FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
YVES BOT
föredraget den 24 oktober 2017(1)
Mål C‑353/16
MP
mot
Secretary of State for the Home Department
(begäran om förhandsavgörande från Supreme Court of the United Kingdom (Högsta domstolen, Förenade kungariket))
”Begäran om förhandsavgörande – Politisk asyl – Miniminormer för att beviljas flyktingstatus – Förutsättningar för att betraktas som alternativt skyddsbehövande – Sviter av tortyr som en person utsatts för i ursprungslandet – Risk för allvarlig skada avseende sökandens psykiska hälsa om vederbörande återvänder till sitt ursprungsland – Avsaknad av lämplig behandling av sökandens besvär i ursprungslandet”
I. Inledning
1. Uppfyller en tredjelandsmedborgare som lider av sviterna från tortyr som denne utsatts för i ursprungslandet – men som inte längre riskerar att utsättas för sådan behandling om vederbörande återvänder dit – kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande, med motiveringen att vederbörande inte kan få adekvat behandling för sina psykologiska besvär inom ramen för det aktuella tredjelandets hälso- och sjukvårdssystem?
2. Det är i huvudsak den frågan som domstolen har uppmanats att besvara i förevarande mål. Frågan ger domstolen ett nytt tillfälle att uttala sig om artikel 2 e och artikel 15 b i direktiv 2004/83/EG,(2) samt i andra hand om artikel 3 i konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna(3) och artikel 14.1 i konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.(4)
3. Grundat på utredningen nedan kommer jag att föreslå att domstolen ska slå fast att artikel 2 e och artikel 15 b i direktiv 2004/83 inte förpliktar medlemsstaterna att utsträcka systemet avseende internationellt skydd till ett fall som det som är aktuellt i det nationella målet, och det oberoende av artikel 3 i Europakonventionen och artikel 14.1 i konventionen mot tortyr.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Internationell rätt
4. I artikel 14.1 i konventionen mot tortyr föreskrivs följande:
”Varje konventionsstat skall i sitt rättssystem säkerställa att offret för en tortyrhandling erhåller upprättelse och erhåller en verkställbar rätt till en rimlig och adekvat gottgörelse, varmed även förstås medel för ett så fullständigt återvinnande av hälsa som möjligt. Om offret skulle avlida till följd av en tortyrhandling, skall de personer som han underhåller vara berättigade till gottgörelse.”
5. Artikel 3 i Europakonventionen har följande lydelse:
”Ingen får utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”
B. Unionsrätt
6. Skälen 9, 25 och 26 i direktiv 2004/83 har följande lydelse:
”(9) De tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som tillåts stanna inom medlemsstaternas territorier av skäl som inte hänför sig till ett behov av internationellt skydd utan efter en skönsmässig bedömning av ömmande eller humanitära skäl, faller utanför tillämpningsområdet för detta direktiv.
…
(25) Det är nödvändigt att införa kriterier för att fastställa vilka av dem som ansöker om internationellt skydd som är berättigade till status som alternativt skyddsbehövande. Kriterierna bör hämtas från de internationella förpliktelserna enligt instrumenten för mänskliga rättigheter och från medlemsstaternas praxis.
(26) Risker som en befolkningsgrupp i ett land eller ett segment av befolkningen överlag är utsatta för utgör i normalfallet i sig inte ett personligt hot som kan betecknas som allvarlig skada.”
7. Artikel 2 i nämnda direktiv har följande lydelse:
”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:
…
e) person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande: en tredjelandsmedborgare eller statslös person som inte uppfyller kraven för att betecknas som flykting, men där det finns grundad anledning att förmoda att den berörda personen, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland, eller, i fråga om en statslös person, till det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort, skulle utsättas för en verklig risk att lida allvarlig skada enligt artikel 15 och som inte omfattas av artikel 17.1 och 17.2 och som inte kan, eller på grund av en sådan risk inte vill begagna sig av det landets skydd.
