Language of document : ECLI:EU:C:2017:511

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MACIEJ SZPUNAR

föredraget den 4 juli 2017(1)

Mål C320/16

Uber France SAS

(begäran om förhandsavgörande från tribunal de grande instance de Lille (Förstainstansdomstolen i Lille, Frankrike)

”Begäran om förhandsavgörande – Teknisk föreskrift – Begrepp – Anmälningsskyldighet – Påföljd – Ej möjligt att göra gällande mot enskilda – System för sammanförande av kunder och icke yrkesförare – Applikationen UberPop – Direktiv 2006/123/EG – Tillämpningsområde – Utesluten i egenskap av tjänst inom transportområdet”






 Inledning

1.        Förevarande mål är det andra i raden av mål där domstolen har att pröva juridiska frågor om den lokala transportplattformen Ubers funktionssätt.(2) Kärnan i det första målet, i vilket jag föredrog mitt förslag till avgörande den 11 maj 2017,(3) är frågan om en tjänst såsom den som Uber tillhandahåller ska anses som en av informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i de relevanta bestämmelserna i unionsrätten. Frågan är även aktuell i förevarande mål. Målet rör dock ett annat problem, nämligen om vissa bestämmelser i den nationella rätten som är tillämpliga på sådana tjänster som Uber tillhandahåller borde ha anmälts som föreskrifter för tjänster, i den mening som avses i unionsrätten om teknisk anmälan. Såsom jag kommer att anföra nedan är emellertid denna fråga delvis fristående i förhållande till hur Ubers verksamhet ska kvalificeras.

2.        Jag kommer således huvudsakligen att ägna förevarande förslag till avgörande åt problemet med anmälan, och jag hänvisar till mitt ovannämnda förslag till avgörande vad gäller frågan huruvida Ubers verksamhet ska kvalificeras som en av informationssamhällets tjänster.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

3.        Artikel 1 led 2, 5 och 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster(4), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG av den 20 juli 1998(5) (nedan kallat direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse), föreskriver följande:(6)

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

2)      tjänst: alla informationssamhällets tjänster, det vill säga tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare.

I denna definition avses med

–      på distans: tjänster som tillhandahålls utan att parterna är närvarande samtidigt,

–      på elektronisk väg: [en] tjänst som sänds vid utgångspunkten och tas emot vid slutpunkten med hjälp av utrustning för elektronisk behandling (inbegripet digital signalkomprimering) och lagring av uppgifter, och som i sin helhet sänds, befordras och tas emot genom tråd, radio, optiska medel eller andra elektromagnetiska medel,

–      på individuell begäran av en tjänstemottagare: en tjänst som tillhandahålls genom överföring av uppgifter på individuell begäran.

En vägledande förteckning över tjänster som inte avses med denna definition finns i bilaga V.

5)      föreskrift för tjänster: ett krav av allmän art rörande tillträde till och utövande av verksamhet med sådana tjänster som avses i punkt 2, särskilt bestämmelser om dem som tillhandahåller tjänster, tjänster och tjänstemottagare, med undantag av föreskrifter som inte specifikt avser de tjänster som definieras i denna punkt.

Såvitt avser denna definition

–        skall en föreskrift anses särskilt avse informationssamhällets tjänster om föreskriften enligt motiveringen och enligt texten i den normativa delen har till särskilt syfte och föremål att, i sin helhet eller i vissa bestämmelser, uttryckligen och riktat reglera sådana tjänster,

–        skall en föreskrift inte anses särskilt avse informationssamhällets tjänster om föreskriften endast indirekt eller accessoriskt gäller sådana tjänster.

