TRIBUNALENS DOM (tionde avdelningen i utökad sammansättning)

den 20 december 2023 (*)

”Statligt stöd – Beskattning av hamnmyndigheter i Italien – Befrielse från bolagsskatt – Beslut i vilket stödet förklaras vara oförenligt med den inre marknaden – Befintligt stöd – Begreppet företag – Begreppet ekonomisk verksamhet – Fördel – Selektivitet – Snedvridning av konkurrensen– Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna – Likabehandling”

I mål T‑166/21,

Autorità di sistema portuale del Mar Ligure occidentale, Genua (Italien), och övriga sökande vars namn finns förtecknade i bilagan(1), företrädda av advokaterna F. Munari, I. Perego, G.M. Roberti och S. Zunarelli,

sökande,

med stöd av

Associazione Porti Italiani (Assoporti), Rom (Italien), företrädd av advokaterna F. Munari, I. Perego, G.M. Roberti och S. Zunarelli

intervenient,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av B. Stromsky och F. Tomat, båda i egenskap av ombud,

svarande,

meddelar

TRIBUNALEN (tionde avdelningen i utökad sammansättning)

sammansatt av ordföranden S. Papasavvas samt domarna O. Porchia, L. Madise, P. Nihoul, och S. Verschuur (referent),

justitiesekreterare: handläggaren P. Nuñez Ruiz,

efter den skriftliga delen av förfarandet,

efter förhandlingen den 19 april 2023,

följande

Dom

1        Sökandena, det vill säga Autorità di sistema portuale del Mar Ligure (Hamnsystemmyndigheten för västra Ligurien, Italien) och de övriga sökande vars namn anges i bilagan, har väckt talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut (EU) 2021/1757 av den 4 december 2020 om den stödordning SA.38399–2019/C (ex 2018/E) som Italien har genomfört – Bolagsbeskattning av hamnar i Italien (EUT L 354, 2021, s. 1) (nedan kallat det angripna beslutet).

 Tillämpliga bestämmelser

 Den italienska lagstiftningen om förvaltningen av hamnar i Italien

2        I artikel 28 i codice della navigazione (sjöfartslagen) föreskrivs att friluftsbad, stränder, hamnar och redder, som ägs av staten i enlighet med artikel 822 i codice civile (civillagen), utgör statlig maritim egendom.

3        Legge n^o 84 – Riordino della legislazione in materia portuale (lag nr 84 om omstrukturering av hamnlagstiftningen) av den 28 januari 1994 (ordinarie tillägg till GURI nr 28 av den 4 februari 1994) (nedan kallad lag nr 84/94) reglerar hamnverksamheten samt hamnsystemmyndigheternas (autorità di sistema portuale) uppgifter och funktioner.

4        Hamnsystemmyndigheterna är icke-ekonomiska offentliga organ. De är juridiska personer som förvaltar en eller flera hamnar av nationell eller internationell betydelse i Italien. Genom lag nr 84/94 inrättades sexton hamnsystemmyndigheter som omfattar de 57 största hamnarna i Italien (bland annat Trieste, Genua, Livorno, Cagliari och Gioia Tauro).

5        I artikel 6.4 a i lag nr 84/94 föreskrivs att hamnsystemmyndigheterna är ensamt ansvariga för förvaltningen av de maritima områdena och tillgångarna inom sina distrikt.

6        Enligt artikel 6.5 i lag nr 84/94 omfattas hamnsystemmyndigheterna av specialbestämmelser och är självständiga i fråga om administration, organisation, reglering, budget och finans. I punkterna 7, 8 och 9 i nämnda artikel föreskrivs att hamnsystemmyndigheterna verkar under ledning och kontroll av Italiens infrastruktur- och transportminister, att deras bokföring och ekonomiska förvaltning regleras genom dekret som godkänns av nämnda minister i samråd med den italienska ekonomi- och finansministern, och att deras ekonomiska förvaltning är föremål för kontroll av Corte dei conti (Revisionsrätten, Italien).

7        Enligt artikel 6.4 i lag nr 84/94 har hamnsystemmyndigheterna flera uppgifter, däribland ledning, planering, samordning, reglering och kontroll av hamnverksamhet, såsom lastning, lossning, omlastning, lagring och allmän hantering av varor och all annan utrustning inom hamnområdet (nedan kallad hamnverksamhet).

8        I artikel 6.11 i lag nr 84/94 föreskrivs att hamnsystemmyndigheterna inte får bedriva hamnverksamhet eller närbesläktade verksamheter, vare sig direkt eller genom bolag i vilka de har ägarintressen.

9        Enligt artikel 16.2 i lag nr 84/94 reglerar och övervakar hamnsystemmyndigheterna den hamnverksamhet som bedrivs av tredje part, det vill säga företag, och tillämpningen av de taxor som företagen offentliggör. På dessa punkter rapporterar hamnsystemmyndigheterna regelbundet till infrastruktur- och transportministern.

10      Enligt artikel 16 punkterna 3 och 4 i lag nr 84/94 har hamnsystemmyndigheterna till uppgift att bevilja tillstånd för hamnverksamhet i de hamnar som de förvaltar. Tillstånd beviljas företag som uppfyller de villkor som fastställts i dekret av infrastruktur- och transportministern. De företag som har tillstånd att bedriva hamnverksamhet är inskrivna i hamnsystemmyndigheternas register och är skyldiga att betala en årlig avgift och ställa säkerhet.

11      Vidare följer av artikel 36 i sjöfartslagen att hamnsystemmyndigheterna kan bevilja företag koncessioner för förvaltning och nyttjande av statlig egendom under en viss period. Dessa koncessioner gäller markområden och dockor inom hamnområdet (till exempel uthyrning till tredjepartsföretag av mark och hamninfrastruktur).

12      I artikel 37 i sjöfartslagen föreskrivs dessutom att om det finns flera ansökningar om koncession ska företräde ges till den sökande som kan erbjuda den största garantin för ett lönsamt nyttjande av koncessionen, och som har för avsikt att använda koncessionen på ett sätt som tillgodoser det allmänintresse som bedöms vara viktigast.

13      Hamnssystemsmyndigheterna förfogar över olika ekonomiska resurser, bland annat följande:

–        Ankringsavgifter och avgifter på lossade och lastade varor som betalats av fartyg för att få tillträde till hamnarna (nedan kallade hamnavgifter).

–        Avgifter som tas ut för beviljande av tillstånd för hamnverksamhet (nedan kallade tillståndsavgifter).

–        Avgifter som tas ut för tilldelning av koncessioner för statsägda områden och dockor (nedan kallade koncessionsavgifter).

14      För att täcka kostnaderna för de arbeten som de utför får hamnsystemmyndigheterna, i enlighet med artikel 5.8 i lag nr 84/94, höja koncessionsavgifterna eller hamnavgifterna, genom att ta ut tilläggsavgifter på de varor som lastas eller lossas.

15      Vidare föreskrivs i artikel 13.1 d och e i lag nr 84/94 att hamnsystemmyndigheterna erhåller bidrag från regioner, lokala myndigheter och andra offentliga myndigheter och organ samt har diverse övriga intäkter.

 Den italienska lagstiftningen om bolagsbeskattning

16      Avdelning II i decreto del Presidente della Repubblica n^o 917 – Approvazione del testo unico delle imposte sui redditi (presidentdekret nr 917 om godkännande av den konsoliderade inkomstskattelagen) av den 22 december 1986 (ordinarie tillägg till GURI nr 302 av den 31 december 1986) (nedan kallat konsoliderade skattelagen) innehåller bestämmelser om inkomstbeskattning av bolag.

17      I artikel 73.1 i dekret nr 917 föreskrivs att följande är skattskyldiga till bolagsskatt:

” a)      aktiebolag och kommanditaktiebolag, bolag med begränsat ansvar, kooperativa bolag och ömsesidiga försäkringsbolag samt europabolag … och europeiska kooperativa föreningar … som har sin hemvist inom landet.

b)      offentliga och privata enheter som inte är bolag, … som har hemvist i landet och vars verksamhetsföremål uteslutande eller huvudsakligen är att bedriva kommersiell verksamhet.

c)      offentliga och privata enheter som inte är bolag, … som har hemvist i landet och som inte har som enda eller huvudsakliga verksamhetsföremål att bedriva kommersiell verksamhet.

d)      varje bolag eller enhet … med eller utan ställning som juridisk person, som inte har hemvist inom landet.”

18      Genom artikel 74.1 i den konsoliderade skattelagen undantas ett stort antal statliga enheter och offentliga organ från skyldigheten att betala bolagsskatt, däribland statliga organ och förvaltningar, även de med autonom organisation, regioner, provinser, kommuner, bergssamhällen och organ som förvaltar ”det gemensamma området”.

19      I artikel 74.2 a i den konsoliderade skattelagen anges att statlig verksamhet inte utgör kommersiell verksamhet.

20      De italienska myndigheterna ansåg att hamnsystemmyndigheterna utgjorde organ som förvaltade det gemensamma området i den mening som avses i artikel 74.1 i den konsoliderade skattelagen. Enligt deras bedömning bedrev hamnssystemmyndigheterna endast statlig verksamhet och därmed inte ekonomisk verksamhet. På grund av detta befriade de hamnsystemmyndigheterna från skyldigheten att betala bolagsskatt (nedan kallat befrielsen från bolagsskatt).

 Bakgrund till tvisten

 Det administrativa förfarandet

21      Genom en skrivelse av den 3 juli 2013 skickade kommissionen ett omfattande frågeformulär till samtliga medlemsstater för att inhämta uppgifter om bolagsbeskattning av hamnar och andra möjliga former av statligt stöd för olika typer av investeringar i eller förvaltning av hamnar.

22      Republiken Italien besvarade frågeformuläret genom skrivelser av den 12 september och den 1 oktober 2013. Under åren 2014 och 2017 begärde kommissionen ytterligare upplysningar, vilka lämnades av de italienska myndigheterna.

23      Genom skrivelse av den 30 april 2018 underrättade kommissionen, i enlighet med artikel 21 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 [FEUF] (EUT L 248, 2015, s. 9), Republiken Italien om att den ansåg att befrielsen från bolagsskatt utgjorde en befintlig stödordning som var oförenlig med den inre marknaden och uppmanade denna stat att inkomma med synpunkter.

