FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (fjärde avdelningen)
den 28 juni 2005 (*)
”Talan om ogiltigförklaring – Förordning (EG) nr 316/2004 – Gemensam organisation av marknaden för vin – Bestämmelser om traditionella benämningar – Juridiska personer – Personer som är personligen berörda – Avvisning”
I mål T-170/04,
Confederazione nazionale dei consorzi volontari per la tutela delle denominazioni di origine e delle indicazioni geografiche tipiche dei vini italiani (FederDoc), Rom (Italien),
Consorzio per la tutela dei vini Valpolicella, San Floriano (Italien),
Consorzio tutela denominazione Frascati Soc. consortile coop. rl, Frascati (Italien),
Consorzio del vino Brunello di Montalcino, Montalcino (Italien),
Cantina cooperativa di Montefiascone Soc. coop. rl, Montefiascone (Italien),
Azienda agricola Ruggiero Giuseppa ’’Masseria Felicia’’ Snc, Carano di Sessa A. (Italien),
Michele Moio fu Luigi Srl, Mondragone (Italien),
Consorzio vino Chianti Classico, Radda in Chianti (Italien),
Consorzio tutela vini DOC Colli Piacentini, Plaisance (Italien),
Cantine grotta del sole Srl, Quarto (Italien),
Val Calore Soc. coop. rl, Castel San Lorenzo (Italien),
Consorzio tutela Morellino di Scansano, Scansano (Italien),
Consorzio tutela vini Gambellara DOC, Gambellara (Italien),
Consorzio tutela dei vini Soave e Recioto di Soave, Soave (Italien),
Azienda vitivinicola eredi Ing. Nicola Guglierame, Pornassio (Italien),
Cooperativa agricola di Riomaggiore, Manarola, Corniglia, Vernazza e Monterosso, Riomaggiore (Italien),
Consorzio per la tutela dei vini di Valtellina, Sondrio (Italien),
Consorzio tutela vini DOC ”Breganze”, Breganze (Italien),
Consorzio volontario per la tutela del vino Marsala, Marsala (Italien),
Consorzio vini Valdichiana, Arezzo (Italien),
Consorzio del vino nobile di Montepulciano, Montepulciano (Italien),
företrädda av advokaterna L. Spagnuolo Vigorita, P. Tanoni och R. Gandin,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av M. Nolin och V. Di Bucci, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande,
angående en talan om att kommissionens förordning (EG) nr 316/2004 av den 20 februari 2004 om ändring av förordning (EG) nr 753/2002 om vissa tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 1493/1999 när det gäller beteckning, benämning, presentation och skydd av vissa vinprodukter (EGT L 55, s. 16), skall ogiltigförklaras i dess helhet eller, i andra hand, delvis,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(fjärde avdelningen)
sammansatt av ordföranden H. Legal samt domarna P. Mengozzi och I. Wiszniewska-Białecka,
justitiesekreterare: H. Jung,
följande
Beslut
Tillämpliga bestämmelser
1 Allmänna bestämmelser om skydd för och användning av traditionella beteckningar för vin fastställs i rådets förordning nr 1493/1999 av den 17 maj 1999 om den gemensamma organisationen av marknaden för vin (EGT L 179, s. 1). I bestämmelserna i bilaga VII punkt B 1 b femte strecksatsen anges att märkningen av produkter framställda i gemenskapen får, när det gäller bordsviner med geografisk beteckning och kvalitetsvin framställt inom specificerade områden (fso), kompletteras med kompletterande traditionella begrepp enligt de bestämmelser som fastställts av producentmedlemsstaten.
2 Föreskrifter för tillämpningen av förordning nr 1493/1999, och särskilt bestämmelser som skall tillämpas på skydd för traditionella benämningar, vilket innefattar kompletterande traditionella benämningar, återfinns i kommissionens förordning nr 753/2002 av den 29 april 2002 om vissa tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 1493/1999 när det gäller beteckning, benämning, presentation och skydd av vissa vinprodukter (EGT L 118, 2002, s. 1).
3 Enligt artikel 23 i förordning nr 753/2002 ”avses med ’kompletterande traditionella [benämningar]’ en term som i producentmedlemsstaterna traditionellt används för att beteckna de viner som avses i [avdelning IV i denna förordning], som avser en produktions-, framställnings- eller lagringsmetod, kvalitet, färg eller typ av plats, eller en historisk händelse som är förknippad med vinet i fråga, och som enligt respektive producentmedlemsstats lagstiftning får användas för att beteckna viner som producerats i den egna medlemsstaten”.
