PERSONALDOMSTOLENS DOM
(första avdelningen)
den 7 juni 2011
Mål F-64/10
Andreas Mantzouratos
mot
Europaparlamentet
”Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Befordringsförfarandet 2009 – Beslut att inte befordra – Upptagande till sakprövning av en invändning om rättsstridighet – Jämförelse av kvalifikationerna – Uppenbart oriktig bedömning”
Saken: Talan väckt enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt artikel 106a i detta, genom vilken Andreas Mantzouratos yrkar ogiltigförklaring av dels Europaparlamentets beslut att inte befordra sökanden till lönegrad AD 13 i befordringsförfarandet 2009, dels besluten att befordra tjänstemän som har färre meritpoäng än sökanden under samma befordringsförfarande.
Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Talan – Berättigat intresse av att få saken prövad – Talan som riktar sig mot ett beslut att befordra en annan tjänsteman – Upptagande till sakprövning
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)
2. Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav
(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 35.1 e)
3. Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Överensstämmelse mellan klagomålet och talan
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
4. Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Motiveringsskyldighet – Möjlighet att under det administrativa förfarandet motivera ett beslut att inte befordra en tjänsteman – Följder
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 25 andra stycket och 90.2)
5. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
6. Förfarande – Åberopande av nya grunder under rättegången – Grunder som stöds av omständigheter som framkommit under rättegången
(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 43.1)
7. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
8. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
9. Tjänstemän – Befordran – Villkor – Tjänstemän som har nått upp till referensnivån – Rätt till automatisk befordran – Föreligger inte
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
10. Förfarande – Rättegångskostnader – Yrkande att besluta i enlighet med gällande rätt
(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 87.1)
1. Tjänstemän som har möjlighet att befordras till en viss tjänstegrad har i princip ett personligt intresse av att angripa ett beslut att befordra andra tjänstemän till denna lönegrad.
(se punkt 15)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 5 maj 2010, Bouillez m.fl. mot rådet, F‑53/08, punkt 80
2. Även om unionsdomstolarna inte på eget initiativ får stödja sig på en grund som inte har åberopats av parterna, förutom när det är fråga om tvingande rätt, är de emellertid skyldiga att tolka sökandens grunder med hänsyn till deras innehåll och inte med hänsyn till deras rättsliga kvalificering, förutsatt att nämnda grunder med tillräcklig klarhet framgår av ansökan. Vidare ska grunderna, oberoende av alla terminologiska frågor, vara tillräckligt klara och precisa för att svaranden ska kunna förbereda sitt försvar och personaldomstolen ska kunna pröva talan, i förekommande fall utan att behöva begära andra upplysningar.
(se punkt 16)
Hänvisning till
Domstolen: 15 december 1961, Fives Lille Cail m.fl. mot Höga myndigheten, 19/60, 21/60, 2/61 et 3/61; 13 december 2005, kommissionen mot Aktionsgemeinschaft Recht und Eigentum, C‑78/03 P, punkt 45
Förstainstansrätten: 24 februari 2000, ADT Projekt mot kommissionen, T‑145/98, punkt 66
Tribunalen: 26 mars 2010, Proges mot kommissionen, T‑577/08, punkt 21
3. En avvisning av invändningar om rättsstridighet på grund av att regeln om överensstämmelse inte har följts skulle, även om invändningarna hänför sig till en annan rättslig grund än den som angetts i klagomålet, rubba jämvikten mellan skyddet för tjänstemannens processuella rättigheter och syftet med det administrativa förfarandet och utgöra en oproportionerlig och motiverad sanktion för tjänstemannen. På grund av att en invändning om rättsstridighet i sig är av rättslig karaktär, i likhet med det resonemang som föranleder den berörda personen att undersöka och åberopa en sådan rättsstridighet, kan det inte krävas att den tjänsteman eller den anställde som inger klagomålet, och som inte nödvändigtvis har relevanta juridiska kunskaper, framställer en sådan invändning i det administrativa förfarandet, vid äventyr av att den annars avvisas. Detta gäller särskilt med tanke på att det förefaller föga troligt att åberopandet av en invändning om rättsstridighet under det administrativa förfarandet kan leda till att den som ingett klagomålet vinner framgång i det skedet, eftersom det är osannolikt att administrationen väljer att inte tillämpa en bestämmelse som är i kraft och som eventuellt strider mot en bestämmelse av högre dignitet, endast i syfte att möjliggöra en reglering av tvisten utanför domstol.