24      Därefter hölls under år 2018 flera möten mellan kommissionen och Republiken Italien, och det förekom även skriftlig utväxling av frågor och svar mellan dessa parter under det året.

25      Den 8 januari 2019 gav kommissionen Republiken Italien förslag på vidtagande av lämpliga åtgärder, i enlighet med artikel 22 i förordning 2015/1589, för avskaffande av befrielsen från bolagsskatt såvitt avsåg hamnsystemmyndigheternas ekonomiska verksamhet och följaktligen för säkerställande av att dessa myndigheter skulle komma att omfattas av skyldigheten att betala bolagsskatt på samma sätt som andra företag. Kommissionen uppmanade dessutom de italienska myndigheterna att skriftligen, och inom två månader efter mottagandet av förslaget, underrätta kommissionen om att de enligt artikel 23.1 i förordning 2015/1589 godtog förslaget om lämpliga åtgärder.

26      Genom en skrivelse av den 7 mars 2019 avvisade Italien kommissionens förslag.

27      Eftersom de italienska myndigheterna inte hade godtagit förslaget om lämpliga åtgärder, beslutade kommissionen den 15 november 2019 att med tillämpning av artikel 23.2 i förordning 2015/1589 inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 FEUF. Kommissionen uppmanade härvid Republiken Italien och de berörda parterna att inkomma med sina synpunkter.

28      De italienska myndigheterna inkom med synpunkter till kommissionen genom skrivelse av den 4 februari 2020. Därefter mottog kommissionen även synpunkter från flera berörda parter.

29      Det formella granskningsförfarandet avslutades i och med antagandet av det angripna beslutet.

 Det angripna beslutet

30      I det angripna beslutet konstaterade kommissionen för det första att hamnsystemmyndigheterna bedriver både ekonomisk och icke-ekonomisk verksamhet.

31      Kommissionen angav närmare bestämt att tre av hamnsystemmyndigheternas verksamheter är av ekonomisk art (skälen 85–129 i det angripna beslutet):

–        beviljande av tillträde till hamnar mot ersättning (det vill säga avgifter för ankring och för lossade och lastade varor) (nedan kallat beviljande av tillträde till hamnar).

–        beviljande av tillstånd mot ersättning för sådan hamnverksamhet som avses i artikel 16 i lag nr 84/94 (nedan kallat beviljande av tillstånd för hamnverksamhet),

–        tilldelning av koncessioner mot ersättning för upplåtelse av mark och infrastruktur i statsägda hamnområden och av dockor inom hamnområden belägna inom de territoriella gränserna (nedan kallat tilldelning av koncessioner för statsägda områden och dockor).

32      Kommissionen gjorde för det andra gällande att befrielsen från bolagsskatt leder till en förlust av skatteintäkter som motsvarar förbrukade statliga medel i form av skatteutgifter, vilket utgör en överföring av statliga medel (skälen 130–134 i det angripna beslutet).

33      För det tredje gjorde kommissionen gällande att befrielsen från bolagsskatt innebär att en fördel erhålls gentemot andra företag som inte omfattas av en sådan befrielse, trots att de bedriver ekonomisk verksamhet i Italien (skälen 135–138 i det angripna beslutet).

34      Kommissionen angav för det fjärde att befrielsen från bolagsskatt kan stärka hamnsystemmyndigheternas konkurrensställning, eftersom dessa myndigheter kan konkurrera med varandra och med andra hamnar i Europa. Skattebefrielsen kan följaktligen påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen (skälen 139–157 i det angripna beslutet).

35      För det femte angav kommissionen att åtgärden är selektiv. Befrielsen från bolagsskatt avviker, utan något giltigt skäl, från principen i det italienska systemet för bolagsskatt som innebär att bolagsskatt ska tas ut på alla typer av inkomster som uppbärs av offentliga eller privata enheter som inte är bolag och som bedriver ekonomisk verksamhet. Följaktligen gynnas hamnsystemmyndigheterna i förhållande till andra bolag som bedriver ekonomisk verksamhet i Italien (skälen 158–174 i det angripna beslutet).

36      Av dessa skäl drog kommissionen slutsatsen att befrielsen från bolagsskatt utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF (skälen 175 och 176 i det angripna beslutet).

37      Slutligen konstaterade kommissionen att befrielsen från bolagsskatt inte kan förklaras förenlig med den inre marknaden på grundval av någon av artiklarna 93, 106.2, 107.2 eller 107.3 FEUF (skälen 177–194 i det angripna beslutet).

38      Det skattesystem som var tillämpligt på de italienska hamnmyndigheterna före år 1958, det vill säga innan EUF-fördraget trädde i kraft, är detsamma som det system för befrielse från bolagsskatt som är tillämpligt på dem i dag, och dessa hamnmyndigheter har aldrig omfattats av bolagsskatt, varken i sin nuvarande eller tidigare form. Härav drog kommissionen slutsatsen att det rörde sig om en befintlig stödordning i den mening som avses i artikel 1 b i förordning 2015/1589 (skälen 195–198 i det angripna beslutet). Kommissionen ålade således Republiken Italien att avskaffa befrielsen från bolagsskatt (artikel 2 i det angripna beslutet).

39      Artikeldelen i det angripna beslutet har följande lydelse:

”Artikel 1

Befrielsen från bolagsskatt för italienska hamnsystemmyndigheter utgör en befintlig stödordning som är oförenlig med den inre marknaden.

Artikel 2

[Republiken Italien] är skyldig att avskaffa den befrielse från bolagsskatt som avses i artikel 1. Den åtgärd varigenom [Republiken Italien] uppfyller sina skyldigheter ska antas inom två månader från dagen för offentliggörandet av detta beslut. Denna åtgärd ska tillämpas från och med början av det beskattningsår som följer på beslutets antagande och senast 2022.

Artikel 3

[Republiken Italien] ska inom två månader från delgivningen av detta beslut underrätta kommissionen om vilka åtgärder som har vidtagits för att följa beslutet.

Artikel 4

Detta beslut riktar sig till [Republiken Italien].”

 Parternas yrkanden

40      Sökandena har, med stöd av Associazione Porti Italiani (Assoporti), som har intervenerat i förevarande mål, yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara artiklarna 1, 2, 3 och 4 i det angripna beslutet, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

41      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

42      Till stöd för sin talan har sökandena, med stöd av intervenienten, åberopat fyra grunder.

43      Som första grund har sökandena och intervenienten anfört att kommissionen åsidosatte artiklarna 107 och 296 FEUF när den kvalificerade hamnsystemmyndigheterna som företag. Som andra grund har de anfört att kommissionen åsidosatte artikel 107 FEUF när den fann att befrielsen från bolagsskatt medförde en överföring av statliga medel. Såvitt avser den tredje grunden har sökandena och intervenienten gjort gällande att kommissionen åsidosatte artikel 107 FEUF när den fann att befrielsen från bolagsskatt gav hamnsystemmyndigheterna en selektiv fördel. Som fjärde grund har de gjort gällande att kommissionen åsidosatte artikel 107 FEUF när den fann att befrielsen från bolagsskatt kunde snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna.

 Den första grunden: Åsidosättande av artiklarna 107 och 296 FEUF genom kvalificeringen av hamnsystemmyndigheterna som företag

44      Den första grunden för talan är uppdelad i fyra delgrunder.

45      Inom ramen för den första delgrunden har sökandena och intervenienten anfört att kommissionen gjorde en oriktig bedömning av hamnsystemmyndigheternas rättsliga ställning i den italienska rättsordningen. Genom den andra delgrunden har de bestritt att hamnsystemmyndigheternas hamnverksamhet är av ekonomisk karaktär och gjort gällande att principerna om likabehandling, god förvaltningssed och rättssäkerhet åsidosattes. Inom ramen för den tredje delgrunden har sökandena och intervenienten invänt mot kommissionens bedömning av hamnavgifternas art. I den fjärde delgrunden har de räknat upp ett flertal bestämmelser i fördragen som de anser att kommissionen åsidosatte, samt gjort gällande att kommissionen gjorde sig skyldig till maktmissbruk.

46      Tribunalen underkänner inledningsvis det argument som sökandena vid flera tillfällen har framfört inom ramen för den första grunden, avseende bristande motivering av det angripna beslutet vad gäller kvalificeringen av hamnsystemmyndigheterna som företag.

47      Härvidlag ska det erinras om att det enligt rättspraxis ska göras en åtskillnad mellan en grund som avser att artikel 296 FEUF har åsidosatts och en grund som avser att det angripna beslutet är ogrundat. En grund av det förstnämnda slaget, som rör avsaknad av eller brister i motiveringen, avser nämligen ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter i den mening som avses i artikel 263 FEUF. En sådan grund utgör en grund avseende tvingande rätt som unionsdomstolen ska pröva ex officio. En grund av det sistnämnda slaget, som rör ett besluts lagenlighet i materiellt hänseende, avser däremot ett åsidosättande av en rättsregel som gäller fördragets tillämpning, likaså i den mening som avses i artikel 263 FEUF, och kan prövas av unionsdomstolen endast om den har åberopats av sökanden. Frågan huruvida motiveringsskyldigheten har uppfyllts är följaktligen en fråga som är skild från frågan huruvida motiveringen är välgrundad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval och Brink’s France, C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 67, och dom av den 15 juni 2005, Corsica Ferries France/kommissionen, T‑349/03, EU:T:2005:221, punkt 52).

48      I likhet med kommissionen finner tribunalen dels att sökandena och intervenienten har underlåtit att ange i vilka delar de anser att det angripna beslutet åsidosätter artikel 296 FEUF, dels att det angripna beslutet är tillräckligt motiverat. Kommissionen ägnade nämligen skälen 85–129 i detta beslut åt att motivera varför hamnsystemmyndigheter ska anses utgöra företag. Beslutet gjorde det således möjligt för sökandena och intervenienten att få kännedom om skälen för den åtgärd som vidtogs, vilket för övrigt framgår av de olika grunder som åberopats, och för tribunalen att utföra sin prövning.

49      Sökandenas argument avseende ett åsidosättande av artikel 296 FEUF kan således inte godtas.

50      När det gäller de övriga argument som sökandena och intervenienten har anfört inom ramen för den första grunden, ska tribunalen först pröva de argument som framförts genom den fjärde delgrunden.

