EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOLS DOM (första avdelningen)

den 9 december 2008 (*)

”Personalmål – Tjänstemän – Kränkande behandling – Administrationens biståndsskyldighet – Avslag på begäran om bistånd – Administrationens omsorgsplikt – Bedömning – Utvärdering för år 2003 – Rapport om karriärutveckling”

I mål F‑52/05,

angående en talan som väckts med stöd av artiklarna 236 EG och 152 Euratom,

Q, tidigare tjänsteman vid Europeiska gemenskapernas kommission, Bryssel (Belgien), företrädd av S. Rodrigues och Y. Minatchy, avocats,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av V. Joris, i egenskap av ombud, inledningsvis biträdd av J.-A. Delcorde, avocat, och därefter av D. Waelbroeck, avocat,

svarande,

meddelar

PERSONALDOMSTOLEN (första avdelningen),

sammansatt av H. Kreppel (referent), ordförande, samt domarna H. Tagaras och S. Gervasoni,

justitiesekreterare: handläggaren S. Boni,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 19 juni 2007,

följande

Dom

1        Sökanden har, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 4 juli 2005, i sak yrkat för det första att Europeiska gemenskapernas kommissions underförstådda beslut om att avslå hennes begäran om bistånd ska ogiltigförklaras, för det andra att rapporterna om karriärutveckling för perioderna den 1 januari till den 31 oktober 2003 och den 1 november till den 31 december 2003 (nedan tillsammans kallade karriärutvecklingsrapporterna för år 2003) ska ogiltigförklaras, och för det tredje att kommissionen ska förpliktas att betala skadestånd till henne.

 Tillämpliga bestämmelser

2        I artikel 12a i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna, i deras lydelse enligt förordning (EG, Euratom) av den 22 mars 2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EGT L 124, s. 1), som trätt i kraft den 1 maj 2004 (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), föreskrivs följande:

”1. Tjänstemän får inte ägna sig åt någon form av mobbning eller sexuella trakasserier.

2. En tjänsteman som har utsatts för mobbning eller sexuella trakasserier får inte av denna anledning av institutionen behandlas på ett sätt som är till hans nackdel. En tjänsteman som har vittnat om mobbning eller sexuella trakasserier får inte av denna anledning av institutionen behandlas på ett sätt som är till hans nackdel, såvida han har agerat ärligt.

3. Med ’mobbning’ avses allt olämpligt uppträdande av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt, i form av beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är avsiktliga och kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet.

4. Med ’sexuella trakasserier’ avses ett beteende med sexuella undertoner mot en person som inte önskar utsättas för det, och som har till syfte eller får till resultat att kränka personens värdighet eller skapa en hotfull, fientlig, stötande eller besvärad stämning. Sexuella trakasserier skall betraktas som könsdiskriminering.”

3        I artikel 24 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Varje gemenskap skall biträda en tjänsteman, särskilt vid rättsliga förfaranden mot någon som uttalat hotelser, förolämpningar eller varit upphov till ärekränkande handlingar eller yttranden, eller angrepp på person eller egendom som tjänstemannen eller medlemmarna av hans familj utsätts för på grund av hans ställning eller uppgifter.

Den skall solidariskt ersätta tjänstemannen för den skada han lidit i den mån han inte uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet själv orsakat skadan och i den mån han inte kunnat få ersättning från den som vållat skadan.”

4        Kommissionen beaktade den 22 oktober 2003 meddelandet från Neil Kinnock, kommissionsledamot, angående ”Policy avseende mobbning” (nedan kallat 2003 års meddelande om mobbning).

5        Punkt 4.1.1 i) i 2003 års meddelande om mobbning, med rubriken ”Interimistiska åtgärder”, har följande lydelse:

”Vid minsta misstanke om mobbning får omplacering ske. Dessa åtgärder syftar till att skilja på berörda parter och ska inte sammanblandas med policyn för förflyttning mellan tjänster. … När det gäller interimistiska åtgärder är en sådan omplacering inte beroende av att det finns en ledig tjänst att omplacera till.

Omplacering ska ske med beaktande av den specifika situationen och får ske omedelbart och, om så är nödvändigt, definitivt. Den syftar till att göra det möjligt för det förmodade offret att samla sig genom att hjälpa denna person att få perspektiv på det inträffade.”

6        Kommissionen antog den 26 april 2006 ett beslut avseende policy i fråga om skydd för enskildas värdighet och kampen mot mobbning och sexuella trakasserier vid kommissionen (nedan kallat 2006 års beslut angående mobbning och sexuella trakasserier). I detta beslut, genom vilket 2003 års meddelande om mobbning upphävdes och ersattes, föreskrivs i synnerhet följande i punkt 2.5:

”Enligt tjänsteföreskrifterna föreligger mobbning eller sexuella trakasserier endast när uppträdandet hos den som påstås ha uppträtt kränkande är omåttligt, avsiktligt, upprepat, varaktigt eller systematiskt och till exempel syftar till att misskreditera eller nedvärdera den berörda personen. Dessa kriterier är kumulativa …”

7        I artikel 43 i tjänsteföreskrifterna i dess lydelse fram till den 30 april 2004 (nedan kallade tjänsteföreskrifterna i deras tidigare lydelse) föreskrivs följande:

”Varje tjänstemans kompetens, prestationsförmåga och uppförande i tjänsten skall … regelbundet redovisas i en rapport som skall utarbetas minst vartannat år i enlighet med villkoren som fastställs av varje institution …”

8        Kommissionen fattade den 3 mars 2004 ett beslut om allmänna genomförandebestämmelser om genomförandet av artikel 43 i tjänsteföreskrifterna i deras tidigare lydelse (nedan kallade de allmänna genomförandebestämmelserna).

9        I artikel 1.1 och 1.2 i de allmänna genomförandebestämmelserna föreskrivs följande:

”1. Enligt artikel 43 i tjänsteföreskrifterna [i deras tidigare lydelse] … ska en utvärdering ske i början av varje år. Den period som utvärderingen ska avse är från den 1 januari till den 31 december föregående år.

I detta syfte ska en årlig rapport, kallad rapport om karriärutveckling, upprättas för varje tjänsteman i den mening som avses i artikel 1 i tjänsteföreskrifterna …, som har varit i aktiv tjänst eller som i tjänstens intresse uppehållit annan tjänst, under i vart fall en sammanhängande månad under det föregående året …

2. Utvärderingen syftar i synnerhet till att bedöma prestationsförmåga, kompetens och uppträdande i tjänsten. En meritpoäng anges på grundval av bedömningen för var och en av dessa tre kategorier, i enlighet med vad som anges i den rapportmodell som bifogats som bilaga II.”

10      Aktörer i utvärderingsförfarandet är, för det första, den rapporterande tjänstemannen, vilken i regel är enhetschefen i egenskap av direkt överordnad den utvärderade tjänstemannen (artikel 2.2 och artikel 3.1 och 3.2 i de allmänna genomförandebestämmelserna), för det andra den kontrasignerande tjänstemannen, vilken i regel är direktören i egenskap av direkt överordnad för den rapporterande tjänstemannen (artikel 2.2 och artikel 3.1 i de allmänna genomförandebestämmelserna), och, för det tredje, den rapporterande tjänstemannen för överprövning, vilken i regel är generaldirektör i egenskap av direkt överordnad för den kontrasignerande tjänstemannen (artikel 2.4 och artikel 3.1 i de allmänna genomförandebestämmelserna).

11      I artikel 4.1 i de allmänna genomförandebestämmelserna föreskrivs att det, förutom den årliga rapporten, ska upprättas en mellanliggande rapport när, i synnerhet, arten av tjänstemannens uppgifter förändras väsentligt under det år som rapporten avser.

12      Vad gäller utvärderingsförfarandets konkreta förlopp, vilket även gäller för den mellanliggande rapporten, föreskrivs i artikel 8.4 i de allmänna genomförandebestämmelserna att tjänstemannen inom åtta arbetsdagar från att den rapporterande tjänstemannen begärt det ska upprätta en egen utvärdering, som utgör en integrerad del av rapporten om karriärutveckling. Senast tio arbetsdagar efter att tjänstemannen lämnat sin egen utvärdering ska den rapporterande tjänstemannen och tjänstemannen genomföra ett formellt samtal vilket, enligt artikel 8.5 fjärde stycket i de allmänna genomförandebestämmelserna, ska avse tre delar, nämligen utvärdering av tjänstemannen under referensperioden, fastställande av mål för det därpå följande året och fastställande av en utbildningsplan. Efter mötet mellan tjänstemannen och den rapporterande tjänstemannen ska rapporten om karriärutveckling upprättas av den rapporterande tjänstemannen och den kontrasignerande tjänstemannen. Om tjänstemannen inte godkänner rapporten om karriärutveckling ska en dialog inledas mellan honom och den kontrasignerande tjänstemannen, som har möjlighet att ändra eller fastställa rapporten om karriärutveckling. Den utvärderade tjänstemannen kan på nytt vägra att godkänna den sålunda fastställda eller ändrade rapporten om karriärutveckling, vilket leder till att ärendet hänförs till den gemensamma utvärderingskommittén som ska upprättas enligt artikel 9 i de allmänna genomförandebestämmelserna (nedan kallad den gemensamma utvärderingskommittén), vars uppgift är att kontrollera att rapporten har utarbetats på ett rättvist och objektivt sätt, det vill säga i största möjliga utsträckning på grundval av fakta, samt i enlighet med de allmänna genomförandebestämmelserna och utvärderingsföreskrifterna. Den gemensamma utvärderingskommittén ska lämna ett motiverat yttrande på grundval av vilket den rapporterande tjänstemannen för överprövning kan ändra eller fastställa rapporten om karriärutveckling. Om den rapporterande tjänstemannen för överprövning avviker från de rekommendationer som yttrandet innehåller ska beslutet motiveras.

13      I den rapportmodell som bifogats som bilaga II till de allmänna genomförandebestämmelserna anges det att det för var och en av rubrikerna för utvärderingen ska anges en poäng och en motsvarande bedömning. Vad gäller poängsättningen är den högsta möjliga poängen 10 för rubrik 6.1 ”Prestationsförmåga”, 6 för rubrik 6.2 ”Skicklighet (kompetens)” och 4 för rubrik 6.3 ”Uppträdande i tjänsten”. Vad avser bedömningen går den från ”otillräcklig” till ”mycket bra” eller ”exceptionell” för rubrikerna 6.1 ”Prestationsförmåga” och 6.2 ”Skicklighet (kompetens)”, medan de i de mellanliggande rapporterna går från ”svag” till ”nöjaktig” och ”god”.

14      Kommissionen informerade i juli 2002 via intranätet om en handling kallad ”System för utvärdering av personal med inriktning på karriärutveckling – riktlinjer” (nedan kallade riktlinjerna för utvärdering). I dessa anges närmare hur arbetet med att upprätta rapporten om karriärutveckling ska genomföras.

15      I punkt 6.2 ”Bedömning av prestationer” i riktlinjerna för utvärdering anges, i synnerhet avseende bedömningen av prestationsförmåga, följande:

”Målsättningarna kan, för att beakta alla förändringar, ändras under året i syfte att beakta varje förändring, men tjänstemannen kan inte bestraffas för att inte ha uppnått sina mål när detta beror på yttre omständigheter. I en sådan situation ska bedömningen ske utifrån vad den enskilde faktiskt kunnat uppnå och hur denne hanterat situationen. Samma principer ska tillämpas när den utvärderade lämnar tjänsten under året, till exempel vid sjukdom, föräldraledighet eller externa förpliktelser såsom jurytjänstgöring …”

16      I artikel 57 första stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att en tjänsteman för varje kalenderår har rätt till årlig ledighet under minst 24 och högst 30 arbetsdagar.

17      Enligt artikel 59.1 första stycket i tjänsteföreskrifterna ska en tjänsteman som kan styrka att han är oförmögen att tjänstgöra på grund av sjukdom eller olycksfall ha rätt till sjukledighet.

 Målets bakgrund

A –  Åren 2000, 2001 och 2002

18      Sökanden, som tidigare var domare vid en förvaltningsdomstol i Sverige, förordnades, vid 47 års ålder, med verkan från den 16 juli 2000, till provanställd tjänsteman i lönegrad A 5, med tjänstgöring vid enhet B 2 ”Personalärenden; tjänsteföreskrifter och disciplinärenden” (nedan kallad enhet B 2) inom direktorat B ”Rättigheter och skyldigheter; politik och sociala frågor (nedan kallat direktorat B) inom kommissionens generaldirektorat (GD) för personal och administration. 

19      Den 16 mars 2001 upprättades en rapport inför prövotidens utgång avseende perioden 16 juli 2000 till 15 april 2001 (nedan kallad den första prövotidsrapporten) av direktören vid direktorat B efter konsultation av chefen för enhet B 2. Direktören vid direktorat B anmärkte i denna att sökanden ”inte inom rimliga frister, och i ett fall inte alls, kunnat utföra vissa uppgifter som anförtrotts henne” och att hon hade ”haft vissa svårigheter med relationerna i tjänsten”. Direktören anförde även att sökanden ”saknade kännedom om det administrativa och hierarkiska system som råder inom kommissionen”. Slutligen föreslogs, som slutsats i rapporten, att sökandens prövotid skulle förlängas ”med tjänstgöring inom en annan tjänstegren”.

20      Sökanden yttrade sig den 22 mars 2001 avseende den första prövotidsrapporten. Hon framhöll i synnerhet vikten av och kvaliteten på det arbete hon utfört under året, och att hon inte vid något tillfälle på minsta sätt klandrats för sina prestationer. Hon begärde att den första prövotidsrapporten ”skulle granskas avseende de negativa uttalanden som gjorts”, och förklarade sig för övrigt villig att ”[själv] vittna inför rapportkommittén och/eller åberopa andra vittnen om det skulle visa sig nödvändigt”.

21      Den första prövotidsrapporten och sökandens yttrande överlämnades till tillsättningsmyndigheten, som den 27 mars 2001 överlämnade dem till ordföranden för rapportkommittén.

22      Ordföranden för rapportkommittén överlämnade i ett meddelande samma dag, den 27 mars 2001, den första prövotidsrapporten och sökandens yttrande till övriga ledamöter i rapportkommittén och föreslog att de efter skriftligt förfarande skulle godkänna det förslag till yttrande som han bifogat meddelandet, senast när fristen utlöpte den 6 april 2001.

23      Eftersom rapportkommitténs ledamöter inte innan fristen löpte ut den 6 april 2001 inkommit med några kommentarer till förslaget till yttrande från kommitténs ordförande beslutade tillsättningsmyndigheten den 9 april 2001 att förlänga sökandens prövotid från den 16 april till den 15 oktober 2001 (nedan kallat beslutet att förlänga prövotiden).

24      Sökanden placerades från den 16 april 2001 vid enhet B 4 ”Löner och ersättningar” inom GD Personal och administration, och från den 21 maj 2001 vid enhet 001, senare benämnd enhet 03, ”Social dialog” (nedan kallad enheten för social dialog), också denna inom direktorat B inom GD Personal och administration.

25      Sökanden inkom den 21 maj 2001 med klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna avseende den första prövotidsrapporten och beslutet att förlänga prövotiden.

26      Tillsättningsmyndigheten beslutade den 20 september 2001 att avslå sökandens klagomål av den 21 maj 2001. Emellertid anförde tillsättningsmyndigheten i detta beslut att rapportkommittén ”felaktigt [hade] informerats om att [sökanden] godtagit en förlängning av prövotiden vid en annan enhet” och att detta fel ”uppkommit till följd av att [sökanden] föreslagit att hon skulle omplaceras till [enhet B 4] inom ramen för den föreslagna förlängningen av prövotiden, utan att därmed godta själva förlängningen av denna”. Sökanden har inte på något sätt fört någon talan vid gemenskapsdomstolarna avseende den första prövotidsrapporten eller beslutet att förlänga prövotiden.

27      Den 25 september 2001 upprättades en rapport avseende prövotidens upphörande för perioden från den 16 april till den 15 oktober 2001 (nedan kallad den andra prövotidsrapporten) av direktören vid direktorat B efter konsultation av chefen för enheten för social dialog. I denna föreslogs att sökanden skulle utnämnas till tjänsteman.

28      I beslut av den 24 oktober 2001 utnämnde tillsättningsmyndigheten sökanden till tjänsteman med verkan från den 16 oktober 2001.

29      Trots att sökanden från slutet av år 2001 uttryckt önskemål om att lämna GD Personal och administration för att tjänstgöra inom ett annat generaldirektorat placerades hon från den 1 februari 2002 vid enhet A 2 ”Rekryteringspolitik”, senare benämnd enhet A 4 ”Rekryteringspolitik” inom GD Personal och administration.

