DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 21 december 2021 (*)

[Rättad lydelse enligt beslut av den 15 mars 2022]

”Begäran om förhandsavgörande – Beslut 2006/928/EG – Mekanism för samarbete och kontroll av Rumäniens framsteg vid uppfyllandet av de särskilda riktmärkena för reformen av rättsväsendet och kampen mot korruption – Art och rättslig verkan – Bindande för Rumänien – Rättsstaten – Domstolars oavhängighet – Artikel 19.1 andra stycket FEU – Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Korruptionsbekämpning – Skydd för unionens ekonomiska intressen – Artikel 325.1 FEUF – PIF‑konventionen – Brottmålsförfaranden – Domar från Curtea Constituțională (Författningsdomstolen, Rumänien) om lagenligheten av viss bevisprövning och den dömande sammansättningen i mål om allvarlig korruption – Skyldighet för de nationella domstolarna att fullt ut iaktta avgörandena från Curtea Constituțională (Författningsdomstolen) – Disciplinansvar för domare om dessa avgöranden inte iakttas – Behörighet att inte tillämpa avgöranden från Curtea Constituțională (Författningsdomstolen) som inte är förenliga med unionsrätten – Principen om unionsrättens företräde”

I de förenade målen C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19,

angående begäran om förhandsavgörande i fem fall enligt artikel 267 FEUF, framställda av Înalta Curte de Casaţie şi Justiţie (Högsta domstolen, Rumänien) genom beslut av den 6 maj 2019 (C‑357/19), den 13 maj 2019 (C‑547/19), den 31 oktober 2019 (C‑811/19) och den 19 november 2019 (C‑840/19), som inkom till domstolen den 6 maj, den 15 juli, den 4 november respektive den 19 november 2019, och av Tribunalul Bihor (Domstolen för Bihor, Rumänien), genom beslut av den 14 maj 2019, som inkom till domstolen den 14 maj 2019 (C‑379/19),

i brottmål mot

PM (C‑357/19),

RO (C‑357/19),

SP (C‑357/19),

TQ (C‑357/19),

KI (C‑379/19),

LJ (C‑379/19),

JH (C‑379/19),

IG (C‑379/19),

FQ (C‑811/19),

GP (C‑811/19),

HO (C‑811/19),

IN (C‑811/19),

NC (C‑840/19),

ytterligare deltagare i rättegången:

Ministerul Public – Parchetul de pe lângă Înalta Curte de Casaţie şi Justiţie – Direcţia Naţională Anticorupţie (C‑357/19, C‑811/19 och C‑840/19),

QN (C‑357/19),

UR (C‑357/19),

VS (C‑357/19),

WT (C‑357/19),

Autoritatea Nacionională pentru Turism (C‑357/19),

Agenția Națională de Administrare Fiscală (C‑357/19),

SC Euro Box Promotion SRL (C‑357/19),

Direcţia Naţională Anticorupţie  – Serviciul Teritorial Oradea (C‑379/19),

JM (C‑811/19),

liksom i förfarandet

CY,

Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România”

mot

Inspecţia Judiciară,

Consiliul Superior al Magistraturii,

Înalta Curte de Casaţie şi Justiţie (C‑547/19),

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden L. Bay Larsen, avdelningsordförandena A. Arabadjiev, A. Prechal, K. Jürimäe och S. Rodin samt domarna M. Ilešič, T. von Danwitz (referent), M. Safjan, F. Biltgen och N. Piçarra,

generaladvokat: M. Bobek,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        PM, genom V. Rădulescu och V. Tobă, avocați,

–        RO, genom M.O. Ţopa och R. Chiriţă, avocați,

–        TQ, genom M. Mareş, avocați,

–        KI och LJ, genom R. Chiriță, F. Mircea och O. Chiriță, avocați,

–        CY, genom P. Rusu, avocat, och C. Bogdan,

–        Asociația ”Forumul Judecătorilor din România”, genom D. Călin och L. Zaharia,

–        FQ, genom A. Georgescu, avocat,

–        NC, genom D. Lupaşcu och G. Thuan Dit Dieudonné, avocats,

–        Ministerul Public – Parchetul de pe lângă Înalta Curte de Casaţie şi Justiţie – Direcţia Naţională Anticorupţie, genom C. Nistor och D. Ana, båda i egenskap av ombud,

–        Direcția Națională Anticorupție – Serviciul Teritorial Oradea, genom D. Ana, i egenskap av ombud,

–        Inspecția Judiciară, genom L. Netejoru, i egenskap av ombud,

–        Consiliul Superior al Magistraturii, genom L. Savonea, i egenskap av ombud,

–        Rumäniens regering, inledningsvis genom C.-R. Canţăr, S.-A. Purza, E. Gane, R.I. Haţieganu och L. Liţu, därefter genom S.-A. Purza, E. Gane, R.I. Haţieganu och L. Liţu, samtliga i egenskap av ombud,

–        Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, inledningsvis genom J. Baquero Cruz, I. Rogalski, P. Van Nuffel, M. Wasmeier och H. Krämer, därefter genom J. Baquero Cruz, I. Rogalski, P. Van Nuffel och M. Wasmeier, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 4 mars 2021 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2 FEU och 19.1 andra stycket FEU, artikel 325.1 FEUF, artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artiklarna 1.1 och 2.1 i konventionen som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, undertecknad i Bryssel den 26 juli 1995 och bilagd rådets akt av den 26 juli 1995 (EGT C 316, 1995, s. 48) (nedan kallad PIF-konventionen), kommissionens beslut 2006/928/EG av den 13 december 2006 om inrättande av en mekanism för samarbete och kontroll av Rumäniens framsteg vid uppfyllandet av de särskilda riktmärkena för reformen av rättsväsendet och kampen mot korruption (EUT L 354, 2006, s. 56) och principen om unionsrättens företräde.

2        Respektive begäran har framställts inom ramen för

–        brottmål mot PM, RO, TQ och SP (C‑357/19), KI, LJ, JH och IG (C‑379/19), FQ, GP, HO och IN (C‑811/19) samt NC (C‑840/19) avseende bland annat korruption och mervärdesskattebedrägerier, och

–        en tvist mellan å ena sidan CY och Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” (nedan kallat Rumäniens domarforum) och å andra sidan Inspecţia Judiciară (Domstolsinspektionen, Rumänien), Consiliul Superior al Magistraturii (Högsta rättsrådet, Rumänien) och Înalta Curte de Casaţie şi Justiţie (Högsta domstolen, Rumänien) angående en disciplinpåföljd mot CY (C‑547/19).

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

 PIF-konventionen

3        Artikel 1.1 i PIF-konventionen har följande lydelse:

”I denna konvention förstås med bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen

a)      i fråga om utgifter, varje uppsåtlig handling eller underlåtenhet som är att hänföra till

–        användning eller presentation av falska, felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller dokument, om detta leder till att medel från Europeiska gemenskapernas allmänna budget eller från de budgetar som förvaltas av Europeiska gemenskaperna eller för deras räkning otillbörligen uppbärs eller innehålls,

–        undanhållande av information som skall lämnas i enlighet med särskilda föreskrifter, om gärningen har samma effekt,

–        användning av sådana medel för andra syften än dem som medlen ursprungligen har beviljats för,

b)      i fråga om inkomster, varje uppsåtlig handling eller uppsåtlig underlåtenhet som är att hänföra till

–        användning eller presentation av falska, felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller dokument, om detta leder till att medel från Europeiska gemenskapernas allmänna budget eller från de budgetar som förvaltas av Europeiska gemenskaperna eller för deras räkning minskas på ett olagligt sätt,

…”

4        Artikel 2.1 i denna konvention föreskriver följande:

”Varje medlemsstat skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att sådana förfaranden som avses i artikel 1, liksom medhjälp, anstiftan eller försök till de gärningar som avses i artikel 1.1, beläggs med effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga påföljder, däribland, åtminstone i allvarliga fall, frihetsberövande påföljder som kan medföra utlämning, varvid det står klart att med allvarliga fel menas de bedrägerier som rör minst det minimibelopp som varje medlemsstat fastställt. Detta minimibelopp får inte överstiga 50 000 [euro].”

5        Genom akt av den 27 september 1996 upprättade rådet protokollet till konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT C 313, 1996, s. 1). Enligt artiklarna 2 och 3 i det protokollet omfattar protokollet mutbrott (tagande av muta) och bestickning (givande av muta).

 Anslutningsfördraget

6        I artikel 2.2 och 2.3 i fördraget mellan Europeiska unionens medlemsstater, Republiken Bulgarien och Rumänien om Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen (EUT L 157, 2005, s. 11) (nedan kallat anslutningsfördraget), som trädde i kraft den 1 januari 2007, föreskrivs följande:

”2.      De villkor för anslutning och de anpassningar i unionens grundläggande fördrag som anslutningen medför, vilka gäller från och med dagen för anslutningen till och med dagen för ikraftträdandet av fördraget om upprättande av en konstitution för Europa, anges i den akt som är fogad till detta fördrag. Bestämmelserna i akten skall utgöra en integrerad del av detta fördrag.

3.      …

Akter som antagits före ikraftträdandet av det protokoll som avses i artikel 1.3 på grundval av detta fördrag eller den akt som avses i punkt 2 skall fortsätta att gälla och deras rättsverkningar skall bevaras till dess att dessa akter ändras eller upphävs.”

 Anslutningsakten

7        I artikel 2 i akten om villkoren för Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning [till Europeiska unionen] och om anpassning av de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen (EUT L 157, 2005, s. 203) (nedan kallad anslutningsakten), som trädde i kraft den 1 januari 2007, föreskrivs följande:

”Från och med dagen för anslutningen skall bestämmelserna i de grundläggande fördragen och i rättsakter som har antagits av institutionerna och Europeiska centralbanken före anslutningen vara bindande för Bulgarien och Rumänien och skall tillämpas i dessa stater på de villkor som anges i de fördragen och i denna akt.”

8        Artikel 37 i denna akt har följande lydelse:

”Om Bulgarien eller Rumänien inte har lyckats genomföra åtaganden som gjorts inom ramen för anslutningsförhandlingarna och därigenom orsakar en allvarlig störning i den inre marknadens funktion, inbegripet åtaganden inom all sektorspolitik som avser ekonomisk verksamhet med gränsöverskridande verkan, eller om det föreligger en överhängande risk för en sådan störning, kan kommissionen, inom tre år efter anslutningen, på grundval av en motiverad begäran från en medlemsstat eller på eget initiativ vidta lämpliga åtgärder.

Åtgärderna skall vara proportionella och i första hand väljas så att de stör den inre marknadens funktion så litet som möjligt, i förekommande fall med tillämpning av befintliga sektoriella skyddsmekanismer. Sådana skyddsåtgärder får inte åberopas som ett medel för godtycklig diskriminering eller dolda restriktioner av handeln mellan medlemsstater. Skyddsklausulen kan åberopas redan före anslutningen på grundval av övervakningens resultat och de åtgärder som antas skall träda i kraft från och med dagen för anslutningen om inte något senare datum föreskrivs. Åtgärderna skall inte kvarstå längre än vad som är absolut nödvändigt och skall i vart fall upphävas när det relevanta åtagandet har genomförts. De får dock tillämpas utöver den period som anges i första stycket så länge som de relevanta åtagandena inte har uppfyllts. Med hänsyn till den berörda nya medlemsstatens framsteg med att uppfylla sina åtaganden kan kommissionen anpassa åtgärderna på lämpligt sätt. Kommissionen skall i god tid underrätta rådet innan den återkallar skyddsåtgärder och skall vederbörligen beakta alla synpunkter från rådet i detta avseende.”

9        I artikel 38 i anslutningsakten anges följande:

”Om det i Bulgarien eller Rumänien finns allvarliga brister eller överhängande risk för sådana brister i införlivandet, genomförandet eller tillämpningen av rambeslut eller andra relevanta åtaganden, samarbetsinstrument och beslut som avser ömsesidigt erkännande på det straffrättsliga området enligt avdelning VI i EU-fördraget eller av direktiv och förordningar som avser ömsesidigt erkännande på det civilrättsliga området enligt avdelning IV i EG‑fördraget, får kommissionen, inom tre år efter anslutningen, på grundval av en motiverad begäran från en medlemsstat eller på eget initiativ och efter samråd med medlemsstaterna, vidta lämpliga åtgärder och ange under vilka förutsättningar och hur dessa åtgärder skall genomföras.

Dessa åtgärder får bestå i ett tillfälligt upphävande av tillämpningen av relevanta bestämmelser och beslut i förbindelserna mellan Bulgarien eller Rumänien och en eller flera andra medlemsstater, utan att det påverkar ett fortsatt nära rättsligt samarbete. Skyddsklausulen kan åberopas redan före anslutningen på grundval av övervakningens resultat och de åtgärder som antas skall träda i kraft från och med dagen för anslutningen om inte något senare datum föreskrivs. Åtgärderna skall inte kvarstå längre än vad som är absolut nödvändigt och skall i vart fall upphävas när bristerna har avhjälpts. De får dock tillämpas utöver den period som anges i första stycket så länge dessa brister kvarstår. Med hänsyn till den berörda nya medlemsstatens framsteg med att avhjälpa de brister som fastställts kan kommissionen anpassa åtgärderna på lämpligt sätt efter samråd med medlemsstaterna. Kommissionen skall i god tid underrätta rådet innan den återkallar skyddsåtgärder och skall vederbörligen beakta alla synpunkter från rådet i detta avseende.”

10      I artikel 39.1–39.3 i anslutningsakten föreskrivs följande:

”1.      Om det på grundval av kommissionens kontinuerliga övervakning av Bulgariens och Rumäniens åtaganden i samband med anslutningsförhandlingarna och i synnerhet kommissionens övervakningsrapporter finns klara bevis för att läget i förberedelserna för antagande och genomförande av regelverket i Bulgarien eller Rumänien är sådant att det finns en allvarlig risk för att någon av dessa stater är uppenbarligen oförberedd att uppfylla kraven för medlemskap vid tidpunkten för anslutning den 1 januari 2007 på ett antal viktiga områden, får rådet, på grundval av en rekommendation från kommissionen, enhälligt besluta att den planerade tidpunkten för den statens anslutning senareläggs med ett år till den 1 januari 2008.

2.      Trots vad som föreskrivs i punkt 1 får rådet med kvalificerad majoritet på grundval av en rekommendation från kommissionen fatta beslut enligt punkt 1 med avseende på Rumänien, om allvarliga brister har konstaterats när det gäller Rumäniens uppfyllande av något eller några av de åtaganden och krav som är förtecknade i avsnitt I i bilaga IX.

3.      Trots vad som föreskrivs i punkt 1 och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 37 får rådet med kvalificerad majoritet på grundval av en rekommendation från kommissionen och efter en utförlig bedömning hösten 2005 av de framsteg som Rumänien har gjort på området konkurrenspolitik fatta beslut enligt punkt 1 med avseende på Rumänien om allvarliga brister har konstaterats när det gäller Rumäniens uppfyllande av sina åtaganden enligt Europaavtalet eller av något eller några av de åtaganden och krav som är förtecknade i avsnitt II i bilaga IX.”

11      Bilaga IX till anslutningsakten har rubriken ”Särskilda åtaganden som gjorts och krav som godtagits av Rumänien vid avslutandet av anslutningsförhandlingarna den 14 december 2004 (enligt artikel 39 i anslutningsakten)”. I avsnitt I i denna bilaga återfinns följande passage:

”I samband med artikel 39.2

…

4.      Att avsevärt påskynda kampen mot korruption, särskilt korruption på hög nivå, genom att säkerställa en strikt tillämpning av den befintliga lagstiftningen mot korruption och faktiskt oberoende för den nationella åklagarmyndigheten för korruptionsfrågor (NAPO) samt att från och med november 2005 årligen lägga fram övertygande resultat av NAPO:s åtgärder mot korruption på hög nivå. NAPO måste utrustas med personal, finansiella medel, utbildningsresurser och utrustning i sådan utsträckning att den kan fullgöra sin ytterst viktiga uppgift.

5.      … [Den nationella antikorruptionsstrategin] måste inbegripa ett åtagande att före slutet av 2005 se över det utdragna straffrättsliga förfarandet för att säkerställa att korruptionsfall behandlas på ett snabbt och öppet sätt för att garantera lämpliga påföljder med avskräckande effekt. …

…”

Beslut 2006/928

12      Beslut 2006/928 antogs, i samband med Rumäniens anslutning till Europeiska unionen, som var planerad till den 1 januari 2007, med stöd av bland annat artiklarna 37 och 38 i anslutningsakten. Skälen 1–6 och 9 i detta beslut har följande lydelse:

”(1)      Europeiska unionen bygger på rätts[s]tatsprincipen, som är en princip som alla medlemsstater har gemensam.

(2)      Området för frihet, säkerhet och rättvisa och den inre marknaden, som inrättades genom fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, bygger på ett ömsesidigt förtroende för att rättsstatsprincipen i alla hänseenden efterlevs vid förvaltnings- och domstolsbesluten och förvaltnings- och domstolspraxis i samtliga medlemsstater.

(3)      Detta förutsätter att det i alla medlemsstater finns opartiska, oberoende och effektiva rätt[s]system och förvaltningssystem som är lämpligt rustade att bland annat bekämpa korruption.

(4)      Den 1 januari 2007 blir Rumänien medlem i Europeiska unionen. Kommissionen har noterat att Rumänien har gjort betydande ansträngningar för att fullborda förberedelserna för medlemskap, men påpekade i sin rapport av den 26 september 2006 att vissa problem återstår, särskilt rörande rättsväsendets och de rättsvårdande organens ansvarighet och effektivitet, där ytterligare förbättringar krävs för att säkerställa att de har kapacitet att genomföra och tillämpa de bestämmelser som antagits för att förverkliga den inre marknaden och området av frihet, säkerhet och rättvisa.

(5)      Genom artikel 37 i anslutningsakten bemyndigas kommissionen att vidta lämpliga åtgärder om det finns överhängande risk för att Rumänien förorsakar en allvarlig störning i den inre marknadens funktion om det inte lyckas genomföra sina åtaganden. Genom artikel 38 i anslutningsakten bemyndigas kommissionen att vidta lämpliga åtgärder om det i Rumänien finns överhängande risk för allvarliga brister i införlivandet, genomförandet eller tillämpningen av rättsakter som antagits på grundval av avdelning VI i EU-fördraget eller avdelning IV i EG‑fördraget.

(6)      Mot bakgrund av de återstående problemen rörande rättsväsendets och de rättsvårdande organens ansvarighet och effektivitet är det befogat att inrätta en mekanism för samarbete och kontroll av Rumäniens framsteg vid uppfyllandet av de särskilda riktmärkena för reformen av rättsväsendet och kampen mot korruption.

…

(9)      Detta beslut bör ändras om det enligt kommissionens bedömning råder behov av att anpassa riktmärkena. Detta beslut bör upphävas när alla riktmärken har uppfyllts på ett tillfredsställande sätt.”

13      I artikel 1 i beslut 2006/928 föreskrivs följande:

”Rumänien skall senast den 31 mars varje år, och för första gången den 31 mars 2007, rapportera till kommissionen om de framsteg som har gjorts med att uppfylla vart och ett av de riktmärken som anges i bilagan.

Kommissionen får när som helst lämna tekniskt bistånd genom olika åtgärder och samla in och utbyta information om riktmärkena. Kommissionen får när som helst anordna expertgruppbesök till Rumänien för detta ändamål. De rumänska myndigheterna skall lämna nödvändigt bistånd i samband med detta.”

14      I artikel 2 i beslutet föreskrivs följande:

”Kommissionen skall till Europaparlamentet och rådet överlämna sina kommentarer och slutsatser beträffande Rumäniens rapport för första gången i juni 2007.

Därefter skall kommissionen avge rapport vid behov och åtminstone var sjätte månad.”

15      I artikel 4 i nämnda beslut föreskrivs följande:

”Detta beslut riktar sig till medlemsstaterna.”

16      Bilagan till beslutet har följande lydelse:

”De riktmärken som enligt artikel 1 skall uppfyllas av Rumänien:

1.      Sörja för ett öppnare och effektivare rättsligt förfarande bland annat genom att öka kapaciteten och ansvarigheten hos det högsta rättsrådet. Rapportera om och övervaka verkningarna av de nya civil- och straffprocesslagarna.

2.      Inrätta en byrå för integritet med ansvar för att kontrollera tillgångar, oförenligheter och eventuella intressekonflikter och för att utfärda de obligatoriska beslut på grundval av vilka avskräckande sanktioner kan vidtas.

3.      Bygga vidare på de framsteg som redan gjorts och fortsätta att genomföra professionella, oberoende undersökningar rörande fall av påstådd korruption på hög nivå.

4.      Vidta ytterligare åtgärder för att förebygga och bekämpa korruption, i synnerhet inom den lokala förvaltningen.”

 Rumänsk rätt

 Den rumänska grundlagen

17      Avdelning III i Constituția României (den rumänska grundlagen) har rubriken ”Myndigheter” och innehåller bland annat ett kapitel VI om ”Rättsliga myndigheter”, där artikel 126 ingår. Den artikeln har följande lydelse:

”1)      Den dömande makten utövas av Högsta domstolen och av de övriga rättsliga instanser som upprättats enligt lag.

…

3)      Högsta domstolen ska säkerställa att övriga domstolar gör en enhetlig tolkning och tillämpning av lagen i enlighet med dess behörighet.

4)      Sammansättningen av Högsta domstolen och dess funktionssätt fastställs i lag.

…

6)      Domstolskontroll av myndigheters förvaltningsbeslut säkerställs genom förvaltningsprocess, med undantag för rättsakter som rör kontakter med parlamentet samt militära order. Förvaltningsdomstolarna är behöriga att pröva talan som väcks av personer som lidit skada på grund av beslut eller bestämmelser i beslut som förklarats grundlagsstridiga.”

18      Avdelning V i den rumänska grundlagen, om Curtea Constituțională (Författningsdomstolen, Rumänien) (nedan kallad Författningsdomstolen), innehåller artiklarna 142–147. Artikel 142 har rubriken ”Struktur”. I artikel 142.1–142.3 föreskrivs följande:

”1)      Författningsdomstolen är garanten för grundlagens företräde.

2)      Författningsdomstolen ska bestå av nio domare, vilka utses för en tid av nio år som inte kan förlängas eller förnyas.

3)      Tre domare utses av Camera Deputaților [(Deputeradekammaren)], tre domare utses av Senat [(Senaten)] och tre domare utses av Preşedintele României [(Rumäniens president)].”

19      Artikel 143 i den rumänska grundlagen har följande lydelse:

”Domarna i Författningsdomstolen ska ha högre juridisk utbildning, hög yrkeskompetens och minst 18 års erfarenhet av juridisk verksamhet eller verksamhet inom högre juridisk utbildning.”

20      I artikel 144 i den rumänska grundlagen föreskrivs följande:

”Uppdraget som domare vid Författningsdomstolen är oförenligt med alla andra offentliga och privata uppdrag, med undantag för pedagogiska arbetsuppgifter inom högre juridisk utbildning.”