 Den fjärde delgrunden: Åsidosättande av flera bestämmelser i fördraget samt maktmissbruk

51      Sökandena har, med stöd av intervenienten, gjort gällande att kommissionen åsidosatte artikel 345 FEUF genom att bortse från att EU- och EUF-fördragen gjorde det möjligt för medlemsstaterna att behålla sin offentliga egendom, inklusive hamninfrastruktur, och besluta att regleringen och förvaltningen av denna egendom ska förbehållas enheter som lyder under staten, såsom är fallet med hamnsystemmyndigheterna. Sektorer som inte öppnats för marknaden omfattas inte av reglerna om statligt stöd.

52      Sökandena har vidare gjort gällande att kommissionen åsidosatte artiklarna 3 FEU och 7 FEUF samt artikel 121.1 FEUF genom att begränsa statens befogenheter på det ekonomi- och industripolitiska området och genom att kräva att medlemsstaternas skattesystem godkänns av kommissionen på förhand.

53      Sökandena har dessutom hävdat att kommissionen gjorde sig skyldig till maktmissbruk när den i sin strävan efter harmonisering tillämpade regelverket om statligt stöd utan åtskillnad på medlemsstater vars metoder för förvaltning av hamninfrastruktur skiljer sig från dem i Italien. Genom det angripna beslutet åsidosätts även principerna om proportionalitet, närhet, subsidiaritet, maktdelning och demokratisk beslutsprocess.

54      Kommissionen har bestritt dessa argument.

55      Tribunalen konstaterar att sökandena väsentligen har gjort gällande att kommissionen, i och med antagandet av det angripna beslutet, gör medlemsstaternas hela ekonomi- och industripolitik föremål för förhandsgodkännande från kommissionen, vilket strider mot flera unionsrättsliga regler och principer.

56      I motsats till vad sökandena och intervenienten har gjort gällande, lämnar det angripna beslutet emellertid Republiken Italien full frihet att organisera och reglera den italienska hamnsektorn på det sätt som den finner lämpligt, under förutsättning att unionsrätten iakttas. Det angripna beslutet tvingar nämligen inte Republiken Italien att liberalisera eller privatisera sin hamnsektor och det medför inte någon förändring av hamnsystemmyndigheternas rättsliga ställning eller egendom. I det angripna beslutet krävs endast att hamnssystemmyndigheternas verksamhet av ekonomisk art beskattas på samma sätt som ekonomisk verksamhet inom andra sektorer. Det ska i detta sammanhang påpekas att artikel 345 FEUF inte undantar offentligrättsliga organ från reglerna om statligt stöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Arriva Italia m.fl., C‑385/18, EU:C:2019:1121, punkt 67).

57      Härav följer att kommissionen varken åsidosatte artikel 3 FEU, artiklarna 7 och 121.1 FEUF eller principerna om proportionalitet, närhet, subsidiaritet, maktdelning och demokratisk beslutsprocess.

58      Vad slutligen gäller sökandenas argument om maktmissbruk, följer det av fast rättspraxis att maktmissbruk föreligger när en rättsakt har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem som angetts (se dom av den 15 maj 2008, Spanien/rådet, C‑442/04, EU:C:2008:276, punkt 49 och där angiven rättspraxis). I det angripna beslutet har kommissionen emellertid endast tillämpat de regler om statligt stöd som har samband med den skattemässiga behandlingen av hamnsystemmyndigheter i Italien, genom att kräva att denna behandling ska ändras, utan att detta innebär att kommissionen använde sina befogenheter för att uppnå andra mål.

59      Talan kan mot bakgrund av ovanstående inte bifallas såvitt avser den första grundens fjärde del.

 Den första delgrunden: Felaktig bedömning av hamnsystemmyndigheternas rättsliga ställning

60      Sökandena har, med stöd av intervenienten, gjort gällande att kommissionen gjorde en oriktig bedömning när den inte beaktade den omständigheten att hamnsystemmyndigheterna enligt italiensk rätt betraktas som enheter under statsnivå, det vill säga icke-ekonomiska offentliga organ av nationell betydelse, vars verksamhet bedrivs för statens räkning enbart i det allmännas intresse.

61      Hamnssystemmyndigheterna kan enligt sökandena likställas med andra enheter på lokal nivå vars verksamhet faller inom den offentliga sektorns ansvarsområde, och har bildats för att utföra uppgifter som är typiska för en offentlig myndighet, såsom upphandling av koncessioner avseende offentlig egendom och uppbörd av avgifter.

62      Den italienska lagstiftaren har således valt att förbjuda att hamnsystemmyndigheterna bedriver någon som helst ekonomisk verksamhet. På grund av sin särpräglade ställning saknar de helt och hållet vinstsyfte.

63      Dessutom är det enligt sökandena endast staten som är ansvarig för att hamnsystemmyndigheterna fungerar och är ekonomiskt livskraftiga. Hamnsystemmyndigheterna är enheter som inte kan försättas i konkurs, eftersom deras skulder är statens och enligt italiensk rätt kan staten inte försättas i konkurs. Dessa särdrag hos hamnssystemmyndigheterna har vid flera tillfällen bekräftats i italiensk domstols- och förvaltningspraxis.

64      Kommissionen har bestritt dessa argument.

65      Tribunalen erinrar i detta avseende om att företagsbegreppet omfattar varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och oavsett hur den finansieras (dom av den 23 april 1991, Höfner och Elser, C‑41/90, EU:C:1991:161, punkterna 21 och 22, se även dom av den 3 mars 2011, AG2R Prévoyance, C‑437/09, EU:C:2011:112, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

66      Det framgår nämligen av fast rättspraxis att ekonomisk verksamhet utgörs av all verksamhet som består i att erbjuda varor eller tjänster på en viss marknad (dom av den 16 juni 1987, kommissionen/Italien, 118/85, EU:C:1987:283, punkt 7, se även dom av den 11 juni 2020, kommissionen och Republiken Slovakien/Dôvera zdravotná poist’ovňa, C‑262/18 P och C‑271/18 P, EU:C:2020:450, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

67      Verksamhet som innebär ett utövande av offentliga maktbefogenheter utgör däremot inte ekonomisk verksamhet, vilket innebär att sådan verksamhet faller utanför tillämpningsområdet för reglerna om statligt stöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 januari 1994, SAT Fluggesellschaft, C‑364/92, EU:C:1994:7, punkt 30, och dom av den 24 mars 2022, GVN/kommissionen, C‑666/20 P, ej publicerad, EU:C:2022:225, punkt 70).

68      Att en enhet såvitt avser en del av sina verksamheter har offentliga maktbefogenheter hindrar inte i sig att enheten kvalificeras som ett företag i den mån som den bedriver annan verksamhet som är av ekonomisk art (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2002, Aéroports de Paris/kommissionen, C‑82/01 P, EU:C:2002:617, punkterna 74 och 75, och dom av den 12 juli 2012, Compass-Datenbank, C‑138/11, EU:C:2012:449, punkt 37). I den mån en offentlig enhet bedriver en ekonomisk verksamhet som kan särskiljas från dess myndighetsutövning, agerar denna enhet i egenskap av företag med avseende på den delen av verksamheten (dom av den 7 november 2019, Aanbestedingskalender m.fl./kommissionen, C‑687/17 P, ej publicerad, EU:C:2019:932, punkt 18, och dom av den 30 april 2019, UPF/kommissionen, T‑747/17, EU:T:2019:271, punkt 82).

69      På området för statligt stöd saknar således en enhets rättsliga ställning enligt nationell rätt betydelse för kvalificeringen av enheten som företag. Även ett organ som är integrerat i förvaltningen i den stat tillsammans med vilken den utgör ett och samma rättssubjekt kan betecknas som ett företag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juni 1987, kommissionen/Italien, 118/85, EU:C:1987:283, punkt 13). Den omständigheten att en enhet inte kan försättas i konkurs, exempelvis på grund av en obegränsad statlig garanti, utesluter inte heller att enheten kan anses utgöra ett företag.

70      Likaså gäller att den omständigheten att tillhandahållandet av varor och tjänster sker utan vinstsyfte inte hindrar att dessa transaktioner på marknaden ska anses utgöra ekonomisk verksamhet, då tillhandahållandet sker i konkurrens med andra aktörer vars verksamhet bedrivs i vinstsyfte (se dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania, C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

71      Sökandena och intervenienten har således inte visat att kommissionen gjorde en oriktig bedömning av hamnsystemmyndigheternas rättsliga ställning.

72      Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

 Den andra delgrunden: Felaktig rättstillämpning vid bedömningen av huruvida hamnsystemmyndigheternas verksamhet är av ekonomisk karaktär

73      Inom ramen för den första grundens andra del, vilken består av två invändningar, har sökandena, med stöd av intervenienten, gjort gällande att kommissionen åsidosatte artikel 107.1 FEUF när den fann att hamnsystemmyndigheterna bedrev ekonomisk verksamhet genom utövandet av de tre verksamheter som anges i punkt 31 ovan, nämligen tilldelning av koncessioner för statsägda områden och dockor, beviljande av tillträde till hamnar och beviljande av tillstånd för hamnverksamhet.

–       Den första invändningen: Åsidosättande av principen om likabehandling genom hänvisningen till tidigare fattade beslut avseende de belgiska, franska och nederländska hamnarna

74      Sökandena har, med stöd av intervenienten, gjort gällande att kommissionen åsidosatte likabehandlingsprincipen när den, till stöd för sitt argument att hamnsystemmyndigheterna bedrev viss ekonomisk verksamhet, hänvisade till tidigare beslut avseende de belgiska, franska och nederländska hamnarna.

75      Hamnförvaltarna i de medlemsstater som berörs av dessa beslut är emellertid enligt sökandena aktiebolag som tillhandahåller varor och tjänster mot ersättning. Hamnverksamhet och hamntjänster (såsom lastning, lossning, omlastning, lagring och hantering av varor) tillhandahålls dessutom i dessa medlemsstater direkt av hamnarna, på grundval av marknadsmässiga överväganden. Genom att bortse från dessa grundläggande skillnader åsidosatte kommissionen principen om likabehandling.

76      Kommissionen har bestritt dessa argument.

77      Tribunalen erinrar om att principen om likabehandling, som stadfästs i artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen m.fl., C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkterna 54 och 55).