B –  År 2003

30      Sökanden placerades från och med den 1 januari 2003 vid enhet 01 ”Relationer med institutioner, ABM och dokumenthantering”, senare benämnd enhet D 2 (nedan kallad enhet D 2), under direktorat D ”Tillgångar” inom GD Personal och administration. 

31      Under år 2003 var sökanden sjukledig mellan den 5 och 28 februari och den 10 och 14 mars, arbetade halvtid av medicinska skäl från den 17 mars till den 28 april, var sjukledig från den 30 juni till den 4 juli och från den 1 september till den 14 november, och på nytt halvtidssjukskriven från den 17 november till den 19 december.

32      Trots placeringen vid enhet 01 från den 1 januari 2003 behöll sökanden det kontor hon hade när hon var placerad vid enhet A 4, vilket var ett kontor på andra våningen i kommissionens lokaler på Rue Montoyer 34 i Bryssel (nedan kallad byggnaden Montoyer 34), medan övriga kontor för enhet 01 fanns på våningarna 7–10 i kommissionens lokaler på Rue de la Science 11 i Bryssel (nedan kallad byggnaden Science 11).

33      Från juni 2003 och till sommaren 2004 hade sökanden ett kontor på en halvvåning mellan bottenvåningen och första våningen i byggnaden Science 11.

34      Tjänstebeskrivningen för sökanden upprättades och delgavs henne den 10 juni 2003.

35      Biträdande enhetschefen för enhet D 2 skickade den 3 juli 2003 ett e‑postmeddelande till sökanden med följande innehåll:

”Jag har diskuterat med enhet [D 3 ’Personal, ekonomisk administration, Tjänsten för internrevision, kabinettgruppen’ inom GD Personal och administration] om kontorsproblemet. De har börjat diskutera en lösning som motsvarar vår begäran, det vill säga en omgruppering av enhet D 2 på två våningar. Då denna diskussion inträffar samtidigt med många andra förändringar, finns det ännu ingen omedelbar lösning, men vi har goda möjligheter. Jag tror att vi kommer att uppnå vad vi önskar.

För att omedelbart lösa frågan om ert kontor har [enhet] D 3 föreslagit att ni tillfälligt placeras på 7:e våningen i [byggnaden Science 11], granne med … och tillsammans med … i ett stort kontor (för närvarande arkivrum).

Låt mig veta om ni godtar detta förslag!”

36      Sökanden svarade den 7 juli 2003 den biträdande enhetschefen vid enhet D 2 genom att sända honom ett e-postmeddelande med följande innehåll:

”Vad gäller kontorsfrågan är jag ärligt talat inte säker. Jag kommer att åka på semester den 18 juli och kommer åter den 18 augusti. Kanske kan vi avvakta för att se om det går att finna en permanent lösning i augusti?”

37      Den biträdande enhetschefen vid enhet D 2 skrev den 11 september 2003 till den person som inom enhet D 3 ”Personal, ekonomisk administration, Tjänsten för internrevision, kabinettgruppen” inom GD Personal och administration ansvarade för hanteringen av fasta tillgångar (nedan kallad den ansvarige för fasta tillgångar) ett e-postmeddelande med följande innehåll:

”Jag hänvisar till de diskussioner vi haft avseende [nödvändigheten att hitta] ett lämpligt kontor för [sökanden], vilka diskussioner vi kommit överens om ska fortsätta efter sommarens semestrar. En långsiktig lösning bestående i att [omgruppera] hela enhet D 2 på våningarna 9 och 10 i [byggnaden Sciences 11] förefaller inte vara möjlig inom den närmaste framtiden. Jag ber er därför att ställa ett kontor anpassat för [sökanden] till vår enhets förfogande, så nära våningarna 9 och 10 i [byggnaden Science 11] som möjligt.

Ärendet påkallar viss skyndsamhet, eftersom den olämpliga belägenheten av [sökandens] nuvarande kontor på bottenvåningen [i byggnaden Science 11] allvarligt verkar påverka [hennes] prestation och kräver en omedelbar lösning.

Jag ser fram emot ert svar.”

38      Då den ansvarige för fasta tillgångar befann sig på semester när det i föregående punkt återgivna e-postmeddelandet skickades, påtalade biträdande enhetschefen för enhet D 2 på nytt sökandens kontorsproblem den 30 september 2003.

C –  År 2004

39      Sökanden begärde den 2 februari 2004 semester för perioden den 1 till 5 mars 2004. Denna begäran godkändes den 3 februari 2004.

40      Sökanden framställde i skrivelse av den 29 april 2004, vilken inkom till enheten ”Överklagande” inom GD Personal och administration den 3 maj samma år, till kommissionen en ”begäran om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna …, som samtidigt är en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna – mobbning” (nedan kallad begäran om bistånd). Hon anförde ett flertal omständigheter som hon menade utgjorde mobbning och begärde att ett administrativt förfarande skulle inledas av ”ett neutralt organ”, utanför GD Personal och administration. Sökanden begärde slutligen ersättning med 100 000 euro för den skada hon uppgav sig ha lidit till följd av påstådd mobbning (nedan kallad begäran om ersättning).

41      Efter att sökanden ingett ett läkarintyg avseende perioden från den 16 april till den 11 juni 2004, beslutade administrationen att sökanden skulle genomgå en läkarkontroll hos institutionens medicinske rådgivare. Denne uttalade i ett yttrande av den 7 maj 2004 att sökanden var ”100 procent arbetsför från den 10 [maj] 2004” men att ”ett byte av tjänst var önskvärd för [sökandens] hälsa”.

42      I en skrivelse daterad fredagen den 7 maj 2004 upprepade sökanden den begäran om bistånd som hon tidigare framställt i sin skrivelse av den 29 april 2004. Hon begärde vidare, med hänvisning till yttrandet från den i föregående punkt nämnda läkarkontrollen vidtagande av ”förebyggande och omedelbara åtgärder, såsom omplacering eller provisorisk förflyttning” till ett annat generaldirektorat än GD Personal och administration, i syfte att skydda henne mot ”olämpligt uppträdande” från hennes överordnade. Sökanden begärde slutligen ersättning för de materiella konsekvenser som det uppträdande hon klandrat sina överordnade för gav upphov till.

43      Samma dag, kl. 14.53, sände sökanden på nytt till chefen för enhet D 2, vilken tillträtt denna tjänst den 16 februari 2004, ett e-postmeddelande i vilket följande ingick:

”Jag har försökt att i … ’Sic Congés’ [datasystem för förenklad administrativ hantering av ledigheter] ansöka om semester från den 10 maj till den 30 juni 2004 utan att lyckas (eftersom jag enligt … ’Sic Congés’ redan är sjukledig).

…

Jag känner, i avvaktan på provisoriska åtgärder, mig tvungen (av hälso- och säkerhetsskäl) att hålla mig från min arbetsmiljö. Det är därför jag ansöker om semester.

Eftersom jag inte kunnat göra en ansökan om semester [i ’Sic Congés’], ber jag er att vara så vänlig att bekräfta per [e-post] så snart som möjligt och senast kl. 16 denna eftermiddag, [huruvida] ni godtagit min ansökan om semester från den 10 maj till den 30 juni 2004.”

44      Samma dag, omkring kl. 16, hade sökanden och chefen för enhet D 2 ett möte angående hennes ansökan om semester. Enligt sökanden godkände han att hon tog sin semester från den 10 maj.

45      Samma dag, kl. 18.01, sände chefen för enhet D 2 sökanden ett e‑postmeddelande som bland annat innehöll följande:

”Då vissa frågor rörande er måste lösas snarast, begär jag – i tjänstens intresse och då er semester ännu inte påbörjats – att ni inställer er på kontoret på måndag morgon.

Frågan om era ledigheter kommer att beröras vid detta tillfälle.”

46      Alltjämt samma dag, kl. 18.24, svarade sökanden chefen för enhet D 2 följande per e-post:

”Jag hänvisar till vårt möte på ert kontor i dag kl. 16 där ni försäkrade mig att det inte fanns några problem avseende min semesteransökan från måndagen den 10 maj och att jag kunde tillbringa helgen i lugn och ro utan att återvända på måndag. Det enda problemet var [’Sic Congés’] och underskrifter … . Jag har nu bokat en flygbiljett för att inom kort återvända till Sverige.

[Läkaren] … har lovat att försöka hitta en annan lösning för det fall att min semesteransökan inte skulle beviljas denna eftermiddag. Eftersom ni delgett mig er ändrade uppfattning först i kväll finns läkaren … inte längre tillgänglig. Jag kommer således att direkt på måndag morgon bege mig till sjukvårdstjänsten för att försöka få träffa läkaren … eller någon annan läkare.”

47      Chefen för enhet D 2 sände den 10 maj 2004, till svar på det e-postmeddelande som nämnts i föregående punkt, sökanden ett e-postmeddelande med bland annat följande innehåll:

”Jag vill bara bekräfta att [direktören vid direktorat D] önskar träffa er under dagen för att med er diskutera i synnerhet en möjlig förflyttning för er, såsom sjukvårdstjänsten rekommenderat [fredagen den 7 maj 2004] i sitt yttrande, och för att redogöra för andra åtgärder som vidtagits tidigare, i ert intresse.”

48      Samma dag hade sökanden och direktören vid direktorat D ett möte. Enligt sökanden överenskom man vid detta möte att hon kunde ta semester i tre veckor från den 19 maj 2004.

49      Sökanden sände den 11 maj 2004 assistenten till direktören vid direktorat D ett e‑postmeddelande i vilket hon begärde att överenskommelsen med direktoratet angående hennes semester mellan den 19 maj och den 8 juni 2004 snarast möjligt skulle bekräftas, och angav i detta meddelande att den biljett hon bokat för den perioden måste betalas senast dagen därpå, det vill säga den 12 maj 2004.

50      Till svar på sökandens e-postmeddelande av den 11 maj 2004 sände direktörens vid direktorat D assistent samma dag ett flertal e-postmeddelanden till sökanden, i vilka det angavs att sökanden innan hennes semester kunde godkännas skulle träffa chefen för enhet D 2 för att genomföra en formell dialog enligt artikel 8.5 i de allmänna genomförandebestämmelserna och att direktören vid direktorat D och chefen för enhet D 2 stod i begrepp att upprätta sökandens rapport om karriärutveckling för perioden från den 1 januari till den 31 oktober 2003 (nedan kallad rapporten om karriärutveckling januari–oktober 2003). I ett e‑postmeddelande till sökanden den 12 maj 2004 tillade direktörens vid direktorat D assistent att hon inte kunde lämna någon garanti för att sökandens semesteransökan skulle bifallas, då ett sådant bifall förutsatte att åtgärder som involverade flera personer, däribland sökanden själv, vidtogs.

51      Sökanden svarade i sin tur per e-postmeddelande av den 12 maj 2004, och uppgav för direktörens vid direktorat D assistent att hon återkallade sin ansökan om semester för perioden från den 19 maj till den 8 juni 2004 och att hon i stället ville ha semester från den 7 juni till den 23 juli 2004.

52      Ansökan om semester för perioden från den 7 juni till den 23 juli 2004 gjordes den 13 maj 2004 formellt i ”Sic Congés”. Den beviljades den 19 maj samma år. Med angivande av att hon inte informerats om att ansökan beviljats förrän den 24 maj 2004, vilket var för sent, återkallade sökanden sin semesteransökan.

53      Direktören vid direktorat D sände den 13 maj 2004 sökandens curriculum vitae till fem generaldirektorat (GD Energi och transport, Europeiska byrån för bedrägeribekämpning, GD Rättsliga och inrikes frågor, GD Hälso- och konsumentfrågor och GD Konkurrens). I den skrivelse som bifogades sökandens curriculum vitae till vart och ett av de ovannämnda generaldirektoraten anförde direktören vid direktorat D att sökanden hade uttryckt intresse för de frågor som hanterades inom det berörda generaldirektoratet och att GD Personal och administration hade lämnat sitt samtycke till att sökanden skulle omplaceras inom ramen för sin tjänst.

54      Den 18 maj 2004 anförde den psykiatriker som sjukvårdstjänsten uppdragit åt att lämna ett psykiatriskt expertutlåtande avseende sökanden i utlåtandet att ”problemet var av social art (en konflikt inom hennes institution), och lösningen måste således ske på social nivå (genom placering vid ett annat generaldirektorat)”.

55      Sökanden upprepade den 24 maj 2004 sin begäran om ”omedelbar förflyttning, tillfällig eller permanent, till ett annat [generaldirektorat] som inte hade något att göra med GD [Personal och administration] eller med [generaldirektören för detta generaldirektorat]”, och angav att ”den mobbning [hon utsatts för] uppenbarligen inte upphört”.

56      Sökanden ingav den 7 juni 2004 ett läkarintyg för perioden från den 8 juni till den 2 juli 2004.

57      Sökanden sände den 8 juni 2004 ett e-postmeddelande till chefen för enhet D 2, i vilket hon informerade honom att hon var ”förhindrad att utföra arbete i sin nuvarande tjänst” mellan den 8 juni och den 2 juli 2004. Hon angav att hon skulle göra en ansökan i ”Sic Congés” om semester för perioden från den 5 juli till den 13 augusti 2004.

58      Direktören vid direktorat D sände den 9 juni 2004 följande e-postmeddelande till sökanden:

”Jag är ledsen att ni är sjuk. Jag har försökt att kontakta er i er bostad, eftersom vi hade bestämt att träffas den 8 juni och jag ville diskutera med er angående vad ni önskar göra från och med nu.

Ni har begärt att [rapporten om karriärutveckling januari–oktober 2003] avseende er omprövas och att denna omprövning bör ske snarast möjligt och, i alla händelser, innan er semester börjar. Slutförandet av utvärderingsförfarandet berör hela GD [Personal och administration], eftersom om det inte slutförs kommer vi inte att erhålla några prioriteringspoäng, vilket skulle leda till att möjligheterna till befordran äventyrades för all personal. …

Kan ni avtala om en ny mötestid med min sekreterare …”

59      I brev av den 11 juni 2004 anförde direktören vid Byrån för disciplinärenden och undersökningar (nedan kallad IDOC) till kommissionens generalsekreterare att de omständigheter som sökanden påtalat i begäran om bistånd föreföll tillräckligt allvarliga för att det skulle vara motiverat att inleda en administrativ undersökning, ”för att antingen visa att det förelåg ett individuellt ansvar eller för att rentvå oskyldigt anklagade tjänstemän”. Direktören vid IDOC tillade att sökandens anklagelser mot samtliga överordnade inom GD Personal och administration, innefattande hennes generaldirektör, medförde att det var lämpligt att kommissionens generalsekreterare uppträdde i rollen som tillsättningsmyndighet inom ramen för den administrativa undersökningen, och att någon utanför GD Personal och administration utsågs till ”förhörsombud” vid genomförandet av denna undersökning.

60      Semesteransökan avseende perioden den 5 juli till den 13 augusti 2004 avslogs formellt av chefen för enhet D 2 den 14 juni 2004.

61      Sjukvårdstjänsten bedömde den 18 juni 2004 att sökanden ”[måste anses] ha skäl att vara frånvarande till och med den 16 juli”.

62      Sökanden ansökte den 21 juni 2004 i ”Sic Congés” om semester för perioden från den 19 juli till den 27 augusti 2004.

63      Från sommaren 2004 fick sökanden ett kontor på åttonde våningen i byggnaden Science 11.

64      Den 1 juli 2004 informerade kommissionens generalsekreterare direktören vid IDOC att han godtog att uppträda som tillsättningsmyndighet inom ramen för den planerade administrativa undersökningen och angav namnet på det förhörsombud som han hade valt ut för att genomföra denna undersökning.

65      Samma dag sände sökanden, på grund av att hon informerats om att hennes semesteransökan för perioden från den 19 juli till den 27 augusti 2004 inte beviljats, ett e-postmeddelande till en anställd vid enhet B 2 för att beklaga sig över att ”hennes semesteransökan alltjämt inte beviljades eller i vart fall godkändes skriftligen i rimlig tid” och för att be denne ”att hjälpa henne så att hon kunde få semester [under sommaren 2004]”.

66      Sökanden ingav den 5 juli 2004 ett läkarintyg för perioden från den 17 juli till den 27 augusti 2004. Detta intyg har inte ifrågasatts av administrationen.

67      Kommissionen beviljade den 2 augusti 2004 ansökan om semester för perioden från den 19 juli till den 27 augusti 2004. Denna ansökan ”återkallades” den 3 september 2004, eftersom sökanden varit sjukledig mellan den 17 juli och den 27 augusti 2004.

68      Sökanden ingav den 1 september 2004 ett läkarintyg avseende perioden från den 28 augusti till den 25 september 2004.

