Language of document : ECLI:EU:T:2005:584

Mål T-146/04

Koldo Gorostiaga Atxalandabaso

mot

Europaparlamentet

”Bestämmelser för kostnadsersättningar och andra ersättningar till Europaparlamentets ledamöter – Kontroll av användningen av ersättning – Redovisning av utgifter – Indrivning av en skuld genom avräkning”

Sammanfattning av domen

1.      Parlamentet – Bestämmelser för kostnadsersättningar och andra ersättningar till Europaparlamentets ledamöter – Indrivning av belopp som har betalats ut utan grund – Tillämpning av det förfarande som beskrivs i artiklarna 16.2, 27.3 och 27.4 i nämnda bestämmelser såsom lex specialis i förhållande till det förfarande som föreskrivs i artikel 27.2

2.      Parlamentet – Bestämmelser för kostnadsersättningar och andra ersättningar till Europaparlamentets ledamöter – Generalsekreterarens beslut om indrivning av belopp som har betalats ut utan grund – Generalsekreteraren saknar behörighet att besluta att indrivningen skall ske genom avräkning från de ersättningar som ledamoten skall erhålla utan att ha getts befogenhet av presidiet i enlighet med det förfarande som är tillämpligt

3.      Talan om ogiltigförklaring – Gemenskapsdomstolens behörighet – Yrkanden som syftar till att ett mål skall föras tillbaka till den situation som rådde innan den ogiltigförklarade rättsakten antogs i syfte att förfarandet skall återupptas i den form det hade vid tidpunkten för rättsstridigheten i fråga – Avvisning

(Artiklarna 230 EG och 233 EG)

4.      Gemenskapsrätt – Principer – Rätten till försvar – Handlingar som den berörde inte har tagit ställning till – Uteslutna som bevisning – Gränser

5.      Institutionernas rättsakter – Allmän skyldighet att informera mottagarna om rättsmedel och frister – Föreligger inte – Uppförandekoden om skyldigheter för Europaparlamentets tjänstemän och övriga anställda – Föreskrift om att det i rättsakter skall anges huruvida det är möjligt att överklaga ett beslut till domstol – Åsidosättande – Åsidosättande av väsentliga formföreskrifter – Föreligger inte

6.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd – Europaparlamentets generalsekreterares beslut om återbetalning av ersättningar som har betalats ut till en person i dennes egenskap av parlamentsledamot – Hänvisning till en revisionsrapport som sänts till sökanden – Hänvisning till de handlingar som sökanden inkommit med och till de delbelopp som återbetalats – Tillåtet

(Artikel 253 EG)

7.      Gemenskapsrätt – Principer – Likabehandling – Gränser – Förmån som beviljats rättsstridigt

8.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Maktmissbruk – Begrepp

9.      Parlamentet – Bestämmelser för kostnadsersättningar och andra ersättningar till Europaparlamentets ledamöter – Ersättning för assistans till ledamöterna – Betalningsombud som ansvarar för förvaltningen av de belopp som har betalats ut – Avsaknad av handlingar som visar att medlen har använts korrekt – Skyldighet att återbetala beloppen – Bevisbörda vid bestridande inför gemenskapsdomstolen

1.      Artikel 27.2 i bestämmelserna för kostnadsersättningar och andra ersättningar till Europaparlamentets ledamöter, i vilken det föreskrivs ett förfarande som ger kvestorerna behörighet att besluta beträffande varje oenighet som råder mellan en ledamot och generalsekreteraren om tillämpningen av nämnda bestämmelser, är en bestämmelse med generell räckvidd som, med förbehåll för specialregler, avser alla ämnen som regleras i dessa bestämmelser Den utgör följaktligen en generell bestämmelse i förhållande till artiklarna 16.2 och 27.3 och 27.4 som särskilt avser tvister som gäller återbetalning av ersättningar till parlamentsledamöterna som har betalats ut på felaktiga grunder. Följaktligen är artikel 27.2 inte tillämplig vid återkrav av ersättningar till parlamentsledamöterna som har utbetalats på felaktiga grunder, eftersom det finns specialbestämmelser.

