Förenade målen T‑289/11, T‑290/11 och T‑521/11
Deutsche Bahn AG m.fl.
mot
Europeiska kommissionen
”Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut om att genomföra en inspektion – Kommissionens inspektionsbefogenheter – Rätten till försvar – Proportionalitet – Motiveringsskyldighet”
Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 6 september 2013
1. Domstolsförfarande – Åberopade grunder – Huruvida en grund eller en invändning kan prövas och huruvida den är verkningslös – Annan karaktär – Begreppen grund som ska avvisas och verkningslös grund
2. Domstolsförfarande – Talans upptagande till sakprövning – Bedömning av en rättsakts lagenlighet mot bakgrund av situationen när den antogs
3. Invändning om rättsstridighet – Räckvidd – Rättsakter mot vilka invändning om rättsstridighet kan göras – Rättsakt med allmän giltighet ligger till grund för det angripna beslutet – Krav på rättsligt samband mellan den angripna rättsakten och den omtvistade allmängiltiga rättsakten
(Artikel 277 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 20.4)
4. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens inspektionsbefogenhet – Intrång i privatlivet – Tillåtlighet – Avsaknad av förhandstillstånd från domstol som medför att det administrativa intrånget är rättstridigt – Tillåtlighet – Villkor – Lämpliga och tillräckliga garantier genom systemet i förordning nr 1/2003
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 7; rådets förordning nr 1/2003, artikel 20.4)
5. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens inspektionsbefogenhet – Inspektionsbeslut – Motiveringsskyldighet – Omfattning
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 20.4)
6. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens undersökningsbefogenheter – Befogenhet att kräva att få ta del av korrespondens mellan advokat och klient – Gränser – Skydd för sekretessen vad gäller sådan korrespondens – Räckvidd – Korrespondens med av företaget anställda advokater omfattas inte
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 20.4)
7. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens inspektionsbefogenhet – Beslut om begäran om upplysningar riktat till ett företag – Rätt att vägra avge ett svar som innebär ett erkännande av en överträdelse
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 20.4)
8. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens inspektionsbefogenhet – Räckvidd och gränser
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 20.4)
9. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens inspektionsbefogenhet – Inspektionsbeslut – Domstolsprövning – Räckvidd
(Artikel 263 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 20.4)
10. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens undersökningsbefogenheter – Användning av upplysningar som inhämtats under en undersökning – Gränser
(Rådets förordning nr 1/2003)
11. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens inspektionsbefogenhet – Skyldigheter för företag som har invändningar mot tillvägagångssättet under inspektionen
(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 20)
12. Konkurrens – Fördelningen av behörigheter mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna – Kommissionens rätt att besluta att genomföra en inspektion i ett ärende som prövas av en nationell konkurrensmyndighet samt att besluta om kompletterande undersökningar
(Artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF; rådets förordning nr 1/2003)
13. Talan om ogiltigförklaring – Unionsdomstolens behörighet – Yrkanden som syftar till att erhålla ett föreläggande mot en institution – Yrkanden om en fastställelsedom – Avvisning
(Artikel 263 FEUF)
1. Att slå fast att en grund eller en invändning är verkningslös innebär att man anser – utan att pröva den i sak – att den inte kan påverka målets utgång. En grund eller en invändning som ska avvisas har däremot åberopats under sådana förutsättningar att det inte är möjligt för domstolen att pröva den i sak, även om den skulle kunna påverka målets utgång. Den omständigheten att ett argument är verkningslöst kan följaktligen under alla förhållanden inte innebära att det ska avvisas.
(se punkterna 47 och 107)
2. Se domen.
(se punkt 49)
3. Syftet med artikel 277 FEUF är inte att göra det möjligt för en part att ifrågasätta tillämpligheten av vilken rättsakt med allmän giltighet som helst till stöd för vilken talan som helst. Räckvidden av en invändning om rättsstridighet är därför begränsad till vad som är nödvändigt för prövningen av målet. Det framgår härav att den rättsakt med allmän giltighet vars lagenlighet ifrågasätts ska vara direkt eller indirekt tillämplig på det fall som är föremål för talan och det ska föreligga ett direkt rättsligt samband mellan det individuella beslut som ifrågasätts och den berörda rättsakten.
(se punkterna 56–58)
4. Utövandet av kommissionens befogenheter enligt artikel 20.4 i förordning nr 1/2003 att genomföra inspektioner hos ett företag utgör en uppenbar inskränkning av företagets rätt till sitt privatliv, sitt hem och sin korrespondens. Även om avsaknaden av ett förhandstillstånd från en rättslig myndighet inte i sig skulle innebära att inskränkningen är rättsstridig är det system som har inrättats genom förordning nr 1/2003 – särskilt artikel 20.4 i samma förordning och hur artikeln tillämpas – förenat med lämpliga och tillräckliga garantier motsvarande en tillräckligt strikt reglering av kommissionens befogenheter. Det finns fem olika kategorier av garantier. Den första kategorin gäller motiveringen av inspektionsbeslutet. Den andra avser de begränsningar som gäller för kommissionen under genomförandet av inspektionen. Den tredje kategorin handlar om att kommissionen inte med tvång kan genomföra en inspektion. Den fjärde kategorin avser ingripande från nationella myndigheter och den femte kategorin avser rättsmedel som kan användas i efterhand. Det är särskilt viktigt att det finns möjlighet till en fullständig domstolsprövning i efterhand, eftersom det kan kompensera avsaknaden av ett förhandstillstånd från en rättslig myndighet.