69      Vid den medicinska kontroll den 6 september 2004 som sökanden underkastats efter ingivandet av läkarintyget avseende perioden från den 28 augusti till den 25 september 2004 konstaterades att hon ”till 100 procent var arbetsför i dag”, men samtidigt upprepades påpekandet från psykiatriläkaren den 18 maj 2004 att ”ett byte av tjänst vore önskvärt för [sökandens] hälsa”.

70      Sökanden ansåg att slutsatserna från den medicinska undersökningen den 6 september 2004 inte var medicinskt motiverade, och begärde den 7 september 2004 att kommissionen skulle hänskjuta ärendet till en oberoende läkare enligt artikel 59.1 i tjänsteföreskrifterna.

71      Det förhörsombud som utsetts av kommissionens generalsekreterare inom ramen för den administrativa undersökning sökanden begärt erhöll enligt en anteckning av den 8 september 2004 uppdraget att ”avgöra sanningshalten i de framförda anklagelserna, särskilt vad avser uppträdandet av den eller de tjänstemän vars namn angetts i handlingarna, för att på så sätt göra det möjligt att bedöma situationens verklighetsanknytning och de konsekvenser som den, i förekommande fall, medför”.

72      Sjukvårdstjänsten informerade den 15 september 2004 chefen för enheten ”Personal – ADMIN, Interna reformer” att ”en sakkunnig utsetts efter överenskommelse mellan [den behandlande läkaren och sökanden] för skiljeförfarande”.

73      Den oberoende läkare som utsetts på sökandens begäran (nedan kallad den oberoende läkaren) anförde som slutsats av sin medicinsk-psykiatriska undersökning i rapport av den 6 oktober 2004 att ”sökanden kunde återgå till arbetet men inom ett annat [generaldirektorat]” och att ”ett återinsättande av sökanden i hennes tidigare tjänst endast [kunde] medföra att hon tvingas återuppleva den mobbning hon upplever sig ha utsatts för och destabilisera henne”.

74      Direktören vid direktorat C ”Socialpolitik, personal Luxemburg, hälsa, hygien” inom GD Personal och administration (nedan kallat direktorat C) hänvisade i en skrivelse av den 14 oktober 2004 till direktören vid direktorat D till den oberoende läkarens slutsatser och rekommenderade denne att ”ändra [sökandens] tjänsteplacering utanför [detta generaldirektorat] så snart som möjligt, för att [hon] skulle kunna återinträda i tjänst”.

75      Chefen för enheten för överklaganden inom GD Personal och administration informerade i en skrivelse av den 5 november 2004, med hänvisning till sökandens begäran om bistånd, om att kommissionens generalsekreterare hade inlett en undersökning som anförtrotts åt ett ”förhörsombud utanför GD [Personal och administration]” och att tillsättningsmyndigheten skulle uttala sig avseende hennes begäran om bistånd på grundval av undersökningsrapporten och utifrån dess innehåll.

76      Sökanden anförde i en skrivelse av den 26 november 2004, som inkom till enheten för överklaganden den 30 november samma år, klagomål ”mot de underförstådda besluten att avslå hennes begäran om bistånd och skydd, hennes begäran om vidtagande av preventiva och omedelbara åtgärder och hennes krav på ersättning” (nedan kallat klagomålet av den 26 november 2004).

77      Sökanden placerades genom beslut av den 21 december 2004, med verkan från den 1 januari 2005, vid enhet C 5 ”Säkerhet och hygien i arbetet” (nedan kallad enhet C 5), inom GD Personal och administration.

D –  År 2005

78      Sökanden hade den 6 januari 2005 ett möte med chefen för enhet C 5, efter vilket hon definitivt slutade närvara på arbetsplatsen.

79      Den 21 mars 2005 överlämnades förhörsombudets rapport från den administrativa undersökningen till kommissionens generalsekreterare. Förhörsombudet angav följande i rapportens slutsatser:

”1. Ingen av de händelser som återgetts i förevarande rapport visar i sig att de personer som [sökanden] ifrågasatt gjort sig skyldiga till klandervärt uppträdande, bestående i avsiktligt angrepp på hennes person, hennes värdighet eller fysiska eller psykiska integritet.

Jag har känslan av att vissa handlingar eller visst uppträdande gentemot [sökanden] legat på gränsen till klandervärt eller, mer exakt, och med användning av terminologin i den engelska versionen av tjänsteföreskrifterna, på gränsen till ’improper behaviour’ gentemot henne. Jag anser även att denna gräns i vissa fall kan ha överskridits. Jag har emellertid inte något intryck av att det ifrågavarande uppträdandet eller de ifrågavarande handlingarna varit avsiktliga i den meningen att de skulle haft till syfte att avsiktligt angripa hennes person, [hennes] värdighet eller integritet.

…

3. De utfrågningar jag genomfört under denna undersökning har lett oss till slutsatsen att [sökanden] känner sig vara offer för mobbning, vilket förklarar varför hon anser att hennes överordnade har avsikter som de, enligt mig, inte har. Jag kan bara i detta avseende beklaga de klumpigheter som [sökanden] utsatts för. De omständigheter som rått i anslutning till förlängningen av hennes prövotid, villkoren för hennes inträde vid enhet [D 2] och isoleringen av hennes kontor har sålunda bidragit till att nära en konfliktfylld relation mellan [sökanden] och hennes överordnade. Mot bakgrund av att denna konfliktfyllda relation varat i flera år tror jag inte att den kan lösas i samförstånd. Det är bara en snabb omplacering av [sökanden] utanför GD [Personal och administration] som kan ge henne den chans till en ny start som hon måste ta.”

80      Tillsättningsmyndigheten avslog den 29 mars 2005 klagomålet av den 26 november 2004. Den underströk att den hade ”reagerat på olika krav från [sökanden] på ett sätt som utifrån omständigheternas art var proportionerligt i förhållande till omständigheternas betydelse och de omständigheter som anförts, när den i rimlig tid beslutade att inleda en undersökning för att ta reda på fakta, en undersökning som [pågick]”. Tillsättningsmyndigheten angav som slutsats att ”[n]är den pågående undersökningen är klar kommer resultatet av denna att delges [sökanden]” och att ”[den] utifrån dessa resultat skulle, om nödvändigt, vidta de åtgärder som var motiverade utifrån detta resultat, i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna”.

81      Sökanden ingav den 15 april 2005 en ansökan om invaliditetspension. Hon angav i ansökan att hon ”blivit utsatt för mobbning inom GD [Personal och administration] under flera år” och att ”denna situation medfört allvarliga konsekvenser för hennes hälsa”.

82      Tillsättningsmyndigheten överlämnade den 13 juni 2005 sökandens fall till invaliditetskommittén.

83      Sökanden anförde i en skrivelse till kommissionen av den 11 juli 2005, efter att ha hänvisat till sin ansökan om invaliditetspension av den 15 april 2005, att hon ”bekräftade sin ansökan om att det sjukdomstillstånd hon ådragit sig till följd av den utdragna mobbningen av henne skulle erkännas som arbetsskada”.

84      Invaliditetskommittén fastslog vid sitt möte den 26 juli 2005 att sökanden ”drabbats av permanent arbetsoförmåga … och att hon därför var tvungen att frånträda sin tjänst vid kommissionen”. Invaliditetskommittén klargjorde att den inte uttalade sig angående huruvida arbetsoförmågan berodde på en olycka som inträffat vid utövandet av hennes arbetsuppgifter eller utgjorde en arbetsskada.

85      Kommissionen beslutade den 23 augusti 2005 att sökanden skulle gå i invaliditetspension från den 31 augusti 2005 och tillerkännas invaliditetspension som skulle fastställas ”i enlighet med bestämmelserna i artikel 78 [tredje] stycket … i tjänsteföreskrifterna”.

86      I en skrivelse av den 16 september 2005 till sökanden avslog tillsättningsmyndigheten uttryckligen hennes begäran om bistånd, och angav att anklagelserna om mobbning inte, mot bakgrund av slutsatserna av den administrativa undersökningen, var välgrundade eller bevisade.

87      Invaliditetskommittén anförde i telefax till sjukvårdstjänsten den 7 oktober 2005 att ”med hänsyn till sjukdomens permanenta art var någon förnyad läkarundersökning inte nödvändig”.

88      Sökanden begärde den 17 oktober 2005 att kommissionen skulle erkänna att det ”ångest-depressiva syndrom” som hon drabbats av orsakats av yrkesutövningen. Detta förfarande pågick alltjämt när den muntliga förhandlingen ägde rum i förevarande mål.

E –  Omständigheter avseende rapporterna om karriärutveckling för år 2003

89      Den 12 maj 2004 ägde mellan sökanden och den tjänsteman som tjänstgjorde som chef för enhet D 2 till den 31 oktober 2003 den formella dialog som föreskrivs i artikel 8.5 i de allmänna genomförandebestämmelserna rum, i syfte att upprätta rapporten om karriärutveckling januari–oktober 2003.

90      Chefen för enhet D 2 fram till den 31 oktober 2003 upprättade den 18 maj 2004 i egenskap av utvärderare för sökanden förslag till rapport om karriärutveckling januari–oktober 2003. I detta utkast gav han sökanden helhetsbetyget 8/20, det vill säga 4/10 avseende prestationsförmåga, 3/6 avseende skicklighet och 1/4 avseende uppträdande i tjänsten.

91      Efter att under 6.1 ”Skicklighet” i rapporten om karriärutveckling januari–oktober 2003 ha redogjort för sökandens svårigheter att bli förtrogen med sina arbetsuppgifter, vilka svårigheter enligt honom berodde på ”bristande motivation”, anförde den rapporterande tjänstemannen att han i en skrivelse av den 3 september 2003 informerat sökanden om att han skulle kontakta enheten ”Personal – ADMIN, Interna reformer” och sjukvårdstjänsten avseende frågan om huruvida ”hennes hälsotillstånd gjorde det möjligt att i framtiden utöva sin tjänst i normal omfattning”. Utvärderaren framhöll även att ”[h]an inte hade kunnat konstatera någon förbättring av [sökandens] prestationsförmåga mellan den 3 september 2003 och slutet av oktober [2003]”.

92      Direktören vid direktorat D kontrasignerade den 18 maj 2004 förslaget till rapport om karriärutveckling januari–oktober 2003 i egenskap av kontrasignerande tjänsteman.

93      Sökanden begärde den 27 maj 2004 granskning av rapporten om karriärutveckling januari–oktober 2003.

94      Det möte mellan den kontrasignerande tjänstemannen och sökanden som föreskrivs i artikel 8.10 i de allmänna genomförandebestämmelserna har inte skett. Enligt den kontrasignerande tjänstemannen berodde detta på ”[sökandens] långvariga frånvaro”.

95      Den 14 juli 2004 ”avslutade” den kontrasignerande tjänstemannen ”administrativt” rapporten om karriärutveckling januari–oktober 2003. Dagen därpå bekräftade chefen för enhet ”Personal – ADMIN, Interna reformer” det administrativa avslutandet av rapporten ”med hänvisning till kommentarer från den rapporterande tjänstemannen och den kontrasignerande tjänstemannen, för att säkerställa bevarandet av den enskildes intressen”.

96      Förslaget till rapport om karriärutveckling för perioden från den 1 november till den 31 december 2003 (nedan kallad rapporten om karriärutveckling november–december 2003) upprättades den 8 juli 2004 av den rapporterande tjänstemannen. Denna funktion upprätthölls då inte längre av chefen för enhet D 2, utan av direktören vid direktorat D. I detta förslag, som upprättades utan att sökanden dessförinnan genomfört någon egen utvärdering, gavs sökanden på samma sätt helhetsbetyget 8/20, det vill säga 4/10 avseende prestationsförmåga, 3/6 avseende skicklighet och 1/4 avseende uppträdande i tjänsten.

97      Under rubriken 6.1 ”Prestationsförmåga” i rapporten om karriärutveckling november–december 2003, anförde den rapporterande tjänstemannen att han kommit till slutsatsen att ”det inte förelåg något giltigt resultat under referensperioden, och att inget resultat uppnåtts, även om det var möjligt för [sökanden] att uppnå dessa resultat”. Den rapporterande tjänstemannen tillade att det enligt hans uppfattning ”berodde på [sökandens] bristande motivation och hennes uppträdande”.

98      Förslaget till rapport om karriärutveckling november–december 2003 undertecknades den 13 juli 2004 av den kontrasignerande tjänstemannen. Denna funktion upprätthölls av generaldirektören för GD Personal och administration. Den kontrasignerande tjänstemannen avslutade även administrativt denna rapport om karriärutveckling.

99      I en skrivelse daterad den 21 september 2004 informerade chefen för enhet ”Personal – ADMIN, interna reformer” sökanden om att generaldirektören vid GD Personal och administration inom ramen för befordringsförfarandet för år 2004 beslutat att inte ge henne några prioritetspoäng. I denna skrivelse angavs det att det helhetsbetyg som sökanden erhållit för år 2003 uppgick till 8/20.

100    Sökanden anförde den 20 december 2004 klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna i vilket hon begärde att rapporten om karriärutveckling januari–oktober 2003 och rapporten om karriärutveckling november–december 2003 avseende henne skulle ogiltigförklaras.

101    I beslut av den 4 maj 2005, vilket sökanden mottog den 7 juni 2005, avslog tillsättningsmyndigheten detta klagomål.

 Förfarande och parternas yrkanden

102    Förevarande mål registrerades ursprungligen vid förstainstansrättens kansli den 4 juli 2005, med målnummer T‑252/05.

103    Förstainstansrätten beslutade den 15 december 2005, med tillämpning av artikel 3.3 i rådets beslut av den 2 november 2004 om upprättande av Europeiska unionens personaldomstol (EGT L 333, s. 7), att översända förevarande mål till personaldomstolen. Målet registrerades med målnummer F‑52/05.

104    Sökanden har yrkat att personaldomstolen ska

” –      uppta ansökan till sakprövning,

–        om det skulle föreligga behov … ogiltigförklara beslutet av den 29 mars 2005 genom vilket kommissionen avslagit klagomålet … av den 29 november 2004 avseende kommissionens underförstådda beslut att avslå begäran … om bistånd … enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna och om skadestånd, liksom av begäran om omedelbart vidtagande av preventiva åtgärder av den 7 maj 2004 och den 24 maj 2004,

–        … ogiltigförklara kommissionens beslut av den 4 maj 2005 med svar på sökandens klagomål av den 20 december 2004 och avseende ogiltigförklaring av den rapport om karriärutveckling som upprättats avseende henne för perioden från den 1 januari 2003 till den 31 december 2003,

–        … fastslå att Europeiska gemenskapen är ansvarig till följd av [ovannämnda] beslut och upprättandet av rapporten om karriärutveckling för sökanden,

–        tillerkänna sökanden skadestånd och ränta för den skada hon påstått sig lida till ett belopp av 250 000 euro, och

–        förplikta [kommissionen] att bära samtliga rättegångskostnader”.

105    Kommissionen har yrkat att personaldomstolen ska

–        ogilla talan, och

–        besluta om rättegångskostnaderna i enlighet med gällande rätt.

106    Efter en överenskommelse mellan parterna avseende ett försök till uppgörelse i godo inbjöd referenten parterna till ett informellt möte, vilket ägde rum hos personaldomstolen den 9 oktober 2006. Referenten lämnade den 17 oktober 2006 parterna ett förslag till uppgörelse. Kommissionen avvisade i skrivelse av den 24 oktober 2006 detta förslag.

107    Personaldomstolen har i enlighet med artikel 64.3 a) i förstainstansrättens rättegångsregler, vilka är tillämpliga även i personaldomstolen enligt artikel 3.4 i beslut 2004/752, ställt frågor till parterna. Parterna har besvarat dessa frågor.

108    Sökanden har i ett telefax som inkom till personaldomstolens kansli den 17 juni 2007 angett sin ekonomiska skada till totalbeloppet 781 906,43 euro, motsvarande skillnaden mellan den lön och pension hon skulle ha uppburit om hon inte blivit arbetsoförmögen och den invaliditetsersättning hon uppbär och den pension hon kommer att få i framtiden.

109    Personaldomstolen har den 26 september 2007 avslagit kommissionens begäran att stryka vissa meningar i bilagorna till handlingarna i den administrativa undersökningen.