4 I förordning nr 753/2002 anges i bilaga III en förteckning över de traditionella benämningar i åtta vinproducerande medlemsstater (Förbundsrepubliken Tyskland, Republiken Österrike, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike, Republiken Grekland, Republiken Italien, Storhertigdömet Luxemburg och Republiken Portugal) som är erkända och skyddade. Denna förteckning består av två delar, A och B. I del A upptas, såvitt gäller Republiken Italien, 43 traditionella benämningar i kategorin kvalitetsviner fso. I del B upptas, såvitt gäller Republiken Italien, de 17 traditionella benämningar som sökandena hänvisat till och som skall tillämpas på kategorin kvalitetsviner fso, det vill säga Amarone, Cannellino, Brunello, Est ! Est !! Est !!!, Falerno, Governo all’uso toscano, Gutturnio, Lacryma Christi, Lambiccato, Morellino, Recioto, Sciacchetrà – eller Sciac-trà –, Sforzato – eller Sfurzat –, Torcolato, Vergine, Vino Nobile, Vin Santo. Denna förteckning kunde kompletteras eller ändras till följd av de underrättelser som medlemsstaterna lämnade kommissionen enligt artikel 24.7 i förordning nr 753/2002.
5 Enligt artikel 24.2 i förordning nr 753/2002 skall de traditionella benämningar som anges i bilaga III vara förbehållna de viner till vilka de är knutna och de skall vara skyddade mot
”a) alla former av obehörigt bruk, imitation eller anspelning, även när den skyddade benämningen åtföljs av uttryck som art, typ, metod, kopia, märke eller liknande uttryck,
b) alla former av annan otillbörlig, osann eller vilseledande uppgift om vinets beskaffenhet eller väsentliga egenskaper som kan förekomma på produktens inre eller yttre förpackning, i reklammaterial eller i andra handlingar om produkten i fråga,
c) alla former av annan användning som är ägnad att vilseleda allmänheten, särskilt sådan som antyder att vinet har en traditionell skyddad benämning.”
6 I artikel 24.3 i förordning nr 753/2002 föreskrivs att i beteckningen av ett vin får ett varumärke med de traditionella benämningar som återfinns i bilaga III endast användas i märkningen om vinet har rätt till en sådan beteckning. I samma artikels andra stycke föreskrivs emellertid ett undantag för varumärken som i god tro lagligen har registrerats i gemenskapen före den dag då förordning nr 753/2002 offentliggjorts och som faktiskt har använts i god tro efter registreringen.
7 I artikel 24.4 tredje stycket i förordning nr 753/2002 föreskrivs att varje traditionell benämning som anges i bilaga III skall vara knuten till en eller flera vinkategorier, bland vilka ingår kvalitetsviner fso. Där anges även att när ett kvalitetsvin fso inte omfattas av en annan kategori av vin skall skyddet för traditionella benämningar endast gälla i fråga om beteckning av andra viner än likörviner, mousserande viner, mousserande viner med tillsatt koldioxid, pärlande viner och pärlande viner med tillsatt koldioxid.
8 I artikel 24.5 och 24.6 i förordning nr 753/2002 fastställs de villkor som skall vara uppfyllda för att en traditionell benämning skall tas upp i del A respektive B i bilaga III.
9 För att tas upp i del A i bilaga III skulle en traditionell benämning, enligt vad som föreskrevs i artikel 24.5, innan den ändrades genom kommissionens förordning (EG) nr 316/2004 av den 20 februari 2004 om ändring av förordning (EG) nr 753/2002 (EGT L 55, s. 16) (nedan kallad den omtvistade förordningen),
”a) i sig [själv] vara specifik och vara precist angiven i medlemsstatens lagstiftning,
b) vara tillräckligt särskiljande eller vara allmänt erkänd på gemenskapens marknad,
c) traditionellt ha använts i minst tio år i den berörda medlemsstaten,
d) vara knuten till ett eller flera viner eller typer av viner från gemenskapen”.
10 För att tas med i del B i bilaga III skall, enligt artikel 24.6 i förordning nr 753/2002 i dess lydelse innan den ändrades genom den omtvistade förordningen, de traditionella benämningarna inte bara uppfylla villkoren i punkt 5, utan även ”vara knutna till ett vin med geografisk beteckning samt markera att vinet kommer från den region eller ort i gemenskapen som berörs, förutsatt att kvalitet, anseende eller andra bestämda kännetecken hos vinet som uttrycks genom den traditionella benämningen i fråga i huvudsak [kunde] tillskrivas detta geografiska ursprung”.
