Mål T‑678/20
Solar Electric Holding m.fl.
mot
Europeiska kommissionen
Tribunalens dom (åttonde avdelningen) av den 10 november 2021
”Statligt stöd – Marknaden för el producerad från förnybara energikällor, inbegripet solcellsenergi – Skyldighet enligt fransk rätt att köpa elektricitet till ett pris som överstiger marknadspriset – Beslut att avslå ett klagomål – Artiklarna 12.1 och 24.2 i förordning (EU) 2015/1589 – Tillämpningsområde”
1. Stöd som ges av en medlemsstat – Prövning av klagomål – Kommissionens skyldigheter – Klagomål som inges av mottagarna av ett stöd som inte anmälts, vilket klagomål ingetts i syfte att utverka ett beslut att inte göra några invändningar – Skyldighet för kommissionen att granska klagomålet – Föreligger inte
(Rådets förordning nr 2015/1589, artiklarna 1 h, 12.1 och 24.2)
(se punkterna 22–39 och 43)
2. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens respektive de nationella domstolarnas befogenhet – De nationella domstolarnas roll – Skyddet för enskildas rättigheter vid åsidosättande av skyldigheten att göra förhandsanmälan – De nationella domstolarnas skyldighet att vidta samtliga de åtgärder som ett sådant åsidosättande föranleder enligt nationell rätt – Omfattning
(Artiklarna 107 och 108 FEUF)
(se punkterna 30 och 31)
3. Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens undersökning – Stödåtgärder som inte anmälts – Skyldighet för kommissionen att göra en bedömning av förenligheten med den inre marknaden – Villkor – Klagomål från en berörd part vilket grundar sig på ett åsidosättande av bestämmelserna om statligt stöd
(Rådets förordning nr 2015/1589, artiklarna 1 h, 12.1 och 24.2)
(se punkterna 49–54)
Resumé
I syfte att främja utvecklingen av förnybar energi i Frankrike införde denna medlemsstat år 2000 en lagstadgad skyldighet för Électricité de France (EDF) och vissa andra eldistributörer att på begäran av berörda producenter ingå avtal om inköp av el producerad från förnybara energikällor (nedan kallad grön el). Avtalen ingicks för en period på 20 år och föreskrev att grön elektricitet skulle köpas till det pris som fastställts i den ministerförordning om taxor som gällde den dag då producenten lämnade in en fullständig begäran om anslutning till det allmänna nätet.
I detta sammanhang ingick koncernen Solar Electric, som är engagerad i utveckling, konstruktion och drift av solcellsanläggningar i Guyana och Martinique, avtal om att EDF skulle köpa grön el till de priser som fastställts i taxeförordningarna av den 10 juli 2006, av den 12 januari 2010 respektive den 31 augusti 2010.
Fram till slutet av år 2015 var de kostnader som eldistributörerna hade på grund av skyldigheten att köpa grön el föremål för en mekanism för full ersättning som finansierades genom en avgift som togs ut av elkonsumenterna. Sedan 2016 kompenseras dessa kostnader genom ett särskilt anslagskonto finansierat genom skatter på förbrukning av energiprodukter.
År 2019 fann Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) att de åtgärder som grundade sig på taxeförordningarna av den 10 juli 2006 och av den 12 januari 2010, vilka medförde en inköpsskyldighet avseende grön el till ett pris som översteg marknadspriset, utgjorde olagliga statliga stöd, eftersom de inte hade anmälts till Europeiska kommissionen.
Efter det att Solar Electric fått bekräftelse från kommissionen att denna inte hade underrättats om de åtgärder som grundade sig på de aktuella taxeförordningarna, ingav koncernen ett klagomål avseende de stödordningar som följde av nämnda taxeförordningar och uppmanade kommissionen att uttryckligen uttala sig om huruvida de var förenliga med den inre marknaden.
Klagomålet ingavs i enlighet med artikel 24.2 i förordningen om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 FEUF(1), enligt vilken alla berörda parter får lämna in ett klagomål för att underrätta kommissionen om påstått olagligt stöd eller påstått missbruk av stöd.
Genom skrivelse av den 3 september 2020 avslog kommissionen klagomålet med motiveringen att föremålet för klagomålet inte omfattades av tillämpningsområdet för artikel 24.2 i förordningen om genomförandeföreskrifter för artikel 108 FEUF.
Tribunalen delar kommissionens bedömning och ogillar Solar Electrics talan om ogiltigförklaring av detta beslut.
