STÄLLNINGSTAGANDE AV GENERALADVOKAT
NIILO JÄÄSKINEN
föredraget den 16 december 2014(1)(i)
Mål C‑498/14 PPU
RG
mot
SF
(begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Bruxelles (Belgien))
”Förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Behörighet i fråga om föräldraansvar – Förordning (EG) nr 2201/2003 – Artikel 11.7 och 11.8 – Barn med hemvist i en medlemsstat som olovligen har bortförts till en annan medlemsstat – Beslut att inte återlämna barnet, meddelat i den sistnämnda medlemsstaten med stöd av artikel 13 i Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 – Lagstiftning i ursprungsmedlemsstaten enligt vilken en specialdomstol har exklusiv behörighet att pröva ett sådant beslut – Inverkan på det pågående förfarandet i sakfrågan vid en annan nationell domstol där talan har väckts rörande föräldraansvaret för barnet”
I – Inledning
1. Den begäran om tolkning som har framställts av Cour d’appel de Bruxelles (appellationsdomstolen i Bryssel) (Belgien), och som ska behandlas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande, avser artikel 11.7 och 11.8 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000(2) (nedan kallad Bryssel IIa-förordningen).
2. Begäran har samband med en tvist mellan en brittisk medborgare med hemvist i Belgien och en polsk medborgare med hemvist i Polen rörande föräldraansvaret för deras barn, som när talan först väcktes vid belgisk domstol hade hemvist i Belgien och som sedermera olovligen bortfördes till Polen av modern. De olika belgiska domstolar som har meddelat dom i saken har befunnit sig ha internationell behörighet att pröva tvisten, och detta har inte ifrågasatts av de polska domstolar vid vilka modern senare har väckt talan.
3. Parallellt med dessa mål om föräldraansvar ansökte fadern om att barnet skulle återlämnas med stöd av Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn(3) (nedan kallad 1980 års Haagkonvention). Hans ansökan avslogs av en polsk domstol, vilket är tillåtet i undantagsfall enligt artikel 13 i nämnda konvention jämförd med artikel 11 i Bryssel IIa-förordningen.
4. Fadern väckte då talan vid den belgiska domstol som enligt nationella processuella regler har särskild behörighet att pröva frågor rörande vårdnaden om ett barn i samband med att det har meddelats ett sådant beslut att inte återlämna barnet. Detta medförde, i enlighet med dessa processuella regler, en vilandeförklaring av övriga mål rörande föräldraansvaret för det ifrågavarande barnet som pågick vid andra belgiska domstolar, i det aktuella fallet målet vid Cour d’appel de Bruxelles.
5. Cour d’appel de Bruxelles önskar att EU-domstolen ska slå fast huruvida det följer av artikel 11.7 och 11.8 i Bryssel IIa-förordningen att en medlemsstat(4) inte får anta sådana inhemska regler för behörighetsfördelning som medför dels att en specialdomstol har behörighetsmässigt företräde i fall där ett beslut att inte återlämna ett barn har meddelats i en annan medlemsstat, dels att handläggningen av alla mål som redan har inletts vid andra nationella domstolar vilka i princip är behöriga att pröva sakfrågan tillfälligt avbryts.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – 1980 års Haagkonvention
6. Samtliga medlemsstater i Europeiska unionen är parter i 1980 års Haagkonvention, som trädde i kraft den 1 december 1983.
7. I artikel 1 i denna konvention stadgas att konventionens syfte är att ”säkerställa ett snabbt återförande av barn som olovligen har förts ut till eller kvarhållits i en fördragsslutande stat” och ”att tillförsäkra att rätten i en fördragsslutande stat till vårdnad och umgänge verksamt respekteras i andra fördragsslutande stater”. I artikel 3 anges villkoren för när ett bortförande eller ett kvarhållande av ett barn är att anse som olovligt enligt konventionen.
8. I artikel 12 första stycket i konventionen, som återfinns i dess kapitel 3 med rubriken ”Återlämnande av barn”, stadgas att ”[o]m ett barn olovligen har förts bort eller hållits kvar enligt vad som sägs i artikel 3 och det den dag då förfarandet inleds hos den judiciella eller administrativa myndigheten i den fördragsslutande stat där barnet befinner sig har förflutit mindre än ett år från den dag det olovliga bortförandet eller kvarhållandet ägde rum, skall vederbörande myndighet besluta om barnets omedelbara återlämnande”.
9. I artikel 13 första stycket b stadgas att ”[u]tan hinder av bestämmelserna i föregående artikel är den judiciella eller administrativa myndigheten i den stat där återlämnande har begärts inte förpliktad att besluta om barnets återlämnande, då den person eller institution eller det organ av annat slag som motsätter sig återlämnandet visar att … det finns en allvarlig risk för att barnets återlämnande skulle utsätta det för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätta det i en situation som inte är godtagbar”.
B – Bryssel IIa-förordningen
10. Skälen 12, 17, 18 och 33 i Bryssel IIa-förordningen har följande lydelse:
”(12) De behörighetsregler som fastställs i denna förordning i fråga om föräldraansvar är utformade med hänsyn till barnets bästa, särskilt kriteriet om närhet. Det innebär att behörigheten i första hand skall ligga hos domstolarna i den medlemsstat där barnet har hemvist, med undantag av vissa fall då barnets vistelseort ändras eller efter en överenskommelse mellan de personer som har föräldraansvar.
…
(17) Vid olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn bör barnet omedelbart återföras, och i det syftet bör [1980 års] Haagkonvention … fortsätta att tillämpas, med de kompletteringar som följer av bestämmelserna i denna förordning, särskilt artikel 11. Domstolarna i den medlemsstat dit barnet olovligt har förts eller där det kvarhålls bör kunna motsätta sig ett återförande i särskilda fall, om det finns vägande skäl. En sådan dom bör dock kunna ersättas med en senare dom av domstolen i den medlemsstat där barnet hade hemvist före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet. Om den sistnämnda domen innebär att barnet skall återlämnas, bör återlämnandet verkställas utan att något särskilt förfarande för erkännande och verkställighet behöver anlitas i den medlemsstat där det bortförda barnet befinner sig.
(18) Vid en dom som innebär att barnet inte skall återlämnas, meddelad enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention, bör domstolen underrätta den behöriga domstolen eller centralmyndigheten i den medlemsstat där barnet hade hemvist före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet. Den domstolen, om ingen talan ännu väckts där, eller centralmyndigheten bör underrätta parterna. Denna skyldighet bör inte hindra centralmyndigheten från att också underrätta berörda offentliga myndigheter enligt nationell rätt.
