Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
NICHOLAS EMILIOU
föredraget den 8 februari 2024(1)
Mål C‑425/22
MOL Magyar Olaj- és Gázipari Nyrt.
mot
Mercedes-Benz Group AG
(begäran om förhandsavgörande från Kúria (Högsta domstolen, Ungern))
”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Domstols behörighet om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden – Skadeståndstalan för överträdelser av konkurrensrätten – Skada som vållats dotterbolagen – Den ort där skadan inträffade – Moderbolagets säte – Ekonomisk enhet”
I. Inledning
1. År 2016 antog Europeiska kommissionen ett beslut varigenom konstaterades att flera företag – däribland Mercedes-Benz Group AG (motparten) – genom att ha samverkat när det gällde fastställande av bruttolistpriser för medeltunga och tunga lastbilar hade överträtt det förbud som bland annat föreskrivs i artikel 101 FEUF.(2) Detta beslut har lett till flera fall av skadeståndstalan, varav några har gett upphov till begäranden om förhandsavgörande där EU-domstolen har ombetts att klargöra hur behörighetsbestämmelserna i förordning (EU) nr 1215/2012(3) ska tolkas, för att avgöra vid vilka domstolar som skadeståndstalan kan väckas.(4)
2. Den nu aktuella begäran om förhandsavgörande har en liknande bakgrund. Den nationella domstolen efterfrågar en tolkning av bestämmelserna i förordningen när det gäller huruvida – i korthet – ett moderbolag kan stödja sig på det konkurrensrättsliga begreppet ”ekonomisk enhet” för att fastställa att domstolarna där bolaget har sitt säte är behöriga pröva och fastställa det skadeståndsanspråk som uppkommit till följd av skada som vållats dess dotterbolag.
3. Mer specifikt utövar MOL Magyar Olaj- és Gázipari Nyrt. (klaganden), med säte i Ungern, kontroll över de företag som tillhör MOL-koncernen, vilka är registrerade i flera olika medlemsstater. Dessa dotterbolag har indirekt förvärvat lastbilar från motparten till priser som varit påstått snedvridna till följd av den överträdelse av konkurrensrätten som konstaterades i kommissionens beslut som hänvisas till ovan. I det nationella målet yrkar klaganden att de ungerska domstolarna ska förelägga motparten, med säte i Tyskland, att utge ersättning, för det överskjutande belopp som betalats till följd av överträdelsen av konkurrensreglerna.
4. Enligt förordning nr 1215/2012 styrs fastställandet av domstols behörighet av den allmänna regeln om svarandens hemvist.(5) Denna regel har flera undantag, bland annat ett som är tillämpligt på skadestånd utanför avtalsförhållanden (vilket är föremålet för talan målet vid den nationella domstolen), där behörighet också kan tilldelas domstolarna bland annat på den ort där den påstådda skadan uppkom.(6)
5. Både i första och andra instans fann domstolen att den särskilda behörighetsbestämmelsen emellertid inte kunde tillämpas i det nationella målet, och att de ungerska domstolarna därför inte hade internationell behörighet att pröva och fastställa klagandens anspråk. Skälet var i huvudsak att lastbilarna i fråga inte hade förvärvats av klaganden utan av dess dotterbolag (vilka i själva verket var de företag som hade lidit skada i form av konstlat höga priser). Mot denna bakgrund önskar Kúria (Högsta domstolen, Ungern) nu få klarhet i huruvida denna behörighet kan fastställas på grundval av att klaganden har sitt säte i Ungern. Den ställer sig också frågan om den omständigheten att vissa av de berörda dotterbolagen ännu inte ingick i klagandens koncern vid tidpunkten då de aktuella lastbilarna förvärvades är relevant för bedömningen.
6. Den hänskjutande domstolens frågor förefaller utgå från klagandens påstående att klagandens säte är den ort där skadan slutligen uppstått, eftersom klaganden och de berörda dotterbolagen tillhör samma ekonomiska enhet.
7. Detta begrepp har utvecklats inom konkurrensrätten och har bland annat använts för att förbättra dess tillämpning, vilket jag kommer att förklara närmare i detta förslag till avgörande. Det har framför allt åberopats i syfte att tillskriva en motpart ansvar för en överträdelse som i själva verket har begåtts av en annan person, under förutsättning att båda företagen ingår i samma ekonomiska enhet. Mot denna bakgrund är den centrala fråga som uppstår i det nu aktuella målet huruvida detta begrepp också kan åberopas för att fastställa domstols behörighet i samband med en skadeståndstalan, oavsett om klaganden är den (juridiska) person som inledningsvis åsamkades den ifrågavarande skadan.
II. Tillämpliga bestämmelser
8. I skäl 15 i förordning nr 1215/2012 anges att ”[b]ehörighetsbestämmelserna bör uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist. …”
9. Enligt skäl 16 i förordning nr 1215/2012 bör ”[p]rincipen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig … kompletteras med alternativa behörighetsgrunder i de fall där det finns en nära anknytning mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta en korrekt rättskipning. Detta kriterium om nära anknytning bör säkerställa ökad rättssäkerhet och förhindra att svaranden kan stämmas i en domstol i en medlemsstat som han eller hon inte rimligen kunde förutse. …”
10. I kapitel II i förordning nr 1215/2012 återfinns behörighetsbestämmelser. I avsnitt 1 i detta kapitel fastställs allmänna bestämmelser, bland annat artikel 4.1 i vilken föreskrivs att ”[o]m inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap”.
11. I artikel 5.1 i samma avsnitt anges följande: ”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i [kapitel II].”
12. Avsnitt 2 i kapitel II i förordning nr 1215/2012 behandlar ”särskilda behörighetsbestämmelser”. I avsnittet återfinns bland annat artikel 7.2, enligt vilken talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat ”[o]m talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, vid domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträffa”.
III. Bakgrund, det nationella målet och tolkningsfrågorna
13. I sitt beslut av den 19 juli 2016 fann kommissionen att motparten, med säte i Tyskland, tillsammans med andra företag, hade deltagit i en kartell mellan den 17 januari 1997 och den 18 januari 2011 genom att komma överens om bruttolistpriser för medelstora lastbilar och tunga lastbilar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), vilket utgjorde en fortlöpande överträdelse av det förbud som fastställs i artikel 101 FEUF och i artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.(7) Kommissionen drog slutsatsen att överträdelsen omfattade hela EES.