Det är emellertid inte möjligt att åberopa rättsstridigheten i allmängiltiga beslut annat än i den mån det föreligger ett direkt rättsligt samband mellan den angripna rättsakten och nämnda allmängiltiga beslut. Det är inte möjligt att med stöd av en invändning om rättsstridighet, i förbigående, ifrågasätta giltigheten av sådana föreskrivande rättsakter som utgör den rättsliga grunden för det beslut som sökanden yrkar ogiltigförklaring av.
För att avgöra huruvida sökandens invändning om rättsstridighet kan upptas till sakprövning ska personaldomstolen således fastställa den rättsliga grund på vilken den angripna rättsakten antagits. Förekomsten av ett direkt rättsligt samband mellan den individuella rättsakten som angripits och den aktuella allmängiltiga rättsakten kan fastställas genom att det konstateras att den angripna rättsakten i huvudsak grundar sig på en bestämmelse i den rättsakt vars giltighet ifrågasätts, även om sistnämnda rättsakt inte formellt utgör den rättsliga grunden. När tillsättningsmyndigheten i beslutet att avslå klagomålet i sak lämnar samtliga argument som anförts av sökanden till stöd för en invändning om rättsstridighet utan avseende, utgör nämnda rättsakt vanligtvis den rättsliga grunden för det aktuella beslutet.
(se punkterna 22, 25 och 26)
Hänvisning till
Domstolen: 6 mars 1979, Simmenthal mot kommissionen, 92/78, punkt 36
Förstainstansrätten: 26 oktober 1993, Reinarz mot kommissionen, T‑6/92 och T‑52/92, punkterna 56 och 57; 22 april 2004, Schintgen mot kommissionen, T‑343/02, punkt 25; 20 november 2007, Ianniello mot kommissionen, T‑308/04, punkt 33 och där angiven rättspraxis
Personaldomstolen: 1 juli 2010, Mandt mot parlamentet, F‑45/07, punkt 121
4. Administrationen har rätt att under det administrativa förfarandet motivera ett beslut att inte befordra en tjänsteman. När administrationen använder denna möjlighet kan det emellertid konstateras att det fråntar de berörda tjänstemännen möjligheten att inkomma med ett klagomål med kännedom om skälen för det angripna beslutet, och därmed utveckla sina argument utgående från detta. Om en tjänsteman har fått kännedom om skälen till ett beslut först då hans klagomål avslogs, kan administrationen inte åberopa principen om överensstämmelse mellan klagomålet och talan vad gäller grunder och invändningar angående dessa skäl.
(se punkt 23)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 29 september 2009, Hau mot parlamentet, F‑125/07, punkt 24
5. Vid Europaparlamentet tilldelas inte meritpoängen, med det begränsade undantaget som avser poäng som reserveras för generalsekreteraren, efter en jämförande bedömning av samtliga befordringsbara tjänstemän inom samma tjänstegrad. Administrationen kan därför inte befordra en tjänsteman endast på grundval av tilldelningen av dessa meritpoäng. En tilldelning av tre meritpoäng, med tillämpning av punkt I.3.1 i det beslut som fattades av parlamentets presidium den 6 juli 2005, i ändrad lydelse, om policy för befordran och karriärplanering, som sker efter den årliga granskningen av en tjänstemans meriter, kan vara en viktig omständighet i den senare jämförande bedömningen som görs av tjänstemännens meriter inom samma tjänstegrad i befordringssyfte, i enlighet med artikel 45 i tjänsteföreskrifterna.
Kriteriet som avser en rekommendation från generaldirektoraten, vilket gör det möjligt att dela upp vissa befordringsbara tjänstemän som bland annat erhållit samma antal meritpoäng, strider inte mot artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, eftersom generaldirektoratens klassificering av befordringsbara tjänstemän grundar sig på tjänstemännens yrkesmässiga kvaliteter. Vidare strider inte kriteriet som avser utförandet av uppgifter av väsentlig betydelse mot artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, eftersom det belönar en högpresterande tjänsteman som anförtrotts en svår eller viktig uppgift.
Kriteriet som avser den ansvarsnivå som tjänsten innebär kan inte enbart begränsas till antalet underordnade för vilka en tjänsteman är arbetsledare eller, mer generellt, till omfattningen av de arbetsledande arbetsuppgifterna.
