Mål C‑566/22
Inkreal s. r. o.
mot
Dúha reality s. r. o.
(begäran om förhandsavgörande från Najvyšší súd Slovenskej republiky)
Domstolens dom (första avdelningen) av den 8 februari 2024
”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Tillämpningsområde – Artikel 25 – Avtal om domstols behörighet – Avtalsparter med säte i samma medlemsstat – Domstolen i en annan medlemsstat tilldelas behörighet att pröva tvister som uppkommit till följd av parternas avtalsförhållande – Anknytning till ett annat land”
Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Tillämpningsområde – Huruvida anknytning till ett annat land föreligger – Prorogationsklausul – Avtal om domstols behörighet – Avtalsparter med säte i samma medlemsstat – Tilldelning av behörighet för domstolarna i en annan medlemsstat att pröva tvister som uppkommit till följd av detta avtal utan någon annan anknytning till denna andra medlemsstat – Omfattas
(Europaparlamentets och rådets förordningar nr 1896/2006, artikel 3.1, och nr 1215/2012, skäl 3 och 26 samt artikel 25.1)
(se punkterna 17–25, 28, 32, 33 och 39 samt domslutet)
Resumé
Domstolen har vid prövningen av en begäran om förhandsavgörande i en tvist om internationell behörighet klargjort tillämpningen av Bryssel Ia-förordningen(1) på avtal om domstols behörighet vad gäller frågan om anknytning till ett annat land.
FD, som är bosatt i Slovakien, och Dúha reality, ett bolag bildat enligt slovakisk rätt med säte i Slovakien, ingick mellan åren 2016 och 2017 två avtal om penninglån som innehöll en prorogationsklausul enligt vilken en tvist som inte kunde lösas genom skiljeförfarande skulle ”avgöras inom ramen för ett domstolsförfarande vid den tjeckiska domstol som har materiell och territoriell behörighet”.
FD överlät år 2021 sina fordringar som uppstått till följd av penninglåneavtalet till Inkreal, ett bolag med säte i Slovakien. Eftersom Dúha reality inte hade betalat tillbaka lånen, väckte Inkreal talan vid Nejvyšší soud (Högsta domstolen, Republiken Tjeckien) och yrkade bland annat att det skulle fastställas vilken domstol som var territoriellt behörig att pröva målet i sak. Denna talan väcktes med stöd av prorogationsklausulerna i låneavtalen, vilka Inkreal ansåg vara giltiga avtal om domstols behörighet i enlighet med Bryssel Ia-förordningen.
Den nationella domstolen påpekade att det enligt EU-domstolens praxis krävs en anknytning till ett annat land för att Bryssel Ia-förordningen ska vara tillämplig. Den domstolen önskar genom sin begäran om förhandsavgörande få klarhet i huruvida förordningen är tillämplig på den aktuella situationen i det nationella målet, där anknytningen till ett annat land är begränsad till ett avtal om domstols behörighet enligt vilket domstolarna i en annan medlemsstat än den där parterna har sitt säte ska vara behöriga.
Domstolens bedömning
Domstolen noterar inledningsvis att ordalydelsen i artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen, som reglerar avtal om domstols behörighet(2), inte utgör hinder för att ett avtal om domstols behörighet, varigenom avtalsparter med hemvist eller säte i samma medlemsstat avtalar om att domstolarna i en annan medlemsstat ska vara behöriga att pröva tvister som uppkommit till följd av rättsförhållandet dem emellan, omfattas av denna bestämmelse, även om någon annan anknytning till denna andra medlemsstat saknas.
Vad vidare gäller det sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår, följer det av fast rättspraxis att behörighetsreglerna i Bryssel Ia-förordningen endast kan tillämpas om det finns en anknytning till ett annat land. Detta begrepp definieras emellertid inte i förordningen.
Med hänvisning till det likvärdiga begreppet ”gränsöverskridande tvist”, vilket i artikel 3.1 i förordning nr 1896/2006(3) definieras som ”ett fall där åtminstone en av parterna har sin hemvist eller sin vanliga vistelseort i en annan stat än den medlemsstat där den domstol vid vilken talan väckts är belägen”, konstaterar domstolen att tvisten i det nationella målet motsvarar definitionen av detta begrepp. Parterna i denna tvist har nämligen säte i en annan medlemsstat än den medlemsstat där den domstol ligger, vid vilken talan väckts på grundval av det ifrågavarande avtalet om domstols behörighet. Tvisten i det nationella målet ger dessutom, i enlighet med domstolens fasta praxis avseende förekomsten av en anknytning till ett annat land, upphov till frågor rörande fastställandet av den internationella behörigheten, närmare bestämt frågan huruvida det är domstolarna i Republiken Tjeckien som är behöriga att avgöra tvisten eller domstolarna i Republiken Slovakien.
Den omständigheten att det föreligger ett avtal om behörighet varigenom domstolarna i en annan medlemsstat än den där avtalsparterna har sitt säte ges behörighet innebär under dessa omständigheter i sig att tvisten i det nationella målet har gränsöverskridande verkningar.
Domstolen påpekar slutligen att en tolkning av artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen, enligt vilken ett sådant avtal om domstols behörighet som det aktuella i det nationella målet omfattas av denna bestämmelse, svarar mot det mål att främja rättssäkerheten som eftersträvas med förordningen. Målet att främja rättssäkerheten skulle däremot äventyras om nämnda bestämmelse endast var tillämplig under förutsättning att det, utöver det avtal varigenom domstolarna i en annan medlemsstat gjordes behöriga, finns ytterligare omständigheter som kan visa att den ifrågavarande tvisten har gränsöverskridande verkningar. Detta skulle nämligen inte bara minska förutsebarheten för de avtalsslutande parterna i den domstol som är behörig att pröva deras tvist, utan även göra det mer komplicerat för den domstol vid vilken talan väckts att pröva sin egen behörighet.
Domstolen finner således att artikel 25.1 i Bryssel Ia-förordningen är tillämplig på ett avtal om domstols behörighet genom vilket avtalsparter med säte i en och samma medlemsstat avtalar om att domstolen i en annan medlemsstat ska vara behörig att pröva tvister som uppkommit till följd av deras avtalsförhållande, även om någon annan anknytning till denna andra medlemsstat saknas.