 Bedömning

A –  Inledande anmärkningar avseende föremålet för talan

110    Talans föremål, såsom det formellt angetts av sökanden, påkallar följande anmärkningar.

111    För det första har sökanden formellt, i sitt andra yrkande, yrkat att personaldomstolen ska ”ogiltigförklara beslutet av den 29 mars 2005 genom vilket kommissionen avslagit klagomålet … av den 29 november 2004 avseende kommissionens underförstådda beslut att avslå begäran … om bistånd … enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna och om skadestånd, liksom av begäran om omedelbart vidtagande av preventiva åtgärder av den 7 maj 2004 och den 24 maj 2004”. Således har enligt sökanden tre separata underförstådda beslut fattats. Det första angående avslag på hennes begäran om bistånd i skrivelsen av den 29 april 2004, det andra avseende avslag på hennes begäran om ersättning i samma skrivelse, och det tredje avseende hennes begäran om förflyttning utanför GD Personal och administration i skrivelser av den 7 och 24 maj 2004.

112    Det är i detta avseende ostridigt att sökanden genom skrivelsen av den 29 april 2004, som inkom till enheten för överklaganden den 3 maj samma år, till kommissionen ingett en ”begäran om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna … och även med stöd av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna – mobbning”. Hon anförde klagomål avseende ett flertal omständigheter som hon ansåg utgöra mobbning och begärde att en administrativ undersökning skulle inledas under ledning av en ”neutral instans”, utanför GD Personal och administration. Sökanden begärde också, i denna skrivelse, ersättning för den skada som ska ha uppkommit till följd av denna påstådda mobbning.

113    Sökanden har vidare, efter skrivelsen av den 29 april 2004, den 7 och 24 maj 2004 sänt kommissionen två ytterligare skrivelser i vilka hon begärt att det skulle vidtas ”omedelbara preventiva åtgärder”, såsom ”ändrad tjänsteplacering eller förflyttning” utanför GD Personal och administration. Sökanden hänvisade emellertid i dessa skrivelser uttryckligen till skrivelsen av den 29 april 2004 och motiverade sin begäran om byte av tjänstgöring med den mobbning hon blivit föremål för inom det generaldirektorat där hon placerats. Dessa skrivelser ska således inte anses innehålla nya krav, skilda från begäran om bistånd, utan preciseringar till denna avseende åtgärder som borde vidtas omgående och preventivt, i detta fall byte av tjänstgöring.

114    Sökanden ska mot denna bakgrund i sak anses ha begärt tre typer av åtgärder i sin begäran om bistånd, nämligen för det första att en administrativ utredning skulle inledas, för det andra ett omedelbart byte av arbetsplats innan resultatet av den administrativa undersökningen var känt, och för det tredje varje typ av åtgärd som, när det väl konstaterats att hon utsatts för mobbning, är ägnad att ge henne definitivt skydd.

115    Eftersom administrationen inte inom tre månader från att skrivelsen av den 29 april 2004 inkom den 3 maj 2004 besvarat varken begäran om bistånd eller begäran om ersättning, medför underlåtenheten att svara enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna att två underförstådda avslagsbeslut har fattats; det första avseende begäran om bistånd, och det andra avseende begäran om ersättning.

116    För det andra framgår det av det tredje yrkandets lydelse att kommissionen enligt sökanden för år 2003 endast upprättat en rapport om karriärutveckling. Det framgår emellertid att kommissionen, med tillämpning av artikel 4.1 i de allmänna genomförandebestämmelserna, upprättat två rapporter för sökanden, den första avseende perioden från den 1 januari till den 31 oktober 2003 (rapporten om karriärutveckling januari–oktober 2003), och den andra avseende perioden från den 1 november till den 31 december 2003 (rapporten om karriärutveckling november–december 2003).

117    Utifrån de preciseringar som angetts ovan och med hänsyn till den rättspraxis enligt vilken en talan om ogiltigförklaring av ett beslut om avslag på ett klagomål medför att gemenskapsdomstolen har att pröva den rättsakt som går vederbörande emot och som klagomålet avser (domstolens dom av den 17 januari 1989 i mål 293/87, Vainker mot parlamentet, REG 1989, s. 23, punkt 8, förstainstansrättens dom av den 23 mars 2004 i mål T‑310/02, Theodorakis mot rådet, REGP 2004, s. I‑A‑95 och II‑427, punkt 19, och av den 9 juni 2005 i mål T‑80/04, Castets mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑161 och II‑729, punkt 15) ska talan i förevarande mål anses i sak avse

–        ogiltigförklaring av det underförstådda beslutet om avslag på begäran om bistånd, 

–        upphävande av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003, och

–        förpliktande för kommissionen att betala skadestånd till sökanden.

118    Det ska emellertid framhållas att sökanden har gjort gällande, som huvudsakligt stöd för sina yrkanden, att hon utsatts för mobbning inom ramen för hennes tjänsteutövning.

119    Mot den bakgrunden finner personaldomstolen det lämpligt, för att pröva sökandens olika yrkanden, att inledningsvis pröva huruvida det utifrån vad sökanden anfört är visat att hon utsatts för den påstådda mobbningen.

B –  Kränkande behandling

1.     Parternas argument

120    Enligt sökanden visas att hon verkligen utsatts för mobbning av sina överordnade inom GD Personal och administration av en rad omständigheter, vilka kan delas in i sex kategorier.

121    För det första har chefen för enhet B 2, den enhet som sökanden var placerad vid hos kommissionen under sin provtjänstgöring, lämnat uppgifter till direktören vid direktorat B, som hade i uppgift att upprätta den första prövotidsrapporten, med oberättigad kritik avseende kvaliteten i sökandens arbete, trots att han inte under den första delen av hennes prövotid på något sätt klandrat henne utan till och med sagt till henne att han var nöjd. Framför allt har rapportkommittén, utifrån den felaktiga förutsättningen att hon godtagit förlängningen av prövotiden, underlåtit såväl att höra henne som de personer hon önskade hörda. Slutligen har sökanden anmärkt att en av hennes tidigare kolleger är villig att vittna angående arbetsförhållandena vid enhet B 2.

122    Sökanden har, för det andra, från att hon placerades vid enhet 01 (senare enhet D 2) isolerats yrkesmässigt, då cheferna för den enheten systematiskt undvikit att tala till henne och genom att hon, fram till sommaren 2004, fått ett kontor på en annan plats än resten av enheten och inte fått något adekvat arbetsmaterial.

123    För det tredje har sökanden inte fått några arbetsuppgifter mellan januari och juni 2003.

124    För det fjärde har sökandens överordnade spridit vanhedrande rykten angående hennes yrkesmässiga kapacitet.

125    För det femte har direktören vid direktorat D och chefen för enhet D 2, i syfte att ”psykiskt destabilisera” sökanden, avslagit vissa av hennes semesteransökningar, varav vissa avslag kommit efter att ansökan i princip godkänts. I andra fall godkändes inte ansökningarna förrän efter förseningar, vilket tvingat sökanden, i åtminstone ett fall, att ta tillbaka sin semesteransökan och avboka en beställd resa.

126    För det sjätte har direktören vid direktorat D och chefen för enhet D 2 felaktigt, i synnerhet avseende perioden från den 8 september 2004 till den 31 mars 2005, ansett ett flertal sjukledigheter vara omotiverade, vilket medfört att sökanden förlorat semesterdagar för åren 2004 och 2005 och fått löneavdrag.

127    Vid den muntliga förhandlingen har sökanden vidare anfört att kommissionen inte följt upp den oberoende läkarens yttrande i vilket han den 6 oktober 2004 rekommenderade att sökanden skulle omplaceras utanför GD Personal och administration.

128    Kommissionen har till sitt försvar hänvisat till artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, i vilken bestämmelse de kriterier som ska vara uppfyllda för att det ska vara fråga om mobbning anges. Enligt den bestämmelsen krävs det att uppträdandet i fråga är olämpligt, av en viss varaktighet, upprepat med större eller mindre frekvens, i syfte att vara kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Ett uppträdande gentemot en tjänsteman ska således endast anses utgöra mobbning om det objektivt syftar till att misskreditera tjänstemannen eller att avsiktligt försämra dennes arbetsförhållanden. Vidare måste, enligt kommissionen, det framgå av objektiva omständigheter att ett sådant uppträdande är avsiktligt, vilket framgår av fast rättspraxis (se, för ett motsvarande synsätt, förstainstansrättens dom av den 23 februari 2001 i målen T‑7/98, T‑208/98 och T‑109/99, De Nicola mot EIB, REGP 2001, s. I‑A‑49 och II‑185, av den 8 juli 2004 i mål T‑136/03, Schochaert mot rådet, REGP 2004, s. I‑A‑215 och II‑957, och av den 4 maj 2005 i mål T‑144/03, Schmit mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑101 och II‑465).

129    Kommissionen har i detta avseende understrukit att ingen av de omständigheter som sökanden åberopat visar att hennes kolleger eller överordnade uppträtt på ett sätt som varit avsett att misskreditera henne eller försämra hennes arbetsförhållanden.

2.     Förstainstansrättens bedömning

130    Det ska inledningsvis framhållas att det i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, som trädde i kraft den 1 maj 2004, föreskrivs att ”[m]ed ’mobbning’ avses allt olämpligt uppträdande av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt, i form av beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är avsiktliga och kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet”.

131    Vidare understryks i 2003 års meddelande om mobbning, som gäller som internt direktiv och är bindande för kommissionen så länge den inte klart gett uttryck för sin avsikt att avvika från det genom ett motiverat och utförligt beslut (se, för ett motsvarande synsätt, domstolens dom av den 30 januari 1974 i mål 148/73, Louwage mot kommissionen, REG 1974, s. 81, punkt 12, och av den 1 december 1983 i mål 190/82, Blomefield mot kommissionen, REG 1983, s. 3981, punkt 20, samt förstainstansrättens dom av den 6 februari 2007 i de förenade målen T‑246/04 och T‑71/05, Wunenburger mot kommissionen, REG 2007, s. II‑0000, punkt 127), att fenomenet mobbning ”tar sig uttryck på olika sätt, bland annat i pennalism, negativa attityder, påtryckningar, trakasserier, för att inte tala om underlåtenhet att kommunicera, det vill säga olika uppträdanden som, om de förekommer regelbundet, utan att vara godtagbara kan förefalla att inte medföra några större konsekvenser, men vars upprepning ger upphov till allvarliga skador hos den person mot vilken de riktas”. I 2003 års meddelande om mobbning anges även att ”[d]e uppträdanden som förbjuds utgör maktmissbruk eller manipulation” och att ”det kan röra sig om en enskilds eller en grupps uppträdande”.

132    Det ska understrykas att mobbning ska förstås som en process som med nödvändighet äger rum över tiden och förutsätter upprepat eller varaktigt uppträdande. Enligt artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna krävs det nämligen att ett uppträdande, för att utgöra mobbning, ska vara ”av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt” medan det enligt 2003 års meddelande om mobbning krävs att det rör sig om ”upprepning” av uppträdandet.

133    Framför allt och tvärtemot vad kommissionen gjort gällande krävs det inte enligt artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, oavsett i vilken språkversion dessa läses, att det föreligger någon otillbörlig avsikt för att ett uppträdande ska anses utgöra mobbning.

134    I artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna definieras nämligen mobbning som ”olämpligt uppträdande” vilket föreligger när två kumulativa förutsättningar är uppfyllda. Det första villkoret är att det föreligger beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är ”av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt” och som är ”avsiktliga”. Det andra villkoret, som särskiljs ifrån det första med prepositionen ”och”, är att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar är ”kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet”.

135    Det förhållandet att adjektivet ”avsiktligt” rör det första villkoret och inte det andra föranleder två slutsatser. Den första är att de beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna ska vara avsiktliga, vilket medför att uppträdande som sker av våda utesluts från bestämmelsens tillämpningsområde. Den andra är att det däremot inte krävs att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar skett i avsikt att vara kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Med andra ord kan det röra sig om mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna utan att mobbaren genom sina åtgärder avsett att misskreditera mottagaren eller att försämra dennes arbetsförhållanden. Det är tillräckligt att dessa åtgärder, så snart de vidtagits avsiktligt, objektivt sett medfört sådana konsekvenser.

136    Det ska understrykas att en motsatt tolkning av artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna skulle medföra att den bestämmelsen berövades all ändamålsenlig verkan, på grund av svårigheterna att bevisa otillbörlig avsikt hos mobbaren. Även om det förekommer att det går att sluta sig till en sådan avsikt direkt utifrån dennes handlingar är sådana situationer ovanliga. I flertalet situationer är emellertid den påstådde mobbaren på sin vakt när det gäller varje uppträdande som kan leda till antaganden om dennes avsikt att misskreditera offret eller försämra dennes arbetsförhållanden.

137    Det ska vidare framhållas att en sådan tolkning av artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna att det krävs otillbörliga avsikter hos den påstådde mobbaren inte är förenligt med definitionen av ”trakasserier” i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, s. 16). Efter att det i dess artikel 1 angetts att dess syfte är att ”fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna” preciseras det nämligen i artikel 2.3 i direktivet att ”[t]rakasserier skall anses vara diskriminering … när ett oönskat beteende som har samband med någon av de grunder som anges i artikel 1 syftar till eller leder till att en persons värdighet kränks och att en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller kränkande stämning skapas”.

138    Användningen i direktiv 2000/78 av uttrycket ”syftar till eller leder till” visar att gemenskapslagstiftaren avsett att, såsom anges i skäl 30 i direktivet, säkerställa att mobbningsoffer tillförsäkras ett ”lämpligt rättsligt skydd”. Ett sådant skydd kan nämligen inte säkerställas om mobbning enbart skulle föreligga när uppträdandet syftat till att skada en person, eftersom det är mycket svårt för den som utsatts för ett uppträdande avsett att skada henne att visa att uppträdandet verkligen skett utifrån sådana motiv.

139    Det kan vidare svårligen antas att gemenskapslagstiftaren, efter att den i direktiv 2000/78 har ansett att ett uppträdande som inte syftar till, men väl har till effekt, att kränka någons värdighet utgör trakasserier, skulle ha avsett, vid reformen av tjänsteföreskrifterna år 2004, att sänka nivån på det rättsliga skyddet för tjänstemän och andra anställda, och att genom att anta artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna inskränka mobbning enbart till uppträdande vars syfte är att kränka någons värdighet.

140    Visserligen har förstainstansrätten i ett flertal avgöranden fastslagit att ett uppträdande, för att anses utgöra mobbning, utifrån objektiva omständigheter ska visas vara avsiktligt och att en sökande, oberoende av den subjektiva uppfattning hon kan ha avseende de omständigheter som påstås, ska lägga fram bevisning utifrån vilken det är möjligt att fastställa att hon utsatts för ett uppträdande som objektivt syftat till att misskreditera henne eller avsiktligen försämra hennes arbetsförhållanden (domarna i de ovannämnda målen De Nicola mot EIB, punkt 286, Schochaert mot rådet, punkt 41, och Schmit mot kommissionen, punkterna 64 och 65). Denna rättspraxis gör sig emellertid inte gällande i förevarande mål, eftersom dessa avgöranden i alla händelser rör uppträdanden som inträffat innan artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna trädde i kraft. Även om förstainstansrätten i domen av den 26 oktober 2007 i mål T‑154/05, Lo Giudice mot kommissionen (REG 2007, s. II‑0000) på nytt tillämpat denna rättspraxis i ett mål där det uppträdande för vilket administrationen klandrats delvis ägt rum efter ikraftträdandet av artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, framgår det emellertid inte av denna dom att förstainstansrätten uttryckligen avsett att tolka artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna på så sätt att en otillbörlig avsikt hos den påstådde mobbaren skulle vara en förutsättning för att mobbning ska föreligga.

141    Slutligen motsägs inte den tolkning av artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna som här angetts av bestämmelserna i artikel 12a.4 första meningen i tjänsteföreskrifterna, avseende sexuella trakasserier, och heller inte av bestämmelserna i 2006 års beslut angående mobbning och sexuella trakasserier.

142    Vad gäller bestämmelsen i artikel 12a.4 första meningen i tjänsteföreskrifterna föreskrivs nämligen i denna att ”[m]ed sexuella trakasserier avses ett beteende med sexuella undertoner mot en person som inte önskar utsättas för det, och som har till syfte eller får till resultat att kränka personens värdighet eller skapa en hotfull, fientlig, stötande eller besvärad stämning”.

143    Det ska i detta avseende framhållas att uttrycket ”har till syfte eller effekt” finns i bestämmelsen i artikel 12a.4 första meningen i tjänsteföreskrifterna, medan den inte återfinns i bestämmelsen i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna.

144    Denna skillnad ska dock inte anses innebära att enbart sådant uppträdande som har ”till syfte” att misskreditera eller försämra arbetsförhållanden för någon kan anses utgöra mobbning. Såsom tidigare framhållits framgår det av lydelsen av artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna att det, för att vara mobbning i den mening som avses i den bestämmelsen, är tillräckligt att de uppträdanden som den omfattar, det vill säga ”beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är … kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet”, oberoende av den irrelevanta frågan om huruvida dessa handlingar vidtagits med avsikt att skada.

