beslutet hade fattats. Dessa händelser kunde följaktligen intepåverka beslutets giltighet.

Parternas yrkanden

Mål T-133/95

38.

    Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogiltigförklara kommissionens beslut av den 6 april 1995,

-    besluta om varje annan åtgärd som rätten finner lämplig för att fåkommissionen att följa artikel 176 i fördraget, och

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

39.

    Vidare har sökanden i sitt yttrande över interventionsinlagorna yrkat attförstainstansrätten skall

-    avslå interventionsansökan från Post Office,

-    förplikta intervenienterna att ersätta de kostnader som är knutna tillyttrandet över interventionen, och

-    besluta om företeende av vissa handlingar.

40.

    Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogilla talan, och

-    förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

41.

    Deutsche Post har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogilla talan, och

-    förplikta sökanden att ersätta kostnaderna för Deutsche Posts intervention.

42.

    La Poste har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogilla talan, och

-    förplikta sökanden att ersätta kostnaderna för La Postes intervention.

43.

    Förenade kungariket och Post Office har yrkat att talan skall ogillas.

Mål T-204/95

44.

    Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall

-    förklara att kommissionens skrivelse av den 14 augusti 1995 är en nullitet,

-    i andra hand ogiltigförklara kommissionens beslut av den 14 augusti 1995och besluta om varje annan åtgärd som rätten finner lämplig för att fåkommissionen att följa artikel 176 i fördraget, samt

-    förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

45.

    I sin replik har sökanden dessutom yrkat att förstainstansrätten skall

-    förklara att kommissionens skrivelse av den 12 april 1995 är en nullitet, och

-    begära, i enlighet med artiklarna 64 och/eller 85 i rättegångsreglerna, attkommissionen före det muntliga förfarandet skall förete vissa handlingarsom den har åberopat till stöd för slutsatserna i sitt beslut eller, omhandlingarnas konfidentialitet åberopas, i varje fall ger förstainstansrättenmöjlighet att granska dessa handlingar.

46.

    Vidare har sökanden, i sitt yttrande över interventionsinlagorna, yrkat attförstainstansrätten skall

-    avslå interventionsansökan från Post Office,

-    förplikta intervenienterna att ersätta de kostnader som är knutna tillyttrandet över interventionen, och

-    besluta om företeende av vissa handlingar.

47.

    Kommissionen har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogilla talan, och

-    förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

48.

    Deutsche Post har yrkat att förstainstansrätten skall

-    ogilla talan, och

-    förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna, inklusive DeutschePosts egna kostnader.

49.

    Post Office samt Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har yrkatatt talan skall ogillas.

Huruvida interventionsansökningarna från Post Office kan upptas till prövning

50.

    Enligt sökanden är interventionsansökningarna från Post Office i målen T-133/95och T-204/95 oförenliga med artikel 116.4 a i rättegångsreglerna, eftersom den inteanger vilken part den är avsedd att stödja, och måste därför avslås.

51.

    Enligt artikel 37.3 i domstolens EG-stadga och artikel 116.4 a i förstainstansrättensrättegångsregler får interventionsinlagan endast ha till föremål att stödja ettyrkande som framställts av en av parterna i målet. Av interventionsansökan frånPost Office i respektive mål framgår dock att interventionen är avsedd att stödjakommissionens yrkande, även om det inte finns något uttryckligt yrkande i dettahänseende. Sökanden kan således inte ha svävat i någon större osäkerhetbeträffande räckvidden av eller syftet med interventionsansökningarna. Det börvidare erinras om att interventionsansökan från Post Office innehöll, i enlighet medartikel 115.2 e i rättegångsreglerna, uppgifter om de yrkanden som intervenientenönskar stödja genom interventionen och att det i punkt 1 i slutet i ovannämndabeslut av den 6 februari 1996 angavs att Post Office tilläts intervenera ”till stöd försvarandens yrkanden”. Mot denna bakgrund skall sökandens yrkande ogillas.

Huruvida yrkandet att förstainstansrätten skall ålägga kommissionen att vidtalämpliga åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 176 i fördragetkan upptas till prövning

52.

    Enligt fast rättspraxis är det inte gemenskapsdomstolens uppgift att åläggagemenskapsinstitutionerna att handla eller att sätta sig i deras ställe, när dengranskar en rättsakts lagenlighet. Enligt artikel 176 i fördraget åligger det denberörda institutionen att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa en domsom meddelats i ett mål om ogiltigförklaring.

53.

    Sökandens yrkande skall således ogillas.

Saken

54.

    Inledningsvis finns anledning att fastställa vad besluten av den 6 april ochden 14 augusti 1995 har för räckvidd, eftersom parterna är oeniga på denna

punkt (A). Därefter skall grunderna i mål T-133/95 (B) och de särskilda grundernaoch yrkandena i mål T-204/95 (C) behandlas. De i båda målen åberopadegrunderna rörande maktmissbruk och åsidosättandet av vissa allmännarättsprinciper kommer slutligen att behandlas tillsammans (D).

A - Räckvidden av besluten av den 6 april och den 14 augusti 1995

Parternas argument

55.

    Sökanden har i sin replik i mål T-133/95 gjort gällande att det framgår avpunkt 1-4 i beslutet av den 6 april 1995 att beslutet inte bara rör spärrandet avremail ABA utan även spärrandet av remail ABC. Det fanns således ingenting idetta beslut som kunde föranleda tanken att den senare typen av spärrande skullebli föremål för beslutet av den 14 augusti 1995. Vidare skulle kommissionen i sinsvarsinlaga i detta mål ha medgivit att skrivelsen av den 17 februari 1995, i enlighetmed artikel 6 i förordning nr 99/63, rörde hela den andra delen av klagomålet.

56.

    Enligt sökanden har kommissionen i efterhand försökt begränsa räckvidden avbeslutet av den 6 april 1995, i den enda avsikten att dölja bristen på motivering avdetta beslut. Redan den 22 februari 1995 hade sökanden således uppmärksammatkommissionen på det faktum att frågan om remail ABC hade mörklagts i skrivelsenav den 17 februari 1995.

57.

    Kommissionen har erinrat om att den inte har behandlat klagomålet såvitt avserremail ABC i sin skrivelse av den 17 februari 1995, vilket sökanden anmärkte påi sin skrivelse av den 22 februari 1995. Detta är anledningen till att beslutet av den6 april 1995 inte omfattar denna del av klagomålet, utan endast de andra formernaav spärrande.

Förstainstansrättens bedömning

58.

    Av beslutet av den 6 april 1995 - närmare bestämt av punkt 8 som utgör slutet idetta beslut och punkt 5-7 som utgör dess motivering - framgår det att beslutet ärbegränsat till att omfatta de delar av klagomålet som rör spärrandet av fysiskkommersiell remail ABA, fysisk icke-kommersiell remail ABA, icke-fysisk remailoch normal gränsöverskridande post, vilka uppräknades i kommissionens beslut avden 17 februari 1995. Sökanden hade för övrigt själv i sin skrivelse avden 22 februari 1995 (citerad i punkt 24 ovan) understrukit att kommissionensskrivelse av den 17 februari 1995, som skickades i enlighet med artikel 6 iförordning nr 99/63 och som föregick beslutet av den 6 april 1995, hade begränsadräckvidd.

59.

    En genomgång av beslutet av den 6 april 1995 ger följaktligen vid handen att dendel av klagomålet som avser remail ABC inte omfattas av detta beslut.

60.

    Den omständigheten att remail ABC har utelämnats på grund av glömska, ellertvärtom beror på kommissionens bestämda avsikt, är inte av sådan art att denändrar den objektiva begränsningen av tillämpningsområdet för beslutet av den6 april 1995.

61.

    Det framgår för övrigt av själva ordalydelsen av beslutet av den 14 augusti 1995 attdetta beslut endast rör kommissionens slutliga bedömning av den del av klagomåletsom avser remail ABC.

62.

    Sökandens invändning angående räckvidden av besluten av den 6 april och den 14augusti 1995 skall således ogillas.

B - Grunder som enbart har anförts i mål T-133/95

Den första grunden: Åsidosättande av artikel 190 i fördraget

Parternas argument

63.

    Sökanden har i huvudsak gjort gällande att beslutet av den 6 april 1995 saknarmotivering eller är otillräcklig motiverat i fråga om avslaget på den del avklagomålet som rör dels remail ABC, dels icke-fysisk remail.

64.

    Sökanden har vidare hävdat att varken meddelandet om anmärkningar, skrivelsenav den 17 februari 1995 - som skickades i enlighet med artikel 6 i förordningnr 99/63 - eller beslutet av den 6 april 1995 innehåller några uppgifter som visaratt kommissionen har prövat den del av klagomålet i vilken sökanden påtalade atttillämpningen av artikel 23 i UPU-konventionen hade säkerställts genom avtal somi detta syfte hade ingåtts mellan de offentliga postoperatörerna, i strid medartikel 85 i fördraget.

65.

    Sökanden har tillagt att det är oacceptabelt att kommissionen valde att pröva densistnämnda delen av klagomålet inom ramen för ett beslut som skulle fattas på ettsenare stadium (förstainstansrättens dom av den 24 januari 1995 i mål T-74/92,Ladbroke mot kommissionen, REG 1995, s. II-115, punkt 60, och av den 28september 1995 i mål T-95/94, Sytraval och Brink's France mot kommissionen,REG 1995, s. II-2651, punkt 62). Kommissionen skulle genom detta förfarande haåsidosatt artikel 190 i fördraget.

66.

    Kommissionen har invänt att beslutet av den 6 april 1995 varken rörde remail ABCeller de påstådda överträdelserna av artikel 85 i fördraget. Den anser dessutom attbeslutet är tillräckligt motiverat i fråga om icke-fysisk remail.

