DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 10 mars 2021 (*)
[Text rättad genom beslut av den 13 april 2021]
”Begäran om förhandsavgörande – Brådskande mål om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Europeisk arresteringsorder – Rambeslut 2002/584/RIF – Artikel 8.1 c – Europeisk arresteringsorder som utfärdats av en åklagarmyndighet i en medlemsstat för lagföring på grundval av en frihetsberövande åtgärd som beslutats av samma myndighet – Ingen domstolskontroll före överlämnandet av den eftersökta personen – Följder – Effektivt domstolsskydd – Artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”
I mål C‑648/20 PPU,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Westminster Magistrates’ Court (Westminsters förstainstansdomstol, Förenade kungariket) genom beslut av den 26 november 2020, som inkom till domstolen den 1 december 2020, i målet om verkställighet av en europeisk arresteringsorder utfärdad mot
PI,
meddelar
DOMSTOLEN (första avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden J.-C. Bonichot, domstolens vice ordförande R. Silva de Lapuerta samt domarna L. Bay Larsen, C. Toader (referent) och N. Jääskinen,
generaladvokat: J. Richard de la Tour,
justitiesekreterare: C. Strömholm,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 27 januari 2021,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– PI, genom H. Malcolm, QC, och J. Kern, barrister, på uppdrag av S. Bisnauthsing, solicitor,
– Bulgariens regering, genom L. Zaharieva och T. Tsingileva, båda i egenskap av ombud,
– Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin och S. Grünheid, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 11 februari 2021 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8.1 c i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584), jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts i samband med verkställighet i Förenade kungariket av en europeisk arresteringsorder som utfärdats av Rayonna prokuratura Svisjtov (Åklagarmyndigheten i Svisjtov, Bulgarien) i syfte att lagföra PI.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Skälen 5, 6, 10 och 12 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse:
”(5) Målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa har medfört att behovet av utlämning mellan medlemsstaterna har försvunnit, och att det skall ersättas av ett system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter. De nuvarande förfarandena för utlämning är komplicerade och riskerar att ge upphov till förseningar, vilket kan avhjälpas genom införande av ett nytt förenklat system för överlämnande av dömda eller misstänkta personer för verkställighet av domar eller lagföring. De traditionella samarbetsförbindelser mellan medlemsstaterna som hittills varit rådande bör ersättas av ett system med fri rörlighet för straffrättsliga avgöranden, såväl preliminära som slutliga, i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
(6) Den europeiska arresteringsorder som införs genom detta rambeslut utgör den första konkreta åtgärde[n] på det straffrättsliga området rörande principen om ömsesidigt erkännande, vilken Europeiska rådet har kallat en ’hörnsten’ i det rättsliga samarbetet.
…
(10) Systemet med en europeisk arresteringsorder vilar på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna. Tillämpningen av systemet får avbrytas endast om en medlemsstat allvarligt och ihållande åsidosätter de principer som fastställs i artikel 6.1 [EU], vilket fastslagits av rådet med tillämpning av artikel 7.1 [EU], och med de följder som avses i punkt 2 i samma artikel.
…
(12) Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i artikel 6 [EU] och återspeglas i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt kapitel VI i denna. …”
4 I artikel 1 i rambeslutet, med rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”, föreskrivs följande:
”1. Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.
2. Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.
3. Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [EU].”
5 Artikel 2 i rambeslutet har rubriken ”Tillämpningsområde för en europeisk arresteringsorder”. Artikel 2.1 föreskriver följande:
”En europeisk arresteringsorder får utfärdas för gärningar som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer. Detsamma gäller om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut.”
6 Artikel 6 i rambeslutet, med rubriken ”Fastställande av de behöriga myndigheterna”, har följande lydelse:
”1. Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.
2. Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den verkställande medlemsstaten som är behörig att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning.
3. Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekretariat om den, enligt sin nationella lagstiftning, behöriga rättsliga myndigheten.”