14. Klaganden är ett bolag med säte i Ungern. Det ansvarar för verksamheten i de företag som tillhör MOL-koncernen. Klaganden är antingen majoritetsaktieägare, eller har på annat sätt ensam kontroll över flera företag, såsom MOLTRANS, med säte i Ungern, INA, med säte i Kroatien, Panta och Nelsa, med säte i Italien, ROTH, med säte i Österrike, och SLOVNAFT, med säte i Slovakien. Under den överträdelseperiod som fastställdes i kommissionens beslut förvärvade dessa dotterbolag indirekt, antingen genom ägande eller genom leasing, 71 lastbilar från motparten i flera medlemsstater.
15. Klaganden yrkade, inför Fővárosi Törvényszék (Allmänna domstolen för Budapest, Ungern) (nedan kallad förstainstansdomstolen), att motparten skulle förpliktas att betala 530 851 euro jämte ränta och kostnader, med motiveringen att detta var det belopp som dess dotterbolag hade betalat för mycket till följd av det konkurrensbegränsande beteende som hade konstaterats i kommissionens beslut. Klaganden stödde sig på begreppet ekonomisk enhet när den argumenterade för dotterbolagens skadeståndsanspråk gentemot motparten. I detta syfte avsåg klaganden att fastställa att ungerska domstolar var behöriga enligt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, genom att hävda att dess säte, i egenskap av centrum för koncernens ekonomiska och finansiella intressen, var den ort där skadan, i den mening om avses i den bestämmelsen, slutligen hade inträffat.
16. Motparten invände mot detta och menade att de ungerska domstolarna saknade behörighet.
17. Förstainstansdomstolen biföll denna invändning och konstaterade att den särskilda behörighetsbestämmelsen i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas strikt och endast får tillämpas om det finns en särskilt nära koppling mellan den domstol vid vilken talan väcks och föremålet för tvisten. Förstainstansdomstolen fann att det inte var klaganden som hade betalat de konstlat höga priserna utan dess dotterbolag (vilka därmed hade vållats skada genom den snedvridna konkurrensen i fråga). Den skada som klaganden lidit var emellertid enbart ekonomisk, vilket innebär att dess säte inte kan anses utgöra den ort där skadan uppkom i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 och innebär således inte att ungerska domstolar är behöriga.
18. Denna ståndpunkt bekräftades efter överklagande genom ett beslut av Fővárosi Ítélőtábla (Regionala appellationsdomstolen för Budapest, Ungern) (nedan kallad andrainstansdomstolen). Denna domstol menade att enligt EU-domstolens rättspraxis är teorin om ekonomisk enhet endast tillämplig för att fastställa ansvar för en överträdelse av konkurrensrätten och kan inte tillämpas på den skadelidande parten för att tilldela behörighet. Genom att hänvisa till EU-domstolens dom i målet CDC Hydrogen Peroxide(8) tillade andrainstansdomstolen att domstols behörighet enligt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 ska fastställas genom hänvisning till det skadelidande företagets säte och inte till moderbolagets säte.
19. Klaganden överklagade till Kúria (Högsta domstolen), den hänskjutande domstolen. Klaganden yrkade att andrainstansdomstolens beslut skulle upphävas och att målet skulle återupptas vid de domstolar som tidigare hade prövat målet. I huvudsak ansåg klaganden att teorin om ekonomisk enhet är relevant för fastställande av behörig domstol under de nu aktuella omständigheterna och att klaganden, i egenskap av det bolag som ensamt har kontroll över koncernen, berörs direkt av verksamheten i koncernens företag, oavsett om den går med vinst eller förlust.
20. Motparten gjorde i sitt svar gällande att klaganden inte hade förvärvat någon av de lastbilar som varit föremål för kartellen och att klaganden därmed inte hade lidit skada. Motparten menade också att teorin om ekonomisk enhet inte är tillämplig för att fastställa domstols behörighet och att denna inställning inte vinner stöd av EU-domstolens rättspraxis.
21. Mot denna bakgrund beslutade Kúria (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1) När ett moderbolag väcker talan om skadestånd på grund av ett annat bolags konkurrensbegränsande beteende för att få ersättning för den skada som uteslutande drabbat dess dotterbolag till följd av detta beteende, ska domstolens behörighet då fastställas på grundval av moderbolagets säte, såsom den plats där skadan inträffade i den mening som avses i artikel 7.2 i [förordning nr 1215/2012]?
2) Är det av betydelse för tillämpningen av artikel 7.2 i [förordning nr 1215/2012] att inte alla dotterbolag vid tidpunkten för de olika aktuella förvärven tillhörde moderbolagets koncern?”
22. Klaganden, motparten, den tjeckiska regeringen och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.
IV. Bedömning
23. Den hänskjutande domstolen önskar genom sin begäran om förhandsavgörande för det första få klarhet i huruvida en domstols behörighet, i ett fall där ett moderbolag väcker talan om skadestånd för skada som endast vållats dess dotterbolag till följd av ett konkurrensbegränsande avtal om fastställande och höjning av priser (vilket därmed strider mot artikel 101 FEUF),(9) kan fastställas på grundval av den omständigheten att moderbolagets säte är den plats där ”skadan inträffade”, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012. För det andra undrar den hänskjutande domstolen också om svaret på den första frågan påverkas av den omständigheten att vissa av dotterbolagen vid tidpunkten för de aktuella förvärven ännu inte ingick i klagandens koncern.
24. Innan jag behandlar dessa frågor (C) kommer jag att lämna inledande synpunkter om den särskilda behörighetsbestämmelse som är aktuell och i synnerhet om karaktären på skadan som kan leda till att bestämmelsen tillämpas (A). Jag kommer även att redogöra för det klargörande som EU-domstolen har gjort gällande de anknytningskriterier som avgör vid vilken domstol talan ska väckas vad särskilt gäller en skadeståndstalan på grund av en överträdelse av artikel 101 FEUF (såsom den talan som anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen) (B).
A. Behörighetsbestämmelsen i fråga och skadans karaktär
25. Inom ramen för unionsrätten besvaras frågan om vilken domstol som har internationell behörighet att pröva ett mål med gränsöverskridande verkningar enligt bestämmelserna i förordning nr 1215/2012. Såsom redan kortfattat har nämnts är den allmänna regel som fastställs i förordningen den avseende svarandens hemvist.(10)
26. Denna regel har flera undantag i form av särskilda och exklusiva behörighetsbestämmelser som gäller situationer där talan kan eller ska väckas mot svaranden i en annan medlemsstats domstolar.