145    Vad för övrigt gäller 2006 års beslut angående mobbning och sexuella trakasserier, som ersatte 2003 års meddelande om mobbning, anges i detta beslut att ”enligt tjänsteföreskrifterna föreligger mobbning endast när uppträdandet hos den som påstås ha uppträtt kränkande är omåttligt, avsiktligt, upprepat, varaktigt eller systematiskt och till exempel syftar till att misskreditera eller nedvärdera den berörda personen”, och tilläggs att ”[d]essa kriterier är kumulativa …”.

146    I 2006 års beslut angående mobbning och sexuella trakasserier förefaller det således, vid en första anblick, anges att enbart uppträdanden som ”syftar till att misskreditera eller nedvärdera den berörda personen” utgör mobbning. Det ska emellertid framhållas att detta beslut är avsett, vilket visas av att uttrycket ”till exempel” använts, att illustrera beteenden som kan anses utgöra mobbning och inte att ange att ett visst beteende inte ska anses utgöra mobbning om det inte syftar till, och inte bara medför, en kränkning av någons person, värdighet eller psykiska eller fysiska integritet. Framför allt skulle en motsatt tolkning av 2006 års beslut angående mobbning och sexuella trakasserier medföra att ett sådant beslut i stort sett blev verkningslöst, till följd av de svårigheter som ovan beskrivits för en person att bevisa avsikten hos den påstådde mobbaren att misskreditera eller nedvärdera henne.

147    Det är mot den bakgrund som ovan angetts som sökandens påstående om mobbning ska prövas. Detta innefattar en prövning av huruvida vissa påstått klandervärda beteenden från sökandens överordnades sida ägt rum och att fastställa huruvida dessa uppträdanden, vilka kan delas in i sex kategorier, objektivt sett medfört en kränkning av sökandens person, värdighet eller psykiska eller fysiska integritet.

148    Det ska framhållas att det därvid enbart är omständigheter som inträffat innan det underförstådda beslutet att avslå hennes begäran om bistånd, det vill säga den 3 september 2004, och som huvudsakligen avser de villkor under vilka sökanden utövat sin tjänst som kan beaktas.

149    Visserligen har sökanden gjort gällande att hon utsatts för mobbning under perioden efter den 3 september 2004. Frågan om det förekommit mobbning under den perioden ska emellertid inte prövas i förevarande mål. Denna påstådda mobbning, som enligt sökanden är följden av ett åsidosättande av artikel 59 i tjänsteföreskrifterna från kommissionens sida genom den behandling hon erhållit avseende hennes läkarintyg, är nämligen inte av samma art som den hon har gjort gällande avseende perioden före den 3 september 2004. För det andra är det ostridigt att sökanden inte begärt att något administrativt förfarande ska inledas för att hon skulle erhålla ersättning för den skada hon lidit till följd av den mobbning hon påstår har skett efter den 3 september 2004. Det ska emellertid framhållas att det ankommer på sökanden att framföra krav på ersättning för en sådan skada, för det fall hon anser sig ha rätt därtill.

a)     Villkoren för, för det första, förlängning av sökandens prövotid

150    Sökanden har i sak anfört tre invändningar.

151    Sökandens första invändning är att de kritiska kommentarerna i den första prövotidsrapporten förklaras av att chefen för enhet B 2 lämnat omotiverade negativa uppgifter till direktören vid direktorat B avseende kvaliteten av hennes arbete, i syfte att ge sökanden ansvaret för hans egna misstag vid hanteringen av ärenden.

152    Det är i detta avseende ostridigt att direktören vid direktorat B, som hade ansvaret för att upprätta den första prövotidsrapporten, i denna har lämnat kritiska anmärkningar angående sökandens arbete. Han har sålunda anfört att sökanden ”inte inom rimliga frister … kunnat utföra vissa viktiga uppgifter som anförtrotts henne” och att hon hade ”haft vissa svårigheter med relationerna i tjänsten”. Direktören anförde även att sökanden ”saknade kännedom om det administrativa och hierarkiska system som råder inom kommissionen”.

153    Förutom att sökanden inte fört någon bevisning till stöd för påståendet att denna bedömning förklaras av att chefen för enhet B 2 velat göra henne ansvarig för sina egna tillkortakommanden, framgår det av handlingarna i målet att sökanden under den inledande delen av sin prövotid varit försenad med utförandet av vissa uppgifter som hon haft att utföra, såsom upprättandet av rapportförslag inom ramen för hanteringen av ett disciplinärende. Framför allt har kritik mot sökandens yrkesmässiga kvaliteter även lämnats av chefen för enheten för social dialog, vid vilken sökanden mellan den 18 maj och den 15 oktober 2001 genomförde den förlängda prövotiden.

154    Den första invändningen ska således lämnas utan avseende, utan att det är nödvändigt att hålla de förhör sökanden begärt.

155    Sökanden har i sin andra invändning kritiserat att hennes prövotid förlängdes utan att hon dessförinnan på något sätt klandrats av chefen för enhet B 2.

156    Visserligen har det i detta avseende fastslagits att administrationen inte har någon skyldighet att vid någon tidpunkt underrätta den provanställda om att hennes prestationer inte är tillfredsställande (se domstolens dom av den 15 maj 1985 i mål 3/84, Patrinos mot ESK, REG 1985, s. 1421, punkt 19, förstainstansrättens dom av den 5 mars 1997 i mål T‑96/95, Rozand-Lambiotte mot kommissionen, REGP 1997, s. I‑A‑35 och II‑97, punkt 102). Det ska ändå framhållas att förhörsombudet i sin rapport avseende den administrativa undersökningen anfört att han ”beklaga[de] de omständigheter som omgett upprättandet av [den första prövotidsrapporten]” och påpekat som ett särskilt åsidosättande av omsorgsplikten att sökanden ”inte fått möjlighet att förklara sig i tid avseende de svagheter som hennes enhetschef påtalat, och framför allt att heller inte fått någon möjlighet att rätta till situationen genom att med sin överordnade komma överens om hur situationen kunde förbättras”. På samma sätt har förhörsombudet anfört att ”frånvaron av dialog mellan [sökanden] och hennes överordnade innan hon fått kännedom om innehållet i den första prövotidsrapporten varit negativ”. Sökanden är således berättigad att klandra kommissionen för att den förlängt hennes prövotid utan att dessförinnan ha underrättat henne.

157    Den andra invändningen är således välgrundad.

158    Vad gäller den tredje invändningen, att rapportkommittén felaktigt informerats om att sökanden godtagit en förlängning av sin prövotid och därför inte hört varken henne eller de personer som hon önskade höra, är det ostridigt att kommissionen uttryckligen erkänt i beslutet av den 20 september 2001, genom vilket den avslagit klagomålet mot beslutet att förlänga prövotiden, att rapportkommittén ”felaktigt informerats om att [sökanden] godtagit en förlängning av prövotiden vid en annan enhet” och att ”[d]etta fel uppkommit till följd av att [sökanden] föreslagit att hon skulle omplaceras till [enhet B 4] inom ramen för den föreslagna förlängningen av prövotiden, utan att därmed godta själva förlängningen av denna”. Visserligen finns det inga bestämmelser i tjänsteföreskrifterna eller av annat slag som förpliktar rapportkommittén att hålla förhör. Det kan emellertid inte uteslutas att denna felaktiga information var det som orsakade rapportkommitténs beslut att varken höra sökanden eller de personer hon önskade höra.

159    Även den tredje invändningen är således välgrundad.

160    Sökanden är således berättigad att göra gällande att kommissionen begått vissa fel inom ramen för förlängningen av hennes prövotid. Dessa fel är i sig inte så allvarliga att de ska anses innebära en kränkning av hennes person, värdighet eller psykiska eller fysiska integritet i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna.

b)     För det andra – kommissionens isolering av sökanden

161    Det ska påminnas om att sökanden från januari 2003 och fram till att hon förklarades arbetsoförmögen den 31 augusti 2005 hade tre kontor efter varandra, det första på andra våningen i byggnaden Montoyer 34 (mellan januari och juni 2003), det andra på en halvvåning mellan bottenvåningen och den första våningen i byggnaden Science 11 (mellan juni 2003 och sommaren 2004), och det tredje på åttonde våningen i byggnaden Science 11 (från sommaren 2004).

162    Det framgår av handlingarna att det första av dessa kontor var långt ifrån det kontor som chefen för enhet D 2 hade, och att det för övrigt låg på en våning där hon, till följd av ombyggnationer, var den enda som arbetade.

163    Vad gäller det andra kontoret, på en halvvåning i byggnaden Science 11, anförde förhörsombudet, efter att ha konstaterat att det låg ”isolerat inte bara i förhållande till resten av den enhet inom vilken [sökanden] var placerad, utan även i förhållande till kolleger inom andra enheter eller andra direktorat”, att ”[s]ituationen, som var mycket ovanlig och underlig, verkligen utgjorde ett hinder för en bra integration för innehavaren inom den enhet där hon var placerad”. Han tillade också att ”den omständigheten att hon varaktigt placerats i detta kontor [kunde] ha påverkat [sökandens] sinnelag”.

164    Även om sökanden inte har visat att de kontor hon tilldelats totalt saknat adekvat utrustning, och heller inte att hennes överordnade vägrat tala med henne, ska kommissionen mot denna bakgrund anses ha gjort sig skyldig till ett fel genom att tilldela henne isolerade kontor fram till sommaren 2004.

165    Det ska emellertid understrykas att förhörsombudet samtidigt med sin kritik har lämnat en förklaring till denna isolering. Han har anfört att enhet D 2, till följd av att ett flertal kontor inrättats inom kommissionen och de personalförflyttningar som därpå följde, spridits ut på fyra våningar i byggnaden Science 11 (våningarna 7–10), vilket enligt honom gjorde det möjligt att förstå ”skälen till att [sökanden] varit tvungen att flera gånger byta kontor”.

166    Det ska vidare framhållas att sökandens överordnade gjort vissa försök att hitta en mer tillfredsställande lösning när det gäller det kontor hon tilldelats.

167    Den biträdande chefen för enhet D 2 skickade den 3 juli 2003 ett e‑postmeddelande till sökanden, i vilket han föreslog henne att, i avvaktan på att hela enhet D 2 samlades på våningarna 9 och 10 i byggnaden Science 11, flytta till våning 7 i den byggnaden, till ett kontor som en av hennes kolleger hade. Enligt samma meddelande skulle dock en sådan flyttning endast vara ”tillfällig”, vilket förklarade varför sökanden per e-post den 7 juli 2003 besvarade detta förslag med att hon tvekade och föredrog att avvakta tills efter sommarsemestern för att se om en ”slutlig lösning” kunde hittas ”till augusti månad”.

168    Den biträdande chefen för enhet D 2 skickade även ett e-postmeddelande den 11 september 2003 till den ansvarige för fasta tillgångar för att påminna honom om nödvändigheten att lösa situationen med sökandens kontor. Efter att ha påmint honom om att han väckt denna fråga redan inför sommarsemestrarna år 2003 bad han honom att ”tillhandahålla [enhet D 2] ett kontor som var anpassat för [sökanden] så nära våningarna 9 och 10 [i byggnaden Science 11] som möjligt”. Han tillade att ”[ä]rendet påkallar viss skyndsamhet, eftersom den olämpliga belägenheten av [sökandens] nuvarande kontor på bottenvåningen [i byggnaden Science 11] allvarligt kan påverka [hennes] prestation och kräver en omedelbar lösning”.

169    Således, och trots att de skriftliga ansträngningar som gjorts blev resultatlösa, kan tilldelningen av isolerade kontor till sökanden, hur klandervärd den än må vara, inte anses ha inneburit en kränkning av hennes person, värdighet eller psykiska eller fysiska integritet.

c)     Angående, för det tredje, att sökanden inte tilldelats några arbetsuppgifter mellan januari och juni 2003

170    Det framgår av handlingarna att sökanden från sin placering vid enhet D 2 den 1 januari 2003 och under nästan hela det första halvåret 2003 inte tilldelats någon arbetsuppgift och att det inte förrän den 10 juni 2003 upprättades och tillställdes henne en arbetsbeskrivning. Förhörsombudet har i detta avseende understrukit att ”enbart den omständigheten att en tjänsteman fått vänta närmare ett halvår på att få veta precis vad som förväntas av henne inom den tjänst hon placerats vid rimligen [kunde] uppfattas av tjänstemannen som ett olämpligt uppträdande, framför allt när så sker i en relation i hennes arbetsmiljö som redan är fylld av konflikter”.

171    Även om kommissionen, slutligen, anfört att det ursprungligen var avsett att sökandens tid vid enhet D 2 skulle bli kort, eftersom avsikten var att hon under de första månaderna år 2003 skulle förflyttas till direktorat ”Säkerhet” inom GD Personal och administration, kan denna omständighet, som för övrigt inte blivit verklighet, inte på något sätt motivera att sökanden inte fick några arbetsuppgifter under de första månaderna år 2003. På samma sätt kan heller inte den omständigheten att sökanden under det första halvåret detta år ofta var frånvarande på grund av sjukdom eller semester motivera att administrationen undandrar sig skyldigheten att ge sökanden arbetsuppgifter.

172    Mot bakgrund av omständigheterna i målet, och i synnerhet de ursprungliga tankarna på att omplacera sökanden utanför enhet D 2, kan inte dröjsmålet med att tilldela sökanden arbetsuppgifter i sig anses kränkande för hennes person, värdighet eller psykiska eller fysiska integritet.

d)     Vad, för det fjärde, gäller att kommissionen skulle ha spridit vanhedrande rykten angående sökandens yrkesmässiga kapacitet

173    Sökanden har inte anfört några omständigheter till stöd för påståendet att hennes överordnade inom GD Personal och administration skulle ha spridit vanhedrande rykten om hennes yrkesmässiga kapacitet.

174    Denna invändning ska således lämnas utan avseende.

e)     Vad, för det femte, gäller den omständigheten att kommissionen avslagit vissa semesteransökningar och godkänt andra för sent

175    Det ska inledningsvis framhållas att det i artikel 57 första stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att ”[e]n tjänsteman skall ha rätt till en årlig ledighet på minst 24 men högst 30 arbetsdagar per kalenderår”. Det har fastslagits att en vägran att godkänna en semesteransökan för att säkerställa tjänstens behöriga utövande inte i sig kan anses utgöra mobbning (domen i det ovannämnda målet Schmit mot kommissionen, punkt 78).

176    Sökanden har i förevarande mål klandrat kommissionen för att, innan det underförstådda beslutet den 3 september 2004 om avslag på begäran om bistånd och begäran om ersättning, ha avslagit tre semesteransökningar avseende perioderna från den 10 maj till den 30 juni 2004, från den 19 maj till den 8 juni 2004 och från den 5 juli till den 13 augusti 2004. Enligt sökanden kan dessa avslag förklaras av administrationens avsikt att ”destabilisera henne psykiskt”.

177    När det gäller avslaget på semesteransökningen den 7 maj 2004 avseende perioden från den 10 maj till den 30 juni 2004 framgår det av handlingarna, och i synnerhet av e-postmeddelanden till sökanden den 7 och 10 maj 2004, att detta avslag grundades på legitima skäl, det vill säga nödvändigheten att, efter yttrandet vid läkarkontrollen den 7 maj 2004, i vilket det angavs att ”ett byte av tjänst var önskvärd för [sökandens] hälsa”, tillsammans med sökanden undersöka olika möjligheter till ändrad tjänsteplacering utanför GD Personal och administration. För övrigt har det visats att sökanden den 10 maj 2004 hade ett möte med direktören vid direktorat D och att det under detta möte beslutades att sökandens curriculum vitae skulle sändas till andra generaldirektorat. Framför allt har sökanden själv i e-postmeddelande den 12 maj 2004 uppgett till direktörens vid direktorat D assistent att hon önskade semester under perioden från den 19 maj till den 8 juni 2004.

178    När det gäller semesteransökan för perioden från den 19 maj till den 8 juni 2004 ska det framhållas att skälet till att denna ansökan avslogs var nödvändigheten att inom ramen för upprättandet av rapporten om karriärutveckling januari–oktober 2003 genomföra en formell dialog enligt artikel 8.5 i de allmänna genomförandebestämmelserna, vilket också det var ett legitimt skäl, eftersom det i artikel 8.14 i de allmänna genomförandebestämmelserna föreskrivs att ”[s]amtliga årliga rapporter ska vara färdigställda senast vid utgången av april månad”.

179    Detsamma gäller ansökan om semester för perioden från den 5 juli till den 13 augusti 2004, där avslaget, enligt ett e-postmeddelande till sökanden den 9 juni 2004 från direktören vid direktorat D, motiverades av nödvändigheten att till följd av sökandens begäran om granskning av rapporten om karriärutveckling januari–oktober 2003 starta en formell dialog med den kontrasignerande tjänstemannen i enlighet med artikel 8.10 i de allmänna genomförandebestämmelserna, för att undvika att möjligheterna till befordran för samtliga tjänstemän i direktorat D äventyrades.