11)      teknisk föreskrift: tekniska specifikationer och andra krav eller föreskrifter för tjänster, inbegripet tillämpliga administrativa bestämmelser, som är rättsligt eller faktiskt tvingande vid saluföring, tillhandahållande av tjänster, etablering av en aktör som tillhandahåller tjänster eller användning i en medlemsstat eller en större del därav, samt - med undantag av dem som anges i artikel 10 - medlemsstaternas lagar och andra författningar som förbjuder tillverkning, import, saluföring eller användning av en produkt eller som förbjuder tillhandahållande eller utnyttjande av en tjänst eller etablering som tillhandahållare av tjänster.

…”

4.        Enligt artikel 8.1 första stycket i direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse gäller följande:

”Om inte annat följer av artikel 10 skall medlemsstaterna omedelbart till kommissionen överlämna alla utkast till tekniska föreskrifter, såvida inte föreskriften utgör endast en överföring av den fullständiga texten till en internationell eller europeisk standard, då det är tillräckligt med information om den aktuella standarden. De skall också till kommissionen redovisa skälen till varför det är nödvändigt att utfärda en sådan teknisk föreskrift, om dessa inte redan framgår av förslaget.”

 Fransk rätt

5.        Artikel L. 3120–1 och följande artiklar i code des transports (transportlagen) reglerar vägtransporttjänster av personer mot betalning med fordon med färre än tio säten.

6.        I artikel L. 3124–13 i transportlagen föreskrivs följande:

”Den som organiserar ett system för sammanförande av kontakter mellan kunder och personer som bedriver sådan verksamhet som anges i artikel L. 3120–1, och som inte utgör vägtransportföretag som får utföra sådana tillfälliga tjänster som anges i avdelning 1 kapitel II i denna bok, taxibilar, motorfordon med två eller tre hjul eller transportfordon med chaufför, i den mening som avses i denna avdelning, ska dömas till fängelse i två år och till böter på 300 000 euro.

De juridiska personer som förklaras vara straffrättsligt skyldiga till det brott som avses i denna artikel riskerar, utöver böter enligt artikel 131‑38 i code pénal [strafflagen], de påföljder som föreskrivs i 2°–9° i artikel 131–39 i samma lag. Förbudet i 2° i artikel 131–39 avser utövandet av den verksamhet eller tillfälligt utövande av den verksamhet varigenom brottet begicks. De påföljder som föreskrivs i 2°–7° i artikeln kan endast dömas ut under högst fem år.”

 Bakgrund, förfarandet och tolkningsfrågorna

7.        Uber France är ett bolag bildat enligt fransk rätt. Det är ett dotterbolag till bolaget Uber BV, bildat enligt nederländsk rätt, som i sin tur är dotterbolag till Uber Technologies Inc. som har sitt säte i San Francisco (Amerikas förenta stater). Uber BV är operatör för en elektronisk plattform som i kombination med en smartmobil försedd med applikationen Uber gör det möjligt att beställa lokala transporttjänster i vissa städer. De transporttjänster som erbjuds via plattformen Uber indelas i olika kategorier utifrån föraregenskaper och fordonstyp. Inom ramen för den tjänst som betecknas UberPop transporterar privatpersoner som inte är yrkesförare passagerare i sina egna fordon.(7)

8.        Bolaget Uber France åtalades vid Tribunal correctionnel (Tribunal de grande instance, huitième chambre) de Lille (Brottmålsdomstolen (Förstainstansdomstolen, åttonde avdelningen) i Lille, Frankrike), efter anmälan av målsäganden Nabil Bensalem, för olika brott, bland annat för att sedan den 10 juni 2014 ha organiserat ett system för sammanförande av kontakter mellan kunder och personer som bedriver vägtransport av personer mot betalning med fordon med färre än tio säten under de förutsättningar som anges i artikel L. 3124‑13 i transportlagen.

9.        Uber France gjorde i detta förfarande gällande att artikel L. 3124‑13 i transportlagen inte kunde göras gällande mot bolaget, eftersom det är en teknisk föreskrift (föreskrifter för tjänster) som, i strid med artikel 8.1 första stycket i direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse, inte hade anmälts. Det är ostridigt att bestämmelsen inte har anmälts. Frågan är om den ska kvalificeras som teknisk föreskrift.