Förstainstansrättens bedömning

67.

    Det framgår först och främst av förstainstansrättens bedömning av räckvidden avbeslutet av den 6 april 1995 (se punkt 58-62 ovan) att detta beslut inte rör remailABC. Talan kan således inte bifallas på den grund som avser att beslutet brister imotivering på denna punkt.

68.

    Vidare har kommissionen i beslutet av den 6 april 1995 konstaterat att sökandeninte har lämnat någon uppgift av sådant slag att den styrker att IECC:s medlemmarägnar sig åt sådan verksamhet som består av icke-fysisk remail ABA, och att dedärför inte har något berättigat intresse i saken i den mening som avses i artikel 3.2i förordning nr 17. Kommissionens resonemang framgår således klart och otvetydigtav beslutet. Mot denna bakgrund, och då riktigheten av kommissionens slutsatserär avgörande för utgången i målet, kan talan inte vinna bifall på den grund somavser att beslutet i detta hänseende brister i motivering.

69.

    Slutligen framgår det av beslutet av den 6 april 1995 att detta inte rör de offentligapostoperatörernas överträdelser av artikel 85 i fördraget. Det kan på denna punktpåpekas att den separata handläggningen av denna del av klagomålet intepåverkade bedömningen av klagomålets övriga delar. Handlingarna i ärendet visarför övrigt inte att sökanden har gjort gällande att dessa olika delar inte kundeskiljas åt, medan det däremot är uppenbart att kommissionen fokuserade sinundersökning på å ena sidan tillämpningen av artikel 85 i fördraget påCEPT-avtalet och å andra sidan tillämpningen av artikel 86 på det påståddaspärrandet av remail.

70.

    Med hänsyn till dessa omständigheter kan talan inte vinna bifall på denna grund.

Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 3.2 b i förordning nr 17

Parternas argument

71.

    Sökanden har gjort gällande att kommissionen åsidosatte artikel 3.2 b i förordningnr 17, då den drog slutsatsen att IECC:s medlemmar inte hade ett sådant berättigatintresse i saken som ger rätt att framställa klagomål angående de offentligapostoperatörernas missbruk i fråga om icke-fysisk remail.

72.

    För det första skulle kommissionen, för att komma fram till denna slutsats, ha givitkonceptet icke-fysisk remail ABA en ovanligt snäv innebörd, så att IECC:smedlemmar per definition inte kunde anses ägna sig åt denna verksamhet.

73.

    För det andra anser sökanden att kommissionen härigenom har förbisett IECC:smedlemmars berättigade intresse av att framställa klagomål mot de offentligapostoperatörernas missbruk i fråga om icke-fysisk remail ABCA. Vid denna typ avremail ombesörjer nämligen en privat remail-operatör att post som får materiellform i landet B introduceras i landet C:s postnät för att slutligen befordras tilllandet A. Sökanden har påpekat att denna form av remail i praktiken motsvararremail ABC. De offentliga postoperatörerna skulle dock genom en vid tolkning av

artikel 23.1 i UPU-konventionen kunna spärra denna post genom att definiera densom icke-fysisk remail ABCA. Ett sådant spärrande av posten, i enlighet med denormer som tillämpas på icke-fysisk remail, skulle utgöra ett verkligt hot motIECC:s medlemmar, vilket kommissionen har försummat att beakta.

74.

    Sökanden har erinrat om att klagomålet och meddelandet om anmärkningarinnehåller exempel på remail ABC som Deutsche Post har velat definiera som”icke-fysisk remail”. Kommissionen angav, i sin skrivelse av den 13 juli 1994 tillIECC, att den fann tillämpningen av dessa normer på icke-fysisk remail ”oroande”.Därutöver skickade kommissionen den 5 maj 1995 en skrivelse till advokaten förbolaget Lanier, vars post hade spärrats av Deutsche Post. Slutligen skulle DeutschePost genom att tillämpa artikel 23.1 i UPU-konventionen ha spärrat en betydandedel av den ABC-post som expedierats av det schweiziska bolaget Matra AG.

75.

    Sökanden har till sist påpekat att UPU:s styrelse i maj 1994 föreslog en utvidgningav tillämpningsområdet för artikel 23.1 i UPU-konventionen, för att underlättaspärrandet av icke-fysisk post. Detta förslag skulle ha antagits i september 1996.

76.

    Kommissionen har medgivit att den i meddelandet om anmärkningar uppgav attde offentliga postoperatörerna hade haft svårigheter med tolkningen av artikel 23.1i UPU-konventionen vad avsåg denna artikels tillämpningsområde. Den anser sigdock inte ha till uppgift att formulera tolkningar av vad en tillämpning avkonkurrensrätten på fiktiva situationer skulle kunna ha för resultat, men att denskall säkerställa respekten för dessa regler i konkreta fall.

77.

    I detta fall skulle sökanden dock ha bekräftat att dess medlemmar inte är berördaav icke-fysisk remail, såsom den har definierats i beslutet av den 6 april 1995, ochatt icke-fysisk remail ABCA motsvarar remail ABC.

Förstainstansrättens bedömning

78.

    Enligt artikel 3.2 b i förordning nr 17 skall fysiska eller juridiska personer somåberopar ett berättigat intresse i saken ha rätt att framställa klagomål angåendeöverträdelser av artiklarna 85 och 86 i fördraget.

79.

    Av detta följer att kommissionen lagenligt, och utan att det påverkade dess rätt attpå eget initiativ inleda ett förfarande för att fastställa överträdelse, kunde beslutaatt inte vidta åtgärder med anledning av ett klagomål från ett företag som inte kanstyrka ett berättigat intresse i saken. Det är således oviktigt att fastställa på vilketstadium i undersökningen kommissionen konstaterade att detta villkor inte varuppfyllt.

80.

    I detta fall har kommissionen i sitt beslut av den 6 april 1995 dragit slutsatsen attIECC:s medlemmar inte hade ett sådant berättigat intresse i saken som ger rätt attframställa klagomål angående icke-fysisk remail ABA.

81.

    I sina skriftliga inlagor har sökanden bekräftat att dess medlemmar per definitioninte ägnar sig åt sådan verksamhet som består av icke-fysisk remail, på det sätt somden definieras i beslutet av den 6 april 1995.

82.

    Sökanden har i sina skriftliga inlagor fäst stor betydelse vid den omständigheten attdess medlemmar skulle kunna vara berörda av en annan form av icke-fysisk remail,nämligen icke-fysisk remail ABCA, med hänsyn till de normer som de offentligapostoperatörernas tillämpar på icke-fysisk remail. Denna omständighet kan dockinte anses påverka den slutsats som kommissionen har dragit beträffande icke-fysiskremail ABA. Sökanden har dessutom medgivit att denna slutsats är välgrundad.Vidare har sökanden bekräftat att icke-fysisk remail ABCA i praktiken motsvararremail ABC, som kommissionen har undersökt i sitt beslut av den 14 augusti 1995,och förstainstansrätten kommer därför att behandla denna aspekt inom ramen förden talan som väckts mot detta beslut.

83.

    Talan kan således inte bifallas på denna grund.

Den tredje grunden: Åsidosättande av artiklarna 85 och 86 i fördraget

Den första och den andra delgrunden

Parternas argument

84.

    Sökanden har för det första framhållit att kommissionen grundade beslutet av den6 april 1995, angående kommersiell remail ABA, på den premissen att de offentligapostoperatörerna har rätt att spärra all post som de anser transporteras i strid medderas lagstadgade monopol. Enligt sökanden innebär dock denna praxis enkränkning av principen om att affärsverksamhet och myndighetsutövning skall hållasisär (se dom av den 13 december 1991 i mål C-18/88, GB-INNO-BM, REG 1991,s. I-5941, punkterna 25 och 26; svensk specialutgåva, volym 10).

85.

    För det andra anser sökanden att kommissionens argumentation, enligt vilkenspärrandet av ABA-post är avsedd att skydda de offentliga postoperatörernaspostmonopol, borde ha motiverats med avseende på artikel 90.2 i fördraget.Sökanden har i detta hänseende anmärkt att kommissionen har antytt attremail ABA medför risk för en minskning av de offentliga postoperatörernasomsättning och därmed äventyrar den samhällsomfattande tjänst som dessa skalltillhandahålla.

86.

    Vidare skulle beslutet av den 6 april 1995, angående kommersiell remail ABA, varagrundat på den aktuella obalansen mellan de offentliga postoperatörernaskostnader och terminalavgifterna. Enligt sökanden är dock denna obalans endastresultatet av ett otillåtet avtal om prisfastställelse mellan de offentligapostoperatörerna.

87.

    Slutligen har sökanden gjort gällande att bibehållandet av ett sådant system äroförenligt med artikel 86 c i fördraget.

88.

    Kommissionen har inledningsvis genmält att den har utgått från den premissen attde offentliga postoperatörerna, vilka har anförtrotts en samhällsomfattande tjänst,har rätt att skydda sina monopol mot missbruk. Så skulle särskilt vara fallet när detgällande systemet med terminalavgifter medför en obalans mellan kostnader ochintäkter. Kommissionen har funnit att spärrandet av ABA-post, som i själva verketendast är inrikespost i landet A, inte utgör en överträdelse av artikel 86 i fördraget.Den har preciserat att den inte tillämpade artikel 90.2 i fördraget då den gjorde sittställningstagande. Enligt kommissionen utgör ett sådant spärrande av post intenödvändigtvis myndighetsutövning.

89.

    Därutöver har kommissionen framhållit de offentliga postoperatörernas svårigheteratt säkerställa respekten för sina exklusiva rättigheter så länge som posten inteskickas för att delas ut inrikes. Den har påpekat att CEPT-avtalet inte omfattadedenna typ av remail.