7 Artikel 8 i rambeslut 2002/584 har rubriken ”Den europeiska arresteringsorderns innehåll och form”. I artikel 8.1 föreskrivs följande:
”En europeisk arresteringsorder skall innehålla följande uppgifter uppställda i enlighet med formuläret i bilagan:
…
c) Uppgift om förekomsten av en verkställbar dom, en arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan och som omfattas av artiklarna 1 och 2.
…”
Lagstiftningen i Förenade kungariket
8 Förfarandet för verkställighet av en europeisk arresteringsorder regleras i Extradition Act 2003 (2003 års utlämningslag). I den första delen av den lagen definieras de territorier till vilka utlämning från Förenade kungariket får ske. Bulgarien ingår bland dessa. Enligt section 2.7 i nämnda lag ska den utsedda centralmyndigheten utfärda ett intyg om den anser att arresteringsordern har utfärdats av en utfärdande myndighet från något av dessa territorier.
Bulgarisk rätt
ZEEZA
9 Zakon za ekstraditsiata i evropeiskata zapoved za arest (lagen om utlämning och om den europeiska arresteringsordern, DV nr 46 av den 3 juni 2005), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad ZEEZA), införlivar rambeslut 2002/584 med bulgarisk rätt. Artikel 37 ZEEZA innehåller bestämmelser om utfärdande av en europeisk arresteringsorder som är näst intill identiska med bestämmelserna i artikel 8 i rambeslutet.
10 Enligt artikel 56.1.1 ZEEZA är åklagaren under förundersökningen behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder mot den eftersökta personen.
NPK
11 Enligt artikel 14.1 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen, DV nr 86 av den 28 oktober 2005), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad NPK), fattar åklagaren beslut enligt sin egen övertygelse, på grundval av en objektiv, opartisk och fullständig prövning av samtliga omständigheter i målet, under iakttagande av lagen.
12 I ett straffrättsligt förfarande är åklagaren den behöriga myndighet som, i enlighet med artikel 46 NPK, ingriper på allmänhetens vägnar, leder förundersökningen och kontrollerar att denna är lagenlig och genomförs på ett korrekt sätt.
13 Häktning av en person som är föremål för lagföring regleras, under förundersökningen av det straffrättsliga förfarandet, av artikel 64 NPK.
14 I artikel 64.1 NPK föreskrivs att ”[i]nnan åtal har väckts ska behörig domstol i första instans på begäran av åklagaren besluta om häktning”.
15 Enligt artikel 64.2 NPK kan åklagaren anta ett beslut om att den misstänkte ska frihetsberövas i högst 72 timmar, så att denne kan ställas inför den domstol som är behörig att i förekommande fall besluta om häktning.
16 Artikel 64.3 NPK föreskriver att ”rätten (ensamdomare) omedelbart ska pröva målet vid offentlig förhandling i närvaro av åklagaren samt den tilltalade och dennes ombud”.
17 Vidare är enligt artikel 64.4 i NPK den domstolen behörig att pröva häktningsframställan och bedöma huruvida det finns grund för häktning, varvid nämnda domstol utöver att bifalla framställan även kan besluta att vidta en mindre ingripande åtgärd eller helt avstå från att vidta en processuell tvångsåtgärd mot den misstänkte.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
18 Den 28 januari 2020 utfärdade åklagaren vid Regionala åklagarmyndigheten i Svisjtov en europeisk arresteringsorder för lagföring av PI (nedan kallad den aktuella europeiska arresteringsordern).
19 Enligt vad som framgår av handlingarna i målet är PI misstänkt för att den 8 december 2019 i staden Svisjtov (Bulgarien) ha begått en stöld av pengar och smycken med ett sammanlagt uppskattat värde på 14 713,97 bulgariska leva (BGN) (cirka 7 500 euro), vilket kan leda till fängelse i mellan ett och tio år.
20 Den aktuella europeiska arresteringsordern hänför sig till ett beslut som samma åklagare fattade den 12 december 2019 om att anhålla PI för frihetsberövande i högst 72 timmar.