27. Det nu aktuella målet avser en av de särskilda behörighetsbestämmelserna, nämligen den regel som fastställs i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, där (alternativ, frivillig) behörighet, om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, tillskrivs ”domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträffa”.
28. Med utgångspunkt i domen i målet Bier och via sin efterföljande rättspraxis har EU-domstolen tolkat begreppet ”den ort där skadan inträffade” genom att inkludera två kategorier: för det första, platsen för den relevanta skadevållande händelsen (den plats där händelsen inträffade som gav upphov till skadan), och för det andra, platsen där skadan uppkom (den plats där själva skadan konkret visade sig).(11) Följaktligen kan, enligt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, talan väckas mot svaranden i domstolarna för endera av dessa platser, beroende på vilken sökanden väljer.(12)
29. Denna behörighetsbestämmelse bygger på förekomst av en särskilt nära koppling mellan tvisten och den domstol som kommer att pröva och avgöra den, ”särskilt med hänsyn till dess närhet till tvisten och med hänsyn till att bevisupptagningen underlättas”,(13) med tanke på betydelsen, i talan som avser skadestånd utanför avtalsförhållanden, av att fastställa orsakssambandet mellan den påstådda skadan och dess orsak.(14)
30. Regeln är samtidigt en avvikelse från den allmänna regeln att domstols behörighet ska grundas på svarandens hemvist. Den ska följaktligen tolkas restriktivt.(15)
31. I detta avseende följer det av domstolens rättspraxis att även om ”den ort där skadan inträffade” också kan inkludera den plats där skadan (den skadevållande händelsen) fick sina faktiska följder (se punkt 28 ovan), medger detta inte att en domstol befinns vara behörig enbart på den grunden att den skadelidande, inom den domstolens domsaga, drabbas av skadliga följder av en händelse som redan har orsakat skada någon annanstans.(16)
32. Med hänsyn till att sådana skadliga följder ofrånkomligen och i sista hand kommer att märkas på den plats där sökanden har hemvist skulle emellertid motsatt lösning inte uppfylla kravet på en nära anknytning mellan den domstol vid vilken talan väcks och föremålet för tvisten, eftersom det inte finns någon verklig anledning att anta att sökandens hemvist i sig är den mest lämpliga platsen för att underlätta det rättsliga förfarandet av det skälet att bevisningen, när det gäller skadans förekomst och omfattning, där skulle vara lätt åtkomlig. Det skulle dessutom i många fall göra det möjligt för käranden att fritt väcka talan mot svaranden vid domstolar där käranden har hemvist, vilket skulle vara oförenligt med den allmänna regeln om svarandens hemvist.(17)
33. Av samma skäl (enligt vilka det krävs att den domstol vid vilken talan väcks enligt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 är domstolen för orten där den ursprungliga skadan inträffade) har domstolen slagit fast att ”den ort där skadan inträffade” i den mening som avses i bestämmelsen inte omfattar den plats där tillgångar påverkas som tillhör en indirekt skadelidande.(18)
34. Domstolen drog denna slutsats i ett mål där två franska företag, med säte i Paris (Frankrike), bildade dotterbolag i Tyskland för att genomföra ett fastighetsprojekt. De tyska bankerna drog dock tillbaka sin finansiering, vilket ledde till att dotterbolagen hamnade på obestånd. De franska moderbolagen avsåg att väcka talan mot de tyska bankerna i Paris, med hänvisning till att det var orten där de hade drabbats av den finansiella förlusten.
35. Jag anser att domstolens svar i den domen är direkt relevant för det nu aktuella målet. Precis som domen i målet Dumez följer det av handlingarna i förevarande mål att den skada som klaganden anser sig ha åsamkats inte är en skada som vållats klaganden direkt, utan snarare en skada som ursprungligen vållades dess dotterbolag och som endast kunnat påverka klaganden ”indirekt” (by ricochet).(19) Det är ostridigt att klaganden varken har förvärvat lastbilar (direkt eller indirekt) från motparten eller har övertagit de berörda dotterbolagens rättigheter, oavsett om detta grundas på relevanta yrkanden eller något annat.(20)
36. Det stämmer – såsom noteras av klaganden – att domstolen i målet Tibor-Trans (vilket avsåg samma konkurrensbegränsande beteende som det som konstaterades i det ifrågavarande beslutet av kommissionen) särskilde det målet från omständigheterna i målet Dumez. De särskilda omständigheterna i målet Tibor-Trans var att käranden, lastbilarnas slutanvändare, inte förvärvade några lastbilar direkt från svaranden, utan via återförsäljare. Detta hindrade dock inte domstolen från att slå fast att kärandens anspråk i det fallet avsåg direkt skada, eftersom skadan konstaterades vara en omedelbar följd av en överträdelse av artikel 101 FEUF, med tanke på att återförsäljarna övervältrade pristilläggen till följd av den hemliga samverkan på käranden.(21)
37. Sådan övervältring kan inträffa inom ramen för en leveranskedja där den som påstår sig ha lidit skada förvärvar de varor (eller tjänster) som har varit föremål för kartellbildning.(22) Detta påstås dock inte ha inträffat i målet vid den nationella domstolen. Klaganden förefaller i stället lägga fram den ursprungliga skada som vållades dess dotterbolag som sin egen.
38. Dessa överväganden indikerar – såsom redan har noterats – att klaganden agerar som indirekt skadelidande. Klaganden söker ersättning för en skada som redan, och i första hand, har drabbat en annan juridisk person. Mot denna bakgrund tolkar jag den hänskjutande domstolens första fråga som att den vill få veta om det – trots denna omständighet – är möjligt att fastställa domstols behörighet på grundval av klagandens säte som anknytningskriterium, med tanke på att klaganden och de berörda dotterbolagen utgör en ekonomisk enhet.
39. Innan denna fråga prövas är det nödvändigt att förklara varför klagandens säte åberopas som tillämpligt anknytningskriterium. Detta kräver i sin tur en förklaring av vilka anknytningskriterier som domstolen har identifierat som relevanta för tillämpning av den aktuella behörighetsbestämmelsen, specifikt i samband med skadeståndstalan för överträdelser av artikel 101 FEUF.
B. Anknytningskriterier inom ramen för skadeståndstalan för överträdelser av artikel 101 FEUF
40. I detta avsnitt kommer jag först att diskutera domstolens relevanta rättspraxis (1) innan jag behandlar kommissionens uppmaning till domstolen att klargöra en specifik aspekt av den (2).
