Mål C‑216/22
A.A.
mot
Bundesrepublik Deutschland
(begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgericht Sigmaringen)
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 8 februari 2024
”Begäran om förhandsavgörande – Gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Direktiv 2013/32/EU – Artikel 33.2 d samt artikel 40.2 och 40.3 – Efterföljande ansökan – Villkor för att avvisa en sådan ansökan – Begreppet ’nya fakta eller uppgifter’ – Domstolens dom avseende en fråga om tolkningen av unionsrätten – Artikel 46 – Rätt till ett effektivt rättsmedel – Den nationella domstolens behörighet att i sak pröva en sådan ansökan för det fall avvisningsbeslutet var rättsstridigt – Processuella garantier – Artikel 14.2”
1. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Förfaranden för beviljande och återkallande av internationellt skydd – Direktiv 2013/32 – Förfarande för prövning av en ansökan om internationellt skydd – Ansökan som medlemsstaterna får anse inte kan tas upp till prövning – Grund – Efterföljande ansökan som inte innehåller några nya fakta eller uppgifter – Begreppet ny uppgift – Avgörande från domstolen som är relevant för prövningen av huruvida villkoren för att beviljas internationellt skydd är uppfyllda – Det ifrågavarande avgörandet avser tolkningen av en bestämmelse som redan var i kraft när ett tidigare beslut antogs – Omfattas – Tidpunkten för avgörandet – Saknar betydelse
(Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32, artiklarna 2 f, 33.2 d, 40.2 och 40.3)
(se punkterna 38, 40, 44, 49 och 54 samt punkt 1 i domslutet)
2. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Förfaranden för beviljande och återkallande av internationellt skydd – Direktiv 2013/32 – Överklagande av ett beslut angående en ansökan om internationellt skydd – Rätt till ett effektivt rättsmedel – Upphävande av ett beslut att avvisa en efterföljande ansökan – Skyldighet att återförvisa prövningen av ansökan om internationellt skydd till den beslutande myndigheten – Föreligger inte – Möjlighet för medlemsstaterna att bemyndiga sina domstolar att själva pröva ansökan – Villkor – Iakttagande av de garantier som föreskrivs i kapitel II i direktiv 2013/32
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47; Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32, artiklarna 40.3, 46.1 a ii och 46.3)
(se punkterna 58–65 och 67 samt punkt 2 i domslutet)
Resumé
Till följd av en begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgericht Sigmaringen (Förvaltningsdomstolen i Sigmaringen, Tyskland) uttalar sig EU-domstolen (Stora avdelningen) om huruvida en dom som den meddelat inom ramen för ett förfarande om förhandsavgörande utgör en ny uppgift som innebär att en efterföljande asylansökan inte ska avvisas, utan prövas i sak.
Den 26 juli 2017 ansökte en syrisk medborgare om asyl i Tyskland. Vid sin intervju med den tyska behöriga myndigheten uppgav han att han fullgjort sin militärtjänstgöring i Syrien mellan år 2003 och 2005 och att han lämnat detta land av fruktan för att åter bli inkallad till militärtjänstgöring, eller att bli fängslad om han vägrade att inställa sig för sådan tjänstgöring.
Genom beslut av den 16 augusti 2017 beviljade den tyska behöriga myndigheten sökanden subsidiärt skydd, men avslog hans ansökan om att beviljas flyktingstatus. Nämnda myndighet uppgav bland annat att eftersom sökanden hade lämnat Syrien innan han inkallades för att ansluta sig till syriska armén, fanns det ingen anledning att tro att han skulle betraktas som desertör eller motståndare mot regimen. Han hade för övrigt inte visat att det var inkallelsen som fått honom att lämna landet; han hade nämligen endast rent allmänt åberopat den farliga situation som rådde på grund av kriget i Syrien.