…”
8. I artikel 3 i samma direktiv föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna får införa eller behålla förmånligare bestämmelser för att fastställa vem som skall betraktas som flykting eller som en person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande och för att fastställa innebörden av internationellt skydd, förutsatt att de är förenliga med detta direktiv.”
9. I artikel 4.4 i direktiv 2004/843 föreskrivs följande:
”Det faktum att den sökande redan har varit utsatt för förföljelse eller annan allvarlig skada, eller för direkta hot om sådan förföljelse eller sådan skada, är en allvarlig indikation på att den sökandes fruktan för förföljelse är välgrundad eller att det finns en verklig risk för att han eller hon kommer att lida allvarlig skada, såvida det inte finns goda skäl till att anta att sådan förföljelse eller allvarlig skada inte kommer att upprepas.”
10. I artikel 6 i samma direktiv föreskrivs följande:
”Aktörer som utövar förföljelse eller tillfogar allvarlig skada omfattar
a) staten,
b) parter eller organisationer som kontrollerar staten eller en betydande del av statens territorium,
c) grupper som inte företräder staten, om det kan bevisas att aktörer enligt leden a och b, inklusive internationella organisationer, är oförmögna eller ovilliga att tillhandahålla skydd mot förföljelse eller allvarlig skada enligt artikel 7.”
11. Artikel 15 i nämnda direktiv har följande lydelse:
”Allvarlig skada utgörs av
a) dödsstraff eller avrättning,
b) tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av en sökande i ursprungslandet, eller
c) allvarligt och personligt hot mot en civilpersons liv eller lem på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt.”
12. I artikel 16 i direktiv 2004/83 föreskrivs följande:
”1. En tredjelandsmedborgare eller en statslös person ska inte längre anses uppfylla kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande, då de omständigheter som ledde till att status som alternativt skyddsbehövande beviljades inte längre föreligger, eller har ändrats i sådan grad att skydd inte längre behövs.
2. Vid beaktande av punkt 1 ska medlemsstaterna ta hänsyn till om omständigheterna har ändrats så väsentligt och varaktigt att personen som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande inte längre är utsatt för en verklig risk för allvarlig skada.”
III. Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
13. MP, som är srilankesisk medborgare, kom till Förenade kungariket i januari 2005 och beviljades inresetillstånd som student. Ansökan om förlängning av detta uppehållstillstånd avslogs den 11 december 2008.
14. Den 5 januari 2009 ansökte han om asyl. Till stöd för sin ansökan åberopade han att han hade varit medlem i organisationen Tamilska befrielsetigrarna (Liberation Tigers of Tamil Eelam, nedan kallad LTT), att han hade frihetsberövats och torterats av säkerhetsstyrkorna i Sri Lanka och riskerade att utsättas för ytterligare misshandel om han återvände dit.
15. Den 23 februari 2009 avslogs denna ansökan med motiveringen att det inte var fastställt att sökanden riskerade att utsättas för ytterligare hot om han återvände till ursprungslandet.
16. MP överklagade detta beslut till Upper Tribunal (Appellationsdomstolen i mål om migration och asyl, Förenade kungariket) och ingav medicinsk bevisning som styrkte att han hade sviter av tortyrhandlingar, led av posttraumatisk stress och depression, uppvisade ett suicidalt beteende och föreföll vara fast besluten att ta sitt liv om han tvingades återvända till ursprungslandet. Icke desto mindre ogillade nämnda domstol MP:s överklagande, dels på grund av att överklagandet grundades på konventionen om flyktingars ställning(5) och direktiv 2004/83, dels på grund av att det inte var utrett att MP fortfarande var hotad i ursprungslandet.
17. Upper Tribunal (Appellationsdomstolen i mål om migration och asyl) biföll emellertid MP:s överklagande med stöd av artikel 3 i Europakonventionen, med motiveringen att om sökanden skickades tillbaka till ursprungslandet kunde han inte få lämplig vård för sina psykiska besvär, vilket innebar ett åsidosättande av nämnda artikel.