78      Sökandena och intervenienten har i huvudsak kritiserat kommissionen för att ha behandlat förvaltarna av de belgiska, franska och nederländska hamnarna på samma sätt som de italienska hamnsystemmyndigheterna. De berörda besluten ska således granskas mot bakgrund av de skillnader som sökandena har gjort gällande.

79      I motsats till vad sökandena och intervenienten har hävdat var frågan huruvida förvaltarna av de belgiska, franska och nederländska hamnarna utgjorde privaträttsliga subjekt utan betydelse för kommissionens bedömning av dessa hamnförvaltare. Såsom anges i punkt 65 ovan är en enhets rättsliga ställning nämligen inte relevant för kvalificeringen av den verksamhet som bedrivs av denna enhet som ekonomisk verksamhet. Denna kvalificering beror endast på den berörda verksamhetens art.

80      Den omständigheten att hamnförvaltarna, i de ärenden som utmynnade i de tidigare fattade besluten rörande de belgiska och franska hamnarna, direkt utförde viss hamnverksamhet (såsom lastning, lossning, omlastning, lagring och hantering av varor) saknar dessutom relevans, eftersom kommissionen inte, i det angripna beslutet, påstod att även de italienska hamnsystemmyndigheterna skulle ha bedrivit sådan verksamhet.

81      När det däremot gäller tillträde till hamnar och tilldelning av koncessioner för statsägda områden och dockor, kan det konstateras att kommissionen, i de tidigare besluten angående de belgiska och de franska hamnarna, gjorde bedömningen att motsvarande verksamhet utgjorde ekonomisk verksamhet. Detta framgår i skäl 67 i kommissionens beslut (EU) 2017/2115 av den 27 juli 2017 om den stödordning SA.38393 (2016/C, f.d. 2015/E) som Belgien har genomfört – Hamnbeskattning i Belgien (EUT L 332, 2017, s. 1), och i skäl 61 i kommissionens beslut 2017/2116 av den 27 juli 2017 om stödordning SA.38398 (2016/C, f.d. 2015/E) som Frankrike har genomfört – Beskattning av hamnar i Frankrike (EUT L 332, 2017, s. 24).

82      Denna slutsats har bekräftats av tribunalen vid flera tillfällen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2019, Port autonome du Centre et de l’Ouest m.fl./kommissionen, T‑673/17, ej publicerad, EU:T:2019:643, punkterna 63–65, dom av den 20 september 2019, Le Port de Bruxelles och Région de Bruxelles-Capitale/kommissionen, T‑674/17, ej publicerad, EU:T:2019:651, punkterna 63–65, och dom av den 20 september 2019, Havenbedrijf Antwerpen och Maatschappij van de Brugse Zeehaven/kommissionen, T‑696/17, EU:T:2019:652, punkterna 49 och 50).

83      Av detta följer att kommissionen genom sin hänvisning i det angripna beslutet till tidigare beslut avseende de belgiska, franska och nederländska hamnarna, inte åsidosatte principen om likabehandling i fråga om verksamheten som avser beviljande av tillträde och tilldelning av koncessioner, eftersom kommissionen behandlade lika situationer lika.

84      Vad däremot gäller beviljandet av tillstånd för hamnverksamhet kan det konstateras att en sådan verksamhet ännu inte har granskats av kommissionen. I likhet med vad sökandena och intervenienten har anfört anser tribunalen att resonemanget i de tidigare besluten rörande de belgiska och franska hamnarna inte direkt kan överföras på de italienska hamnsystemmyndigheternas situation.

85      Det ska även påpekas att domen av den 24 oktober 2002, Aéroports de Paris/kommissionen (C‑82/01 P, EU:C:2002:617, punkt 2), till vilken såväl sökandena som kommissionen har hänvisat, inte heller rör verksamhet som kan likställas med hamnssystemmyndigheternas verksamhet för beviljande av tillstånd. Även om det i denna dom hänvisas till ”tillstånd” som beviljats av förvaltaren av flygplatserna Orly och Roissy-Charles-de-Gaulle, kan dessa tillstånd inte likställas med de tillstånd som är aktuella i förevarande fall.

86      Tillstånden från flygplatsförvaltarna motsvarade nämligen kommersiella koncessioner som hade beviljats ett begränsat antal leverantörer av cateringtjänster på Orly-flygplatsen samt koncessioner att nyttja fastigheter som var belägna inom denna flygplats. I gengäld åtog sig dessa leverantörer att till flygplatsförvaltaren betala en ersättning som bestod av dels en avgift för nyttjandet av marken som stod i proportion till den yta som togs i anspråk, dels en avgift som uppgick till en viss procentandel av den omsättning som var hänförlig till flygbolagen.

87      Genom beviljandet av dessa koncessioner förvaltade flygplatsförvaltaren, som bedrev en ekonomisk verksamhet, det kommersiella utrymmet inom flygplatsen, medan hamnsystemmyndigheterna, i samband med sin tillståndsgivning, utövar sina offentliga maktbefogenheter för att säkerställa att hamntjänsteleverantörerna uppfyller tillämpliga rättsliga krav, såsom framgår av punkterna 100–102 nedan.

88      Av det ovan anförda följer emellertid inte att kommissionen åsidosatte principen om likabehandling genom att behandla olika situationer lika. Kommissionens slutsats i det angripna beslutet grundade sig nämligen på undersökningar som hade gjorts av omständigheterna i det specifika fallet och på tillämpningen av samma rättsprinciper.

89      Den första invändningen i den första grundens andra del kan därför inte godtas.

–       Den andra invändningen: Avsaknad av en marknad på vilken hamnsystemmyndigheterna erbjuder sina tjänster

90      Sökandena har, med stöd av intervenienten, hävdat att eftersom det inte finns någon marknad på vilken hamnsystemmyndigheterna erbjuder sina tjänster, så kan de inte betraktas som företag. Det angripna beslutet utgår från en teoretisk marknad, men bortser från att den italienska lagstiftningen ger hamnsystemmyndigheterna ett lagstadgat monopol som utesluter all konkurrens, även potentiell sådan, mellan olika hamnar.

91      Kommissionen har bestritt dessa argument.

92      Tribunalen finner att det i detta avseende räcker att konstatera att sökandenas och intervenientens påstående att hamnsystemmyndigheterna inte är utsatta för någon konkurrens är felaktigt. Även om, såsom sökandena har hävdat, varje hamnsystemmyndighet har ett lagstadgat monopol i de hamnar som den förvaltar, föreligger det nämligen, såsom kommissionen har påpekat, konkurrens mellan vissa italienska hamnar å ena sidan och vissa hamnar i andra medlemsstater å andra sidan.

93      När det gäller beviljande av tillträde till hamnar gjorde kommissionen en riktig bedömning när den i skälen 142 och 143 i det angripna beslutet angav att det, på grund av att hamntjänsteleverantörer kan använda flera hamnar för att nå samma inlandsförbindelser, råder konkurrens mellan vissa italienska hamnar och vissa hamnar i andra medlemsstater.

94      När det gäller tilldelningen av koncessioner för statsägda områden och dockor konkurrerar dessutom olika hamnar med varandra för att locka till sig koncessionshavare som kan etablera sig i dessa områden, eftersom potentiella koncessionshavare kan välja att erbjuda hamntjänster även i andra hamnar, såsom kommissionen konstaterade i skäl 144 i det angripna beslutet.

95      Härav följer att tribunalen inte kan godta sökandenas och intervenientens argument att beviljandet av tillträde till hamnarna och tilldelningen av koncessioner för statsägda områden och dockor inte utgör tjänster som tillhandahålls på en viss marknad.

96      Analysen av beviljandet av tillstånd för hamnverksamhet i skälen 25–32 i det angripna beslutet medger däremot inte slutsatsen att det rör sig om en tjänst som tillhandahålls på en viss marknad.

97      Såsom framgår av de ovannämnda skälen reglerar och övervakar hamnsystemmyndigheterna utförandet av den tillståndspliktiga hamnverksamhet som tredjepartsföretag bedriver (bland annat lastning, lossning, omlastning, lagring och hantering av varor och all fartygsrelaterad utrustning).

98      Detta tillstånd beviljas av den berörda hamnsystemmyndigheten när tredjepartsföretaget uppfyller de villkor som fastställts genom dekret utfärdat av infrastruktur- och transportministern (skäl 29 i det angripna beslutet). Tillståndets varaktighet ska vara knuten till det operativa program som föreslås av tredjepartsföretaget (skäl 31 i det angripna beslutet). Godkända företag förs in särskilda register som förs av hamnsystemmyndigheterna (skäl 28 i det angripna beslutet) och deras taxor offentliggörs av dessa myndigheter (skäl 30 i det angripna beslutet).

99      Dessutom ska hamnsystemmyndigheterna (efter samråd med en lokal rådgivande kommitté) fastställa det högsta antal tillstånd som får utfärdas, med hänsyn till hamnens verksamhetsbehov och trafik, och behovet av att säkerställa största möjliga konkurrens inom sektorn (skäl 32 i det angripna beslutet).

100    Dessa uppgifter förefaller motsvara ett tillsynsuppdrag som består i att kontrollera att de berörda företagen kan tillhandahålla den hamnverksamhet som de erbjuder i enlighet med rättsliga krav. Utförandet av sådana uppgifter utgör i princip ett utövande av offentliga maktbefogenheter av icke ekonomisk art (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 18 mars 1997, Diego Calì & Figli, C‑343/95, EU:C:1997:160, punkt 22, och dom av den 20 september 2019, Port autonome du Centre et de l’Ouest m.fl./kommissionen, T‑673/17, ej publicerad, EU:T:2019:643, punkt 91).

101    Under dessa omständigheter finner tribunalen att kommissionen inte uppfyllde sin bevisbörda när den slog fast att beviljandet av tillstånd för hamnverksamhet utgör en tjänst som tillhandahålls på en marknad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2015, SACE et Sace BT/kommissionen, T‑305/13, EU:T:2015:435, punkt 95).

102    Sökandena ska således vinna framgång såvitt avser den andra invändningen i den första grundens andra del gällande beviljandet av tillstånd för hamnverksamhet. Talan kan inte vinna bifall såvitt avser den andra delgrunden i övrigt.