1. Relevant rättspraxis
41. Om vi återgår till de två kategorier av platser som kan utgöra ”den ort där skadan inträffade” i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, såsom beskrivs ovan i punkt 28 i detta förslag till avgörande, har EU-domstolen slagit fast att den behöriga domstolen enligt den första kategorin (den skadevållande händelsen) i första hand är domstolen på den ort där kartellen definitivt bildades.(23)
42. När det gäller den andra kategorin, nämligen platsen där skadan uppkom (konkret visade sig) är den styrande regeln mer komplex.
43. Domstolen fastställde först i domen i målet CDC Hydrogen Peroxide att denna plats är den skadelidandes säte. Den motiverade denna slutsats genom att påpeka att den relevanta prövningen beror på omständigheter som hänför sig till kärandens (den som påstår sig ha lidit skada) situation.(24)
44. Denna lösning möttes av viss kritik. För det första påpekades att domstolen förefaller ha godtagit platsen för den ekonomiska skadan som giltigt anknytningskriterium.(25) För det andra noterades att om den skadelidandes säte används som anknytning kan det hända att kravet på närhet mellan den domstol där talan väcks och föremålet för tvisten inte uppfylls. Det framhölls särskilt att även om det inte går att utesluta att viss bevisning kan finnas där den skadelidande har sitt säte kommer den vållade skadan i ett visst sammanhang i normalfallet att fastställas genom att jämföra kartellpriserna med hypotetiska marknadspriser, vilka i regel kan fastställas med utgångspunkt i ekonomiska data för den aktuella marknaden.(26)
45. Oavsett hur det är med den saken så har domstolens rättspraxis utvecklats. I sin efterföljande rättspraxis har domstolen lagt tonvikt vid kopplingen mellan den marknad som har påverkats av det konkurrensbegränsande beteendet och den ort där kärandena påstår sig ha lidit skada. Denna utveckling har analyserats i detalj av framför allt generaladvokat Richard de la Tour i hans förslag till avgörande i målet Volvo.(27) När det gäller det nu aktuella målet är det tillräckligt att notera att å ena sidan innebar domen i målet Tibor-Trans att platsen där skadan uppkom är den marknad som påverkades av det konkurrensbegränsande beteendet i fråga (utan vidare specificering).(28) Å andra sidan klargjorde domstolen i domen i målet Volvo (vilket är den senaste relevanta utvecklingen) att i samband med en skadeståndstalan till följd av en överenskommelse om fastställande och höjning av priser är ”den ort där skadan uppkom” den plats, på den relevanta marknaden, där varorna som omfattades av kartellen förvärvades.(29) Detta anknytningskriterium förefaller därmed identifiera den plats som klaganden menar är platsen där denne orsakades den specifika skadan, inom det större område som påverkades av den aktuella snedvridningen av konkurrensen.(30)
46. Domstolen har samtidigt återigen bekräftat, i samma dom, den fortsatta relevansen av sätet för den som påstår sig ha lidit skada, i fall där flera förvärv har gjorts på olika platser.(31) Av detta följer – enligt min uppfattning – att den skadelidandes säte ska användas som anknytningskriterium i andra hand, när ett stort antal förvärv som har gjorts på olika platser gör det omöjligt att fastställa domstols behörighet grundat på (den enda) platsen för förvärvet/förvärven som huvudsakligt anknytningskriterium.(32)
47. Kommissionen anser att även om sätet kan vara beläget inom den relevanta marknaden (såsom i målet Volvo), ger befintlig rättspraxis utrymme för tvivel när det gäller huruvida det anknytningskriteriet också kan användas när den skadelidandes säte är beläget utanför den relevanta marknaden. Kommissionen menar att detta skulle trotsa principerna om närhet, förutsebarhet när det gäller vilken domstol som är behörig och överensstämmelse mellan den behöriga domstolen och tillämplig lagstiftning. Kommissionen uppmanar därmed domstolen att ta vara på denna möjlighet att utesluta ett sådant scenario och bekräfta att det huvudsakliga anknytningskriteriet – såsom jag har förstått argumentationen – ska vara den relevanta marknaden.
48. Jag kommer att behandla den frågan här nedan.
2. Den skadelidandes säte och den relevanta marknaden
49. För det första klargjorde domstolen i målet Volvo – vilket redan har noterats – att den relevanta marknaden inte nödvändigtvis är ett tillräckligt specifikt anknytningskriterium för att fastställa domstols behörighet. Ett konkurrensbegränsande avtal som får följder inom hela Europeiska unionen innebär ju inte enligt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 att en skadeståndstalan kan väckas var som helst i unionen.(33) Den behöriga domstolen ska fastställas på grundval av en mer specifik koppling (i första hand platsen för förvärvet).
50. För det andra var omständigheterna i målet Volvo sådana att både platsen för förvärven och den skadelidandes säte var belägna inte bara i en och samma medlemsstat, utan också på samma ort i den medlemsstaten. Den skadelidandes säte låg i Córdoba (Spanien), vilket också var den ort där denne förvärvade lastbilar som omfattades av konkurrensbegränsande samverkan. Dessutom ingick Spanien, vilket domstolen noterade, (nödvändigtvis) i den (större) marknad som hade påverkats (vilken omfattade hela EES), såsom denna definieras i respektive kommissionsbeslut.(34)
51. Med andra ord står båda typerna av specifika anknytningskriterier (platsen för förvärvet och den skadelidandes säte) under alla omständigheter i relation till samma relevanta marknad (och till samma lokala och nationella segment av den relevanta marknaden). Mot denna bakgrund förefaller domstolens slutsats uttrycka (eller kan åtminstone tolkas som att den uttrycker) utgångspunkten att båda kategorierna av anknytningskriterier beaktades mot dessa faktiska omständigheter.(35)
52. Detta lämnar frågan öppen om huruvida en motsatt lösning skulle kunna nås under andra faktiska omständigheter, där klagandens säte ligger utanför den påverkade marknaden(36)(och där denna marknad inte omfattar hela Europeiska unionen).