…
(33) Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den syftar särskilt till att säkerställa respekt för barnets grundläggande rättigheter enligt artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.”
11. Av artikel 1.1 b och 1.2 a i Bryssel IIa-förordningen framgår att denna ska tillämpas, ”oberoende av domstolstyp”, på ”civilrättsliga frågor om … tillerkännande [och] utövande … av föräldraansvar”, bland annat ”vårdnad och umgänge”. I artikel 2.7 och 2.9–2.11 anges betydelsen av följande beteckningar som används i förordningen: ”föräldraansvar”, ”vårdnad”, ”umgänge” och ”olovligt bortförande eller kvarhållande av barn”.
12. Kapitel II i förordningen har rubriken ”Domstols behörighet”. Avsnitt 2 i detta kapitel, med rubriken ”Föräldraansvar”, innehåller artiklarna 8–15. I artikel 8 anges en regel om ”allmän behörighet” för domstolarna i den medlemsstat där det berörda barnet hade hemvist vid den tidpunkt då talan rörande föräldraansvar väcktes. I artikel 10, som reglerar ”[d]omstols behörighet vid fall av bortförande av barn”, stadgas att domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet ska behålla sin behörighet tills barnet har fått hemvist i en annan medlemsstat, i enlighet med de strikta villkor som anges i den artikeln.
13. I artikel 11 i förordningen, med rubriken ”Återlämnande av barn”, föreskrivs följande:
”1. Om en person, en institution eller ett organ som har vårdnad om barnet ansöker hos de behöriga myndigheterna i en medlemsstat om att de skall meddela ett beslut på grundval av [1980 års] Haagkonvention … i syfte att utverka återlämnande av ett barn som olovligt bortförts eller kvarhållits i en annan medlemsstat än den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, skall punkterna 2–8 tillämpas.
…
3. En domstol som erhållit en ansökan om återlämnande av ett barn enligt punkt 1 skall skyndsamt handlägga ansökningen enligt de snabbaste förfaranden som får tillämpas enligt den nationella lagstiftningen.
…
4. En domstol kan inte vägra att återlämna ett barn på grundval av artikel 13 b i 1980 års Haagkonvention om det styrks att lämpliga åtgärder har vidtagits för att garantera barnets skydd efter återlämnandet.
…
6. Om en domstol har meddelat ett beslut om att inte återlämna barnet enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention, skall domstolen omedelbart, antingen direkt eller genom sin centralmyndighet, översända en kopia av domstolsbeslutet om att inte återlämna barnet och av andra relevanta handlingar … till den behöriga domstolen eller centralmyndigheten i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, enligt bestämmelserna i nationell lagstiftning. …
7. Om inte någon av parterna redan har vänt sig till domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, skall den domstol eller centralmyndighet som erhåller den information som avses i punkt 6 underrätta parterna och ge dem tillfälle att inom tre månader från den dag då de underrättades yttra sig inför domstolen enligt bestämmelserna i nationell lagstiftning, så att domstolen kan pröva frågan om vårdnaden om barnet.
Utan att det påverkar tillämpningen av behörighetsbestämmelserna i denna förordning skall domstolen avsluta ärendet om den inte har mottagit några yttranden inom denna tidsfrist.
8. Utan hinder av ett beslut om att inte återlämna barnet enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention skall en senare dom som kräver att barnet återlämnas och som meddelas av en domstol som har behörighet enligt denna förordning vara verkställbar i enlighet med kapitel III avsnitt 4 för att säkerställa att barnet återlämnas.”
C – Belgisk rätt
14. Artikel 1322 decies i Code judiciaire (den belgiska processlagen), som infördes genom en lag av den 10 maj 2007(5) och ändrades genom en lag av den 30 juli 2013,(6) har följande lydelse:
”1. Det utländska beslutet att inte återlämna barnet och de åtföljande handlingarna, som har översänts till den belgiska centralmyndigheten med stöd av artikel 11.6 i [Bryssel IIa-förordningen], ska skickas med rekommenderad post till kansliet vid den domstol i första instans som återfinns vid sätet för appellationsdomstolen i den domkrets där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet.
2. Kansliet ska inom tre arbetsdagar från mottagandet av handlingarna brevledes delge parterna och den allmänna åklagarmyndigheten den information som anges i artikel 11.7 i [Bryssel IIa-förordningen]. Brevet ska innehålla följande: … en uppmaning till parterna att inom tre månader från delgivningen inkomma med yrkanden till kansliet. Att sådana yrkanden inkommer innebär att talan väcks vid familjedomstolen i första instans.
…
4. Att talan väcks vid familjedomstolen innebär att de förfaranden som har inletts vid andra domstolar i mål om föräldraansvar eller därmed sammanhängande frågor vilandeförklaras.
…
6. Om den dom som med stöd av artikel 11.8 i [Bryssel IIa-förordningen] meddelas avseende vårdnaden om barnet innebär att barnet ska återlämnas till Belgien, kan denna dom, om någon av parterna begär detta, även avse umgängesrätt.
…”
15. I artikel 633 septies i Code judiciaire, i dess lydelse enligt den nämnda lagen av den 30 juli 2013, stadgas vidare att ”[e]ndast den familjedomstol som återfinns vid sätet för appellationsdomstolen i den domkrets där barnet hade hemvist före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet är behörig att pröva sådana yrkanden som avses i artikel 1322 decies”.
III – Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågan och förfarandet vid EU-domstolen
16. Det barn som berörs av det nationella målet föddes i Polen den 21 december 2011. Fadern är brittisk medborgare och har haft hemvist i Belgien sedan år 1986. Modern är polsk medborgare och har för närvarande hemvist i Polen. Fadern och modern är inte gifta med varandra.
17. I juli eller augusti 2012 flyttade modern till Bryssel med barnet, som då således var ungefär sju månader gammalt. Under hela den tid då de vistades i Bryssel bodde barnet hos modern men träffade regelbundet fadern.
18. Under augusti och september 2013 deltog föräldrarna i en lokal medlingsinsats med syftet att de skulle komma överens om ramar för delat boende för barnet, men det ingicks inte någon överenskommelse efter medlingsinsatsens slut.