Inte desto mindre utgör utövandet av en tjänst som enhetschef, även om det inte kan utgöra det enda bedömningskriteriet för den ansvarsnivå som tjänsten innebär för de befordringsbara tjänstemännen, ett relevant kriterium för den jämförande bedömning som tillsättningsmyndigheten ska göra i detta avseende.
(se punkterna 45, 52, 54 och 55)
Hänvisning till
Tribunalen: 16 december 2010, rådet mot Stols, T‑175/09 P, punkt 48
6. Enligt artikel 48.2 första stycket i personaldomstolens rättegångsregler får nya grunder inte åberopas efter det att inlagor har utväxlats för första gången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet. Ett argument som har åberopats till stöd för en grund bör behandlas på ett liknande sätt. Denna bestämmelse hindrar inte att dessa omständigheter kunde upptäckas till följd av en processledande åtgärd. Slutligen ska denna bestämmelse tolkas restriktivt, eftersom den innebär att den berörda parten hindras från att anföra samtliga de omständigheter som är nödvändiga för att vinna bifall till sina anspråk.
(se punkt 48)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 13 oktober 2008, Neophytou mot kommissionen, T‑43/07 P, punkterna 75–91 och där angiven rättspraxis
7. Tillsättningsmyndigheten har, vid den jämförande bedömningen av de befordringsbara tjänstemännens kvalifikationer, ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Domstolens prövning ska vad gäller sådana mål enbart avse frågan huruvida administrationen, med hänsyn till den metod som den kan ha använt för att komma fram till sin bedömning, har hållit sig inom godtagbara gränser och inte har använt utrymmet för eget skön på ett uppenbart oriktigt sätt. Domstolen kan således inte ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning av de befordringsbara tjänstemännens kvalifikationer och meriter med sin egen.
(se punkt 63)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 15 september 2005, Casini mot kommissionen, T‑132/03, punkt 52 och där angiven rättspraxis
Tribunalen: rådet mot Stols, ovannämnda mål, punkt 48
8. Det stora utrymme för skönsmässig bedömning som administrationen tillerkänns när det gäller en jämförande bedömningen av befordringsbara tjänstemän enligt artikel 45 i tjänsteföreskrifterna begränsas emellertid av skyldigheten att genomföra jämförelsen av kandidaterna med omsorg och opartiskhet, i tjänstens intresse och i enlighet med principen om likabehandling. I praktiken ska granskningen göras på lika grund och utifrån jämförbara informationskällor.
Tillsättningsmyndighetens befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar måste förvisso tillerkännas en ändamålsenlig verkan, men en uppenbart oriktig bedömning av en ej befordrad tjänstemans meriter föreligger när felet lätt kan urskiljas och går att upptäcka utan svårighet mot bakgrund av de kriterier som lagstiftaren fastställt för beslut i frågor om befordran.
(se punkterna 64 och 65)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: Casini mot kommissionen, ovannämnda mål, punkt 53och där angiven rättspraxis
Personaldomstolen: 24 mars 2011, Canga Fano mot rådet, F‑104/09, punkterna 29–35
9. I det beslut som Europaparlamentets presidium fattade den 6 juli 2005, i ändrad lydelse, om policy för befordran och karriärplanering, föreskrivs att referensnivån ska fastställas i förhållande till genomsnittliga tiden i en lönegrad, uttryckt i år. I artikel 45 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att befordran ska ske uteslutande genom ett urval, vilket innebär att det inte går att dra slutsatsen att det föreligger en princip som innebär att en tjänsteman ska befordras när denne inte har handlat klandervärt, eller att det föreligger en princip om regelbunden karriärutveckling som skulle medföra att administrationen är tvungen att automatiskt befordra en tjänsteman endast på grund av att denne har arbetat en viss tjänstgöringstid i samma lönegrad.
(se punkt 70)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 15 februari 2011, Barbin mot parlamentet, F‑68/09, punkterna 90 och 91
10. Enligt artikel 87.2 i förstainstansrättens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Det framförda yrkandet om att personaldomstolen ska besluta om rättegångskostnaderna i enlighet med gällande rätt kan emellertid inte anses vara ett yrkande om att tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.
(se punkt 76)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 10 juli 2008, Maniscalco mot kommissionen, F‑141/07, punkterna 30–33 och där angiven rättspraxis