DOMSTOLENS DOM (åttonde avdelningen)
den 24 mars 2022 (*)
”Överklagande – Skydd av Europeiska unionens ekonomiska intressen – Kamp mot bedrägerier – Flerårig budgetram – Påstådd intressekonflikt för Tjeckiens premiärminister – Yrkande om att förhindra denna sistnämnda från att delta i kommissionsledamöternas kollegium – Yrkande om att avbryta utbetalning av direktstöd från unionens budget till vissa livsmedelsgrupper – Passivitetstalan – Påstådd underlåtenhet att vidta åtgärder från Europeiska kommissionens sida – Sammansättning av Europeiska unionens tribunal – Påstådd brist på opartiskhet – Avvisning av talan – Ställningstagande – Talerätt – Berättigat intresse av att få saken prövad”
I mål C‑130/21 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 1 mars 2021,
Lukáš Wagenknecht, Pardubice (Tjeckien), företrädd av A. Koller, advokátka,
klagande,
i vilket den andra parten är:
Europeiska kommissionen, företrädd av F. Erlbacher och M. Salyková, båda i egenskap av ombud,
svarande i första instans
meddelar
DOMSTOLEN (åttonde avdelningen)
sammansatt av ordföranden på sjunde avdelningen J. Passer, tillika tillförordnad ordförande på åttonde avdelningen, samt domarna F. Biltgen (referent) och N. Wahl,
generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Lukaš Wagenknecht har yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 17 december 2020, Wagenknecht/kommissionen (T‑350/20, ej publicerat, EU:T:2020:635) (nedan kallat det överklagade beslutet). Genom detta beslut avvisade tribunalen den passivitetstalan klaganden väckt enligt artikel 265 FEUF i syfte att tribunalen skulle fastställa att Europeiska kommissionen rättsstridigt underlåtit att vidta åtgärder till följd av hans yrkande om att vidta tvingande och avskräckande åtgärder för att förebygga eller hantera den påstådda intressekonflikten för Tjeckiens premiärminister Andrej Babiš.
Bakgrund till tvisten
2 Bakgrunden till tvisten beskrivs på följande sätt i punkterna 1–4 i det överklagade beslutet:
”1 Genom skrivelse av den 30 januari 2020 begärde sökanden …, en medlem av Senát Parlamentu České republiky (Tjeckiens senat), att Europeiska kommissionen skulle vidta tvingande och avskräckande åtgärder för att förebygga eller hantera den påstådda intressekonflikten för Tjeckiens premiärminister Andrej Babiš, bland annat genom att förhindra att ledamöter av kommissionsledamöternas kollegium, särskilt dess ordförande, skulle möta [Andrej Babiš] och med honom diskutera frågor som rör den fleråriga budgeten 2021–2027 och EU:s budget i allmänhet samt genom att vidta åtgärder för att avbryta utbetalningen av direktstöd till jordbruket från unionens budget till vissa bolag som Andrej Babiš utövar kontroll över och som han är den faktiska ägaren till (nedan kallad begäran att vidta åtgärder). Orsaken uppgavs vara en påstådd intressekonflikt för denna företrädare för Republiken Tjeckien, till följd av dennes personliga intresse och familjeintressen i företag tillhörande koncernen Agrofert och koncernen Synbiol, verksamma inom livsmedelssektorn.
2 I sitt svar av den 25 mars 2020 påpekade kommissionen att den anmodan att vidta åtgärder som riktats till den i stor utsträckning motsvarade den som redan hade sänts till Europeiska rådet och som vid den tidpunkten var föremål för en passivitetstalan vid tribunalen i mål T‑715/19, Wagenknecht/Europeiska rådet och angav att den redan hade vidtagit nödvändiga och proportionerliga åtgärder för att skydda unionens budget. Kommissionen hänvisade för det första till den omständigheten att det inte gjorts några utbetalningar från de europeiska struktur- och investeringsfonderna till de stödmottagare som potentiellt berördes av den påstådda intressekonflikten och, för det andra, till beslutet av den 28 november 2019 om att ställa in utbetalningarna från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu). Kommissionen preciserade i detta sammanhang att talan väckts vid tribunalen mot sistnämnda beslut i mål T‑76/20, Tjeckien/kommissionen. På grund av det målet, som var anhängigt vid den aktuella tidpunkten och som senare avskrevs från tribunalens register till följd av att sökanden återkallat sin talan (beslut av den 25 augusti 2020, Tjeckien/kommissionen, T‑76/20, ej publicerat, EU:T:2020:379), beslutade kommissionen att avstå från att inkomma med ytterligare synpunkter.
3 Genom e-postmeddelande av den 30 mars 2020 vände sig sökanden på nytt till kommissionen och upprepade de frågor som han hade ställt i anmodan att vidta åtgärder, eftersom kommissionen enligt hans mening inte hade tagit ställning till dessa frågor i sitt svar av den 25 mars 2020. I samma e‑postmeddelande ställde sökanden ytterligare frågor, samtidigt som han medgav att frågorna gick utöver anmodan att vidta åtgärder.