11 I artikel 24.8 i förordning nr 753/2002 fastställs de villkor som skall vara uppfyllda och det förfarande som skall tillämpas för att producenter i tredje land skall få använda de traditionella benämningar som anges i del A i bilaga III i märkningen av sina viner.
12 Den omtvistade förordningen har medfört ändringar i förordning nr 753/2002, i syfte att beakta de reservationer som ett antal tredje länder lämnat. Mer specifikt har ändringarna till syfte att tillgodose dessa länders krav, som framförts inom ramen för genomförandet av vissa överenskommelser inom Världshandelsorganisationen, och göra det möjligt för dem att använda vissa traditionella benämningar.
13 Artikel 1.4 i den omtvistade förordningen har ändrat artikel 24 i förordning nr 753/2002 genom att ersätta den inledande meningen i artikel 24.5 och upphäva artikel 24.6 och 24.8. Dessa förändringar har medfört att skillnaden mellan del A och del B i bilaga III har upphört. De villkor som gäller för att en traditionell benämning i en medlemsstat skall tas upp i bilaga III är numera de som tidigare tillämpats för upptagande i del A, medan de bestämmelser som skall tillämpas för viner från tredje land har flyttats till artikel 37.1 i förordning nr 753/2002 i dess lydelse enligt artikel 1.10 i den omtvistade förordningen.
14 Artikel 37.1 e i förordning nr 753/2002 i dess nya lydelse medger att vinproducenter i tredje land får använda de kompletterande traditionella benämningar i den nu aktuella förteckning vilken återger de benämningar som tidigare hade upptagits i del A och del B i bilaga III. Bestämmelsen har följande lydelse efter dessa ändringar:
”1. Med tillämpning av punkt B.2 i bilaga VII till förordning … nr 1493/1999 får märkningen av viner med ursprung i tredje land (utom mousserande viner, mousserande viner med tillsatt koldioxid och pärlande viner med tillsatt koldioxid, men inklusive viner framställda av övermogna druvor) och delvis jäst druvmust avsedd för direkt konsumtion och framställd i tredje land, vilka har en geografisk beteckning i enlighet med artikel 36, kompletteras med följande uppgifter:
…
e) När det gäller vin från tredje länder och delvis jäst druvmust avsedd för direkt konsumtion från tredje länder,
i) andra kompletterande traditionella benämningar än de som anges i bilaga III, i överensstämmelse med tillämpliga bestämmelser för vinproducenter i det berörda tredje landet, även bestämmelser utfärdade av representativa branschorganisationer, samt
ii) de kompletterande traditionella benämningar som anges i bilaga III, under förutsättning att de överensstämmer med tillämpliga bestämmelser för vinproducenter i det berörda tredje landet, även bestämmelser utfärdade av representativa branschorganisationer, och att följande villkor är uppfyllda:
– Länderna har lämnat in en motiverad begäran till kommissionen och har översänt de bestämmelser för dessa benämningar som kan ligga till grund för godkännande av de traditionella benämningarna.
– De kompletterande traditionella benämningarna är specifika i sig.
– De är tillräckligt särskiljande utifrån mätbara kriterier eller allmänt erkända i det berörda tredje landet.
– De har använts traditionellt i minst tio år i det berörda tredje landet.
– De är förknippade med en eller, eventuellt, flera kategorier vin från det berörda tredje landet.
– De föreskrifter som fastställts av tredje länderna är inte så beskaffade att konsumenten kan vilseledas med hänsyn till den berörda benämningen.
Dessutom får vissa av de traditionella benämningar som återges i bilaga III användas i märkningen av viner med geografisk beteckning och med ursprung i tredje länder, varvid språket i det tredje land som är ursprungsland skall användas eller ett annat språk, i de fall ett annat språk än landets officiella språk [anses] vara det som traditionellt används för en traditionell benämning, om användandet av detta språk är föreskrivet i landets lagstiftning och om detta språk använts kontinuerligt i denna traditionella benämning sedan minst 25 år.
Artikel 23, artikel 24.2 och 24.3, artikel 24.4 andra stycket samt artikel 4.6 c skall gälla i tillämpliga delar.
För var och en av de traditionella benämningar som avses i led ii skall de berörda tredje länderna anges i bilaga III.
…”
Förfarande och parternas yrkanden
15 Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 18 maj 2004 har sökandena väckt förevarande talan.
