Mål C‑304/14

Secretary of State for the Home Department

mot

CS

(begäran om förhandsavgörande från Upper Tribunal (Immigration and Asylum Chamber))

”Begäran om förhandsavgörande – Unionsmedborgarskap – Artikel 20 FEUF – Tredjelandsmedborgare som har vårdnaden om ett barn i låg ålder som är unionsmedborgare – Uppehållsrätt i den medlemsstat där barnet är medborgare – Fällande brottmålsdomar mot barnets förälder – Beslut att avlägsna föräldern, med indirekt följd att även barnet avlägsnas”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 13 september 2016

Unionsmedborgarskap – Bestämmelser i fördraget – Rätt att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium – Begränsning av rätten till inresa och uppehåll av hänsyn till allmän ordning eller säkerhet – Lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken en tredjelandsmedborgare som har fällts för brott ska utvisas från medlemsstaten till ett tredjeland, trots att personen i fråga har den faktiska vårdnaden om ett barn i låg ålder som är medborgare i medlemsstaten och har bott där sedan födseln utan att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet – Utvisning av tredjelandsmedborgare medför att barnet måste lämna unionens territorium – Otillåtet – Gränser – Utvisningsåtgärd vidtas på grundval av tredjelandsmedborgarens personliga uppträdande – Tillåtet – Villkor – Prövning som det ankommer på den nationella domstolen att göra

(Artikel 20 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 7 och 24.2)

Artikel 20 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken en tredjelandsmedborgare som har fällts för brott ska utvisas från medlemsstaten till ett tredjeland, trots att personen i fråga har den faktiska vårdnaden om ett barn i låg ålder som är medborgare i medlemsstaten och har bott där sedan födseln utan att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, om utvisningen skulle innebära att barnet tvingas lämna unionens territorium och att barnet därmed skulle förlora möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som tillkommer honom eller henne i kraft av unionsmedborgarskapet. En medlemsstat kan dock under särskilda omständigheter fatta ett utvisningsbeslut, förutsatt att beslutet är grundat på tredjelandsmedborgarens individuella uppträdande, vilket ska utgöra ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse i medlemsstaten, och att hänsyn har tagits till de olika berörda intressena. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva om så är fallet.

Även om artikel 20 FEUF förvisso inte påverkar medlemsstaternas möjlighet att åberopa ett undantag kopplat till bland annat upprätthållandet av den allmänna ordningen och skyddet av den inre säkerheten, om tredjelandsmedborgarens situation omfattas av unionsrätten, ska den situationen bedömas med hänsyn tagen till rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, såsom den stadgas i artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den bestämmelsen ska tolkas mot bakgrund av skyldigheten att sätta barnets bästa i främsta rummet, som slås fast i artikel 24.2 i stadgan. Begreppen allmän ordning och säkerhet ska, som motivering för ett undantag från uppehållsrätten för unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar, tolkas restriktivt. Begreppens räckvidd kan inte bestämmas ensidigt av medlemsstaterna utan kontroll av unionsinstitutionerna.

För att en situation ska omfattas av begreppet allmän ordning måste det, under alla omständigheter, utöver den störning av ordningen i samhället som varje lagöverträdelse innebär, föreligga ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Begreppet allmän säkerhet omfattar både en medlemsstats inre och yttre säkerhet. Den allmänna säkerheten kan följaktligen påverkas av ett hot mot väsentliga offentliga institutioners och tjänsters funktionssätt samt befolkningens överlevnad, av risken för en allvarlig störning i de yttre förbindelserna eller i den fredliga samexistensen mellan folken samt av ett hot mot militära intressen. Domstolen har även slagit fast att kampen mot organiserad olaglig narkotikahandel, terrorism och sexuellt utnyttjande av barn omfattas av begreppet allmän säkerhet. Om ett utvisningsbeslut grundar sig på ett verkligt, aktuellt och tillräckligt allvarligt hot mot allmän ordning eller allmän säkerhet, sett till de brott som begåtts av en tredjelandsmedborgare som ensam har vårdnaden om ett barn som är unionsmedborgare, kan det beslutet således vara förenligt med unionsrätten.

Det går dock inte att automatiskt dra den slutsatsen endast utifrån den berörda personens brottsregister. Den slutsatsen måste bygga på en konkret bedömning av den nationella domstolen av samtliga aktuella och relevanta omständigheter i fallet, mot bakgrund av proportionalitetsprincipen, barnets bästa och de grundläggande rättigheter som domstolen garanterar. Denna bedömning ska således bland annat ta hänsyn till den berörda personens individuella uppträdande, hur länge han eller hon uppehållit sig i den berörda medlemsstaten och om denna vistelse varit laglig, det begångna brottets art och allvar, hur farlig den berörda personen är för samhället, barnets ålder och hälsotillstånd liksom den berörda personens familjesituation och ekonomiska situation.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma dels hur farligt tredjelandsmedborgarens brottsliga handlande är för samhället, dels vilka eventuella följder ett sådant handlande skulle kunna ha för den allmänna ordningen eller säkerheten i den berörda medlemsstaten. Inom ramen för den avvägning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra ska den även beakta de grundläggande rättigheter som domstolen garanterar, särskilt rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, vilken fastställs i artikel 7 i stadgan, och se till att proportionalitetsprincipen iakttas. Vid avvägningen mellan berörda intressen ska det beaktas att barnets bästa ska komma i främsta rummet. Särskild uppmärksamhet ska fästas vid barnets ålder, dess situation i den eller de berörda medlemsstaterna och i vilken grad det är beroende av föräldrarna.

(se punkterna 36–42 och 47–50 samt domslutet)