4 Genom skrivelse av den 23 april 2020 svarade kommissionen, med beaktande av sökandens e-postmeddelande av den 30 mars 2020, att den inte hade något att tillägga till den tidigare skriftväxlingen.”
Talan vid tribunalen och det överklagade beslutet
3 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 9 juni 2020 väckte klaganden talan med stöd av artikel 265 FEUF och yrkade att tribunalen skulle fastställa att kommissionen hade varit passiv, eftersom denna institution hade underlåtit att agera till följd av anmodan att vidta åtgärder.
4 Den 11 augusti 2020 framställde kommissionen, med stöd av artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler, en invändning om rättegångshinder. Klaganden yttrade sig inte över denna invändning om rättegångshinder.
5 Genom det överklagade beslutet biföll tribunalen kommissionens yrkande om att de avsnitt i ansökan som hänförde sig till ett yttrande från kommissionens rättstjänst av den 19 november 2018 inte skulle beaktas, och avvisade talan, efter det att den slagit fast för det första, i punkterna 28–31 i det överklagade beslutet, att klaganden varken hade något berättigat intresse av att få saken prövad eller talerätt och, för det andra, i punkterna 32–36 i det överklagade beslutet, att kommissionen i sin skrivelse av den 25 mars 2020 hade tagit ställning till anmodan att vidta åtgärder.
Parternas yrkanden vid domstolen
6 Klaganden har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska
– upphäva det överklagade beslutet, och
– bifalla de yrkanden som framställdes i första instans.
7 Kommissionen har yrkat att domstolen ska
– ogilla överklagandet, och
– förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.
Prövning av överklagandet
8 Klagandens argument, såsom de framställts i ansökan, kan delas in i sex grunder, varav den första avser ett åsidosättande av artikel 18 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, den andra att tribunalen felaktigt kvalificerade kommissionens skrivelse av den 25 mars 2020 såsom ett ställningstagande, den tredje att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av huruvida det förelåg ett berättigat intresse av att få saken prövad och huruvida klaganden hade talerätt, den fjärde ett åsidosättande av artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), artiklarna 2, 41 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt artikel 2 FEU, den femte att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av klagandens användning av kommissionens rättsliga yttrande av den 19 november 2018 och den sjätte ett åsidosättande av den allmänna principen om lagens förutsebarhet i fråga om kostnader.
Den första grunden
Parternas argument
9 Klaganden har som första grund gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 18 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol i och med att en av ledamöter i den sammansättning av tribunalen som prövade hans talan, det vill säga domaren J. Laitenberger, befann sig i en situation som föreföll utgöra en intressekonflikt i målet, utan att för den skull avsäga sig målet, och därför åsidosatte sin skyldighet att vara objektivt opartisk. Dessutom åsidosatte tribunalens ordförande sin skyldighet att underrätta denna domare om dennes intressekonflikt.
10 Enligt klaganden har denna intressekonflikt sitt ursprung i två omständigheter varav en är tillräcklig för att fastställa att den åberopade skyldigheten att förhålla sig opartisk har åsidosatts.
11 Klaganden har för det första påpekat att Johannes Laitenberger, innan han utnämndes till domare vid tribunalen, tjänstgjorde 20 år vid kommissionen, bland annat vid generaldirektoratet (GD) Konkurrens och vid talespersonstjänsten. Genom att döma i ett mål avseende den tidigare arbetsgivarens påstådda passivitet ungefär nio månader efter det att han lämnat den, befann sig denna domare i en situation som föreföll utgöra en intressekonflikt och uppfyllde således inte kravet på objektiv opartiskhet.
12 Klaganden har för det andra hävdat att Johannes Laitenberger, när han var generaldirektör för GD konkurrens, försvarade kommissionens passivitet gentemot Agrofert-koncernen i en annan tvist som i strukturellt hänseende rörde samma fråga som den som ställts i förevarande mål.
13 Klaganden har i detta hänseende gjort gällande att han mellan januari och mars 2018 hade en skriftväxling med Johannes Laitenberger via dennes talesman, avseende tre frågor som han hade ställt i syfte att få klarhet i huruvida den omständigheten att en medlemsstat inte hade återkrävt ett belopp motsvarande ett bidrag som kommissionen beslutat inte skulle belasta unionens budget eftersom Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) ansett att stödet hade betalats ut i strid med unionens bestämmelser, och som således belastade denna medlemsstats budget, utgjorde ett rättsstridigt statligt stöd enligt unionsrätten. Han fick svaret att kommissionen i princip inte kunde ålägga en medlemsstat att återkräva ett stöd enbart av det skälet att stödet hade beviljats rättsstridigt om det inte hade visats att stödet var oförenligt med den gemensamma marknaden. Detta svar, som lämnades av Johannes Laitenbergers talesman, för GD Konkurrens räkning, begränsade sig till att allmänt beröra de principer som ligger till grund för statligt stöd i stället för att specifikt uttala sig om tvisten som rörde ett dotterbolag till Agrofert.