18. Detta avgörande fastställdes av Court of Appeal (England and Wales) (Appellationsdomstolen (England och Wales), Förenade kungariket), som konstaterade att direktiv 2004/83 inte omfattade de fall som faller inom tillämpningsområdet för artikel 3 i Europakonventionen varvid riskerna avser hälsa eller självmord snarare än förföljelse.
19. MP har överklagat detta avgörande till Supreme Court of the United Kingdom (Högsta domstolen, Förenade kungariket), den hänskjutande domstolen. Han har gjort gällande att domstolarna i första och andra instans har gett tillämpningsområdet för direktiv 2004/83 en alltför snäv tolkning, att han borde ha beviljats status som alternativt skyddsbehövande, dels på grund av den misshandel han utsatts för i sitt ursprungsland och som hans besvär beror på, dels på grund av att det saknas lämplig infrastruktur i ursprungslandet för att ge honom den vård han behöver. Enligt sökanden i det nationella målet bör den omständigheten att det inte föreligger någon risk för att den misshandel han utsatts för skulle upprepas om han återvänder till ursprungslandet inte beaktas vid bedömningen av hans rätt till alternativt skydd.
20. Den hänskjutande domstolen anser att denna fråga ännu inte i tillräckligt hög grad har avhandlats i rättspraxis från EU-domstolen eller Europadomstolens för de mänskliga rättigheterna.
21. Mot denna bakgrund beslutade Supreme Court of the United Kingdom (Högsta domstolen, Förenade kungariket) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
”Omfattar artikel 2 e, jämförd med artikel 15 b, i rådets direktiv 2004/83/EG en verklig risk för allvarlig skada avseende klagandens fysiska och psykiska hälsa om vederbörande återvänder till sitt ursprungsland, och skadan härrör från tidigare tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling som ursprungslandet är ansvarig för?”
IV. Bedömning
22. Inledningsvis ska det påpekas att domstolen har två alternativ när den ska behandla förevarande begäran om förhandsavgörande. Domstolen kan uttala sig om den specifika fråga som den hänskjutande domstolen har ställt, det vill säga enbart ange hur artikel 2 e och artikel 15 b i direktiv 2004/83 ska tolkas. Domstolens svar kan emellertid även inbegripa en bedömning av dessa bestämmelser mot bakgrund av vad som stadgas i artikel 3 i Europakonventionen och artikel 14 i konventionen mot tortyr.
23. För det fall att svaret enbart ska grundas på bestämmelserna i direktiv 2004/83, ska det för det första påpekas att det följer av en ren bokstavstolkning av artikel 15 i det direktivet, som innehåller en uttömmande förteckning över vad som ska anses vara allvarlig skada, att den omständigheten att en person inte kan få lämplig vård för sina besvär i det ursprungsland som det är tänkt att denne ska återsändas till, inte medför att denne omfattas av tillämpningsområdet för alternativt skydd.
24. De villkor som anges i artikel 15 b i direktivet är nämligen tydliga. Enligt dessa får en sökande endast beviljas status som alternativt skyddsbehövande om denne riskerar tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning i framtiden, det vill säga när han eller hon återvänder till sitt ursprungsland.
25. Domstolen har tidigare funnit att de tre typer av allvarlig skada som definieras i artikel 15 i direktiv 2004/83 utgör förutsättningar för att en person ska kunna betraktas som alternativt skyddsbehövande när det, i enlighet med artikel 2 e i direktivet, finns grundad anledning att förmoda att den berörda personen, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland, skulle utsättas för en verklig risk att lida sådan skada.(6)
26. Den tolkningen innebär i förevarande fall att MP inte kan åberopa rätt till alternativt skydd, eftersom det är utrett att han inte längre riskerar att utsättas för tortyr om han återvänder till sitt ursprungsland, även om han på grund av bristerna i landets hälso- och sjukvårdssystem sannolikt inte kommer att få den vård han behöver för att lindra sina posttraumatiska stressymptom, och riskerar att ta sitt liv om han återsänds till ursprungslandet.