16 De 21 sökandena är följande:
– FederDoc (Confederazione nazionale dei consorzi volontari per la tutela delle denominazioni di origine e delle indicazioni geografiche tipiche dei vini italiani), som är en privaträttslig sammanslutning och utgör en federation av frivilliga konsortier av italienska vinproducenter, och som enligt sina stadgar har till uppgift att bland annat tillhandahålla stöd till dessa konsortium och säkerställa rättsligt skydd såväl nationellt som internationellt.
– Sju italienska vinproducenter som tillverkar och säljer kvalitetsvin fso och har rätt att använda en av de 17 kompletterande traditionella benämningar som tidigare ingick i del B i bilaga III till förordning nr 753/2002 (nedan kallade de italienska vinproducenterna).
– Tretton frivilliga konsortier vars uppgift är att öka värdet på italienska kvalitetsviner fso hos allmänhet och konsumenter genom att säkerställa att dessa benämningar marknadsförs på ett sätt som skiljer dem från konkurrerande vin på marknaden (nedan kallade de frivilliga konsortierna). Dessa konsortier skall även säkerställa skyddet, inklusive det rättsliga skyddet, för den beteckning som vart och ett av dem bildats för, i enlighet med den italienska lagen nr 164 av den 10 februari 1992 om vinbeteckningar.
17 Genom särskild handling, som inkom till förstainstansrättens kansli den 28 juli 2004, gjorde kommissionen en invändning om rättegångshinder grundad på artikel 114 i förstainstansrättens rättegångsregler.
18 Sökandena inkom med yttrande över denna invändning den 24 september 2004.
19 Sökandena har i sin ansökan yrkat att förstainstansrätten skall
– ogiltigförklara den ifrågasatta förordningen i dess helhet, eller i andra hand artikel 1.3.8 a, 1.3.9, 1.3.10 och 1.3.18 i förordningen, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
20 Kommissionen har i sin invändning om rättegångshinder yrkat att förstainstansrätten skall
– avvisa talan, och
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.
21 Sökandena har i sina yttranden över invändningen om rättegångshinder yrkat att förstainstansrätten skall
– ogilla invändningen om rättegångshinder och uppta målet till sakprövning, eller
– i andra hand låta prövningen av invändningen om rättegångshinder anstå tills målet avgörs i sak.
Bedömning
22 Enligt artikel 114.1 i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten på en parts begäran fatta beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva sakfrågan. Enligt artikel 114.3 skall återstoden av förfarandet vara muntligt, om inte rätten bestämmer annat. Förstainstansrätten finner att handlingarna i förevarande mål innehåller tillräckliga upplysningar. Det finns därför ingen anledning att inleda det muntliga förfarandet.
Parternas argument
23 Kommissionen har hävdat att talan skall avvisas eftersom sökandena inte är personligen berörda av den ifrågasatta förordningen.
24 De italienska vinproducenterna kan nämligen inte göra gällande personliga egenskaper eller särskilda omständigheter som skiljer dem från varje annan person.
25 De frivilliga konsortierna saknar även de talerätt eftersom ingen av dess medlemmar har ett personligt intresse av att bestrida den omtvistade förordningens giltighet.
26 Slutligen skall den talan som FederDoc, i egenskap av konfederation av frivilliga konsortier, väckt avvisas av samma skäl som gäller för dess medlemmar.
27 Sökandena har gjort gällande att deras talan skall upptas till sakprövning. Upphävandet av åtskillnaden mellan del A och del B i bilaga III till förordning nr 753/2002 medför negativa konsekvenser för italienska vinproducenter, eftersom deras möjligheter att förhindra vinproducenter från tredjeland att inom gemenskapen marknadsföra vin med användning av en av de ifrågavarande benämningarna upphör.
28 Dessutom är omständigheterna i förevarande mål analoga med dem i domstolens dom av den 18 maj 1994 i mål C-309/89, Codorniu mot rådet (REG 1994, s. I‑1853; svensk specialutgåva, volym 15, s. 141). De italienska vinproducenterna framställer och säljer vin som får förses med en av de 17 kompletterande traditionella benämningarna i fråga. Dessa är särskiljande kännetecken, och de kan jämföras med kollektiva varumärken som ger en exklusiv rätt, även om den delas mellan de producenter som har förvärvat rätt att använda benämningen.
29 Vad gäller de frivilliga konsortierna har dessa till uppgift att organisera och koordinera verksamheten för de kategorier av personer som berörs av produktionen och försäljningen inom varje beteckning, och att säkerställa skyddet för den beteckning eller de beteckningar för vilken eller vilka de har upprättats. Deras talan skall upptas till sakprövning eftersom de företräder intressen hos företag som är personligen berörda och eftersom det finns en lagbestämmelse som uttryckligen tillerkänner dem ett antal processuella rättigheter.