21 PI greps och häktades således den 11 mars 2020 i Förenade kungariket på grundval av den aktuella europeiska arresteringsordern.
22 Vid den hänskjutande domstolen, Westminster Magistrates’ Court (Westminsters förstainstansdomstol, Förenade kungariket), har PI bestritt giltigheten av den aktuella europeiska arresteringsordern och gjort gällande att det bulgariska domstolsväsendet inte uppfyller kraven i rambeslut 2002/584, såsom det tolkats i EU-domstolens praxis, bland annat i dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) (C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456), och PF (Litauens riksåklagare) (C‑509/18, EU:C:2019:457).
23 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att enligt den regionala åklagarmyndigheten i Svisjtov företräds en person som eftersöks genom en europeisk arresteringsorder enligt bulgarisk rätt av advokat, vilket innebär att dennes intressen tillvaratas fullt ut. Eftersom beslutet att utfärda en sådan order grundar sig på ett beslut om frihetsberövande, enligt vilket den eftersökta personen efter överlämnandet ska inställa sig inför en domstol som prövar frihetsberövandet, är det bulgariska processrättsliga systemet förenligt med rambeslut 2002/584, såsom det tolkats i EU-domstolens praxis.
24 Enligt den hänskjutande domstolen kan, enligt bulgarisk rätt, varken åklagarmyndighetens beslut om frihetsberövande av den eftersökta personen eller den europeiska arresteringsorder som utfärdats av samma myndighet i förlängningen av detta beslut bli föremål för domstolsprövning innan den eftersökta personen överlämnas. Denna situation skiljer sig således från de processuella systemen i vissa andra medlemsstater och som gett upphov till domstolens praxis på området.
25 Den hänskjutande domstolen har till sin begäran om förhandsavgörande bifogat det intyg som utfärdats av National Crime Agency (den nationella brottsbekämpande myndigheten, Förenade kungariket), i enlighet med section 2.7 i 2003 års utlämningslag, av vilket det framgår att den aktuella europeiska arresteringsordern utfärdats av en behörig rättslig myndighet.
26 Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida den dubbla skyddsnivån för den eftersökta personens rättigheter enligt EU-domstolens praxis – se bland annat punkt 56 i domen av den 1 juni 2016, Bob-Dogi (C‑241/15, EU:C:2016:385) – säkerställs i det aktuella sammanhanget i det nationella målet, med tanke på att såväl den aktuella europeiska arresteringsordern som den nationella arresteringsordern eller det rättsliga beslutet med samma rättsverkan som den sistnämnda utfärdats av den regionala åklagarmyndigheten i Svisjtov, utan kontroll av någon bulgarisk domstol före överlämnandet av PI från Förenade kungariket.
27 Mot denna bakgrund beslutade Westminster Magistrates’ Court (Westminsters förstainstansdomstol) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU‑domstolen:
”När överlämnande begärs för lagföring av en eftersökt person och när både beslutet att utfärda en underliggande nationell arresteringsorder och beslutet att utfärda en europeisk arresteringsorder fattas av allmän åklagare, utan domstolsprövning före överlämnandet, tillerkänns då en eftersökt person skydd på två nivåer såsom erfordras enligt EU-domstolens dom av den 1 juni 2016, Bob‑Dogi (C‑241/15, EU:C:2016:385), för det fall att
a) verkningarna av den nationella arresteringsordern endast består i att den eftersökta personen frihetsberövas i högst 72 timmar i syfte att ställa denne inför domstol, och
b) det vid överlämnandet ankommer uteslutande på domstolen att, mot bakgrund av samtliga omständigheter i ärendet, avgöra huruvida personen ska försättas på fri fot eller fortsättningsvis hållas frihetsberövad?”
Förfarande för brådskande mål
28 Den hänskjutande domstolen har lämnat in en ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål enligt artikel 107 i domstolens rättegångsregler.