27. Domstolen har i detta avseende funnit att en risk för att en tredjelandsmedborgares hälsotillstånd försämras som inte beror på att vederbörande avsiktligen berövas vård inte omfattas av artikel 15 i direktiv 2004/83. I artikel 15 b i nämnda direktiv definieras en allvarlig skada såsom tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av en tredjelandsmedborgare i ursprungslandet.(7)
28. Enligt denna rättspraxis framgår det av tolkningen av artikel 6 i ovannämnda direktiv att de allvarliga skadorna i fråga ska ha tillfogats genom tredjemans handlande och att sådana skador inte kan vara resultatet av enbart allmänna brister i hälso- och sjukvårdssystemet i ursprungslandet.(8)
29. Jag erinrar om att även om lidande på grund av sjukdom under vissa särskilda omständigheter kan utgöra omänsklig eller förnedrande behandling,(9) saknas ett av de väsentliga kriterierna för att uppfylla kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande, nämligen att det ska gå att identifiera en aktör som ger upphov till skadan eller mot vilken skydd behövs.
30. För att en person ska kunna anses vara i behov av alternativt skydd är det följaktligen inte tillräckligt att styrka att vederbörande löper risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling om han eller hon återvänder till sitt ursprungsland. Det ska även styrkas att denna risk beror på faktorer som myndigheter i det landet direkt eller indirekt, men alltid avsiktligen, kan hållas ansvariga för, att hoten mot den berörda personen härrör från eller tolereras av myndigheterna i det land som vederbörande är medborgare i eller att hoten härrör från oberoende grupper mot vilka myndigheterna i det landet inte är förmögna att garantera ett effektivt skydd för sina medborgare.
31. När det gäller en enskild vars hälsotillstånd kräver sjukvård och som inte skulle kunna få adekvat behandling i sitt ursprungsland härrör den omänskliga eller förnedrande behandling som vederbörande riskerar att utsättas för när han eller hon återvänder till sitt land emellertid inte från någon handling eller avsiktlig underlåtenhet av myndigheter eller av staten oberoende organ.
32. Här saknas nämligen ett av de väsentliga kriterierna för att beviljas status som alternativt skyddsbehövande, nämligen att myndigheter i ursprungslandet ska vara direkt eller indirekt ansvariga för den allvarliga skadan och utgöra det hot mot vilket den berörda personen måste skyddas.
33. I en sådan situation som i förevarande fall svarar därför det skydd som erbjuds av medlemsstaten inte mot något behov av internationellt skydd i den mening som avses i artikel 2 e i direktiv 2004/83. Således kan det skyddet inte omfattas av det gemensamma europeiska asylsystemet.
34. Härav följer att risken för en försämring av hälsotillståndet för en tredjelandsmedborgare som lider av en psykisk sjukdom till följd av att det saknas lämplig behandling i ursprungslandet – utan att det härvidlag är fråga om att denne tredjelandsmedborgare avsiktligen har berövats vård – inte räcker för att vederbörande ska beviljas alternativt skydd,(10) även om de besvär som sökanden lider av härrör från tortyr som denne tidigare utsatts för i ursprungslandet.
35. Således finns det ingen anledning att, såsom MP och Republiken Polen, anse att den enda skillnaden jämfört med det mål som avgjordes genom domen av den 18 december 2014, M’Bodj,(11) nämligen den omständigheten att MP:s besvär härrör från sviterna av den tortyr han tidigare utsatts för i sitt ursprungsland och inte från en naturligt förekommande sjukdom, är av sådan art att den påverkar förutsättningarna för att beviljas status som alternativt skyddsbehövande, såsom de följer av bestämmelserna i direktiv 2004/83 och såsom de redan har tolkats av domstolen.(12)
36. Jag förslår därför att domstolen ska slå fast att den definition som anges i artikel 2 e, jämförd med artikel 15 b, i direktiv 2004/83 inte omfattar en verklig risk för allvarlig skada avseende en sökandes fysiska eller psykiska hälsotillstånd till följd av den tortyr eller omänskliga eller förnedrande behandling som vederbörande tidigare har utsatts för, och som ursprungslandet bär ansvaret för, om sökanden återsänds dit.