30 När det gäller FederDoc framgår det av dess stadgar att denna sammanslutning har till uppgift att säkerställa italienska beteckningars rättsliga skydd på såväl det nationella som det internationella planet. FederDoc är personligen berörd på samma sätt som de frivilliga konsortierna.
31 Sökandena anser vidare att artikel 230 fjärde stycket EG skall tolkas på ett mer extensivt sätt än vad domstolen gjort sedan domen av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen (REG 1963, s. 197; svensk specialutgåva, volym 1, s. 181), och att bestämmelsen skall tolkas mot bakgrund av principen om ett verksamt rättsligt skydd. De har vidare hänvisat till det slutliga förslaget till Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa, undertecknat i Rom den 29 oktober 2004 (EGT C 310, s. 1), i vilket det föreskrivs att bestämmelsen i artikel 230 EG skall ändras på så sätt att det inte längre skall krävas bevis på att det finns ett personligt intresse när det gäller rättsakter som inte medför genomförandeåtgärder.
Förstainstansrättens bedömning
32 Enligt artikel 230 fjärde stycket EG får ”varje fysisk eller juridisk person … väcka talan mot ett beslut som är riktat till honom eller mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning … direkt och personligen berör honom”.
De omtvistade bestämmelsernas art
33 Enligt fast rättspraxis står kriteriet för att skilja mellan en förordning och ett beslut att finna i huruvida den ifrågavarande rättsakten har allmän giltighet eller inte (domstolens dom av den 14 december 1962 i de förenade målen 16/62 och 17/62, Confédération nationale des producteurs de fruits et légumes m.fl. mot Europeiska unionens råd, REG 1962, s. 901, s. 918, svensk specialutgåva, volym 1, s. 145, och förstainstansrättens beslut av den 3 februari 2005 i mål T-139/01, Comafrica och Dole Fresh Fruit Europe mot kommissionen, REG 2005, s. II-0000, punkt 87). En rättsakt har allmän giltighet om den är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en abstrakt angiven personkrets (domen i det ovannämnda målet Comafrica och Dole Fresh Fruit Europe mot kommissionen, punkt 87. Se, för ett motsvarande resonemang, domstolens dom av den 21 november 1989 i mål C‑244/88, Usines coopératives de déshydratation du Vexin m.fl. mot kommissionen, REG 1989, s. 3811, punkt 13).
34 I förevarande mål medför förordningen, och mer specifikt de bestämmelser som sökandena i andra hand yrkat skall upphävas, en sänkning av skyddsnivån för de 17 kompletterande traditionella benämningar som ursprungligen avsågs i del B i bilaga III. För att upptas i del B skulle nämligen, enligt artikel 24.6 i förordning nr 753/2002, dessa traditionella benämningar inte bara uppfylla villkoren i artikel 24.5, återgivna i punkt 8 ovan, utan även vara ”knutna till ett vin med geografisk beteckning samt markera att vinet kommer från den region eller ort i gemenskapen som berörs, förutsatt att kvalitet, anseende eller andra bestämda kännetecken hos vinet som uttrycks genom den traditionella benämningen i fråga i huvudsak kan tillskrivas detta geografiska ursprung”. De benämningar som upptagits i del B fick således endast användas för viner med ursprung i specifika regioner eller orter inom gemenskapen, och auktoriserade producenter hade rätt att motsätta sig försäljning inom gemenskapen av viner från tredje land som bar dessa traditionella benämningar. Till följd av de ändringar av förordning nr 753/2002 som den omtvistade förordningen, i synnerhet dess artikel 1.4, medför kan kompletterande traditionella benämningar, som tidigare upptagits i del B i bilaga III, numera användas av vinproducenter från tredje land, förutsatt att de villkor som anges i förordning nr 753/2002 i dess ändrade lydelse är uppfyllda.
35 Sökandena är emellertid inte de enda som berörs av den omtvistade förordningen. Den gäller även för alla andra – nuvarande eller potentiella – italienska vinproducenter som getts behörighet att använda de traditionella italienska benämningarna. Mot bakgrund av att rättsaktens tillämpning varken begränsats till det italienska territoriet eller i tiden gäller den inte heller enbart italienska vinproducenter, utan den medför även rättsverkningar för ett okänt antal producenter från andra medlemsstater som nu använder eller i framtiden kommer att använda benämningar som ursprungligen upptagits i del B i bilaga III. Den förteckningen upptar, förutom de 17 italienska benämningarna, benämningar som används för vin som tillverkas i Tyskland, Österrike, Spanien, Frankrike, Grekland och Portugal.