29 Det kan inledningsvis konstateras att förevarande begäran om förhandsavgörande rör en tolkning av rambeslut 2002/584, som omfattas av de områden som avses i avdelning V – om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa – i tredje delen av EUF-fördraget. Begäran kan således handläggas enligt förfarandet för brådskande mål som föreskrivs i artikel 23a i stadgan för Europeiska unionens domstol och i artikel 107 i EU-domstolens rättegångsregler.
30 Vad därefter gäller villkoret att målet ska vara brådskande, ska enligt domstolens praxis den omständigheten beaktas att den berörda personen i det nationella målet för närvarande är frihetsberövad och att frågan om han ska vara fortsatt frihetsberövad är beroende av utgången i det nationella målet (beslut av den 12 februari 2019, RH, C‑8/19 PPU, EU:C:2019:110, punkt 24 och där angiven rättspraxis).
31 I förevarande fall har PI, såsom framgår av punkterna 18–21 ovan, gripits och satts i häkte i Förenade kungariket på grundval av den aktuella europeiska arresteringsordern.
32 Av detta följer att frågan huruvida PI ska hållas fortsatt i häkte är beroende av EU‑domstolens avgörande, eftersom svaret på den hänskjutande domstolens fråga skulle kunna få en omedelbar inverkan på verkställigheten av den aktuella europeiska arresteringsordern och således på vad som ska hända med PI:s häktning.
33 Under dessa omständigheter beslutade domstolen (första avdelningen) den 17 december 2020, på grundval av referentens förslag och efter att ha hört generaladvokaten, att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.
Prövning av tolkningsfrågan
34 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 8.1 c i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 47 i stadgan och EU‑domstolens praxis, ska tolkas så, att kraven för att en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring ska anses åtnjuta ett effektivt domstolsskydd är uppfyllda när både den europeiska arresteringsordern och det rättsliga beslut som den hänför sig till har fattats av en åklagare som kan kvalificeras som ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i det rambeslutet men varken den europeiska arresteringsordern eller det rättsliga beslutet kan underkastas domstolsprövning i den utfärdande medlemsstaten före överlämnande av den person som eftersöks av den verkställande medlemsstaten.
35 EU-domstolen erinrar inledningsvis om att såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande, som i sig grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan dessa, har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom det tack vare dessa principer är möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Närmare bestämt innebär principen om ömsesidigt förtroende, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, förutom under exceptionella omständigheter, har en skyldighet att utgå från att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten (dom av den 12 december 2019, Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Sverige), C‑625/19 PPU, EU:C:2019:1078, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
36 Rambeslut 2002/584 ställer dock upp vissa krav som måste iakttas för att rambeslutets förenklade system för överlämnande av personer som dömts eller misstänks för brott ska vara effektivt och välfungerande. Omfattningen av dessa krav har preciserats i domstolens praxis.
37 För det första framgår det av beslutet om hänskjutande att åklagaren vid den regionala åklagarmyndigheten i Svisjtov är en myndighet som deltar i straffrättskipningen och som är oavhängig vid utövandet av de uppgifter som är förenade med utfärdandet av en europeisk arresteringsorder. Dessa två villkor gör det möjligt att kvalificera denna myndighet som ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 (se, analogt, dom av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och i Tours), C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077, punkt 52 och där angiven rättspraxis). Denna kvalificering har för övrigt inte bestritts av PI, vilket hans ombud preciserade under förhandlingen vid domstolen.
38 För det andra följer det av domstolens fasta praxis att det inte krävs att det kan ske en domstolsprövning av ett beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder som antagits av en annan myndighet än en domstol för att denna myndighet ska kunna anses vara en utfärdande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584. En sådan kontroll avser inte de föreskrifter och organisatoriska regler som gäller för nämnda myndighet, utan förfarandet för att utfärda en sådan order, vilket ska uppfylla kravet på ett effektivt domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 januari 2021, MM, C‑414/20 PPU, EU:C:2021:4, punkt 44 och där angiven rättspraxis). Ställningen som utfärdande rättslig myndighet, i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584, förutsätter således inte att det kan ske en domstolsprövning av beslutet att utfärda en europeisk arresteringsorder och av det nationella beslut som den europeiska arresteringsordern hänför sig till. Den omständigheten att kvalificeringen av den regionala åklagarmyndigheten i Svisjtov som en ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 inte har bestritts räcker följaktligen inte för att det bulgariska förfarandet för en åklagares utfärdande av en europeisk arresteringsorder ska anses uppfylla kraven på ett effektivt domstolsskydd.