180    Däremot är sökandens invändning om att kommissionen alltför sent beviljat hennes semesteransökan för perioden från den 19 juli till den 27 augusti 2004 korrekt. Denna ansökan gjordes nämligen i ”Sic Congés” den 21 juni 2004, men beviljades inte förrän den 2 augusti 2004, det vill säga mer än två veckor efter den dag då sökandens ledighet skulle inledas. Det ska vidare framhållas att denna ansökan beviljades och motsvarande antal dagar drogs av från sökandens innestående semesterdagar, trots att hon den 5 juli 2004 ingett ett läkarintyg för perioden från den 17 juli till den 27 augusti 2004, det vill säga för samma period som hennes semesteransökan avsåg och administrationen inte hade invänt mot detta läkarintyg.

181    Av vad som ovan anförts följer att det enda tillfälle då kommissionen handlat felaktigt när det gäller semesteransökningar var i samband med behandlingen av sökandens semesteransökan för perioden från den 19 juli till den 27 augusti 2004. Ett sådant uppträdande kan inte i sig anses medföra en kränkning av sökandens person, värdighet eller psykiska eller fysiska integritet.

f)     Kommissionens underlåtenhet att, för det sjätte, anse sjukfrånvaro motiverad

182    Det är ostridigt att kommissionen underställt sökanden, som hade gett in läkarintyg avseende perioden från den 16 april till den 11 juni 2004, en läkarkontroll. Efter att det vid läkarkontrollen konstaterats, i ett yttrande av den 7 maj 2004, att sökanden var arbetsför, samtidigt som det angavs att ”en omplacering av [sökanden] vore önskvärt av hälsoskäl”, framgår det av handlingarna att sökanden inte använt sig av möjligheten enligt artikel 59.1 femte stycket, i tjänsteföreskrifterna att begära att institutionen skulle inhämta ett utlåtande från en oberoende läkare.

183    Sökanden har således inte visat att hennes överordnade, före det underförstådda beslutet om avslag på begäran om bistånd och begäran om ersättning, handlat rättsstridigt vid hanteringen av hennes sjukfrånvaro.

184    Det framgår av vad som ovan anförts att vissa av de omständigheter som sökanden åberopat har innefattat felaktigheter som begåtts, men att ingen av dessa tagna för sig kan anses utgöra ”olämpligt uppträdande” i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna.

185    Det ska emellertid prövas huruvida de tagna tillsammans kan anses utgöra sådant ”olämpligt uppträdande”.

186    Förhörsombudet har besvarat denna fråga nekande, och bedömt att ”det ifrågavarande uppträdandet eller de ifrågavarande handlingarna [har inte] varit avsiktliga i den meningen att de skulle haft till syfte att avsiktligt kränka hennes person, [hennes] värdighet eller integritet.” Förhörsombudet preciserade även att det ”inte förelåg någon enskild eller gemensam avsikt hos flera personer att kränka [henne]”.

187    Personaldomstolen kan inte hänvisa till en sådan bedömning, eftersom förhörsombudet grundat sin bedömning på en felaktig tolkning av artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, genom att anse att en illvillig avsikt hos den påstådde mobbaren är en förutsättning för att mobbning ska anses föreligga.

188    Trots det ska inte de omständigheter för vilka sökanden klandrat sina överordnade anses utgöra sådana omständigheter som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna. Även om dessa omständigheter ses som en helhet är dessa uppträdanden, om än de närmar sig något som innehåller drag av mobbning och varit kännbara för sökanden, inte tillräckligt allvarliga för att, vid den tidpunkt när det underförstådda beslutet att avslå begäran om bistånd och begäran om ersättning fattades, kränka sökandens person, värdighet eller psykiska eller fysiska integritet.

189    Sökanden har, i enlighet med vad som ovan anförts, inte visat att hon utsatts för mobbning.

C –  Yrkandet om ogiltigförklaring av det underförstådda beslutet att avslå begäran om bistånd

1.     Upptagande till sakprövning

a)     Parternas argument

190    Kommissionen har i sak gjort gällande att underlåtenheten att besvara begäran om bistånd inte kan, efter utgången av en frist på fyra månader från att den inkommit, ge upphov till någon rättsakt som går sökanden emot. Kommissionen har därvid angett att den inte, ens underförstått, efter utgången av denna fyramånadersfrist, avslagit begäran om bistånd, eftersom den avvaktade resultatet av den administrativa undersökningen för att kunna besvara denna begäran. Det var inte förrän den 16 september 2005 som kommissionen slutligen avslog begäran om bistånd, efter att den administrativa utredningen visat att anklagelserna om mobbning saknade grund. Det ovannämnda yrkandet ska således avvisas, eftersom talan i denna del är för tidigt väckt.

191    Sökanden har bestridit avvisningsyrkandet.

b)     Förstainstansrättens bedömning

192    I artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter kan begära att tillsättningsmyndigheten fattar beslut i en fråga som rör honom. Myndigheten skall delge berörd person sitt motiverade beslut inom fyra månader från den dag då begäran lämnades in. Om det vid utgången av denna tidsfrist ännu inte lämnats något svar, skall detta anses vara ett tyst avslag, som tjänstemannen kan anföra klagomål mot i enlighet med punkt 2.”

193    I förevarande mål har, såsom angetts ovan, sökanden i en skrivelse av den 29 april 2004 begärt kommissionens bistånd. Underlåtenheten att besvara denna skrivelse, som utgjorde en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, har således vid utgången av fyramånadersfristen gett upphov till ett tyst avslag, vilket är ett beslut som gått sökanden emot.

194    Denna bedömning påverkas inte av vad kommissionen anfört om att den när fyramånadersfristen enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna löpte ut avstått från att fatta beslut om hennes begäran om bistånd, eftersom den var tvungen att, innan den fattade beslut, avvakta resultatet av den administrativa undersökningen.

195    Även om det ankommer på administrationen att vidta lämpliga åtgärder när en tjänsteman som begär skydd från sin institution lägger fram någon bevisning till stöd för att de angrepp hon säger sig ha varit utsatt för verkligen inträffat, i synnerhet att inleda en undersökning för att utröna vad som verkligen inträffat av de omständigheter som ligger till grund för klagomålet (domen i det ovannämnda målet Lo Giudice mot kommissionen, punkt 136), kan inte denna skyldighet ge den berörda institutionen någon rätt att avvika från bestämmelserna i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, vilken gör det möjligt för tjänstemannen att framtvinga ett ställningstagande i form av beslut från administrationen under den fastlagda fristen (förstainstansrättens dom av den 3 april 1990 i mål T‑135/89, Pfloeschner mot kommissionen, REG 1990, s. II‑153, punkt 17, och av den 6 november 1997 i mål T‑223/95, Ronchi mot kommissionen, REGP 1997, s. I‑A‑321 och II‑879, punkt 31).

196    Även om det är riktigt att kommissionen inte, innan den administrativa undersökningen slutförts, kan anses ha definitivt avslagit begäran om bistånd, är det ändå så att kommissionen, även innan den definitivt tar ställning till en sådan begäran, är skyldig att fatta vissa beslut, i vart fall av rättssäkerhetsskäl. Underlåtenheten att vidta sådana åtgärder, efter att administrationen bemött denna begäran med tystnad, kan gå sökanden emot, såsom i förevarande mål.

197    Vad kommissionen till stöd för sitt avvisningsyrkande anfört om att det inte finns någon rättsakt som går sökanden emot är således inte korrekt.

198    Det ska emellertid framhållas att genom en skrivelse av den 8 september 2004 fick det förhörsombud som utsetts av kommissionens generalsekreterare dennes uppdrag att ”pröva sanningshalten i de anklagelser som framförts, i synnerhet avseende uppträdandet hos den eller de tjänstemän vars namn angetts i handlingarna, för att sålunda kunna bedöma situationen och de konsekvenser som den i förekommande fall ger upphov till”. Efter att mellan den 6 oktober och den 22 december 2004 ha genomfört en rad förhör har för övrigt förhörsombudet den 21 mars 2005 överlämnat den rapport som upprättats vid den administrativa undersökningens slutförande till kommissionens generalsekreterare.

199    Det kan således konstateras att även om administrationen inte innan talan i förevarande mål väcktes hade vidtagit alla åtgärder med anledning av den begäran om bistånd som sökanden framställt har den i alla händelser efterkommit sökandens begäran om en administrativ undersökning.

200    Av vad som ovan anförts följer att sökandens talan avseende det underförstådda beslutet att avslå hennes begäran om bistånd ska upptas till sakprövning, förutom avseende hennes begäran om inledande av en administrativ undersökning. Hennes yrkande ska avvisas i sistnämnda avseende, eftersom det i den delen inte fattats något beslut som gått henne emot när talan väcktes.

2.     Prövning i sak

a)     Parternas argument

201    Även om sökanden har anfört två grunder till stöd för sitt yrkande, nämligen dels åsidosättande av artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, dels åsidosättande av omsorgsplikten, ska dessa grunder, som i sak vilar på samma argumentation, prövas tillsammans.

202    Sökanden har gjort gällande att kommissionen inte har besvarat hennes begäran om bistånd med den skyndsamhet och omsorg som betingats av omständigheterna, och att den i synnerhet inte omplacerat henne utanför GD Personal och administration, trots att den psykiatriker, till vilken sjukvårdstjänsten vänt sig för att avge ett sakkunnigutlåtande angående henne, från den 18 maj 2004 understrukit i sitt utlåtande att ”problemet var av social art (en konflikt inom hennes institution), och åtgärder måste således vidtas på social nivå (en omplacering till ett annat generaldirektorat)”.

203    Kommissionen har till sitt försvar anfört att den inte kan klandras för att inte ha omplacerat sökanden utanför GD Personal och administration, eftersom hon inte utsatts för någon mobbning.

b)     Förstainstansrättens bedömning

204    I artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att ”[v]arje gemenskap skall biträda en tjänsteman, särskilt vid rättsliga förfaranden mot någon som uttalat hotelser, förolämpningar eller varit upphov till ärekränkande handlingar eller yttranden, eller angrepp på person eller egendom som tjänstemannen eller medlemmarna av hans familj utsätts för på grund av hans ställning eller uppgifter”.

205    Det ska framhållas att administrationen till följd av biståndsskyldigheten ska, när det inträffar något som är oförenligt med tjänsteutövningens ordning och frid, handla med all energi som krävs och bemöta det inträffade med den skyndsamhet och omsorg som omständigheterna kräver för att fastställa vad som hänt, och, med kännedom om dessa, vidta ändamålsenliga åtgärder (domstolens dom av den 26 januari 1989 i mål 224/87, Koutchoumoff mot kommissionen, REG 1989, s. 99, punkterna 15 och 16, förstainstansrättens dom av den 21 april 1993 i mål T‑5/92, Tallarico mot parlamentet, REG 1993, s. II-477, punkt 31, och av den 5 december 2000 i mål T‑136/98, Campogrande mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑267 och II‑1225, punkt 42).

206    Eftersom sökanden i förevarande fall inte i personaldomstolen lyckats visa att hon utsatts för mobbning kan hon inte klandra kommissionen för att inte ha vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att skydda henne mot en sådan behandling.

207    Det ska emellertid påpekas att det i 2003 års meddelande om mobbning föreskrivs att ”[v]id minsta misstanke om mobbning får omplacering ske” och att dessa åtgärder ”ska ske med beaktande av den specifika situationen och får ske omedelbart och, om så är nödvändigt, definitivt”. Åtgärderna ”syftar till att göra det möjligt för det förmodade offret att samla sig genom att hjälpa denna person att få perspektiv på det inträffade”.

208    I förevarande mål har sökanden i sin skrivelse av den 29 april 2004 för det första klandrat chefen för enhet B 2, den enhet där sökanden var placerad som provanställd, för att ha lämnat oriktiga negativa uppgifter till direktören vid direktorat B, som hade att upprätta den första prövotidsrapporten, avseende hennes yrkesmässiga kapacitet, enbart i syfte att tillskriva henne ansvaret för fel han själv gjort. Sökanden klandrade i samma skrivelse sina överordnade för att, i synnerhet från att hon den 1 januari 2003 placerades vid enhet 01, ha isolerat henne yrkesmässigt genom att ge henne ett kontor långt ifrån resten av enheten och som helt saknade arbetsmaterial, att inte ha gett henne några uppgifter som motsvarade hennes kvalifikationer, att ha hindrat hennes förflyttning utanför GD Personal och administration och att, i detta syfte, ha lämnat andra generaldirektorat nedsättande uppgifter om hennes kompetens. Sökanden har vidare, alltjämt i samma skrivelse, påpekat att hon erhållit en förteckning på anställda inom enheten, i vilken hennes namn inte var upptaget. Slutligen ska det framhållas att bland de många handlingar som sökanden bifogat sin begäran om bistånd fanns en förteckning över personer som enligt henne kunde bekräfta att hon utsatts för den mobbning hon påstått.

209    Således har betydelsen av och allvaret i de omständigheter som sökanden påstått i sin begäran om bistånd visat, om än inte att mobbning förekommit, i vart fall ”misstanke om mobbning” i den mening som avses i 2003 års meddelande om mobbning, vilket medförde en skyldighet för kommissionen att, redan innan den undersökte sanningshalten i sökandens påståenden, vidta åtgärder för ”omplacering”.

210    Det är ostridigt att när det underförstådda beslutet om avslag på begäran om bistånd fattades hade kommissionen inte vidtagit några sådana interimistiska åtgärder och att sökanden inte hade blivit föremål för något beslut om förflyttning utanför GD Personal och administration, eller ens utanför enhet D 2, där hon då var placerad.

211    Det framgår visserligen av handlingarna i målet att det gjorts vissa ansträngningar från hösten 2003 av GD Personal och administration för att göra det möjligt för sökanden att finna en anställning utanför detta generaldirektorat, och i synnerhet att direktören vid direktorat D den 13 maj 2004 sände sökandens curriculum vitae till fem andra generaldirektorat, och därvid angav att GD Personal och administration hade godtagit att sökanden kunde förflyttas med sin tjänst. Dessa olika försök kan emellertid inte anses ha varit tillräckliga, eftersom det ankom på kommissionen att inte bara biträda sökanden i hennes sökande efter arbete, utan också att förflytta henne utanför GD Personal och administration.

212    Det ska för övrigt framhållas att direktören vid IDOC har, i en skrivelse av den 11 juni 2004 till kommissionens generalsekreterare, anfört att de omständigheter som sökanden anfört i sin begäran om bistånd föreföll honom vara tillräckligt allvarliga för att de skulle motivera inledandet av en administrativ undersökning, ”för att antingen visa vem eller vilka som är ansvariga eller rentvå de tjänstemän som oriktigt har klandrats”.

213    Mot denna bakgrund har sökanden stöd för sitt påstående att kommissionen inte har agerat med den skyndsamhet som krävts till följd av hennes begäran om bistånd genom att underlåta att innan den administrativa undersökningen inleddes omplacera henne.

214    Härav följer att det underförstådda beslutet att avslå hennes begäran om bistånd ska ogiltigförklaras, i vad genom detta beslut kommissionen underlåtit att omplacera henne.

D –  Yrkandet om ogiltigförklaring av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003

1.     Parternas argument

215    Kommissionen har yrkat att sökandens talan i denna del ska avvisas, eftersom klagomålet mot karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 väckts för sent. Den har understrukit att sökanden, som genom en skrivelse av den 21 september 2004 fått kännedom om den slutliga avslutningen av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003, inte inkommit med sitt klagomål till enheten ”Överklagande” inom GD Personal och administration förrän den 5 januari 2005, det vill säga efter utgången av den tremånadersfrist som föreskrivs i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Kommissionen har tillagt att sökanden, mot bakgrund av sin ”särskilda situation”, i samband med att hon kom till eller lämnade arbetet, kunde frågat GD Personal och administration hur det gick med hennes karriärutvecklingsrapporter för år 2003, eller i vart fall ha kontrollerat detta genom datasystemet ”SysPer 2” (nedan kallat SysPer 2). Eftersom hennes karriärutvecklingsrapporter för år 2003 avslutades den 13 och den 14 juli 2004 skulle hon på så sätt ha kunnat få kännedom om detta strax därpå, eller senast när hon erhöll skrivelsen av den 21 september 2004 med information om det administrativa avslutandet av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003.