36 Den omtvistade förordningen har således allmän giltighet i den mening som avses i artikel 249 andra stycket EG, och den är följaktligen en normativ rättsakt. Den är tillämplig på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven kategori av ekonomiska aktörer som uppfyller vissa bestämda villkor (se, för ett liknande resonemang, domstolens beslut av den 26 oktober 2000 i mål C-447/98 P, Molkerei Großbraunshain och Bene Nahrungsmittel mot kommissionen, REG 2000, s. I-9097, punkt 67, och förstainstansrättens beslut av den 6 juli 2004 i mål T-370/02, Alpenhain-Camembert-Werk m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II-0000, punkt 55 och där angiven rättspraxis). Denna allmänna giltighet följer för övrigt av syftet med den ifrågavarande förordningen, som är att ange villkoren för användning av traditionella benämningar och skyddet för dessa inom hela den europeiska gemenskapen.
37 Detta konstaterande påverkas inte av vad sökandena anfört om att bestämmelserna i den omtvistade förordningen förlorar sin generella och abstrakta karaktär genom den skönsmässiga bedömning som gör det möjligt att godta förekomsten av en traditionell benämning och av den omständigheten att vin från tredje land får förses med traditionella benämningar först sedan namnet på detta tredje land upptagits i bilaga III. Såsom anförts ovan gäller nämligen dessa bestämmelser även för andra producenter som nu använder eller i framtiden kommer att använda kompletterande traditionella benämningar.
Sökandenas talerätt
38 Enligt rättspraxis är det emellertid inte uteslutet att en bestämmelse, som genom sin art och sin räckvidd är normativ eftersom den är generellt tillämplig på samtliga berörda ekonomiska aktörer, kan beröra vissa av dem personligen. Detta är fallet om rättsakten i fråga angår en bestämd fysisk eller juridisk person på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för denne eller på grund av en faktisk situation som särskiljer denne från alla andra personer och därigenom försätter denne i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till (se, för ett motsvarande synsätt, domstolens dom i det ovannämnda målet Codorniu mot rådet, punkterna 19 och 20, och av den 25 juli 2002 i mål C-50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, REG 2002, s. I‑6677, punkt 36, och där angiven rättspraxis).
39 Det skall således var för sig prövas huruvida de italienska vinproducenterna, de frivilliga konsortierna eller FederDoc har visat att det föreligger en sådan situation.
– Huruvida de italienska vinproducenterna är personligen berörda
40 I förevarande mål har de italienska vinproducenterna gjort gällande att upphävandet av skillnaden mellan del A och del B i bilaga III i förordning nr 753/2002 medför en sänkning av skyddsnivån för de 17 kompletterande traditionella benämningar som upptagits i del B i bilaga III för Italien, att de var de enda som fick använda dessa inom gemenskapen och att detta således påverkar deras intressen negativt. Denna situation medför emellertid inte att de italienska vinproducenterna försätts i en ställning som motsvarar den som gäller för den person som ett beslut är riktat till. Upphävandet av denna åtskillnad påverkar nämligen de italienska vinproducenterna på samma sätt som varje annan vinproducent inom gemenskapen vars viner tidigare fick förses med de benämningar som upptagits i del B i bilaga III.
41 Det skall vidare framhållas att det faktum att enskilda personers rättsliga ställning påverkas av en förordning inte är tillräckligt för att särskilja dem (förstainstansrättens beslut av den 2 april 2004 i mål T-231/02, Gonnelli och AIFO mot kommissionen, REG 2004, s. II-0000, punkt 38).
42 I förevarande mål kan förekomsten av ett rättsligt skydd för identifierade och limitativt uppräknade traditionella benämningar inte särskilja de italienska vinproducenterna från andra som inom gemenskapen producerar kvalitetsvin fso med traditionella kompletterande benämningar. Dessa befinner sig i samma situation som de italienska vinproducenterna och kan åberopa samma skydd för sina traditionella benämningar och samma sänkning av skyddsnivån för sina traditionella benämningar, som upptagits i del B i bilaga III till förordning nr 753/2002.
43 Även om de åtgärder som föreskrivs i den omtvistade förordningen kan medföra betydande ekonomiska konsekvenser för sökandena, kommer på samma sätt konsekvenserna att vara liknande för andra producenter av kvalitetsvin fso inom gemenskapen (se, för ett motsvarande synsätt, domstolens dom av den 10 april 2003 i mål C-142/00 P, kommissionen mot Nederlandse Antillen, REG 2003, s. I‑3483, punkt 77, och beslutet i det ovannämnda målet Gonnelli och AIFO mot kommissionen, punkt 45). De negativa verkningar för de italienska vinproducenterna som sökandena åberopat kan således inte anses särskilja dem från varje annan berörd ekonomisk aktör.