90.

    Slutligen anser kommissionen att det inte kan vara fråga om diskriminering i dettafall, eftersom de tjänster som behandlas olika inte är likvärdiga.

91.

    Enligt Deutsche Post kan de offentliga postoperatörerna inte tvingas dela ut postmed förlust, när denna post olagligen har transporterats över landets gränser föratt undgå att bli föremål för tillämpning av det nationella portot.

92.

    Förenade kungariket har erinrat om att det är nödvändigt att försäljningen avfrimärken för inrikespost ger tillräckliga inkomster, om de offentliga postoperatörersom är skyldiga att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst skall kunnaupprätthålla ekonomisk balans.

93.

    La Poste har framhållit att kostnaden för att dela ut posten till slutadressaten utgörden största delen av de offentliga postoperatörernas sammanlagda kostnader. LaPoste anser för övrigt att tillämpningen av gemenskapsrätten endast är garanteradi den mån som denna rätt inte missbrukas i syfte att kringgå bestämmelser inationell rätt (domstolens dom av den 27 september 1989 i mål 130/88, Van de Bijlmot Staatssecretaris van Economische Zaken, REG 1989, s. 3039, och avden 5 oktober 1994 i mål C-23/93, TV 10, REG 1994, s. I-4795, svenskspecialutgåva, volym 16).

Förstainstansrättens bedömning

94.

    Kommissionen angav i sitt beslut av den 6 april 1995 att kommersiell remail ABAi själva verket utgjorde ett kringgående av de offentliga postoperatörernaslagstadgade postmonopol. Den fann vidare att det under de aktuellaomständigheterna var tillåtet att spärra denna typ av remail och att detta inte

kunde anses utgöra missbruk i den mening som avses i artikel 86 i fördraget.Kommissionen påpekade dessutom att remail ABA hindrade de offentligapostoperatörerna i destinationslandet att täcka sina kostnader för att dela utposten, eftersom terminalavgifterna inte är grundade på de faktiska kostnaderna.

95.

    Det bör, med hänsyn till kommissionens resonemang, kontrolleras om deomständigheter som kommissionen har åberopat är av sådan art att de medför attartikel 86 i fördraget inte skall tillämpas.

96.

    Förekomsten av ett postmonopol och, följaktligen, det påstådda kringgåendet avdetta monopol med hjälp av remail ABA kan inte i sig anses göra det befogat attspärra sagda typ av remail.

97.

    Varken de nationella lagstiftningar som ligger till grund för de offentligapostoperatörernas legala monopol eller UPU-konventionen medför skyldighet fördessa offentliga postoperatörer att spärra post som är föremål för remail. Deoffentliga postoperatörerna hade således ett handlingsutrymme som gav demmöjlighet att i förekommande fall låta bli att spärra posten.

98.

    De offentliga postoperatörerna behov av att försvara sitt monopol kan inte somsådant medföra att spärrandet av ABA-post undgår tillämpningen av artikel 86 ifördraget. Ett sådant resonemang skulle nämligen leda till att ett förfarande uteslötsfrån denna bestämmelses tillämpningsområde enbart på grund av förekomsten aven dominerande ställning.

99.

    I motsats till vad kommissionen har gjort gällande kan det omtvistade spärrandetinte anses objektivt motiverat av den omständigheten att de terminalavgifter somutgör de offentliga postoperatörernas ersättning vid remail ABA inte gör detmöjligt för operatörerna att täcka sina kostnader för utdelningen av posten.

100.

    Om det föreligger en obalans mellan en offentlig postoperatörs kostnader för attdela ut inkommande post och den ersättning som operatören erhåller, kan detkonstateras att detta är resultatet av ett avtal som har ingåtts mellan de offentligapostoperatörerna själva, däribland de tre offentliga postoperatörer som är berördai detta mål. Enligt detta avtal skall terminalavgifterna vara fasta belopp, vilkafastställs utan hänsyn till de faktiska kostnaderna för offentliga postoperatörer idestinationslandet.

101.

    Ett sådant förfarande, som har till syfte att avhjälpa de negativa verkningar somdrabbar ett företag i dominerande ställning genom ett avtal som företaget självt haringått efter att ha bidragit till dess utformning, kan inte anses vara en objektivgrund av sådant slag att den gör det befogat att utesluta en praxis att spärrakommersiell ABA-post från tillämpningsområdet för artikel 86 i fördraget.

102.

    Det förefaller för övrigt inte som om spärrandet av inkommande post är det endamedlet för en offentlig postoperatör i destinationslandet att täcka kostnaderna för

utdelning av denna post, vilket visas av det faktum att Deutsche Post vid fleratillfällen har tagit ut ersättning direkt av avsändarna. Det framgår dock inte av detifrågasatta beslutet om kommissionen har undersökt huruvida andra åtgärder skullekunna anses vara mindre ingripande än att spärra posten.

103.

    La Poste, Post Office och - om än indirekt - Förenade kungariket har framhållitatt spärrandet av kommersiell remail ABA var motiverad, med avseende påartikel 90.2 i fördraget, av behovet att säkerställa att de offentliga postoperatörernaiakttog sin skyldighet att tillhandahålla en samhällsomfattande tjänst. Det framgårdock av beslutet av den 6 april 1995 att kommissionen inte har åberopat dennabestämmelse och inte har tillämpat den i förevarande fall, vilket kommissionenockså har bekräftat vid förhandlingen.

104.

    De argument som intervenienterna har anfört i detta hänseende faller därförutanför ramen för den aktuella tvisten. Det ankommer således inte påförstainstansrätten att, i samband med att den prövar lagenligheten på grundval avartikel 173 i fördraget, ta ställning till dessa argument.

105.

    Det kan således konstateras att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktigrättstillämpning, då den fastslog att spärrandet av kommersiell remail ABA inteutgjorde missbruk i den mening som avses i artikel 86 i fördraget.

106.

    Beslutet av den 6 april 1995 skall följaktligen ogiltigförklaras med avseende påkommissionens bedömning av huruvida de offentliga postoperatörerna handladelagenligt då de spärrade kommersiell ABA-post.

107.

    Under dessa omständigheter saknas det anledning att ta ställning till de övrigaargument som sökanden har anfört till stöd för den första och den andra delen avdenna grund.

Den tredje och den fjärde delgrunden

108.

    Sökanden har i huvudsak gjort gällande att kommissionen har åsidosattartiklarna 85 och 86 i fördraget genom att inte vidta åtgärder mot de offentligapostoperatörernas strävan att begränsa utvecklingen av å ena sidan remail ABC ochå andra sidan icke-fysisk remail.

109.

    Det skall för det första erinras om att beslutet av den 6 april 1995 inte rörspärrandet av ABC-post (se punkt 58-62 ovan). Vidare kan det påpekas attsökanden inte har visat att den har ett sådant berättigat intresse i saken som gerrätt att framställa klagomål angående de offentliga postoperatörernas åtgärdergentemot icke-fysisk remail ABA, såsom den har definieras i detta beslut.

110.

    Förstainstansrätten finner således att talan inte kan vinna bifall på dessa båda delarav den andra grunden.

C - Yrkanden och grunder som enbart har anförts i mål T-204/95

Förstahandsyrkandet om att skrivelsen av den 12 april 1995 och beslutet avden 14 augusti 1995 skall förklaras vara nulliteter

Parternas argument

111.

    Sökanden har erinrat om att det inte var genom beslutet av den 14 augusti 1995utan genom beslutet av den 6 april 1995 som kommissionen avslog den del avklagomålet son avsåg remail ABC. Beslutet av den 14 augusti 1995 skulle såledesvara det andra beslut som kommissionen har fattat angående identiskaomständigheter, vilket enligt sökandens uppfattning utgör en allvarligsammanblandning av de olika stadierna i det administrativa förfarandet.

112.

    Sökanden anser således att beslutet av den 14 augusti 1995 och den skrivelse somden 12 april 1995 skickades i enlighet med artikel 6 i förordning nr 99/63 varöverflödiga. Enligt sökanden bör därför dessa båda rättsakter förklaras varanulliteter (se domstolens dom av den 15 juni 1994 i mål C-137/92 P, kommissionenmot BASF m.fl., REG 1994, s. I-2555, punkterna 48 och 49; svensk specialutgåva,volym 15)

113.

    Sökanden har tillagt, att det faktum att det skickades en andra skrivelse i enlighetmed artikel 6 i förordning nr 99/63 och fattades ett nytt beslut angående frågor somredan hade behandlats i beslutet av den 6 april 1995 innebar att sökanden fråntogsvissa av de grundläggande rättigheter som särskilt följer av artikel 6 iEuropakonventionen om de mänskliga rättigheterna, såsom rätten till prövning viden oavhängig och opartisk domstol, rätten till jämlikhet i medel och rätten till ettavgörande inom skälig tid.

114.

    Slutligen skulle kommissionen inte kunna göra gällande att den var angelägen omatt skydda sökandens processuella rättigheter. I sin skrivelse avden 22 februari 1995 hade sökanden nämligen avstått från alla processuellarättigheter beträffande de frågor som kommissionen hade underlåtit att behandlai sin skrivelse av den 17 februari 1995.

115.

    Kommissionen har i huvudsak invänt att sökandens argumentation är oförenlig medräckvidden av besluten av den 6 april och den 14 augusti 1995. Kommissionenanser under alla omständigheter att de brister som sökanden har åberopat inte ärav sådant slag att de kan läggas till grund för en nullitetsförklaring av beslutet avden 14 augusti 1995. Slutligen har kommissionen bestritt att Europakonventionenom de mänskliga rättigheterna skulle vara tillämplig i förevarande fall.