21      I artikel 145 i den rumänska grundlagen föreskrivs följande:

”Domarna i Författningsdomstolen ska vara oavhängiga vid utövande av sitt uppdrag. De får inte avsättas så länge deras förordnande varar.”

22      I artikel 146 i den rumänska grundlagen föreskrivs följande:

”Författningsdomstolen har följande uppgifter:

…

d)      Fatta beslut om invändningar om lagars och förordningars förenlighet med grundlagen som framställs vid rättsliga instanser eller i kommersiella skiljeförfaranden. Folkets advokat får framställa en direkt invändning om grundlagsstridighet.

e)      Avgöra rättsliga konflikter av konstitutionell karaktär mellan myndigheter, på begäran av Rumäniens president, någon av talmännen i parlamentets två kamrar, primului-ministru [(premiärministern)] eller ordföranden i [Högsta rättsrådet].

…”

23      I artikel 147.4 i den rumänska grundlagen föreskrivs följande:

”Författningsdomstolens avgöranden ska offentliggöras i Monitorul Oficial al României [(Rumäniens officiella tidning)]. Från och med dagen för offentliggörandet är avgörandena allmänt bindande. De har endast verkan framåt i tiden.”

24      I artikel 148.2–148.4 i den rumänska grundlagen föreskrivs följande:

”2)      Efter anslutningen ska bestämmelserna i Europeiska unionens grundläggande fördrag samt övrig bindande gemenskapslagstiftning ha företräde framför bestämmelser i nationell lagstiftning som står i strid med dessa, med iakttagande av bestämmelserna i anslutningsakten.

3)      Punkterna 1 och 2 är analogt tillämpliga vad gäller anslutning till rättsakter om revidering av Europeiska unionens grundläggande fördrag.

4)      Parlamentet, Rumäniens president, regeringen och domstolsväsendet ska säkerställa att de skyldigheter som följer av anslutningsakten och punkt 2 ovan fullgörs.”

 Strafflagen

25      I artikel 154.1 Codul penal (strafflagen) föreskrivs följande:

”Preskriptionsfristen för straffrättsligt ansvar är

a)      15 år, när på brottet kan följa livstids fängelse eller fängelse i mer än 20 år,

b)      10 år, när på brottet kan följa fängelse i lägst 10 år och högst 20 år,

c)      8 år, när på brottet kan följa fängelse i lägst 5 år och högst 10 år,

d)      5 år, när på brottet kan följa fängelse i lägst 1 år och högst 5 år,

e)      3 år, när på brottet kan följa fängelse i högst 1 år eller böter.”

26      Artikel 155.4 i strafflagen har följande lydelse:

”Om de preskriptionsfrister som föreskrivs i artikel 154 har passerat dubbelt, ska de anses ha löpt ut oavsett hur många gånger de har avbrutits.”

 Straffprocesslagen

27      I artikel 40.1 i Codul de procedură penală (straffprocesslagen) föreskrivs följande:

”Högsta domstolen ska som första instans pröva mål om högmålsbrott och överträdelser begångna av senatorer, deputerade och rumänska ledamöter av Europaparlamentet, regeringsledamöter, domare i Författningsdomstolen, ledamöter i Högsta rättsrådet, domare i Högsta domstolen och åklagare vid Parchetul de pe lângă Înalta Curte de Casație și Justiție [(Åklagarmyndigheten vid Högsta domstolen)].”

28      Artikel 142.1 i denna lag hade, före den 14 mars 2016, följande lydelse:

”Åklagaren ska utföra teknisk övervakning eller kan besluta att sådan ska utföras av det brottsbekämpande organet, av specialiserade poliser eller av andra specialiserade statliga organ.”

29      I artikel 281.1 i samma lag föreskrivs följande:

”Överträdelse av bestämmelser om följande ska alltid medföra ogiltighet:

…

b)      Behörighet för domstolar i materiellt hänseende och i fråga om personkretsen, när domen har meddelats av en domstol i lägre instans än den behöriga domstolen.

…”

30      I artikel 342 i straffprocesslagen föreskrivs följande:

”Syftet med förfarandet inför undersökningsdomaren är att, efter det att målet hänskjutits till domstol, kontrollera domstolens behörighet och huruvida det är lagenligt att väcka talan vid domstolen samt att kontrollera lagenligheten av bevisupptagningen och de brottsbekämpande organens agerande.”

31      I artikel 426.1 i samma lag anges följande:

”Ansökan om resning i brottmål får ges in i följande fall:

…

d)      När appellationsdomstolens sammansättning är rättsstridig eller när det föreligger oförenlighet.

…”

32      I artikel 428.1 i denna lag anges följande:

”Ansökan om resning av de skäl som anges i artikel 426 a och c–h får väckas inom 30 dagar från delgivningen av appellationsdomstolens avgörande.”

 Lag nr 47/1992

33      I artikel 3 i Legea nr. 47/1992 privind organizarea și funcționarea Curții Constituționale (lag nr 47/1992 om Författningsdomstolens organisation och verksamhet) av den 18 maj 1992 (omtryckt i Monitorul Oficial al României, del I, nr 807 av den 3 december 2010) föreskrivs följande:

”1.      Författningsdomstolens behörighet fastställs i grundlagen och i denna lag.

2.      Vid utövandet av de befogenheter som den har tilldelats är Författningsdomstolen ensam behörig att besluta om sin behörighet.

3.      Författningsdomstolens behörighet enligt punkt 2 kan inte ifrågasättas av någon myndighet.”

34      I artikel 34.1 i denna lag anges följande:

”Författningsdomstolen avgör rättsliga konflikter av konstitutionell karaktär mellan myndigheter, på begäran av Rumäniens president, någon av talmännen i parlamentets två kamrar, premiärministern eller ordföranden i Högsta rättsrådet.”

 Lag nr 78/2000

35      I artikel 5.1 i Legea nr. 78/2000 pentru prevenirea, descoperirea și sancționarea faptelor de corupție (lag nr 78/2000 om förebyggande, upptäckt och bekämpande av korruption) av den 18 maj 2000 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 219 av den 18 maj 2000), föreskrivs följande:

”I denna lag avses med korruptionsbrott brott enligt artiklarna 289–292 i strafflagen, även om de begås av sådana personer som avses i artikel 308 i strafflagen.”

36      De artiklar i strafflagen som nämns i artikel 5.1 i lag nr 78/2000 avser tagande av muta (artikel 289), givande av muta (artikel 290), handel med inflytande (artikel 291) och handel med inflytande i aktiv form (artikel 292).

37      I artikel 29.1 i denna lag föreskrivs följande:

”Specialiserade sammansättningar ska inrättas för att i första instans pröva de brott som föreskrivs i denna lag.”

 Lag nr 303/2004

38      I artikel 99 i Legea nr. 303/2004 privind statutul judecătorilor şi procurorilor (lag nr 303/2004 om domares och åklagares ställning) av den 28 juni 2004 (omtryckt i Monitorul Oficial al României, del I, nr 826 av den 13 september 2005), i dess lydelse enligt Legea nr. 24/2012 (lag nr 24/2012) av den 17 januari 2012 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 51 av den 23 januari 2012) (nedan kallad lag nr 303/2004), föreskrivs följande:

”Följande fel utgör fel i tjänsten:

…

o)      underlåtenhet att iaktta bestämmelserna om slumpmässig tilldelning av mål,

…

ș)      underlåtenhet att följa Författningsdomstolens avgöranden, …

…”

39      I artikel 100.1 i denna lag föreskrivs följande:

”De disciplinåtgärder som kan vidtas mot domare och åklagare, i proportion till överträdelsernas allvar, är

…

e)      uteslutning från domarämbetet.”

40      I artikel 101 i nämnda lag föreskrivs följande:

”De disciplinåtgärder som föreskrivs i artikel 100 beslutas av avdelningarna vid Högsta rättsrådet på de villkor som föreskrivs i lagen om detta organ.”

 Lag nr 304/2004

41      Legea nr. 304/2004 privind organizarea judiciară (lag nr 304/2004 om domstolsorganisationen) av den 28 juni 2004 (omtryckt i Monitorul Oficial al României, del I, nr 827 av den 13 september 2005) har ändrats bland annat genom

–        Legea nr. 202/2010 privind unele măsuri pentru accelerarea soluționării proceselor (lag nr 202/2010 om åtgärder för att påskynda tvistlösning) av den 25 oktober 2010 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 714 av den 26 oktober 2010),

–        Legea nr. 255/2013 pentru punerea în aplicare a Legii nr. 135/2010 privind Codul de procedură penală și pentru modificarea și completarea unor acte normative care cuprind dispoziții procesual penale (lag nr 255/2013 om tillämpning av lag nr 135/2010 om straffprocesslagen och om ändring och komplettering av vissa rättsakter med bestämmelser om brottmålsförfarandet) av den 19 juli 2013 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 515 av den 14 augusti 2014).

–        Legea nr. 207/2018 pentru modificarea și completarea Legii nr. 304/2004 privind organizarea judiciară (lag nr 207/2018 om ändring och komplettering av lag nr 304/2004 om domstolsorganisationen) av den 20 juli 2018 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 636 av den 20 juli 2018).

42      I artikel 19.3 i lag nr 304/2004, i dess senaste lydelse enligt lag nr 207/2018 (nedan kallad lag nr 304/2004 i ändrad lydelse), föreskrivs följande:

”I början av varje år får domarkollegiet vid Högsta domstolen, på förslag av dess ordförande eller vice ordförande, godkänna bildandet av specialiserade dömande sammansättningar inom domstolens avdelningar, beroende på antalet och typen av mål, arbetsbelastningen vid respektive avdelning samt domarnas specialkunskaper och behovet av att utnyttja deras yrkeserfarenhet.”

43      I artikel 24.1 i denna lag föreskrivs följande:

”Fem domare prövar överklaganden av avgöranden som meddelats i första instans av brottmålsavdelningen vid Högsta domstolen, prövar överklaganden av avgöranden som meddelats av fem domare i andra instans efter att först ha beviljat prövningstillstånd, prövar överklaganden av avgöranden som meddelats under processen i första instans av Högsta domstolens brottmålsavdelning och prövar disciplinärenden enligt lag och andra ärenden inom ramen för dess behörighet enligt lag.”

44      I artikel 29.1 i nämnda lag föreskrivs följande:

”Domarkollegiet vid Högsta domstolen har följande befogenheter:

a)      godkänna förordningen om organisation och administrativt funktionssätt samt förteckningar över tjänster och personal vid domstolen,

…

f)      utöva de övriga befogenheter som föreskrivs i förordningen om Högsta domstolens organisation och administrativa funktionssätt.”

45      I artikel 31.1 i samma lag anges följande:

”I brottmål ska domstolen ha följande dömande sammansättningar:

a)      i mål som enligt lag omfattas av Högsta domstolens behörighet i första instans, ska den dömande sammansättningen bestå av tre domare.

…”

46      I artikel 32 i lag nr 304/2004 i ändrad lydelse föreskrivs följande:

”1)      I början av varje år ska domarkollegiet, på förslag av ordföranden eller vice ordförandena för Högsta domstolen, godkänna antalet och sammansättningen av de dömande sammansättningarna med fem domare.

…

4)      Domarna i dessa dömande sammansättningar utses vid ett offentligt sammanträde genom lottning av ordföranden eller, i dennes frånvaro, av en av de två vice ordförandena för Högsta domstolen. Domarna i den dömande sammansättningen får endast i undantagsfall bytas ut, enligt de objektiva kriterier som fastställs i förordningen om Högsta domstolens organisation och administrativa funktionssätt.

5)      En dömande sammansättning med fem domare ska ledas av Högsta domstolens ordförande, en av vice ordförandena eller en avdelningsordförande som har utsetts att ingå i den dömande sammansättningen i enlighet med punkt 4.

6)      Om ingen av de ovannämnda personerna har utsetts för att tjänstgöra i en sammansättning med fem domare, ska varje domare leda en sammansättning enligt ett rullande schema, beroende på tjänstgöringstid.

7)      Mål som omfattas av femdomarsammansättningarnas behörighet fördelas slumpmässigt med hjälp av ett datoriserat system.”

47      I artikel 32 i lag nr 304/2004, i dess lydelse enligt lag nr 202/2010, föreskrevs följande:

”1)      För brottmål ska två sammansättningar av fem domare, enbart bestående av ledamöter från brottmålsavdelningen vid Högsta domstolen, upprättas i början av varje år.

…

4)      Högsta domstolens domarkollegium ska godkänna sammansättningen av de dömande sammansättningarna med fem domare. Ledamöterna i dessa dömande sammansättningar utses av Högsta domstolens ordförande eller, i dennes frånvaro, vice ordföranden. Ledamöterna i den dömande sammansättningen får endast i undantagsfall bytas ut, enligt de objektiva kriterier som fastställs i förordningen om Högsta domstolens organisation och administrativa funktionssätt.

5)      En sammansättning med fem domare ska ledas av ordföranden eller vice ordföranden för Högsta domstolen. I deras frånvaro kan den dömande sammansättningen ledas av en avdelningsordförande som utses till detta av Högsta domstolens ordförande eller, i dennes frånvaro, av vice ordföranden.

6)      Mål som omfattas av behörigheten för en sådan dömande sammansättning som avses i punkterna 1 och 2 fördelas slumpmässigt genom ett datoriserat system.”

48      Artikel 32.1 och 32.6 i lag nr 304/2004, i dess lydelse enligt lag nr 255/2013, hade nästan samma lydelse som den version som avses i föregående punkt, medan artikel 32.4 och 32.5 hade följande lydelse:

”4)      Högsta domstolens domarkollegium ska på förslag av brottmålsavdelningens ordförande godkänna antalet och sammansättningen av de dömande sammansättningarna med fem domare. Ledamöterna i dessa dömande sammansättningar utses vid ett offentligt sammanträde genom lottning av Högsta domstolens ordförande eller, i dennes frånvaro, vice ordföranden. Ledamöterna i den dömande sammansättningen får endast i undantagsfall bytas ut, enligt de objektiva kriterier som fastställs i förordningen om Högsta domstolens organisation och administrativa funktionssätt.

5)      En sammansättning med fem domare ska ledas av ordföranden eller vice ordföranden för Högsta domstolen, om denne ingår i den dömande sammansättningen, i enlighet med punkt 4, eller av ordföranden eller den äldsta ledamoten på brottmålsavdelningen, alltefter omständigheterna.”

49      Artikel 33 i lag nr 304/2004 i ändrad lydelse har följande lydelse:

”1)      Högsta domstolens ordförande eller, i dennes frånvaro, en av vice ordförandena ska leda stora avdelningen, den sammansättning som är behörig att pröva överklaganden i lagens intresse, den sammansättning som är behörig att avgöra rättsfrågor, sammansättningen med fem domare och alla dömande sammansättningar på avdelningarna, när denne deltar i avgörandet.

…

3)      Avdelningsordförandena kan leda alla dömande sammansättningar på avdelningen, medan övriga domare roterar som ordförande.”

50      I artikel 33.1 i lag nr 304/2004, i dess lydelse enligt lag nr 202/2010, föreskrevs följande:

”Högsta domstolens ordförande eller, i dennes frånvaro, vice ordföranden ska leda stora avdelningen, sammansättningen med fem domare och alla dömande sammansättningar på avdelningarna, när denne deltar i avgörandet.”

51      Enligt artikel 33.1 i lag nr 304/2004, i dess lydelse enligt lag nr 255/2013, gäller följande:

”Högsta domstolens ordförande eller, i dennes frånvaro, en av vice ordförandena ska leda stora avdelningen, den sammansättning som är behörig att pröva överklaganden i lagens intresse, den sammansättning som är behörig att avgöra rättsfrågor, sammansättningen med fem domare och alla dömande sammansättningar på avdelningarna, när denne deltar i avgörandet.”

 Förordningen om Högsta domstolens organisation och administrativa funktionssätt

52      I Regulamentul privind organizarea şi funcţionarea administrativă a Înaltei Curţi de Casaţie şi Justiţie (förordning om Högsta domstolens organisation och administrativa funktionssätt) av den 21 september 2004 (nedan kallad förordningen om organisation och funktionssätt), i dess lydelse enligt Hotărârea nr. 3/2014 pentru modificarea şi completarea Regulamentului privind organizarea şi funcţionarea administrativă a Înaltei Curţi de Casaţie şi Justiţie (beslut nr 3/2014 om ändring och komplettering av förordningen om organisation och funktionssätt) av den 28 januari 2014 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 75 av den 30 januari 2014) föreskrevs följande i artikel 28:

”1.      Högsta domstolen består av sammansättningar av fem domare vars rättsliga behörighet fastställs i lag.

…

4.      En sammansättning med fem domare leds av ordföranden, vice ordförandena, brottmålsavdelningens ordförande eller den äldsta ledamoten, alltefter omständigheterna.”

53      I artikel 29.1 i nämnda förordning anges följande:

”För att bilda sammansättningar med fem domare i brottmål ska Högsta domstolens ordförande eller, i dennes frånvaro, en av vice ordförandena varje år, genom lottning vid ett offentligt sammanträde, utse fyra eller fem domare från Högsta domstolens brottmålsavdelning till varje dömande sammansättning.”

 Målen vid de nationella domstolarna och tolkningsfrågorna

 Omständigheter som är gemensamma i de nationella målen

54      De nationella målen har sitt ursprung i en omfattande reform av rättsväsendet och bekämpning av korruption i Rumänien. Denna reform övervakas sedan år 2007 på unionsnivå i enlighet med den samarbets- och kontrollmekanism som inrättades genom beslut 2006/928 i samband med Rumäniens anslutning till Europeiska unionen (nedan kallad SKM).

55      Målen rör brottmålsförfaranden där de hänskjutande domstolarna har frågat sig om de enligt unionsrätten får underlåta att följa vissa domar som Författningsdomstolen meddelat mellan åren 2016 och 2019, nämligen dom nr 51/2016 av den 16 februari 2016 (mål C‑379/19), dom nr 302/2017 av den 4 maj 2017 (mål C‑379/19), dom nr 685/2018 av den 7 november 2018 (målen C‑357/19, C‑547/19 och C‑840/19), dom nr 26/2019 av den 16 januari 2019 (mål C‑379/19) och dom nr 417/2019 av den 3 juli 2019 (målen C‑811/19 och C‑840/19).

56      De hänskjutande domstolarna har påpekat att avgöranden från författningsdomstolen enligt nationell rätt är allmänt bindande, och en domares underlåtenhet att följa dem utgör enligt artikel 99 ș i lag nr 303/2004 en disciplinförseelse. Som framgår av den rumänska grundlagen är Författningsdomstolen emellertid inte en del av det rumänska domstolsväsendet utan har karaktären av ett både politiskt och rättsligt organ. Enligt den hänskjutande domstolen har Författningsdomstolen dessutom överskridit sina befogenheter enligt den rumänska grundlagen och inkräktat på de allmänna domstolarnas oavhängighet genom att meddela de ovannämnda domarna. Vidare påstås domarna nr 685/2018 och 417/2019 medföra en risk för systemisk straffrihet i kampen mot korruption.

57      De hänskjutande domstolarna har i detta sammanhang bland annat hänvisat till kommissionens rapporter till Europaparlamentet och rådet om Rumäniens framsteg inom ramen för samarbets- och kontrollmekanismen av den 27 januari 2016 (COM(2016) 41 final), av den 13 november 2018 (COM(2018) 851 final) (nedan kallad SKM-rapporten från november 2018) och av den 22 oktober 2019 (COM(2019) 499 final).

58      Slutligen har nämnda domstolar även hänvisat till Författningsdomstolens dom nr 104/2018, enligt vilken unionsrätten inte har företräde framför den rumänska konstitutionella ordningen och enligt vilken beslut 2006/928 inte kan utgöra en referensnorm vid en prövning av grundlagsenlighet enligt artikel 148 i den rumänska grundlagen.

 Mål C‑357/19

59      Genom dom av den 28 mars 2017, meddelad av en brottmålsavdelning bestående av tre domare, dömde Högsta domstolen bland annat PM, som var minister vid tidpunkten för de gärningar som åtalet gällde, RO, TQ och SP för att mellan åren 2010 och 2012 ha begått korruptionsbrott och tjänstefel i samband med förvaltningen av EU-fonder samt mervärdesskattebedrägerier. Såväl de berörda personerna som Ministerul Public – Parchetul de pe lângă Înalta Curte de Casație și Justiție – Direcția Națională Anticorupție (Allmänna åklagaren – åklagaren vid Högsta domstolen – Nationella antikorruptionsdirektoratet, Rumänien) (nedan kallat DNA) överklagade den domen. Överklagandena ogillades genom dom av den 5 juni 2018 meddelad av Högsta domstolen, som dömde i en sammansättning med fem domare. Denna sammansättning med fem domare bestod av brottmålsavdelningens ordförande och fyra andra domare som utsetts genom lottning, i enlighet med praxis vid den domstolen under den berörda perioden, vilken grundade sig på förordningen om samma domstols organisation och funktionssätt. Domen av den 5 juni 2018 har vunnit laga kraft.

60      I dom nr 685/2018, som meddelades den 7 november 2018, konstaterade Författningsdomstolen – till vilken premiärministern hade vänt sig med stöd av artikel 146 e i den rumänska grundlagen – inledningsvis att det förelåg en rättslig konflikt av konstitutionell art mellan parlamentet och Högsta domstolen, som uppstått till följd av de beslut som fattats av den domstolens domarkollegium och som bestod i att i enlighet med nämnda praxis endast utse fyra av de fem domare som hade av att pröva överklaganden genom lottning, i stället för att utse alla fem på detta sätt, i strid med artikel 32 i lag nr 304/2004 i ändrad lydelse. Författningsdomstolen fann därefter att om en domstol meddelade en dom i ett mål om överklagande i en sådan rättsstridig dömande sammansättning var avgörandet absolut ogiltigt. Slutligen angav Författningsdomstolen att dess dom enligt artikel 147.4 i den rumänska grundlagen var tillämplig från dagen för offentliggörandet på alla anhängiga mål, på mål som hade avgjorts – om fristen för att angripa avgörandena med relevanta särskilda rättsmedel ännu inte hade löpt ut – liksom på framtida situationer.

61      Efter det att Författningsdomstolen hade offentliggjort dom nr 685/2018, begärde PM, RO, TQ och SP samt DNA med stöd av artikel 426.1 i straffprocesslagen resning vid Högsta domstolen och yrkade att domen av den 5 juni 2018 skulle upphävas och att ett nytt mål om överklagande skulle inledas. Till stöd för resningsansökningarna gjorde de gällande att dom nr 685/2018 var tvingande och hade rättsverkningar med avseende på Högsta domstolens dom av den 5 juni 2018, med tanke på att den sammansättning med fem domare som hade prövat överklagandet inte var sammansatt i enlighet med lagen, såsom den tolkats av Författningsdomstolen. Den hänskjutande domstolen fann att resningsansökningarna kunde tas upp till prövning, bland annat med tanke på att de hade getts in inom den lagstadgade fristen på 30 dagar räknat från delgivningen av domen, och beslutade att avbryta verkställigheten av frihetsstraffen i avvaktan på resultatet av den prövningen.