44 Det är i alla händelser inte tillräckligt för att vissa ekonomiska aktörer skall anses vara personligen berörda av en rättsakt att de påverkas mer i ekonomiskt hänseende än deras konkurrenter (förstainstansrättens beslut av den 15 september 1999 i mål T-11/99, Van Parys m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. II‑2653, punkt 50, och av den 10 december 2004 i mål T-196/03, EFfCI mot parlamentet och rådet, REG 2004, s. II-0000, punkt 47).
45 De italienska vinproducenterna skall heller inte anses vara personligen berörda i den mening som avses i domen i det ovannämnda målet Codorniu mot rådet av det skälet att de har rätt att använda exklusiva rättigheter.
46 I det målet hade sökanden genom en bestämmelse med allmän giltighet förhindrats att använda ett grafiskt varumärke som inregistrerats och traditionellt använts under lång tid före antagandet av den i det målet ifrågavarande förordningen, och befann sig därigenom i en situation som skilde sig från den som alla andra ekonomiska aktörer befann sig i. Det är visserligen så att rätten att använda traditionella benämningar till sitt innehåll företer gemensamma drag med den rätt som följer av en registrering av ett gemensamt varumärke. Dessa likheter är emellertid inte tillräckliga för att de italienska vinproducenterna skall anses befinna sig i en identisk eller jämförbar situation som den som sökanden i domen i det ovannämnda målet Codorniu mot rådet befann sig i. Den exklusiva rätt som följer av registreringen av ett varumärke medförde nämligen att sökanden i det målet, efter det att den där ifrågavarande förordningen antagits, var ensam om att befinna sig i en situation som helt skilde sig från den som alla andra ekonomiska aktörer befann sig i.
47 Så är inte fallet i förevarande mål. Till skillnad från den omtvistade förordningen i domen i det ovannämnda målet Codorniu mot rådet utpekas genom den i förevarande mål omtvistade förordningen inte en enda person, utan den medför rättsverkningar även för alla nuvarande och framtida vinproducenter som har laglig rätt att använda de 17 traditionella italienska benämningarna, samt för alla andra producenter från andra medlemsstater som nu använder eller i framtiden kommer att använda benämningar som ursprungligen togs upp i del B i bilaga III. Den situation som de italienska vinproducenter som är sökande i förevarande mål befinner sig i är således inte exceptionell på det sätt som den situation var som sökanden i domen i det ovannämnda målet Codorniu mot rådet befann sig i.
48 Den omtvistade förordningen berör således endast de italienska vinproducenterna i deras objektiva ställning som producenter av kvalitetsvin fso. Eftersom de inte har visat att de har ett personligt intresse, skall de inte anses ha talerätt med avseende på den omtvistade förordningens giltighet.
– Huruvida de frivilliga konsortierna är personligen berörda
49 En talan som väckts av en sammanslutning kan enligt rättspraxis upptas i tre fall, nämligen när sammanslutningen företräder sådana företags intressen som själva har rätt att väcka talan, när sammanslutningen har ett eget intresse av att föra talan, till exempel för att dess ställning som förhandlare berörs av den rättsakt som begärs ogiltigförklarad, eller när den i en lagbestämmelse uttryckligen ges ett antal processuella rättigheter (förstainstansrättens beslut av den 30 september 1997 i mål T-122/96, Federolio mot kommissionen, REG 1997, s. II‑1559, punkt 61, och i det ovannämnda målet EFfCI mot parlamentet och rådet, punkt 42).
50 När det gäller den förstnämnda situationen framgår det av rättspraxis att en sammanslutning som bildats i syfte att främja en kategori rättssubjekts gemensamma intressen inte kan anses personligen berörd av en rättsakt som påverkar nämnda kategori rättssubjekts allmänna intressen, när dessa rättssubjekt inte själva är personligen berörda (se, för ett motsvarande synsätt, besluten i de ovannämnda målen Gonnelli och AIFO mot kommissionen, punkt 48, och EFfCI mot parlamentet och rådet, punkt 43). Det framgår av bedömningen ovan att medlemmarna i de frivilliga konsortierna inte har visat att de berörs av den omtvistade förordningen på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för dem eller på grund av en faktisk situation som särskiljer dem från alla andra personer.