Förstainstansrättens bedömning

116.

    Det framgår av förstainstansrättens bedömning av räckvidden av skrivelserna avden 6 april och den 14 augusti 1995 (se punkt 58-62 ovan) att sökanden har

grundat sitt resonemang på en felaktig premiss. Mot denna bakgrund är denargumentation som sökanden har utvecklat till stöd för sina förstahandsyrkanden- att beslutet av den 14 augusti 1995 och den skrivelse som kommissionenden 12 april 1995 skickade i enlighet med artikel 6 i förordning nr 99/63 skallförklaras vara nulliteter - verkningslös.

117.

    Det bör i vilket fall som helst erinras om att juridisk nullitet endast kan ansesföreligga om institutionernas rättsakter är behäftade med fel som är så uppenbartallvarliga att de inte kan tolereras i gemenskapens rättsordning. De följder som ärförbundna med konstaterandet av att en rättsakt från gemenskapsinstitutionernaär en nullitet är så allvarliga att ett sådant konstaterande av rättssäkerhetsskälmåste vara förbehållet absoluta extremfall (se domen i det ovannämnda måletkommissionen mot BASF m.fl., punkterna 49 och 50). Även om de brister somsökanden har åberopat i förevarande fall vore grundade, kan de inte anses utgöraett fel av sådant slag att det ger anledning att förklara att beslutet är en nullitet.

118.

    Härav följer att detta yrkande inte kan bifallas.

Andrahandsyrkandet om att beslutet av den 14 augusti 1995 skall ogiltigförklaras

1. Den första grunden: Åsidosättande av artikel 190 i fördraget

a) Den första delgrunden: Bristande motivering vad avser åberopandet av deoffentliga postoperatörernas överträdelse av artikel 85 i fördraget

Parternas argument

119.

    Sökanden har åberopat att kommissionen genom beslutet av den 14 augusti 1995har åsidosatt artikel 190 i fördraget, genom att inte tillräckligt motivera avslaget påklagomålet i fråga om hur de offentliga postoperatörernas uppdelning avmarknaden skulle bedömas med hänsyn till artikel 85 i fördraget.

120.

    Kommissionen har genmält att beslutet av den 14 augusti 1995 inte rördetillämpningen av artikel 85 i fördraget på avtalet i fråga.

Förstainstansrättens bedömning

121.

    Sökanden har i denna första delgrund fört en argumentation som är identisk medden som redan har behandlats i samband med den första grunden i mål T-133/95.Förstainstansrätten finner därför, av samma skäl som dem som angivits ovan ipunkt 69, att talan inte kan bifallas på den första delgrunden .

b) Den andra delgrunden: Bristande motivering vad avser remail ABC

Parternas argument

122.

    Sökanden har för det första hävdat att beslutet av den 14 augusti 1995 inte ärtillräckligt motiverat i fråga om kommissionens uppfattning att det inte fanns någonrisk för att Deutsche Post och La Poste skulle upprepa vissa av sina överträdelser,trots att kommissionen hade antagit en annan ståndpunkt i det meddelande omanmärkningar som hade riktats till de offentliga postoperatörerna.

123.

    Sökanden har för det andra anfört att den omständigheten att de offentligapostoperatörer hade gjort ett åtagande, vars efterlevnad kommissionen inte harkontrollerat, inte utgör en motivering som ger tillräcklig fog för den radikalaomsvängningen i kommissionens bedömning, med tanke på att kommissionen imeddelandet om anmärkningar hade avvisat tanken på att dessa åtaganden skullekunna utgöra ett tillräckligt svar på de frågor som väckts genom klagomålet.

124.

    Kommissionen har genmält att beslutet av den 14 augusti 1995 är motiverat av detblotta faktum att kommissionen varken har funnit eller försetts med bevis för attde berörda offentliga postoperatörerna skulle ha fortsatt att spärra remail ABCefter den dag då de gjorde sina åtaganden.

Förstainstansrättens bedömning

125.

    Det följer av fast rättspraxis att motiveringen till ett enskilt beslut dels bör göra detmöjligt för den som beslutet riktar sig till att få kännedom om grunderna för detfattade beslutet så att denne i förekommande fall kan göra gällande sina rättigheteroch avgöra om beslutet är välgrundat eller inte, dels göra det möjligt förgemenskapernas domstolar att pröva om beslutet är lagenligt (seförstainstansrättens dom av den 24 januari 1995 i mål T-5/93, Tremblay m.fl. motkommissionen, REG 1995, s. II-185, punkt 29, av den 12 januari 1995 i målT-102/92, Viho mot kommissionen, REG 1995, s. II-17, punkterna 75 och 76, ochav den 18 september 1996 i mål T-387/94, Asia Motor France m.fl. motkommissionen, REG 1996, s. II-961, punkterna 103 och 104).

126.

    Av fast rättspraxis framgår det även att motiveringsskyldighetens exakta omfattningberor på den berörda rättsaktens natur och de omständigheter under vilka den harantagits (domstolens dom av den 14 januari 1981, i mål 819/79, Tyskland motkommissionen, REG 1981, s. 21, punkt 19). Mot denna bakgrund kan det erinrasom att kommissionen i förevarande fall har ifrågasatt - i meddelandet omanmärkningar och i en påföljande skriftväxling - vissa av de offentligapostoperatörernas agerande på området för remail ABC.

127.

    Det framgår dock av beslutet av den 14 augusti 1995 att kommissionen för detförsta ansåg att den inte var tvungen att fatta ett beslut om förbud i fråga omförfaranden som redan hade upphört.

128.

    För det andra erinrade kommissionen om att Deutsche Post och Post Office hadeåtagit sig att inte längre spärra remail ABC. Kommissionen sammanfattade medatt den inte hade funnit att dessa offentliga postoperatörer fortsatte spärra remail

ABC trots sina åtaganden. Härigenom uppfyllde kommissionen sin skyldighet enligtartikel 190 i fördraget på ett sätt som kan anses tillräckligt under de aktuellaomständigheterna. Motiveringen - som bygger på att remail ABC inte hadespärrats under en period på över fem år, inklusive de två åren efter det attmeddelandet om anmärkningar hade antagits - visar nämligen klart skälen tillvarför kommissionens slutgiltiga bedömning skiljer sig från den tidigarebedömningen.

129.

    För övrigt har kommissionen, oberoende av om dess bedömning avomständigheterna eller de slutsatser som den drog var helt korrekta, motiveratbeslutet av den 14 augusti 1995 i tillräcklig utsträckning vad beträffar tvetydigheteni Deutsche Posts åtaganden, eftersom kommissionen rimligen kunde anse att dennatvetydighet försvann genom det faktum att Deutsche Post rättade sig efterkommissionens förelägganden under ett stor antal år efter det att meddelandet omanmärkningar hade antagits.

130.

    För det tredje har kommissionen konstaterat att det endast vid ett tillfälle, år 1989,påvisades att La Poste hade spärrat remail ABC och att det därefter inte harförekommit några bevis på att denna offentliga postoperatör har företagit någraåtgärder för att spärra denna typ av remail. Kommissionen har slutligen erinrat omatt den inte är skyldig att fatta beslut om förbud beträffande omständigheter sominte längre gäller och har mot denna bakgrund dragit slutsatsen att det, då LaPostes spärrande av remail utgjorde en isolerad företeelse, inte finns skäl för attfatta ett sådant beslut. Kommissionen har härigenom tillräckligt väl motiverat varförden ansåg att de åtgärder som La Poste hade vidtagit för att spärra post inte bordebli föremål för ett beslut om förbud.

131.

    Följaktligen kan talan inte bifallas på den första grunden.

2. Den andra grunden: Åsidosättande av artiklarna 85 och 86 i fördraget, uppenbartoriktig bedömning av omständigheterna och felaktig rättstillämpning

a) Den första delgrunden: Remail ABC

Parternas argument

132.

    Sökanden har för det första gjort gällande att de åtaganden som har gjorts av detyska och de brittiska offentliga postoperatörerna inte har förenats med villkor ellerålägganden, till exempel en skyldighet att avge rapporter, såsom är brukligt vidtillämpningen av förordning nr 17 eller rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT L 395, s. 1; svenskspecialutgåva, annex, s. 16). Vidare anser sökanden att icke offentliggjordaåtaganden inte kan upphäva de skadliga följderna av ett konkurrensbegränsandeavtal som har utarbetats inom ramen för UPU-konventionen.

133.

    För det andra har sökanden anfört att kommissionen har åsidosatt sin skyldighetatt kontrollera att de gjorda åtagandena uppfylls (se domen i det ovannämndamålet Sytraval och Brink's France mot kommissionen, punkterna 76 och 77).

134.

    För det tredje bestrider sökanden att åtagandena skulle omfatta alla de åtgärdersom har lagts de offentliga postoperatörerna till last i klagomålet. Post Officeklandrades till exempel för att ha uppmanat andra offentliga postoperatörer attspärra remail med ursprung i Storbritannien. För övrigt anser sökanden att PostOffice inte har avstått från att tillämpa artikel 23.1 i UPU-konventionen på remailABC, med tanke på de normer som tillämpas på icke-fysisk remail.

135.

    För det fjärde har sökanden fäst uppmärksamhet vid det faktum att kommissioneni sin skriftväxling har medgivit att Deutsche Post enligt tysk rätt inte kunde avståfrån att tillämpa artikel 23 i UPU-konventionen och därför inte rimligtvis kundegöra ”frivilliga åtaganden” som var oförenliga med dess lagstadgade skyldigheter.

136.