62      Den hänskjutande domstolen vill bland annat få klarhet i huruvida artikel 19.1 FEU, artikel 325.1 FEUF samt artiklarna 1.1 a och b och 2.1 i PIF-konventionen utgör hinder för att tillämpa dom nr 685/2018 i det nationella målet, vilket skulle leda till att domstolsavgöranden som vunnit laga kraft före avkunnandet av denna dom undanröjdes och ett nytt överklagandeförfarande inleddes i mål om bedrägeri och grov korruption.

63      Den har angett att det enligt EU-domstolens praxis ankommer på de nationella domstolarna att, med vederbörlig hänsyn till de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan och de allmänna rättsprinciperna, ge de skyldigheter som följer av artikel 325.1 FEUF full verkan och att underlåta att tillämpa bestämmelser i nationell rätt som hindrar tillämpningen av effektiva och avskräckande påföljder i fråga om bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen. Mot bakgrund av denna rättspraxis uppkommer frågan huruvida medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 325.1 FEUF samt artiklarna 1.1 a och b och 2.1 i PIF-konventionen även avser verkställighet av redan ålagda straffrättsliga påföljder. Frågan uppkommer även huruvida orden ”och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen” i artikel 325.1 FEUF inte bara omfattar korruption i egentlig mening, utan även försök till bedrägeri i samband med ett offentligt kontrakt som tilldelats på ett bedrägligt sätt och som var avsett att finansieras av EU-fonder, men som till följd av att den myndighet som förvaltade dessa fonder vägrat finansiering i sin helhet belastade den nationella budgeten. I detta sammanhang förelåg en risk för skada för unionens finansiella intressen, även om risken inte förverkligades.

64      Den hänskjutande domstolen har dessutom understrukit att varje medlemsstat enligt artiklarna 2 och 19 FEU ska försäkra sig om att de domstolar som ingår i dess system för rättsmedel inom de områden som omfattas av unionsrätten uppfyller kraven på oavhängighet i syfte att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för enskilda. Garantin för oavhängighet förutsätter enligt EU-domstolens praxis att domarna kan utöva sina rättsliga funktioner helt självständigt, utan att vara underställda någon hierarkisk struktur, för att skyddas mot yttre inblandning och påtryckningar som kan skada deras oavhängighet och påverka deras avgöranden.

65      Med hänsyn bland annat till betydelsen av legalitetsprincipen, som kräver att lagen ska vara förutsebar, precis och icke retroaktiv, vill den hänskjutande domstolen dessutom få klarlagt om begreppet ”domstol som har inrättats enligt lag” i artikel 47 andra stycket i stadgan utgör hinder för Författningsdomstolens tolkning att sammansättningen av dess avdelningar med fem domare är rättsstridig. Enligt EU-domstolens praxis från domen av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson (C‑617/10, EU:C:2013:105), och dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B. (C‑42/17, EU:C:2017:936), är de nationella domstolarna, när de beslutar att inte tillämpa de materiella straffrättsliga bestämmelserna, skyldiga att se till att de grundläggande rättigheterna för personer som anklagas för att ha begått ett brott iakttas, samtidigt som de kan tillämpa nationella normer för skydd av grundläggande rättigheter, förutsatt att tillämpningen av dessa normer inte äventyrar vare sig den skyddsnivå som garanteras av stadgan, såsom denna tolkas av EU-domstolen, eller unionsrättens företräde, enhetlighet eller effektivitet.

66      I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen att unionsrätten bland annat utgör hinder för att tillämpa dom nr 685/2018, eftersom den domen får till följd att de lagakraftvunna avgörandena från Högsta domstolen, vilka meddelats i en sammansättning med fem domare, ska upphävas och att de straff som utdömts i ett betydande antal mål om grovt bedrägeri riktat mot unionens ekonomiska intressen inte längre blir effektiva och avskräckande. Det skulle ge ett intryck av straffrihet och till och med en systemisk risk för straffrihet till följd av preskription, med tanke på de komplexa och långvariga processer som skulle krävas för att meddela slutlig dom efter omprövning av de berörda målen. Dessutom hindrar principen om domstolarnas oavhängighet och rättssäkerhetsprincipen att dom nr 685/2018 kan få bindande rättsverkningar för brottmålsdomar som vunnit laga kraft när den domen meddelas, om det inte föreligger några allvarliga skäl som innebär att det kan ifrågasättas om rätten till en rättvis rättegång åsidosatts i målen, vilket bekräftas av SKM-rapporten från november 2018.

67      Slutligen har den hänskjutande domstolen angett att det finns en allvarlig risk för att EU-domstolens svar på de ställda frågorna skulle förlora sin verkan i nationell rätt, med hänsyn till den rättspraxis från Författningsdomstolen som avses i punkt 58 ovan.

68      Mot denna bakgrund beslutade Högsta domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1)      Ska artikel 19.1 FEU, artikel 325.1 FEUF, artiklarna 1.1 a och b och 2.1 i [PIF-konventionen] samt principen om rättssäkerhet tolkas så, att de utgör hinder för att ett organ som inte tillhör den dömande makten, nämligen [Författningsdomstolen], avgör huruvida domstolsavdelningars sammansättningar varit lagenliga, vilket skapar förutsättningar för att genom särskilda rättsmedel få till stånd en omprövning av lagakraftvunna domar som meddelats under en viss tidsperiod?

2)      Ska artikel 47 andra stycket i [stadgan] tolkas så, att den utgör hinder för att ett organ som inte tillhör den dömande makten, med bindande verkan enligt nationell rätt, fastställer att en domstolsavdelnings sammansättning inte uppfyller kraven på oavhängighet och opartiskhet, om det i denna sammansättning tjänstgör en domare med arbetsledande befogenheter som inte har utsetts slumpvis men i enlighet med en transparent regel som parterna har känt till utan att ifrågasätta den och som är tillämplig på alla mål som handläggs av nämnda sammansättning?

3)      Ska unionsrättens företräde tolkas så, att den ger en nationell domstol rätt att inte följa ett avgörande av Författningsdomstolen, vilket meddelats i ett mål som rör en konstitutionell konflikt och som är bindande enligt nationell rätt?”

 Mål C‑379/19

69      Den 22 augusti 2016 väckte Direcţia Naţională Anticorupţie – Serviciul Teritorial Oradea (DNA:s regionala avdelning i Oradea, Rumänien) åtal vid Tribunalul Bihor (Domstolen för Bihor, Rumänien) mot KI, LJ, JH och IG, vilka anklagades för brott i form av handel med inflytande (i aktiv och passiv form), givande och tagande av muta samt medhjälp till handel med inflytande och givande av muta.

70      I den processen begärde KI och LJ med stöd av artikel 342 i straffprocesslagen att uppteckningar av avlyssning som utförts av Serviciul Român de Informații (den rumänska underrättelsetjänsten) (nedan kallad SRI) skulle undantas från bevisningen. Till stöd för sin begäran åberopade de berörda Författningsdomstolens dom nr 51/2016, där denna förklarade att artikel 142.1 i straffprocesslagen var grundlagsstridig, eftersom den tillät övervakningsåtgärder i straffrättsliga förfaranden utförda av ”andra specialiserade statliga organ”, däribland SRI.

71      Genom beslut av den 27 januari 2017 avslog undersökningsdomaren vid Tribunalul Bihor (Domstolen för Bihor) KI:s och LJ:s respektive begäran med motiveringen bland annat att bevisföringen var lagenlig eftersom dom nr 51/2016 enbart hade verkan för framtiden, och inledde rättegången mot KI, LJ, JH och IG. Överklagandet av detta beslut ogillades av Curtea de Apel Oradea (Appellationsdomstolen i Oradea, Rumänien), som även den fann att dom nr 51/2016 inte var tillämplig på de tekniska övervakningsåtgärder som beslutats i det aktuella fallet, då den domen, som hade publicerats i Monitorul Oficial al României av den 14 mars 2016, enligt artikel 147.4 i den rumänska grundlagen bara hade verkan framåt i tiden.

72      Under det straffrättsliga förfarandet vid den hänskjutande domstolen har IG, KI, LJ och JH yrkat att uppteckningarna av avlyssningarna skulle anses vara absolut ogiltiga för det fall SRI hade deltagit i utförandet av övervakningsuppdragen. Utöver dom nr 51/2016 har de berörda åberopat domarna nr 302/2017 och 26/2019, där Författningsdomstolen förklarade att artikel 281.1 b i straffprocesslagen var grundlagsstridig, eftersom den inte innebar att åsidosättandet av bestämmelserna om materiell och personlig behörighet för organet med ansvar för straffrättsliga förfaranden (dom nr 302/2017) medförde absolut ogiltighet, och slog fast att det förelåg en rättslig konflikt av konstitutionell art mellan bland annat parlamentet och Parchetul de pe lângă Înalta Curte de Casaţie şi Justiţie (Åklagarmyndigheten vid Högsta domstolen) till följd av att två protokoll om samarbete som ingicks mellan DNA och SRI mellan åren 2009 och 2016 – i strid med DNA:s konstitutionella behörighet – ledde till att den processrätt som reglerar det straffrättsliga förfarandet undergrävdes (dom nr 26/2019).

73      Efter det att den hänskjutande domstolen frågat DNA om saken visade det sig att nio övervakningsuppdrag hade genomförts med tekniskt stöd från SRI och två, efter publiceringen av dom nr 51/2016, utan medverkan av denna myndighet.

74      Den hänskjutande domstolen har påpekat att den är skyldig att göra en prioriterad prövning av begäran om att inte beakta bevismedlen, och den vill särskilt få klarhet i huruvida den ska tillämpa domarna nr 51/2016, 302/2017 och 26/2019. Genom dessa tre domar i förening skulle det nämligen räcka att en domstol konstaterar att SRI deltagit i genomförandet av ett övervakningsuppdrag för att åtgärderna för bevisupptagning ska anses vara absolut ogiltiga och för att den berörda bevisningen ska uteslutas.

75      Den hänskjutande domstolen har emellertid understrukit att en begäran om att bevisning ska avvisas enligt de nationella bestämmelser som fortfarande är i kraft endast kan prövas om den har getts in innan förfarandet inför undersökningsdomaren har avslutats. Dessutom innebär grundlagens bestämmelser att Författningsdomstolens domar bara har verkan framåt i tiden (ex nunc). Författningsdomstolen har således i sin praxis slagit fast att dess domar ska tillämpas i pågående mål, vilket innebär att domstolarna är skyldiga att betrakta alla processuella handlingar eller all bevisning i fråga som rättsstridiga, utan någon möjlighet att göra en bedömning från fall till fall, även när dessa handlingar, såsom i förevarande fall, har utförts på grundval av bestämmelser som vid tidpunkten för tillämpningen kunde presumeras vara grundlagsenliga.

76      Rumänien är emellertid skyldigt att bekämpa korruption, och kommissionen konstaterade i SKM-rapporten från november 2018 att denna medlemsstat skulle fortsätta att genomföra den nationella strategin för att bekämpa korruption, med iakttagande av de tidsfrister som regeringen föreskrivit i augusti 2016. Vidare ska Författningsdomstolen, i enlighet med artikel 146 i den rumänska grundlagen, begränsa sig till att kontrollera huruvida en lag är förenlig med grundlagen och inte gå så långt som att tolka lagen, tillämpa den eller införa rättsregler med retroaktiv verkan. Dessutom framstår Författningsdomstolens önskan att genom sina domar direkt säkerställa iakttagandet av parternas processuella rättigheter inom ramen för ett straffrättsligt förfarande som alltför långtgående med hänsyn till de mekanismer som den rumänska staten förfogar över för detta ändamål, såsom protokoll nr 16 till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 och trädde i kraft den 1 augusti 2018 (nedan kallad Europakonventionen). Vidare har EU-domstolen i sin praxis enligt domen av den 26 februari 2013, Melloni (C‑399/11, EU:C:2013:107), vägrat att erkänna en begränsning av unionsrättens företräde framför förmånligare nationella grundläggande rättigheter.

77      Vad gäller det nationella målet anser den hänskjutande domstolen att det har ett tillräckligt nära samband med unionsrätten, eftersom det rör utövandet av dess behörighet, i enlighet med rättsstatsprincipen och principen om domstolarnas oavhängighet, och att det ger upphov till frågor om karaktären och verkningarna av SKM samt om unionsrättens företräde framför Författningsdomstolens praxis. Författningsdomstolen har begränsat de rumänska domstolarnas behörighet enligt den rumänska grundlagen och unionsrätten genom att i dom nr 104/2018, som avses i punkt 58 ovan, slå fast att beslut 2006/928 inte kan utgöra en referensnorm inom ramen för en prövning av grundlagsenligheten enligt artikel 148 i den rumänska grundlagen.

78      Det är således nödvändigt att EU-domstolen klargör huruvida SKM är tvingande och, om så är fallet, huruvida så är fallet inte bara med avseende på de åtgärder som uttryckligen rekommenderas i de rapporter som upprättas inom ramen för nämnda mekanism, utan även med avseende på samtliga konstateranden i dessa rapporter, i synnerhet de som avser nationella åtgärder som strider mot rekommendationerna från Europeiska kommissionen för demokrati genom lag (Venedigkommissionen) och Gruppen av stater mot korruption (Greco). Med hänsyn till rättsstatsprincipen och principen om domstolarnas oavhängighet uppkommer frågan huruvida en nationell domare, utan att riskera att bli föremål för disciplinåtgärder som uttryckligen föreskrivs i lag, vid utövandet av sin behörighet kan bortse från verkningarna av Författningsdomstolens domar, för det fall den skulle överskrida gränserna för sin behörighet.

79      Under dessa omständigheter beslutade Tribunalul Bihor (Domstolen för Bihor) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1)      Är den [samarbets- och kontrollmekanism] som inrättas genom beslut [2006/928] och de krav som uttrycks i de rapporter som upprättas inom ramen för mekanismen bindande för Rumänien?

2)      Ska artikel 2 jämförd med artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen tolkas så, att Rumäniens skyldighet att iaktta kraven i de rapporter som upprättas inom ramen för den mekanism för samarbete och kontroll som inrättats genom [beslut 2006/928] utgör en del av medlemsstatens skyldighet att iaktta rättsstatsprincipen, även med avseende på att en författningsdomstol (som är en både politisk och rättslig institution) ska avhålla sig från att ingripa för att tolka lagen och fastställa konkreta och bindande anvisningar för dess tillämpning av domstolarna, vilket är en befogenhet som är exklusivt tilldelad den dömande makten, samt från att införa nya lagbestämmelser, vilket är en befogenhet som är exklusivt tilldelad den lagstiftande makten? Kräver unionsrätten att rättsverkningarna av ett sådant avgörande från en författningsdomstol inte ska gälla? Utgör unionsrätten hinder för en bestämmelse i nationell rätt som reglerar det disciplinära ansvaret för den domare som underlåtit att tillämpa ett avgörande från Författningsdomstolen?

3)      Utgör principen om domarnas oavhängighet, stadfäst i artikel 19.1 andra stycket FEU och artikel 47 i [stadgan], såsom den tolkats av [EU-domstolen] (dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117), hinder för att domstolarnas behörighet ersätts genom avgöranden från [Författningsdomstolen] (domarna nr 51/2016, 302/2017 och 26/2019], med följden att straffrättsförfarandet blir oförutsebart (retroaktiv tillämpning) och att det blir omöjligt att tolka och tillämpa lagen i det konkreta fallet? Utgör unionsrätten hinder för en bestämmelse i nationell rätt som reglerar disciplinansvaret för en domare som i ett sådant sammanhang underlåtit att tillämpa ett avgörande från Författningsdomstolen?

80      Genom skrivelse av den 27 juni 2019, som inkom till domstolen den 10 juli 2019, underrättade Tribunalul Bihor (Domstolen för Bihor) EU-domstolen om att Curtea de Appel de Oradea (Appellationsdomstolen i Oradea, Rumänien) genom beslut av den 18 juni 2019, på begäran av DNA, hade upphävt beslutet att vilandeförklara målet och förordnat om fortsatt handläggning av målet beträffande de frågor som begäran om förhandsavgörande inte avsåg. Tribunalul Bihor (Domstolen för Bihor) har genom skrivelse av den 26 juli 2019, som inkom till EU-domstolen den 7 augusti 2019, preciserat att det fortfarande är nödvändigt med ett svar från EU-domstolen. Processen vid den nationella domstolen har nämligen fortsatt utan att den bevisning som erhållits med hjälp av de övervakningsuppdrag som avses i tolkningsfrågorna kunnat läggas fram. Tribunalul Bihor (Domstolen för Bihor) påpekade dessutom att Domstolsinspektionen hade inlett en disciplinutredning mot den hänskjutande domaren på grund av underlåtenhet att följa de domar från Författningsdomstolen som avses i tolkningsfrågorna.

 Mål C‑547/19

81      Domstolsinspektionen inledde ett disciplinförfarande mot CY, domare vid Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien), vid avdelningen för disciplinåtgärder mot domare vid Högsta rättsrådet, med motiveringen att CY begått en disciplinförseelse enligt artikel 99 o i lag nr 303/2004.

82      Genom beslut av den 28 mars 2018 avvisade avdelningen för disciplinåtgärder mot domare vid Högsta rättsrådet en accessorisk ansökan om intervention till stöd för CY, vilken getts in av Rumäniens domarforum. Rumäniens domarforum och CY överklagade detta beslut till Högsta domstolen.

83      Genom beslut av den 2 april 2018 ålade avdelningen för disciplinåtgärder mot domare vid Högsta rättsrådet CY en disciplinpåföljd i form av uteslutning från domarämbetet enligt artikel 100 e i lag nr 303/2004. CY överklagade detta beslut till Högsta domstolen.

84      Dessa båda mål tilldelades slumpmässigt en dömande sammansättning med fem domare vid den domstolen och förenades på grund av sambandet dem emellan. Den dömande sammansättningen bestämdes genom lottning den 30 oktober 2017.

85      Den 8 november 2018 fattade domarkollegiet vid Högsta domstolen, efter det att den ovan i punkt 60 nämnda domen nr 685/2018 hade meddelats, ett beslut om lottningen av ledamöter i sammansättningarna med fem domare. I december 2018 fattade Högsta rättsrådet två beslut om införande av regler för att säkerställa att rådet skulle uppfylla de krav som formulerades i den domen. För att rätta sig efter dessa beslut gjorde Högsta domstolen på nytt en lottning av de nya dömande sammansättningarna för år 2018, som inkluderade mål som redan hade lottats men där inga åtgärder hade beslutats fram till slutet av året, däribland de aktuella förenade målen.

86      Inför den nya dömande sammansättningen invände CY bland annat att denna sammansättning var rättsstridig och gjorde i synnerhet gällande att domen nr 685/2018 och de beslut från Högsta rättsrådet som följde på den domen var oförenliga med artikel 2 FEU. CY påpekade i detta avseende att Författningsdomstolen och Högsta rättsrådet överskridit sina befogenheter och tillade att om dessa två myndigheter inte hade ingripit i Högsta domstolens verksamhet, hade principen om kontinuitet i den dömande sammansättningen inte åsidosatts och målet hade korrekt lottats på en av sammansättningarna med fem domare.

87      För att kunna pröva CY:s invändning om rättsstridighet önskar den hänskjutande domstolen att EU-domstolen klargör om ett sådant ingripande i rättskipningen från Författningsdomstolens sida som det som följer av dom nr 685/2018 är förenligt med rättsstaten i den mening som avses i artikel 2 FEU och med domstolarnas oavhängighet, som garanteras i artikel 19 FEU och artikel 47 i stadgan.

88      Den hänskjutande domstolen har i detta avseende för det första framhållit den politiska dimensionen i utnämningen av ledamöterna i Författningsdomstolen och den särskilda ställning som denna har bland statsmakterna.

89      För det andra är det förfarande för att konstatera en rättslig konflikt av konstitutionell art mellan myndigheter som föreskrivs i artikel 146 e i den rumänska grundlagen som sådant problematiskt, eftersom politiska organ enligt samma bestämmelse är behöriga att inleda detta förfarande. Dessutom är skillnaden mellan en rättsakts rättsstridighet och förekomsten av en rättslig konflikt av konstitutionell art mycket subtil och ger en begränsad krets av rättssubjekt möjlighet att utnyttja rättsmedel som är parallella med dem som är tillgängliga vid de allmänna domstolarna. Denna omständighet, tillsammans med den politiska dimensionen i utnämningen av ledamöterna i Författningsdomstolen, gör det möjligt för den sistnämnda att ingripa i rättskipningen för politiska syften eller till stöd för politiskt inflytelserika personers intressen.

90      För det tredje anser den hänskjutande domstolen att Författningsdomstolens slutsats i dom nr 685/2018 att det föreligger en rättslig konflikt av konstitutionell art mellan den dömande och den lagstiftande makten är problematisk. I den domen ställde Författningsdomstolen sin egen tolkning av tvetydiga bestämmelser som inte har grundlags rang, det vill säga artiklarna 32 och 33 i lag nr 304/2004 i ändrad lydelse, mot den tolkning som Högsta domstolen gjort under utövande av sin behörighet och kritiserade den sistnämnda för att systematiskt ha åsidosatt lagstiftarens vilja, i syfte att kunna konstatera att det förelåg en sådan rättslig konflikt av konstitutionell art.

91      Enligt den hänskjutande domstolen uppkommer således frågan huruvida artiklarna 2 och 19 FEU samt artikel 47 i stadgan utgör hinder för att, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, den praxis som utvecklats av Högsta domstolen kan kontrolleras och beivras genom ett ingripande från Författningsdomstolen. Den hänskjutande domstolen anser att ett godtyckligt ingripande av Författningsdomstolen, i form av en kontroll av lagligheten av Högsta domstolens verksamhet, som ersätter lagenliga domstolsförfaranden såsom talan i förvaltningsdomstol eller processuella invändningar i samband med en talan i domstol, kan ha en negativ inverkan på rättsväsendets oavhängighet och själva grunden för rättsstaten i den mening som avses i artikel 2 FEU, eftersom Författningsdomstolen inte ingår i domstolsväsendet och inte är behörig att döma i rättstvister.

92      Mot denna bakgrund beslutade Högsta domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artiklarna 2 och 19.1 [FEU] och artikel 47 i [stadgan] tolkas så, att de utgör hinder för att en författningsdomstol (ett organ som enligt nationell rätt inte är en domstol) ingriper i hur den högsta domstolsinstansen har tolkat och tillämpat lagstiftning som inte har grundlags rang i samband med inrättandet av dömande sammansättningar?”