 Den tredje delgrunden: Arten av de avgifter som hamnsystemmyndigheterna tar ut

103    Sökandena har, med stöd av intervenienten, gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig tolkning av artikel 107.1 FEUF genom att inte beakta att de avgifter som hamnsystemmyndigheterna tar ut utgör skatter och inte ersättning för tjänster av ekonomisk art. Detta följer inte enbart av hur de olika avgifterna kvalificeras enligt italiensk rätt, utan även av den omständigheten att avgifterna fastställs av staten och saknar koppling till marknadsvärdet för en specifik tjänst.

104    Kommissionen har bestritt dessa argument.

105    Tribunalen erinrar om att sättet på vilket en enhet kvalificeras enligt nationell rätt inte är relevant för frågan huruvida enheten ska anses utgöra ett företag i den mening som avses i bestämmelserna om statligt stöd, såsom angetts i punkt 69 ovan.

106    På samma sätt är formerna för finansieringen av enheten, bland annat parternas eller den nationella rättens kvalificering av enhetens inkomster, inte relevanta för frågan huruvida enheten ska kvalificeras som företag. Såsom kommissionen har gjort gällande påverkar inte den beteckning som används på nationell nivå för de belopp som tas ut - oavsett om de benämns avgifter, hamnavgifter eller hamnskatter - denna kvalificering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2018, Naviera Armas/kommissionen, T‑108/16, EU:T:2018:145, punkt 124).

107    Sökandena och intervenienten har inte heller lyckats styrka sitt påstående att koncessionsavgifterna och hamnavgifterna ska betraktas som en skatt till staten snarare än som vederlag för en tjänst av ekonomisk karaktär. I synnerhet kan konstateras att det huvudargument som har anförts i detta avseende, nämligen att staten fastställer storleken på dessa avgifter, saknar stöd i de faktiska omständigheterna.

108    Det framgår nämligen av handlingarna i målet att koncessionsavgifterna består av dels en fast del, dels en rörlig del som hamnsystemmyndigheterna får sänka för att ge koncessionshavarna incitament att främja mål av allmänintresse och allmänpolitiska mål. Vid fastställandet av dessa avgifter får hamnsystemmyndigheterna använda andra kriterier än de som anges i lag, men under alla omständigheter får dessa avgifter inte vara lägre än vad som följer av tillämpningen av de lagstadgade kriterierna.

109    Det framgår dessutom av handlingarna i målet att hamnsystemsmyndigheterna, för att täcka kostnaderna för de arbeten som de utför, kan ta ut tilläggsavgifter på varor som lastas eller lossas samt höja koncessionsavgifterna.

110    Den omständigheten att hamnsystemmyndigheterna kan påverka nivån på koncessionsavgifterna och hamnavgifterna tycks således bekräfta att de tjänster som dessa myndigheter tillhandahåller mot betalning av dessa avgifter är av ekonomisk natur (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2002, Aéroports de Paris/kommissionen, C‑82/01 P, EU:C:2002:617, punkt 78).

111    Det kan följaktligen konstateras att kommissionen på erforderligt sätt styrkte att koncessionsavgifterna och hamnavgifterna utgör vederlag för ekonomisk verksamhet som bedrivs av hamnsystemmyndigheterna.

112    Såsom kommissionen har bekräftat vid förhandlingen undersöktes däremot varken metoden för beräkning av tillståndsavgifterna, deras belopp eller omfattningen av den kontroll som staten utövade i detta avseende.

113    Såsom anförts av sökandena och intervenienten i ansökan och vid förhandlingen, utan att ha motsagts av kommissionen på denna punkt, är det fråga om stabila och relativt låga avgifter vars grundläggande komponenter fastställs genom ministerbeslut, och vilka kan höjas något beroende på den berörda enhetens omsättning.

114    Enligt fast rättspraxis kan det förhållandet att en offentlig enhet, mot en lagstadgad avgift, tillhandahåller en vara eller tjänst som ett led i utövandet av sina offentliga maktbefogenheter, inte i sig räcka för att verksamheten ska kvalificeras som ekonomisk verksamhet eller att den enhet som utövar verksamheten ska kvalificeras som företag (se, för ett liknande resonemang, dom av den18 mars 1997, Diego Calì & Figli, C‑343/95, EU:C:1997:160, punkterna 22–25, och dom av den 12 september 2013, Tyskland/kommissionen, T‑347/09, ej publicerad, EU:T:2013:418, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

115    Eftersom kommissionen i det angripna beslutet inte visade att det, med hänsyn till avgifternas karaktär, beräkningsmetod och belopp, framgår att dessa avgifter utgör vederlag för en ekonomisk tjänst, kan sökandenas och intervenientens argument att nämnda tillståndsavgifter ska betraktas som en skatt till staten snarare än som ett sådant vederlag inte avfärdas.

116    Detta gäller i än högre grad eftersom kommissionen, såsom angetts i punkt 84 ovan, inte i något av sina tidigare beslut har tagit ställning till huruvida en verksamhet, såsom den som bedrivs av hamnsystemmyndigheterna när de beviljar tillstånd till hamnverksamhet, är av ekonomisk natur.

117    Såsom angetts i punkterna 96–102 ovan framgår det inte heller på något sätt av det angripna beslutet att nämnda verksamhet består i tillhandahållande av en tjänst på en marknad.

118    Kommissionen har således inte styrkt att tillståndsavgifterna utgör vederlag för en av hamnsystemmyndigheterna tillhandahållen ekonomisk tjänst.

119    Av detta följer att sökandena ska vinna framgång såvitt avser den första grundens tredje del, i den mån den avser beviljandet av tillstånd för hamnverksamhet, och att denna delgrund ska underkännas i övrigt.

120    Den andra, den tredje och den fjärde grunden ska således prövas endast i den mån dessa grunder avser beviljande av tillträde till hamnar och tilldelning av koncessioner för statsägda områden och dockor.

 Den andra grunden: Felaktig tolkning av begreppet ”överföring av statliga medel” enligt artikel 107.1 FEUF

121    Sökandena har, med stöd av intervenienten, gjort gällande att befrielsen från bolagsskatt inte medför någon ekonomisk förlust för italienska staten, eftersom hamnsystemmyndigheternas verksamhet står under kontroll av Corte dei conti (revisionsrätten), deras resultat ingår i statens konsoliderade resultaträkning och deras skulder betraktas som statens skulder. Kommissionen underlät att beakta dessa särdrag i det italienska hamnsystemet.

122    Sökandena har dessutom, med stöd av intervenienten, understrukit att hamnsystemmyndigheternas intäkter endast ska användas för att fullgöra deras institutionella uppdrag, som bland annat innebär att de svarar för att den offentliga infrastrukturen är säkerhetsmässigt tillfredsställande och i gott skick. Befrielsen från bolagsskatt innebär därför inte en förlust av statliga medel, eftersom staten i avsaknad av denna befrielse skulle behöva öka sina ekonomiska bidrag till hamnsystemmyndigheterna.

123    Kommissionen har bestritt dessa argument.

124    Tribunalen erinrar inledningsvis om att begreppet stöd inte enbart omfattar konkreta förmåner som subventioner, utan även åtgärder vilka på olika sätt minskar de utgifter som normalt belastar ett företags budget och vilka därigenom, utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse, är av samma beskaffenhet och har samma verkningar (se dom av den 21 mars 2013, kommissionen/Buczek Automotive, C‑405/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:186, punkt 30 och där angiven rättspraxis, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2013, Bouygues m.fl./kommissionen m.fl., C‑399/10 P och C‑401/10 P, EU:C:2013:175, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

125    Vidare gäller att en fördel, för att kunna anses utgöra stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, måste gynna ett företag, det vill säga en enhet som bedriver ekonomisk verksamhet. Om en sådan enhet i rättsligt hänseende är skild från staten, innebär beviljandet av en fördel till denna enhet i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF med nödvändighet en överföring av statliga medel.

126    Även om hamnsystemmyndigheterna är offentligrättsliga enheter enligt italiensk rätt, har de utformats som rättssubjekt som är skilda från staten och andra offentliga organ i Italien.

127    På grund av befrielsen från bolagsskatt är hamnsystemmyndigheterna undantagna från skyldigheten att betala de skatter de skulle ha betalat med anledning av sin ekonomiska verksamhet. Utan denna skattebefrielse skulle hamnsystemmyndigheterna ha betalat vissa skattebelopp till staten. Den uteblivna inbetalningen av dessa belopp utgör således en överföring av statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av 15 mars 1994, Banco Exterior de España, C‑387/92, EU:C:1994:100, punkt 14, och dom av den 11 september 2014, Grekland/kommissionen, T‑425/11, EU:T:2014:768, punkt 40).

128    Tribunalen erinrar vidare om, i likhet med vad kommissionen har framhållit, att varje företag, oavsett rättslig ställning, kan vara mottagare av statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Om man godtog att reglerna om statligt stöd inte ska tillämpas på grund av att mottagaren är ett offentligt företag, och att den beviljade förmånen ingår i statens ekonomiska sfär i bred bemärkelse, så skulle det innebära en risk för att den ändamålsenliga verkan med dessa regler går förlorad samt att en icke försvarlig diskriminering införs mellan offentliga och privata mottagare, vilket strider mot den neutralitetsprincip som anges i artikel 345 FEUF (dom av den 19 december 2019, Arriva Italia m.fl., C‑385/18, EU:C:2019:1121, punkt 67).

129    Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den i skäl 133 i det angripna beslutet gjorde gällande att den italienska skattemyndigheten, genom att befria hamnsystemmyndigheterna från bolagsskatt trots att de bedriver ekonomisk verksamhet, går miste om intäkter som utgör statliga medel. Befrielsen från bolagsskatt utgör således en överföring av statliga medel i den mening som avses i artikel 107 FEUF.

130    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

 Den tredje grunden: Felaktig tolkning av selektivitetskriteriet

131    Inom ramen för den tredje grunden, som består av fem delar, har sökandena, med stöd av intervenienten, i huvudsak gjort gällande att kommissionen gjorde en felaktig tolkning av selektivitetskriteriet.

 Den första delgrunden: Sammanblandning av fördelskriteriet och selektivitetskriteriet

132    Sökandena har, med stöd av intervenienten, gjort gällande att det angripna beslutet, i strid med fast rättspraxis enligt vilken kriterierna fördel och selektivitet ska bedömas separat, blandade ihop de två kriterierna genom att vid bedömningen av ekonomisk fördel tillämpa den metod som vanligtvis används för att bedöma selektivitet.