53. Vid en första anblick delar jag kommissionens uppfattning att om behörighet för en domstol utanför den marknad som påverkats av ett visst konkurrensbegränsande beteende skulle fastställas för en skadeståndstalan vad gäller en skada som påstås härröra från detta beteende, skulle det inte vara förenligt med den utveckling som diskuteras ovan, där domstolen började lägga tonvikt vid kopplingen mellan den påverkade marknaden och den påstådda platsen för skadan. Generaladvokat Bobek förde ett liknande resonemang i sitt förslag till avgörande i målet flyLAL, där han angav följande: ”[J]ag [anser] det omöjligt att tänka mig att behörighet grundad [på den aktuella behörighetsbestämmelsen] och på ’den ort där skadan inträffade’ anförtros domstolar utanför de marknader som berörs av överträdelsen.”(37)
54. Med detta sagt, och som svar på kommissionens uppmaning, anser jag att det är en delikat uppgift som bör utföras med försiktighet att bortse från betydelsen av ett visst element i absoluta termer, i avsaknad av en konkret uppsättning faktiska omständigheter, i än högre grad mot bakgrund av senaste rättspraxis.
55. Det scenario som kommissionen söker bortse från kan – enligt min uppfattning och efter domen i målet Volvo – uppkomma i fall med flera förvärv på olika platser i medlemsstat A av en klagande med säte i medlemsstat B, där medlemsstat B ligger utanför den marknad som påverkats av det konkurrensbegränsande beteendet i fråga. För att förhindra detta resultat skulle det vara nödvändigt att avstå från att tillämpa den lösning som läggs fram i målet Volvo på ett sådant gränsöverskridande sammanhang.(38)
56. Ett annat exempel som gör sig påmint är situationen med indirekta köpare som påstår att överprissättning till följd av ett konkurrensbegränsande avtal har övervältrats på dem. Såsom redan har noterats fastställde domstolen i domen Tibor-Trans att sådan skada anses vara direkt, för tillämpning av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012.(39) Mot denna bakgrund kan det inte uteslutas att det relevanta anknytningskriteriet – under specifika omständigheter med en komplex leveranskedja – kan peka mot en plats utanför den marknad som har påverkats av det konkurrensbegränsande beteende som påstås ha orsakat skadan.(40)
57. Den frågan som sådan är dock inte relevant för den hänskjutande domstolen, vilket också bekräftas av kommissionen. Även om denna utveckling i viss mån förklarar varför klaganden åberopar sitt säte för att de ungerska domstolarna ska befinnas vara behöriga åberopar klaganden sätet i ett sammanhang som skiljer sig avsevärt från omständigheterna i de mål som nämns ovan. Klaganden avser utöka tillämpningen av det anknytningskriteriet för att fastställa behörigheten med avseende på sitt yrkande, enligt vilket den begär ersättning för skada som endast har åsamkats andra medlemmar i klagandens ekonomiska enhet.
58. Mot denna bakgrund kan det erinras om att den hänskjutande domstolen genom sin första fråga i huvudsak önskar få klarhet i om begreppet ekonomisk enhet kan användas i andra syften än att tillskriva en viss motpart ansvar för överträdelse av konkurrensrätten (vilket motsvarar hur begreppet traditionellt har tillämpats, såsom jag nedan kommer att förklara), nämligen för att fastställa domstols behörighet, oberoende av den (juridiska) person som ursprungligen vållades den påstådda skadan.
59. Jag kommer att undersöka detta nedan.
C. Skada som vållats ett dotterbolag: kan moderbolagets säte vara ”den ort där skadan inträffade”?
60. För att besvara den hänskjutande domstolens fråga kommer jag först att redogöra för begreppet ekonomisk enhet (1) och förklara varför den första tolkningsfrågan ska besvaras nekande (2). Även om det föreslagna svaret gör det obehövligt att svara på den andra tolkningsfrågan kommer jag för fullständighetens skull att kort behandla den frågan (3).
1. Begreppet ekonomisk enhet
61. Begreppet ekonomisk enhet (eller enda ekonomisk enhet) har utvecklats i domstolens rättspraxis i huvudsak för att beskriva begreppet ”företag” (undertaking) i artiklarna 101 och 102 FEUF. Det begreppet anses vara ”avgörande”(41) för det konkurrensrättsliga området, eftersom denna lagstiftning som sådan inte gäller juridiska och fysiska personer utan ”företag”.(42) I detta sammanhang kan ett företag i vissa fall motsvara en fysisk eller juridisk person, men kan i andra utgöras av flera sådana personer.(43)
62. Med avseende på vad som är relevant i detta mål anses det i allmänhet att ett moderbolag och dess dotterbolag utgör en ekonomisk enhet när det senare är föremål för avgörande inflytande som utövas av det förra, och inte agerar självständigt.(44) I en sådan situation kommer hela koncernen att betraktas som ett ”företag” som omfattas av konkurrensrättsliga bestämmelser, vilka företaget som helhet måste följa. Detta utlöser i sin tur ett solidariskt ansvar. (45)
63. Detta får betydelsefulla konsekvenser för tillämpningen av vissa materiella konkurrensrättsliga bestämmelser och påverkar åläggandet av ansvar för överträdelser av konkurrensrätten.
64. För det första, för att ge ett exempel på aspekten materiell rätt omfattas inte avtal som har ingåtts mellan personer som ingår i en ekonomisk enhet, av artikel 101 FEUF(46), främst på grund av att samordning inom koncernen inte kan påverka konkurrensen, till att börja med eftersom det inte finns någon konkurrens inom enheten.
65. För det andra, vad gäller tillämpningen, påverkar begreppet ekonomisk enhet framför allt logiken som styr åläggandet av ansvar för överträdelser av konkurrensrätten. Mest relevant är att begreppet ger kommissionen (eller en nationell konkurrensmyndighet) möjlighet att i princip hålla ett moderbolag ansvarigt för en sådan överträdelse, även om den faktiskt begicks av dotterbolaget.(47) Domstolen klargjorde även att om ett moderbolag och dess dotterbolag utgör en ekonomisk enhet, och om endast moderbolaget omfattas av kommissionens beslut och har påförts böter för ett konkurrensbegränsande förfarande, kan skadeståndstalan väckas mot endera av dem, med förbehåll för vissa villkor.(48) Domstolen förklarade i huvudsak att begreppet företag, i den mening som avses i artikel 101 FEUF, inte kan ha olika räckvidd beroende på om det används i samband med offentlig eller privat tillämpning av konkurrensrätten.(49)
66. Mot denna bakgrund hävdar klaganden att med tanke på att överträdelser av konkurrensrätten ger upphov till solidariskt ansvar för hela den ekonomiska enheten, vilket innebär att en medlem kan svara för en annan medlems handlingar, måste en spegelbild (eller omvänd bild) av samma princip gälla – såsom jag förstår argumentet – för verkställighet av anspråk till följd av överträdelser av konkurrensrätten vilka påverkar en medlem i den ekonomiska enheten. Med klagandens ord (vilka förefaller ha inspirerats av domstolens slutsatser i föregående stycke) kan begreppet ekonomisk enhet inte ha en annan innebörd beroende på om företaget i fråga agerar i egenskap av kärande eller svarade. I samband med det nu aktuella målet innebär denna inställning att det yrkande som ska avgöras av den nationella domstolen kan göras gällande av ett moderbolag, oberoende av den omständigheten att skadan vållades dess dotterbolag. För att utveckla klagandens argument ytterligare ska följaktligen moderbolagets säte betraktas som ”den ort där skadan uppkom” för tillämpning av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012.