19. Den 16 oktober 2013 återvände modern till Polen med barnet, som det verkar med syftet att förbli där, utan att ha erhållit faderns förhandsgodkännande.
20. Den 18 oktober 2013 väckte fadern talan vid Tribunal de la jeunesse de Bruxelles (ungdomsdomstolen i Bryssel)(7) och yrkade att denna skulle slå fast bland annat villkoren för utövandet av föräldraansvaret och barnets boende.
21. Den 23 oktober 2013 väckte fadern dessutom talan vid Tribunal de première instance de Bruxelles (förstainstansdomstolen i Bryssel) och yrkade att denna domstol skyndsamt skulle meddela ett interimistiskt avgörande med innebörden att han skulle ha rätt till umgänge med barnet varannan helg. Sedan han hade insett att modern hade lämnat landet permanent med barnet, ändrade han därefter sina yrkanden.
22. Parallellt med de olika förfarandena om föräldraansvar(8) hänvände sig fadern den 20 november 2013 till den belgiska centralmyndigheten med en ansökan om att barnet omedelbart skulle återlämnas till Belgien genom tillämpning av 1980 års Haagkonvention.
23. Genom beslut av den 19 december 2013 fann Tribunal de première instance de Bruxelles att moderns invändning om bristande internationell behörighet skulle lämnas utan avseende och biföll faderns senast framställda yrkanden genom att bland annat interimistiskt besluta att han ensam skulle utöva föräldraansvar för barnet och att barnet skulle ha sitt huvudsakliga boende hos honom.
24. Genom beslut av den 13 februari 2014 fann Sąd Rejonowy w Płońsku (distriktsdomstolen i Płońsk) (Polen) att barnet förvisso olovligen hade bortförts av modern och före bortförandet hade haft hemvist i Belgien, men avslog trots detta – med hänvisning till undantaget enligt artikel 13 första stycket b i 1980 års Haagkonvention – faderns ansökan om återlämnande av barnet.
25. Genom dom av den 26 mars 2014 förklarade sig Tribunal de la jeunesse de Bruxelles ha internationell behörighet att i sak pröva frågan om föräldraansvar och avvisade därvid de argument för motsatsen som modern hade anfört med hänvisning till artikel 15 i Bryssel IIa-förordningen.(9) I sakfrågan fastslog Tribunal de la jeunesse de Bruxelles, med interimistisk tillämpning, att föräldrarna skulle utöva föräldraansvaret gemensamt, att barnet skulle ha sitt huvudsakliga boende hos modern och att fadern skulle ha rätt till umgänge med barnet varannan helg under förutsättning att han begav sig till Polen.
26. Efter att från den polska centralmyndigheten ha mottagit en kopia av det beslut att inte återlämna barnet som hade meddelats den 13 februari 2014 och därmed sammanhängande handlingar, överlämnade den belgiska centralmyndigheten den 10 april 2014 dessa handlingar till kansliet vid Tribunal de première instance francophone de Bruxelles (franskspråkig domstol i första instans i Bryssel). Parterna uppmanades, i enlighet med artikel 11.7 i Bryssel IIa-förordningen och artikel 1322 decies i Code judiciaire, att inkomma med synpunkter så att den domstolen skulle kunna pröva frågan om vårdnaden om barnet. Fadern inkom med yrkanden den 9 juli 2014, vilket enligt punkt 2 i den nämnda artikel 1322 decies medförde att talan väcktes vid den aktuella domstolen och enligt punkt 4 i samma artikel också medförde att alla mål avseende tvister rörande föräldraansvaret för samma barn som redan hade inletts vid andra belgiska domstolar vilandeförklarades.
27. Fadern hade överklagat domen av den 26 mars 2014 från Tribunal de la jeunesse de Bruxelles till Cour d’appel de Bruxelles, som genom mellandom meddelad den 30 juli 2014 såsom tredskodom i moderns utevaro fastställde att den belgiska domstolen hade internationell behörighet att pröva frågor rörande föräldraansvar. Cour d’appel de Bruxelles konstaterade emellertid också att Tribunal de première instance de Bruxelles under tiden hade mottagit ett yrkande med stöd av artikel 11.6 och 11.7 i Bryssel IIa-förordningen och vilandeförklarade därför målet såvitt avsåg prövningen i sak. Cour d’appel de Bruxelles ansökte vidare hos den belgiska centralmyndigheten om att få ta del av hela den akt som med stöd av artikel 1322 decies i Code judiciaire hade överlämnats till Tribunal de première instance de Bruxelles. Med interimistisk verkan, i avvaktan på utgången av förfarandet enligt den nämnda artikel 11.6–11.8, förelade Cour d’appel de Bruxelles modern att meddela fadern adressen till hennes och barnets nya bostad och tillerkände fadern en rätt att umgås med barnet i Polen. Av beslutet att begära förhandsavgörande framgår att modern inte respekterade dessa interimistiska åtgärder.
28. Det mål rörande det polska beslutet om icke-återlämnande som hade anhängiggjorts vid Tribunal de première instance de Bruxelles kom, till följd av ikraftträdandet den 1 september 2014 av den ovannämnda lagen av den 30 juli 2013, att hänskjutas till den nyinrättade domstolen Tribunal de la famille de Bruxelles (familjedomstolen i Bryssel).(10) Den domstolen återförvisade på faderns begäran, genom slutlig dom av den 8 oktober 2014, målet till Cour d’appel de Bruxelles med motiveringen att fadern hade väckt talan i belgiska domstolar innan barnet bortfördes olovligen i den mening som avses i artikel 11.7 i Bryssel IIa-förordningen och att sakfrågan redan var föremål för en pågående prövning vid Cour d’appel de Bruxelles.
29. Cour d’appel de Bruxelles fann emellertid, mot bakgrund av innehållet i artikel 1322 decies i Code judiciaire, att denna dom om hänskjutande inte kunde anses föranleda ett giltigt anhängiggörande.(11) Till följd av sin osäkerhet på de aktuella nationella bestämmelsernas förenlighet med bestämmelserna i Bryssel IIa-förordningen och även på sin egen behörighet att pröva det aktuella målet, beslutade Cour d’appel de Bruxelles genom dom av den 7 november 2014, som inkom till EU-domstolen den 10 november 2014, att vilandeförklara målet(12) och ställa följande tolkningsfråga:
”Kan artikel 11.7 och 11.8 i Bryssel IIa-förordningen tolkas så, att den utgör hinder för att en medlemsstat
– ger förtur åt specialiserade domstolar i fall avseende en förälders bortförande av barn för det förfarande som föreskrivs i dessa bestämmelser, även när en process redan har inletts avseende föräldraansvaret för barnet i sak?