133    Kommissionen har bestritt dessa argument.

134    Tribunalen erinrar inledningsvis om att en åtskillnad ska göras beroende på om den aktuella åtgärden kvalificeras som ”stödordning” eller som ”individuellt stöd” i den mening som avses i artikel 1 d respektive 1 e i förordning 2015/1589. Vid bedömningen av ett individuellt stöd gör fastställandet av att det föreligger en ekonomisk fördel i princip det möjligt att presumera att stödet är selektivt. När det däremot är fråga om en stödordning krävs det, oaktat att stödordningen ger en fördel med allmän räckvidd, att den enbart gynnar vissa företag eller vissa branscher (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2015, kommissionen/MOL, C‑15/14 P, EU:C:2015:362, punkt 60, dom av den 30 juni 2016, Belgien/kommissionen, C‑270/15 P, EU:C:2016:489, punkt 49, och dom av den 6 oktober 2021, World Duty Free Group och Spanien/kommissionen C‑51/19 P och C‑64/19 P, EU:C:2021:793, punkt 34).

135    I förevarande fall utgör åtgärden i fråga, det vill säga befrielsen från bolagsskatt, en stödordning.

136    I motsats till vad sökandena och intervenienten har gjort gällande prövade kommissionen de två kriterierna selektivitet och fördel var för sig i det angripna beslutet. I skälen 135–138 och 158–176 i det angripna beslutet förklarar kommissionen nämligen, i tur och ordning, att den fördel som beviljats hamnsystemmyndigheterna består i befrielsen från bolagsskatt på inkomsterna från den ekonomiska verksamhet som kommissionen kom fram till att dessa myndigheter bedriver, och att denna fördel endast beviljas hamnsystemmyndigheterna och inte andra skattskyldiga vilka, med hänsyn till det mål som eftersträvas med det skattesystem som utgör referens, befinner sig i samma faktiska och rättsliga situation.

137    Det är förvisso riktigt, som sökandena och intervenienten har påpekat, att de bedömningar kommissionen gjorde av fördelen å ena sidan och selektiviteten å andra sidan, till sitt innehåll i stor utsträckning överlappar varandra. Detta beror emellertid på att metoderna för att analysera dessa två aspekter är likartade.

138    Frågan huruvida det är fråga om en fördel avgörs nämligen på grundval av om åtgärden innebär en avvikelse från den normala skattenivån, det vill säga i förhållande till situationen där ingen skattebefrielse beviljats.

139    Detta motsägs inte av att avvikelsen från en sådan normal beskattning även utgör utgångspunkten för bedömningen av selektiviteten, vilken är inriktad på huruvida andra skattskyldiga vilka, med hänsyn till det mål som eftersträvas med det skattesystem som utgör referens, befinner sig i samma faktiska och rättsliga situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2016, kommissionen/World Duty Free Group m.fl., C‑20/15 P och C‑21/15 P, EU:C:2016:981, punkterna 54–57, och dom av den 6 oktober 2021, World Duty Free Group och Spanien/kommissionen, C‑51/19 P och C‑64/19 P, EU:C:2021:793, punkt 60).

140    Talan kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den tredje grundens första del.

 Den andra delgrunden: Felaktig fastställelse av referenssystemet

141    Sökandena har, med stöd av intervenienten, gjort gällande att kommissionen, när den felaktigt ansåg att hamnsystemmyndigheterna är kommersiella enheter som är skattskyldiga till bolagsskatt i enlighet med artikel 73.1 c i den konsoliderade skattelagen, trots att de i själva verket omfattas av artikel 74 i denna lag och således i priori är befriade från bolagsskatt, utgick från ett för brett referenssystem som fastställts på konstlad väg.

142    Enligt sökandena och intervenienten befinner sig hamnsystemmyndigheterna i en annan faktisk och rättslig situation än de enheter som avses i artikel 73 i den konsoliderade skattelagen, eftersom de endast bedriver icke-kommersiell verksamhet. Följaktligen har artikel 73 i den konsoliderade skattelagen, som är tillämplig på enheter som bedriver kommersiell verksamhet, och artikel 74 i samma lag, som endast är tillämplig på statliga och offentliga enheter som inte bedriver kommersiell verksamhet, olika tillämpningsområden och utgör således separata referenssystem. Sökandena, med stöd av intervenienten, har gjort gällande att referenssystemet därför borde ha begränsats till artikel 74 i den konsoliderade skattelagen.

143    Kommissionen har bestritt dessa argument.

144    Tribunalen erinrar inledningsvis om att kommissionen, för att kunna kvalificera en nationell skatteåtgärd som selektiv, måste göra detta i två steg. Först måste den fastställa vilket system som utgör referenssystem, det vill säga vilket system som normalt är tillämpligt i den berörda medlemsstaten. Därefter måste kommissionen visa att skatteåtgärden avviker från referenssystemet, såtillvida att åtgärden innebär att det görs en åtskillnad mellan aktörer som i faktiskt och rättsligt hänseende, med hänsyn till målsättningen med detta referenssystem, befinner sig i jämförbara situationer (dom av den 6 oktober 2021, World Duty Free Group och Spanien/kommissionen, C‑51/19 P och C‑64/19 P, EU:C:2021:793, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

145    För att fastställa referenssystemet måste dessutom samtliga regler som påverkar företagens skattebörda identifieras (förslag till avgörande av generaladvokaten Wahl i målet Andres (Heitkamp BauHolding i konkurs)/kommissionen, C‑203/16 P, EU:C:2017:1017, punkt 109). Detta tillvägagångssätt säkerställer att en skatteåtgärd bedöms mot bakgrund av alla relevanta bestämmelser.

146    Referenssystemet kan inte utgöras av ett antal bestämmelser i den berörda medlemsstatens nationella rätt som på ett konstlat vis har lyfts ut från en bredare rättslig ram (dom av den 28 juni 2018, Andres (Heitkamp BauHolding i konkurs)/kommissionen, C‑203/16 P, EU:C:2018:505, punkt 103).

147    När skatteåtgärden i fråga inte kan skiljas från det allmänna skattesystemet i den berörda medlemsstaten är det med andra ord detta system som ska beaktas (dom av den 6 oktober 2021, World Duty Free Group och Spanien/kommissionen, C‑51/19 P och C‑64/19 P, EU:C:2021:793, punkt 63).

148    I förevarande fall fastställde kommissionen, i skälen 159–164 i det angripna beslutet, att det i den konsoliderade skattelagen föreskrivna systemet för bolagsskatt utgör det referenssystem som är tillämpligt, i princip, på inkomster som genereras av samtliga företag som bedriver kommersiell verksamhet. Enligt kommissionen innehåller detta referenssystem den definition av skattskyldiga personer och skattepliktig inkomst som följer av artikel 72 jämförd med artikel 73 i den konsoliderade skattelagen.

149    Det ska i detta hänseende erinras om att artikel 72 i den konsoliderade skattelagen ger uttryck för principen att bolagsskatt ska tas ut på all inkomst. Enligt artikel 73.1 i samma lag är kommersiella bolag och andra offentliga eller privata enheter, oavsett om de har som enda eller huvudsakliga syfte att bedriva kommersiell verksamhet, skyldiga att betala bolagsskatt.

150    Sökandena har med stöd av intervenienten gjort gällande att referenssystemet utgörs endast av artikel 74 i den konsoliderade skattelagen.

151    Det ska härvid erinras om att det i nämnda artikel föreskrivs dels att vissa statliga enheter och vissa lokala och regionala organ inte omfattas av skyldigheten att betala bolagsskatt, dels att offentliga enheters utövande av statliga funktioner inte ska anses vara av kommersiell natur. I förevarande fall utövar hamnsystemmyndigheterna, enligt den italienska skattemyndighetens tolkning, endast statliga funktioner och ska följaktligen inte omfattas av bolagsskatt.

152    Det kan emellertid konstateras att denna artikel ingår i ett större skattesystem som omfattar samtliga italienska bestämmelser avseende bolagsskatt. I detta system fastställs bland annat vem som är skattskyldig, vad som utgör beskattningsbar vinst och vilka skattesatser som är tillämpliga. Enligt artikel 73.1 b och c i den konsoliderade skattelagen (se punkt 17 ovan) är skattskyldiga personer bland annat offentliga enheter, oavsett om deras verksamhet är av ekonomisk art eller inte.

153    Artikel 74 i den konsoliderade skattelagen kan inte skiljas från det system för bolagsskatt som föreskrivs i denna lag. Denna bestämmelse undantar nämligen vissa enheter och verksamheter från bolagsskatt vilket förutsätter att det finns en huvudregel om beskattning av dessa enheter och verksamheter. Denna huvudregel föreskrivs bland annat i artikel 73.1 b och c i den konsoliderade skattelagen, där det preciseras att den omständigheten att en offentligrättslig eller privaträttslig enhet bedriver en kommersiell verksamhet är det avgörande kriteriet för att en sådan enhet ska vara skattskyldig till bolagsskatt. Utan denna huvudregel, som följer av det mer omfattande systemet för bolagsskatt, särskilt av artikel 73.1 b och c i den konsoliderade skattelagen, skulle undantaget i artikel 74.2 i samma lag inte tjäna något syfte.

154    Det kan slutligen konstateras att det är ostridigt i målet att intäkter från kommersiell verksamhet i den mening som avses i den konsoliderade skattelagen, som förefaller motsvara begreppet ekonomisk verksamhet i den mening som avses i reglerna om statligt stöd, ska beskattas enligt artikel 73.1 i den konsoliderade skattelagen. Vid förhandlingen bekräftade sökandena nämligen att för det fall en eller flera av hamnssystemmyndigheternas verksamheter skulle kvalificeras som ekonomiska, skulle bolagsskatt utgå på inkomsterna från denna verksamhet eller dessa verksamheter.

155    Sökandenas argument avseende det felaktiga fastställandet av referenssystemet är i själva verket till stor del grundade på antagandet att hamnsystemmyndigheterna inte bedriver någon ekonomisk verksamhet. Det framgår emellertid av punkterna 95 och 111 ovan att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att beviljandet av tillträde till hamnar och tilldelningen av koncessioner för statsägda områden och dockor utgjorde ekonomisk verksamhet. Det antagande som ligger till grund för sökandenas argument kan således inte godtas.