10.      Mot denna bakgrund beslutade Tribunal de grande instance de Lille (Förstainstansdomstolen i Lille, Frankrike) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

”1)      Utgör artikel L. 3124–13 i transportlagen, enligt lag nr 2014–1104 av den 1 oktober 2014 om taxibilar och transportbilar med chaufför, en ny teknisk föreskrift, som inte är indirekt, för en eller flera av informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i [direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse], enligt vilket bestämmelsen på förhand skulle ha överlämnats till Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 8 i detta direktiv, eller ska den hänföras till [direktiv 2006/123(8)], vilket enligt dess artikel 2 d inte omfattar transporter?

2)      Medför åsidosättandet av anmälningsskyldigheten enligt artikel 8 i direktivet, för det fall att den första delen av frågan besvaras jakande, att artikel L.3124–13 i transportlagen inte kan göras gällande mot enskilda?”

11.      Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolen den 6 juni 2016. Skriftliga yttranden har ingetts av Uber France, den franska, den estniska, den finländska, den nederländska och den polska regeringen samt kommissionen. Parterna i det nationella målet, den franska, den estniska och den nederländska regeringen, övervakningsmyndigheten vid Europeiska frihandelssammanslutningen (Efta) och kommissionen närvarade vid förhandlingen den 24 april 2017.

 Bedömning

 Inledande anmärkningar

12.      När den hänskjutande domstolen formulerade tolkningsfrågorna utgick den uppenbarligen från premissen att om en tjänst omfattas av transportområdet, i den mening som avses i direktiv 2006/123, kan den inte kvalificeras som en av informationssamhällets tjänster, vilket innebär att skyldigheten att anmäla bestämmelser därom inte är tillämplig enligt direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse. Det är dock inte säkert att det finns någon sådan automatisk följd, eftersom direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse inte utesluter transporter som är jämförbara med de som föreskrivs i artikel 2.2 d i direktiv 2006/123.(9) Enligt min mening räcker det, utan att ta upp frågan hur Ubers verksamhet ska kvalificeras enligt direktiv 2006/123, att analysera frågan huruvida den aktuella bestämmelsen i fransk rätt utgör en teknisk föreskrift – och närmare bestämt en föreskrift för tjänster, eftersom det är den enda kategorin av tekniska föreskrifter som är aktuell – som borde ha anmälts i enlighet med artikel 8 i direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse.

13.      Den hänskjutande domstolen vill med sin första tolkningsfråga få klarhet i om artikel 1 led 5 i direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse, jämförd med artikel 1 led 2 i samma direktiv, ska tolkas så, att en bestämmelse i nationell rätt enligt vilken det är förbjudet och straffbelagt att organisera ett system för sammanförande av kunder och personer som bedriver verksamhet för passagerartransport i strid med de bestämmelser som är tillämpliga på förevarande verksamhet utgör en föreskrift för tjänster, i den mening som avses i denna bestämmelse, och som omfattas av anmälningsskyldigheten enligt artikel 8 i nämnda direktiv. Den andra tolkningsfrågan avser de eventuella konsekvenserna för förfarandet i det nationella målet av att en sådan bestämmelse inte har anmälts, om den skulle anses utgöra en teknisk föreskrift.

14.      Frågorna tar upp problemen om en tjänst som tjänsten UberPop som Uber erbjuder kan kvalificeras som en av informationssamhällets tjänster. Jag har ägnat mitt förslag till avgörande i målet Asociación Profesional Elite Taxi(10) åt förevarande problematik. Det kommer endast att sammanfattas här och kompletteras på två punkter. Jag anser dock att frågan huruvida de aktuella bestämmelserna i fransk rätt utgör tekniska föreskrifter kan besvaras självständigt i förhållande till frågan hur tjänsten UberPop ska kvalificeras. Detta kommer att förklaras i den andra delen av min analys. Problemen med de eventuella konsekvenserna av utebliven anmälan är slutligen föremål för den tredje delen.