    För det femte anser sökanden att kommissionen gjorde en uppenbart oriktigbedömning av omständigheterna när den förklarade att ”i detta fall finns det intenågot bevis för att de båda postoperatörer som avses i IECC:s klagomål frånår 1988 ... inte har uppfyllt sina respektive åtaganden gentemot kommissionenår 1989, att avstå från att tillämpa artikel 23.4 på remail ABC”. Kommissionenborde nämligen känna till det dokument som visar att tyska postregleringsrådet(Regulierungsrat) i december 1995 försökte avstyra användningen av remail-tjänsteroch att Deutsche Post har spärrat remail ABC med hjälp av de normer somtillämpas på icke-fysisk remail, i sådana ärenden som Matra AG, Citibank,GZS Bank samt Gartner group och Lanier. I skrivelserna av den 13 juli 1994 ochden 23 september 1994 medgav kommissionen för övrigt att antalet fall av spärradpost hade ökat.

137.

    För det sjätte har sökanden påpekat att kommissionen, i punkt 14.4 i beslutet avden 14 augusti 1995, har angivit att ”om dessa åtaganden hade åsidosatts, skulleIECC ha varit i stånd att förete indicier på detta”. Enligt sökanden var det dock,i överensstämmelse med vad som var fallet i det ovannämnda målet Sytraval ochBrink's France mot kommissionen, betydligt svårare för IECC än för kommissionenatt frambringa bevis på de överträdelser som hade begåtts av de offentligapostoperatörerna. Kommissionen skulle således ha underskattat sin skyldighet attutreda de klagomål som den får in.

138.

    För det sjunde har sökanden påpekat att kommissionen, i punkt 17 och följandepunkter i beslutet av den 14 augusti 1995, har fastslagit att det inte var nödvändigtatt fatta ett beslut om förbud gentemot La Poste. Sökanden anser att dennaståndpunkt, som är grundad på att en isolerad företeelse, är rättsstridig eftersomLa Poste inte har tillkännagivit någon avsikt att avstå från att åberopa artikel 23i UPU-konventionen. Enligt sökanden har kommissionen genom att fatta dettabeslut uppmuntrat La Poste att fortsätta med sitt konkurrensbegränsandeförfarande, i strid med artikel 85 i fördraget.

139.

    Sökanden har slutligen anmärkt att kommissionen aldrig uttryckligen har åberopat”bristen på gemenskapsintresse” i beslutet av den 14 augusti 1995.

140.

    Kommissionen har invänt att sökanden aldrig har företett något bevis som styrkeratt de tre offentliga postoperatörerna i fråga fortfarande spärrade ABC-post.Kommissionen har påpekat att den, när beslutet fattades den 14 augusti 1995, intehade mottagit något klagomål, angående spärrande av remail ABC, från IECC ellerfrån något annat företag som tillhandahåller remail. Kommissionen bestrider attden, i avsaknad av sådana klagomål, skulle vara skyldig att använda sinabegränsade resurser för att få de offentliga postoperatörerna att avge rapport omsina verksamheter.

141.

    Därutöver har kommissionen betonat att de åtaganden som har gjorts av deoffentliga postoperatörerna i fråga är av annan natur än de åtaganden av denfranska staten som var aktuellt i det ovannämnda målet Sytraval och Brink's Francemot kommissionen. Den anser att det aktuella fallet skiljer sig från detta målgenom att det inte rör en klagande i ett mål om statligt stöd. Enligt kommissionenär det för övrigt lättare att bevisa offentliga postoperatörers agerande gentemotprivata näringsidkare än att bevisa finansiella transaktioner mellan en stat och ettprivat bolag.

142.

    Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har framhållit attkommissionen har rätt att vägra fatta beslut om förbud i brist på tillräckligtgemenskapsintresse. Så skulle här vara fallet, med hänsyn till de åtaganden somgjorts och bristen på bevis för senare överträdelser. Dessutom var sökanden, iegenskap av företrädare för ett stort antal bolag som ägnar sig åt remail, särskiltväl placerad för att upptäcka förekomsten av överträdelser och anmäla dessa tillkommissionen.

143.

    Post Office säger sig ha handlat i överensstämmelse med sitt åtagande i skrivelsenav den 21 april 1989.

144.

    Deutsche Post har erinrat om innehållet i den skrivelse som skickades tillkommissionen den 10 oktober 1989 och som innefattade åtagandena i fråga omremail ABC. Vidare har Deutsche Post hävdat att IECC inte har företett bevis pånågra eventuella överträdelser av dessa åtaganden.

Förstainstansrättens bedömning

145.

    Det framgår av beslutet av den 14 augusti 1995, angående remail ABC, attkommissionen inte har företagit någon slutgiltig undersökning av huruvidaåtgärderna i fråga var lagenliga med avseende på artikel 86 i fördraget. I huvudsakansåg kommissionen nämligen att den, med hänsyn till att överträdelserna redanhade upphört och det inte fanns något bevis för att de skulle återupptas, inte hade

anledning att utnyttja sin befogenhet att fastställa en överträdelse. Av detta skälavslogs sökandens klagomål.

146.

    Med hänsyn till först och främst det allmänna målet för gemenskapens verksamhetpå konkurrensrättens område enligt artikel 3 g i fördraget, samt den uppgift somgenom artikel 89.1 i fördraget har anförtrotts kommissionen på detta område ochslutligen det faktum att artikel 3 i förordning nr 17 inte ger den som har framställten ansökan med stöd av denna artikel någon rätt att erhålla ett beslut, i denmening som avses i artikel 189 i fördraget, om fastställelse av en överträdelse avartikel 85 och/eller artikel 86 i fördraget, kan det konstateras att kommissionenlagenligt kunde besluta att det inte var lämpligt att vidta åtgärder med anledningav ett klagomål rörande åtgärder som senare upphörde, under förutsättning attdetta beslut motiverades.

147.

    Närmare bestämt har kommissionen, med förbehåll för gemenskapsdomstolensprövningsrätt, rätt att efter att omsorgsfullt ha granskat omständigheterna i detenskilda fallet anse att det inte finns anledning att fortsätta utreda ett klagomål motbakgrund av de åtaganden som gjorts av de operatörer som avses i detta klagomål,när sökanden inte har företett något bevis på att dessa åtaganden har åsidosatts.

148.

    Därutöver kan erinras om att kommissionen inte är skyldig att uttryckligen hänvisatill kriteriet ”gemenskapsintresse”. Det är i det avseendet tillräckligt att sagdakriterium stöder de slutsatser som ligger till grund för beslutet i fråga.

149.

    I förevarande fall har kommissionen i sitt beslut av den 14 augusti 1995 dragitslutsatsen att det inte fanns anledning att fortsätta utreda klagomålet vad beträffadede tre offentliga postoperatörer som klandrades i detta. Det skall därför i tur ochordning undersökas hur dessa offentliga postoperatörer har agerat i varje enskiltfall.

- Deutsche Post

150.

    I den skrivelse av den 30 juni 1989 som riktades till kommissionen, och somomnämns i meddelandet om anmärkningar, tillkännagav operatören Deutsche Postatt den var villig att avstå från att tillämpa artikel 23.4 i UPU-konventionen påremail inom gemenskapen, under förutsättning att dess rätt att utnyttja debefogenheter som följer av artikel 23.1-23.3 erkändes. I skrivelse avden 10 oktober 1989, som också omnämns i meddelandet om anmärkningar,uppgav Deutsche Post att den inte längre tillämpade artikel 23.4 på remail ABCinom gemenskapen.

151.

    Av de svar som Deutsche Post har lämnat i samband med förhandlingen framgårdet dessutom att enligt tysk rätt är postoperatören inte som sådan skyldig att spärrapost som är föremål för remail ABC (se punkt 97 ovan). Deutsche Posts åtagandenkan således inte ifrågasättas på den grunden att de skulle vara oförenliga med tyskrätt.

152.

    Det framgår för övrigt av de svar som har lämnats på förstainstansrättens skriftligafrågor att sökanden inte hade upplyst kommissionen om förekomsten av bevisadefall av spärrad ABC-post innan beslutet av den 14 augusti 1995 fattades. Den endatvist som har förekommit på den punkten är det så kallade Lanier-fallet. Dettaärende, som härrör från år 1991, är dock anhängigt vid de tyska domstolarna, påvilka det ankommer att avgöra om det spärrade posten var remail av typen ABAeller ABC. Enbart förekomsten av denna tvist är inte skäl nog för att ifrågasättalagenligheten av beslutet av den 14 augusti 1995. Kommissionen kan dessutom, motbakgrund av de behöriga tyska domstolarnas avgöranden, återuppta detadministrativa förfarandet om så skulle anses nödvändigt.

153.

    Dokumentet från det tyska postregleringsrådet (se punkt 136 ovan) gäller remailABA och har antagits i december 1995. Kommissionens skrivelser av den 13 julioch den 23 september 1994 rör inte remail ABC utan icke-fysisk remail ABA,beträffande vilken kommissionen på goda grunder har fastslagit, i beslutet av den6 april 1995, att sökanden inte har ett berättigat intresse i saken. Dessa handlingarkan följaktligen inte påverka giltigheten av beslutet av den 14 augusti 1995, vilketenbart avser remail ABC.

154.

    Även om det är riktigt att Deutsche Posts åtagande endast avser artikel 23.4 iUPU-konventionen och således inte utesluter att icke-fysisk ABCA-post, som ipraktiken motsvarar fysisk remail ABC, spärras genom en vid tolkning avartikel 23.1 i UPU-konventionen i enlighet med de normer som tillämpas påicke-fysisk remail, framgår det inte av handlingarna i målet att sökanden, innanbeslutet fattades, skulle ha försett kommissionen med något som helst bevis för attDeutsche Post hade tillämpat dessa normer.

155.