 Mål C‑811/19

93      Genom dom av den 8 februari 2018, som meddelades i första instans av en sammansättning av tre domare, dömde Högsta domstolen (brottmålsavdelningen) FQ, GP, HO, IN och JM till fängelse på mellan två och åtta års fängelse för korruptionsbrott och penningtvätt samt för brott som kunde likställas med korruptionsbrott begångna mellan åren 2009 och 2013 och som hade samband med offentliga kontrakt inom ramen för ett projekt som i huvudsak finansierades av icke återkrävbara EU-medel. Fyra av de tilltalade, däribland en person som varit först borgmästare, sedan senator och slutligen minister, samt DNA överklagade domen.

94      Under överklagandeförfarandet yrkade klagandena att Högsta domstolen skulle förklara att domen av den 8 februari 2018 var ogiltig på grund av att den hade meddelats av en dömande sammansättning som i strid med lagstiftningen inte var specialiserad på korruptionsbrott.

95      Klagandena har i detta avseende åberopat dom nr 417/2019, som meddelades den 3 juli 2019 på begäran av Deputeradekammarens talman, som vid den tidpunkten själv var föremål för ett straffrättsligt förfarande avseende omständigheter som föll inom tillämpningsområdet för lag nr 78/2000, inför en dömande sammansättning med fem domare vid Högsta domstolen i egenskap av överinstans. I den domen slog Författningsdomstolen fast att det förelåg en rättslig konflikt av konstitutionell art mellan parlamentet och Högsta domstolen, som hade uppstått på grund av att den sistnämnda inte hade tillsatt dömande sammansättningar som var specialiserade på att i första instans pröva brott enligt artikel 29.1 i lag nr 78/2000. Den fann att om en dom meddelades av en icke specialiserad dömande sammansättning var det avgörandet absolut ogiltigt och beslutade att alla mål som Högsta domstolen hade avgjort i första instans före den 23 januari 2019 och som inte vunnit laga kraft skulle omprövas av specialiserade dömande sammansättningar som tillsatts i enlighet med den bestämmelsen. Vid denna tidpunkt hade domarkollegiet vid sistnämnda domstol beslutat att samtliga dömande sammansättningar med tre domare skulle vara specialiserade på att handlägga korruptionsmål, ett beslut som enligt Författningsdomstolen var ägnat att förhindra grundlagsstridighet först från den tidpunkt då det antagits men inte bakåt i tiden.

96      Till stöd för sin begäran om förhandsavgörande har den hänskjutande domstolen angett att de brott som är i fråga i det nationella målet, såsom korruptionsbrott som begåtts i samband med offentliga upphandlingsförfaranden som huvudsakligen finansieras med EU-medel, liksom penningtvättbrott, skadar eller kan skada unionens finansiella intressen.

97      Enligt den hänskjutande domstolen uppkommer för det första frågan huruvida artikel 19.1 FEU, artikel 325.1 FEUF, artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 av den 5 juli 2017 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen (EUT L 198, 2017, s. 29) och artikel 58 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 2015, s. 73) ska tolkas så, att de hindrar att en nationell domstol tillämpar ett beslut som meddelats av en myndighet som inte är en del av domstolsväsendet, såsom Författningsdomstolens dom nr 417/2019, där denna uttalade sig om giltigheten av ett ordinarie rättsmedel genom att besluta om återförvisning av mål, med följden att straffrättsliga förfaranden underkändes genom att en ny process inleddes i första instans. Medlemsstaterna är nämligen skyldiga att vidta effektiva och avskräckande åtgärder för att bekämpa olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen.

98      I detta sammanhang bör det även fastställas huruvida uttrycket ”och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen” i artikel 325.1 FEUF omfattar korruptionsbrott i egentlig mening, bland annat då artikel 4 i direktiv 2017/1371 definierar brotten ”passiv korruption” och ”aktiv korruption”. Detta klargörande är enligt den hänskjutande domstolen nödvändigt, eftersom en av de tilltalade i det nationella målet, i egenskap av senator och minister, utövade inflytande över statstjänstemän, uppmuntrade dem att agera i strid med deras tilldelade befogenheter och erhöll en betydande procentandel av värdet av de offentliga kontrakt som huvudsakligen finansieras med EU-medel.

99      Enligt den hänskjutande domstolen uppkommer, liksom i mål C‑357/19, Eurobox Promotion m.fl., även frågan huruvida det är oförenligt med rättsstatsprincipen i artikel 2 FEU, tolkad mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, att domstolsväsendet påverkas av ett sådant ingripande som det som blir följden av dom nr 417/2019. Genom nämnda dom införde Författningsdomstolen, utan att ha behörighet som domstol, tvingande åtgärder som innebar att nya domstolsprocesser skulle inledas på grund av att de dömande sammansättningarna vid Högsta domstolens brottmålsavdelning påstods inte vara specialiserade på korruptionsbrott, trots att samtliga domare vid den avdelningen redan genom sin ställning som domare vid den domstolen uppfyllde detta krav på specialisering.

100    För det andra bör innebörden av begreppet ”domstol som har inrättats enligt lag” i artikel 47 andra stycket i stadgan, mot bakgrund av EU-domstolens praxis och legalitetsprincipen, klargöras för att det ska kunna avgöras huruvida denna bestämmelse utgör hinder för Författningsdomstolens tolkning att den dömande sammansättningen var rättsstridig.

101    För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarlagt om en nationell domstol är skyldig att underlåta att tillämpa dom nr 417/2019 för att säkerställa unionsbestämmelsernas fulla verkan. Mer allmänt ska det också undersökas om man ska bortse från sådana verkningar av Författningsdomstolens avgöranden som kränker principen om domstolarnas oavhängighet i mål som enbart rör nationell rätt. Dessa frågor uppkommer bland annat på grund av att de rumänska disciplinreglerna föreskriver att en disciplinåtgärd ska vidtas mot en domare när denne bortser från verkningarna av Författningsdomstolens avgöranden.

102    Den hänskjutande domstolen anser att dom nr 417/2019, som upphäver de domar som meddelats i första instans före den 23 januari 2019 av sammansättningar med tre domare vid Högsta domstolens brottmålsavdelning, strider mot principen om effektiva straffrättsliga påföljder för grov olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen. Nämnda dom skapar nämligen ett intryck av straffrihet och en systemisk risk för straffrihet för allvarliga brott till följd av de nationella bestämmelserna om åtalspreskription, med tanke på de komplexa och långvariga processer som skulle krävas för att meddela en slutlig dom efter omprövning av de berörda målen. I det nationella målet hade domstolsprocessen på grund av sin komplexitet redan pågått i omkring fyra år i första instans. Den hänskjutande domstolen anser dessutom att det är oförenligt med den unionsrättsliga principen om domstolars oavhängighet att ett dömande organ utanför den dömande makten vidtar processuella åtgärder som kräver en förnyad prövning i första instans av vissa mål, vilket leder till att åtalet ifrågasätts, när det inte föreligger några allvarliga skäl att ifrågasätta att de tilltalades rätt till en rättvis rättegång har iakttagits. I förevarande fall kan den omständigheten att brottmålsavdelningen vid Högsta domstolen består av domare som vid utnämningen till den domstolen var specialiserade på brottmål inte anses kränka rätten till en rättvis rättegång och rätten till domstolsprövning.

103    Mot denna bakgrund beslutade Högsta domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1)      Ska artikel 19.1 [FEU], artikel 325.1 [FEUF], artikel 58 i [direktiv 2015/849] och artikel 4 i [direktiv 2017/1371] tolkas så, att de utgör hinder för att ett organ som inte tillhör den dömande makten, nämligen [Författningsdomstolen], meddelar ett avgörande till följd av en prövning av en processinvändning – enligt vilken en domstolsavdelnings sammansättning varit rättsstridig, mot bakgrund av principen om specialisering av Högsta domstolens domare (som inte stadgas i Rumäniens grundlag) – och som medför att en domstol blir skyldig att återförvisa mål angående överklaganden (med devolutiv verkan) för ny prövning vid samma domstol i första instans?

2)      Ska artikel 2 FEU och artikel 47 andra stycket i [stadgan] tolkas så, att de utgör hinder för att ett organ som inte tillhör den dömande makten förklarar sammansättningen av en domstolsavdelning vid en sektion vid den högsta rättsinstansen (avdelning sammansatt av domare i tjänst, vilka vid den tidpunkt då de utnämndes uppfyllde bland annat det krav på specialisering som ska vara uppfyllt för att utnämnas som domare vid brottmålssektionen vid den högsta rättsinstansen) vara rättsstridig?

3)      Ska principen om unionsrättens företräde tolkas så, att den ger den nationella domstolen rätt att inte följa ett avgörande i vilket författningsdomstolen har tolkat en bestämmelse av lägre rang än grundlagen, som gäller Högsta domstolens organisation och som återfinns i den nationella lagen om förebyggande, utredning och lagföring av korruptionsbrott, och som konsekvent har tolkats på ett visst sätt av en rättsinstans i 16 år?

4)      Ska artikel 47 i [stadgan] tolkas så, att principen om rätt till ett effektivt rättsmedel omfattar specialisering av domare och inrättande av specialiserade domstolsavdelningar vid den högsta rättsinstansen?”

 Mål C‑840/19

104    Genom dom av den 26 maj 2017, meddelad av en sammansättning med tre domare, dömde brottmålsavdelningen vid Högsta domstolen bland annat NC till ett fängelsestraff på fyra år för att, i egenskap av parlamentsledamot och minister, ha begått brottet handel med inflytande enligt artikel 291.1 i strafflagen, jämförd med artiklarna 6 och 7 a i lag nr 78/2000, i samband med en offentlig upphandling som till stor del var finansierad med EU-medel. DNA och NC överklagade denna dom. Högsta domstolen (brottmålsavdelningen) fastställde domen och ogillade överklagandet, genom dom av den 28 juni 2018 som meddelades av en sammansättning med fem domare. Den domen har vunnit laga kraft.

105    Efter publiceringen av dom nr 685/2018, som det redogörs för i punkt 60 i förevarande dom, ansökte NC och DNA om resning. De anförde att den sammansättning med fem domare av Högsta domstolen som hade prövat överklagandena av domen av den 26 maj 2017 var rättsstridig, eftersom endast fyra av de fem domarna hade utsetts genom lottning.

106    Genom dom av den 25 februari och dom av den 20 maj 2019, som meddelades av en sammansättning med fem domare, biföll Högsta domstolen mot bakgrund av dom nr 685/2018 resningsansökan, upphävde den fällande domen mot NC och återförvisade NC:s och DNA:s överklaganden för förnyad prövning.

107    Medan överklagandet fortfarande var föremål för omprövning vid Högsta domstolen, i sammansättning med fem domare, meddelade Författningsdomstolen sin dom nr 417/2019, som det redogörs för i punkt 95 ovan.

108    Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den domen är förenlig med artiklarna 2 och 19.1 FEU, artikel 325.1 FEUF, artikel 47 i stadgan och artikel 4 i direktiv 2017/1371. Vad särskilt gäller artikel 325 FEUF har den hänskjutande domstolen i huvudsak anfört samma skäl som i mål C‑811/19. Den har tillagt att de rättsliga förfarandena i det nationella målet pågått i ungefär fyra år och att målet, till följd av tillämpningen av dom nr 685/2018, befinner sig i ett förfarande för förnyad prövning av överklagandet. Tillämpningen av dom nr 417/2019 skulle dessutom få till följd att målet återupptogs i sak i första instans. Samma process skulle då genomföras två gånger i första instans och tre gånger efter överklagande.

109    Den hänskjutande domstolen har påpekat att dom nr 417/2019 innebar ett krav på tvingande processuella åtgärder som gjorde det nödvändigt att inleda nya prövningsförfaranden på grund av att de dömande sammansättningarna i första instans inte var specialiserade på de brottstyper som föreskrivs i lag nr 78/2000. På grund av denna dom finns det således en risk för straffrihet i ett stort antal mål som rör allvarliga brott. Under dessa omständigheter sker ett åsidosättande av kravet på effektiva åtgärder i artikel 325 FEUF och den tilltalades grundläggande rätt att få sin sak prövad inom skälig tid.

110    Likaså anser den hänskjutande domstolen att det, såsom i målen C‑357/19, C‑547/19 och C‑811/19, finns anledning att fråga EU-domstolen om Författningsdomstolens ingripande är förenligt med rättsstatsprincipen. Samtidigt som den hänskjutande domstolen har understrukit vikten av att följa Författningsdomstolens domar, har den preciserat att dess fråga inte avser Författningsdomstolens praxis generellt utan endast dom nr 417/2019. I den domen ställde Författningsdomstolen sig egen tolkning mot Högsta domstolens tolkning av de skilda bestämmelserna i lag nr 78/2000 och lag nr 304/2004 i ändrad lydelse om upprättande av specialiserade sammansättningar och ingrep i den sistnämnda domstolens behörighet genom att besluta att vissa mål skulle omprövas.

111    Mot denna bakgrund beslutade Högsta domstolen att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1)      Ska artikel 19.1 [FEU], artikel 325.1 [FEUF] och artikel 4 i [direktiv 2017/1371], som antagits med stöd av artikel 83.2 [FEUF], tolkas så, att de utgör hinder för att ett organ som inte tillhör den dömande makten, nämligen [Författningsdomstolen], meddelar ett avgörande som innebär att mål om korruption som avgjordes under en viss tidsperiod och som nu befinner sig i överklagandeskedet ska återförvisas för ny prövning till följd av att det vid den högsta rättsinstansen inte inrättades specialiserade domstolsavdelningar för prövning av mål på detta område, även om det där slås fast att de domare som ingick i de dömande sammansättningarna var specialiserade?

2)      Ska artikel 2 [FEU] och artikel 47 andra stycket i [stadgan] tolkas så, att de utgör hinder för att ett organ som inte tillhör den dömande makten förklarar sammansättningen av en domstolsavdelning vid en sektion vid den högsta rättsinstansen (avdelning sammansatt av domare i tjänst, vilka vid den tidpunkt då de utnämndes uppfyllde bland annat det krav på specialisering som ska vara uppfyllt för att utnämnas som domare vid den högsta rättsinstansen) vara rättsstridig?

3)      Ska principen om unionsrättens företräde tolkas så, att den ger den nationella domstolen rätt att inte följa ett avgörande av Författningsdomstolen, vilket meddelats i ett mål som rör en konstitutionell konflikt och är bindande enligt nationell rätt?”

 Förfarandet vid domstolen

 Förening av mål

112    Domstolens ordförande beslutade den 26 februari 2020 att förena målen C‑357/19 och C‑547/19 med målen C‑811/19 och C‑840/19 beträffande det muntliga förfarandet samt domen. Domstolens ordförande beslutade den 21 maj 2021 att dessa mål och mål C‑379/19, på grund av sambandet dem emellan, skulle förenas vad gäller domen.

 Begäran om skyndsam handläggning och behandling med förtur

113    De hänskjutande domstolarna i målen C‑357/19, C‑379/19, C‑811/19 och C‑840/19 har begärt att EU-domstolen ska handlägga målen skyndsamt i enlighet med artikel 105 i domstolens rättegångsregler.

114    Till stöd för detta har de hänskjutande domstolarna hävdat att situationen för de personer som är föremål för talan i de nationella målen kräver ett snabbt svar. Vad särskilt gäller målen C‑357/19, C‑811/19 och C‑840/19 har de även anfört att den tid som förflyter riskerar att äventyra en eventuell verkställighet av straffet.

115    I artikel 105.1 i rättegångsreglerna föreskrivs att domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, får besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt med avvikelse från vad som gäller enligt dessa rättegångsregler, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

116    Domstolen erinrar om att en sådan skyndsam handläggning av ett mål utgör ett processrättsligt instrument som är avsett att hantera högst trängande fall. Det framgår även av domstolens praxis att förfarandet för skyndsam handläggning inte behöver tillämpas när den känsliga och komplicerade karaktären hos de rättsliga problem som ett mål ger upphov till svårligen lämpar sig för tillämpningen av ett sådant förfarande, särskilt när det inte framstår som lämpligt att förkorta den skriftliga delen av förfarandet vid domstolen (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

117    Vad gäller målen C‑357/19 och C‑379/19 beslutade domstolens ordförande, genom beslut av den 23 maj respektive den 17 juni 2019, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att avslå begäran om skyndsam handläggning. Skälet att målen avser brottmålsförfaranden och därför kräver ett snabbt avgörande för att klargöra den rättsliga situationen för de personer som är föremål för talan i de nationella målen kan inte i sig vara tillräckligt för att motivera att målen ska handläggas skyndsamt enligt artikel 105.1 i rättegångsreglerna, eftersom sådana omständigheter inte kan ge upphov till en sådan extraordinär nödsituation som avses i punkt 116 ovan (se, analogt, beslut av domstolens ordförande av den 20 september 2018, Minister for Justice and Equality, C‑508/18 och C‑509/18, ej publicerat, EU:C:2018:766, punkt 11 och där angiven rättspraxis).

118    Dessutom är de hänskjutna frågorna – även om de avser grundläggande unionsbestämmelser och a priori kan vara av avgörande betydelse för att domstolsväsendet inom unionen ska kunna fungera väl, då de nationella domstolarnas oavhängighet därvidlag är av central betydelse – av känslig och komplicerad beskaffenhet, varför det inte lämpar sig att handlägga målet skyndsamt (se, analogt, dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 105 och dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 34).

119    Med hänsyn till de ställda frågornas art beslutade domstolens ordförande emellertid den 18 september 2019 att målen C‑357/19 och C‑379/19 skulle handläggas med förtur i enlighet med artikel 53.3 i rättegångsreglerna.

120    Vad gäller målen C‑811/19 och C‑840/19 visar dessa, tillsammans med målen C‑357/19 och C‑379/19, att det vid de rumänska domstolarna råder osäkerhet om hur unionsrätten ska tolkas och tillämpas i ett stort antal brottmål där preskription kan inträda och det därmed finns en risk för straffrihet. Under dessa omständigheter, och med hänsyn till hur långt målen C‑357/19, C‑379/19 och C‑547/19 – vilka avser liknande frågor om tolkning av unionsrätten – hade framskridit, beslutade domstolens ordförande den 28 november 2019 att handlägga målen C‑811/19 och C‑840/19 skyndsamt.

 Begäran om återupptagande av det muntliga förfarandet

121    Den gemensamma förhandling som var planerad för de förevarande målen sköts upp tre gånger till följd av coronapandemin och ställdes till slut in genom beslut av den 3 september 2020. I enlighet med artikel 61.1 i rättegångsreglerna beslutade domstolen (stora avdelningen) att i stället begära in skriftliga svar på de frågor som hade ställts inför förhandlingen till parterna och till de berörda enligt artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol som hade inkommit med skriftliga yttranden. CY, PM, RO, KI, LJ, NC, FQ, Rumäniens domarforum, DNA, DNA:s regionala avdelning i Oradea, den rumänska regeringen samt kommissionen besvarade dessa frågor inom de angivna fristerna.

122    Genom handling som kom in till domstolens kansli den 16 april 2021 begärde PM att den muntliga delen av förfarandet skulle återupptas. Till stöd för sin talan gjorde PM i huvudsak gällande, med hänvisning till artiklarna 19, 20, 31 och 32 i domstolens stadga samt artiklarna 64, 65, 80 och 81 i rättegångsreglerna, att det skulle strida mot rätten till en rättvis rättegång och den kontradiktoriska principen att inte hålla någon muntlig förhandling.

123    Domstolen erinrar om att rätten att yttra sig, som slås fast i artikel 47 i stadgan, inte innebär någon absolut skyldighet att hålla en offentlig förhandling i alla förfaranden. Detta gäller bland annat om målet inte rör faktiska och rättsliga omständigheter som inte på ett tillfredsställande vis kan prövas på grundval av handlingarna i målet och parternas skriftliga yttranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, Sacko, C‑348/16, EU:C:2017:591, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

124    Vad gäller den muntliga delen av förfarandet vid domstolen föreskriver artikel 76.2 i rättegångsreglerna att domstolen, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, får besluta att inte hålla någon muntlig förhandling om den anser att den – mot bakgrund av de inlagor och yttranden som har getts in under den skriftliga delen av förfarandet – har tillräckligt underlag för att avgöra målet. Den bestämmelsen ska dock enligt artikel 76.3 i rättegångsreglerna inte gälla om en berörd som avses i artikel 23 i domstolens stadga, som inte har deltagit i den skriftliga delen av förfarandet, har gjort en motiverad begäran om muntlig förhandling. I förevarande fall har en sådan berörd emellertid inte framställt någon sådan begäran.

125    Mot bakgrund av det ovan anförda kunde domstolen, i enlighet med artikel 76.2 och 76.3 i rättegångsreglerna, utan att åsidosätta de krav som följer av artikel 47 i stadgan, besluta att inte hålla någon muntlig förhandling i förevarande mål. För övrigt har domstolen, såsom angetts i punkt 121 ovan, ställt frågor till parterna och till de berörda som inkommit med skriftliga yttranden för att få skriftliga svar, vilket gett dessa möjlighet att inkomma med ytterligare uppgifter till domstolen. Den möjligheten har bland annat PM utnyttjat.

126    Enligt artikel 83 i rättegångsreglerna får domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna.

127    Av begäran om återupptagande av den muntliga delen av förfarandet, som PM alltså framställt efter det att generaladvokaten har föredragit sitt förslag till avgörande, framgår dock inte någon ny omständighet som kan påverka domstolens avgörande. Domstolen finner dessutom, efter att ha hört generaladvokaten, att den efter förfarandet förfogar över alla uppgifter som är nödvändiga för att kunna besvara begäran om förhandsavgörande i mål C‑357/19.

128    Mot bakgrund av det ovan anförda beslutar domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, att inte bifalla PM:s begäran om att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas.

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Domstolens behörighet

129    PM, RO, TQ, KI, LJ och NC, som är parter i de nationella målen, samt den polska regeringen har ifrågasatt EU-domstolens behörighet att besvara vissa av de frågor som ställts av de hänskjutande domstolarna.

130    Dessa tvivel rör vad gäller PM, RO och TQ frågorna i mål C‑357/19, vad gäller KI och LJ dem i mål C‑379/19 och vad gäller NC dem i mål C‑840/19. Den polska regeringen har ifrågasatt domstolens behörighet att besvara frågorna i målen C‑357/19, C‑811/19 och C‑840/19 samt den tredje frågan i mål C‑379/19.

131    Dessa parter i det nationella målet samt den polska regeringen har anfört tre slags argument. För det första rör frågorna från de hänskjutande domstolarna, om huruvida den rättspraxis som följer av de aktuella domarna från Författningsdomstolen är förenlig med unionsrätten, organisationen av domstolsväsendet, ett område där unionen inte har någon behörighet. För det andra innehåller unionsrätten inte några bestämmelser om räckvidden och verkningarna av domar som meddelats av en nationell författningsdomstol, varför frågorna inte rör unionsrätten utan nationell rätt. För det tredje har de hänskjutande domstolarna i själva verket uppmanat EU-domstolen att uttala sig om lagenligheten av dessa domar från Författningsdomstolen samt om vissa faktiska omständigheter som den domstolen lagt till grund för sin bedömning, vilket inte omfattas av EU-domstolens behörighet.