– fråntar en domstol vid vilken en process om föräldraansvar för barnet i sak inletts behörigheten att besluta om vårdnaden av barnet, trots att den är behörig såväl internationellt som nationellt att avgöra frågor om föräldraansvar för barnet?”
30. Cour d’appel de Bruxelles begärde tillämpning av i första hand det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som avses i artikel 107 i domstolens rättegångsregler och i andra hand det förfarande med skyndsam handläggning som avses i artikel 105 i nämnda regler. Den behöriga avdelningen beslutade den 18 november 2014 att målet skulle omfattas av förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.
31. Skriftliga yttranden har inkommit till domstolen från den belgiska regeringen och Europeiska kommissionen, vilka båda var företrädda vid den muntliga förhandlingen den 11 december 2014.
IV – Bedömning
A – Inledande anmärkningar
32. Inledningsvis anser jag det lämpligt att närmare avgränsa föremålet för den aktuella begäran om förhandsavgörande i syfte att skilja de aspekter som är oproblematiska från dem som vållar Cour d’appel de Bruxelles svårigheter.
33. Vad som skiljer detta mål från tidigare mål som domstolen har prövat är att det bygger på en behörighetskonflikt mellan domstolar i en och samma medlemsstat snarare än mellan domstolar i olika medlemsstater.(13) Av handlingarna i målet framgår nämligen att de polska domstolarna inte ifrågasatte de belgiska domstolarnas bedömning att dessa hade internationell behörighet i fråga om föräldraansvar(14) med stöd av artiklarna 8 och 10 i Bryssel IIa-förordningen, nämligen på grund av var barnet hade hemvist när talan väcktes och före det bortförande som anses vara olovligt.
34. Såvitt avser den sistnämnda aspekten har det även vitsordats att det i det aktuella fallet har skett ett åsidosättande av den rätt till vårdnad som fadern har anförtrotts på grund av lag, i den mening som avses i artikel 2.9 och 2.11 i nämnda förordning,(15) med tanke på att inget domstolsavgörande i det hänseendet hade meddelats när barnet fördes till Polen av modern.(16)
35. Trots detta olovliga bortförande har vidare de belgiska domstolar som hittills har yttrat sig i sakfrågan inte i grunden motsatt sig att barnet ska ha sitt huvudsakliga boende hos modern(17) – även om det ska noteras att fadern hävdar att nya omständigheter har tillkommit sedan de aktuella avgörandena meddelades, nämligen att modern för närvarande motsätter sig varje direkt relation mellan honom och barnet. Däremot avslog en polsk domstol faderns ansökan om att barnet skulle återlämnas till Belgien, med stöd av 1980 års Haagkonvention kompletterad med bestämmelserna i Bryssel IIa-förordningen.(18)
36. Det är just detta beslut att inte återlämna barnet som utgör ramen för den aktuella begäran om tolkning av artikel 11.7 och 11.8 i nämnda förordning. Härvid har Cour d’appel de Bruxelles ställt en tvåledad fråga till domstolen avseende en nationell rättsregel som styr vilken av domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist före bortförandet som ska anses behörig att avgöra vilka åtgärder som ska vidtas med anledning av ett sådant beslut.
37. Frågans första led rör huruvida de aktuella bestämmelserna medger att en medlemsstat väljer att tilldela behörigheten i detta sammanhang till specialdomstolar, även i fall där ett mål rörande föräldraansvaret för ett olovligen bortfört barn redan pågår vid en annan domstol i den medlemsstaten. Om så är fallet, önskar Cour d’appel de Bruxelles genom frågans andra led vinna klarhet i hur omfattande en sådan specialdomstols behörighet är och i synnerhet huruvida det får föreskrivas i en medlemsstats lagstiftning att väckande av talan vid specialdomstolen ska medföra vilandeförklaring av alla andra pågående mål rörande samma sak i den medlemsstaten.
38. Cour d’appel de Bruxelles förespråkar snarast en tolkning av de ifrågavarande bestämmelserna som innebär att dessa två möjligheter inte föreligger, medan både den belgiska regeringen och kommissionen företräder den motsatta uppfattningen. Enligt min åsikt är det den sistnämnda ståndpunkten som är den riktiga, mot bakgrund av en teleologisk tolkning av de aktuella bestämmelserna i Bryssel IIa-förordningen.
B – Den problematik som domstolen har att pröva
1. Den berörda unionsrättsspecifika ordningen
39. För att bättre förstå vad som står på spel i det aktuella målet, är det nödvändigt att till att börja med slå fast vilka de huvudsakliga beståndsdelarna är i den särskilda ordning som föreskrivs i artikel 11 i Bryssel IIa-förordningen med syftet att främja ett omedelbart återlämnande av ett bortfört barn till det land där det hade hemvist före sitt olovliga bortförande. Avsikten med de villkor som slås fast för det ändamålet är att se till att det regelverk som införs genom 1980 års Haagkonvention blir mer verkningsfullt medlemsstaterna emellan, även om nämnda konvention i sig förblir tillämplig inom unionen.(19)
40. Den som har vårdnaden om ett barn som olovligen har bortförts till eller kvarhålls i en annan medlemsstat kan enligt artikel 11.1 ansöka hos de behöriga myndigheterna i den staten om att barnet ska återlämnas med stöd av 1980 års Haagkonvention. I skäl 17 i Bryssel IIa-förordningen anges att domstolarna i den medlemsstat dit barnet har förts ”bör kunna motsätta sig ett återförande i särskilda fall, om det finns vägande skäl”. Sådana skäl anses i synnerhet föreligga om det, som anges i artikel 13 första stycket b i nämnda konvention, ”finns en allvarlig risk för att barnets återlämnande skulle utsätta det för fysisk eller psykisk skada”. Av artikel 11.3–11.5 framgår emellertid att principen är att barnet omedelbart ska återlämnas och att avslag på ansökan endast ska ges i undantagsfall. I det system som införs genom Bryssel IIa-förordningen innebär dessutom ett beslut om avslag meddelat av en domstol i den medlemsstat dit barnet har förts inte nödvändigtvis att tvisten om återlämnande av barnet är avslutad, vilket däremot är fallet inom ramen för det system som följer av konventionen.