    Sökanden har inte under det administrativa förfarandet företett några bevis på attDeutsche Post hade spärrat ABC-post trots sina åtaganden, och det kan därförfastslås att det var på goda grunder som kommissionen beslutade att det inte fannsanledning att fortsätta utreda dessa anmärkningar i klagomålet.

- Post Office

156.

    Det kan konstateras att de åtaganden som gjordes av Post Office den 21 april 1989är helt otvetydiga vad beträffar löftet om att varken då eller i framtiden tillämpaartikel 23.4 i UPU-konventionen. Kommissionen har för övrigt på goda grunderfastslagit att det inte hade visats - och än mindre påståtts - att Post Office efterdetta datum hade spärrat post med tillämpning av denna artikel iUPU-konventionen.

157.

    Då sökanden inte, under det administrativa förfarandet, har företett några bevis påatt Post Office har spärrat ABC-post trots sina åtaganden, kan det fastslås att detvar på goda grunder som kommissionen fastslog att det inte fanns anledning attfortsätta utreda denna punkt i klagomålet.

158.

    Sökanden har dock gjort gällande att dessa åtaganden är alltför begränsade iföljande två avseenden.

159.

    För det första har den omständigheten att Post Office hade uppmanat andraoffentliga postoperatörer att spärra post med ursprung i Storbritannien behandlatsi punkt 14.4 i beslutet av den 14 augusti 1995. I detta beslut drog dockkommissionen slutsatsen att det inte fanns någon risk för att det påtaladeförfarandet skulle återupptas, och den hänvisade därvid dels till de åtaganden somgjorts av andra offentliga postoperatörer, dels till det faktum att den inte hadeerhållit några bevis för att dessa åtaganden åsidosatts.

160.

    Även om Post Offices åtaganden endast omfattar ett eventuellt spärrande avABC-post från Post Offices egen sida, kan dessa åtaganden - mot bakgrund av attdet inte har förekommit några nya uppmaningar att spärra post sedan Post Officei januari 1997 särskilt riktade en skrivelse till en annan offentlig postoperatör igemenskapen, att Deutsche Posts gjort ett åtagande och att det saknas bevis för attandra offentliga postoperatörer skulle ha spärrat post - anses utgöra en tillräckliggrund för kommissionens slutsats att det inte längre förelåg någon risk för att PostOffice åter skulle rikta sådana uppmaningar, och att det därför inte fanns anledningatt fortsätta utreda denna punkt i klagomålet.

161.

    Vad för det andra gäller bedömningen av huruvida det fanns en möjlighet att PostOffice skulle åberopa de normer som tillämpas på icke-fysisk remail inom ramenför en vid tolkning av artikel 23.1 i UPU-konventionen, är det tillräckligt attkonstatera att svaranden inte har visat eller ens påstått att Post Office någonsinhade tillämpat dessa normer, vare sig före eller efter att ha gjort åtagandena ifråga.

- La Poste

162.

    Det kan noteras att sökanden inte har bestritt att La Postes spärrande av post ioktober 1989 utgjorde en isolerad företeelse.

163.

    Under dessa omständigheter, och i brist på minsta bevis för eller påstående om attpost någon gång skulle ha spärrats under en sexårsperiod, är det på goda grundersom kommissionen har funnit att det inte fanns risk för att La Poste skulle återfallai sitt tidigare beteende och att det således varken fanns anledning att fortsättautreda detta ärende eller att fatta ett beslut om förbud gentemot La Poste.

164.

    Det framgår av alla dessa omständigheter att kommissionen på goda grunder hardragit slutsatsen att det inte fanns anledning att fortsätta utreda klagomålet i dettahänseende. Det kan härvid erinras om att kommissionen i sitt beslut inte har tagitslutgiltig ställning till huruvida artikel 86 i fördraget är tillämplig på de offentligapostoperatörernas förfaranden i fråga om remail ABC. Beslutet påverkar därförinte sökandens rätt att utnyttja de rättsmedel som den finner lämpliga, om den

skulle erhålla bevis för att ett förfarande som den anser är rättsstridigt haråterupptagits.

165.

    Talan kan således inte bifallas på den första delen av denna grund.

b) Den andra delgrunden: Angående bedömningen av förekomsten av artikel 23i UPU-konventionen med avseende på konkurrensrätten

Parternas argument

166.

    Sökanden har erinrat om att kommissionen i beslutet av den 14 augusti 1995 hardragit slutsatsen att enbart förekomsten av artikel 23 i UPU-konventionen intenödvändigtvis strider mot gemenskapens konkurrensregler och att det endast ärutnyttjandet av de handlingsmöjligheter som följer av denna bestämmelse somunder vissa omständigheter - det vill säga medlemsstaterna emellan - skulle kunnautgöra en överträdelse av dessa regler.

167.

    Enligt sökanden är det dock inte nödvändigt att vid tillämpning av artikel 85.1 ifördraget beakta det faktiska resultatet av ett avtal, när det framgår att detta hartill syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen (domstolens dom av den13 juli 1966 i målen 56/64 och 58/64, Consten och Grundig mot kommissionen,REG 1966, s. 429; svensk specialutgåva, volym 1, s. 277). I maj 1994 föreslogUPU:s styrelse en utvidgning av tillämpningsområdet för artikel 23.1 i UPU-konventionen. Sökanden anser att i den mån som artikel 23 i UPU-konventionenutgör ett avtal om uppdelning av marknaden mellan de offentliga postoperatörerna,är det tillräckligt att dessa operatörer har kommit överens om att förnya sagdabestämmelse och dess tillämpning inom ramen för Reims-avtalet för att artikel 85skall ha åsidosatts.

168.

    Kommissionen har invänt att de offentliga postoperatörerna kan verkställa sådanaavtal som den omarbetade UPU-konventionen, under förutsättning att de intetillämpar dem på ett sätt som strider emot artiklarna 85 och 86 i fördraget.Tillämpningen av artikel 23 i UPU-konventionen skulle således vara acceptabel sålänge som varken det land där posten har sitt ursprung eller det land varsförvaltning tar hand om remail är medlemsstater.

Förstainstansrättens bedömning

169.

    Det bör inledningsvis påpekas att sökanden inte har lämnat någon uppgift somstöder dess påstående att det faktum att varje offentlig postoperatör har givit sittstöd åt ett bibehållande av artikel 23 i UPU-konventionen och dess tillämpninginom ramen för Reims-avtalet är resultatet av ett avtal mellan företag, beslut avföretagssammanslutningar eller ett samordnat förfarande mellan företag, i denmening som avses i artikel 85.1 i fördraget.

170.

    Även om det antogs att så vore fallet, har sökanden inte förklarat på vilket sätt detstöd som de offentliga postoperatörerna påstås ha överenskommit om att ge åt ettbibehållande av artikel 23 i UPU-konventionen skulle vara av sådant slag att detvederlägger kommissionens slutsats om att själva förekomsten av dennabestämmelse inte nödvändigtvis strider mot gemenskapens konkurrensregler.

171.

    Slutligen skall det erinras om att artikel 23 i UPU-konventionen, som formellt settär en mellanstatlig konvention av global omfattning, inte uppställer någonskyldighet att spärra post som är föremål för remail. Blotta förekomsten av dennabestämmelse utgör inte, vad gäller de offentliga postoperatörerna, en överträdelseav gemenskapens konkurrensregler som kommissionen skulle kunna fastställa isamband med utredningen av ett klagomål som har riktats mot dessa offentligapostoperatörer. Det är således på goda grunder som kommissionen har dragitslutsatsen att det endast är de offentliga postoperatörernas tillämpning av dennabestämmelse som omfattas av gemenskapens konkurrensregler, och det underförutsättning att handeln mellan medlemsstaterna påverkas.

172.

    Talan kan således inte bifallas på den andra delen av denna grund.

c) Den tredje delgrunden: Åsidosättande av artiklarna 85 och 86 i fördraget pågrund av att det inte har fattas ett beslut om förbud.

Parternas argument

173.

    Sökanden har för det första anfört att spärrandet av ABC-post utgör ett missbrukav dominerande ställning i den mening som avses i artikel 86 i fördraget, vilket intekan motiveras med åberopande av artikel 90.2 i fördraget. Enligt sökanden hardenna post dessutom spärrats med tillämpning av ett avtal om uppdelning avmarknader som utkristalliserats i artikel 23 i UPU-konventionen. Då detta avtalverkställs av offentliga postoperatörer som var och en har en dominerande ställningpå sin respektive marknad, innebär det också att de offentliga postoperatörernamissbrukar sin kollektiva dominerande ställning. Sökanden anser därför attkommissionen har åsidosatt artiklarna 85 och 86 i fördraget genom att avslåklagomålet utan att fatta ett beslut om förbud mot spärrandet av remail ABC.

174.

    Sökanden har för det andra gjort gällande att de offentliga postoperatörerna självahar gjort komplicerade juridiska avvägningar beträffande konkurrensrättenstillämpning, eftersom bedömningen av huruvida det var lagenligt att spärraABC-post omfattade en uppskattning av i vilken mån ett postmonopol ärnödvändigt för att de offentliga postoperatörerna skall kunna fullgöra de uppgifterav allmänt intresse som har anförtrotts dem. Sökanden anser därför att spärrandetav denna post innebär en kränkning av principen om att affärsverksamhet ochmyndighetsutövning skall hållas isär, i strid med artikel 86 i fördraget.

175.

    Kommissionen har anfört att denna delgrund saknar relevans, eftersom beslutetinte innehåller något påstående om att spärrandet av remail ABC är förenligt medkonkurrensrätten.

Förstainstansrättens bedömning

176.