132    Domstolen konstaterar att respektive begäran om förhandsavgörande i dessa fall avser tolkningen av unionsrätten, både primärrättsliga bestämmelser, bland annat artiklarna 2, 19.1 andra stycket FEU, artikel 325 FEUF och artikel 47 i stadgan, och sekundärrättsliga bestämmelser, bland annat beslut 2006/928. Begäran om förhandsavgörande avser även en konvention som upprättats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen, vilken domstolen är behörig att tolka, nämligen PIF-konventionen.

133    Domstolen har dessutom redan slagit fast att även om organisationen av rättskipningen i medlemsstaterna omfattas av medlemsstaternas behörighet, är medlemsstaterna vid utövandet av denna behörighet icke desto mindre skyldiga att iaktta sina skyldigheter enligt unionsrätten (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 111 och där angiven rättspraxis). Detsamma gäller inom området för disciplinansvar för domare som inte följt den nationella författningsdomstolens avgöranden.

134    Vad gäller argumentet att respektive begäran om förhandsavgörande i huvudsak syftar till att EU-domstolen ska bedöma räckvidden, verkningarna och lagenligheten av de aktuella domarna från Författningsdomstolen och uttala sig om vissa faktiska omständigheter som den sistnämnda lagt till grund för sin bedömning, ska det erinras om att det i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, visserligen är den nationella domstolen som är ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna i det nationella målet och att tolka och tillämpa den nationella lagstiftningen, men att det icke desto mindre ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen de uppgifter om unionsrättens tolkning som kan visa sig vara nödvändiga för att avgöra det nationella målet, samtidigt som EU-domstolen beaktar de uppgifter i begäran om förhandsavgörande om de nationella rättsregler som är tillämpliga på målet och de omständigheter som utmärker det (dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

135    Det ankommer visserligen inte på EU-domstolen att inom ramen för en begäran om förhandsavgörande ta ställning till huruvida nationella rättsregler eller nationell praxis är förenliga med unionsrätten, men den är däremot behörig att tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla sådana uppgifter om unionsrättens tolkning som kan göra det möjligt för den domstolen att pröva en sådan fråga om förenlighet i samband med avgörande av det mål som anhängiggjorts vid den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

136    Mot denna bakgrund anser EU-domstolen sig vara behörig att besvara de frågor som ställts i förevarande mål, inklusive de frågor som nämns i punkt 130 ovan.

 Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

 Mål C‑379/19

137    KI har gjort gällande att ingen av de tre tolkningsfrågorna i mål C‑379/19 kan tas upp till sakprövning. Vad gäller den första frågan har KI gjort gällande att det är uppenbart hur den ska besvaras och har understrukit att varken beslut 2006/928 eller rekommendationerna i de rapporter som kommissionen har antagit med stöd av detta beslut har åberopats i det nationella målet. Vad gäller den andra och den tredje frågan anser KI att de frågor som tas upp inte har något samband med saken i det nationella målet och att den hänskjutande domstolen i själva verket endast söker undkomma sin skyldighet att tillämpa den rättspraxis som följer av de domar från Författningsdomstolen som är aktuella i det nationella målet, vid äventyr av att dess ledamöter annars ådrar sig disciplinansvar.

138    När det gäller den omständigheten att en korrekt tolkning av unionsrätten i förevarande fall skulle vara så uppenbar att den inte lämnar utrymme för rimligt tvivel, räcker det att erinra om att även om en sådan omständighet, om den antas vara riktig, kan föranleda domstolen att avgöra målet genom beslut enligt artikel 99 i rättegångsreglerna, kan denna omständighet likväl inte hindra den nationella domstolen från att ställa en tolkningsfråga eller medföra att den ställda frågan inte kan tas upp till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 96).

139    Vidare ska enligt fast rättspraxis nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 116, och dom av den 2 september 2021, INPS (Födelsebidrag och moderskapsbidrag till innehavare av ett kombinerat tillstånd), C‑350/20, EU:C:2021:659, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

140    I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen, inom ramen för ett brottmål avseende bland annat korruptionsbrott, har mottagit en begäran från de tilltalade om att bevisning i form av uppteckningar av avlyssning ska uteslutas från processen med tillämpning av flera domar från Författningsdomstolen. Det är just på grund av de tvivel som den hänskjutande domstolen hyser beträffande huruvida dessa domar – vars åsidosättande av en nationell domstol dessutom kan medföra disciplinansvar för de domare som deltagit i avgörandet i nämnda domstol – är förenliga med kravet på domstolarnas oavhängighet, som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU som den hänskjutande domstolen har beslutat att fråga EU-domstolen, inom ramen för den andra och den tredje tolkningsfrågan, om bland annat tolkningen av denna bestämmelse. När det gäller beslut 2006/928 som avses med den första tolkningsfrågan ska det mot bakgrund av skäl 3 i detta beslut, som begäran om förhandsavgörande hänvisar till, påpekas att detta krav på oavhängighet konkretiseras genom de riktmärken som anges i bilagan till beslutet och de rekommendationer som lämnas i de rapporter som kommissionen antar på grundval av beslutet. Sambandet mellan förfarandet vid den nationella domstolen och de tre frågor som ställts framgår således klart av begäran om förhandsavgörande.

141    Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågorna i mål C‑379/19 kan tas upp till sakprövning.

 Mål C‑547/19

142    Domstolsinspektionen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, eftersom artiklarna 2 och 19 FEU samt artikel 47 i stadgan, som den hänskjutande domstolen har begärt tolkning av, inte är tillämpliga i det nationella målet.

143    Det ska i detta hänseende påpekas att det nationella målet C‑547/19 avser en talan som väckts vid den hänskjutande domstolen av en domare mot disciplinåtgärden att utesluta denne från domarämbetet. Den berörda personen har i ett överklagande bestritt lagenligheten av denna domstols sammansättning, vilken bildats enligt de krav som ställs i Författningsdomstolens dom nr 685/2018. Den hänskjutande domstolen ska således ta ställning till denna processuella invändning och, i detta sammanhang, uttala sig om lagenligheten av dess egen sammansättning, med beaktande av den rättspraxis som bygger på denna dom och som enligt den hänskjutande domstolen kan påverka dess oberoende ställning.

144    Den hänskjutande domstolen är emellertid ett dömande organ som, i egenskap av domstol, kan pröva frågor om tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten och följaktligen rör områden som omfattas av unionsrätten. I förevarande fall är artikel 19.1 andra stycket FEU således tillämplig i förhållande till den hänskjutande domstolen, vilken enligt denna bestämmelse är skyldig att säkerställa att det regelverk för disciplinåtgärder som är tillämpligt på domare vid nationella domstolar som omfattas av det nationella systemet för rättsmedel inom de områden som omfattas av unionsrätten iakttar principen om domstolarnas oavhängighet, bland annat genom att säkerställa att avgöranden som meddelats inom ramen för disciplinära förfaranden mot domare prövas av en instans som själv respekterar de garantier som följer av ett effektivt domstolsskydd, däribland kravet på oavhängighet (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare) (C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 80 och där angiven rättspraxis). Vid tolkningen av denna bestämmelse ska såväl artikel 2 FEU som artikel 47 i stadgan beaktas.

145    Härav följer att begäran om förhandsavgörande i mål C‑547/19 kan tas upp till prövning.

 Målen C‑357/19, C‑811/19 och C‑840/19

146    Vad gäller mål C‑357/19 har PM, RO och TQ samt den polska regeringen gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning. Först har PM och RO påpekat att deras personliga rättsliga situation inte har något samband med överträdelser som påverkar unionens ekonomiska intressen och följaktligen inte heller med artikel 325.1 FEUF. RO och TQ har vidare anfört att den hänskjutande domstolen, genom att förklara att talan kan tas upp till sakprövning, redan har uttalat sig i frågan huruvida författningsdomstolens dom nr 685/2018 är tillämplig, vilket innebär att det enligt dem inte längre är nödvändigt att klargöra denna fråga för att kunna avgöra det nationella målet. Slutligen anser den polska regeringen att mål C‑357/19 inte omfattas av unionsrättens, och därmed stadgans, tillämpningsområde.

147    Vad gäller mål C‑811/19 har den polska regeringen även här bestritt att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning och gjort gällande att inte heller det målet omfattas av unionsrättens tillämpningsområde och att stadgan därför inte ska tillämpas.

148    NC har i mål C‑840/19 yrkat att begäran om förhandsavgörande ska avvisas. Vad gäller den första frågan anser NC att artikel 325 FEUF inte är tillämplig i det målet, eftersom den överträdelse som är aktuell i det nationella målet inte påverkar unionens finansiella intressen. Vad gäller den tredje frågan har NC gjort gällande att svaret på denna fråga, med hänsyn till EU-domstolens praxis angående principen om unionsrättens företräde, inte lämnar utrymme för rimligt tvivel. Mer allmänt har NC, förutom att anse att utgången i det nationella målet inte är beroende av svaren på de frågor som ställts, hävdat att de uppgifter och bedömningar som den hänskjutande domstolen har lämnat avseende Författningsdomstolen, bland annat om dess dom nr 417/2019, är ofullständiga och delvis felaktiga. Den polska regeringen anser för sin del, av samma skäl som anförts i mål C‑811/19, att begäran om förhandsavgörande i mål C‑840/19 inte kan tas upp till sakprövning.

149    Det har redan, beträffande dessa olika invändningar, i punkt 139 ovan erinrats om att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten enligt fast rättspraxis presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva.

150    Vad gäller mål C‑357/19 framgår det av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande att detta mål har sitt ursprung i ett straffrättsligt förfarande som inletts mot flera personer som åtalats för korruptionsbrott i samband med förvaltningen av EU-fonder samt för mervärdesskattebedrägerier. När det gäller målen C‑811/19 och C‑840/19 har den hänskjutande domstolen angett att de straffrättsliga förfarandena i de nationella målen avser korruptionsbrott i samband med tilldelning av offentliga kontrakt avseende projekt som finansieras med EU‑medel. Mot bakgrund av dessa omständigheter, vilka det inte ankommer på EU‑domstolen att pröva riktigheten av, framgår det att de nationella målen ska anses delvis röra mervärdesskattebedrägeri som kan skada unionens finansiella intressen och som omfattas av artikel 325.1 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkterna 31 och 32 och där angiven rättspraxis). När det gäller korruptionsbrott i samband med tilldelning av kontrakt avseende projekt som finansieras med EU-medel, vill de hänskjutande domstolarna bland annat få klarhet i huruvida artikel 325.1 FEUF är tillämplig på sådana överträdelser. Argumentet att denna bestämmelse eventuellt inte är tillämplig kan således inte påverka frågan huruvida de frågor som ställts i detta avseende kan tas upp till sakprövning.

151    Eftersom den hänskjutande domstolen anser att den praxis från Författningsdomstolen som följer av domarna nr 685/2018 och 417/2019 skulle kunna skada domarnas oavhängighet och hindra kampen mot korruption, har den i målen C‑357/19, C‑811/19 och C‑840/19 ställt frågor till EU-domstolen om tolkningen av bland annat artikel 325.1 FEUF och artikel 19.1 FEU samt av principen om unionsrättens företräde, för att kunna avgöra om den ska tillämpa eller tvärtom underlåta att tillämpa nämnda domar. För det fall dessa domar är tillämpliga får det, enligt den hänskjutande domstolen, till följd att överklagandet ska bifallas eller att ett nytt förfarande för prövning i sak ska återupptas. Under dessa omständigheter kan den begärda tolkningen av artikel 325 FEUF, artikel 19.1 FEU och artikel 47 i stadgan, till vilka respektive begäran om förhandsavgörande hänvisar, inte anses uppenbart sakna samband med prövningen av överklagandena i de nationella målen.

152    Vad gäller den omständigheten att svaret på den tredje frågan i mål C‑840/19 inte lämnar något utrymme för tvivel, kan denna omständighet, såsom framgår av punkt 138 ovan, inte hindra en nationell domstol från att ställa en tolkningsfråga till EU-domstolen eller medföra att den ställda frågan inte kan tas upp till sakprövning.

153    Respektive begäran om förhandsavgörande i målen C‑357/19, C‑811/19 och C‑840/19 kan följaktligen tas upp till sakprövning.

 Prövning i sak

154    De hänskjutande domstolarna har genom respektive begäran om förhandsavgörande bett EU-domstolen att tolka flera principer och bestämmelser i unionsrätten, bland annat artiklarna 2 och 19.1 andra stycket FEU, artikel 325.1 FEUF, principen om unionsrättens företräde, artikel 2 i PIF-konventionen och beslut 2006/928. De frågor som de har ställt i detta avseende avser i huvudsak följande:

–        Är beslut 2006/928 och de rapporter som upprättats på grundval av detta beslut bindande för Rumänien (första frågan i mål C‑379/19)?

–        Är det förenligt med unionsrätten, särskilt artikel 325.1 FEUF, jämförd med artikel 2 i PIF-konventionen, att tillämpa en nationell lagstiftning eller praxis som medför absolut ogiltighet för domar i mål om korruption och mervärdesskattebedrägeri som i första instans inte meddelats av dömande sammansättningar som är specialiserade på detta område eller, i andra instans, av dömande sammansättningar i vilka samtliga ledamöter har utsetts genom lottning, med följden att de berörda målen om korruption och mervärdesskattebedrägeri – i förekommande fall efter ett resningsförfarande mot lagakraftvunna domar – måste prövas på nytt i första och eller andra instans (första frågan i målen C‑357/19 och C‑840/19 samt den första och den fjärde frågan i mål C‑811/19)?

–        Är det förenligt med unionsrätten, och särskilt med dels artiklarna 2 och 19.1 andra stycket FEU och beslut 2006/928, dels principen om unionsrättens företräde, att tillämpa en nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken de nationella allmänna domstolarna är bundna av avgöranden från den nationella författningsdomstolen om huruvida viss bevisning kan tillåtas och om lagenligheten av den dömande sammansättningen i mål om korruption, mervärdesskattebedrägerier eller disciplinpåföljder för domare och enligt vilken dessa domstolar därför inte utan att begå en disciplinförseelse med stöd av sin egen behörighet kan sätta åt sidan sådan rättspraxis från författningsdomstolen när de bedömer att denna strider mot unionsrätten (den andra och den tredje frågan i målen C‑357/19, C‑379/19, C‑811/19 och C‑840/19 samt den enda frågan i mål C‑547/19)?

 Den första frågan i mål C‑379/19

155    Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan i mål C‑379/19 för att få klarhet i huruvida beslut 2006/928 och rekommendationerna i de rapporter från kommissionen som antagits på grundval av detta beslut är bindande för Rumänien.

156    Beslut 2006/928 är en rättsakt som beslutats av en unionsinstitution, nämligen kommissionen, på grundval av anslutningsakten, som är en del av unionens primärrätt. Närmare bestämt utgör beslut 2006/928 ett beslut i den mening som avses i artikel 288 fjärde stycket FEUF. Även rapporterna från kommissionen till Europaparlamentet och rådet, vilka upprättats med stöd av den SKM som inrättats genom detta beslut, ska betraktas som rättsakter som antagits av en unionsinstitution och som har unionsrätten, närmare bestämt artikel 2 i nämnda beslut, som rättslig grund (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 149).

157    Som framgår av skälen 4 och 5 i beslut 2006/928 antogs beslutet i samband med Rumäniens anslutning till unionen den 1 januari 2007 med stöd av artiklarna 37 och 38 i anslutningsakten. Enligt dessa artiklar bemyndigades kommissionen att vidta lämpliga åtgärder om det förelåg en överhängande risk för allvarliga störningar på den inre marknaden till följd av Rumäniens underlåtenhet att iaktta de åtaganden som gjorts inom ramen för anslutningsförhandlingarna respektive en överhängande risk för allvarliga åsidosättanden av Rumänien beträffande unionsrätten på området frihet, säkerhet och rättvisa.

158    Beslut 2006/928 antogs på grund av att det förelåg en överhängande risk av det slag som avses i artiklarna 37 och 38 i anslutningsakten. Som framgår av kommissionens uppföljningsrapport av den 26 september 2006 om Bulgariens och Rumäniens beredskap för medlemskap i Europeiska unionen (KOM(2006) 549 slutlig), till vilken det hänvisas i skäl 4 i beslut 2006/928, konstaterade kommissionen nämligen att brister kvarstod i Rumänien, bland annat inom rättsväsendet och kampen mot korruption. Kommissionen föreslog för rådet att Rumäniens anslutning till unionen skulle villkoras av att det inrättas en samarbets- och kontrollmekanism så att dessa brister kunde åtgärdas. Det framgår av bland annat skälen 4 och 6 i det beslutet att SKM inrättades genom nämnda beslut. Genom beslutet infördes även riktmärken (artikel 1 och bilagan till beslutet) för reformen av rättsväsendet och kampen mot korruption (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkterna 157 och 158).

159    Såsom anges i skälen 2 och 3 i beslut 2006/928 bygger den inre marknaden och området med frihet, säkerhet och rättvisa på ett ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna för att rättsstatsprincipen i alla hänseenden efterlevs vid förvaltnings- och domstolsbeslut och förvaltnings- och domstolspraxis. Detta förutsätter att det i alla medlemsstater finns opartiska, oberoende och effektiva rättssystem och förvaltningssystem som är lämpligt rustade att bland annat bekämpa korruption (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 159).

160    I artikel 49 FEU föreskrivs en möjlighet för varje europeisk stat att ansöka om att bli medlem av unionen, och det preciseras även att unionen omfattar stater som frivilligt och otvunget ansluter sig till, respekterar och förbinder sig att främja de gemensamma värden som nu anges i artikel 2 FEU. Av artikel 2 FEU följer närmare bestämt att unionen ska bygga på värden – däribland rättsstaten – som ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av bland annat rättvisa. Härvidlag ska det erinras om att det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna och, i synnerhet, deras domstolar bygger på den grundläggande premissen att medlemsstaterna delar en rad gemensamma värden som ligger till grund för unionen i enlighet med vad som anges i artikel 2 FEU (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 160 och där angiven rättspraxis).

161    Att respektera de värden som nämns i artikel 2 FEU är således en förutsättning för att en europeisk stat som ansöker om att bli medlem i unionen ska kunna ansluta sig till unionen. Det var mot denna bakgrund som SKM inrättades genom beslut 2006/928 för att säkerställa att rättsstatsprincipen iakttas i Rumänien (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 161).

162    För att en medlemsstat ska komma i åtnjutande av samtliga rättigheter som följer av att fördragen tillämpas på denna medlemsstat, måste den respektera de värden som anges i artikel 2 FEU. En medlemsstat kan således inte ändra sin lagstiftning på sådant sätt att skyddet av rättsstatsprincipen sänks, ett värde som bland annat konkretiseras i artikel 19 FEU. Det ankommer således på medlemsstaterna att, mot bakgrund av detta värde, avstå från varje åtgärd som kan medföra att deras lagstiftning om organisationen av rättsväsendet försämras, genom att inte införa regler som kan äventyra domstolarnas oavhängighet (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 162 och där angiven rättspraxis, och dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 51).

163    Det ska i detta sammanhang påpekas att rättsakter som antagits av unionsinstitutionerna före anslutningen, däribland beslut 2006/928, enligt artikel 2 i anslutningsakten är bindande för Rumänien från och med dagen för landets anslutning till unionen. Enligt artikel 2.3 i anslutningsfördraget ska nämnda rättsakter fortsätta att gälla till dess att dessa rättsakter upphävs (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 163).

164    Vad närmare bestämt gäller de åtgärder som vidtagits med stöd av artiklarna 37 och 38 i anslutningsakten, är det visserligen riktigt att kommissionen enligt första stycket i var och en av dessa artiklar får vidta däri angivna åtgärder ”inom tre år efter anslutningen”. I andra stycket i respektive artikel föreskrivs emellertid uttryckligen att de på detta sätt vidtagna åtgärderna får tillämpas utöver nämnda period så länge som de motsvarande åtagandena inte har uppfyllts eller så länge de konstaterade bristerna kvarstår. Vidare föreskrivs det att åtgärderna upphävs först när det relevanta åtagandet har genomförts eller den aktuella bristen avhjälpts. I skäl 9 i beslut 2006/928 anges för övrigt att beslutet ”bör upphävas när alla riktmärken har uppfyllts”.

165    Beslut 2006/928 fortsätter således att ha verkningar även efter Rumäniens anslutning till unionen så länge det inte har upphävts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 165).

166    När det gäller frågan huruvida och i vilken utsträckning beslut 2006/928 är bindande för Rumänien, erinrar domstolen om att artikel 288 fjärde stycket FEUF, i likhet med artikel 249 fjärde stycket EG, föreskriver att ett beslut ”är till alla delar bindande” för dem som det riktar sig till.

167    Enligt artikel 4 i beslut 2006/928 riktar beslutet sig till samtliga medlemsstater, däribland Rumänien från och med den dag då landet anslöt sig till unionen. Detta beslut är följaktligen till alla delar bindande för Rumänien från och med dagen för landets anslutning till unionen. Enligt beslutet ska Rumänien uppfylla de riktmärken som anges i bilagan, och enligt artikel 1 första stycket ska Rumänien varje år rapportera till kommissionen om de framsteg som gjorts i detta avseende (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkterna 167 och 168).

168    När det särskilt gäller dessa riktmärken ska följande tilläggas. Såsom framgår av punkterna 157–162 ovan infördes dessa riktmärken för att åtgärda de brister som kommissionen konstaterat innan Rumänien anslöt sig till unionen bland annat vad gäller reformerna av rättsväsendet och kampen mot korruption. Syftet med dessa riktmärken är att säkerställa att Rumänien iakttar rättsstatsprincipen i artikel 2 FEU, vilket är ett villkor för att landet ska kunna komma i åtnjutande av samtliga rättigheter som följer av att fördragen tillämpas på Rumänien. Dessa riktmärken konkretiserar de särskilda åtaganden som Rumänien gjorde och de krav som landet godtog då anslutningsförhandlingarna avslutades den 14 december 2004. Dessa åtaganden och krav återfinns i bilaga IX till anslutningsakten, och de avser bland annat rättsväsendet och kampen mot korruption. Såsom framgår av skälen 4 och 6 i beslut 2006/928, var syftet med SKM och riktmärkena att fullborda Rumäniens anslutning till unionen och i detta syfte se till att de av kommissionen konstaterade bristerna på dessa områden åtgärdades före landets anslutning till unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkterna 169–171).

169    Följaktligen är riktmärkena bindande för Rumänien, vilket innebär att denna medlemsstat iklätt sig den särskilda skyldigheten att uppnå dessa riktmärken och utan dröjsmål vidta lämpliga åtgärder för att genomföra dem. Vidare ska Rumänien avhålla sig från att vidta åtgärder som riskerar att äventyra genomförandet av dessa riktmärken (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 172).