39 För det tredje ska det, i likhet med vad generaladvokaten har angett i punkterna 37 och 38 i sitt förslag till avgörande, påpekas att åklagarens beslut att hålla den eftersökta personen frihetsberövad i högst 72 timmar, vilket den europeiska arresteringsordern hänför sig till, ska kvalificeras som ett ”verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan” som en nationell arresteringsorder, i den mening som avses i artikel 8.1 c i rambeslut 2002/584.
40 Domstolen har slagit fast att begreppet ”[nationell] arresteringsorder eller något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan” i den mening som avses i artikel 8.1 c i rambeslut 2002/584 avser nationella åtgärder som en rättslig myndighet vidtar för att eftersöka och gripa en person som är föremål för ett straffrättsligt förfarande, för att denne ska ställas inför en domstol för att det straffrättsliga förfarandet ska kunna genomföras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 januari 2021, MM, C‑414/20 PPU, EU:C:2021:4, punkt 57).
41 Det ska således prövas huruvida ett straffrättsligt system där såväl den europeiska arresteringsordern som åklagarmyndighetens beslut utfärdas av åklagarmyndigheten och ingen domstolsprövning i detta avseende kan ske innan den eftersökta personen har överlämnats uppfyller kraven i rambeslut 2002/584, det vill säga iakttagandet av den dubbla skyddsnivån för de rättigheter som denna person ska åtnjuta, såsom denna har tolkats i domstolens praxis.
42 Domstolen slog i sin dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi (C‑241/15, EU:C:2016:385), punkt 56, fast att systemet med en europeisk arresteringsorder enligt kraven i artikel 8.1 c i rambeslut 2002/584 innehåller två nivåer av skydd för de processrättsliga garantier och grundläggande rättigheter som den eftersökta personen ska åtnjuta. Det rättsliga skyddet på den första nivån, det vill säga vid antagandet av ett nationellt rättsligt beslut, såsom en nationell arresteringsorder, kompletteras nämligen av skyddet på den andra nivån, det vill säga när den europeiska arresteringsordern utfärdas, vilket kan komma att ske kort tid efter det att nämnda nationella rättsliga beslut har utfärdats.
43 Detta skydd innebär att ett avgörande ska meddelas på i vart fall den ena av dessa båda skyddsnivåer för att det ska kunna anses uppfylla de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 68).
44 Av detta följer att när behörigheten att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten tillkommer en myndighet som deltar i rättskipningen i medlemsstaten men som inte är en domstol, ska det nationella rättsliga avgörande som den europeiska arresteringsordern hänför sig till – såsom en nationell arresteringsorder – uppfylla dessa krav (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 69).
45 När dessa krav är uppfyllda utgör det en garanti för den verkställande rättsliga myndigheten att beslutet att utfärda en europeisk arresteringsorder för lagföring har meddelats inom ramen för ett nationellt förfarande som står under domstolskontroll och att den som är föremål för den nationella arresteringsordern har kunnat åtnjuta alla garantier som ska föreligga vid antagandet av sådana beslut, bland annat de som följer av de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som avses i artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 70).
46 När behörigheten att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten tillkommer en myndighet som deltar i rättskipningen i den medlemsstaten men som inte är en domstol, så ska beslutet att utfärda en sådan arresteringsorder – bland annat vad avser frågan om beslutet är proportionerligt eller ej –kunna överklagas till domstol i nämnda medlemsstat på ett sätt som till fullo uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 75).
47 Som generaladvokaten påpekat i punkt 61 i sitt förslag till avgörande framgår det av domstolens praxis att en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring måste kunna åtnjuta ett effektivt domstolsskydd före överlämnandet till den utfärdande medlemsstaten, i vart fall på den ena av de båda skyddsnivåer som krävs enligt nämnda rättspraxis.