(se punkterna 65, 73, 74 och 97)
5. I artikel 20.4 i förordning nr 1/2003 anges de väsentliga uppgifter som ska finnas med i ett beslut om att genomföra en inspektion. I denna bestämmelse åläggs kommissionen att ange föremålet för och syftet med den beslutade inspektionen, när den ska börja och de påföljder som föreskrivs i artiklarna 23 och 24 i nämnda förordning, samt att upplysa om rätten att få beslutet prövat av unionsdomstolen. Kommissionens skyldighet att ange föremålet för och syftet med en inspektion utgör nämligen en grundläggande skyddsregel för de berörda företagens rätt till försvar, och således kan inte omfattningen av skyldigheten att motivera ett inspektionsbeslut inskränkas utifrån överväganden som rör utredningens effektivitet. Även om det är riktigt att kommissionen varken är skyldig att underrätta den som ett sådant beslut är riktat till om alla de uppgifter som den har tillgång till angående de förmodade överträdelserna, att exakt avgränsa den relevanta marknaden, att göra en exakt rättslig kvalificering av dessa överträdelser eller att ange den tidsperiod under vilken dessa överträdelser ska ha begåtts, ska kommissionen däremot på ett så exakt sätt som möjligt ange de antaganden som den avser att kontrollera, det vill säga vad som eftersöks och vad inspektionen ska omfatta.
Kommissionen är likaledes skyldig att se till att ett beslut om att genomföra en inspektion innehåller en beskrivning av det som är utmärkande för den misstänkta överträdelsen, genom att ange vilken den relevanta marknaden antas vara och vilken typ av konkurrensbegränsningar som misstänks föreligga. Beslutet ska vidare innehålla en redogörelse för hur det företag som inspektionen avser antas vara inblandat i överträdelsen, samt en redogörelse för vilka befogenheter unionens utredare har.
För att visa att inspektionen är motiverad är kommissionen skyldig att i beslutet om att genomföra en inspektion lämna utförliga uppgifter som visar att kommissionen förfogar över allvarliga konkreta uppgifter och indicier som ger den anledning att misstänka att det företag som inspektionen avser har gjort sig skyldigt till den aktuella överträdelsen.
(se punkterna 75–78, 87, 168–172 och 174)
6. Se domen.
(se punkt 81)
7. Se domen.
(se punkt 82)
8. Vid en inspektion får kommissionen göra en grundlig genomsökning av vissa kontor och pärmar, även om det saknas tydliga indikationer på att det finns uppgifter som omfattas av utredningens föremål där, om det finns omständigheter som tyder på det. Kommissionen riskerar nämligen att inte hitta viss viktig bevisning om den begränsar sig till att gå in i lokaler eller att granska pärmar som har en tydlig koppling till föremålet för utredningen. Sådan bevisning kan exempelvis vara undangömd eller försedd med felaktiga hänvisningar. Föremålet för utredningen är inte heller nödvändigtvis lätt att fastställa från början och det kan vara så att det endast är möjligt att fastställa föremålet efter en noggrann granskning.
(se punkterna 86–90, 92–94, 139 och 140)
9. I artikel 20.4 i förordning nr 1/2003 föreskrivs att unionsdomstolen ska göra en fullständig prövning på förhand och att detta ska uppges i beslutet om att företaget ska underkasta sig en inspektion i sina lokaler. När unionsdomstolen prövar en talan om ogiltigförklaring av ett inspektionsbeslut som har väckts med stöd av artikel 263 FEUF utför den en prövning i såväl rättsligt som faktiskt avseende och har behörighet att pröva bevisningen och ogiltigförklara det angripna beslutet. Unionsdomstolen kan inom ramen för sin prövning av inspektionsbeslut behöva fastställa att det finns tillräckligt starka indicier för att det ska finnas anledning att misstänka att de berörda företagen har överträtt konkurrensreglerna.
(se punkterna 111 och 112)
10. Se domen.
(se punkterna 124–128)
11. Det ankommer på företrädarna för de berörda företagen att formellt protokollföra samtliga invändningar när de påstådda otillbörligheterna skedde och att använda alla tänkbara medel som de förfogar över för att spara konkret bevisning. Då sådan formell bevisning saknas är det nödvändigtvis svårare att bevisa att det var fråga om en genomsökning som avsåg något annat än föremålet för det första inspektionsbeslutet.
(se punkt 136)
12. Kommissionen är vid utförandet av de uppgifter som den anförtrotts enligt fördraget inte bunden av ett beslut som har fattats av en nationell domstol med stöd av artiklarna 101.1 FEUF och 102 FEUF. Kommissionen har således rätt att när som helst fatta individuella beslut med tillämpning av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF, även när en nationell domstol redan har fattat ett avgörande om ett avtal eller ett förfarande och det beslut kommissionen har för avsikt att fatta strider mot den nationella domstolens avgörande. Det saknar dessutom betydelse om det finns sektoriella bestämmelser eller inte vid bedömningen av huruvida ett konkurrensbeslut från kommissionen är proportionerligt. Denna princip gäller såväl för ett slutgiltigt beslut som för ett inspektionsbeslut, medan kommissionens befogenheter att genomföra utredningar enligt förordning nr 1/2003 inte kan påverkas av att det tidigare har hållits möten mellan kommissionen och sökandena eller av att en nationell myndighet redan handlägger ett ärende.
(se punkterna 200–202 och 216)
13. Se domen.
(se punkt 227)