Sökanden överklagade inte detta beslut, som vann laga kraft. Den 15 januari 2021 lämnade han in en ny asylansökan (en efterföljande ansökan), med åberopande av EU-domstolen dom av den 19 november 2020, Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl).(1) Han gjorde gällande att EU-domstolen i denna dom slagit fast att under vissa omständigheter föreligger en ”stark presumtion” för att en vägran att fullgöra militärtjänst har samband med något av de skäl till förföljelse som anges i artikel 10 i direktiv 2011/95.(2)
Genom beslut av den 22 mars 2021 avvisade den tyska behöriga myndigheten sökandens efterföljande asylansökan, med motiveringen att den åberopade domen från EU-domstolen inte medförde någon skyldighet för myndigheten att pröva ansökan i sak.
Sökanden överklagade detta beslut till Förvaltningsdomstolen i Sigmaringen, som också är den hänskjutande domstolen i förevarande mål. Nämnda domstol hyste nämligen tvivel om huruvida ett avgörande från EU-domstolen som endast ger en tolkning av unionsrättsliga bestämmelser som redan var i kraft när ett beslut avseende en tidigare ansökan antogs kan utgöra sådana ”nya fakta eller uppgifter” som medför att en efterföljande asylansökan inte får avvisas.
Domstolens bedömning
Domstolen erinrar inledningsvis om att det följer av ordalydelsen i och syftet med artikel 33.2 i direktiv 2013/32, samt direktivets systematik, att möjligheten att avvisa en ansökan om internationellt skydd enligt denna bestämmelse utgör ett undantag från skyldigheten att pröva en sådan ansökan i sak. Domstolen har således redan konstaterat att det följer såväl av att uppräkningen i nyssnämnda bestämmelse är uttömmande som av att avvisningsgrunderna i denna uppräkning har karaktären av undantag, att dessa grunder ska tolkas restriktivt.(3) Omvänt ska de fall då det följer av direktiv 2013/32 att en efterföljande ansökan kan tas upp till prövning tolkas extensivt.
Det framgår dessutom av själva ordalydelsen i artikel 33.2 d i direktiv 2013/32, och i synnerhet av uttrycket ”nya fakta eller uppgifter”, att denna bestämmelse inte endast avser förändringar av de faktiska omständigheterna i en sökandes personliga situation eller i dennes ursprungsland, utan även nya rättsliga omständigheter.
Av praxis framgår bland annat att en efterföljande ansökan inte får avvisas med stöd av artikel 33.2 d i direktiv 2013/32(4) när den beslutande myndigheten, i den mening som avses i det direktivet,(5) konstaterar att det lagakraftvunna beslutet att avslå den tidigare ansökan strider mot unionsrätten. Den beslutande myndigheten är skyldig att konstatera att så är fallet när oförenligheten med unionsrätten följer av en dom från EU-domstolen eller har konstaterats av en nationell domstol.(6)
Härav följer, att i det särskilda sammanhang som direktiv 2013/32 ingår kan varje dom från EU-domstolen omfattas av begreppet ny uppgift, i den mening som avses i artikel 33.2 d samt artikel 40.2 och 40.3 i nämnda direktiv.(7) Denna slutsats gör sig gällande oberoende av huruvida den aktuella domen meddelades före eller efter det att beslutet avseende den tidigare ansökan antogs, eller om det i denna dom har slagits fast att en nationell bestämmelse som ligger till grund för beslutet är oförenlig med unionsrätten, eller om domen endast medför en tolkning av unionsrätten, inbegripet de unionsrättsliga bestämmelser som redan var i kraft när nämnda beslut antogs.
För att en efterföljande ansökan ska kunna tas upp till prövning krävs emellertid, enligt artikel 40.3 i direktiv 2013/32, också att dessa nya fakta eller uppgifter ”på ett avgörande sätt bidrar till sökandens möjligheter att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv [2011/95]”.
Härav följer att varje avgörande från domstolen, inklusive ett avgörande som endast ger en tolkning av unionsrättsliga bestämmelser som redan var i kraft när ett beslut avseende en tidigare asylansökan antogs, utgör nya fakta eller uppgifter i den mening som avses i artikel 33.2 d samt artikel 40.2 och 40.3 i direktiv 2013/32, oavsett vid vilken tidpunkt det ifrågavarande avgörandet meddelades, om det på ett avgörande sätt bidrar till sökandens möjligheter att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd.