Överklagande ingett den 24 maj 2013 av AK av den dom som personaldomstolen meddelade den 13 mars 2013 i mål F-91/10, AK mot kommissionen

(Mål T-288/13 P )

Rättegångsspråk: franska

Parter

Klagande: AK (Esbo, Finland) (ombud: advokaterna D. Abreu Caldas, S. Orlandi, A. Coolen, J.-N. Louis och É. Marchal)

Övrig part i målet: Europeiska kommissionen

Yrkanden

Klaganden yrkar att tribunalen ska

upphäva den dom som Europeiska unionens personaldomstol (tredje avdelningen) meddelade den 13 mars 2012 i mål F-91/10, AK mot kommissionen

förplikta kommissionen att till klagande utge:

skadestånd för den förlorade möjligheten på 95 procent att befordras till lönegrad A4 genom befordringsförfarandet under 2003, 2005 och/eller senast 2007, med respektive 375 295 euro, 204 996 euro och 90 130 euro, inklusive det schablonbelopp på 4 000 euro som utbetalats, vidare korrigering av klagandens pensionsrättigheter genom inbetalningar av motsvarande belopp,

55 000 euro, i tillägg till de 15 000 euro som utbetalats för den ideella skadan till följd av att hennes situation förblivit rättsstridig i administrativt hänseende, trots bland annat förstainstansrättens dom av den 20 april 2005 och av den 6 oktober 2009 och Europeiska unionens personaldomstols dom av den 13 december 2007, samt tillsättningsmyndighetens beslut av den 23 april 2007 att bifalla klagandens klagomål från den 4 september 2006,

förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna

Grunder och huvudargument

Till stöd för sitt överklagande åberopar klaganden tre grunder.

Den första grunden avser huruvida personaldomstolen gjort en felaktig rättstillämpning när den grundat sig på karriärutvecklingsrapporter som den själv undantagit från prövning (punkterna 55, 56, 73 och 87 i den överklagade domen).

Den andra grunden avser felaktig rättstillämpning vid värderingen av den ideella skadan och åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Personaldomstolen reducerade vid värderingen av den ideella skadan denna till 15 000 euro genom att endast ta hänsyn till den stora försening som uppstått vid upprättandet av olika karriärutvecklingsrapporter och genom att begränsa perioden till den tid då klaganden fortfarande var i tjänst, utan att ta hänsyn till andra parametrar såsom den osäkerhet och oro som klaganden åsamkats rörande sin karriär utöver den period då hon fortfarande var i tjänst (punkterna 63 och 83 och följande punkter i den överklagade domen).

Den tredje grunden avser felaktig rättstillämpning vid värderingen av den skada som åsamkats på grund av den förlorade möjligheten att befordras och åsidosättande av motioveringsskyldigheten. Personaldomstolen kunde inte enbart grunda sig på poäng för förtjänst och tröskelvärdena för befordran för att slå fast att sannolikheten för klaganden att befordras var liten. Personaldomstolen värderade dessutom schablonmässigt skadan som åsamkats av den förlorade möjligheten att befordras till 4 000 euro utan att ange minsta förklaring till hur den resonerat (punkterna 71-73 och 89 och följande punkter i den överklagade domen).