37. Om domstolen vill ge ett mer övergripande svar, som gör det möjligt att tolka bestämmelserna i direktiv 2004/83 jämförda med artikel 3 i Europakonventionen och artikel 14.1 i konventionen mot tortyr ska, för det andra, följande beaktas.
38. Vad gäller artikel 3 i Europakonventionen finns redan väsentliga indikationer i rättspraxis.
39. Inledningsvis erinrar jag om att domstolen redan har slagit fast att den grundläggande rättighet som föreskrivs i artikel 3 i Europakonventionen utgör en allmän unionsrättslig princip vars efterlevnad domstolen ska säkerställa, och att rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) ska beaktas vid tolkningen av denna rättighets omfattning inom unionens rättsordning, då artikel 15 b i direktiv 2004/83 i huvudsak motsvarar artikel 3 i Europakonventionen.(13)
40. Domstolen har emellertid slagit fast att det av skälen 5, 6, 9 och 24 i direktiv 2004/83 framgår att även om direktivet förvisso syftar till att med det alternativa skyddet komplettera det skydd för flyktingar som fastställs i Genèvekonventionen, genom att identifiera personer som har ett verkligt behov av internationellt skydd, omfattar dess tillämpningsområde inte personer som getts tillstånd att vistas i medlemsstaterna av andra skäl, det vill säga efter dessa staters skönsmässiga bedömning av ömmande eller humanitära skäl. Skyldigheten att tolka artikel 15 b i direktiv 2004/83 med beaktande av artikel 3 i Europakonventionen, som den i allt väsentligt motsvarar, ändrar inte denna tolkning.(14)
41. Domstolen har emellertid även slagit fast(15) att en tolkning av artikel 15 i direktiv 2004/83 mot bakgrund av artikel 3 i Europakonventionen får leda till att alternativt skydd beviljas, men endast i mycket speciella fall när tvingande humanitära skäl talar mot ett avlägsnande, i enlighet med Europadomstolens rättspraxis.(16)
42. Europadomstolen har i detta avseende slagit fast att den omständigheten att en tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom, i mycket speciella fall, inte får återsändas till ett land där han eller hon inte kan få adekvat behandling för sina besvär inte nödvändigtvis innebär att den berörda personen ska ges uppehållstillstånd i en konventionsstat.(17)
43. Denna rättspraxis kan överföras på förevarande fall och innebär att medlemsstaterna inte är skyldiga att automatiskt bevilja alternativt skydd till en person som lider av besvär som uppstått till följd av tortyr som han eller hon tidigare utsatts för i sitt ursprungsland. MP:s fall kan nämligen inte anses utgöra ett specialfall som omfattas av tvingande humanitära skäl.
44. I förevarande fall är det inte utrett att bristerna i hälso- och sjukvårdssystemet i sig utgör ett åsidosättande av bestämmelserna i artikel 3 i Europakonventionen. Om dessa brister emellertid leder till att MP:s hälsotillstånd försämras, skulle de kunna utgöra ett åsidosättande av den artikeln. Det ankommer enbart på den nationella domstolen att bedöma huruvida ett sådant åsidosättande har ägt rum. Med hänsyn till den posttraumatiska stress MP lider av och den suicidriskrisk han löper om han skickas tillbaka till ursprungslandet, förefaller det dock sannolikt i förevarande fall. Dessutom har de nationella domstolarna, både i första och andra instans, konstaterat att dessa bestämmelser har åsidosatts och av handlingarna i målet framgår, vilket är oomtvistat, att MP inte kommer att återsändas till ursprungslandet.
45. Jag erinrar i tillägg om att systemet med alternativt skydd måste separeras från de konstateranden som har gjorts i det nationella målet, i vilket det har fastställts att den sökande inte längre riskerar att utsättas för tortyr om han återvänder till ursprungslandet.
