PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 15 februari 2011

Mål F-81/09

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Invaliditetsersättning – Felberäkning – Betalning av resterande belopp – Förfallen dröjsmålsränta – Tillämplig räntesats – Årlig avkastning – Ekonomisk och ideell skada”

Saken: Talan, väckt med stöd av artikel 236 EG och artikel 152 EA, där Luigi Marcuccio yrkat dels ogiltigförklaring av kommissionens beslut att delvis avslå hans begäran om att den ska betala dröjsmålsränta på den resterande invaliditetsersättning som institutionen betalat honom, dels förpliktande för kommissionen att betala honom ett belopp motsvarande mellanskillnaden mellan dröjsmålsräntan beräknad enligt de kriterier han anser ska tillämpas och den ränta som faktiskt betalats, jämte dröjsmålsränta på det beloppet

Avgörande: Talan ogillas. Kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta en fjärdedel av sökandens rättegångskostnader. Sökanden ska bära tre fjärdedelar av sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Motiveringsskyldighet – Räckvidd – Otillräcklig motivering – Åtgärdande under domstolsförfarandet – Villkor

(Artikel 253 EG; tjänsteföreskrifterna, artikel 25 andra stycket)

2.      Institutionernas rättsakter – Förordningar – Analogisk tillämpning – Villkor

3.      Invändning om rättsstridighet – Räckvidd – Rättsakter mot vilka invändning om rättsstridighet kan göras – Rättsakt av allmän karaktär som ligger till grund för det angripna beslutet

(Artikel 241 EG)

4.      Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav

(Domstolens stadga, artikel 21 första stycket; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 35.1 d och e)

1.      Den motiveringsskyldighet som fastställs i artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, vilken endast återger den allmänna motiveringsplikten i artikel 253 EG, har till syfte att dels ge den berörda personen tillräcklig vägledning för att denne ska kunna bedöma om en rättsakt som går honom eller henne emot är välgrundad och en möjlighet att väcka talan vid personaldomstolen, dels ge sistnämnda instans möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Härav följer att den sålunda föreskrivna motiveringsskyldigheten är en grundläggande unionsrättslig princip från vilken avsteg endast får göras när tvingande skäl föreligger

För det första kan en bristfällig motivering (men inte en helt utebliven motivering) avhjälpas, även under domstolsförfarandet, när den berörda personen redan innan han eller hon väckte talan förfogade över uppgifter som utgjorde en början till en motivering. För det andra kan ett beslut anses som tillräckligt motiverat när det fattats i ett sammanhang som var känt för den berörde tjänstemannen och gör det möjligt för denne att förstå dess omfattning.

(se punkterna 39 och 40)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 15 september 2005, Casini mot kommissionen, T‑132/03, punkt 30 och där angiven rättspraxis

Tribunalen: 2 mars 2010, Doktor mot rådet, T‑248/08 P, punkt 93 och där angiven rättspraxis

2.      Tillämpningsområdet för en förordning definieras normalt i själva förordningen och kan i princip inte utsträckas till andra situationer än det är avsett att omfatta. I undantagsfall kan det dock vara annorlunda, såsom när ekonomiska aktörer rätteligen kan åberopa analog tillämpning av en förordning som normalt inte är tillämplig på dem, om de kan motivera dels att de den rättsliga reglering de omfattas är klart jämförbar med den som de önskar ska tillämpas analogt, dels att den rättsliga reglering de omfattas av innehåller en lucka som är oförenligt med en allmän unionsrättslig princip och som kan åtgärdas genom tillämpning av en förordning som normalt inte är tillämplig på dem.

Analog tillämpning av en förordning förutsätter således att två kumulativa villkor är uppfyllda. För det första ska det föreligga ett nära samband mellan den rättsliga reglering som normalt är tillämplig och den som är tänkt att tillämpas analogt. De ska vara klart jämförbara. För det andra ska det finnas en lucka i den rättsliga regleringen som är oförenlig med en allmän unionsrättslig princip och som kan fyllas genom den lagstiftning som är tänkt att tillämpas analogt.

(se punkt 55)

Hänvisning till

Domstolen: 20 februari 1975, Reich, 64/74; 11 juli 1978, Union française de Céréales, 6/78; 12 december 1985, Krohn, 165/84, punkterna 13 och 14

3.      Artikel 241 EG stadfäster den allmänna principen att envar har rätt att angripa giltigheten av de rättsakter som institutionerna har antagit tidigare och som utgör den rättsliga grunden för det angripna beslutet, i syfte att ogiltigförklara ett beslut som direkt och personligen berör personen i fråga. Parten ska inte ha haft möjlighet att väcka en direkt talan mot dessa rättsakter enligt artikel 230 EG och drabbas således av följderna av dessa utan att ha haft möjlighet att begära dem ogiltigförklarade.

Artikel 241 EG har således till ändamål att skydda den enskilde mot tillämpningen av en rättsstridig normativ rättsakt. Verkningarna av en dom om fastställelse av att rättsakten i fråga inte får tillämpas är begränsade till parterna i målet, och domen innebär inte ett ifrågasättande av rättsakten i sig, vilken inte kan angripas.

(se punkt 60)

Hänvisning till

Domstolen: 6 mars 1979, Simmenthal mot kommissionen, 92/78, point 39; 19 januari 1984, Andersen m.fl. mot parlamentet, 262/80, punkt 6

Förstainstansrätten: 12 december 1996, Altmann m.fl. mot kommissionen, T‑177/94 och T‑377/94, punkt 119; Ianniello mot kommissionen, T‑308/04, punkt 32 och där angiven rättpraxis

4.      Enligt artikel 35.1 d och e i personaldomstolens rättegångsregler ska en ansökan enligt artikel 21 i domstolens stadga bland annat innehålla uppgifter om föremålet för talan och om de grunder samt faktiska och rättsliga omständigheter som åberopas.

Dessa uppgifter måste vara tillräckligt klara och precisa för att ge svaranden möjlighet att förbereda sitt försvar och för att personaldomstolen ska kunna avgöra tvisten, i förekommande fall utan att förfoga över ytterligare uppgifter.

(se punkterna 61 och 62)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 30 juni 2006, Ott m.fl. mot kommissionen, F‑87/05, punkt 38; 14 maj 2008, Taruffi mot kommissionen, F-95/06, punkterna 121–125; 30 november 2009, de Britto Patrício-Dias mot kommissionen, F‑16/09, punkt 42