216    För det fall personaldomstolen skulle uppta yrkandet till sakprövning har kommissionen i andra hand anfört att sökanden efter att talan väckts i förevarande mål har erhållit invaliditetspension, och att hon således inte har något berättigat intresse av att hennes karriärutvecklingsrapporter för år 2003 ogiltigförklaras.

217    Sökanden har i sin replik vidhållit att hennes yrkande om ogiltigförklaring av hennes karriärutvecklingsrapporter för år 2003 ska upptas till prövning.

2.     Förstainstansrättens bedömning

218    Vad gäller upptagande till sakprövning av ovannämnda yrkanden framgår det av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna att varje person som omfattas av dessa kan vända sig till tillsättningsmyndigheten med klagomål mot en åtgärd som går honom emot, och att ett sådant klagomål ska anföras inom tre månader. Denna frist räknas från den dag beslutet delges den det är riktat till, dock senast den dag hon får kännedom om beslutet, om det rör sig om en individuell åtgärd.

219    För att ett beslut ska anses vederbörligen delgivet i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna krävs det inte bara att det kommunicerats med dess mottagare, utan också att denne varit i stånd att ta del av dess innehåll (se domstolens dom av den 15 juni 1976 i mål 5/76, Jänsch mot kommissionen, REG 1976, s. 1027, punkt 10, förstainstansrättens dom av den 19 oktober 2006 i mål T‑311/04, Buendía Sierra mot kommissionen, REG 2006, s. II‑4137, punkt 121).

220    Slutligen ankommer det på administrationen att, när den gör gällande att ett klagomål inkommit för sent, visa när beslutet delgavs, det vill säga när mottagaren fick kännedom om det (se, för ett motsvarande synsätt, förstainstansrättens dom av den 9 juni 1994 i mål T‑94/92, X mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑149 och II‑481, punkt 22).

221    Kommissionen har i förevarande mål gjort gällande att den tremånadersfrist som anges i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna började löpa med skrivelsen av den 21 september 2004, det datum som angetts i den skrivelse genom vilken chefen för enhet Personal – ADMIN, interna reformer informerade sökanden om att generaldirektören för GD Personal och administration inom ramen för befordringsförfarandet 2004 hade beslutat att, med hänsyn till det totalbetyg om 8/20 hon erhållit inom ramen för utvärderingen avseende år 2003, inte ge henne någon prioritetspoäng. Förutom att det inte finns några handlingar i målet av vilka det framgår när denna skrivelse delgavs kan det inte anses framgå att denna skrivelse medfört att sökanden fått kännedom om dessa rapporter om karriärutveckling, eftersom karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 inte bifogats skrivelsen.

222    Argumentet att sökanden, mot bakgrund av sin ”särskilda situation”, i samband med att hon kom till eller lämnade arbetet, kunde ha frågat GD Personal och administration hur det gick med hennes karriärutvecklingsrapporter för år 2003, eller i vart fall ha kontrollerat detta genom datasystemet SysPer 2 kan inte godtas, eftersom fristen för att inkomma med klagomål, såsom ovan angetts, enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna börjar löpa den dag beslutet delges den det är riktat till, eller senast den dag hon får kännedom om beslutet.

223    Kommissionen har mot denna bakgrund inte visat när karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 delgetts sökanden eller när de kommit till hennes kännedom. Dess yrkande om avvisning av ovannämnda yrkande ska således ogillas.

224    Yrkandet om ogiltigförklaring av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 kunde således upptas till sakprövning när talan i förevarande mål väcktes.

225    Detta ställningstagande hindrar emellertid inte förstainstansrätten från att pröva huruvida sökanden efter att ha väckt talan i förevarande mål har bevarat sitt intresse av en ogiltigförklaring av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 (se förstainstansrättens dom av den 24 april 2001 i mål T‑159/98, Torre m.fl. mot kommissionen, REGP 2001, s. I‑A‑83 och II‑395, punkt 30, och av den 31 maj 2005 i mål T‑105/03, Dionyssopoulou mot rådet, REGP 2005, s. I‑A‑137 och II‑621, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

226    Betygsrapporten, som i det utvärderingssystem som gäller inom kommissionen kallas rapporten om karriärutveckling, är en intern handling vars uppgift främst är att säkerställa att administrationen får periodiska upplysningar angående hur deras tjänstemän fullgör sina uppgifter (domstolens dom av den 3 juli 1980 i mål 6/79 och 97/79, Grassi mot rådet, REG 1980, s. 2141, punkt 20, förstainstansrättens dom av den 28 maj 1997 i mål T‑59/96, Burban mot parlamentet, REGP 1997, s. I‑A‑109 och II‑331, punkt 73).

227    För tjänstemannen fyller betygsrapporten en viktig uppgift i dennes karriärutveckling, huvudsakligen när det gäller frågor om förflyttning och befordran. Således påverkar den i princip den bedömda personens intressen tills han eller hon definitivt lämnar sin tjänstgöring. Därefter har tjänstemannen inte längre något intresse av att föra talan avseende en betygsrapport, utom för att visa att det föreligger någon särskild omständighet som motiverar ett personligt och aktuellt intresse av en ogiltigförklaring av betygsrapporten (domen i det ovannämnda målet Dionyssopoulou mot rådet, punkt 20).

228    Det är i förevarande mål ostridigt att sökanden är pensionerad och erhåller invaliditetspension efter beslut av tillsättningsmyndigheten den 23 augusti 2005, med verkan från den 31 augusti 2005. Invaliditetskommittén bedömde att ”mot bakgrund av den stabila arten av den sjukdom som medfört arbetsoförmågan [var] det inte nödvändigt med någon medicinsk granskning”. Således kan en förändring av innehållet i karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 inte medföra någon konsekvens för sökandens karriär. För övrigt har sökanden varken åberopat eller visat att det skulle föreligga några särskilda omständigheter som motiverar att hon bevarat något personligt och aktuellt intresse av en ogiltigförklaring.

229    Denna bedömning påverkas inte av vad personaldomstolen anfört i domen av den 25 september 2008 i mål F‑44/05, Strack mot kommissionen (REGP 2008, s. 0000). I det mål som ledde fram till den domen fastställdes det nämligen att en tjänsteman, trots att han hade pensionerats på grund av arbetsoförmåga, hade bevarat ett intresse av att föra talan om ogiltigförklaring av beslutet att avslå hans ansökan om arbete. Det ska understrykas att det i det målet inte, i motsats till situationen i förevarande mål, hade konstaterats att den sjukdom som lett till arbetsoförmågan var permanent och att det inte var nödvändigt med någon medicinsk granskning.

230    Mot den bakgrunden föreligger det inte längre behov av att pröva yrkandet om ogiltigförklaring av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003.

E –  Ersättningsanspråk

231    Sökandens yrkanden om ersättning kan i sak delas upp i tre delar. Sökanden har nämligen begärt ersättning för de skador som uppkommit till följd av, för det första, den mobbning hon utsatts för, för det andra det underförstådda beslutet om avslag på hennes begäran om bistånd, och för det tredje rättsstridigheten av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 och de förhållanden under vilka de bringades till hennes kännedom.

1.     Yrkandet om skadestånd på grund av påstådd mobbning

a)     Parternas argument

232    Sökanden har gjort gällande att den mobbning hon utsatts för allvarligt har skadat hennes hälsa, vilket visas av läkarintygen från den läkare som behandlat henne, yttrandena från sjukvårdstjänsten och den oberoende läkaren som utsetts inom ramen för det förfarande som anges i artikel 59.1 i tjänsteföreskrifterna. De har således lett till en allvarlig ideell skada, som utgörs av hennes oförmåga att på ett normalt sätt utöva sin tjänst inom sin enhet, och till en ekonomisk skada bestående i hennes förlorade möjligheter till karriärutveckling och sin legitima rätt till befordran.

233    Kommissionen har anfört att dessa skadeståndsyrkanden ska ogillas eftersom sökanden inte utsatts för någon mobbning.

b)     Förstainstansrättens bedömning

234    Enligt fast rättspraxis rörande personalmål förutsätter ett ersättningsansvar för gemenskapen att en rad villkor är uppfyllda, nämligen att det uppträdande institutionen klandras för är rättsstridigt, att det föreligger en verklig skada och att det finns ett orsakssamband mellan det påstådda uppträdandet och den åberopade skadan (domstolens dom av den 16 december 1987 i mål 111/86, Delauche mot kommissionen, REG 1987, s. 5345, punkt 30, förstainstansrättens dom av den 16 september 1998 i mål T‑234/97, Rasmussen mot kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑507 och II‑1533, punkt 71, och av den 6 juli 2004 i mål T‑281/01, Huygens mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑203 och II‑903, punkt 51).

235    Det ska således prövas huruvida kommissionen uppträtt rättsstridigt, och om så är fallet huruvida det föreligger en skada som orsakats av det rättsstridiga uppträdandet.

 Rättsstridigt uppträdande

236    Även om, vilket fastslagits ovan, sökanden inte har visat att hon utsatts för mobbning, är det ändå så, som förhörsombudet framhållit, att vissa av de omständigheter som sökanden åberopat till stöd för sin begäran om ersättning tagna tillsammans är sådana att de visar att kommissionen i viss mån åsidosatt sin omsorgsplikt. Detta gäller i synnerhet villkoren för förlängning av sökandens prövotid (punkterna 155–160 i denna dom), tilldelningen av isolerade kontor till sökanden (punkterna 161–169 i denna dom), avsaknaden av konkreta arbetsuppgifter mellan januari och juni 2003 (punkterna 170–172), eller det sätt på vilket hennes semesteransökan avseende perioden från den 19 juli till den 27 augusti 2004 behandlades (punkterna 180 och 181 i denna dom).

237    Härav följer att det första villkoret för gemenskapens ersättningsansvar, att det förekommit ett rättsstridigt uppträdande, är uppfyllt.

 Skada som har samband med det rättsstridiga uppträdandet

238    Sökanden har, vad gäller den påstådda ekonomiska skadan, gjort gällande att hon förlorat en del av sin lön på grund av att hon pensionerats till följd av arbetsoförmåga. Sökanden ska således, genom att åberopa dessa omständigheter, anses ha gjort gällande att hennes pensionering på grund av arbetsoförmåga är följden av en arbetsskada som beror på fel som skett i hennes administration.

239    Personaldomstolen påminner om att den, såsom fastslagits i rättspraxis (personaldomstolens dom av den 2 maj 2007 i mål F‑23/05, Giraudy mot kommissionen, REGP 2007, s. 0000, punkt 193), inte är behörig att pröva huruvida det föreligger ett orsakssamband mellan en tjänstemans arbetsvillkor och den sjukdom som tjänstemannen åberopar. Det föreskrivs nämligen i artikel 18 i de gemensamma reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade försäkringsreglerna) att beslut om att erkänna en sjukdom som arbetsrelaterad ska fattas av tillsättningsmyndigheten på grundval av de slutsatser som utfärdats av den eller de läkare som utsetts av institutionerna och, om den försäkrade kräver det, efter samråd med den läkarkommitté som föreskrivs i artikel 22 i försäkringsreglerna. I artikel 11.2 i försäkringsreglerna föreskrivs att om tjänstemannen invalidiseras totalt och bestående till följd av ett olycksfall eller en arbetssjukdom ska det engångsbelopp som föreskrivs i artikel 73.2 b i tjänsteföreskrifterna betalas ut till honom, det vill säga ett kapital motsvarande åtta gånger hans årliga grundlön beräknad på månadslönerna under de tolv månader som föregått olycksfallet.

240    Det regelsystem som upprättats till genomförande av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna innebär således att ett engångsbelopp ska betalas i händelse av olycksfall eller arbetsskada, utan att det är nödvändigt för den enskilde att visa att institutionen begått något fel. I rättspraxis har preciserats att det enbart är när de omständigheter på vilka tjänstemannen stöder sig medför att ersättning enligt tjänsteföreskrifterna inte räcker till för att fullt ut ersätta den skada tjänstemannen lidit som tjänstemannen kan göra anspråk på ytterligare ersättning (se, för ett motsvarande synsätt, domstolens dom av den 8 oktober 1986 i de förenade målen 169/83 och 136/84, Leussink mot kommissionen, REG 1986, s. 2801, punkt 13, och av den 9 september 1999 i mål C‑257/98 P, Lucaccioni mot kommissionen, REG 1999, s. I‑5251, punkt 22, förstainstansrättens dom av den 14 maj 1998 i mål T‑165/95, Lucaccioni mot kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑203 och II‑627, punkt 74, och av den 15 december 1999 i mål T‑300/97, Latino mot kommissionen, REGP 1999, s. I‑A‑259 och II‑1263, punkt 95).

241    I förevarande mål framgår det av handlingarna att sökanden genom en skrivelse av den 17 oktober 2005 har begärt att kommissionen ska erkänna att det ”ångest-depressiva syndrom” hon påstår sig lida av ska erkännas som yrkessjukdom enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna. Förfarandet för erkännande som arbetsskada av denna sjukdom pågår emellertid fortfarande. Härav följer att det ovan angivna yrkandet om ersättning är för tidigt väckt, och kan således inte bifallas.

242    När det däremot gäller den ideella skada som sökanden lidit har kommissionens underlåtenhet att uppfylla sin omsorgsplikt bidragit till att isolera sökanden inom sin enhet och orsakat henne en skada som skäligen kan ersättas med ett skadestånd om 500 euro.

2.     Yrkandet avseende ersättning för den skada som uppkommit till följd av rättsstridigheten hos det underförstådda beslutet om avslag på begäran om bistånd

a)     Upptagande till sakprövning

 Parternas argument

243    Kommissionen har yrkat att yrkandena avseende ersättning för den skada som uppkommit till följd av det underförstådda beslutet att avslå sökandens begäran om bistånd ska avvisas. Den har anfört att eftersom yrkandet om ogiltigförklaring av detta beslut ska avvisas på grund av att talan i denna del är för tidigt väckt, ska även yrkandet om ersättning för den skada som detta beslut orsakat följaktligen avvisas.

244    Sökanden har yrkat att de ovannämnda yrkandena ska upptas till sakprövning.

 Förstainstansrättens bedömning

245    Inom det system av rättsmedel som inrättats genom artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, ska en talan om skadestånd, som utgör ett autonomt rättsmedel i förhållande till en talan om ogiltigförklaring, endast tas upp till sakprövning när den föregåtts av ett administrativt förfarande i enlighet med tjänsteföreskrifterna. Detta förfarande varierar utifrån huruvida den skada som det begärs ersättning för har uppstått genom en åtgärd som går någon emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, eller genom uppträdande från administrationen som inte har samband med beslutsfattande. I det första fallet ankommer det på den enskilde att inom föreskrivna frister vända sig till administrationen med ett klagomål mot den ifrågavarande åtgärden. I det andra fallet däremot ska det administrativa förfarandet inledas med en begäran, i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, om att erhålla ersättning för den skada som uppkommit och, om så skulle vara nödvändigt, föra saken vidare genom ett klagomål mot beslutet att avslå denna begäran (förstainstansrättens dom av den 28 juni 1996 i mål T‑500/93, Y mot domstolen, REGP 1996, s. I‑A‑335 och II‑977, punkt 64).

246    När det finns ett direkt samband mellan en talan om ogiltigförklaring och en talan om skadestånd kan denna upptas till prövning tillsammans med ogiltighetstalan, utan att den nödvändigtvis måste ha föregåtts av en begäran att tillsättningsmyndigheten ska ersätta den påstådda skadan och ett klagomål mot det uttryckliga eller underförstådda beslutet att avslå en sådan begäran (förstainstansrättens dom av den 15 juli 1993 i de förenade målen T‑17/90, T‑28/91 och T‑17/92, Camara Alloisio m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. II‑841, punkt 46, och domen i det ovannämnda målet Y mot domstolen, punkt 66).

247    I förevarande mål föreligger det ett direkt samband mellan yrkandet om ersättning för den skada som orsakats av det underförstådda beslutet att avslå begäran om bistånd och yrkandet om ogiltigförklaring av detta beslut. Det senare yrkandet har ansetts kunna tas upp till sakprövning, utom såvitt avser underlåtenheten att påskynda en administrativ undersökning. Således ska ovan angivna ersättningsyrkande upptas till sakprövning.

b)     Prövning i sak

 Parternas argument

248    Sökanden har gjort gällande att hon till följd av rättsstridigheten av det underförstådda beslutet att avslå hennes begäran om bistånd lidit ekonomisk och ideell skada. Vad gäller den ekonomiska skadan har hon gjort gällande att kommissionens underlåtenhet att vidta åtgärder för att biträda henne med anledning av den mobbning hon utsatts för lett till att hon blivit arbetsoförmögen. Denna skada uppgår till totalt 781 906,43 euro, motsvarande skillnaden mellan å ena sidan den lön och pension hon skulle ha haft om hon inte blivit arbetsoförmögen, och å andra sidan den invaliditetsersättning som hon mottar och den pension hon kommer att erhålla i framtiden.