 Frågan hur Ubers verksamhet ska kvalificeras

15.      I mitt förslag till avgörande i målet Asociación Profesional Elite Taxi konstaterade jag att tjänsten UberPop som tillhandahålls av Uber var en enda sammansatt tjänst, bestående dels av en tjänst som innebär att passagerare med hjälp av en applikation för smartmobiler sammanförs med förare, dels av själva transporttjänsten. Jag angav vidare att eftersom det var fråga om en ”blandad” tjänst kunde endast den del som tillhandahölls på elektronisk väg anses tillhöra kategorin informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i definitionen av sådana tjänster i artikel 1 led 2 i direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse, under förutsättning att den delen är ekonomiskt fristående från den del som inte tillhandahålls på denna väg eller om den utgör det huvudsakliga tillhandahållandet av den blandande tjänsten. Om unionslagstiftningen om informationssamhällets tjänster (det vill säga såväl direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse som direktiv 2000/31(11)) tillämpades på tjänster som varken var fristående eller överordnade i förhållande till de tjänster som inte omfattades av lagstiftningen, skulle detta nämligen strida mot lydelsen i de aktuella bestämmelserna, mot deras syften och medföra en rättsosäkerhet, eftersom de andra tjänsterna kunde regleras annorlunda i nationell rätt, vilket särskilt är fallet på ett specifikt område som transportområdet.(12)

16.      Det framgår av den information som är tillgänglig om Ubers funktionssätt, med förbehåll för de nationella domstolarnas slutliga konstateranden om de faktiska omständigheterna, att inom ramen för tjänsten UberPop är inte sammanförandetjänsten, som sker på elektronisk väg, fristående i förhållande till transporttjänsten, eftersom den är oskiljaktigt kopplad till denna tjänst och båda tjänsterna tillhandahålls av bolaget Uber. Uber, som utan tvivel tillhandahåller sammanförandetjänsten, utövar nämligen även en överordnad kontroll av den egentliga transporttjänsten. Vidare ansåg jag att sammanförandetjänsten är underordnad i förhållande till transporttjänsten som är det egentliga ekonomiska syftet med tjänsten UberPop i sin helhet.(13) Med anledning av detta slog jag fast att en sådan tjänst inte ska anses tillhöra kategorin informationssamhällets tjänster i den mening som avses i definitionen av sådana tjänster i artikel 1 led 2 i direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse.(14)

17.      Jag vidhåller denna ståndpunkt även i förevarande mål och hänvisar till mitt förslag till avgörande i målet Asociación Profesional Elite Taxi för mer ingående uppgifter. Jag kommer endast att komplettera övervägandena i det förslaget på två punkter.

18.      För det första anser jag att Ubers situation ska skiljas från den situation som var aktuell i målet Vanderborght. Domstolen meddelande sin dom i målet några dagar innan jag föredrog mitt förslag till avgörande i målet Asociación Profesional Elite Taxi. I denna dom slog domstolen fast att reklam för en tandvårdspraktik med hjälp av en webbplats som skapats av den aktuella tandläkaren själv omfattades av begreppet ”en av informationssamhällets tjänster”.(15)

19.      Även om det i denna situation fanns en tjänst som var avsedd för användare (andra än tandläkaren själv), var det fråga om en tjänst vars syfte var att ge information. Tjänsten var inte avsedd för personer som var en del av den berörda tandläkarens kundkrets, utan den var avsedd, åtminstone huvudsakligen, för allmänheten, i hopp om att få nya kunder. Sådan information kan lika väl leda till att en tandvårdstjänst därefter tillhandahålls, som att den inte behöver leda till att en sådan tjänst tillhandahålls (vilket för övrigt är troligt i de allra flesta fall). Även om reklamen utan tvivel är nära knuten till tandvårdspraktiken som sådan, saknar den däremot samband med den konkreta tandvård som ges enskilda patienter.