(se punkt 83)

2.      Ett beslut av Europaparlamentets generalsekreterare i vilket det dels konstateras att de belopp som nämns i beslutet har betalats ut till den berörde i dess egenskap av parlamentsledamot på felaktiga grunder och skall drivas in, dels anges att indrivningen skall ske genom avräkning från den ersättning som skall betalas ut till ledamoten, skall ogiltigförklaras i den del det i beslutet föreskrivs att det belopp som sökanden är skyldig skall drivas in genom avräkning.

I detta hänseende beskrivs i artikel 27.4 i bestämmelserna för kostnadsersättningar och andra ersättningar till Europaparlamentets ledamöter (nedan kallade FID‑bestämmelserna) verkligen ett avräkningsförfarande. Först hänvisar artikel 27.4 till artikel 73 i budgetförordning nr 1605/2002 samt till tillämpningsföreskrifterna för denna artikel. I artikel 73.1 andra stycket i budgetförordningen föreskrivs en skyldighet för räkenskapsföraren vid varje institution att driva in medel genom avräkning i de fall samma gäldenär har en fordran på gemenskapen, förutsatt att denna fordran är säker, obestridd och förfallen till betalning. Det följer dessutom av artikel 78.3 d–f, och av artiklarna 83 och 84 i förordning nr 2342/2002 om genomförandebestämmelser för artiklarna 71 och 73 i budgetförordningen, att institutionen skall driva in medel genom avräkning och att den, om ingen av åtgärderna har lett till återbetalning av fordran, genast skall inleda ett förfarande för att driva in beloppet på annan rättslig väg.

Beträffande frågan om vilken av artiklarna 16.2, 27.3 och 27.4 i FID‑bestämmelserna som är en specialbestämmelse, anges det emellertid i den sistnämnda artikeln vilket förfarande som skall tillämpas i fall där det föreskrivs att återbetalning skall ske, det vill säga avräkning, avseende ersättning som skall betalas till en ledamot för att denne skall kunna utöva sitt uppdrag som folkvald ändamålsenligt, varvid det skall säkerställas att denne faktiskt kan utöva sitt mandat. Av denna anledning föreskrivs ett antal garantier avseende förfarandet och i sak. Eftersom denna bestämmelse avser en viss metod för återbetalning av en eller flera ersättningar som har betalats ut på felaktiga grunder, skall den anses utgöra lex specialis i förhållande till artiklarna 16.2 och 27.3 i FID‑bestämmelserna, vilket för övrigt är orsaken till att den har placerats efter sistnämnda punkt. I detta sammanhang utgör orden ”i undantagsfall”, som inleder artikel 27.4 i FID-bestämmelserna, en bekräftelse på att avräkning endast kan vidtas om dessa garantier har uppfyllts.

Parlamentet avsåg således, då det ändrade FID‑bestämmelserna genom att lägga till en ny punkt 4 i ovannämnda artikel 27, att föreskriva att om en skuld skall drivas in från en ledamot genom avräkning från de ersättningar som denne skall erhålla från parlamentet, så kan detta endast göras enligt det förfarande som föreskrivs i punkt 4 i nämnda artikel. Följaktligen skall det ifrågasatta beslutet ogiltigförklaras i den del det däri föreskrivs en sådan avräkning, eftersom generalsekreteraren inte var behörig att besluta om avräkningen i fråga utan att ha getts befogenhet av presidiet i enlighet med vad som föreskrivs i denna bestämmelse.

(se punkterna 86, 87, 95–97 och 99)

3.      Beträffande yrkanden som framställs inom ramen för en talan om ogiltigförklaring och som syftar till att ett mål skall föras tillbaka till den situation som rådde innan den ogiltigförklarade rättsakten antogs, i syfte att förfarandet skall återupptas i den form det hade vid tidpunkten för rättsstridigheten i fråga, ankommer det inte på gemenskapsdomstolen att uttala sig om de åtgärder en institution skall vidta med anledning av en dom som helt eller delvis ogiltigförklarar en rättsakt. Det åligger däremot den berörda institutionen, enligt artikel 233 EG, att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa en sådan dom.