156    Talan kan mot bakgrund av det ovanstående inte bifallas såvitt avser den tredje grundens andra del.

 Den tredje delgrunden: Avvikelsen från referenssystemet

157    Sökandena har, med stöd av intervenienten, gjort gällande att kommissionen tillämpade det andra steget i selektivitetsbedömningen på ett felaktigt sätt genom att nöja sig med att konstatera att det förelåg en avvikelse från referenssystemet, utan att identifiera företag som befinner sig i samma faktiska och rättsliga situation som hamnsystemmyndigheterna.

158    Sökandena anser att eftersom artikel 74 i den konsoliderade skattelagen utgör referenssystemet, så avviker inte befrielsen från bolagsskatt från nämnda system och, eftersom samtliga enheter som avses i nämnda artikel omfattas av samma referenssystem, så föreligger det inte någon avvikelse till förmån för någon av de angivna kategorierna av enheter.

159    Det mål som eftersträvas med det system för bolagsskatt som föreskrivs i den konsoliderade skattelagen är inte heller att beskatta inkomster som genererats av bolag och andra juridiska enheter, oberoende av om de bedriver ekonomisk verksamhet eller inte. Målet med artikel 74 i den konsoliderade skattelagen är, enligt sökandena, att den offentliga förvaltningen inte ska omfattas av skyldigheten att betala bolagsskatt.

160    Kommissionen har bestritt dessa argument.

161    Tribunalen erinrar inledningsvis om att det andra steget för att bedöma huruvida en nationell skatteåtgärd kan vara selektiv, enligt fast rättspraxis består i att fastställa huruvida den ifrågavarande skatteåtgärden avviker från referenssystemet, såtillvida att den innebär att det görs en åtskillnad mellan ekonomiska aktörer som i faktiskt och rättsligt hänseende, med hänsyn till målsättningen med detta referenssystem, befinner sig i jämförbara situationer (se dom av den 19 december 2018, A-Brauerei, C‑374/17, EU:C:2018:1024, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

162    Frågan huruvida situationen för hamnsystemmyndigheterna i faktiskt och rättsligt hänseende är jämförbar med situationen för andra enheter som omfattas av skyldigheten att betala bolagsskatt, och inte har befriats från denna skyldighet med stöd av artikel 74 i den konsoliderade skattelagen, ska således bedömas mot bakgrund av det mål som eftersträvas med referenssystemet.

163    Såsom anges i punkt 153 ovan är det mål som eftersträvas med referenssystemet, det vill säga det italienska bolagsskattesystemet och särskilt artiklarna 72 och 73 i den konsoliderade skattelagen, i huvudsak att bolagsskatt ska tas ut på de inkomster som genereras av varje privat eller offentlig enhet som bedriver ekonomisk verksamhet. Detta har också framhållits av kommissionen. (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 8 september 2011, Paint Graphos m.fl., C‑78/08–C‑80/08, EU:C:2011:550, punkt 54, och dom av den 20 september 2019, Port autonome du Centre et de l’Ouest m.fl./kommissionen, T‑673/17, ej publicerad, EU:T:2019:643, punkt 178).

164    Mot bakgrund av denna målsättning är hamnsystemmyndigheternas faktiska och rättsliga situation, i den mån de bedriver ekonomisk verksamhet, jämförbar, om än inte identisk, med situationen för andra enheter som är skattskyldiga till bolagsskatt, och inte med situationen för staten och offentliga enheter vid deras utövande av offentliga maktbefogenheter. I denna bemärkelse finns det ingen skillnad mellan den ekonomiska verksamhet som bedrivs av hamnsystemmyndigheterna och den som bedrivs av andra enheter som är skattskyldiga till bolagsskatt. Det kan följaktligen konstateras att artikel 74 i den konsoliderade skattelagen, såsom den har tolkats och tillämpats av den italienska skattemyndigheten, avviker från referenssystemet till förmån för hamnsystemmyndigheterna, genom att dessa myndigheter har befriats från skyldigheten att betala bolagsskatt på sina inkomster, inbegripet de som härrör från ekonomisk verksamhet.

165    Det kan dessutom ånyo konstateras att sökandenas argument att det inte är fråga om någon avvikelse från referenssystemet i huvudsak vilar på det felaktiga antagandet att hamnsystemmyndigheterna inte bedriver någon ekonomisk verksamhet. Såsom redan har angetts i punkterna 95 och 111 ovan kan detta antagande inte godtas. Dessutom gäller, såsom framgår av punkterna 163 och 164, att för det fall en eller flera av hamnsystemmyndigheternas verksamheter skulle kvalificeras som ekonomisk verksamhet ska inkomsterna från denna verksamhet beskattas med bolagsskatt.

166    Talan kan mot bakgrund av ovanstående inte bifallas på den tredje grundens tredje del.

 Den fjärde delgrunden: Undantaget är motiverat med hänsyn till referenssystemets art eller systematik

167    Sökandena har hävdat att det angripna beslutet är felaktigt i den del det däri slås fast att befrielsen från bolagsskatt inte kan motiveras av skattesystemets art och systematik. Befrielsen från bolagsskatt är enligt dem motiverat, eftersom den direkt grundar sig på referenssystemets grundläggande eller styrande principer, såsom principen om att staten inte är skattskyldig, principen ”ingen skatt på skatt” och principen om att enheter som förvaltar det gemensamma området inte är skattskyldiga till bolagsskatt.

168    Kommissionen har bestritt dessa argument.

169    Tribunalen erinrar inledningsvis om att en åtgärd som avviker från referenssystemet kan vara motiverad med hänsyn till systemets art eller allmänna systematik, och att åtgärden ska då inte betraktas som selektiv. Detta är fallet om en åtgärd är en direkt följd av referenssystemets grundläggande eller styrande principer, eller om den är ett resultat av mekanismer i själva referenssystemet som är nödvändiga för att systemet ska fungera och vara effektivt (se för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2011, Paint Graphos m.fl., C‑78/08–C‑80/08, EU:C:2011:550, punkt 69).

170    Såsom kommissionen har anfört ankommer det på medlemsstaten, och i förekommande fall på berörda parter, att visa att avvikelsen från referenssystemet verkligen är motiverad på grund av systemets art och allmänna systematik (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2011, kommissionen och Spanien/Government of Gibraltar och Förenade kungariket, C‑106/09 P och C‑107/09 P, EU:C:2011:732, punkt 146).

171    Såsom kommissionen har påpekat framförde emellertid varken de italienska myndigheterna eller de berörda parterna några argument i detta avseende under det administrativa förfarandet, vilket för övrigt varken hamnsystemmyndigheterna eller intervenienten har bestritt. Avsaknaden av sådana argument räcker för att dra slutsatsen att åtgärden i fråga inte är motiverad av referenssystemets art och systematik. Hamnmyndigheternas argument att kommissionen var skyldig att visa att åtgärden inte var motiverad av nämnda anledning går således emot fast rättspraxis på denna punkt (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 29 april 2004, Nederländerna/kommissionen, C‑159/01, EU:C:2004:246, punkt 43, och dom av den 6 september 2006, Portugal/kommissionen, C‑88/03, EU:C:2006:511, punkt 103).

172    Hamnsystemmyndigheterna har visserligen gjort gällande att det undantag som föreskrivs i artikel 74 i den konsoliderade skattelagen följer av allmänna principer i italiensk skatterätt, det vill säga principen att staten inte ska beskattas, principen ”ingen skatt på skatt” och principen att enheter som förvaltar det gemensamma området inte är skattskyldiga till bolagsskatt.

173    Det kan emellertid konstateras att detta argument återigen grundas på det felaktiga antagandet att hamnsystemmyndigheterna endast bedriver icke-ekonomisk verksamhet. Såsom redan har angetts i punkterna 85, 86, 107 och 111 ovan kan detta antagande inte godtas.

174    Talan kan mot bakgrund av det som anförts ovan inte bifallas såvitt avser den tredje grundens fjärde del.

 Den femte delgrunden: De tidigare besluten avseende de belgiska, franska och nederländska hamnarna saknar relevans

175    Sökandena har framhållit skillnaderna mellan å ena sidan det system för bolagsskatt som föreskrivs i den konsoliderade skattelagen och å andra sidan de skattesystem som var i fråga i de tidigare fattade besluten avseende de belgiska, franska och nederländska hamnarna.

176    Kommissionen har bestritt dessa argument.

177    Tribunalen konstaterar att kommissionens bedömning i skälen 158–174 i det angripna beslutet av huruvida befrielsen från bolagsskatt var selektiv, inte grundar sig på de tidigare besluten avseende de belgiska, franska och nederländska hamnarna. Eventuella skillnader mellan de ärenden som utmynnade i dessa tidigare beslut å ena sidan och förevarande mål å andra sidan påverkar följaktligen inte lagenligheten av kommissionens bedömning.

178    Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den femte delgrunden och således inte såvitt avser någon del av den tredje grunden.

 Den fjärde grunden: Felaktig bedömning av villkoren avseende snedvridning av konkurrensen och påverkan på handeln mellan medlemsstaterna samt otillräcklig motivering

179    Sökandena och intervenienten har gjort gällande att beslutet är felaktigt i den del det slår fast att befrielsen från bolagsskatt medför en snedvridning av konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

180    Sökandena har för det första hävdat att det angripna beslutet är bristfälligt motiverat, eftersom kommissionen helt enkelt antog att den aktuella åtgärden snedvred konkurrensen och påverkade handeln mellan medlemsstaterna, dock utan att styrka att dessa två omständigheter förelåg.

181    För det andra har sökandena och intervenienten anfört att eftersom artikel 107.1 FEUF endast är tillämplig på sektorer som är öppna för konkurrens, så kan den inte tillämpas på den italienska hamnsektorn som är stängd för konkurrens och inte liberaliserad.

182    Sökandena har för det tredje hävdat att kommissionen gjorde en oriktig bedömning när den angav att företag som ville etablera sig nära en hamn kunde göra det även utanför hamnen, på mark som vare sig ägs eller förvaltas av en hamnssystemmyndighet, vilket skulle innebära att hamnsystemmyndigheterna konkurrerar med andra aktörer som hyr ut mark utanför hamnar. Enligt sökandena och intervenienten utgör hela det italienska kustområde där hamnverksamhet kan bedrivas statligt område, vilket innebär att varje företag som önskar bedriva sådan verksamhet är underkastat hamnsystemmyndigheternas tillsyn.

