Mål T-144/04

Télévision française 1 SA (TF1)

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Talan om ogiltigförklaring – Kommissionens beslut i vilket vissa åtgärder som Republiken Frankrike har vidtagit till förmån för France 2 och France 3 förklarades vara förenliga med den gemensamma marknaden – Tidsfrist för väckande av talan – Artikel 44.1 c i rättegångsreglerna – Avvisning”

Sammanfattning av beslutet

1.      Talan om ogiltigförklaring – Tidsfrister – Den tidpunkt då fristen börjar löpa – Tidpunkt för offentliggörande eller delgivning – Tidpunkten då klaganden fick kännedom om rättsakten – Subsidiär karaktär

(Artikel 230 femte stycket EG; rådets förordning nr 659/1999, artikel 26.3)

2.      Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 44.1)

1.      Det framgår av ordalydelsen i artikel 230 femte stycket att tidpunkten då klaganden fick kännedom om rättsakten, såsom kriterium för när talefristen ska börja löpa, är subsidiär i förhållande till offentliggörandet eller delgivningen av rättsakten.

Vad beträffar de rättsakter som enligt fast praxis vid den aktuella institutionen brukar offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning – trots att detta offentliggörande inte är ett krav för att de ska få tillämpas – är tidpunkten då klaganden fick kännedom om rättsakten, såsom kriterium för när talefristen ska börja löpa, inte tillämplig. Utgångspunkten för talefristen är i stället dagen för offentliggörandet. Under dessa förhållanden kan berörda utomstående förvisso på goda grunder vänta sig att beslutet i fråga ska offentliggöras.

Avseende en rättsakt som ska offentliggöras enligt artikel 26.3 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [88 EG] börjar tidsfristen för att väcka talan enligt artikel 102.1 i förstainstansrättens rättegångsregler löpa från slutet av den fjortonde dagen efter den dag då rättsakten offentliggjordes.

(se punkterna 18–22)

2.      I enlighet med artikel 44.1 c i förstainstansrättens rättegångsregler ska en ansökan innehålla uppgifter om föremålet för talan samt en kortfattad framställning av grunderna för denna.

Dessa uppgifter ska vara tillräckligt klara och precisa för att svaranden ska kunna förbereda sitt försvar och förstainstansrätten ska kunna pröva talan, i förekommande fall utan att ha tillgång till andra uppgifter.

För att garantera rättssäkerheten och en god rättskipning, krävs det, för att en talan ska kunna tas upp till sakprövning, att de väsentligaste faktiska och rättsliga omständigheter på vilka talan grundas på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan. Även om innehållet kan understödjas och kompletteras i specifika avseenden, genom hänvisning till utdrag ur bifogade handlingar, kan en generell hänvisning till andra handlingar, även om de har bifogats ansökan som bilagor, inte kompensera att väsentliga delar saknas i ansökan. Det ankommer inte på förstainstansrätten att i bilagorna söka efter och identifiera de grunder och argument som den skulle kunna anse utgöra grunden för talan, eftersom bilagorna enbart ska tjäna som bevismaterial och som ett medel för målets utredning.

Vid bedömningen av huruvida ansökan uppfyller kraven i artikel 44.1 i rättegångsreglerna torde innehållet i repliken således sakna betydelse. Den omständigheten att grunder och anmärkningar som åberopats i repliken för att utvidga de grunder som ansökan innehåller enligt rättspraxis kan upptas till sakprövning kan inte åberopas i syfte att kompensera att kraven i artikel 44.1 i rättegångsreglerna har åsidosatts när ansökan ingavs. Denna bestämmelse skulle i så fall bli helt betydelselös.

I övrigt, även om det är korrekt att skyldigheten att lämna en motivering i rättsakten, i de fall en rättsakt antagits av en institution, kan mildras när rättsaktens mottagare har god kännedom om det sammanhang i vilket den antogs, kan denna möjlighet att mildra motiveringsskyldigheten inte tillämpas analogt på kraven på tillräcklig klarhet och precision som ställs på en ansökan varigenom talan väcks vid gemenskapsdomstolen. Dessa krav har nämligen bland annat uppställts i gemenskapsdomstolens intresse, eftersom domstolen inte har någon tidigare kännedom om det mål som den har att pröva. Att på detta sätt använda den omständigheten att den institution som har antagit rättsakten förmodligen har god kännedom om rättsakten som skäl för att frångå kraven i artikel 44.1 i rättegångsreglerna skulle dessutom strida mot kravet på att upprätthålla rättssäkerhet och en god rättskipning vad gäller hur domstolsförfarandet genomförs.

(se punkterna 28–31)