46. Domstolen har i detta avseende funnit att skulle det strida mot den allmänna systematiken i och syftet med direktiv 2004/83 att låta tredjelandsmedborgare som befinner sig i en situation som helt saknar samband med den logiska grunden för internationellt skydd komma i åtnjutande av de typer av status som direktivet föreskriver.(18)
47. Mot bakgrund av vad som redan anförts beträffande tolkningen av artikel 2 e och artikel 15 b i ovannämnda direktiv är ett internationellt skydd som beviljas en sökande en annan typ av skydd, i enlighet med villkoren i artikel 2 g in fine i det direktivet. Ett sådant skydd beviljas av andra skäl, efter en skönsmässig bedömning av ömmande eller humanitära skäl, på grundval av iakttagandet av bland annat artikel 3 i Europakonventionen.
48. I enlighet med skäl 9 i direktiv 2004/83 har det dock uppenbarligen varit unionslagstiftarens avsikt att undanta situationer som bygger på humanitära skäl från tillämpningsområdet för direktivet.(19)
49. Av ovanstående följer att bestämmelserna i direktiv 2004/83 jämförda med bestämmelserna i artikel 3 i Europakonventionen inte utgör hinder för medlemsstaterna att från tillämpningsområdet för internationellt skydd undanta personer som befinner sig i samma situation som MP, det vill säga som lider av sviterna av tortyr som de tidigare har utsatts för, men som inte riskerar att utsättas för sådan behandling om de återvänder till sina ursprungsländer, även om det finns risk för att de begår självmord och det inte är säkert att de kan få lämplig behandling för sina besvär. I en sådan situation ankommer det enbart på den nationella domstolen att, med beaktande av de uppgifter den förfogar över, bedöma huruvida artikel 3 i Europakonventionen har åsidosatts.
50. Vad däremot gäller artikel 14 i konventionen mot tortyr erinrar jag för det första om att bestämmelserna i direktiv 2004/83, liksom de övriga texter som den europeiska gemensamma asylpolitiken grundas på, har antagits för att hjälpa medlemsstaternas behöriga myndigheter att tillämpa Genèvekonventionen, och övriga relevanta traktat på området, i enlighet med artikel 78.1 FEUF.(20) Därför ska direktivets bestämmelser tolkas mot bakgrund av traktatens systematik och syfte.(21)
51. Enligt fast praxis ska emellertid tillämpningen av unionsrätten ske självständigt i förhållande till tillämpningen av internationell humanitär rätt.(22) Dessutom ska det framhållas att domstolen har funnit att den internationella humanitära rätten och det system för alternativt skydd som föreskrivs i direktiv 2004/83 eftersträvar olika ändamål och skapar tydligt skilda skyddsmekanismer.(23)
52. Direktiv 2004/83 innehåller således inte någon bestämmelse som, varken i hög eller låg grad, påminner om artikel 14 i konventionen mot tortyr, enligt vilken parterna är skyldiga att föreskriva förfaranden och medel för att göra det möjligt för offer för tortyrhandlingar att få gottgörelse.
53. Det är därför endast mot denna bakgrund som domstolen eventuellt kan fundera över frågan huruvida åsidosättandet av artikel 14.1 i konventionen mot tortyr, av ett tredjeland som den sökande är medborgare i, kan påverka de skyldigheter som åvilar unionsmedlemsstaternas skyldigheter i fråga om beviljande av status som alternativt skyddsbehövande, vilka följer av direktiv 2004/83 och gör det möjligt att skydda personer mot alla former av allvarliga skador.
