Överklagande ingivet den 29 december 2023 av Bourbon Offshore Interoil Shipping - Navegação, Lda av det beslut som tribunalen (femte avdelningen) meddelade den 18 oktober 2023 i mål T-721/22, Bourbon Offshore Interoil Shipping mot kommissionen (Madeiras frizon)
(Mål C-803/23 P)
Rättegångsspråk: portugisiska
Parter
Klagande: Bourbon Offshore Interoil Shipping - Navegação, Lda (ombud: S. Fernandes Martins och M. Mendonça Saraiva, advogadas)
Motpart: Europeiska kommissionen
Yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
1) upphäva det beslut som tribunalen (femte avdelningen) meddelade den 18 oktober 2023 i mål T-721/22 och, i tribunalens ställe,
a) ogiltigförklara kommissionens beslut (EU) 2022/1414 av den 4 december 2020 om stödordning SA.21259 (2018/C) (f.d. 2018/NN) som Portugal har genomfört för Zona Franca da Madeira (ZFM) – Ordning III, 1
b) i vart fall, med förbehåll för yrkandet i a) ovan, ogiltigförklara artikel 4 i kommissionens ovannämnda beslut (EU) 2022/1414 av den 4 december 2020 om stödordning SA.21259 (2018/C) (f.d. 2018/NN) och följaktligen även kravet på att stödmottagarna ska återbetala stödet jämte ränta,
och, för det fall yrkandena ovan bifalls,
2) förplikta motparten att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
1. Den första grunden: Det överklagade beslutet innehåller en felaktig bedömning av huruvida kravet på ”skapande av arbetstillfällen” är uppfyllt
– I motsats till vad tribunalen fann ålade kommissionen portugisiska staten att använda metoden med årsarbetskrafter/heltidsekvivalenter – se skälen 173–179 och 216 i kommissionens beslut.
– Det framgår av det överklagade beslutet att tribunalen ansåg att såväl 2007 och 2013 års beslut som själva det bakomliggande syftet med godkännandet av Ordning III talar för att det är obligatoriskt att använda metoden med årsarbetskrafter/heltidsekvivalenter. Klaganden anser att det saknas rättsligt stöd för denna uppfattning, eftersom varken besluten från 2007 och 2013 eller avsnitt 5 i riktlinjerna för regionalstöd 2007–2013 – som är tillämpliga på driftstöd, vilket är den kategori som Ordning III ingår i – innehåller någon hänvisning till metoden med årsarbetskrafter/heltidsekvivalenter.
– Denna metod nämns endast i fotnot 52 i avsnitt 4 i riktlinjerna för 2007–2013, vilket endast är tillämpligt på investeringsstöd, en kategori som Ordning III inte omfattas av.
– Eftersom fotnot 52 i riktlinjerna för 2007–2013 inte är tillämplig och eftersom det inte finns någon tillämplig definition av ”skapande av arbetstillfällen” i unionsrätten, måste bedömningen av om detta krav är uppfyllt vid tillämpning av Ordning III göras på grundval av den nationella lagstiftningen, i enlighet med proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna, vilka vid delad befogenhet begränsar unionens lagstiftningsverksamhet till vad som är nödvändigt för att säkerställa att fördragens mål uppnås.
– Det föreligger inte någon motsägelse mellan den portugisiska arbetsrätten och de unionsrättsliga bestämmelserna, särskilt inte vad gäller de bestämmelser som är tillämpliga på statligt stöd, som kan motivera att den portugisiska lagstiftningen inte ska tillämpas.
– Tillämpningen av portugisisk arbetsrätt leder inte med nödvändighet till oskäliga resultat och hindrar inte att den faktiska arbetstiden beaktas såsom kommissionen har föreslagit.
– En blind tillämpning av kriteriet avseende årsarbetskrafter/heltidsekvivalenter är oförenlig med portugisisk rätt, eftersom den inte tar hänsyn till särskilt utsatta situationer som skyddas i portugisisk rätt, såsom föräldraskap och sjukdom.
– Det ålåg tribunalen att genom ett deduktivt resonemang motivera varför en metod som föreskrivs i unionsrätten skulle tillämpas i stället för nationell rätt, vilket den emellertid underlät att göra. Det överklagade beslutet är därmed rättsstridigt, varför det ska upphävas och ersättas med ett annat avgörande i vilket kommissionens beslut (EU) 2022/1414 av den 4 december 2020 ogiltigförklaras i dess helhet.
2. Den andra grunden: Det överklagade beslutet innehåller en felaktig bedömning, i det att det där slås fast att artikel 4 i kommissionens beslut (EU) 2022/1414 av den 4 december 2020 inte åsidosätter rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar
– Varken i 2007 och 2013 års beslut eller i riktlinjerna för 2007–2013 anges vilken metod som ska tillämpas för att bedöma om kravet på ”skapande av arbetstillfällen” är uppfyllt, medan såväl kommissionens normala praxis som syftet med och strukturen i Ordning III leder till slutsatsen att metoden med årsarbetskrafter/heltidsekvivalenter för att bestämma vad som utgör arbetstillfällen inte är tillämplig. Om man anser att det aktuella kravet endast kan tolkas på det sätt som kommissionen har föreslagit, vilket tribunalen ansett, måste det konstateras att de ifrågavarande bestämmelserna är otydliga.
– Tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att kommissionens långa passivitet (i minst åtta år) inte hade haft någon inverkan, och den omständigheten att det inte har fastställts någon tidsfrist för kommissionens prövning kan inte medföra att denna passivitet inte har några rättsliga följder.
– Klaganden var övertygad om att Ordning III var fullt förenlig med den inre marknaden, en övertygelse som följde av att denna stödordning hade godkänts av kommissionen och dessutom efterträdde en i alla avseenden liknande ordning – Ordning II – vars förenlighet med unionsrätten aldrig har ifrågasatts.
– Den omständigheten att den portugisiska staten regelbundet har lämnat uppgifter till kommissionen som gör det möjligt att kontrollera tillämpningen av dessa stödåtgärder innebär, i kombination med att kommissionen inte har gjort några offentliga uttalanden om att stödet skulle vara rättsstridigt, att kommissionen gett tydliga försäkringar om att portugisiska statens tillämpning av stödet är lagenlig, vilket gett upphov till berättigade förväntningar hos stödmottagarna härom.
– Det är inte rimligt att dra slutsatsen att den ”genomsnittliga mottagaren” av stödet (i den mening som avses i det rättsliga begreppet ”genomsnittlig person” (”homem médio”), om denne befann sig i klagandens situation, skulle tillämpa kravet på ”skapande av arbetstillfällen” på det sätt som anges i fotnot 52 i riktlinjerna 2007–2013 – det vill säga med hjälp av metoden med årsarbetskrafter/heltidsekvivalenter –, mot bakgrund av kommissionens passiva hållning och avsaknaden av uttryckliga uttalanden i denna riktning, eller ens skulle överväga att tillämpa kravet på detta sätt, då det inte fanns något som talade för att det var detta kriterium som skulle tillämpas.
– Det har således gjort en uppenbart felaktig bedömning i det överklagade beslutet, i det att det slås fast att rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar inte har åsidosatts. Beslutet ska därför upphävas och ersättas av ett annat avgörande, i vilket artikel 4 i kommissionens beslut (EU) 2022/1414 av den 4 december 2020, som meddelats med stöd av artikel 16 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015, ogiltigförklaras.1
____________
1 EUT L 217, 2022, s. 49.
1 Rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om tillämpningsföreskrifter för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt – EUT L 248, 2015, s. 9.