67. Jag är av den uppfattningen att domstolen mer generellt (utan koppling till frågorna om domstols behörighet) avvisade idén om ”omvänd tillämpning” av begreppet ekonomisk enhet när den fann att det begreppet inte är tillämpligt i samband med en talan om skadestånd (uppenbarligen ett annat sammanhang), med åberopande av Europeiska unionens utomobligatoriska ansvar enligt artikel 340.2 FEUF. I målet Guardian europé/Europeiska unionen tillbakavisade tribunalen ett moderbolags påstående om att det hade drabbats av utebliven vinst efter att ha betalat böter som hade påförts av kommissionen, vilka därefter delvis hade ogiltigförklarats, när bötesbeloppet i själva verket hade betalats av dotterbolagen. Domstolen bekräftade vid prövningen av överklagandet tribunalens avvisande av en ”omvänd” förståelse för begreppet ekonomisk enhet och förklarade att en talan om unionens utomobligatoriska ansvar ”regleras av allmänna förfaranderegler, vilka … är oberoende av ansvarets logik vad gäller reglerna om konkurrensbegränsande samverkan”.(50)
68. Oberoende av om det skulle finnas någon annan lösning i sak inom ramen för en enskild skadeståndstalan,(51) noterar jag att generaladvokat Szpunar nyligen avvisade ett liknande argument och övertygande förklarade att begreppet ekonomisk enhet varken kan påverka tolkningen av de regler som gäller delgivning av rättsliga handlingar inom unionen(52) eller möjliggör att en skadeståndstalan riktad mot ett moderbolag med giltig verkan kan delges dess dotterbolag.(53)
69. I ljuset av denna mer generella utveckling återstår prövningen av huruvida begreppet ekonomisk enhet kan användas vid tillämpning av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 för att fastställa att domstolen på den ort där en person som indirekt lidit skada av ett beteende som strider mot artikel 101 FEUF har hemvist (forum actoris) ska vara behörig.
2. Kan begreppet ekonomisk enhet påverka räckvidden för den ort där skadan uppkommit?
70. I överensstämmelse med de ståndpunkter som har uttryckts av motparten, den tjeckiska regeringen och kommissionen anser jag att denna fråga bör besvaras nekande.
71. För det första följer det av de föregående avsnitten i detta förslag till avgörande att klagandens motsatta ståndpunkt helt enkelt inte har något stöd i domstolens rättspraxis.
72. För det andra skulle ett godtagande av den ståndpunkten strida mot de principer som ligger till grund för behörighetsbestämmelsen i fråga. Det skulle hindra bestämmelsens krav på närhet och det därmed förbundna kravet på en individuell bedömning av anknytningskriterierna (a). Under omständigheterna i förevarande fall skulle det även innebära ett åsisosättande av kravet på förutsebarhet vad gäller domstols behörighet liksom den överensstämmelse som eftersträvas mellan den behöriga domstolen och tillämplig lagstiftning (b).
73. Slutligen, för att bemöta klagandens farhågor, kommer jag att klargöra att denna slutsats inte hindrar effektiviteten i utövandet av de rättigheter som följer av överträdelse av konkurrensrätten (c).
a) Krav på närhet och individuell bedömning
74. Såsom jag har förklarat ovan anses de domstolar vars behörighet kan fastställas på grundval av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 bäst lämpade ”särskilt med hänsyn till dess närhet till tvisten och med hänsyn till att bevisupptagningen underlättas”.(54)
75. Mot denna bakgrund erkänner jag otvivelaktigt svårigheterna med att samla in bevisning i gränsöverskridande skadeståndstalan,(55) också inom ramen för yrkanden (eller svaromål) enligt vilka övervältring av överprissättning har skett till följd av ett konkurrensbegränsande avtal.(56)
76. Med detta sagt utgör inte platsen för moderbolagets kontor någon omedelbar relevant koppling som skulle vara bättre lämpad i detta syfte, (framför allt) jämfört med platsen för förvärvet.(57)
77. I detta avseende skulle den lösning som klagande förespråkat vara oförenlig med kravet på att anknytningskriterierna ska bedömas individuellt för varje skadelidande. Detta angavs tydligt i domen i målet CDC Hydrogen Peroxide, som rörde en talan med flera olika skadeståndsanspråk gentemot ett enda företag.(58)
78. Det stämmer – såsom påpekats av klaganden – att domstolen i domen Volvo använder begreppet ”företag” (undertaking) för att beskriva sökandena, vilka var de påstått skadelidande till följd av de ifrågavarande konkurrensbegränsande förfarandena. Jag tror emellertid inte att detta begrepp användes för att komplettera den utveckling som diskuteras ovan, där domstolen nyanserade definitionen av ”den ort där skadan uppkom” för att beakta den specifika karaktären hos konkurrensrättsliga mål (genom att göra ett tillägg till definitionen av ”sökande” i det sammanhanget).
