Language of document : ECLI:EU:F:2007:86

PERSONALDOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 22 maj 2007

Mål F-97/06

Adelaida López Teruel

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Tjänstemän – Invaliditet – Avslag på begäran att en invaliditetskommitté skall tillsättas”

Saken: Talan väckt med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, genom vilken Adelaida López Teruel har yrkat ogiltigförklaring av harmoniseringsbyråns beslut av den 6 oktober 2005 att avslå hennes ansökan om att en invaliditetskommitté skall tillsättas i enlighet med artikel 78 i tjänsteföreskrifterna.

Avgörande: Det beslut som fattats av harmoniseringsbyrån den 6 oktober 2005 innebärande avslag på sökandens ansökan om att en invaliditetskommitté skall tillsättas ogiltigförklaras. Harmoniseringsbyrån skall ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Invaliditet – Inledande av förfarandet avseende invaliditet – Villkor

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 59.4 och 78 första stycket; bilaga VIII, artikel 13)

2.      Tjänstemän – Invaliditet – Inledande av förfarandet avseende invaliditet – Villkor

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 59.1 och 78 första stycket; bilaga VIII, artikel 13)

1.      En tjänstemans rätt till invaliditetsersättning i enlighet med bestämmelserna i artikel 78 första stycket i tjänsteföreskrifterna och artikel 13.1 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna vilken kan fastställas först när förfarandet avseende invaliditet har avslutats innebär underförstått men med nödvändighet att tjänstemannen har rätt att få till stånd detta förfarande om han uppfyller de krav som föreskrivs i nämnda bestämmelser. Dessa bestämmelser tillerkänner inte tillsättningsmyndigheten ett utrymme för skönsmässig bedömning och ger den, a fortiori, inte heller blott en rättighet att välja att inleda förfarandet avseende invaliditet eller ej, utan denna myndighet har enligt dessa bestämmelser en normbunden behörighet i så måtto att den är skyldig att inleda förfarandet avseende invaliditet när den konstaterar att kraven i dessa bestämmelser är uppfyllda. Att anse att sammankallandet av invaliditetskommittén endast är en rättighet som tillkommer administrationen skulle strida mot bestämmelserna i artikel 78 i tjänsteföreskrifterna, eftersom ett sammankallande av nämnda kommitté på sådana villkor skulle medföra att tjänstemännens rättighet förlorar all effektiv verkan. Tillsättningsmyndigheten får således underlåta att inleda förfarandet avseende invaliditet endast om ett av de föreskrivna kraven inte är uppfyllt. En tjänsteman som inte är förhindrad att utföra sina arbetsuppgifter till följd av invaliditet och som antingen har beviljats avgångspension eller tidigare har sagt upp sig har således inte rätt att begära att ett förfarande avseende invaliditet skall inledas.

Artikel 59.4 i tjänsteföreskrifterna enligt vilken tillsättningsmyndigheten kan hänskjuta fall där en tjänstemans sjukledighet överstiger 12 månader under en treårsperiod till invaliditetskommittén, i vilket fall hänskjutandet till invaliditetskommittén är en rättighet, är inte tillämplig när det är en tjänsteman som begär att administrationen skall sammankalla invaliditetskommittén. Denna bestämmelse avser specifikt det fall när det är administrationen som tar initiativ till att inleda förfarandet avseende invaliditet. Detta är för övrigt skälet till att tillsättningsmyndigheten får inleda ett förfarande avseende invaliditet på eget initiativ enligt denna bestämmelse endast om en tjänstemans sammanlagda sjukledighet överstiger en viss längd. Ett sådant tidsmässigt villkor säkerställer nämligen att tjänstemannen har en rimlig tid för att tillfriskna och återinträda i tjänst innan han bedöms lida av invaliditet. Av detta följer att tillsättningsmyndigheten inte kan avslå den berördes begäran att ett förfarande avseende invaliditet skall inledas med motiveringen att dennes sammanlagda sjukledighet inte uppgår till de föreskrivna 12 månaderna och att denne således inte uppfyller det krav avseende sjukledighetens längd som föreskrivs i artikel 59.4 i tjänsteföreskrifterna, eftersom detta krav avseende längden inte kan göras gällande mot en begäran som framställts enligt artikel 78 i tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 48–53 och 56)

Hänvisning till Domstolen: 17 maj 1984, 12/83, Bähr mot kommissionen, REG 1984, s. 2155, punkterna 12 och 13; 13 januari 2005, C‑181/03 P, Nardone mot kommissionen, REG 2005, s. I‑199, punkt 39

Förstainstansrätten: 16 juni 2000, T‑84/98, C mot rådet, REGP 2000, s. I‑A‑113 och II‑497, punkt 68; 21 oktober 2003, T‑302/01, Birkhoff mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑245 och II‑1185, punkt 38 Personaldomstolen: 16 januari 2007, F‑119/05, Gesner mot harmoniseringsbyrån, REGP 2007, s. I‑A-0000 och II‑0000, punkt 33

2.      Bestämmelserna i artikel 59.1 i tjänsteföreskrifterna avseende sjukledighet och i artikel 78 första stycket avseende invaliditetsersättning har olika syften och genom dessa bestämmelser inrättas således förfaranden som är fristående från varandra. Det följer av den otvetydiga ordalydelsen av artikel 13 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, i vilken enligt artikel 78 i samma tjänsteföreskrifter de villkor enligt vilka en tjänsteman har rätt till en invaliditetspension fastställs, att endast en tjänsteman som är tvingad att tillfälligt upphöra med sin tjänstgöring på grund av att han är förhindrad att utföra sina arbetsuppgifter till följd av invaliditet kan bli föremål för ett förfarande avseende invaliditet. Det är följaktligen uppenbart att en tjänsteman som inte är förhindrad att utföra sina arbetsuppgifter på grund av sitt hälsotillstånd inte kan göra anspråk på en invaliditetspension.

Trots att de förfaranden som föreskrivs i artiklarna 59.1 och 78 första stycket i tjänsteföreskrifterna är fristående från varandra kan administrationen således grunda sig på utlåtandet av en oberoende läkare som funnit att tjänstemannen kan utföra sina arbetsuppgifter för att besluta att denne inte skall ha rätt att bli bedömd av en invaliditetskommitté om tjänstemannens avsikt är att invaliditetskommittén skall bedöma samma sjukdom som den som den oberoende läkaren har tagit ställning till. Administrationen kan likaledes vägra att sammankalla en invaliditetskommitté avseende ett sådant utlåtande om tjänstemannens begäran utgör missbruk, i synnerhet om denne genom sin begäran endast ifrågasätter den oberoende läkarens utlåtande utan att därvid anföra nya omständigheter eller, utan grund, hävdar att det föreligger en ny sjukdom.

(se punkterna 59–61)

Hänvisning till Domstolen: 9 juli 1975, 42/74 et 62/74, Vellozzi mot kommissionen, REG 1975, s. 871, punkterna 25–27; ovannämnda målet Bähr mot kommissionen, punkt 12; ovannämnda målet Nardone mot kommissionen, punkt 39