249    Kommissionen har invänt att sökanden inte har visat att det uppträdande sökanden klandrat den för är rättsstridigt. Ersättningsyrkandet ska därför ogillas. Den har i andra hand gjort gällande att sökanden inte har lagt fram några konkreta omständigheter som visar att det inträffat någon verklig skada, och följaktligen heller inte dess omfattning. Hon har heller inte visat att det finns något orsakssamband mellan den påstådda skadan och det påstått klandervärda uppträdandet. Slutligen är, för det fall att personaldomstolen skulle bifalla sökandens yrkande om ogiltigförklaring, denna ogiltigförklaring i sig tillräcklig för att ersätta den ideella skada hon lidit.

 Förstainstansrättens bedömning

250    Såsom ovan har angetts har kommissionens tysta beslut om avslag på begäran om bistånd varit rättsstridigt genom att den underlåtit att omplacera sökanden utanför GD Personal och administration, trots att betydelsen av och allvaret i de omständigheter som sökanden anfört i sin begäran om bistånd gav upphov till ”misstankar om mobbning” i den mening som avses i 2003 års meddelande om mobbning.

251    Vid tidpunkten för det tysta beslutet att avslå begäran om bistånd hade den administrativa undersökningen ännu inte inletts, då det inte var förrän den 8 september 2004 som förhörsombudet fick sitt uppdrag från kommissionens generalsekreterare att genomföra en sådan undersökning, och de första förhören som hölls ägde rum först i oktober 2004.

252    När det gäller frågan om skada uppkommit till följd av kommissionens rättsstridiga uppträdande har sökanden för det första gjort gällande att hennes pensionering på grund av arbetsoförmåga är följden av en arbetsskada, som i sig orsakats av att administrationen underlåtit att lämna henne bistånd. Förfarandet för att erkänna den sjukdom hon lider av som arbetsskada har emellertid, som ovan anförts, inte avslutats. Härav följer att yrkandet om skadestånd för den ekonomiska skada sökanden ska ha lidit är således för tidigt väckt, och kan inte bifallas.

253    Vad däremot gäller förekomsten av en ideell skada har kommissionens underlåtenhet att vidta provisoriska åtgärder liksom dröjsmålet med att inleda den administrativa undersökningen medfört en osäkerhet och oro för sökanden, som kunnat befara att kommissionen inte skulle beakta hennes begäran om bistånd och att det rättsstridiga uppträdande som hon ditintills utsatts för från institutionens sida skulle kunna fortsätta. Sökanden har således stöd för sitt påstående att det tysta beslutet om avslag på hennes begäran om bistånd har orsakat henne en allvarlig ideell skada. Personaldomstolens ogiltigförklaring av detta beslut är inte tillräcklig för att ersätta denna skada.

254    Mot denna bakgrund ska kommissionen förpliktas ersätta denna ideella skada med det skäliga beloppet 15 000 euro.

3.     Yrkandet om ersättning för den skada som uppkommit dels till följd av den påstådda rättsstridigheten av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003, dels de rättsstridiga omständigheter under vilka de kommit till sökandens kännedom

a)     Upptagande till sakprövning

 Parternas argument

255    Kommissionen har yrkat att sökandens yrkande om förpliktande för administrationen att ersätta den skada som uppkommit till följd av rättsstridigheter hos karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 ska avvisas, till följd av att yrkandena om ogiltigförklaring av rapporterna om karriärutveckling inte ska upptas till sakprövning.

256    Sökanden har bestridit detta avvisningsyrkande.

 Förstainstansrättens bedömning

257    Det ska vid denna bedömning skiljas mellan yrkandet avseende ersättning för den skada som uppkommit till följd av att karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 varit rättsstridiga och yrkandet avseende ersättning för den skada som uppkommit till följd av de omständigheter under vilka dessa kommit till sökandens kännedom.

–       Upptagande till sakprövning av yrkandet om skadestånd på grund av att karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 varit rättsstridiga

258    Yrkandet om ersättning för den skada som uppkommit till följd av den påstådda rättsstridigheten hos karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 hör direkt samman med yrkandet om ogiltigförklaring av dessa. Såsom ovan anförts kunde yrkandet om ogiltigförklaring av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 upptas till sakprövning när denna talan väcktes. Härav följer att skadeståndsyrkandet i denna del kunde upptas till sakprövning när denna talan väcktes.

259    Även om sökanden inte längre, till följd av sin pensionering, har något berättigat intresse av en ogiltigförklaring av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003, har hon ändå bevarat ett berättigat intresse av att få lagligheten av dessa rättsakter prövade inom ramen för en talan om ersättning för den yrkesmässiga och ideella skada hon anser sig ha lidit till följd av kommissionens uppträdande (se, för ett motsvarande synsätt, förstainstansrättens dom av den 13 december 1990 i mål T‑20/89, Moritz mot kommissionen, REG 1990, s. II‑769, punkt 18, vilken dom inte upphävdes efter överklagande i frågan om prövningen av talerättsfrågan, och av den 12 september 2007 i mål T‑249/04, Combescot mot kommissionen, REG 2007, s. II‑0000, punkt 47, överklagad till domstolen i mål C‑525/07 P). Sökandens pensionering medför således inte att hon inte längre skulle ha ett berättigat intresse av att få sitt yrkande om skadestånd i denna del prövat.

–       Upptagande till sakprövning av skadeståndsyrkandet avseende de rättsstridiga villkor på vilka karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 kommit till sökandens kännedom

260    Personaldomstolen påminner inledningsvis om att administrationen när den inte delger en rättsakt på ett korrekt sätt har gjort sig skyldig till ett fel i tjänsten.

261    Härav följer att sökanden, för att framföra krav på ersättning för den skada hon påstår sig ha lidit till följd av den rättsstridiga delgivningen av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003, skulle ha framställt en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, och därefter, om denna begäran avslagits, anfört klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Det är i förevarande mål ostridigt att sökanden inte har inkommit med någon självständig begäran i detta avseende. Yrkandet om skadestånd till följd av den påstått rättsstridiga delgivningen av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 ska således avvisas, eftersom det administrativa förfarande som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna inte har iakttagits.

262    Det är således enbart skadeståndsyrkandet avseende den påstådda rättsstridigheten hos karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 som ska prövas i sak.

b)     Prövning i sak

 Parternas argument

263    Bland de grunder avseende karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 som sökanden anfört återfinns att dessa grundas på en uppenbar felbedömning. De rapporterande tjänstemännen har nämligen, genom att såväl i rapporten om karriärutveckling januari–oktober 2003 som i rapporten om karriärutveckling november–december 2003 ge henne totalbetyget 8/20, underlåtit att beakta både att hon inte fått några bestämda arbetsuppgifter mellan januari och juni 2003 och att hon utsatts för mobbning, vilket lett till att hennes hälsa försämrats och hindrat henne från att utföra sitt arbete på ett normalt sätt.

264    Sökanden har vidare anfört att karriärutvecklingsrapporternas för år 2003 rättsstridighet orsakat henne såväl ideell som yrkesmässig skada, den sistnämnda i form av ”uteblivna möjligheter till karriärutveckling och förlust av hennes legitima rätt till befordran”.

265    Kommissionen har bestridit sökandens påstående att det skulle ha skett uppenbara felbedömningar vid fastställandet av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003.

 Förstainstansrättens bedömning

–       Rättsstridighet

266    Enligt artikel 8.5 fjärde stycket i de allmänna genomförandebestämmelserna ska den rapporterande tjänstemannen vid prövningen av prestationsförmågan, skickligheten och uppträdandet i tjänsten för en tjänsteman under referensperioden inte ”beakta eventuell motiverad frånvaro som tjänstemannen haft”. Vidare anges i riktlinjerna för utvärdering att kommissionen har ålagt sig att, som en bestämmelse för genomförandet, iaktta att ”tjänstemannen inte ska bestraffas för att han inte uppnått sina mål om detta beror på externa omständigheter”, till exempel ”om han varit sjuk eller mammaledig”. I ”en sådan situation ska bedömningen ske utifrån vad tjänstemannen i praktiken kunnat utföra och det sätt på vilket han hanterat sin situation”.

267    I förevarande mål har de rapporterande tjänstemännen, efter att under rubriken 6.1 ”Prestationsförmåga” i rapporten om karriärutveckling januari–oktober 2003 ha anfört att sökanden inte under tiden fram till den 3 september 2003 kunnat ”göra sig förtrogen med sina arbetsuppgifter” till följd av, i synnerhet, ”bristande motivation”, och bedömt att ”det inte kunnat iakttas någon förbättring av hennes prestationsförmåga mellan den 3 september och slutet av oktober månad”, tilldelat henne betyget 4/10 avseende prestationsförmåga, motsvarande bedömningen ”svag”. När det gäller rapporten om karriärutveckling november–december 2003, har utvärderarna även där tilldelat sökanden betyget 4/10 avseende prestationsförmåga, och framhållit att ”det inte fanns några giltiga resultat under referensperioden och inget resultat har uppnåtts”, och att ”den allmänna prestationsförmågan under perioden ska således anses vara ’svag’”.

268    Det framgår emellertid av handlingarna, och i synnerhet av en handling som kommissionen själv ingett avseende sökandens frånvaro under år 2003, att hon hade motiverad frånvaro i form av sjukledighet mellan den 1 september och den 31 oktober 2003 och mellan den 1 november och den 14 november 2003, samt i form av halvtidsarbete av hälsoskäl mellan den 17 november och den 19 december 2003.

269    Härav kan således slutsatsen dras att utvärderarna i såväl rapporten om karriärutveckling januari–oktober 2003 som i rapporten om karriärutveckling november–december 2003 gett sökanden betyget 4/10 avseende prestationsförmåga utan att beakta att denna med nödvändighet påverkats av den motiverade frånvaro hon hade på grund av sjukdom.

270    Påståendet att karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 grundades på en uppenbar felbedömning är således välgrundat.

271    Mot denna bakgrund, och utan att det är nödvändigt att pröva de övriga invändningar som sökanden anfört, kan det konstateras att karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 upprättats på ett rättsstridigt sätt.

–       Skada

272    Vad gäller den ekonomiska skada som rättsstridigheten hos karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 påstås ha gett upphov till förutsätter ett ansvar för gemenskapen, även när det visas att en institution uppträtt rättsstridigt, att sökanden visar att hon lidit en verklig skada (se förstainstansrättens dom i det ovannämnda målet Lucaccioni mot kommissionen, punkt 57). Sökanden har inte visat på vilket sätt rättsstridigheten hos karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 skulle ha påverkat hennes karriärutveckling innan hon pensionerades, vilket skedde den 31 augusti 2005. Hon har i synnerhet inte visat, eller ens påstått, att denna rättsstridighet haft någon inverkan på den omständigheten att hon inte befordrats under befordringsförfarandet år 2004.

273    Sökanden har även yrkat ersättning för ideell skada. Personaldomstolens konstaterande att karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 till följd av uppenbar felbedömning varit rättsstridiga utgör inte i sig en tillräcklig gottgörelse för en sådan skada, eftersom dessa rapporter om karriärutveckling innehåller uttryckligen negativa bedömningar av sökandens kapacitet. Såsom ovan anförts har den rapporterande tjänstemannen i rapporten om karriärutveckling januari–oktober 2003 anfört att sökanden inte blivit ”förtrogen med sina arbetsuppgifter” till följd av i synnerhet ”bristande motivation”, medan det i rapporten om karriärutveckling november–december 2003 har framhållits att ”det inte fanns några giltiga resultat under referensperioden och inget resultat har uppnåtts”. Kommissionen bör således förpliktas ersätta den ideella skada som sökanden i denna del lidit med det skäliga beloppet 2 500 euro.

4.     Sammanfattning

274    Av vad som ovan anförts följer att kommissionen ska förpliktas att till sökanden utge 18 000 euro.

 Rättegångskostnader

275    Enligt artikel 122 i rättegångsreglerna för personaldomstolen ska bestämmelserna i åttonde kapitlet i andra delen av dessa regler, avseende rättegångskostnader och domstolskostnader, endast tillämpas i mål där talan väckts vid personaldomstolen efter att dessa rättegångsregler trädde i kraft, det vill säga den 1 november 2007. De relevanta bestämmelserna i förstainstansrättens rättegångsregler gäller alltjämt i mål som var anhängiga vid personaldomstolen innan dess.

276    Enligt artikel 87.3 i förstainstansrättens rättegångsregler kan personaldomstolen, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, eller om särskilda omständigheter motiverar det, besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad.

277    Kommissionen har tappat målet i huvuddelen av de grunder den åberopat. Den bör därför förpliktas att, förutom att bära sina egna kostnader, ersätta tre fjärdedelar av sökandens rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

PERSONALDOMSTOLEN (första avdelningen)

följande:

1)      Europeiska gemenskapernas kommissions beslut om avslag på den begäran om bistånd som Q gjort den 29 april 2004 ogiltigförklaras,i vad kommissionen genom detta beslut underlåtit att omplacera henne.

2)      Europeiska gemenskapernas kommission förpliktas att betala Q 18 000 euro.

3)      Talan ogillas i övriga delar.

4)      Europeiska gemenskapernas kommission ska, förutom att bära sina egna rättegångskostnader, ersätta Q tre fjärdedelar av hennes rättegångskostnader.

5)      Q ska bära en fjärdedel av sina egna rättegångskostnader.

Kreppel Tagaras Gervasoni

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 december 2008.

Justitiesekreterare        Ordförande

W. Hakenberg        S. Gervasoni

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelser

Målets bakgrund

A – Åren 2000, 2001 och 2002

B – År 2003

C – År 2004

D – År 2005

E – Omständigheter avseende rapporterna om karriärutveckling för år 2003

Förfarande och parternas yrkanden

Bedömning

A – Inledande anmärkningar avseende föremålet för talan

B – Kränkande behandling

1. Parternas argument

2. Förstainstansrättens bedömning

a) Villkoren för, för det första, förlängning av sökandens prövotid

b) För det andra – kommissionens isolering av sökanden

c) Angående, för det tredje, att sökanden inte tilldelats några arbetsuppgifter mellan januari och juni 2003

d) Vad, för det fjärde, gäller att kommissionen skulle ha spridit vanhedrande rykten angående sökandens yrkesmässiga kapacitet

e) Vad, för det femte, gäller den omständigheten att kommissionen avslagit vissa semesteransökningar och godkänt andra för sent

f) Kommissionens underlåtenhet att, för det sjätte, anse sjukfrånvaro motiverad

C – Yrkandet om ogiltigförklaring av det underförstådda beslutet att avslå begäran om bistånd

1. Upptagande till sakprövning

a) Parternas argument

b) Förstainstansrättens bedömning

2. Prövning i sak

a) Parternas argument

b) Förstainstansrättens bedömning

D – Yrkandet om ogiltigförklaring av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003

1. Parternas argument

2. Förstainstansrättens bedömning

E – Ersättningsanspråk

1. Yrkandet om skadestånd på grund av påstådd mobbning

a) Parternas argument

b) Förstainstansrättens bedömning

Rättsstridigt uppträdande

Skada som har samband med det rättsstridiga uppträdandet

2. Yrkandet avseende ersättning för den skada som uppkommit till följd av rättsstridigheten hos det underförstådda beslutet om avslag på begäran om bistånd

a) Upptagande till sakprövning

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

b) Prövning i sak

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

3. Yrkandet om ersättning för den skada som uppkommit dels till följd av den påstådda rättsstridigheten av karriärutvecklingsrapporterna för år 2003, dels de rättsstridiga omständigheter under vilka de kommit till sökandens kännedom

a) Upptagande till sakprövning

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

– Upptagande till sakprövning av yrkandet om skadestånd på grund av att karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 varit rättsstridiga

– Upptagande till sakprövning av skadeståndsyrkandet avseende de rättsstridiga villkor på vilka karriärutvecklingsrapporterna för år 2003 kommit till sökandens kännedom

b) Prövning i sak

Parternas argument

Förstainstansrättens bedömning

– Rättsstridighet

– Skada

4. Sammanfattning

Rättegångskostnader

Gemenskapsdomstolarna identifieras i de citerade avgörandena genom den bokstav som föregår målnumret: ”C” för domstolen, ”T” för förstainstansrätten och ”F” för personaldomstolen. Avgöranden vars målnummer inte föregås av någon bokstav har antagits av domstolen före den 16 november 1989.

Detta avgörande och däri angivna avgöranden från gemenskapsdomstolarna som ännu inte har publicerats i rättsfallssamlingen finns tillgängliga på domstolens webbplats www.curia.europa.eu.

* Rättegångsspråk: franska.