(se punkt 98)

4.      Enligt den allmänna principen om rätten till försvar skall en person ha möjlighet att ta ställning till varje handling som institutionen avser att göra gällande mot honom. Såvitt personen i fråga inte har getts denna möjlighet kan de handlingar som inte gjorts tillgängliga inte komma i fråga som bevisning. Den omständigheten att vissa handlingar som administrationen har använt sig av inte kan åberopas som bevis är dock av betydelse endast i den mån klagomålet kan bevisas enbart med hänvisning till just de handlingarna. Det åligger gemenskapsdomstolen att undersöka huruvida den omständigheten att vissa begärda handlingar inte utlämnades har kunnat påverka förfarandets förlopp och innehållet i det ifrågasatta beslutet till sökandens nackdel.

Gemenskapsdomstolen bör dessutom inom ramen för en talan vid domstol mot ett beslut genom vilket ett administrativt förfarande avslutas, besluta om åtgärder för processledning och lämna ut samtliga handlingar i akten för att på så sätt kontrollera om vägran att lämna ut en handling kan skada sökandens försvar.

(se punkterna 118 och 119)

5.      Det finns inte någon uttrycklig bestämmelse inom gemenskapsrätten som innebär en allmän skyldighet för Europaparlamentet att upplysa de personer som avses i rättsakter vare sig om huruvida beslutet kan överklagas eller informera om de frister inom vilka ett överklagande skall göras. Vad gäller de skyldigheter som institutionen har ålagt sig själv genom att anta uppförandekoden om skyldigheter för Europaparlamentets tjänstemän och övriga anställda, kan underlåtenheten att i rättsakten ange om det är möjligt att överklaga förvisso utgöra ett åsidosättande av de skyldigheter som följer av nämnda uppförandekod. Åsidosättandet av en sådan skyldighet utgör emellertid inte ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, vilket skulle kunna påverka giltigheten av rättsakten.

(se punkt 131)

6.      Den motivering som krävs enligt artikel 253 EG skall vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet, och det skall klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utöva sin prövning. I detta hänseende kan ett beslut från Europaparlamentets generalsekreterare om återbetalning av ersättning som har betalats ut till en person i dennes egenskap av parlamentsledamot anses vara tillräckligt motiverat när det i beslutet uttryckligen hänvisas till en revisionsrapport, som har sänts till den berörde, till de handlingar som denne har inkommit med efter revisionen samt till den återbetalning av skulden som till viss del har skett genom månatliga inbetalningar.

(se punkterna 134–136)

7.      Likabehandlingsprincipen skall iakttas i överensstämmelse med legalitetsprincipen, enligt vilken ingen till sin egen förmån kan åberopa en olaglig åtgärd som har gynnat någon annan.

(se punkt 141)

8.      En rättsakt innebär maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter kan antas att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem som angetts eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget för att bemöta svårigheter i det enskilda fallet.

(se punkt 145)

9.      Enligt det system som föreskrivs i bestämmelserna för kostnadsersättningar och andra ersättningar till Europaparlamentets ledamöter (nedan kallade FID-bestämmelserna) skall den ledamot som utser ett betalningsombud för att ansvara för hanteringen av de belopp som betalas i form av ersättning för assistans till parlamentets ledamöter kunna inkomma med handlingar som visar att beloppen har använts på ett sätt som överensstämmer med de kontrakt som han har ingått med sina assistenter. Avsaknad av handlingar som visar på utgifter som uppkommit för betalningen av assistenternas löner, eller någon annan utgift som berättigar till ersättning enligt FID-bestämmelserna, kan endast leda till en skyldighet att återbetala beloppen till parlamentet. Alla belopp vars användning i enlighet med FID-bestämmelserna inte kan bevisas genom handlingar skall nämligen anses ha betalats ut på felaktiga grunder. Det åligger således sökanden, som har inkommit med handlingar till administrationen till stöd för användningen av tilldelade medel, att till stöd för sin talan vid gemenskapsdomstolen åberopa och bevisa att administrationen har begått ett fel då den vägrade att beakta dessa handlingar.

(se punkt 157)