41. I Bryssel IIa-förordningen slås det nämligen fast en begränsning för fall där det trots restriktionerna enligt denna förordning meddelas en dom eller ett beslut med innebörden att ett barn inte ska återlämnas. I skäl 17 i förordningen anges att ”[e]n sådan dom bör dock kunna ersättas med en senare dom av domstolen i den medlemsstat där barnet hade hemvist före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet”. En dom eller ett beslut med innebörden att ett barn inte ska återlämnas är endast att betrakta som en sorts interimistisk skyddsåtgärd(20) baserad på bedömningen att barnet skulle hamna i fara om det återlämnades till den medlemsstat från vilken det olovligen har bortförts. Det är däremot domstolarna i den medlemsstaten som med stöd av artikel 8 i förordningen har den principiella behörigheten att i sak avgöra frågan om föräldraansvaret för barnet, vilket också är skälet till att de domstolarna ”har sista ordet”(21) i ett sådant fall, bland annat när det gäller vårdnaden om barnet, något som utgör en skillnad gentemot regelverket enligt 1980 års Haagkonvention.
42. Till detta ska läggas att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) har framhållit att det följer av EU-domstolens rättspraxis att det inom ramen för Bryssel IIa-förordningen ankommer på domstolarna i barnets hemvistmedlemsstat att skydda de berörda parternas grundläggande rättigheter.(22) Detta betyder bland annat att dessa domstolar ska slå vakt om barnets bästa, som inte nödvändigtvis sammanfaller med föräldrarnas bästa, i enlighet med artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950, varvid staternas skyldigheter enligt den artikeln ska tolkas, såvitt avser gränsöverskridande bortföranden av barn, mot bakgrund av kraven enligt 1980 års Haagkonvention.(23)
43. Om en domstol i den medlemsstat där barnet befinner sig meddelar ett beslut med stöd av artikel 13 i nämnda konvention som innebär att barnet inte ska återlämnas, ska den domstolen enligt artikel 11.6 i Bryssel IIa-förordningen – för att barnets situation ska kunna prövas på nytt utifrån alla relevanta uppgifter – underrätta ”den behöriga domstolen eller centralmyndigheten i den medlemsstat där barnet hade hemvist”(24) och till den domstolen eller myndigheten omedelbart översända en kopia av beslutet och alla därmed sammanhängande handlingar, ”enligt bestämmelserna i nationell lagstiftning”.
44. Mot bakgrund av lydelsen av artikel 11.6 – som inte syftar till att, och inte gör det möjligt att, slå fast vilken av domstolarna i den sistnämnda medlemsstaten som ska ta emot den information som avses i den artikeln – anser jag att det inte torde råda något tvivel om att varje medlemsstat själv har rätt att genom antagande av en nationell behörighetsregel utse den nationella domstol som ska vara mottagare av ovannämnda handling.
45. Dessutom stadgas det i artikel 11.7 att den domstol eller centralmyndighet som tar emot informationen om beslutet att inte återlämna barnet ska tillställa parterna denna information och bereda dem tillfälle att yttra sig inför den aktuella domstolen ”enligt bestämmelserna i nationell lagstiftning”, ”så att domstolen kan pröva frågan om vårdnaden om barnet”.(25) Av artikel 11.8 jämförd med skäl 17 i förordningen följer vidare att om den behöriga domstolen i barnets hemvistmedlemsstat(26) efter beslutet att inte återlämna barnet meddelar en dom med stöd av den artikeln som innebär att barnet ska återlämnas, ska den domen oaktat nämnda beslut vara direkt verkställbar – det ska med andra ord inte behöva vidtas några åtgärder för att se till att domen erkänns och verkställs i den medlemsstat där det bortförda barnet befinner sig.(27)
46. Artikel 11.7 inleds emellertid med ett förbehåll som innebär att det underrättelse- och beslutsförfarande som föreskrivs där är nödvändigt ”[o]m inte någon av parterna redan har vänt sig till domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet”.(28) En motsvarande men inte helt identisk formulering används i skäl 18 i förordningen: ”Den domstolen, om ingen talan ännu väckts där, eller centralmyndigheten bör underrätta parterna.”(29) Detta förbehåll, som avser fall där det pågår parallella rättsprocesser i den aktuella medlemsstaten, är enligt min uppfattning den mest centrala aspekten av den begäran om förhandsavgörande som har inkommit till EU-domstolen.
2. Det tvivel som de aktuella unionsrättsliga bestämmelserna ger upphov till
47. Cour d’appel de Bruxelles har framhållit att den belgiska lag vars syfte var att i den nationella rättsordningen genomföra bland annat Bryssel IIa-förordningen(30) innebär – oaktat det ovan anförda förbehållet i artikel 11.7 i den förordningen – att nationella specialdomstolar ges exklusiv behörighet när det gäller det särskilda förfarande som föreskrivs i artikel 11.6–11.8 i förordningen(31) och att väckande av talan vid en sådan specialdomstol medför vilandeförklaring av alla förfaranden rörande föräldraansvaret för det berörda barnet som redan pågår vid en belgisk domstol.(32)
48. Frågan är således huruvida ett sådant förfarande som i det nationella målet, vid Tribunal de la jeunesse de Bruxelles och därefter vid Cour d’appel de Bruxelles, kan jämställas med ett sådant redan pågående förfarande i hemvistmedlemsstaten som det hänvisas till i nämnda förbehåll och följaktligen huruvida de interna behörighetsreglerna i den belgiska lagstiftningen är förenliga med den aktuella bestämmelsen.