51 När det gäller den andra situationen är det visserligen så att vissa omständigheter, såsom den roll en sammanslutning haft under det förfarande som lett fram till antagandet av en rättsakt i den mening som avses i artikel 230 EG, kan motivera att en talan som väckts av sammanslutningen skall upptas till sakprövning trots att dess medlemmar inte är personligen berörda av den omtvistade rättsakten, särskilt när dess ställning som förhandlare påverkas av rättsakten (beslutet i det ovannämnda målet EFfCI mot parlamentet och rådet, punkt 42; se även, för ett motsvarande synsätt, domstolens dom av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Van der Kooy m.fl. mot kommissionen, REG 1988, s. 219, punkterna 21–24; svensk specialutgåva, volym 9, s. 305). Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet att sökandena har gjort gällande att så skulle vara fallet i förevarande mål.
52 När det slutligen gäller den tredje situationen kan de frivilliga konsortierna inte heller anses vara personligen berörda av den omtvistade förordningen av det skälet att det i en lagbestämmelse uttryckligen ges ett antal processuella rättigheter. Det skall för det första anmärkas att den omtvistade förordningen antagits av kommissionen utan att de frivilliga konsortierna yttrat sig under det förfarandet. För det andra har de frivilliga konsortierna inte åberopat att de tillerkänts några processuella rättigheter genom den gemensamma organisationen av vinmarknaden eller någon annan gemenskapslagstiftning, vilket krävs enligt den rättspraxis som återgivits i punkt 49 ovan. De kan slutligen i detta avseende inte åberopa de uppgifter och specifika funktioner som de har enligt sina nationella bestämmelser för att motivera en förändring av det system för rättsmedel som fastslagits i artikel 230 EG, och som har till uppgift att ge gemenskapsdomstolarna kontroll av lagenligheten av institutionernas rättsakter, utan att frågan huruvida en talan skall upptas till sakprövning autonomt skulle komma att avgöras av nationella myndigheter och grundas på den berörda medlemsstatens intressen, snarare än på gemenskapens allmänna intressen (se, för ett motsvarande synsätt, beslutet i det ovannämnda målet Federolio mot kommissionen, punkt 64).
53 De frivilliga konsortierna skall således inte anses vara personligen berörda av den omtvistade förordningen.
– Huruvida FederDoc är personligen berörd
54 Den bedömning som gjorts ovan av de frivilliga konsortiernas talerätt gäller även för frågan huruvida den talan som förs av FederDoc skall upptas till sakprövning, eftersom den är en sammanslutning av frivilliga konsortier. FederDoc har inte heller haft någon särskild roll vid antagandet av den omtvistade förordningen, och bestämmelserna i dess stadgar saknar betydelse vid bedömningen. FederDoc skall, i likhet med övriga sökande, inte anses vara personligen berörd i den mening som avses i domstolens och förstainstansrättens praxis.
Slutsats
55 Det följer av ovan redovisad bedömning att ingen av sökandena visat att de är personligen berörda av vare sig den omtvistade förordningen eller de särskilda bestämmelser som de i andra hand har yrkat skall ogiltigförklaras.
56 Vad sökandena anfört om att artikel 230 fjärde stycket EG skall ges en mer extensiv tolkning och om kraven på ett verksamt rättsligt skydd påverkar inte denna bedömning. För det första har domstolen bekräftat sin fasta rättspraxis angående tolkningen av artikel 230 fjärde stycket EG i sin dom av den 1 april 2004 i mål C-263/02 P, kommissionen mot Jégo-Quéré (REG 2004, s. I‑0000), och i domen i det ovannämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet. För det andra är det visserligen så att villkoret enligt artikel 230 fjärde stycket EG att en sökande skall vara personligen berörd skall tolkas mot bakgrund av principen om ett verksamt rättsligt skydd och med beaktande av de omständigheter som kan särskilja en sökande. En sådan tolkning kan emellertid inte medföra att detta villkor inte skall tillämpas (domen i det ovannämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 44).
57 Vad sökandena anfört om artikel III‑365.4 i Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa är irrelevant, eftersom detta fördrag ännu inte trätt i kraft.
58 Det framgår av samtliga ovanstående överväganden att sökandena inte kan anses vara personligen berörda av den ifrågasatta förordningen, i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG, och att talan följaktligen skall avvisas i sin helhet.
Rättegångskostnader
59 Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandena skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet skall kommissionens yrkande bifallas.
På dessa grunder beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)
följande:
1) Talan avvisas.
2) Sökandena skall bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionen för dess rättegångskostnader.
Luxemburg den 28 juni 2005
Justitiesekreterare | | Ordförande |