170    När det gäller de rapporter som kommissionen upprättat på grundval av beslut 2006/928, ska det erinras om följande. För att avgöra huruvida en unionsrättsakt har bindande verkningar är det nödvändigt att se till rättsaktens innebörd och att bedöma dess verkningar mot bakgrund av objektiva kriterier, såsom rättsaktens innehåll, i förekommande fall med beaktande av det sammanhang i vilket den antogs och den antagande institutionens befogenheter (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 173).

171    I förevarande fall är det riktigt att de rapporter som upprättas på grundval av beslut 2006/928, enligt artikel 2 första stycket i detta beslut, inte ska rikta sig till Rumänien utan till parlamentet och rådet. Även om dessa rapporter innehåller en analys av situationen i Rumänien och innehåller krav gentemot denna medlemsstat, så utgör slutsatserna däri ”rekommendationer” till Rumänien som formulerats med hänvisning till dessa krav.

172    Faktum kvarstår dock att dessa rapporter – såsom framgår av artikel 1 jämförd med artikel 2 i nämnda beslut – är avsedda att analysera och utvärdera Rumäniens framsteg utifrån de riktmärken som ska uppnås av landet. Vad särskilt gäller de rekommendationer som återfinns i dessa rapporter är de utformade för att dessa riktmärken ska kunna genomföras och för att vägleda medlemsstaten då den vidtar reformåtgärder i detta avseende (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 175).

173    På denna punkt ska det erinras om att det av domstolens fasta praxis framgår att medlemsstaterna, enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, är skyldiga att vidta alla åtgärder som är ägnade att säkerställa unionsrättens tillämplighet och verkan samt se till att de otillåtna följdverkningarna av en överträdelse av unionsrätten upphör. En sådan skyldighet åligger varje organ i den berörda medlemsstaten inom ramen för dess behörighet (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 176 och där angiven rättspraxis).

174    Under dessa omständigheter ska Rumänien, för att uppfylla de riktmärken som anges i bilagan till beslut 2006/928, ta vederbörlig hänsyn till de krav och rekommendationer som anges i de rapporter som upprättas av kommissionen med stöd av detta beslut. I synnerhet får Rumänien inte vidta eller bibehålla sådana åtgärder på de områden som omfattas av riktmärkena som skulle kunna äventyra det resultat som anges däri. För det fall kommissionen i en sådan rapport uppger sig vara osäker på om en nationell åtgärd är förenlig med något av riktmärkena, ankommer det på Rumänien att i ärligt uppsåt samarbeta med kommissionen för att – med iakttagande i alla avseenden av dessa riktmärken och bestämmelserna i fördragen – övervinna de svårigheter som finns med att förverkliga dessa riktmärken (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 177).

175    Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan i mål C‑379/19 besvaras så, att beslut 2006/928 till alla delar är bindande för Rumänien så länge det inte har upphävts. De riktmärken som anges i beslutets bilaga syftar till att säkerställa att Rumänien iakttar rättsstatsprincipen i artikel 2 FEU, och dessa riktmärken är bindande för nämnda medlemsstat, i det att medlemsstaten är skyldig att vidta lämpliga åtgärder för att genomföra dessa riktmärken och därvid i vederbörlig ordning, i enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, beakta de rapporter som upprättas av kommissionen på grundval av nämnda beslut, särskilt de rekommendationer som anges i nämnda rapporter.

 Den första frågan i målen C‑357/19 och C‑840/19 samt den första och den fjärde frågan i mål C‑811/19

176    Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan i målen C‑357/19 och C‑840/19 samt den första och den fjärde frågan i mål C‑811/19, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 325.1 FEUF, jämförd med artikel 2 i PIF-konventionen, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken domar om korruption och mervärdesskattebedrägeri som i första instans inte meddelats av dömande sammansättningar som är specialiserade på detta område eller, i högre instans, av dömande sammansättningar där samtliga ledamöter utsetts genom lottning är absolut ogiltiga, så att de berörda målen om korruption och mervärdesskattebedrägeri, i förekommande fall efter ett resningsförfarande mot den slutliga domen, måste prövas på nytt i första och/eller andra instans.

177    Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen i dessa mål har betonat vikten av de verkningar som Författningsdomstolens praxis enligt domarna nr 685/2018 och 417/2019, avseende de dömande sammansättningarna vid Högsta domstolen, skulle kunna ha på effektiviteten i lagföringen, på påföljderna och på verkställighet av påföljder för korruptionsbrott och mervärdesskattebedrägerier, såsom de i åtalen mot de berörda personerna, bland vilka ingår personer som innehaft poster på högsta nivå i den rumänska staten vid tiden för gärningarna. Den hänskjutande domstolen vill således få klarhet i huruvida en sådan rättspraxis är förenlig med unionsrätten.

178    Även om de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt formellt avser artikel 325.1 FEUF jämförd med artikel 2 i PIF-konventionen och inte hänvisar till beslut 2006/928, är sistnämnda beslut och de riktmärken som anges i bilagan till beslutet relevanta för svaret på dessa frågor. Även om den hänskjutande domstolen i sina frågor även har hänvisat till artikel 19.1 andra stycket FEU och direktiven 2015/849 och 2017/137, framstår det däremot inte i förevarande fall som nödvändigt att göra en prövning rörande de bestämmelserna för att kunna besvara de frågeställningar som de hänskjutna frågorna ger upphov till. När det gäller dessa direktiv ska det för övrigt påpekas att den period som är relevant i målen vid den nationella domstolen inträffade innan direktiven trädde i kraft.

179    Under dessa omständigheter ska frågorna besvaras mot bakgrund av såväl artikel 325.1 FEUF, jämförd med artikel 2 i PIF-konventionen, som beslut 2006/928.

180    Som det erinras om i punkt 133 ovan innehåller unionsrätten inte, på unionsrättens nuvarande stadium, några bestämmelser om hur rättsväsendet ska organiseras i medlemsstaterna, och i synnerhet inte om hur den dömande sammansättningen ska se ut i mål om korruption och bedrägerier. Bestämmelser på detta område omfattas således i princip av medlemsstaternas behörighet. Medlemsstaterna är emellertid vid utövandet av denna befogenhet skyldiga att iaktta de skyldigheter som de har enligt unionsrätten.

181    Vad gäller de skyldigheter som följer av artikel 325.1 FEUF, ålägger den bestämmelsen medlemsstaterna att bekämpa bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen genom avskräckande och effektiva åtgärder (dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 50 och där angiven rättspraxis, och dom av den 17 januari 2019, Dzivev m.fl., C‑310/16, EU:C:2019:30, punkt 25).

182    För att säkerställa skyddet av unionens ekonomiska intressen ankommer det på medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att garantera en fullständig och effektiv uppbörd av unionens egna medel i form av inkomster från tillämpningen av en enhetlig procentsats på de harmoniserade beräkningsunderlagen för mervärdesskatt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkterna 31 och 32 och där angiven rättspraxis, och dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkterna 51 och 52). På samma sätt är medlemsstaterna skyldiga att vidta effektiva åtgärder för att återkräva belopp som felaktigt utbetalats till mottagaren av ett stöd som delvis finansierats genom unionens budget (dom av den 1 oktober 2020, Úrad špeciálnej prokuratúry, C‑603/19, EU:C:2020:774, punkt 55).

183    Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 94 och 95 i sitt förslag till avgörande i målen C‑357/19 och C‑547/19 omfattar begreppet ”unionens ekonomiska intressen”, i den mening som avses i artikel 325.1 FEUF, inte bara inkomster som ställs till unionsbudgetens förfogande utan även de utgifter som täcks av denna budget. Denna tolkning stöds av definitionen av begreppet ”bedrägeri som riktar sig mot [unionens] ekonomiska intressen” som finns i artikel 1.1 a och b i PIF-konventionen och som avser olika avsiktliga handlingar och underlåtenheter i fråga om såväl utgifter som intäkter.

184    När det gäller uttrycket ”all olaglig verksamhet” i artikel 325.1 FEUF ska det erinras om att uttrycket ”olaglig verksamhet” vanligtvis avser beteenden som strider mot lagen, medan preciseringen ”all” betyder att samtliga dessa beteenden utan åtskillnad avses. Med hänsyn till den betydelse som ska tillmätas skyddet av unionens finansiella intressen, vilket är ett av unionens mål, kan begreppet olaglig verksamhet inte tolkas restriktivt (dom av den 2 maj 2018, Scialdone, C‑574/15, EU:C:2018:295, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

185    Som generaladvokaten påpekat i punkt 100 i sitt förslag till avgörande i målen C‑357/19 och C‑547/19 omfattar begreppet ”olaglig verksamhet” bland annat korruption bland offentliga tjänstemän eller missbruk av tjänsteställning som kan påverka unionens ekonomiska intressen exempelvis genom att unionsmedel används på fel sätt. Det saknar i detta sammanhang betydelse om korruptionen tar sig uttryck i en handling eller en underlåtenhet från den berörda tjänstemannens sida, med hänsyn till att en underlåtenhet kan vara lika skadlig för unionens ekonomiska intressen som en handling och vara oupplösligt sammankopplad med en sådan handling, såsom till exempel en tjänstemans underlåtenhet att utföra de kontroller och inspektioner som krävs för utgifter som omfattas av unionens budget eller godkännande av olämplig eller felaktig användning av unionens medel.

186    Den omständigheten att artikel 2.1 i PIF-konventionen, jämförd med artikel 1.1 i konventionen, endast hänvisar till bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen påverkar inte denna tolkning av artikel 325.1 FEUF, vars lydelse uttryckligen avser ”bedrägeri och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen”. Som framgår av artikel 1 a i konventionen utgör användning av medel från unionens budget för andra syften än dem som medlen ursprungligen har beviljats för bedrägeri. Detta kan dock även vara ursprunget till eller följden av korruption. Detta visar att korruption kan ha samband med bedrägerier och omvänt att bedrägerier kan underlättas genom korruption, vilket innebär att en eventuell skada för de ekonomiska intressena kan följa av till exempel mervärdesskattebedrägeri i kombination med korruption. Som generaladvokaten påpekat i punkt 98 i sitt förslag till avgörande i målen C‑357/19 och C‑547/19 bekräftas en sådan eventuell koppling av protokollet till PIF-konventionen, vilket enligt artiklarna 2 och 3 i protokollet omfattar passiv och aktiv korruption.

187    Det ska även erinras om att domstolen redan har slagit fast att även oegentligheter som inte har någon bestämd ekonomisk inverkan allvarligt kan skada unionens finansiella intressen (dom av den 21 december 2011, Chambre de commerce et d’industrie de l’Indre, C‑465/10, EU:C:2011:867, punkt 47 och där angiven rättspraxis). Som generaladvokaten har påpekat i punkt 103 i sitt förslag till avgörande i de förenade målen C‑357/19 och C‑547/19, kan artikel 325.1 FEUF således omfatta inte bara handlingar som faktiskt orsakar en förlust av egna medel, utan även försök att utföra sådana handlingar.

188    Det ska i detta sammanhang tilläggas, vad gäller Rumänien, att skyldigheten att bekämpa korruption som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen, såsom följer av artikel 325.1 FEUF, kompletteras av de särskilda åtaganden som denna medlemsstat godtog när anslutningsförhandlingarna avslutades den 14 december 2004. Enligt punkt I.4 i bilaga IX till anslutningsakten åtog sig nämnda medlemsstat bland annat att ”avsevärt påskynda kampen mot korruption, särskilt korruption på hög nivå, genom att säkerställa en strikt tillämpning av den befintliga lagstiftningen mot korruption”. Detta särskilda åtagande konkretiserades därefter genom antagandet av beslut 2006/928, som fastställde riktmärken för att avhjälpa de brister som kommissionen konstaterat före Rumäniens anslutning till unionen, bland annat i fråga om korruptionsbekämpningen. Bilagan till detta beslut, där dessa riktmärken anges, nämner i punkt 3 riktmärket att ” fortsätta att genomföra professionella, oberoende undersökningar rörande fall av påstådd korruption på hög nivå” och i punkt 4 riktmärket att ”[v]idta ytterligare åtgärder för att förebygga och bekämpa korruption, i synnerhet inom den lokala förvaltningen”.

189    Som erinrats om i punkt 169 ovan är de riktmärken som Rumänien åtagit sig att uppnå bindande för denna medlemsstat, såtillvida att medlemsstaten har en särskild skyldighet att uppfylla dessa mål och att vidta lämpliga åtgärder för att så snart som möjligt uppnå dessa mål. Vidare ska Rumänien avhålla sig från att vidta åtgärder som riskerar att äventyra genomförandet av dessa riktmärken. Skyldigheten att effektivt bekämpa korruption och särskilt korruption på hög nivå, vilken följer av de riktmärken som anges i bilagan till beslut 2006/928, jämförda med Rumäniens särskilda åtaganden, är emellertid inte begränsad till fall av korruption som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen.

190    Vidare följer det dels av artikel 325.1 FEUF, enligt vilken bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen ska bekämpas, dels av beslut 2006/928, enligt vilket korruption i allmänhet ska förebyggas och bekämpas, att Rumänien ska föreskriva effektiva och avskräckande påföljder vid sådana brott (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 53).

191    Visserligen har medlemsstaterna härvidlag en valfrihet vad gäller tillämpliga påföljder, vilka kan bestå i administrativa påföljder, straffrättsliga påföljder eller en kombination av båda. De är emellertid skyldiga enligt artikel 325.1 FEUF att se till att grova bedrägerier eller korruptionsbrott som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen bestraffas med straffrättsliga påföljder som är effektiva och avskräckande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 54 och där angiven rättspraxis, och dom av den 17 januari 2019, Dzivev m.fl., C‑310/16, EU:C:2019:30, punkt 27). Vad gäller korruptionsbrott i allmänhet följer skyldigheten att föreskriva effektiva och avskräckande straffrättsliga påföljder för Rumänien av beslut 2006/928, eftersom detta beslut, såsom påpekats i punkt 189 ovan, ålägger Rumänien att bekämpa korruption och särskilt korruption på hög nivå på ett effektivt sätt, oberoende av eventuell skada för unionens ekonomiska intressen.

192    Det ankommer dessutom på Rumänien att säkerställa att dess straffrättsliga och straffprocessrättsliga bestämmelser gör det möjligt att effektivt beivra bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen och korruption i allmänhet. Även om de påföljder som föreskrivs och de straffrättsliga förfaranden som införts för att bekämpa dessa brott hör till medlemsstatens behörighet, begränsas denna behörighet inte bara av proportionalitetsprincipen och likvärdighetsprincipen, utan även av effektivitetsprincipen, enligt vilken påföljder ska vara effektiva och avskräckande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 2018, Scialdone, C‑574/15, EU:C:2018:295, punkt 29, och dom av den 17 januari 2019, Dzivev m.fl., C‑310/16, EU:C:2019:30, punkterna 29 och 30). Detta krav på effektivitet omfattar med nödvändighet såväl förfaranden och påföljder för bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen i allmänhet som tillämpningen av de straff som utdömts, eftersom dessa inte kan vara effektiva och avskräckande om de inte faktiskt verkställs.

193    I detta sammanhang ankommer det i första hand på den nationella lagstiftaren att vidta nödvändiga åtgärder. Det ankommer på lagstiftaren att, i förekommande fall, ändra sin lagstiftning och se till att de förfaranderegler som är tillämpliga vid lagföringen av och påföljden för brott som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen samt korruptionsbrott i allmänhet inte är utformade på ett sådant sätt att de på grund av sin natur medför en risk för systemisk straffrihet avseende sådana överträdelser, samtidigt som skyddet av de grundläggande rättigheterna för de anklagade säkerställs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkt 65, och dom av den 17 januari 2019, Dzivev m.fl., C‑310/16, EU:C:2019:30, punkt 31).

194    Vad gäller de nationella domstolarna ankommer det på dem att säkerställa den fulla verkan av de skyldigheter som följer av artikel 325.1 FEUF samt av beslut 2006/928 och underlåta att tillämpa bestämmelser i nationell rätt, som i ett mål om grovt bedrägeri riktat mot unionens ekonomiska intressen eller om korruptionsbrott i allmänhet hindrar att det utdöms effektiva och avskräckande påföljder för att bekämpa sådana brott (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 39 och där angiven rättspraxis, dom av den 17 januari 2019, Dzivev m.fl., C‑310/16, EU:C:2019:30, punkt 32, och dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkterna 249 och 251).

195    I förevarande fall framgår det av uppgifterna i respektive begäran om förhandsavgörande i målen C‑357/19, C‑811/19 och C‑840/19, vilka sammanfattas i punkterna 60, 95 och 107 ovan, att Författningsdomstolen genom sin dom nr 417/2019 av den 3 juli 2019, som meddelades efter en begäran från deputeradekammarens talman, slog fast att alla de mål som Högsta domstolen hade prövat i första instans före den 23 januari 2019 och i vilka de avgöranden som den domstolen hade meddelat inte vunnit laga kraft före nämnda datum skulle prövas på nytt av dömande sammansättningar specialiserade på området korruptionsbekämpning och bildade med stöd av artikel 29.1 i lag nr 78/2000, såsom den bestämmelsen tolkats av Författningsdomstolen. Enligt samma uppgifter blir slutsatsen av dom nr 417/2019 att omprövning ska ske i första instans av bland annat samtliga mål som den 23 januari 2019 var anhängiga i högre instans eller i vilka domen i mål om överklagande vid den tidpunkten fortfarande kunde angripas med särskilda rättsmedel. Det framgår vidare av dessa uppgifter att Författningsdomstolen i sin dom nr 685/2018 av den 7 november 2018, meddelad efter en begäran från premiärministern, slog fast att det stred mot artikel 32 i lag nr 304/2004 i ändrad lydelse att bara utse fyra av fem ledamöter genom lottning i de dömande sammansättningar med fem domare i Högsta domstolen som avgjorde målet i andra instans. Den preciserade samtidigt att den domen, från och med dagen för dess offentliggörande, var tillämplig bland annat på anhängiga och på avgjorda mål, om fristen för berörda parter att tillgripa särskilda rättsmedel ännu inte löpt ut, och att rättspraxis enligt den domen fordrar att alla mål prövas på nytt i andra instans av en dömande sammansättning där samtliga ledamöter utsetts genom lottning.

196    Såsom framgår av punkt 108 ovan kan dessutom den rättspraxis från Författningsdomstolen som följer av de domar som nämns i föregående punkt tillämpas efter varandra, vilket kan innebära att en tilltalad i en sådan situation som den som NC befinner sig i måste prövas två gånger i första instans och eventuellt tre gånger efter överklagande.

197    Det krav som följer av denna praxis från Författningsdomstolen att ompröva de aktuella korruptionsmålen leder med nödvändighet till att de motsvarande brottmålsförfarandena drar ut på tiden. Förutom den omständigheten att Rumänien, såsom framgår av punkt I.5 i bilaga IX till anslutningsakten, hade åtagit sig att ”före slutet av 2005 se över det utdragna straffrättsliga förfarandet för att säkerställa att korruptionsfall behandlas på ett snabbt och öppet sätt för att garantera lämpliga påföljder med avskräckande effekt”, har domstolen slagit fast att nationell lagstiftning och praxis i fråga om kampen mot korruption, med hänsyn till de specifika skyldigheter som Rumänien har på det området enligt beslut 2006/928, inte får medföra att handläggningstiden för korruptionsbrottsutredningar blir längre eller att kampen mot korruption på något annat sätt blir mindre effektiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 214).

198    Det ska tilläggas att den hänskjutande domstolen i målen C‑357/19, C‑811/19 och C‑840/19 inte enbart har hänvisat till komplexiteten hos och tidsåtgången för en sådan omprövning vid Högsta domstolen utan även till nationella preskriptionsregler, bland annat den i artikel 155.4 i strafflagen, enligt vilken preskription oberoende av antalet avbrott inträder senast den dag då en period som motsvarar den dubbla preskriptionstiden löper ut. Den anser således att en tillämpning av den rättspraxis från Författningsdomstolen som följer av domarna nr 685/2018 och 417/2019 i ett betydande antal fall skulle kunna leda till preskription av brott, vilket skulle innebära en risk för systemisk straffrihet för allvarliga brott i form av bedrägerier riktat mot unionens ekonomiska intressen eller korruption i allmänhet.

199    Slutligen har Högsta domstolen, enligt uppgifterna i respektive begäran om förhandsavgörande, exklusiv behörighet att pröva alla bedrägerier riktade mot unionens ekonomiska intressen och korruptionsbrott i allmänhet, begångna av personer som innehar befattningar på högsta nivå i den rumänska staten, inom den verkställande, lagstiftande eller dömande makten.

200    Det ska i detta hänseende påpekas att en systemisk risk för straffrihet inte kan uteslutas när tillämpningen av den praxis från Författningsdomstolen som följer av domarna nr 685/2018 och 417/2019, i förening med tillämpningen av nationella preskriptionsregler, förhindrar effektiva och avskräckande påföljder för en tydligt avgränsad kategori av personer, i förevarande fall personer som innehaft befattningar på högsta nivå i den rumänska staten och som vid utövandet av sina uppgifter har begått allvarliga bedrägeri- och/eller korruptionsbrott som de dömts för av Högsta domstolen i första eller andra instans, domar som sedan angripits genom överklagande och/eller resningsansökan till samma domstol.

201    Även om dessa domar från Författningsdomstolen är begränsade i tidsmässigt hänseende, kan de nämligen ha en direkt och allmän inverkan på denna kategori av personer, eftersom de, genom att medföra absolut ogiltighet för sådana fällande domar från Högsta domstolen och genom att kräva omprövning av målen om bedrägeri och/eller korruptionsbrott, kan få till följd att de motsvarande brottmålsförfarandena drar ut på tiden utöver de tillämpliga preskriptionstiderna, vilket innebär en risk för straffrihet som blir systemisk för den kategorin av personer.

202    En sådan risk skulle äventyra det mål som eftersträvas med såväl artikel 325.1 FEUF som beslut 2006/928, nämligen att bekämpa korruption på hög nivå genom effektiva och avskräckande påföljder.

203    Av detta följer, för det fall att den hänskjutande domstolen i målen C‑357/19, C‑811/19 och C‑840/19 kommer fram till att tillämpningen av Författningsdomstolens praxis enligt domarna nr 685/2018 och 417/2019, tillsammans med genomförandet av nationella bestämmelser om preskription och särskilt den absoluta preskriptionstid som föreskrivs i artikel 155.4 i strafflagen, medför en risk för systemisk straffrihet för allvarliga bedrägerier riktade mot unionens ekonomiska intressen liksom för korruptionsbrott i allmänhet, att de påföljder som föreskrivs i nationell rätt för att bekämpa sådana brott inte kan anses effektiva och avskräckande, vilket är oförenligt med artikel 325.1 FEUF jämförd med artikel 2 i PIF-konventionen och beslut 2006/928.