49. Vid första anblicken kan lydelsen av förbehållet i nämnda artikel 11.7 ge vid handen – som Cour d’appel de Bruxelles har anfört – att unionslagstiftaren har önskat se till att en domstol i hemvistmedlemsstaten vid vilken talan rörande ett olovligen bortfört barn redan har väckts ska få behålla sin behörighet även om det i den medlemsstat där barnet befinner sig har meddelats ett beslut om att barnet inte ska återlämnas, vilket skulle stå i överensstämmelse med principen om vidmakthållande av behörighet (forum perpetuum).(33)
50. En sådan bedömning förefaller möjlig även mot bakgrund av förarbetena till Bryssel IIa-förordningen. Av dessa framgår att kommissionens ursprungliga avsikt var att ett beslut att inte återlämna barnet alltid skulle utlösa ett nytt förfarande avseende vårdnaden i den medlemsstat där barnet hade hemvist före det olovliga bortförandet,(34) men att så inte blev fallet enligt den slutligen antagna lydelsen; det ovannämnda förbehållet infördes av Europeiska unionens råd.(35)
51. Delar av doktrinen företräder dessutom åsikten att när talan redan har väckts vid en behörig domstol i barnets hemvistmedlemsstat, ska centralmyndigheten skicka informationen om beslutet att inte återlämna barnet direkt till den domstolen; behov av specifik översändning föreligger endast om så inte är fallet, i syfte att göra det möjligt att inleda ett nytt förfarande efter det att de berörda personerna har fått ta del av samma information.(36) Detta synsätt torde även kunna få stöd av den ”Handledning för tillämpningen av den nya Bryssel II‑förordningen” som kommissionen har utarbetat åt medlemsstaternas domstolar i samråd med det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område, även om vad som därvidlag sägs i denna handledning inte är helt otvetydigt.(37)
52. Oaktat dessa faktorer som ger upphov till reellt tvivel förefaller det mig emellertid som om andra överväganden, främst men inte uteslutande av teleologisk art, i enlighet med domstolens fasta praxis,(38) bör föranleda en tolkning av artikel 11.7 och 11.8 i Bryssel IIa-förordningen som är mer nyanserad än den som Cour d’appel de Bruxelles förordar.
C – Huruvida sådana nationella regler som de aktuella är tillåtliga
1. Koncentrationen av behörighet till specialdomstolar
53. Den första aspekten av det aktuella problemet rör i vilken mån de bestämmelser i Bryssel IIa-förordningen som avses i tolkningsfrågan kan reglera den interna behörighetsfördelningen mellan domstolarna i den medlemsstat där det olovligen bortförda barnet hade hemvist i fall där ett domstolsbeslut att inte återlämna barnet har meddelats i den medlemsstat där barnet befinner sig.
54. Härvid framgår det av domstolens praxis att syftet med Bryssel IIa-förordningen visserligen inte är att åstadkomma enhetliga materiella och processuella regler i de olika medlemsstaterna, men att tillämpningen av de nationella reglerna inte får äventyra den ändamålsenliga verkan av förordningens bestämmelser.(39)
55. När det gäller de regler för behörighet i fråga om föräldraansvar som anges i förordningen, bland annat i artikel 11, följer det av skäl 12 i förordningen att dessa regler är utformade med hänsyn till barnets bästa. Domstolen har vid upprepade tillfällen i sin praxis rörande tolkningen av förordningens bestämmelser slagit fast vikten av att vid tolkningen av dessa behörighetsregler ”framför allt” beakta det målet.(40)
56. Enligt skäl 33 i Bryssel IIa-förordningen står denna dessutom i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och syftar särskilt till att säkerställa respekt för barnets grundläggande rättigheter enligt artikel 24 i stadgan. Av artikel 24.2 och 24.3 i stadgan framgår dels att barnets bästa ska komma i främsta rummet i samband med alla åtgärder som rör barn, särskilt sådana som vidtas av offentliga myndigheter, dels att varje barn har rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna”.(41)
57. I synnerhet är syftet med förordningens bestämmelser om olovligt bortförande eller kvarhållande av barn dels att avskräcka föräldrarna från att begå sådana handlingar genom att se till att det inte får någon positiv inverkan på behörighetsfördelningen om en förälder tar rätten i egna händer, dels att verka för att barnet snabbt ska återlämnas till den medlemsstat där det hade hemvist före bortförandet.(42) Målet om ett snabbt återlämnande återspeglas bland annat i de korta handläggningsfrister som uttryckligen nämns i artikel 11 i Bryssel IIa-förordningen.(43)
58. Med tanke på hur artikel 11.6–11.8 är formulerad, får medlemsstaterna enligt min uppfattning tilldela en specialdomstol behörigheten att på begäran av endera parten pröva frågan om återlämnande av och/eller vårdnad om barnet inom ramen för det särskilda förfarande som föreskrivs i artikel 11.7 och 11.8, även om talan i sak rörande föräldraansvaret för barnet redan har väckts vid en annan domstol.
59. De aktuella bestämmelserna innehåller nämligen dels uttryckliga hänvisningar till medlemsstaternas lagstiftning,(44) dels en formulering som samtidigt är både allmän och specifik(45) men däremot inte precis(46) och som ger varje medlemsstat utrymme att välja vilken av dess domstolar som ska ha behörighet att pröva just mål rörande vårdnad om barn efter ett beslut om icke-återlämnande.
60. Med tanke på det särskilda syftet med dessa bestämmelser, förefaller det mig som om artikel 11 i Bryssel IIa-förordningen utgör en norm av teknisk art snarare än en norm avsedd att utpeka den behöriga domstolen,(47) även om den återfinns i kapitel II i förordningen, vars rubrik lyder ”Domstols behörighet”. Det huvudsakliga syftet med artikel 11.7 är enligt min uppfattning att ange hur informationen om beslutet om icke-återlämnande ska förmedlas så att parterna med fullständig kännedom om omständigheterna kan ta ställning inför den domstol som är behörig enligt lagstiftningen i barnets hemvistmedlemsstat. Avsikten med detta är att undvika risken för att det inte ska finnas någon instans som är behörig att pröva ett sådant beslut, vars innehåll ju ska kunna underkastas en ny prövning.(48)
61. Denna slutsats kan enligt min uppfattning inte ifrågasättas med hänvisning till förbehållet i början av artikel 11.7. Härvid ska det framhållas hur det förbehållet skiljer sig från förbehållet i skäl 18 i förordningen: enligt det sistnämnda förbehållet bör ”[d]en domstolen, om ingen talan ännu väckts där, eller centralmyndigheten … underrätta parterna”.(49) Här kan det noteras att förbehållet i skäl 18, till skillnad från det mer allmänt hållna förbehållet i artikel 11.7, inte hänvisar allmänt till en tidigare väckt talan vid någon domstol vilken som helst i barnets hemvistmedlemsstat utan till en tidigare väckt talan vid en specifik domstol, nämligen den som i nämnda medlemsstat är behörig att ta emot handlingarna rörande beslutet om icke-återlämnande.