20.      Det förhåller sig helt annorlunda med sammanföringstjänsten inom ramen för plattformen Uber. Tjänsten riktar sig till personer som redan är kunder hos Uber och dess syfte är att tillhandahålla en konkret transporttjänst. Sammanförandet är för övrigt nödvändigt för att kunna åtnjuta transporttjänsten inom ramen för Ubers system.

21.      Mot bakgrund av dessa skillnader anser jag inte att de lärdomar som kan dras av domen Vanderborght kan tillämpas direkt vid analysen av frågan huruvida tjänster såsom UberPop ska kvalificeras som en av informationssamhällets tjänster.

22.      För det andra vill jag framhålla att situationen avseende den tjänst som Uber tillhandahåller skiljer sig klart från relationen mellan en franchisegivare och dess franchisetagare inom ramen för ett franchiseavtal. Det är riktigt att franchisegivaren även kan utöva en ingående kontroll av franchisetagarnas verksamhet, så till den grad att kunderna uppfattar franchisetagarna som filialer till franchisegivaren snarare än som fristående företag. Franchisegivarens roll är dock begränsad till att tillhandahålla tjänster (varumärken, know-how, tillhandahållande av utrustning, råd med mera) till franchisetagarna. Franchisegivaren har ingen relation med användarna av sluttjänsten, eftersom det enbart är franchisetagarna som tillhandahåller tjänsterna. Franchisegivarens tjänster är således fristående i förhållande till sluttjänsten, även om franchisegivaren fastställer villkoren för tillhandahållandet av tjänsterna. Uber är däremot direkt involverad i tillhandahållandet av sluttjänsten till användarna, vilket innebär att bolaget ska anses vara den som tillhandahåller tjänsten till skillnad från en franchisegivare.

 Frågan huruvida den aktuella nationella bestämmelsen ska kvalificeras som teknisk föreskrift

23.      Även om domstolen skulle anse att tjänsten UberPop är en av informationssamhällets tjänster, innebär det inte på något sätt att den aktuella bestämmelsen i fransk rätt ska kvalificeras som teknisk föreskrift. Bara för att en bestämmelse på något sätt berör informationssamhällets tjänster innebär detta inte automatiskt att den ska ingå i kategorin tekniska föreskrifter.

24.      Inom de olika kategorierna av tekniska föreskrifter åtskiljs nämligen, i direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse, föreskrifter för tjänster, och det ska preciseras att det endast är informationssamhällets tjänster som berörs. Enligt definitionen i artikel 1 led 5 i direktivet innehåller en föreskrift för tjänster ett krav av allmän art rörande tillträde till och utövande av verksamhet med sådana tjänster. För att ett sådant krav ska kvalificeras som teknisk föreskrift måste det ha till särskilt syfte och föremål att uttryckligen och specifikt reglera sådana tjänster. Däremot utesluts de föreskrifter som endast indirekt eller accessoriskt gäller sådana tjänster.

25.      Enligt artikel L. 3124–13 i transportlagen är det förbjudet att organisera ett system för sammanförande av kontakter mellan kunder och personer som bedriver transportverksamhet i strid med de bestämmelser som är tillämpliga på transportverksamhet. Detta förbud är förenat med straffrättsliga påföljder.

26.      Jag kan mycket väl medge, såsom Uber bland annat har hävdat i sina yttranden, att detta förbud huvudsakligen åsyftar sammanförandetjänster på elektronisk väg. Sådana system är nämligen för tillfället endast tekniskt och ekonomiskt livskraftiga om de fungerar med hjälp av informationsteknik och följaktligen på elektronisk väg, i den mening som avses i direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse. Det finns förvisso fortfarande system där sammanförandet sker genom telefoni, men denna organisation kräver omfattande tekniska hjälpmedel (teletjänstcentraler, terminaler i fordonen), vilket gör det föga troligt att det är möjligt att organisera ett sådant system med personer som utövar transportverksamhet på ett lagstridigt sätt.