204    Eftersom de straffrättsliga förfarandena i de nationella målen utgör en tillämpning av bland annat artikel 325.1 FEUF och/eller beslut 2006/928 och således av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, måste den hänskjutande domstolen även se till att de grundläggande rättigheter som de anklagade i det nationella målet garanteras genom stadgan, särskilt artikel 47, iakttas. På det straffrättsliga området ska dessa rättigheter iakttas inte bara under förundersökningen, från det ögonblick den berörda personen står anklagad för ett brott, utan även under domstolsförfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2018, Kolev m.fl., C‑612/15, EU:C:2018:392, punkterna 68 och 71 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 17 januari 2019, Dzivev m.fl., C‑310/16, EU:C:2019:30, punkt 33) och vid straffverkställigheten.

205    Artikel 47 andra stycket första meningen i stadgan föreskriver att var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Den bestämmelsen syftar, genom kravet på att en domstol ska ha ”inrättats enligt lag”, till att säkerställa att organiseringen av domstolsväsendet regleras av lagar som antagits av den lagstiftande makten på ett sätt som är förenligt med de bestämmelser som reglerar utövandet av dess behörighet, för att undvika att detta överlåts till den verkställande maktens skönsmässiga bedömning. Detta krav gäller den rättsliga grunden för en domstols själva existens liksom alla andra bestämmelser i nationell rätt vars åsidosättande gör att en eller flera domares deltagande i prövningen av målet betraktas som rättsstridigt, såsom fastställandet av vilka som ska ingå i den dömande sammansättningen i varje mål (se analogt, med hänvisning till praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna beträffande artikel 6 i Europakonventionen, dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen, C‑542/18 RX‑II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232, punkt 73, och dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 129).

206    Det ska noteras att brister vid bildandet av de dömande sammansättningarna strider mot artikel 47 andra stycket första meningen i stadgan. Detta gäller särskilt när bristerna är av sådant slag och av sådant allvar att de ger upphov till en reell risk för att andra delar av statsmakten, särskilt den verkställande makten, kan komma att missbruka makten på ett sätt som undergräver integriteten av resultatet av förfarandet för att bilda de dömande sammansättningarna och därigenom ger upphov till rimligt tvivel hos enskilda vad beträffar den eller de berörda domarnas oavhängighet och opartiskhet, vilket är fallet när det är fråga om grundläggande bestämmelser som utgör en del av det aktuella domstolsväsendets upprättande och funktionssätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen, C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232, punkt 75, och dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 130).

207    I förevarande fall har Författningsdomstolen, i de aktuella domarna, slagit fast att Högsta domstolens tidigare praxis, vilken bland annat grundar sig på förordningen om den domstolens organisation och funktionssätt, om specialisering och sammansättning av dömande sammansättningar i mål om korruptionsbrott, inte var förenlig med tillämpliga nationella bestämmelser. Det framgår emellertid inte att nämnda praxis uppenbart stred mot en grundläggande princip för det rumänska domstolsväsendet och därmed skulle kunna ifrågasätta att de dömande sammansättningarna i korruptionsmål vid Högsta domstolen, såsom de bildats enligt gällande praxis före Författningsdomstolen domar, utgjorde en ”domstol som har inrättats enligt lag”.

208    Såsom framgår av punkt 95 ovan antog dessutom Högsta domstolens domarkollegium den 23 januari 2019 ett beslut enligt vilket samtliga dömande sammansättningar med tre domare var specialiserade på att pröva korruptionsmål, ett beslut som enligt Författningsdomstolen var ägnat att förhindra grundlagsstridighet först från dagen för beslutet men inte bakåt i tiden. I detta avgörande, såsom det tolkats av Författningsdomstolen, anges att Högsta domstolens tidigare praxis avseende specialisering inte uppenbart stred mot någon grundläggande regel för det rumänska domstolsväsendet, eftersom det krav på specialisering som följer av Författningsdomstolens dom nr 417/2019 ansågs uppfyllt redan genom att det antogs ett formellt beslut, såsom beslutet av den 23 januari 2019, som endast bekräftade att domarna vid Högsta domstolen som ingått i de dömande sammansättningarna i mål om korruption innan det beslutet antogs var specialiserade på det området.

209    För övrigt ska det göras en åtskillnad mellan å ena sidan målen C‑357/19, C‑840/19 och C‑811/19 och å andra sidan mål C‑42/17, M.A.S och M.B. (dom av den 5 december 2017, EU:C:2017:936). I sistnämnda mål slog domstolen fast att den nationella domstolen, om den skulle finna att skyldigheten att underlåta att tillämpa de relevanta nationella bestämmelserna strider mot principen om laglighet i fråga om brott och straff, som slås fast i artikel 49 i stadgan, inte är förpliktad att genomföra skyldigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 61). De krav som följer av artikel 47 andra stycket första meningen i stadgan utgör däremot inte hinder för att inte tillämpa den rättspraxis som följer av domarna nr 685/2018 och 417/2019 i målen C‑357/19, C‑840/19 och C‑811/19.

210    PM har i sitt svar på en fråga från domstolen i mål C‑357/19 gjort gällande att kravet på att domar i korruptionsmål i högre instans ska meddelas av en dömande sammansättning där samtliga ledamöter utsetts genom lottning utgör en nationell standard för att skydda de grundläggande rättigheterna. Den rumänska regeringen och kommissionen anser emellertid att en sådan kvalificering är felaktig såväl vad gäller detta krav som vad gäller inrättandet av specialistutbildningar i fråga om korruptionsbrott.

211    I detta avseende räcker det att erinra om att även om dessa krav anses utgöra en sådan nationell skyddsnivå, kvarstår det faktum att när en domstol i en medlemsstat har att – i ett fall där de åtgärder som vidtas av medlemsstaterna inte är fullständigt bestämda av unionsrätten – pröva huruvida en bestämmelse eller en åtgärd i nationell rätt, som utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, är förenlig med de grundläggande rättigheterna, förblir nationella myndigheter och domstolar enligt artikel 53 i stadgan behöriga att tillämpa nationella normer för skydd av grundläggande rättigheter förutsatt att tillämpningen av dessa normer varken undergräver den skyddsnivå som föreskrivs i stadgan, såsom den tolkats av domstolen, eller unionsrättens företräde, enhetlighet och verkan (dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 29, dom av den 26 februari 2013, Melloni, C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 60, och dom av den 29 juli 2019, Pelham m.fl., C‑476/17, EU:C:2019:624, punkt 80).

212    För det fall den hänskjutande domstolen i målen C‑357/19, C‑811/19 och C‑840/19 skulle komma fram till den slutsats som avses i punkt 203 ovan, skulle tillämpningen av den nationella skyddsstandard som PM har åberopat, om den antas vara styrkt, äventyra unionsrättens företräde, enhetlighet och verkan, särskilt vad avser artikel 325.1 FEUF, jämförd med artikel 2 i PIF-konventionen, och beslut 2006/928. I ett sådant fall skulle nämligen tillämpningen av denna nationella skyddsstandard medföra en risk för systemisk straffrihet för handlingar som utgör allvarliga bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen eller korruption i allmänhet, i strid med kravet i dessa bestämmelser på att föreskriva effektiva och avskräckande påföljder för att bekämpa brott av detta slag.

213    Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan i målen C‑357/19 och C‑840/19 samt den första och den fjärde frågan i mål C‑811/19 besvaras enligt följande. Artikel 325.1 FEUF, jämförd med artikel 2 i PIF-konventionen, samt beslut 2006/928 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken domar om korruption och mervärdesskattebedrägeri som i första instans inte meddelats av dömande sammansättningar som är specialiserade på detta område eller, i högre instans, av dömande sammansättningar där samtliga ledamöter utsetts genom lottning är absolut ogiltiga, så att de berörda målen om korruption och mervärdesskattebedrägeri – i förekommande fall efter ett resningsförfarande mot den slutliga domen – måste prövas på nytt i första och/eller andra instans, förutsatt att tillämpning av en sådan nationell lagstiftning eller praxis är ägnad att skapa en risk för systemisk straffrihet för gärningar som utgör allvarliga bedrägeribrott riktade mot unionens ekonomiska intressen eller korruptionsbrott i allmänhet. Skyldigheten att se till att sådana brott är föremål för effektiva och avskräckande straffrättsliga påföljder befriar inte den hänskjutande domstolen från skyldigheten att kontrollera att de grundläggande rättigheter som garanteras i artikel 47 i stadgan iakttas. Den hänskjutande domstolen kan inte tillämpa en nationell standard för skydd av de grundläggande rättigheterna som medför en sådan risk för systemisk straffrihet.

 Den andra och den tredje frågan i målen C‑357/19, C‑379/19, C‑811/19 och C‑840/19 samt den enda frågan i mål C‑547/19

214    De hänskjutande domstolarna har ställt den andra och den tredje frågan i målen C‑357/19, C‑379/19, C‑811/19 och C‑840/19 samt den enda frågan i mål C‑547/19, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida dels artikel 2 och artikel 19.1 andra stycket FEU, artikel 47 i stadgan och beslut 2006/928, dels principen om unionsrättens företräde jämförd med nämnda bestämmelser och artikel 325.1 FEUF ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken de allmänna domstolarna är bundna av den nationella författningsdomstolens avgöranden och inte utan att begå en disciplinförseelse med stöd av sin egen behörighet kan sätta åt sidan sådan rättspraxis från författningsdomstolen när de bedömer att denna, mot bakgrund av EU-domstolens praxis, strider mot nämnda unionsbestämmelser.

–       Garantin om domares oavhängighet

215    De hänskjutande domstolarna anser att den praxis från Författningsdomstolen som följer av de domar som är aktuella i de nationella målen kan påverka deras oavhängighet och därför är oförenlig med unionsrätten, bland annat med garantierna i artiklarna 2 och 19.1 andra stycket FEU samt artikel 47 i stadgan och beslut 2006/928. I detta avseende anser de att Författningsdomstolen, som inte ingår i det rumänska domstolsväsendet, överskred sin behörighet genom att meddela de aktuella domarna och inkräktade på de allmänna domstolarnas behörighet, vilken är att tolka och tillämpa den lagstiftning som inte har ställning som grundlag. De hänskjutande domstolarna har vidare angett att underlåtenhet att följa Författningsdomstolens domar är en disciplinförseelse enligt rumänsk rätt. De vill därför få klarlagt om de enligt unionsrätten kan underlåta att tillämpa dessa domar utan att riskera att bli föremål för ett disciplinförfarande.

216    Som erinrats om i punkt 133 i förevarande dom är medlemsstaterna visserligen behöriga att organisera det egna landets rättsväsende, inklusive att upprätta en författningsdomstol och avgöra dess sammansättning och funktionssätt. De är dock vid utövandet av denna behörighet icke desto mindre skyldiga att iaktta sina skyldigheter enligt unionsrätten.

217    Det ankommer på de nationella domstolarna och på EU-domstolen att i enlighet med artikel 19 FEU, som ger uttryck för det värde som rättsstaten utgör enligt artikel 2 FEU, säkerställa att unionsrätten tillämpas fullt ut i samtliga medlemsstater och att säkerställa domstolsskyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten (dom av den 5 november 2019, kommissionen/Polen (Allmänna domstolars oavhängighet), C‑192/18, EU:C:2019:924, punkt 98 och där angiven rättspraxis, och dom av den 2 mars 2021, A. B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 108).

218    I synnerhet framgår det av skäl 3 i beslut 2006/928 att rättsstatsprincipen ”förutsätter att det i alla medlemsstater finns opartiska, oberoende och effektiva rättssystem och förvaltningssystem som är lämpligt rustade att bland annat bekämpa korruption”.

219    Själva förekomsten av en effektiv domstolsprövning i syfte att säkerställa iakttagandet av unionsrätten är i sig en grundförutsättning för en rättsstat. Medlemsstaterna ska i detta syfte, och såsom föreskrivs i artikel 19.1 andra stycket FEU, fastställa de möjligheter till överklagande som behövs för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för enskilda rättssubjekt inom de områden som omfattas av unionsrätten. Principen om ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som enskilda rättssubjekt har enligt unionsrätten, vilket är en princip som artikel 19.1 andra stycket FEU hänvisar till, utgör en allmän princip i unionsrätten. Denna princip följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och har kommit till uttryck i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen, och den har numera även stadfästs i artikel 47 i stadgan (dom av den 18 maj 2021, Asociația ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkterna 189 och 190 och där angiven rättspraxis).

220    Av detta följer att varje medlemsstat, enligt artikel 19.1 andra stycket FEU, ska säkerställa att de instanser som i egenskap av ”domstol” i unionsrättens mening har att pröva frågor om tillämpningen eller tolkningen av unionsrätten och som därmed hör till dess system för rättsmedel inom de områden som omfattas av unionsrätten uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd. Det ska påpekas att denna bestämmelse avser ”de områden som omfattas av unionsrätten”, oavsett i vilken situation medlemsstaterna tillämpar denna rätt, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 november 2019, kommissionen/Polen (Allmänna domstolars oavhängighet), C‑192/18, EU:C:2019:924, punkterna 101 och 103 och där angiven rättspraxis, dom av den 20 april 2021, Repubblika, C‑896/19, EU:C:2021:311, punkterna 36 och 37, och dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkterna 191 och 192).

221    En grundförutsättning för att detta krav på effektivt domstolsskydd enligt artikel 19.1 andra stycket FEU ska kunna säkerställas av sådana instanser som kan ha att avgöra frågeställningar som rör unionsrättens tillämpning eller tolkning är att deras oavhängighet upprätthålls, vilket bekräftas av artikel 47 andra stycket i stadgan, där tillgången till en ”oavhängig” domstol anges som en beståndsdel i den grundläggande rätten till ett effektivt rättsmedel (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 115 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 194).

222    Detta krav på oavhängiga domstolar – vilket är oupplösligt förbundet med rättskipningsuppdraget – är en del av kärninnehållet i rätten till ett effektivt domstolsskydd och i den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, vilken är av vital betydelse för att garantera att samtliga de rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten skyddas och att medlemsstaternas gemensamma värden som anges i artikel 2 FEU, bland annat rättsstatsprincipen, upprätthålls (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) (C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 116 och där angiven rättspraxis).

223    På samma sätt är, såsom framgår bland annat av skäl 3 i beslut 2006/928 och de riktmärken som avses i punkterna 1–3 i bilagan till detta beslut, förekomsten av ett opartiskt, oberoende och effektivt rättssystem av särskild betydelse för bekämpandet av korruption, särskilt på hög nivå.

224    Kravet på domstolarnas oavhängighet, som följer av artikel 19.1 andra stycket FEU, omfattar två aspekter. För det första finns det en extern aspekt som förutsätter att den aktuella domstolsinstansen fullgör sina uppgifter helt självständigt utan att vara underställd någon annan och utan att ta emot order eller instruktioner från något håll och att den således är skyddad mot yttre inblandning eller påtryckningar som kan äventyra dess ledamöters oberoende prövning och påverka deras avgöranden. För det andra finns det en intern aspekt som sammanfaller med begreppet opartiskhet och som handlar om att avståndet gentemot parterna och deras respektive intressen vad gäller saken i målet ska vara detsamma. Denna aspekt förutsätter att objektivitet iakttas och att det inte föreligger något annat intresse vad gäller utgången i målet än vad som följer av en strikt tillämpning av rättsreglerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkterna 121 och 122 samt där angiven rättspraxis).

225    De skyddsregler som erfordras enligt unionsrätten för oavhängighet och opartiskhet förutsätter att det finns regler som utesluter allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande det aktuella organets pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och organets neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2006, Wilson, C‑506/04, EU:C:2006:587, punkt 53 och där angiven rättspraxis, dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 196, och dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

226    Domarna måste därvidlag skyddas gentemot yttre inblandning och påtryckningar som skulle kunna äventyra deras oavhängighet. De regler som är tillämpliga på domarnas ställning och tjänsteutövning ska särskilt göra det möjligt att utesluta inte bara all direkt påverkan i form av instruktioner utan även mer indirekt påverkan som kan inverka på domarnas beslutsfattande, och därmed förhindra att det framstår som att dessa domare inte är oavhängiga eller opartiska, vilket inverkar menligt på det förtroende som enskilda rättssubjekt ska kunna hysa för domstolsväsendet i ett demokratiskt samhälle och i en rättsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkterna 119 och 139 och där angiven rättspraxis).

227    Vad närmare bestämt gäller bestämmelserna om det disciplinära systemet, förutsätter oavhängighetskravet enligt fast rättspraxis att detta system innehåller de skyddsregler som behövs för att helt eliminera risken för att ett sådant system används som ett system för politisk kontroll över innehållet i domstolarnas avgöranden. Det är därvidlag nödvändigt att den omständigheten att ett domstolsavgörande innehåller ett eventuellt fel avseende tolkningen och tillämpningen av nationella och unionsrättsliga bestämmelser, eller avseende bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen, inte i sig kan leda till att den berörda domaren ådrar sig disciplinansvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkterna 198 och 234 och där angiven rättspraxis, och dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkterna 134 och 138). Det utgör för övrigt en inneboende garanti för de nationella domarnas oavhängighet att de inte ska kunna utsättas för disciplinära förfaranden eller disciplinåtgärder på grund av att de har utnyttjat möjligheten enligt artikel 267 FEUF att vända sig till EU‑domstolen, något som ingår i deras exklusiva behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2016, Ognyanov, C‑614/14, EU:C:2016:514, punkterna 17 och 25, dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 59, och dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 91).

228    Enligt maktfördelningsprincipen, som är kännetecknande för hur en rättsstat fungerar, ska domstolarnas oavhängighet garanteras särskilt gentemot den lagstiftande och den verkställande makten (dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 124 och där angiven rättspraxis, och dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel) (C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 118).

229    Även om varken artikel 2 eller artikel 19.1 andra stycket FEU eller någon annan unionsrättslig bestämmelse ålägger medlemsstaterna en viss konstitutionell modell som reglerar förhållandena och samspelet mellan olika statsorgan, bland annat vad gäller definitionen och avgränsningen av deras behörighet, måste dessa medlemsstater icke desto mindre iaktta bland annat de krav på domstolarnas oavhängighet som följer av dessa unionsrättsliga bestämmelser (se, med hänvisning till praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna angående artikel 6 i Europakonventionen, dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 130).

230    Under dessa omständigheter utgör inte artiklarna 2 och 19.1 andra stycket FEU eller beslut 2006/928 hinder för en nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken författningsdomstolens avgöranden är bindande för allmänna domstolar, förutsatt att den nationella lagstiftningen säkerställer att nämnda författningsdomstol är oberoende i förhållande till i synnerhet den lagstiftande och den verkställande makten, såsom krävs enligt dessa bestämmelser. Om den nationella rätten däremot inte garanterar detta oberoende utgör dessa unionsrättsliga bestämmelser hinder för en sådan nationell lagstiftning eller praxis, eftersom en sådan författningsdomstol inte kan säkerställa det effektiva domstolsskydd som krävs enligt artikel 19.1 andra stycket FEU.

231    I förevarande fall avser de frågor som de hänskjutande domstolarna har ställt med avseende på det krav på oavhängighet för domare som följer av dessa unionsrättsliga bestämmelser, för det första, en rad aspekter rörande stadgan för samt sammansättningen och funktionen hos den författningsdomstol som meddelade domarna i fråga. Dessa domstolar har i synnerhet påpekat att Författningsdomstolen, enligt den rumänska grundlagen, inte ingår i domstolsväsendet, att dess ledamöter utses av organ som lyder under den lagstiftande och verkställande makten, vilka även är behöriga att vända sig till den, och att den har överskridit sin behörighet och gjort en godtycklig tolkning av relevant nationell lagstiftning.

232    När det gäller den omständigheten att Författningsdomstolen enligt den rumänska grundlagen inte utgör en del av domstolsväsendet, påpekas i punkt 229 ovan att unionsrätten inte ålägger medlemsstaterna en viss konstitutionell modell som reglerar förhållandena mellan och samspelet mellan olika statsorgan, bland annat vad gäller definitionen och avgränsningen av deras behörighet. Det ska i detta hänseende preciseras att unionsrätten inte hindrar att det inrättas en författningsdomstol vars avgöranden är bindande för de allmänna domstolarna, förutsatt att den domstolen iakttar de krav på oavhängighet som avses i punkterna 224–230 ovan. Respektive begäran om förhandsavgörande innehåller dock inga uppgifter som pekar mot att Författningsdomstolen, som bland annat har till uppgift att pröva om lagar och förordningar är grundlagsenliga och att avgöra juridiska konflikter av konstitutionell art mellan myndigheter, med stöd av artikel 146 d och e i den rumänska grundlagen, inte uppfyller dessa krav.

233    Vad gäller villkoren för utnämning av domare i Författningsdomstolen framgår det av EU-domstolens praxis att enbart den omständigheten att domarna i fråga utses av den lagstiftande och verkställande makten, såsom är fallet med domare vid Författningsdomstolen enligt artikel 142.3 i den rumänska grundlagen, varken skapar en beroendeställning för domarna i förhållande till nämnda statsorgan eller ger upphov till tvivel om deras opartiskhet, förutsatt att de berörda personerna inte utsätts för påtryckningar när de väl har utsetts och inte erhåller några instruktioner i tjänsten (se, analogt, dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 133 och där angiven rättspraxis).

234    Även om det kan visa sig nödvändigt att försäkra sig om att de materiella rekvisit och de handläggningsregler som är tillämpliga då sådana tillsättningsbeslut ska fattas är utformade på ett sådant sätt att de utesluter allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande de aktuella domarnas pålitlighet i förhållande till yttre omständigheter och deras neutralitet i förhållande till de intressen som konfronteras, när de väl har tillsatts, och det därvidlag är viktigt att dessa rekvisit och handläggningsregler utformas på ett sätt så att de krav som EU‑domstolen erinrat om i punkt 226 ovan kan uppfyllas (dom av den 2 mars 2021, A.B. m.fl. (Tillsättning av domare vid Högsta domstolen – Rättsmedel), C‑824/18, EU:C:2021:153, punkt 123 och där angiven rättspraxis), framgår det inte av uppgifterna i respektive begäran om förhandsavgörande att villkoren för utnämningen av de domare i Författningsdomstolen som meddelat domarna i fråga strider mot dessa krav.

235    Det ska vidare påpekas att det av samma uppgifter framgår att det i artikel 142.2 i den rumänska grundlagen föreskrivs att domare i Författningsdomstolen ska ”utses för en tid av nio år som inte kan förlängas eller förnyas”. Enligt artikel 145 i grundlagen ska domarna ”vara oavhängiga vid utövande av sitt uppdrag. De får inte avsättas så länge deras förordnande varar”. I artikel 143 i grundlagen fastställs dessutom villkoren för utnämning av domare i Författningsdomstolen genom att det i detta avseende krävs att de ska ha ”högre juridisk utbildning, hög yrkeskompetens och minst 18 års erfarenhet av juridisk verksamhet eller verksamhet inom högre juridisk utbildning”. Enligt artikel 144 i grundlagen är uppdraget som domare vid Författningsdomstolen oförenligt ”med alla andra offentliga och privata uppdrag, med undantag för pedagogiska arbetsuppgifter inom högre juridisk utbildning”.