48 Ett sådant skydd förutsätter således att en domstolsprövning kan göras antingen med avseende på den europeiska arresteringsordern eller med avseende på det rättsliga beslut som arresteringsordern hänför sig till innan den verkställs.
49 Detta krav gör det möjligt – i det system som inrättats genom rambeslut 2002/584, vilket såsom erinras om i punkt 35 ovan grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna – att garantera den verkställande rättsliga myndigheten att den europeiska arresteringsorder som den har anmodats att verkställa har utfärdats efter ett nationellt förfarande som är underkastat domstolskontroll och inom vars ram den eftersökta personen har kunnat åtnjuta alla garantier som ska föreligga vid antagandet av sådana beslut, bland annat de som följer av de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som avses i artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, såsom framgår av punkt 45 ovan.
50 Dessa överväganden påverkas inte på något sätt av den slutsats som följer av domarna av den 12 december 2019, Parquet général du Grand-Duché de Luxembourg och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Lyon och i Tours) (C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, EU:C:2019:1077) och Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Sverige) (C‑625/19 PPU, EU:C:2019:1078), som åberopats vid förhandlingen i domstolen.
51 I punkterna 70 och 71 i den första av dessa domar slog domstolen fast att förekomsten i den utfärdande medlemsstatens rättsordning av processrättsliga regler enligt vilka frågan huruvida ett beslut från en åklagarmyndighet att utfärda en europeisk arresteringsorder är proportionerligt kan bli föremål för en domstolsprövning – före eller efter det att den eftersökta personen faktiskt har överlämnats – eller till och med i anslutning till att beslutet fattas och, under alla omständigheter, efter det att den europeiska arresteringsordern har utfärdats uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd. Som framgår av punkterna 68 och 69 i den domen följde detta av att det fanns ett antal processuella bestämmelser som garanterade att en domstol skulle ingripa så snart en nationell arresteringsorder utfärdats mot den eftersökta personen och således innan denne överlämnades.
52 Även i målet Openbaar Ministerie (Åklagarmyndigheten i Sverige) (dom av den 12 december 2019, C‑625/19 PPU, EU:C:2019:1078) grundade sig den europeiska arresteringsorder som utfärdats av åklagaren på ett domstolsbeslut om häktning.
53 Som generaladvokaten har påpekat i punkterna 69 och 72 i sitt förslag till avgörande beaktade domstolen, i de domar som punkt 50 ovan hänvisar till, att det innan den eftersökta personen överlämnades kunde ske en domstolsprövning av om villkoren för åklagarmyndighetens utfärdande av en europeisk arresteringsorder var uppfyllda, då den europeiska arresteringsordern i de nationella lagstiftningar som var i fråga i de målen grundade sig på en nationell arresteringsorder som utfärdats av domstol, vilken dessutom gjorde en bedömning av huruvida de nödvändiga villkoren för utfärdande av en europeisk arresteringsorder – däribland frågan om utfärdandet var proportionerligt – var uppfyllda.
54 Till skillnad från i de målen framgår det dock i förevarande fall av begäran om förhandsavgörande att bulgarisk rätt endast föreskriver en domstolsprövning i efterhand av åklagarens beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder, eftersom en sådan prövning kan ske först efter det att den eftersökta personen har överlämnats.
55 [I rättad lydelse enligt beslut av den 13 april 2021] Den bulgariska regeringens har i sitt skriftliga svar på domstolens frågor påpekat att den eftersökta personen, när denne har överlämnats till följd av verkställighet av en europeisk arresteringsorder, omedelbart kommer att ställas inför en domstol som prövar om det är nödvändigt att besluta om en förebyggande frihetsberövande eller frihetsbegränsande åtgärd och således även prövar om den europeiska arresteringsordern är proportionerlig. Domstolen konstaterar dock att ett sådant tillvägagångssätt inte är ägnat att säkerställa att det bulgariska processuella systemet är förenligt med de krav som följer av rambeslut 2002/584.