62. Till detta ska läggas att en nationell regel om fördelning av materiell behörighet och specialisering av domstolar inte i sig undergräver vare sig den ändamålsenliga verkan av den aktuella förordningens bestämmelser eller de principer och syften som ligger till grund för dessa bestämmelser. I synnerhet strider en sådan regel inte nödvändigtvis mot den ovannämnda skyndsamhetssträvan, även om den förvisso kan ge upphov till skadliga effekter i det avseendet beroende på hur den används, något jag återkommer till längre fram.(50)
63. Härvid ska det understrykas att de belgiska rättsregler som avses i begäran om förhandsavgörande bygger på syften som är förenliga med Bryssel IIa-förordningens syften. Vad den belgiska lagstiftaren har eftersträvat är, som Cour d’appel de Bruxelles har nämnt, en specialisering av domarna och en koncentration av behörighet som motiveras med den tekniska karaktären hos domstolsförfaranden avseende gränsöverskridande bortföranden av barn, med en vilja att göra de belgiska domstolarnas insatser på detta område effektivare och snabbare, och med en strävan att stärka det direkta samarbetet mellan domare i de olika medlemsstaterna.(51) Tilläggas ska att ett första steg i denna riktning togs i den belgiska rättsordningen redan år 1998, i samband med genomförandet av 1980 års Haagkonvention, men att en förstärkning skedde år 2007 i samband med genomförandet av Bryssel IIa-förordningen,(52) varvid antalet domstolar med behörighet på området minskades från tjugosju till sex (vilkas avgöranden kan överklagas).(53)
64. Som uttryckligen anges i förarbetena till den ovannämnda lagen av den 10 maj 2007,(54) valde den belgiska lagstiftaren att ”lägga sig i linje med” lagstiftning av samma typ som tidigare hade antagits i andra medlemsstater, särskilt Frankrike(55) och Tyskland(56). En komparativrättslig studie i regi av Haagkonferensen för internationell privaträtt bekräftar att detta tillvägagångssätt också valts i flera andra medlemsstater.(57)
65. Ett sådant tillvägagångssätt är, som den belgiska regeringen och kommissionen har understrukit, förenligt med vad som rekommenderas i vägledningar utgivna inom unionen(58) och av Haagkonferensen för internationell privaträtt,(59) nämligen att mål rörande gränsöverskridande bortföranden av barn bör koncentreras till ett begränsat antal domstolar. Det förefaller mig betydelsefullt att slå vakt om en sådan specialisering av domstolar som har betecknats som ”god praxis” av Haagkonferensen för internationell privaträtt med tanke på att 1980 års Haagkonvention i sig fortfarande är tillämplig mellan medlemsstaterna även om Bryssel IIa-förordningen numera kompletterar den.(60)
66. Jag anser följaktligen att bestämmelserna i Bryssel IIa-förordningen inte i sig utgör hinder för att en medlemsstat väljer att låta specialdomstolar vara behöriga att göra sakprövningen i fall där ett barn olovligen har bortförts eller kvarhålls. Det är uppenbart att en sådan specialisering inte innebär något problem om endast ett enda förfarande rörande vårdnaden om barnet har inletts på parternas initiativ.
67. Däremot återstår det att undersöka huruvida de former för hantering av samtidigt pågående mål rörande samma sak som föreskrivs i medlemsstaternas lagstiftning är förenliga med dessa bestämmelser. I synnerhet gäller detta den regel enligt belgisk rätt som innebär att alla mål om föräldraansvaret för barnet som redan pågår vid en annan domstol som inte är en specialdomstol ska vilandeförklaras, särskilt med tanke på den konkreta inverkan som denna regel kan få på förloppet för de förfaranden som i princip ska utmynna i att barnet omedelbart återlämnas till sin hemvistmedlemsstat.(61)
2. Vilandeförklaring av alla pågående mål vid domstolar som inte är specialdomstolar
68. När talan väcks vid en belgisk specialdomstol som är behörig att pröva ett mål avseende ett beslut att inte återlämna ett barn som olovligen har bortförts, det vill säga familjedomstolen på den ort där barnet tidigare hade hemvist, medför detta enligt artikel 1322 decies punkt 4 i Code judiciaire en omedelbar vilandeförklaring av alla förfaranden som redan pågår vid nationella domstolar avseende en tvist om föräldraansvar eller en därmed sammanhängande tvist.
69. Cour d’appel de Bruxelles har ställt en fråga till EU-domstolen om huruvida bestämmelserna i artikel 11.6–11.8 i Bryssel IIa-förordningen utgör hinder för att en medlemsstats lagstiftning innehåller sådana processuella regler, mot bakgrund av de särskilda krav på skyndsam handläggning och effektivitet(62) som gäller för dessa bestämmelser i syfte att främja återlämnande av olovligen bortförda barn.
70. Medlemsstaterna åtnjuter förvisso viss självständighet i processuellt hänseende(63) men är icke desto mindre skyldiga att – som kommissionen har erinrat om i sitt förslag till svar på frågan – handla i överensstämmelse med Bryssel IIa-förordningens principer och syften.
71. Syftet med de mekanismer som införs genom artikel 11 i Bryssel IIa-förordningen och i synnerhet det översändande av information som föreskrivs i artikel 11.6 är, enligt domstolens praxis, inte endast att se till att barnet utan dröjsmål återlämnas till den medlemsstat där det hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, utan även att göra det möjligt för den behöriga domstolen i den medlemsstaten att pröva de skäl och den bevisning som låg till grund för beslutet att inte återlämna barnet, eftersom det när allt kommer omkring är på den domstolen som det ankommer att göra en sådan prövning.(64)
72. Cour d’appel de Bruxelles har gjort gällande – med hänvisning till ett antal överväganden av praktisk och rättslig art, bland annat med avseende på omständigheterna i det här aktuella nationella målet – att det av skyndsamhets- och effektivitetsskäl vore lämpligt att domen avseende vårdnaden om barnet inte meddelades av den specialdomstol som avses i artiklarna 633 septies och 1322 decies i Code judiciaire utan av den domstol vid vilken talan i sakfrågan redan har väckts och vid vilken det redan pågår ett mål om föräldraansvaret.(65)
73. Det är riktigt att den domstol vid vilken talan tidigare har väckts i sakfrågan kan ha en bättre konkret kännedom om situationen för det berörda barnet eftersom den – till skillnad från den specialdomstol där talan har väckts senare – redan har gjort en utredning av omständigheterna, har hört parterna och i sin akt har tillgång till resultaten av undersökningsåtgärder.(66) Dessutom är det möjligt att det pågående målet vid icke-specialdomstolen skulle kunna slutföras på lika kort tid som målet vid specialdomstolen, om den berörda nationella rätten i likhet med den belgiska(67) innebär krav på att alla förfaranden rörande föräldraansvar ska ses som brådskande och handläggas summariskt; i praktiken skulle målet till och med kunna tänkas komma att slutföras ännu snabbare vid icke-specialdomstolen, om denna redan har kommit långt i sitt arbete.