236    Det ska i förevarande fall tilläggas att den omständigheten att organ som lyder under verkställande och lagstiftande myndigheter kan vända sig till Författningsdomstolen hänger samman med karaktären och funktionen hos en domstol som har inrättats för att avgöra konflikter av konstitutionell art. Detta kan inte i sig utgöra en omständighet som gör det möjligt att ifrågasätta dess oberoende i förhållande till dessa myndigheter.

237    När det gäller frågan huruvida Författningsdomstolen agerat på ett oberoende och opartiskt sätt i de mål som gav upphov till de aktuella domarna, kan den enda omständighet som de hänskjutande domstolarna har åberopat, nämligen att Författningsdomstolen överskridit sin behörighet på bekostnad av den dömande makten i Rumänien och gjort en godtycklig tolkning av den relevanta nationella lagstiftningen inte, även om den skulle visa sig vara riktig, styrka att Författningsdomstolen inte uppfyller kraven på oberoende och opartiskhet som det erinrats om i punkterna 224–230 ovan. Respektive begäran om förhandsavgörande innehåller nämligen inga andra detaljerade uppgifter som visar att dessa domar har meddelats i ett sammanhang som ger upphov till legitima tvivel om huruvida Författningsdomstolen har iakttagit dessa krav fullt ut.

238    Vad för det andra gäller det disciplinära ansvar som domare i de allmänna domstolarna enligt den aktuella nationella lagstiftningen kan ådra sig om de inte följer Författningsdomstolens avgöranden, kan skyddet för domstolarnas oavhängighet inte innebära att det är helt uteslutet att disciplinansvar för en domare i vissa exceptionella fall kan aktualiseras till följd av domstolsavgöranden som denne har meddelat. Det är nämligen uppenbart att ett sådant krav på oavhängighet inte syftar till att främja domares eventuella allvarliga oursäktliga handlingar, exempelvis bestående i att avsiktligt och i ond tro eller till följd av särskilt grov och uppenbar oaktsamhet åsidosätta de nationella och unionsrättsliga regler som de ska säkerställa efterlevnaden av, eller godtyckliga avgöranden eller rättsvägran, när de har anförtrotts den dömande makten och därvid ska avgöra de tvister som anhängiggörs av enskilda (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 137).

239    För att bevara denna oavhängighet och för att undvika att regelverket med disciplinåtgärder används för att kringgå dess legitima syften, som ett medel för politisk kontroll av innehållet i domstolarnas avgöranden eller för att utöva påtryckningar mot domare, är det dock nödvändigt att den omständigheten att ett domstolsavgörande innehåller ett eventuellt fel avseende tolkningen och tillämpningen av nationella och unionsrättsliga bestämmelser, eller avseende bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen, inte i sig kan leda till att den berörda domaren ådrar sig disciplinansvar (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 138 och där angiven rättspraxis).

240    Det är följaktligen viktigt att en domares disciplinära ansvar på grund av ett av dennes avgöranden begränsas till sådana exceptionella fall som de som nämns i punkt 238 ovan och som härvidlag definieras genom objektiva och kontrollerbara kriterier kopplade till kraven på god rättskipning, samt genom garantier som syftar till att avvärja risken för yttre påtryckningar på innehållet i domstolarnas avgöranden och som således gör det möjligt att utesluta allt rimligt tvivel som enskilda rättssubjekt skulle kunna hysa beträffande de berörda domarnas pålitlighet och neutralitet i förhållande till de intressen som bryts mot varandra (dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 139 och där angiven rättspraxis).

241    I förevarande fall framgår det inte av uppgifterna i respektive begäran om förhandsavgörande att det disciplinära ansvaret för domare vid de nationella allmänna domstolarna för åsidosättande av Författningsdomstolens avgöranden, som föreskrivs i artikel 99 ș i lag nr 303/2004, vars lydelse inte innehåller något annat villkor, är begränsat till de helt exceptionella fall som nämns i punkt 238 ovan, i strid med den rättspraxis som det erinras om i punkterna 239 och 240 ovan.

242    Av detta följer att artiklarna 2 och 19.1 andra stycket FEU samt beslut 2006/928 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken de allmänna domstolarna är bundna av författningsdomstolens avgöranden, förutsatt att nationell rätt säkerställer att författningsdomstolen har en oberoende ställning i förhållande till bland annat den lagstiftande och den verkställande makten, såsom krävs enligt dessa bestämmelser. Däremot utgör dessa bestämmelser i EU-fördraget och nämnda beslut hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken varje åsidosättande av den nationella författningsdomstolens avgöranden kan medföra disciplinansvar för domarna i de nationella allmänna domstolarna.

243    Under dessa omständigheter, och i de mål där den nationella lagstiftning eller praxis som är i fråga i det nationella målet utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, är det inte nödvändigt att göra en separat prövning av artikel 47 i stadgan för att besvara de hänskjutande domstolarnas frågor och för att avgöra de mål som anhängiggjorts vid dem, eftersom detta endast skulle kunna bekräfta den slutsats som anges i punkten ovan.

–       Unionsrättens företräde

244    De hänskjutande domstolarna har påpekat att Författningsdomstolens praxis enligt de aktuella domarna, som de tvivlar på är förenlig med unionsrätten, enligt artikel 147.4 i den rumänska grundlagen är bindande och ska iakttas av de nationella domstolarna, vid äventyr av att deras ledamöter annars åläggs en disciplinpåföljd enligt artikel 99 ș i lag nr 303/2004. Under dessa omständigheter önskar de få klarlagt huruvida principen om unionsrättens företräde utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning eller praxis och tillåter att en nationell domstol underlåter att tillämpa en sådan rättspraxis, utan att dess ledamöter riskerar disciplinpåföljder.

245    Det ska i detta hänseende erinras om att EU-domstolen i sin fasta praxis avseende EEG‑fördraget redan har slagit fast att gemenskapsfördragen, till skillnad från vanliga internationella fördrag, har infört en ny rättsordning som införlivades med medlemsstaternas rättssystem när fördragen trädde i kraft och som är bindande för deras domstolar. Denna nya rättsordning, till förmån för vilken medlemsstaterna inom de områden som bestäms genom fördragen har inskränkt sina suveräna rättigheter och skapat ett regelverk som är tillämpligt inte bara på dem själva utan även deras medborgare är utrustad med egna institutioner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 februari 1963, van Gend & Loos, 26/62, EU:C:1963:1, s. 23, och dom av den 15 juli 1964, Costa, 6/64, EU:C:1964:66, s. 1158 och 1159).

246    I sin dom av den 15 juli 1964, Costa (6/64, EU:C:1964:66, s. 1158–1160), slog domstolen fast principen om gemenskapsrättens företräde, vilken ska förstås så, att denna rätt ges företräde framför medlemsstaternas nationella rätt. Domstolen har i detta avseende konstaterat att införandet genom EEG‑fördraget av en egen rättsordning, som godtagits av medlemsstaterna på grundval av ömsesidighet, får till följd att de inte mot denna rättsordning kan göra gällande en senare ensidig åtgärd eller nationella rättsregler, av vilka slag de än är. Den rättsordningen skulle då förlora sin gemenskapskaraktär och den rättsliga grunden för själva gemenskapen sättas i fråga. Dessutom kan genomförandet av gemenskapsrätten inte variera från en stat till en annan på grund av senare nationell lagstiftning utan att äventyra förverkligandet av EEG‑fördragets mål och utan att leda till en diskriminering på grund av nationalitet som är förbjuden genom det fördraget.

247    I punkt 21 i yttrande 1/91 (EES-avtalet – I) av den 14 december 1991 (EU:C:1991:490), slog domstolen fast att EEG‑fördraget, även om det ingåtts i form av ett internationellt avtal, inte desto mindre utgör en rättslig gemenskaps konstitutionella urkund och att de väsentliga kännetecknen för den sålunda skapade gemenskapsrättsordningen särskilt utgörs av dess företräde framför medlemsstaternas rättsordningar och den direkta effekten hos en hel rad bestämmelser som tillämpas på såväl medlemsstaternas medborgare som medlemsstaterna själva.

248    Dessa väsentliga särdrag i unionens rättsordning och vikten av att iaktta unionsrätten har för övrigt bekräftats genom ratificeringen, utan förbehåll, av fördragen om ändring av EEG‑fördraget och särskilt Lissabonfördraget. Vid antagandet av detta fördrag var nämligen konferensen med företrädare för medlemsstaternas regeringar skyldig att i sin förklaring nr 17 om företräde, som fogats till slutakten från den regeringskonferens som antog Lissabonfördraget (EUT C 326, 2012, s. 346), uttryckligen erinra om att fördragen och den rätt som antas av unionen på grundval av fördragen i enlighet med EU-domstolens fasta rättspraxis har företräde framför medlemsstaternas rätt på de villkor som fastställs i nämnda rättspraxis.

249    Det ska tilläggas att artikel 4.2 FEU föreskriver att unionen ska respektera medlemsstaternas likhet inför fördragen. Unionen kan endast iaktta en sådan likhet om medlemsstaterna, i enlighet med principen om unionsrättens företräde, inte kan göra gällande en ensidig åtgärd mot unionens rättsordning, oavsett vilken åtgärd det är fråga om.

250    Efter det att Lissabonfördraget trädde i kraft har domstolen upprepade gånger bekräftat tidigare rättspraxis angående principen om unionsrättens företräde, en princip som ålägger samtliga myndigheter i medlemsstaterna att säkerställa unionsbestämmelsernas fulla verkan, varvid medlemsstaternas nationella rätt inte kan påverka unionsbestämmelsernas verkan i medlemsstaterna (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 244 och där angiven rättspraxis, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 156, och dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

251    Enligt principen om unionsrättens företräde får den omständigheten att en medlemsstat åberopar nationella bestämmelser, oavsett om det är fråga om konstitutionella sådana eller inte, inte undergräva unionsrättens enhetlighet och effektivitet. Enligt fast rättspraxis har principen om unionsrättens företräde nämligen verkningar gentemot samtliga organ i en medlemsstat, och nationella bestämmelser, inbegripet grundlagsbestämmelser, kan inte utgöra hinder för detta (dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 245 och där angiven rättspraxis, dom av den 6 oktober 2021, W.Ż. (Högsta domstolens avdelning för extraordinär kontroll och offentliga angelägenheter – Tillsättning), C‑487/19, EU:C:2021:798, punkt 157, och dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

252    Principen om unionsrättens företräde innebär att den nationella domstol som inom ramen för sin behörighet ska tillämpa unionsbestämmelser är skyldig att, om det inte är möjligt att tolka nationell rätt i enlighet med kraven i unionsrätten, säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan i det anhängiggjorda målet genom att, med stöd av sin egen behörighet, vid behov underlåta att tillämpa nationell lagstiftning eller praxis, även senare sådan, som strider mot unionsbestämmelser med direkt effekt, utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna genom ett lagstiftningsförfarande eller annat konstitutionellt förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkterna 247 och 248, och dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 80).

253    Vad gäller de unionsbestämmelser som förevarande respektive begäran om förhandsavgörande avser, framgår det av domstolens praxis att artikel 19.1 andra stycket FEU, artikel 325.1 FEUF och de riktmärken som anges i bilagan till beslut 2006/928 är formulerade i klara och precisa ordalag och är ovillkorliga och därmed har direkt effekt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2017 M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkterna 38 och 39, och dom av den 18 maj 2021, Asociaţia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkterna 249 och 250).

254    Det ska i detta sammanhang erinras om att det av artikel 19 FEU följer att det, även om det ankommer på de nationella domstolarna och EU-domstolen att säkerställa att unionsrätten tillämpas fullt ut i samtliga medlemsstater och att säkerställa det effektiva domstolsskydd som enskilda ska ges enligt unionsrätten, är EU-domstolen som har exklusiv behörighet att slutgiltigt tolka unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 september 2021, Republiken Moldavien, C‑741/19, EU:C:2021:655, punkt 45). Vid utövandet av denna behörighet ankommer det i slutändan på EU-domstolen att precisera räckvidden av principen om unionsrättens företräde beträffande de relevanta bestämmelserna i unionsrätten. Denna räckvidd kan inte vara beroende av hur bestämmelser i nationell rätt tolkas eller av en nationell domstols tolkning av unionsrättsliga bestämmelser vilken inte överensstämmer med EU-domstolens tolkning. För detta ändamål skapar förfarandet för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, vilket utgör kärnan i det domstolssystem som har inrättats genom fördragen, en dialog mellan EU-domstolen och domstolarna i medlemsstaterna, för att garantera en enhetlig tolkning av unionsrätten och därigenom göra det möjligt att säkerställa unionsrättens koherens, fulla verkan och autonomi samt slutligen den specifika karaktären hos den rättsordning som inrättats genom fördragen (dom av den 6 mars 2018, Achmea, C‑284/16, EU:C:2018:158, punkt 37 och där angiven rättspraxis, och dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 27).

255    I förevarande fall har de hänskjutande domstolarna påpekat att de enligt den rumänska grundlagen är bundna av den rättspraxis som följer av de aktuella domarna från Författningsdomstolen och att de, vid äventyr av att deras ledamöter riskerar disciplinförfarande eller disciplinpåföljder, inte kan underlåta att tillämpa denna praxis, även om de, mot bakgrund av en dom i ett mål om förhandsavgörande från EU-domstolen, anser att nämnda praxis strider mot unionsrätten.

256    EU-domstolen erinrar om att en dom som den meddelat i ett mål om förhandsavgörande är bindande för den nationella domstolen när denna avgör det nationella målet, såvitt avser tolkningen av de berörda unionsbestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, PFE, C‑689/13, EU:C:2016:199, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

257    En nationell domstol som har utnyttjat möjligheten eller fullgjort skyldigheten att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen med stöd av artikel 267 FEUF kan därför inte vara förhindrad att omedelbart tillämpa unionsrätten på ett sätt som står i överensstämmelse med EU-domstolens avgörande eller praxis, utan att den ändamålsenliga verkan av den bestämmelsen försvagas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 1978, Simmenthal, 106/77, EU:C:1978:49, punkt 20, och dom av den 5 april 2016, PFE, C‑689/13, EU:C:2016:199, punkt 39). Det ska tilläggas att befogenheten att, vid tidpunkten för denna rättstillämpning, göra allt som är nödvändigt för att underlåta att tillämpa nationell lagstiftning eller praxis som kan hindra unionsbestämmelsernas fulla verkan är en integrerad del av de nationella domstolarnas uppgift inom unionen att inom ramen för sin behörighet tillämpa de unionsrättsliga bestämmelserna, vilket innebär att utövandet av denna befogenhet utgör en garanti som ingår i domarnas oavhängighet enligt artikel 19.1 andra stycket FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 59, och dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 91.

258    All nationell lagstiftning eller praxis som kan leda till att unionsrättens verkan försvagas, på grund av att den domstol som är behörig att tillämpa denna rätt förvägras möjligheten att vid tidpunkten för tillämpningen göra allt som erfordras för att sätta åt sidan nationella bestämmelser eller praxis som kan tänkas hindra unionsbestämmelsernas fulla verkan, är följaktligen oförenlig med de krav som följer av unionsrättens karaktär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2010, Melki och Abdeli, C‑188/10 och C‑189/10, EU:C:2010:363, punkt 44 och där angiven rättspraxis, dom av den 5 april 2016, PFE, C‑689/13, EU:C:2016:199, punkt 41, och dom av den 4 december 2018, Minister for Justice and Equality och Commissioner of An Garda Síochána, C‑378/17, EU:C:2018:979, punkt 36).

259    En nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken avgöranden från den nationella författningsdomstolen är bindande för de allmänna domstolarna, trots att dessa, mot bakgrund av en dom som EU-domstolen meddelat i ett mål om förhandsavgörande, anser att den rättspraxis som följer av dessa avgöranden i grundlagsfrågor strider mot unionsrätten, är ägnad att hindra dessa domstolar från att säkerställa att unionsrättens krav får full verkan. Effekten av detta hinder kan förstärkas av att ett eventuellt åsidosättande av denna rättspraxis i grundlagsfrågor kvalificeras som en disciplinförseelse i nationell rätt.

260    Det ska i detta sammanhang påpekas att artikel 267 FEUF utgör hinder för varje nationell lagstiftning eller praxis som kan hindra de nationella domstolarna från att, beroende på omständigheterna, använda sig av möjligheten eller fullgöra skyldigheten enligt artikel 267 FEUF att begära förhandsavgörande från EU‑domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 april 2016, PFE, C‑689/13, EU:C:2016:199, punkterna 32–34 och där angiven rättspraxis, dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 103, och dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 93). Enligt den rättspraxis som det erinras om i punkt 227 ovan utgör för övrigt den omständigheten att nationella domare inte utsätts för disciplinära förfaranden eller disciplinåtgärder för att ha utövat möjligheten att vända sig till EU-domstolen med stöd av artikel 267 FEUF, vilken omfattas av deras exklusiva behörighet, en garanti som är en inneboende del av deras oavhängighet. Om en nationell domstol, efter EU-domstolens svar, skulle finna att praxis från den nationella författningsdomstolen strider mot unionsrätten, kan den omständigheten att den nationella domstolen, i enlighet med principen om unionsrättens företräde, underlåter att tillämpa nämnda rättspraxis inte heller på något sätt medföra att domaren ådrar sig disciplinansvar.

261    I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att disciplinära förfaranden inletts med stöd av artikel 99 ș i lag nr 303/2004 mot vissa domare vid de hänskjutande domstolarna till följd av att de framställt deras begäran om förhandsavgörande. För det fall EU-domstolens svar skulle föranleda dessa domstolar att underlåta att tillämpa Författningsdomstolens praxis enligt de aktuella domarna, tycks det inte heller, mot bakgrund av den praxis från Författningsdomstolen som avses i punkt 58 ovan, kunna uteslutas att domarna i de domstolarna riskerar disciplinåtgärder.

262    Av detta följer att principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken de nationella allmänna domstolarna är bundna av domar från den nationella författningsdomstolen och därför inte, utan att göra sig skyldiga till en disciplinförseelse, med stöd av sin egen behörighet kan underlåta att tillämpa den rättspraxis som följer av dessa domar, trots att de mot bakgrund av en dom från EU-domstolen finner att denna rättspraxis strider mot artikel 19.1 andra stycket FEU, artikel 325.1 FEUF eller beslut 2006/928.

263    Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra och den tredje frågan i målen C‑357/19, C‑379/19, C‑811/19 och C‑840/19 samt den enda frågan i mål C‑547/19 besvaras enligt följande.

–        Artiklarna 2 och 19.1 andra stycket FEU samt beslut 2006/928 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken de allmänna domstolarna är bundna av den nationella författningsdomstolens avgöranden, förutsatt att nationell rätt säkerställer att författningsdomstolen har en oberoende ställning i förhållande till bland annat den lagstiftande och den verkställande makten, såsom krävs enligt dessa bestämmelser. Däremot utgör dessa bestämmelser i EU-fördraget och nämnda beslut hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken varje åsidosättande av den nationella författningsdomstolens avgöranden kan medföra disciplinansvar för domarna i de nationella allmänna domstolarna.

–        Principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken de nationella allmänna domstolarna är bundna av domar från den nationella författningsdomstolen och därför inte, utan att göra sig skyldiga till en disciplinförseelse, med stöd av sin egen behörighet kan underlåta att tillämpa den rättspraxis som följer av dessa domar, trots att de mot bakgrund av en dom från EU-domstolen finner att denna rättspraxis strider mot artikel 19.1 andra stycket FEU, artikel 325.1 FEUF eller beslut 2006/928.

 Rättegångskostnader

264    Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på de hänskjutande domstolarna att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

1)      Kommissionens beslut 2006/928/EG av den 13 december 2006 om inrättande av en mekanism för samarbete och kontroll av Rumäniens framsteg vid uppfyllandet av de särskilda riktmärkena för reformen av rättsväsendet och kampen mot korruption är till alla delar bindande för Rumänien så länge det inte har upphävts. De riktmärken som anges i beslutets bilaga syftar till att säkerställa att Rumänien iakttar rättsstatsprincipen i artikel 2 FEU, och dessa riktmärken är bindande för nämnda medlemsstat, i det att medlemsstaten är skyldig att vidta lämpliga åtgärder för att genomföra dessa riktmärken och därvid i vederbörlig ordning, i enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, beakta de rapporter som upprättas av kommissionen på grundval av nämnda beslut, särskilt de rekommendationer som anges i nämnda rapporter.

2)      [Rättad lydelse enligt beslut av den 15 mars 2022] Artikel 325.1 FEUF, jämförd med artikel 2 i konventionen som utarbetats på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska unionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, undertecknad i Bryssel den 26 juli 1995 samt beslut 2006/928 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken domar om korruption och mervärdesskattebedrägeri som i första instans inte meddelats av dömande sammansättningar som är specialiserade på detta område eller, i högre instans, av dömande sammansättningar där samtliga ledamöter utsetts genom lottning är absolut ogiltiga, så att de berörda målen om korruption och mervärdesskattebedrägeri – i förekommande fall efter ett resningsförfarande mot den slutliga domen – måste prövas på nytt i första och/eller andra instans, förutsatt att tillämpning av en sådan nationell lagstiftning eller praxis är ägnad att skapa en risk för systemisk straffrihet för gärningar som utgör allvarliga bedrägeribrott riktade mot unionens ekonomiska intressen eller korruptionsbrott i allmänhet. Skyldigheten att se till att sådana brott är föremål för effektiva och avskräckande straffrättsliga påföljder befriar inte den hänskjutande domstolen från skyldigheten att kontrollera att de grundläggande rättigheter som garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna iakttas. Den hänskjutande domstolen kan inte tillämpa en nationell standard för skydd av de grundläggande rättigheterna som medför en sådan risk för systemisk straffrihet.

3)      Artiklarna 2 och 19.1 andra stycket FEU samt beslut 2006/928 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken de allmänna domstolarna är bundna av den nationella författningsdomstolens avgöranden, förutsatt att nationell rätt säkerställer att författningsdomstolen har en oberoende ställning i förhållande till bland annat den lagstiftande och den verkställande makten, såsom krävs enligt dessa bestämmelser. Däremot utgör dessa bestämmelser i EU-fördraget och nämnda beslut hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken varje åsidosättande av den nationella författningsdomstolens avgöranden kan medföra disciplinansvar för domarna i de nationella allmänna domstolarna.

4)      Principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning eller praxis enligt vilken de nationella allmänna domstolarna är bundna av domar från den nationella författningsdomstolen och därför inte, utan att göra sig skyldiga till en disciplinförseelse, med stöd av sin egen behörighet kan underlåta att tillämpa den rättspraxis som följer av dessa domar, trots att de mot bakgrund av en dom från EU-domstolen finner att denna rättspraxis strider mot artikel 19.1 andra stycket FEU, artikel 325.1 FEUF eller beslut 2006/928.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: rumänska.