54. Av en bokstavstolkning av artikel 14.1 i konventionen mot tortyr följer nämligen att det är den stat som är ansvarig för den tortyr som har utförts på dess territorium som i princip ska tillhandahålla de medel och förfaranden som krävs för att de berörda personerna ska kunna få upprättelse eller ett så fullständigt återvinnande av hälsa som möjligt.(24)
55. En helhetsbedömning av bestämmelserna i nämnda konvention stöder i praktiken denna bokstavstolkning, eftersom artikel 13 och följande artiklar i huvudsak riktar sig till den stat som är ansvarig för överträdelsen.(25) Således uppkommer frågan huruvida den omständigheten att Sri Lanka inte iakttar de skyldigheter som följer av konventionen mot tortyr, som landet är part i, kan medföra att medlemsstaternas skyldigheter i fråga om alternativt skydd ökar.
56. Kan ett tredjelands åsidosättande av konventionen mot tortyr ge enskilda en rätt att åberopa rätten till alternativt skydd i Europeiska unionen? Kan åsidosättandet tolkas som ett bevis för att den berörda personen löper risk att utsättas för omänsklig och förnedrande behandling om han eller hon återvänder till ursprungslandet? Kan avsaknaden av ett förfarande för upprättelse i ursprungslandet anses utgöra en risk för allvarlig skada? Det är frågor som domstolen kan tänkas vilja uttala sig om.
57. Vissa medlemsstater kan tänka sig att fullgöra de skyldigheter som föreskrivs i konventionen mot tortyr, även om de inte är ansvariga för de aktuella tortyrhandlingarna. En sådan universell behörighet är tillåten på det straffrättsliga området, vad gäller lagföring och domar mot personer som har gjort sig skyldiga till tortyrhandlingar. Enligt konventionen är den enda anknytning som i praktiken krävs mellan forumstaten och det begångna brottet att den påstådda förövaren uppehåller sig inom statens territorium, och det ankommer på denna att utlämna eller lagföra och döma den påstådda förövaren.(26) Det är emellertid inte vanligt att denna universella behörighet erkänns i fråga om civilrättsligt ansvar och gottgörelse till offer för skadliga handlingar.(27) Den enda anknytning som krävs mellan brottet och staten skulle i detta sammanhang vara att offret för de tortyrhandlingar som har utförts i utlandet uppehåller sig i den stat som tar ansvar för talan om upprättelse. Denna utvidgning av behörigheten för de länder som är part i konventionen mot tortyr, om den godtas av domstolen,(28) gör det möjligt för tortyroffer att faktiskt utöva sin rätt till upprättelse och påminner verkligen om jus cogens,(29) samt stärker kampen mot tortyr på internationell nivå.(30)
58. Det är endast i den utsträckningen artikel 14.1 i konventionen mot tortyr kan tillämpas i förevarande fall, genom att göra det möjligt att utvidga medlemsstaternas skyldigheter i fråga om alternativt skydd. Att erkänna en sådan universell behörighet skulle emellertid gå utöver vad som redan har godtagits i unionens rättspraxis och förevarande fall tycks inte ge det bästa tillfället att ta det steget, eftersom två aspekter hindrar tillämpningen av artikel 14.1 i konventionen mot tortyr.
59. Å ena sidan finns det ingenting i handlingarna i målet som tyder på att Sri Lanka i MP:s fall avsiktligen skulle åsidosätta de förpliktelser som följer av artikel 14.1 i konventionen mot tortyr om han återvänder till landet. Av vad ovan anförts följer nämligen att MP inte rimligen kan göra gällande att Sri Lanka medvetet har för avsikt att försämra hans hälsa, och att han därför inte löper en sådan risk att lida en allvarlig skada av den typ som förtecknas i artikel 15 i direktiv 2004/83 att han kan beviljas alternativt skydd, och så är fallet trots att det är oomtvistat att det finns brister i landets hälso- och sjukvårdssystem. Därför går det inte att redan på förhand konstatera att Sri Lanka åsidosätter de förpliktelser som följer av konventionen mot tortyr.