183    För det fjärde har sökandena gjort gällande att beslutet strider mot rättspraxis som ger vid handen att kommissionen, i avsaknad av en harmoniserad skattepolitik på unionsnivå, inte har rätt att göra en jämförande bedömning av de skattebestämmelser som är i kraft i de olika medlemsstaterna. Det borde således ha prövats om det föreligger en eventuell snedvridning av konkurrensen på nationell nivå, utan hänsyn till de villkor som gäller i andra medlemsstater.

184    För det femte är det angripna beslutet enligt sökandena behäftat med maktmissbruk och bristande behörighet och innebär ett åsidosättande av artiklarna 107, 116 och 117 FEUF, eftersom kommissionen, i den mån den avser att beivra snedvridningar som följer av skillnader mellan medlemsstaternas lagar och andra författningar, ska ingripa med stöd av artiklarna 116 och 117 FEUF och inte med stöd av reglerna om statligt stöd.

185    Kommissionen har bestritt dessa argument.

186    Tribunalen konstaterar för det första att den inte kan godta invändningen om att kommissionen åsidosatte artikel 296 FEUF genom att i det angripna beslutet avge en bristande motivering vad gäller påverkan på handeln mellan medlemsstaterna och snedvridning av konkurrensen, i den mening som avses i artikel 107 FEUF.

187    Tribunalen finner nämligen i likhet med kommissionen att det angripna beslutet är tillräckligt motiverat, eftersom skälen 139–157 behandlar frågan om påverkan på handeln mellan medlemsstaterna och snedvridning av konkurrensen. En granskning av de olika grunderna visar dessutom att det angripna beslutet gjorde det möjligt för sökandena att få kännedom om skälen för den åtgärd som vidtogs i detta avseende och för tribunalen att utföra sin prövning.

188    Sökandenas argument avseende ett åsidosättande av artikel 296 FEUF kan således inte godtas.

189    Tribunalen ska för det andra pröva sökandenas och intervenientens argument att kommissionen underlät att beakta den omständigheten att den italienska hamnsektorn inte är liberaliserad, i och med att det finns ett lagstadgat monopol i varje italiensk hamn.

190    Såsom angetts i punkt 93 ovan råder det konkurrens mellan vissa italienska hamnar och vissa hamnar i andra medlemsstater, eftersom hamntjänsteleverantörer kan välja mellan flera hamnar för att nå samma inlandsförbindelser. Dessutom konkurrerar hamnsystemmyndigheterna med varandra, såsom angetts ovan i punkt 94, om att locka till sig koncessionshavare som skulle kunna bedriva verksamhet i de statsägda områdena i hamnarna de förvaltar.

191    Förekomsten av en sådan potentiell konkurrens är tillräcklig för att dra slutsatsen att en befrielse från bolagsskatt kan snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 2015, Eventech, C‑518/13, EU:C:2015:9, punkt 65).

192    Tribunalen övergår för det tredje till frågan huruvida det föreligger konkurrens mellan hamnsystemmyndigheterna och aktörer som hyr ut mark utanför hamnarna. Det kan härvid konstateras att det visserligen, på grund av hur landskapet ser ut i områdena kring de berörda hamnarna, inte förefaller vara möjligt för tredje part att i konkurrens med hamnsystemmyndigheterna exploatera mark i dessa områden, vilket för övrigt inte har bestritts av kommissionen.

193    Detta konstaterande räcker emellertid inte för att sätta i fråga kommissionens slutsats att befrielsen från bolagsskatt kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen.

194    De övriga argument som kommissionen anförde i detta avseende i det angripna beslutet, särskilt förekomsten av en viss konkurrens som de italienska hamnarna är utsatta för (se punkterna 92–94 ovan), är nämligen tillräckliga för att stödja den ovannämnda slutsats som kommissionen gjorde. Detta argument är således verkningslöst.

195    Tribunalen erinrar för det fjärde om att avsaknaden av harmonisering på området för direkt beskattning, i motsats till vad sökandena har gjort gällande, inte innebär att den potentiella snedvridningen av konkurrensen ska bedömas enbart på det nationella planet. Bedömningen av selektivitetsvillkoret, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, ska förvisso endast göras med avseende på den enskilda medlemsstaten och endast grundas på en undersökning av skillnaden i behandling av företag eller produktionssektorer i denna medlemsstat. Däremot är bedömningen av villkoret om snedvridning av konkurrensen i den mening som avses i punkt 1 i nämnda artikel 107 FEUF inte nödvändigtvis begränsad till företag eller produktionssektorer i den berörda medlemsstaten, eftersom en stödåtgärd måste snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna för att omfattas av artikel 107 FEUF (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 11 november 2004, Spanien/kommissionen, C‑73/03, ej publicerad, EU:C:2004:711, punkterna 28 och 29).

196    Dessutom kan kommissionen, när det gäller en statlig stödordning, såsom den nu aktuella befrielsen från bolagsskatt, begränsa sig till att granska stödordningens särdrag för att bedöma om denna stödordning kan snedvrida konkurrensen genom att huvudsakligen gynna företag som deltar i handeln mellan medlemsstaterna (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 oktober 1987, Tyskland/kommissionen, 248/84, EU:C:1987:437, punkt 18). Eftersom hamnsektorn kännetecknas av gränsöverskridande handel, gjorde kommissionen en riktig bedömning när den konstaterade att befrielsen från bolagsskatt kunde snedvrida konkurrensen mellan vissa italienska hamnar och vissa hamnar i andra medlemsstater.

197    Slutligen kan tribunalen inte godta sökandenas argument om maktmissbruk, vilka saknar relevans med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall, såsom angetts i punkterna 56–58 ovan. Av samma skäl kan inte heller sökandenas argument om bristande behörighet godtas.

198    Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

 Slutsats

199    Även om artikeldelen i det angripna beslutet är avfattad i allmänna ordalag, såtillvida att kommissionen däri slår fast att befrielsen från bolagsskatt utgör en befintlig stödordning som är oförenlig med den inre marknaden och ålägger Republiken Italien att avskaffa denna befrielse, så framgår det av skälen i beslutet, mot bakgrund av vilka artikeldelen ska tolkas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2011, Quinn Barlo m.fl./kommissionen, T‑208/06, EU:T:2011:701, punkt 131), att denna endast avser den ekonomiska verksamhet som hamnsystemmyndigheterna bedriver.

200    Såsom angetts ovan i punkterna 118 och 119 har kommissionen inte visat att beviljandet av tillstånd för hamnverksamhet utgör en ekonomisk verksamhet. Med hänsyn till att de av hamnsystemmyndigheterna bedrivna verksamheterna som i det angripna beslutet bedömdes vara av ekonomisk art kan särskiljas från annan verksamhet, och med hänsyn till behovet av att säkerställa rättssäkerhet vid genomförandet av detta beslut i Republiken Italien, ska det angripna beslutet ogiltigförklaras i den del som det däri slås fast att beviljandet av tillstånd för hamnverksamhet utgör ekonomisk verksamhet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 24 oktober 2002, Aéroports de Paris/kommissionen, C‑82/01 P, EU:C:2002:617, punkt 77, och dom av den 30 september 2003, Tyskland/kommissionen, C‑239/01, EU:C:2003:514, punkt 33). Talan ogillas i övrigt.

 Rättegångskostnader

201    Såsom angetts ovan i punkt 200 ska det angripna beslutet ogiltigförklaras i den del som det däri fastställs att en av de tre verksamheter som hamnsystemmyndigheterna bedriver, nämligen beviljandet av tillstånd för hamnverksamhet, utgör ekonomisk verksamhet.

202    Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna ska vardera rättegångsdeltagaren bära sina rättegångskostnader, om deltagarna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Tribunalen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare – förutom att bära sina rättegångskostnader – delvis ska ersätta en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet. Enligt artikel 138.3 i rättegångsreglerna får tribunalen dessutom besluta att även andra intervenienter än dem som nämns i punkterna 1 och 2 ska bära sina rättegångskostnader.

203    Det ska noteras att såväl sökandena, med stöd av intervenienten, som kommissionen delvis har tappat målet och att det angripna beslutet delvis har ogiltigförklarats.

204    Vidare har kommissionen, i dupliken, informerat tribunalen om att svaromålet offentliggjorts på webbplatsen Shipping Italy. Kommissionen har i detta avseende gjort gällande att offentliggörandet innebär att sökandena har använt inlagorna på ett otillbörligt sätt och att detta bör påverka beslutet om rättegångskostnaderna enligt artikel 135.2 i rättegångsreglerna, där det anges att tribunalen kan förplikta en rättegångsdeltagare, även om denne vunnit målet, att ersätta rättegångskostnaderna helt eller delvis, om detta anses motiverat av rättegångsdeltagarens uppträdande.

205    Kommissionen har emellertid inte lagt fram någon bevisning som styrker att det var sökandena som låg bakom publiceringen av svaromålet på internet. Det var därför inte möjligt att med säkerhet fastställa källan till läckan av denna handling. Även om en sådan händelse är beklaglig kan kommissionens yrkande följaktligen inte bifallas, eftersom det inte finns någon bevisning till stöd för kommissionens påstående.

206    Mot bakgrund av det ovan anförda ska vardera parten bära sin rättegångskostnad.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (tionde avdelningen i utökad sammansättning)

följande:

1)      Kommissionens beslut (EU) 2021/1757 av den 4 december 2020 om den stödordning SA.38399–2019/C (ex 2018/E) som Italien har genomfört – Bolagsbeskattning av hamnar i Italien, ogiltigförklaras i den del det slår fast att beviljandet av tillstånd för hamnverksamhet utgör ekonomisk verksamhet.

2)      Talan ogillas i övrigt.

3)      Autorità di sistema portuale del Mar Ligure occidentale och övriga sökande vars namn finns förtecknade i bilagan, Associazione Porti Italiani (Assoporti) och Europiska kommissionen ska bära sina respektive rättegångskostnader.

Papasavvas Porchia Madise

Nihoul       Verschuur

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 20 december 2023.

Underskrifter

*      Rättegångsspråk: italienska.

1Förteckningen över de övriga sökandena har endast bifogats den version som delgetts parterna.