79. För det första använder domstolen begreppet ”företag” (undertaking) på det sätt som beskrivs ovan redan i målet CDC Hydrogen Peroxide, som föregår den utvecklingen. Vad som är mest relevant – och som noteras av kommissionen och Tjeckien – är att det av en närmare läsning av både CDC Hydrogen Peroxide och Volvo framgår att företagsbegreppet inte används specifikt i konkurrensrättslig betydelse, utan i allmän betydelse och som synonym till ”företag” (company) eller ”juridisk person”.(59) Att sluta sig till något annat skulle dessutom stå i direkt strid med kravet på en individuell bedömning, vilket var en av de viktigaste slutsatserna i målet CDC Hydrogen Peroxide, och som senare bekräftades i Volvo.(60)
80. Dessutom – vilket har noterats av motparten, den tjeckiska regeringen och kommissionen – använde unionslagstiftaren samma ”individuella metod” i direktiv 2014/104 i samband med definitionen av personer som lidit skada av ett konkurrensbegränsande beteende.(61) Antagandet av detta instrument har i huvudsak ansetts vara en viktig milstolpe för effektiviteten i den privata tillämpningen av rättigheter till följd av överträdelser av konkurrensrätten.(62) I direktivet anges i detta syfte regler för att bland annat samordna tillämpningen av konkurrensreglerna i fall av skadeståndstalan för att säkerställa att en person som har lidit skada till följd av en överträdelse av konkurrensrätten effektivt kan utöva sin rätt att kräva full ersättning från det ansvariga företaget.(63)
81. Mot denna bakgrund är det relevant att unionslagstiftaren inte ansåg det lämpligt att definiera begreppet ”skadelidande part”(64) på ett bredare sätt för att inte bara inkludera direkta skadelidande utan också indirekta skadelidande.(65) Om detta inte ansågs nödvändigt i samband med ett instrument som utformades särskilt för att förbättra den privata tillämpningen av konkurrensrätten ser jag inte något skäl till att anta ett sådant angreppssätt inom ramen för förordning nr 1215/2012, som – vilket klaganden själv i allt väsentligt noterar – är en allmänt tillämplig rättsakt som reglerar alla tvister som omfattas av dess tillämpningsområde (och som i samband med detta skulle hindra de aspekter av funktionssättet för den aktuella behörighetsbestämmelsen till vilken jag precis har hänvisat, liksom de som jag tar upp nedan).
b) Målet om överensstämmelse mellan behörig domstol och tillämplig lagstiftning samt kravet på stor förutsebarhet vad gäller domstols behörighet
82. I den rättspraxis det ovan hänvisas till har domstolen framhållit vikten av överensstämmelse mellan behörig domstol och tillämplig lagstiftning, å ena sidan, och kravet på förutsebarhet vad gäller behörig domstol, å den andra.
83. Beträffande den första punkten har domstolen påpekat att ett fastställande av den ort där skadan uppkom till en plats inom den påverkade marknaden uppfyllde målet om överensstämmelse mellan tillämplig lagstiftning och behörig domstol, vilket anges i skäl 7 i Rom II‑förordningen, eftersom enligt den förordningen är tillämplig lagstiftning i fall av skadeståndstalan som har sin grund i en överträdelse av konkurrensrätten lagstiftningen i det land där marknaden påverkas eller kan påverkas.(66)
84. I det andra avseendet motiverade domstolen i domen Volvo att den skadelidandes säte var ett (underordnat) anknytningskriterium genom att hänvisa till det faktum att ”svarandena, som deltog i den konkurrensbegränsande samverkan, inte kunde vara ovetande om att köparna av varorna i fråga var etablerade på den marknad som påverkades av de samordnade förfarandena”.(67)
85. Utöver de punkter som tagits upp i föregående underavsnitt med avseende på närhet och individuell bedömning förefaller användning av moderbolagets säte som anknytningskriterium, under omständigheterna i förevarande fall, att brista i båda dessa avseenden.
86. Klagandens säte är visserligen beläget inom den berörda marknaden, såsom den definieras i kommissionens beslut (vilket är en naturlig följd av den aktuella kartellens paneuropeiska räckvidd). Jag har dock redan förklarat att enligt domen i målet Volvo måste ett mer specifikt kriterium, såsom platsen för förvärvet eller den direkt skadelidandes säte, användas.
87. Det följer av handlingarna i målet att de olika dotterbolagens respektive förvärv gjordes i flera medlemsstater (bland annat, men inte begränsat till, Ungern)(68), vars lagstiftningar därmed blir tillämpliga i enlighet med artikel 6.3 a i Rom II‑förordningen. Under dessa omständigheter kan målet att säkerställa någon överensstämmelse med tillämplig lagstiftning inte uppnås (om skadeståndsanspråken avseende skada som uppstått utanför Ungern ska prövas av ungersk domstol).
88. Beträffande förutsebarhet vad gäller behörig domstol, om denna behörighet skulle fastställas på grundval av orten för moderbolagets säte skulle detta medföra en risk för att den behöriga domstolen blir till ett rörligt mål. Varje gång en transaktion sker som ändrar vem som har kontroll över ett visst dotterbolag skulle den domstol som har behörighet i sådana fall ändras, beroende på var det nya moderbolaget har sitt säte.(69) Den andra tolkningsfrågan illustrerar denna risk tämligen väl, eftersom den visar att vissa av de berörda dotterbolagen inte tillhörde klagandens koncern vid tidpunkten för förvärven. I detta avseende, och även om jag instämmer med klaganden om att när det handlar om att fastställa den specifika plats ”där skadan uppkom” blir strävan efter förutsebarhet när det gäller domstols behörighet i viss mån illusorisk, i samband med en paneuropeisk kartell, är det inte skäl för att helt överge denna målsättning och tillföra ytterligare ett lager osäkerhet.
89. Efter att ha gjort detta förtydligande bör jag fortfarande bemöta klagandens argument om att icke-tillämpning av begreppet ekonomisk enhet under de nu aktuella omständigheterna på ett allvarligt sätt försämrar möjligheten för de som drabbats av konkurrensbegränsande beteende att utöva sina rättigheter.
c) Effektivitet i utövande av rättigheter
90. Klaganden har utförligt beskrivit de svårigheter som den menar uppkommer för en person som drabbats av konkurrensbegränsande samverkan i samband med gränsöverskridande utövande av därmed förknippade rättigheter. Klaganden noterar bland annat att överträdarna systematiskt hindrar detta utövande, framför allt genom att invända mot internationell behörighet för de domstolar där talan väcks. I huvudsak anser klaganden att dessa svårigheter kan undvikas (i det specifika fallet med lastbilskartellen i fråga) om behörigheten centraliserades för alla de skador som vållats olika medlemmar i en ekonomisk enhet på olika platser, och om denna centraliserade behörighet grundas på moderbolagets säte. Klaganden menar att den nuvarande situationen påverkar effektiviteten i utövandet av de underliggande rättigheterna, eftersom en skadelidande som bedriver verksamhet i olika medlemsstater (som klaganden själv, om jag förstår argumentet korrekt) måste inleda rättsliga förfaranden i fem olika medlemsstater endast på grund av att lastbilarna förvärvades av dess dotterbolag. Klaganden hänvisar vidare till de ökade kostnader som sådan fragmenterad rättsprövning medför och noterar att i och med att majoriteten av överträdarna är etablerade i ursprungliga medlemsstater (eller i dem som har anslutit sig ”först”) innebär de nuvarande reglerna att de skadelidande måste väcka talan där, även om de själva kan ha hemvist eller säte i andra medlemsstater.