60. För att rätten till upprättelse ska kunna fullgöras krävs det å andra sidan alltjämt att ett klagomål inges eller att en talan väcks. Det ankommer nämligen på den person som påstår sig vara offer för tortyr att väcka talan för att få upprättelse eller tillerkännaslämpliga förhållanden som möjliggör ett så fullständigt återvinnande av hälsa som möjligt, i enlighet med bestämmelserna i artikel 14.1 i konventionen mot tortyr. I förevarande fall har klaganden i det nationella målet emellertid varken styrkt eller ens påstått att han har ansökt om upprättelse eller medel för återvinnande av hälsa, varken hos myndigheterna i Sri Lanka eller hos myndigheterna i en medlemsstat, om de sistnämnda över huvud taget kan förklara sig behöriga. Det finns inget i handlingarna i målet som tyder på att MP hade för avsikt att väcka en sådan talan med stöd av bestämmelserna i artikel 14.1 i konventionen mot tortyr.
61. Enda sättet att, i teorin, låta förevarande fall omfattas av tillämpningsområdet för dessa bestämmelser är därför att anse dels att bristerna i hälso- och sjukvårdssystemet i Sri Lanka härrör från ett medvetet åsidosättande av denna stats förpliktelser enligt artikel 14.1 i konventionen mot tortyr avseende MP, dels att ingivandet av en ansökan om alternativt skydd i en av Europeiska unionens medlemsstater innebär ett åberopanden av rätten till gottgörelse eller medel för ett så fullständigt återvinnande av hälsa som möjligt.
62. En sådan tolkning förefaller emellertid tänja tillämpningsområdet såväl för bestämmelserna i direktiv 2004/83 som för de i artikel 14.1 i konventionen mot tortyr till det yttersta.
63. Vidare är det nödvändigt att bedöma de praktiska konsekvenserna av en så omfattande tolkning. Om en sådan tolkning gör det möjligt för varje person som tidigare har utsatts för misshandel att beviljas alternativt skydd, såtillvida ursprungslandet inte tillerkänner medel eller förfaranden som möjliggör gottgörelse för offret eller återvinnandet av dennes hälsa, inklusive genom att tillhandahålla ett adekvat hälso- och sjukvårdssystem, ökar detta på ett betydande sätt medlemsstaternas förpliktelser i fråga om alternativt skydd och ger upphov till såväl förfarandemässiga som materiella svårigheter. En sådan tolkning skulle gå utöver unionslagstiftarens syfte med direktiv 2004/83 och den gemensamma europeiska asylpolitiken och riskera att leda till en ökning av antalet ansökningar om internationellt skydd och göra det svårare att anse att skyddsbehov inte längre föreligger, i enlighet artikel 16 i direktiv 2004/83, om en person lider av posttraumatisk stress eller löper suicidrisk. Dessutom är domstolens rättspraxis tillämplig oberoende av medlemsstaternas rätt att efter en skönsmässig bedömning, och av humanitära skäl, bevilja personer som lider av sådana besvär uppehållstillstånd.
64. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen ska slå fast att bestämmelserna i artikel 14.1 i konventionen mot tortyr inte utgör hinder mot att inte bevilja en sökande alternativt skydd i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet.
65. Domstolen bör därför slå fast att definitionen i artikel 2 e, jämförd med artikel 15 b, i rådets direktiv 2004/83/EG inte omfattar en verklig risk för allvarlig skada avseende en sökandes psykiska eller fysiska hälsa till följd av den tortyr eller omänskliga eller förnedrande behandling som vederbörande tidigare utsatts för och som ursprungslandet bär ansvar för, för det fall att vederbörande skickas tillbaka till det landet, utan att det påverkar artikel 3 i Europakonventionen och artikel 14.1 i konventionen mot tortyr.
V. Förslag till avgörande
66. Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att domstolen ska besvara den fråga som ställts av Supreme Court of the United Kingdom (Högsta domstolen, Förenade kungariket) enligt följande:
Definitionen i artikel 2 e, jämförd med artikel 15 b, i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet, omfattar inte en verklig risk för allvarlig skada avseende psykisk eller fysisk hälsa till följd av den tortyr eller omänskliga eller förnedrande behandling som en sökande tidigare utsatts för, och som ursprungslandet bär ansvar för, för det fall att vederbörande skickas tillbaka till det landet.