74. I ett sådant sammanhang torde det vara förenligt med barnets bästa att den domstol där talan tidigare har väckts får fortsätta sin prövning av det redan påbörjade målet och meddela dom både om barnets huvudsakliga boende och om konsekvenserna därav, bland annat umgängesrätten för den förälder som barnet inte ska bo hos.
75. Den belgiska regeringen har för övrigt inte anfört några invändningar mot detta resonemang i sitt yttrande till domstolen utan framhållit att artikel 1322 decies punkt 4 i Code judiciaire endast innebär att pågående mål om föräldraansvar vid icke-specialdomstolar vilandeförklaras, inte att sådana domstolar fråntas behörigheten att pröva dessa mål, vilket jag noterar däremot är fallet enligt lagstiftningen i andra medlemsstater.(68)
76. Därutöver har den belgiska regeringen – enligt min uppfattning på goda grunder – gjort gällande att artikel 11.7 i Bryssel IIa-förordningen inte utgör hinder för att en medlemsstats lagstiftning ger en specialdomstol behörighet att skyndsamt pröva frågan om återlämnande utan att samtidigt behöva pröva frågan om vårdnaden om barnet, även om det framgår av domstolens praxis att dessa båda frågor i allmänhet är nära förbundna med varandra.(69)
77. Den belgiska regeringen har därvid förtydligat att när väl dom har meddelats i frågan om återvändande, ska enligt belgisk rätt den vilande sakprövningen av frågan om vårdnaden återupptas vid den domstol där talan tidigare hade väckts, i första eller andra instans.
78. Vidare har den belgiska regeringen tillagt att i det aktuella fallet hade den specialdomstol som mottog underrättelsen om beslutet om icke-återvändande redan meddelat dom i sakfrågan, och den domen hade överklagats. Mot bakgrund av att ett överklagande har devolutiv verkan enligt belgisk rätt(70) ansåg sig specialdomstolen skyldig att hänskjuta målet till appellationsdomstolen(71) eftersom en av parterna hade uttryckt ett önskemål om att specialdomstolen, som är domstol i första instans, skulle pröva hela tvisten och inte enbart frågan om återlämnande.
79. Jag noterar att specialdomstolen i det aktuella fallet fattade sitt beslut om att hänskjuta målet tre månader efter det att talan hade väckts och att målet vid Cour d’appel de Bruxelles under den perioden var vilande.
80. Det är viktigt att se till att Bryssel IIa-förordningen inte riskerar att förlora sin ändamålsenliga verkan i samband med att medlemsstaterna genomför den. Till exempel får inte rättsregler i den medlemsstat där barnet hade hemvist före det olovliga bortförandet leda till att strävan efter ett omedelbart återlämnande av barnet ges underordnad betydelse i så måtto att ett nytt förfarande alltid ska inledas vid en specialdomstol oavsett hur långt arbetet har fortskridit inom ramen för ett pågående förfarande vid en domstol som är behörig att i sak pröva frågan om föräldraansvar.(72)
81. Som domstolen redan har framhållit, finns det ”än större anledning att uppväga denna risk när det [som i det nationella målet] är fråga om små barn[; d]en biologiska tiden kan inte mätas utifrån allmänna kriterier, med hänsyn till sådana barns intellektuella och psykologiska förmåga och med hänsyn till hur snabbt denna förmåga utvecklas”.(73) Särskilt skyndsam handläggning är således önskvärd för att se till att det finns en möjlighet för barnet att eventuellt bli återlämnat och att under goda förutsättningar återknyta kontakten med den förälder som det har varit skilt från.(74)
82. Dessutom ligger det uppenbart i barnets intresse att den domstol som befinns vara behörig att meddela ett avgörande i vårdnadsfrågan är den domstol som dels ”ha[r] tillgång till alla relevanta upplysningar eller kännedom om de relevanta omständigheterna i detta avseende”, bland annat när det gäller ”barnets förhållande med båda föräldrarna samt deras föräldraförmåga och respektive personligheter”, dels förfogar över ”den nödvändiga tidsramen för att i ro vidta en objektiv prövning”.(75)
83. Detta förhållningssätt är förenligt med andan i Bryssel IIa-förordningen och får stöd av de krav som följer av skäl 33 i den förordningen, där det hänvisas till barnets rättigheter enligt artikel 24 i stadgan. Därför anser jag att artikel 11.7 och 11.8 i Bryssel IIa-förordningen ska tolkas så, att dessa bestämmelser inte utgör hinder för antagande av sådana nationella processuella regler som de som avses i den aktuella begäran om förhandsavgörande – under förutsättning att inverkan av dessa regler inte är till förfång för den förordningens principer och syften, däribland för de principer och syften som har samband med det berörda barnets grundläggande rättigheter och som innebär att rimlig tidsåtgång och god effektivitet utgör centrala krav att ställa på förfarandet.
V – Förslag till avgörande
84. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den fråga som har ställts av Cour d’appel de Bruxelles på följande sätt:
Artikel 11.7 och 11.8 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 ska tolkas så, att den i princip – under förutsättning att nämnda förordnings principer och syften i praktiken iakttas – inte utgör hinder för att en medlemsstat antar nationella regler av vilka det följer
– dels att specialdomstolar har exklusiv behörighet såvitt avser det i dessa bestämmelser föreskrivna förfarandet med anledning av ett beslut meddelat av en domstol i en annan medlemsstat om att inte återlämna ett olovligen bortfört barn,
– dels att väckande av talan vid en sådan specialdomstol medför vilandeförklaring av alla förfaranden rörande föräldraansvaret för barnet som pågår vid en annan domstol i den medlemsstaten, även om den domstolen vid den tidigare tidpunkt då talan väcktes vid den var behörig, såväl internationellt som nationellt, att pröva den tvisten i sak.
i Partsnamnen och namnet i sidhuvudet i denna text har efter en begäran om anonymisering ersatts av bokstäver.