56 [I rättad lydelse enligt beslut av den 13 april 2021] Som generaladvokaten påpekat i punkterna 33 och 34 i sitt förslag till avgörande uttalade sig domstolen i sin dom av den 13 januari 2021, MM (C 414/20 PPU, EU:C:2021:4), inte direkt om huruvida det bulgariska förfarandet där en åklagare utfärdar en europeisk arresteringsorder innan åtal väcks uppfyllde kraven på ett effektivt domstolsskydd. Domstolen fann där endast att unionsrätten, i avsaknad av ett särskilt rättsmedel i den utfärdande medlemsstatens nationella rätt, ger en domstol i den medlemsstaten behörighet att göra en indirekt prövning av den europeiska arresteringsorderns giltighet. Det går följaktligen inte att av den domen dra slutsatsen att domstolen där slog fast att en sådan möjlighet till domstolsprövning i efterhand uppfyller de krav som ställs för att den eftersökta personen ska anses åtnjuta ett effektivt domstolsskydd för sina rättigheter.
57 En domstolsprövning av en åklagares beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder som kan ske först efter överlämnandet av den eftersökta personen uppfyller följaktligen inte den skyldighet som åligger den utfärdande medlemsstaten att tillämpa processuella regler som gör det möjligt för en behörig domstol att före överlämnandet pröva lagenligheten av den nationella arresteringsordern eller det rättsliga beslutet med samma rättsverkan – som också utfärdats av åklagare – eller för den delen av den europeiska arresteringsordern.
58 Vid genomförandet av rambeslut 2002/584 behåller medlemsstaterna visserligen, i enlighet med sin processuella autonomi, rätten att anta bestämmelser som kan skilja sig från en medlemsstat till en annan. Medlemsstaterna ska emellertid se till att dessa regler inte strider mot de krav som följer av rambeslutet, särskilt vad gäller det domstolsskydd som garanteras i artikel 47 i stadgan, som ligger till grund för rambeslutet.
59 Av detta följer att syftet med rambeslut 2002/584 – som, genom inrättandet av ett nytt, förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott, avser att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet mellan de rättsliga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten och myndigheterna i den verkställande medlemsstaten – endast uppnås om de grundläggande rättigheterna och rättsprinciperna iakttas, såsom dessa stadfästs i artikel 6 FEU och återspeglas i stadgan, och som alla medlemsstater är skyldiga att iaktta, däribland såväl den utfärdande som den verkställande medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2019, TC, C‑492/18 PPU, EU:C:2019:108, punkterna 41 och 54 och där angiven rättspraxis).
60 Mot denna bakgrund ska den hänskjutna frågan besvaras enligt följande. Artikel 8.1 c i rambeslut 2002/584, jämförd med artikel 47 i stadgan och EU‑domstolens praxis, ska tolkas så, att kraven för att en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring ska anses åtnjuta ett effektivt domstolsskydd inte är uppfyllda när både den europeiska arresteringsordern och det rättsliga beslut som den hänför sig till har fattats av en åklagare, som visserligen kan kvalificeras som ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i det rambeslutet, men varken den europeiska arresteringsordern eller det rättsliga beslutet kan underkastas domstolsprövning i den utfärdande medlemsstaten före överlämnande av den person som eftersöks av den verkställande medlemsstaten.
Rättegångskostnader
61 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:
Artikel 8.1 c i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och EU-domstolens praxis, ska tolkas så, att kraven för att en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder för lagföring ska anses åtnjuta ett effektivt domstolsskydd inte är uppfyllda när både den europeiska arresteringsordern och det rättsliga beslut som den hänför sig till har fattats av en åklagare, som visserligen kan kvalificeras som ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i det rambeslutet, men varken den europeiska arresteringsordern eller det rättsliga beslutet kan underkastas domstolsprövning i den utfärdande medlemsstaten före överlämnande av den person som eftersöks av den verkställande medlemsstaten.
Underskrifter