27.      Jag är således inte övertygad av den franska regeringens argument att den aktuella bestämmelsen inte specifikt avser informationssamhällets tjänster, eftersom denna bestämmelse kan avse andra kategorier av förmedlingstjänster på transportområdet.

28.      Det ska konstateras att bestämmelsen inte syftar till att generellt förbjuda eller reglera sammanförandeverksamheten mellan kunder och tillhandahållare av transporttjänster på något annat sätt. Bestämmelsens syfte är endast att förbjuda och bestraffa förmedlingsverksamhet som utövas inom ramen för rättsstridig transportverksamhet. Förmedlingsverksamhet inom ramen för lagenlig transportverksamhet faller helt utanför bestämmelsens tillämpningsområde.

29.      Jag delar således den synpunkt som den polska regeringen uttryckt i sina skriftliga yttranden, det vill säga att bestämmelsen endast accessoriskt gäller en av informationssamhällets tjänster. Syftet med bestämmelsen är inte att specifikt reglera dessa tjänster, utan att säkerställa att lagstiftningen om transporttjänster är effektiv, och jag vill påpeka att transporttjänster inte omfattas av direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse.

30.      Artikel L. 3124–13 i transportlagen, i den mån den förbjuder organisering av ett system för sammanförande av kontakter mellan kunder och personer som bedriver transportverksamhet i strid med tillämpliga bestämmelser, ska för övrigt bedömas utifrån dess sammanhang. Om en verksamhet är rättsstridig, så kan nämligen även all medhjälp till att utöva verksamheten anses som rättsstridig enligt nationell rätt. Det förhåller sig framför allt så när medhjälpen kännetecknas av organisering av ett system och begås i vinstsyfte.(16) Den normgivande delen i artikel L. 3124–13 i transportlagen består således i själva verket huvudsakligen av att det fastställs straffrättsliga påföljder för delaktighet i en verksamhet vars rättsstridighet redan följer av nationell lagstiftning.

31.      Om varje nationell bestämmelse som förbjuder eller föreskriver påföljder för förmedling i samband med illegal verksamhet skulle anses som en teknisk föreskrift enbart på grund av att det är mest troligt att förmedlingen sker på elektronisk väg, så borde ett stort antal nationella bestämmelser i medlemsstaterna, skrivna eller oskrivna, anmälas. Detta leder till en otillbörlig utvidgning av anmälningsskyldigheten,(17) utan att i någon praktisk mening bidra till att målen med förfarandet genomförs, vilket är att förhindra att medlemsstaterna vidtar åtgärder som är oförenliga med den inre marknaden och att göra det möjligt för de ekonomiska aktörerna att bättre utnyttja fördelarna med denna marknad.(18)En sådan orimlig skyldighet, som innebär att den icke anmälda föreskriften inte får tillämpas, skulle i stället göra det möjligt att kringgå lagen och medföra en rättslig osäkerhet,(19) även i relationen mellan enskilda.

32.      Om artikel L. 3124–13 i transportlagen, såsom Uber France har hävdat i sina yttranden, kan uppfattas så att den är specifikt riktad mot plattformen Ubers funktionssätt, beror det på att när Uber utvecklade tjänsten UberPop valde bolaget avsiktligt en ekonomisk modell som var oförenlig med den nationella lagstiftningen om verksamheten för passagerartransport.(20) Denna modell bygger nämligen på att icke yrkesförare, som per definition inte förfogar över de tillstånd som enligt fransk rätt är nödvändiga för att utöva transportverksamhet, tillhandahåller dessa tjänster. Detta innebär emellertid inte att bestämmelsen är en föreskrift som generellt reglerar förmedlingsverksamhet på transportområdet.