    Kommissionen har, i sitt beslut av den 14 augusti 1995, inte på något sätt godkäntde åtgärder för att spärra ABC-post som har vidtagits med tillämpning avartikel 23.4 i UPU-konventionen. Kommissionen har nämligen i huvudsak grundatsitt beslut på det förhållandet att det inte fanns anledning att vidta åtgärder motförfaranden som redan hade upphört, då de offentliga postoperatörerna hade gjortåtaganden i detta hänseende och då det inte fanns något bevis för att dessaåtaganden hade åsidosatts. Det kan erinras om att förstainstansrätten har fastslagitatt denna bedömning var välgrundad.

177.

    Denna delgrund är verkningslös, eftersom kommissionen inte på något vis hargodkänt ovannämnda spärrande av post.

178.

    Mot bakgrund av dessa omständigheter kan talan inte bifallas på denna grund.

D - De grunder som är gemensamma för målen T-133/95 och T-204/95

Maktmissbruk

Parternas argument

179.

    Enligt sökanden har kommissionen använt sina befogenheter i syfte att främja deoffentliga postoperatörernas sektoriella intressen och den har därmed försummatsin uppgift att skydda konkurrensen.

180.

    Sökanden anser nämligen att kommissionen, efter sju år av administrativtförfarande, uppsåtligt skapade tvetydighet i detta förfarande genom att upprättaskrivelsen av den 17 februari 1995, beslutet av den 6 april 1995 och skrivelsen avden 12 april 1995, eftersom dessa handlingar avvek från den symmetri somförfarandet dittills hade uppvisat. Enligt sökandens uppfattning var syftet med attsplittra upp besluten, liksom möjligheten att det skulle fattas ett sista beslutangående tillämpningen av artikel 85 i fördraget på de offentliga postoperatörernasverkställande av artikel 23 i UPU-konventionen, att av politiska skäl bromsa detadministrativa förfarandet.

181.

    Sökanden anser också att kommissionens hållning strider mot dess fasta praxis, medtanke på att den inte har vidtagit åtgärder mot ett missbruk av dominerandeställning och att den har gått med på att avsluta sina undersökningar endast pågrund av de tyska och de brittiska offentliga postoperatörernas åtaganden utan attkräva bevis för att dessa åtaganden faktiskt har iakttagits. Enligt sökanden har La

Poste aldrig godtagit kommissionens ståndpunkt i fråga om tolkningen av artikel 23i UPU-konventionen. Denna släpphänta hållning hos kommissionen kan endastförklaras av att det förekom avsevärda politiska påtryckningar.

182.

    Enligt sökanden har kommissionens ledamöter Leon Brittan och Karel Van Miert,i sina tal av den 19 maj 1992 och den 7 april 1993, medgivit att ”remail”-ärendetbehandlades på ett politiskt sätt. Detta skulle även framgå av att kommissionenprioriterade antagandet av grönboken angående postservice framför att fatta beslutom förbud i ”remail”-ärendet.

183.

    Därutöver har sökanden framhållit att Karel Van Miert, i sin skrivelse avden 28 mars 1995, framförde följande till förbundsministeriet för post ochtelekommunikation: ”Sammanfattningsvis vill jag precisera att klagomålet frånIECC ... hädanefter kommer att betraktas som ogrundat.” Kommissionenunderrättade således inte sökanden om att det hade fattats ett slutligt beslutrörande klagomålet förrän efter det att den hade underrättat ovannämndaministerium. Sökanden anser därför att kommissionen har missbrukat sinabefogenheter genom att i förtid lämna konfidentiella upplysningar till utomstående.Denna skrivelse vittnar dessutom om att kommissionen inte ville ingripa mot detflera gånger inträffade spärrandet av post, eftersom den var rädd att väcka de tyskamyndigheternas missnöje.

184.

    Kommissionens strategi att bromsa förfarandet i fråga om remail motsvarar, enligtsökanden, den strategi som institutionen har tillämpat vid handläggningen av andraklagomål som har framställts mot de offentliga postoperatörerna.

185.

    Sökanden har i sin replik i mål T-204/95 erinrat om att den upprepade gånger haransökt om att få tillgång till handlingarna i ärendet, vilket kommissionen antingenskriftligen eller muntligen har förvägrat den. Härigenom skulle kommissionen haåsidosatt sökandens rätt till försvar, principen om jämlikhet i medel och sökandensrätt att yttra sig, vilket bekräftar att kommissionen har gjort sig skyldig tillmaktmissbruk.

186.

    Kommissionen bestrider att besluten av den 6 april och den 14 augusti 1995 skulleha inneburit maktmissbruk.

187.

    Kommissionen anser att sökandens argument beträffande tillgången tillhandlingarna i ärendet utgör nya grunder som inte föranleds av rättsliga ellerfaktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. De kan såledesinte åberopas, enligt artikel 48.2 i rättegångsreglerna.

Förstainstansrättens bedömning

188.

    Enligt fast rättspraxis skall ett beslut inte anses innebära maktmissbruk annat änom objektiva, relevanta och överensstämmande indicier tyder på att beslutet harfattats för att uppnå andra syften än dem som anges (domstolens dom av

den 12 november 1996 i mål C-84/94, Förenade konungariket mot kommissionen,REG 1996, s. I-5755, punkt 69, och domen i det ovannämnda målet Tremblay m.fl.mot kommissionen, punkt 87 och följande punkter).

189.

    I förevarande fall kan den tid som det administrativa förfarande som utmynnadei de båda besluten varat till stor del förklaras av de behandlade frågornaskomplicerade ekonomiska aspekter, det antal offentliga postoperatörer som varinblandade i förhandlingarna om det preliminära Reims-avtalet, det samtidigaantagandet av grönboken angående postservice och det faktum att genomförandetav ett sådant ersättande system som Reims-avtalet - som också har varit en faktori kommissionens bedömning av spärrandet av ABA- och ABC-post - kräveravsevärd tid.

190.

    Leon Brittan har för övrigt, i det tal av den 19 maj 1992 som sökanden själv haråberopat, preciserat att kommissionen inom postsektorn använder ett dubbelttillvägagångssätt för att samtidigt säkerställa konkurrensreglernas tillämpning ochupprättandet av en lagstiftning som avreglerar denna sektor. Karel Van Miertsförklaring av den 7 april 1993, som klaganden har åberopat, skall också tolkas motbakgrund av detta dubbla tillvägagångssätt. I ett sådant ärende som detifrågavarande, som på ett mer allmänt sätt omfattas av kommissionensöverväganden beträffande postsektorns framtid i gemenskapen, är denna dubblametod befogad. Det finns därför inget skäl att anse att denna dubbla metod skulletyda på att det har förekommit maktmissbruk i samband med besluten avden 6 april och den 14 augusti 1995.

191.

    Vad beträffar påståendena om att beslutet av den 6 april 1995 var tvetydigt i frågaom räckvidden och att kommissionen av politiska skäl ville bromsa fattandet av ettslutligt beslut, som skulle ha avslutat hela ”remail”-ärendet, genom att splittra uppdetta ärende, är det tillräckligt att erinra om att det av själva ordalydelsen avskrivelsen av den 17 februari 1995 och beslutet av den 6 april 1995 framgår attsistnämnda beslut inte avsåg hela klagomålet. Dessutom var kommissionen, sedanden hade bestämt sig för att avslå de andra delarna av klagomålet genom att fattaett formellt beslut, tvungen att i enlighet med artikel 6 i förordning nr 99/63 riktaen ny skrivelse till klaganden som särskilt angav skälen till varför kommissionen intebiföll klagomålet. Sökanden har inte heller visat att uppstyckningen av de svar somhar lämnats beträffande olika delar av klagomålet skulle ha kunnat påverkakommissionens behandling av detta eller att kommissionen skulle ha haft för avsiktatt bromsa handläggningen av klagomålet.

192.

    Den omständigheten att kommissionen underrättade det tyska postministeriet omutgången i ärendet, några dagar innan klaganden själv informerades, visar inte attbeslutet av den 6 april 1995 har fattats för att uppnå andra syften än de angivna.

193.

    Sökandens hänvisning till kommissionens behandling av andra klagomål ellerärenden, som dock har gällt postverksamhet som tydligt skiljer sig från

verksamheten i ”remail”-ärendet, saknar relevans för avgörandet huruvida de beslutsom fattats i detta fall har inneburit maktmissbruk.

194.

    Argumenten rörande tillgång till handlingarna skall inte betraktas som en specifiktåberopad grund utan är, enligt sökanden, endast ett ytterligare indicium på detmaktmissbruk som åberopas i ansökan. Det finns således ingen grund förkommissionens invändning om att de skall avslås enligt artikel 48.2 irättegångsreglerna.

195.

    Det förhåller sig dock så, att även om det antas att sökanden inte har fått tillbörligtillgång till handlingarna, kan denna omständighet inte i sig påvisa att beslutet avden 14 augusti 1995, som yrkas ogiltigförklarat i mål T-204/95, har fattats för attuppnå andra syften än de angivna.

196.

    Under dessa omständigheter kan talan inte vinna bifall på den grund som avsermaktmissbruk.

Åsidosättande av vissa allmänna rättsprinciper

Parternas argument

197.

    Sökanden har som första delgrund gjort gällande att kommissionen har åsidosatträttssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar ochprincipen om god förvaltningssed genom att den 12 april 1995 skicka en skrivelsei enlighet med artikel 6 i förordning nr 99/63, trots att den redan hade fattat ettslutligt beslut angående klagomålet i dess helhet. Denna skrivelse skulle nämligenha försatt sökanden i ovisshet beträffande verkningarna av beslutet avden 6 april 1995. Dessa principer skulle dessutom ha åsidosatts i den mån somsagda beslut inte innehåller några klargöranden i fråga om huruvida de normer somtillämpades på icke-fysisk remail var godtagbara.

198.