91. För att först bemöta den sista iakttagelsen framstår det som att klaganden främst kritiserar – om jag har förstått argumentet korrekt – huvudregeln om svarandens hemvist i enlighet med förordning nr 1215/2012. Denna regel orsaker visserligen olägenheter för kärandena (för alla käranden för den delen), eftersom det är käranden som måste ”resa” till svarandens hemvist och följa tillämpliga förfaranderegler (och inte vice versa). Det är emellertid på det sättet som förordning nr 1215/2012 är utformad (i enlighet med en sedan länge fastställd regel i de nationella rättssystemen).(70)
92. Det bör för det andra noteras att den senare förordningen vänder på denna allmänna regel när det gäller vissa kategorier av kärande som betraktas som svagare parter, genom att ge dem ett starkare skydd i form av möjligheten att väcka talan på platsen för sin hemvist (eller sitt arbete).(71) Personer som påstår sig ha lidit skada av konkurrensbegränsande beteende återfinns som sådana inte bland dessa kategorier (såvida de inte, i ett specifikt fall, agerar i egenskap av konsumenter). Detta status quo är oberoende av det faktum att det finns ett allmänt intresse av att säkerställa iakttagandet av konkurrensrätten och för att främja detta intresse beslutade unionslagstiftaren att anta vissa gemensamma regler på området för privat tillämpning av denna lagstiftning.(72) Vad som är relevant i detta mål är att det valet inte har någon motsvarighet i de ”skyddande” behörighetsbestämmelser som för närvarande fastställs i förordning nr 1215/2012.
93. För det tredje, till skillnad från dessa skyddande bestämmelser bygger den nu aktuella behörighetsbestämmelsen på en helt annan logisk grund, såsom förklaras ovan. Av detta följer att kärandenas respektive svarandenas intressen måste anses vara likvärdiga. Dessutom måste den rättsregeln, i egenskap av undantag från huvudregeln, tolkas strikt,.
94. För det fjärde, i domen CDC Hydrogen Peroxide gick domstolen emellertid så långt att den fastställde behörighet för domstolen för den ort där den (direkt) skadelidande till följd av en priskartell har hemvist (forum actoris), och detta forum actoris bekräftades, som ett tilläggskriterium, i domen i målet Volvo. Såsom kommissionen påpekar fastställde domstolen i målet CDC Hydrogen Peroxide också att den behöriga domstolen för den ort där den skadelidande har sitt säte kan pröva hela den påstådda skadan(73) (vilket förefaller vara den logiska följden av att välja den skadelidandes säte som anknytningskriterium).
95. För det femte – vilket redan har förklarats och såsom uppmärksammas av kommissionen – kan den skadelidande väcka talan inte bara mot det moderbolag som är mottagare av relevant kommissionsbeslut vari överträdelsen fastställs, utan också mot ett dotterbolag som ingår i moderbolagets ekonomiska enhet, med förbehåll för vissa villkor.(74) Detta ger möjlighet till ytterligare en behörig domstol (beroende på var dotterbolaget är etablerat) och kan därför underlätta tillämpningen ytterligare.
96. Slutligen, om en viss kärande anser att centraliseringen av domstols behörighet är dess första prioritet erbjuds alltid en allmän möjlighet till prövning vid domstolarna för svarandens säte. Detta val medför visserligen olägenheten att behöva ”resa”, men kan inte kritiseras för att leda till fragmenterad rättsprövning.
97. Jag kan under dessa omständigheter inte se hur de nuvarande behörighetsbestämmelserna på ett väsentligt sätt skulle hindra dem som påstår sig ha drabbats av ett konkurrensbegränsande samverkan från att hävda sina rättigheter, och exakt vad som brister i den nuvarande ordningen enligt förordning nr 1215/2012, som skulle göra det nödvändigt att tillämpa det ”omvända” begreppet ekonomisk enhet för att utöka räckvidden för begreppet ”den ort där skadan uppkom” i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 (och i synnerhet platsen där skadan uppkom i den mening som avses i domstolens praxis såsom ovan angetts).
98. Mot bakgrund av ovanstående överväganden sluter jag mig till att begreppet ”den ort där skadan inträffade”, i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, inte omfattar sätet för det moderbolag som väcker skadeståndstalan på grund av skada som endast vållats dess dotterbolag till följd av en tredje parts konkurrensbegränsande beteende, och där det görs gällande att moderbolaget och dotterbolagen ingår i samma ekonomiska enhet.
3. Andra tolkningsfrågan: betydelsen av tidpunkten för förvärven av lastbilarna (och av tidpunkten för förvärvet av dotterbolagen)
99. Med tanke på min slutsats ovan är det inte nödvändigt att pröva den andra tolkningsfrågan, genom vilken den hänskjutande domstolen vill veta om möjligheten för ett moderbolag att hänvisa till sitt säte (och till begreppet ekonomisk enhet) för att fastställa domstols behörighet påverkas av det förhållandet att vissa av de berörda dotterbolagen förvärvades av klaganden först efter det att de hade betalat konstlat höga priser och drabbats av motsvarande skada.
100. Med detta sagt menar jag att frågans relevans kan behandlas tämligen snabbt. I detta avseende instämmer jag med klaganden om att frågan rör sakprövningen och därmed är irrelevant för fastställandet av domstols behörighet.(75)
101. Om det skulle godtas att begreppet ekonomisk enhet omvandlar klagandens säte till ett tillämpligt anknytningskriterium för tillämpning av artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012, skulle det behöva påtalas att den oklarhet som tas upp genom den andra tolkningsfrågan avser omfattningen av det skadestånd som klaganden kan begära (nämligen om klaganden också kan begära skadestånd för skador som vållats dotterbolagen innan de förvärvades av klaganden). Denna aspekt avser således prövningen av målet i sak och inte domstols behörighet.
V. Förslag till avgörande
102. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Kúria (Högsta domstolen, Ungern) på följande sätt:
Artikel 7.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (omarbetning),
ska tolkas så, att
begreppet ”den ort där skadan inträffade” inte omfattar sätet för det moderbolag som väcker skadeståndstalan på grund av skada som endast vållats det moderbolagets dotterbolag till följd av en tredje parts konkurrensbegränsande beteende, och där det görs gällande att moderbolaget och dotterbolagen ingår i samma ekonomiska enhet.