33.      Av dessa skäl anser jag att artikel L. 3124–13 i transportlagen endast accessoriskt gäller tjänster för sammanförande av kunder och personer som tillhandahåller transporttjänster, eftersom sammanförandet avser rättsstridigt tillhandahållande. Den aktuella bestämmelsen omfattas således inte av direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse, i enlighet med artikel 1 led 5 femte stycket andra strecksatsen i direktivet.

34.      Att bestämmelsen faller utanför tillämpningsområdet beror inte på att den aktuella bestämmelsen omfattas av straffrätten, utan på att bestämmelsen inte generellt förbjuder och bestraffar en verksamhet som utgör en av informationssamhällets tjänster. Bestämmelsen förbjuder eller bestraffar denna verksamhet enbart i den mån den utgör medhjälp till att utöva en annan verksamhet som är rättsstridig och som dessutom inte omfattas av bestämmelserna i direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse.

 De eventuella konsekvenserna av att den aktuella nationella bestämmelsen inte har anmälts

35.      Genom den andra frågan önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka slutsatser den ska dra i det nationella målet av att artikel L. 3124–13 i transportlagen inte har anmälts.

36.      Om domstolen följer mitt förslag till svar på den första frågan och anser att den aktuella bestämmelsen inte utgör en teknisk föreskrift, i den mening som avses i direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse, och att den således inte omfattas av anmälningsskyldigheten, är naturligtvis den andra tolkningsfrågan inte längre relevant. För fullständighetens skull kommer jag dock att analysera den, eftersom svaret ger en helhetsbild av ämnet.

37.      Domstolens har i fast rättspraxis uttalat sig om konsekvenserna av att inte anmäla tekniska föreskrifter. En sådan underlåtenhet utgör i princip ett förfarandefel vid antagandet av de aktuella tekniska föreskrifterna som medför att de tekniska föreskrifterna i fråga inte kan tillämpas och därmed inte kan tillämpas gentemot enskilda.(21) Eftersom domstolen betraktar underlåtenheten att anmäla som ett förfarandefel, vidtar den således samma åtgärd som föreskrivs när en nationell bestämmelse är oförenlig med en unionsrättslig bestämmelse i materiellt hänseende.(22)

38.      Enskilda som vill undkomma tillämpningen av en föreskrift kan således åberopa att den inte har anmälts, utan att det är nödvändigt att avgöra huruvida denna regel i materiellt hänseende strider mot friheterna på den inre marknaden. Att föreskrifterna inte är tillämpliga kan till och med gynna aktörer vars verksamhet omfattas av föreskriften i fråga, men som inte utgör en av informationssamhällets tjänster, och detta särskilt på grund av att deras roll inte är begränsad till tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg.(23) Jag tänker särskilt på det fall som är intressant i förevarande mål, nämligen Uber. Såsom jag utvecklat i mitt förslag till avgörande i målet Asociación Profesional Elite Taxi omfattas inte Ubers verksamhet av begreppet informationssamhällets tjänster,(24) trots att bolaget kan åtalas enligt artikel L. 3124–13 i transportlagen. Denna konsekvens gäller dock endast för förfarandefelet att underlåta att anmäla, vilket gör att den icke anmälda föreskriften blir ogiltig i förhållande till enskilda.

39.      Den andra tolkningsfrågan ska således besvaras så, att om artikel L. 3124–13 ska betraktas som en föreskrift för tjänster, i den mening som avses i artikel 1 led 5 i direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse, kan den inte göras gällande mot enskilda, eftersom den inte har anmälts i enlighet med artikel 8 i direktivet.

40.      Vad slutligen gäller anmälningsskyldigheten enligt artikel 15.7 i direktiv 2006/123, som kommissionen tog upp vid förhandlingen, vill jag påpeka att jag anser(25) att om Ubers verksamhet inte anses som en av informationssamhällets tjänster på grund av att den är sammansatt, omfattas den utan tvivel av transportområdet, vilket gör att den utesluts från detta direktivs tillämpningsområde.