    Som andra delgrund har sökanden åberopat att kommissionen, genom att skickade varslande skrivelserna, offentliggöra presskommunikéer ochkommissionsledamoten Leon Brittans tal samt anta ett meddelande omanmärkningar i ett ärende som liknade tidigare ärenden där den hade fattat beslutom förbud, lät förstå att den skulle tillämpa konkurrensreglerna i det aktuellaärendet. Denna hållning grundade sökandens förväntningar om att kommissionenskulle fatta ett slutligt beslut om förbud.

199.

    Som tredje delgrund har sökanden gjort gällande att icke-diskrimineringsprincipenhar åsidosatts, eftersom kommissionen i regel inte låter så snäva och ofullständigaåtaganden ligga till grund för ett beslut om att avstå från att bestraffa de företagsom har överträtt konkurrensrätten.

200.

    Som sista delgrund har sökanden åberopat att kommissionen har åsidosattprincipen om god förvaltningssed, på grund av att det behövdes 81 månader för attfatta det slutliga beslutet om avslag (se domen i det ovannämnda målet Sytravaloch Brink's France mot kommissionen, punkt 56).

201.

    Kommissionen har erinrat om att skrivelsen av den 12 april 1995 skickades i syfteatt tillgodose sökandens rätt att yttra sig. Kommissionen har dessutom framhållitatt enligt rättspraxis har en klagande inte rätt att erhålla ett beslut om fastställelseav en överträdelse och kan således inte ha några berättigade förväntningar om atterhålla ett sådant beslut. Kommissionen har slutligen invänt att den tid som harkrävts för att handlägga klagomålet inte ger sökanden rätt att ifrågasätta det sättpå vilket kommissionen har utövat sina befogenheter.

Förstainstansrättens bedömning

202.

    Sökanden har till stöd för den första delgrunden åberopat att beslutet avden 6 april 1995 innebar att klagomålet avslogs i sin helhet. Av förstainstansrättensbedömning angående räckvidden av detta beslut (se punkt 58-62 ovan) framgårdock att så inte var fallet. Talan kan således inte bifallas på den första delgrunden.

203.

    Beträffande den andra delgrunden, skall det erinras om att artikel 3 i förordningnr 17 inte ger den som framställer en ansökan med stöd av denna artikel rätt atterhålla ett beslut av kommissionen, i den mening som avses i artikel 189 iEG-fördraget, om fastställelse av en överträdelse av artikel 85 eller artikel 86 ifördraget (se bland annat domen i det ovannämnda målet Tremblay m.fl. motkommissionen, punkt 59). Oavsett vilket stadium i utredningen av klagomåletkommissionen befann sig i, kan sökanden därför inte ha haft grund för någraförväntningar om att det skulle fattas ett beslut om förbud mot det påtaladeförfarandet.

204.

    Vad beträffar den tredje grunden, kan det konstateras att sökanden inte har visatatt kommissionen i en med detta fall jämförbar situation ändå skulle ha fälltföretagen i fråga. Sökanden har följaktligen inte styrkt det påstådda åsidosättandetav icke-diskrimineringsprincipen.

205.

    Vad slutligen angår sökandens påstående om att det administrativa förfarandet varöverdrivet utdraget, kan det hänvisas till punkterna 189 och följande punkter idenna dom, i vilka förstainstansrätten närmare har angivit skälen till att den relativtlånga tid som kommissionen behövde för att nå fram till de slutliga besluten kananses befogad.

206.

    Av samtliga dessa skäl följer att talan inte kan bifallas på denna grund.

Begäran om företeende av handlingar

207.

    Sökanden har i sin replik i mål T-204/95 och sitt yttrande överinterventionsinlagorna i målen T-133 och T-204/95 yrkat att förstainstansrätten skallbesluta om företeende av vissa handlingar.

208.

    Förstainstansrätten har såsom processledande åtgärd begärt att vissa av dessahandlingar skall företes. Eftersom företeendet av övriga handlingar inte förefallernödvändigt för avgörandet av mål T-204/95, saknas anledning att bevilja sökandensbegäran i fråga om dessa handlingar.

Rättegångskostnader

209.

    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersättarättegångskostnaderna om så har yrkats. Eftersom sökanden är tappande part i målT-204/95, skall sökanden ersätta kommissionens kostnader i detta mål.Kommissionen har på en punkt tappat målet T-133/95 och skall således ersättasökandens kostnader i detta mål.

210.

    Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna skall medlemsstater som harintervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader. Följaktligen skall Förenadekonungariket Storbritannien och Nordirland bära sina kostnader. Enligtandra stycket i samma bestämmelse kan förstainstansrätten besluta att även andraintervenienter än dem som anges i första stycket skall bära sinarättegångskostnader. Eftersom de intervenerande offentliga postoperatörerna hartappat mål T-133/95, men vunnit framgång i mål T-204/95, finns det skäl att beslutaatt varje intervenient skall bära sin kostnad i målen T-133/95 och T-204/95.

På dessa grunder beslutar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN

(tredje avdelningen i utökad sammansättning)

följande dom:

1.

    Målen T-133/95 och T-204/95 förenas med avseende på domen.

2.

    Beslutet av den 6 april 1995 ogiltigförklaras i den del som rör fysiskkommersiell remail ABA.

3.

    Talan ogillas i övrigt.

4.

    Kommissionen skall ersätta sökandens rättegångskostnader i mål T-133/95.

5.

    Sökanden skall ersätta kommissionens rättegångskostnader i mål T-204/95.

6.

    Varje intervenient skall bära sin rättegångskostnad i målen T-133/95 ochT-204/95.

VesterdorfBriët Lindh             Potocki                        Cooke

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 16 september 1998.

H. Jung

B. Vesterdorf

Justitiesekreterare

Ordförande

Innehåll

    Bakgrund till tvisten

II - 3

        International Express Carriers Conference (IECC) och remail

II - 3

        Terminalavgifter och konventionen om Världspostföreningen

II - 3

        IECC:s klagomål och 1987 års CEPT-avtal.

II - 4

        Kommissionens handläggning av klagomålet

II - 6

    Förfarande

II - 10

    Parternas yrkanden

II - 11

        Mål T-133/95

II - 11

        Mål T-204/95

II - 12

    Huruvida interventionsansökningarna från Post Office kan upptas till prövning

II - 13

    Huruvida yrkandet att förstainstansrätten skall ålägga kommissionen att vidta lämpligaåtgärder för att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 176 i fördraget kan upptas tillprövning

II - 13

    Saken

II - 13

        A - Räckvidden av besluten av den 6 april och den 14 augusti 1995

II - 14

            Parternas argument

II - 14

            Förstainstansrättens bedömning

II - 14

        B - Grunder som enbart har anförts i mål T-133/95

II - 15

            Den första grunden: Åsidosättande av artikel 190 i fördraget

II - 15

                Parternas argument

II - 15

                Förstainstansrättens bedömning

II - 15

            Den andra grunden: Åsidosättande av artikel 3.2 b i förordning nr 17

II - 16

                Parternas argument

II - 16

                Förstainstansrättens bedömning

II - 17

            Den tredje grunden: Åsidosättande av artiklarna 85 och 86 i fördraget

II - 18

                Den första och den andra delgrunden

II - 18

                    Parternas argument

II - 18

                    Förstainstansrättens bedömning

II - 19

                Den tredje och den fjärde delgrunden

II - 21

        C - Yrkanden och grunder som enbart har anförts i mål T-204/95

II - 22

            Förstahandsyrkandet om att skrivelsen av den 12 april 1995 och beslutet avden 14 augusti 1995 skall förklaras vara nulliteter

II - 22

                Parternas argument

II - 22

                Förstainstansrättens bedömning

II - 22

            Andrahandsyrkandet om att beslutet av den 14 augusti 1995 skallogiltigförklaras

II - 23

                1. Den första grunden: Åsidosättande av artikel 190 i fördraget

II - 23

                    a) Den första delgrunden: Bristande motivering vad avser åberopandetav de offentliga postoperatörernas överträdelse av artikel 85 ifördraget

II - 23

                    Parternas argument

II - 23

                    Förstainstansrättens bedömning

II - 23

                    b) Den andra delgrunden: Bristande motivering vad avser remail ABC

II - 23

                    Parternas argument

II - 23

                    Förstainstansrättens bedömning

II - 24

                2. Den andra grunden: Åsidosättande av artiklarna 85 och 86 i fördraget,uppenbart oriktig bedömning av omständigheterna och felaktigrättstillämpning

II - 25

                    a) Den första delgrunden: Remail ABC

II - 25

                    Parternas argument

II - 25

                    Förstainstansrättens bedömning

II - 27

                    - Deutsche Post

II - 28

                    - Post Office

II - 29

                    - La Poste

II - 30

                    b) Den andra delgrunden: Angående bedömningen av förekomsten avartikel 23 i UPU-konventionen med avseende påkonkurrensrätten

II - 31

                    Parternas argument

II - 31

                    Förstainstansrättens bedömning

II - 31

                    c) Den tredje delgrunden: Åsidosättande av artiklarna 85 och 86 ifördraget på grund av att det inte har fattas ett beslut omförbud.

II - 32

                    Parternas argument

II - 32

                    Förstainstansrättens bedömning

II - 33

        D - De grunder som är gemensamma för målen T-133/95 och T-204/95

II - 33

            Maktmissbruk

II - 33

                Parternas argument

II - 33

                Förstainstansrättens bedömning

II - 34

            Åsidosättande av vissa allmänna rättsprinciper

II - 36

                Parternas argument

II - 36

                Förstainstansrättens bedömning

II - 37

    Begäran om företeende av handlingar

II - 37

    Rättegångskostnader

II - 38

1: Rättegångsspråk: engelska.