Tribunalens bedömning
Tribunalen påpekar inledningsvis att det klagomål som Solar Electric ingett syftade till att kommissionen skulle besluta att inte göra några invändningar mot förenligheten med den inre marknaden av de åtgärder som vidtagits av de franska myndigheterna och som grundades på taxeförordningarna av den 10 juli 2006, av den 12 januari 2010 och av den 31 augusti 2010.
Solar Electrics talan väcker således frågan huruvida artikel 24.2 i förordningen om genomförandeföreskrifter för artikel 108 FEUF ger mottagaren av ett nytt stöd som utbetalats olagligen en subjektiv rätt att vända sig till kommissionen med ett klagomål i syfte att från kommissionen erhålla ett beslut om att det stöd som den berörda medlemsstaten inte har anmält är förenligt med den inre marknaden.
Även om en bokstavstolkning av bestämmelserna i förordningen om genomförandeföreskrifter för artikel 108 FEUF tyder på att mottagarna av stöd som utbetalts olagligen kan lämna in ett klagomål till kommissionen med stöd av artikel 24.2 i nämnda förordning, kan en sådan slutsats emellertid inte godtas, av skäl som hänför sig till hur kontrollen av statligt stöd är uppbyggd och till systematiken i klagomålsmekanismen.
Vad för det första gäller hur kontrollen av statligt stöd är uppbyggd, erinrar tribunalen om att anmälningsskyldigheten utgör en grundläggande del av det system för kontroll av statligt stöd som inrättats genom EUF-fördraget, som inför en förebyggande kontroll av planer på nytt stöd genom bestämmelserna i artikel 108.3 FEUF. I detta sammanhang följer det av själva systematiken i artikel 108.3 FEUF att skyldigheten att anmäla planerade stödåtgärder till kommissionen åligger medlemsstaterna. Att godta att mottagaren av ett stöd som utbetalats olagligen kan inge ett klagomål till kommissionen för att kommissionen ska fastställa att detta är förenligt med den inre marknaden skulle emellertid inte ha någon annan verkan än att stödmottagaren skulle kunna träda i den berörda medlemsstatens ställe, trots att medlemsstaten är den enda som är behörig att anmäla en stödåtgärd till kommissionen.
En sådan möjlighet för mottagaren av ett rättsstridigt utbetalt stöd att hänskjuta ärendet till kommissionen skulle dessutom äventyra den grundläggande och tvingande karaktären hos skyldigheten att anmäla stödåtgärder och förbudet mot genomförande enligt artikel 108.3 FEUF. Den skulle även äventyra den huvudsakliga sanktionsåtgärd som är kopplad till medlemsstatens åsidosättande av denna anmälningsskyldighet, det vill säga att stödet ska återbetalas.
Vidare kan mottagarna av ett olagligt stöd väcka talan vid nationell domstol för att den stat som utbetalar stödet påförs en sanktion för att uttryckligen eller underförstått ha vägrat att uppfylla sin anmälningsskyldighet. Dessa mottagare ska följaktligen inte tillerkännas rätten att, genom ett klagomål som inges till kommissionen, få till stånd en prövning av stödets förenlighet i syfte att det ska godkännas.
Vad därefter gäller systematiken i den klagomålsmekanism som infördes genom förordningen om genomförandeföreskrifter för artikel 108 FEUF, påpekar tribunalen att denna mekanism har utformats så, att den syftar till att identifiera stöd som är oförenliga med den inre marknaden. Härav följer att tillämpningsområdet för artikel 24.2 i nämnda förordning är begränsat till klagomål som syftar till att påtala olagliga stöd som klagandena anser vara oförenliga med den inre marknaden. Tillämpningsområdet för nämnda artikel 24.2 omfattar däremot inte klagomål genom vilka klagandena hävdar att ett stöd är förenligt med den inre marknaden och därför ska godkännas av kommissionen.
Mottagarna av ett olagligt stöd kan följaktligen inte stödja sig på artikel 24.2 i förordningen om genomförandeföreskrifter för artikel 108 FEUF för att inge ett klagomål avseende ett olagligt stöd som de direkt eller indirekt drar nytta av, i syfte att kommissionen ska anta ett beslut om att stödet är förenligt med den inre marknaden.
Slutligen underkände tribunalen även Solar Electrics argument att den omständigheten att kommissionen inte tagit ställning till Solar Electrics klagomål skulle skapa ett rättsligt tomrum som artiklarna 107–109 FEUF och förordning 2015/1589 syftar till att undvika. Tribunalen erinrar om att unionsrätten inte innebär någon skyldighet för kommissionen att göra en bedömning av huruvida ett stöd som inte anmälts är förenligt med den gemensamma marknaden så snart kommissionen har underrättats om detta genom ett klagomål från en stödmottagare såsom Solar Electric.