 Förslag till avgörande

41.      Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av tribunal de grande instance de Lille (Förstainstansdomstolen i Lille, Frankrike) på följande sätt:

Artikel 1 led 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG av den 20 juli 1998, jämförd med artikel 1 led 2 i samma direktiv, ska tolkas så, att en bestämmelse i nationell rätt enligt vilken det är förbjudet och straffbelagt att organisera ett system för sammanförande av kunder och personer som bedriver verksamhet för passagerartransport i strid med de bestämmelser som är tillämpliga på förevarande verksamhet, inte utgör en föreskrift för tjänster som omfattas av anmälningsskyldigheten enligt artikel 8 i samma direktiv.


1      Originalspråk: franska.


2      En tredje begäran om förhandsavgörande om denna problematik avvisades genom beslut av den 27 oktober 2016, Uber Belgium (C‑526/15, ej publicerat, EU:C:2016:830).


3      Se mitt förslag till avgörande i målet Asociación Profesional Elite Taxi (C‑434/15, EU:C:2017:364).


4      EGT L 204, 1998, s. 37.


5      EGT L 217, 1998, s. 18.


6      Enligt artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 2015, s. 1) upphörde direktiv 98/34 att gälla den 7 oktober 2015. Direktivet är dock fortfarande tillämpligt i tiden (ratione temporis) på omständigheterna i det nationella målet.


7      För en mer ingående beskrivning av plattformen Uber, se punkterna 12–15 i mitt förslag till avgörande i målet Asociación Profesional Elite Taxi (C‑434/15, EU:C:2017:364).


8      Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s.36).


9      En tjänst inom transportområdet är inte nödvändigtvis en transporttjänst i strikt bemärkelse (se dom av den 15 oktober 2015, Grupo Itevelesa m.fl. C‑168/14, EU:C:2015:685).


10      C‑434/15, EU:C:2017:364.


11      Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 2000, s. 1).


12      Se punkterna 29–38 i mitt förslag till avgörande i målet Asociación Profesional Elite Taxi (C‑434/15, EU:C:2017:364).


13      Se punkterna 39–64 i mitt förslag till avgörande i målet Asociación Profesional Elite Taxi (C‑434/15, EU:C:2017:364).


14      Se punkterna 65 och 66 i mitt förslag till avgörande i målet Asociación Profesional Elite Taxi (C‑434/15, EU:C:2017:364).


15      Dom av den 4 maj 2017, Vanderborght (C‑339/15, EU:C:2017:335, punkt 39).


16      Jag vill påpeka att det endast är tjänster mot ersättning som kan anses som informationssamhällets tjänster, i den mening som avses i direktiv 98/34 i dess ändrade lydelse.


17      En utvidgning av skyldigheten (”notification creep”) har för övrigt redan tagits upp av generaladvokaten Bobek i punkt 62 i dennes förslag till avgörande i målet M. och S. (C‑303/15, EU:C:2016:531).


18      Se dom av den 4 februari 2016, Ince (C‑336/14, EU:C:2016:72, punkt 82).


19      Se nedan.


20      I detta avseende kan inte Uber åberopa unionsrätten för att ifrågasätta lagstiftningen om transporttjänster i egentlig mening, eftersom det inom detta område, enligt artiklarna 58 och 90 FEUF, krävs att unionslagstiftaren vidtar en positiv åtgärd.


21      Se, bland annat, dom av den 30 april 1996, CIA Security International (C‑194/94, EU:C:1996:172, punkt 54), och, senast, dom av den 4 februari 2016, Ince (C‑336/14, EU:C:2016:72), punkt 67).


22      Se dom av den 30 april 1996, CIA Security International (C‑194/94, EU:C:1996:172, punkt 42).


23      Se, särskilt, punkterna 29–38 i detta förslag till avgörande.


24      Se punkterna 15 och 16 i detta förslag till avgörande.


25      Se punkterna 67–70 i mitt förslag till avgörande i målet Asociación Profesional Elite Taxi (C‑434/15, EU:C:2017:364).