14 Kommissionen anser att det saknas fog för den första grunden.
Domstolens bedömning
15 Regler som garanterar enskilda rätt att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag – i synnerhet regler som definierar begreppet oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag och anger hur en sådan domstol ska vara sammansatt – utgör hörnstenen i rätten till en rättvis rättegång. Denna rättighet innebär att varje domstol är skyldig att kontrollera huruvida den, genom sin sammansättning, utgör en sådan domstol när det föreligger allvarliga tvivel i fråga om detta. Denna kontroll är nödvändig för att domstolarna i ett demokratiskt samhälle ska kunna inge de enskilda det förtroende som krävs (dom av den 26 mars 2020, Omprövning Simpson/rådet och HG/kommissionen, C‑542/18 RX-II och C‑543/18 RX-II, EU:C:2020:232, punkt 57 och där angiven rättspraxis).
16 Domstolen har även slagit fast att kravet på opartiskhet, som garanteras i artikel 47 i stadgan, omfattar två aspekter. Domstolen ska vara subjektivt opartisk, det vill säga att ingen av dess ledamöter får ge uttryck för partiskhet eller personliga förutfattade meningar, varvid denna personliga opartiskhet presumeras till dess att motsatsen bevisats. Vidare ska domstolen vara objektivt opartisk, det vill säga erbjuda tillräckliga garantier för att i detta avseende utesluta varje form av legitima tvivel (dom av den 4 december 2019, H/rådet, C‑413/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:1044, punkt 55 och där angiven rättspraxis).
17 Klaganden har i förevarande fall, genom att endast påstå att en av ledamöterna i den sammansättning av tribunalen som meddelade det överklagade beslutet befann sig i en situation som föreföll utgöra en intressekonflikt, inte avsett att ifrågasätta denna ledamots personliga opartiskhet utan den dömande sammansättningen objektiva opartiskhet.
18 Vad gäller de skäl som klaganden har anfört till stöd för detta påstående kan det konstateras att enbart den omständigheten att nämnda ledamot i den dömande sammansättningen arbetade för kommissionen, som var svarande i första instans, innan han började tjänstgjorde som domare vid tribunalen inte i sig är tillräcklig för att i förevarande fall ge upphov till berättigat tvivel vad gäller hans eller denna dömande sammansättnings objektiva opartiskhet (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 2 april 2020, Kerstens/kommissionen, C‑577/18 P-REV, ej publicerat, EU:C:2020:250, punkterna 25–30).
19 I artikel 18 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ger uttryck för den rätt att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol som garanteras i artikel 47 i stadgan, föreskrivs i första stycket att en domare eller en generaladvokat vid Europeiska unionens domstol inte får delta i behandlingen av ett ärende i vilket han eller hon tidigare uppträtt som parts ombud, rådgivare eller advokat eller i vilket han eller hon som medlem av en domstol, en undersökningskommission eller i annan egenskap haft i uppgift att uttala sig. I artikel 18 andra stycket första meningen föreskrivs vidare att en domare eller en generaladvokat som av särskilda skäl inte anser att han eller hon bör delta i avgörandet eller handläggningen av ett visst ärende, ska underrätta ordföranden om detta.
20 När det gäller förbudet i artikel 18 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol för en domare att delta i behandlingen av ett ärende i vilket domaren tidigare uppträtt i en annan egenskap och omnämnandet i artikel 18 andra stycket av ”särskilda skäl” för att inte delta i avgörandet av ett visst mål, är det, mot bakgrund av de särskilda omständigheter som klaganden har beskrivit, utan framgång som han har åberopat Johannes Laitenbergers påstådda försvar, i dennes egenskap av generaldirektör vid kommissionens GD Konkurrens, av denna institutions underlåtenhet att vidta åtgärder mot Agrofert-koncernen i en annan tvist som enligt klaganden rörde samma fråga som den som ställts i förevarande fall.
21 Även om skriftväxlingen mellan klaganden och kommissionen under år 2018, liksom hans ansökan i förevarande mål, avsåg en påstådd intressekonflikt för den tjeckiska premiärministern, var föremålet för denna skriftväxling nämligen ett olagligt statligt stöd som Tjeckien hade beviljat, medan föremålet för förevarande mål rör betalningar från unionens budget. Det rör sig således inte om samma mål, vilket klaganden själv har medgett.
22 Vidare begränsade sig kommissionen i denna skriftväxling, vilket klaganden också har medgett, till att allmänt erinra om de principer som ligger till grund för statligt stöd, utan att specifikt ta upp den av klaganden åberopade tvisten. Av detta följer att dessa svar saknar relevans i förevarande mål och inte på något sätt kan utgöra ett indicium på partiskhet.
23 Slutligen och under alla omständigheter framgår det inte av denna skriftväxling – även om det skulle visa sig att klagandens samtalspartner var placerade vid kommissionens talespersonstjänst och att en av dem var pressekreterare vid GD Konkurrens – att Johannes Laitenberger personligen upprättade eller godkände de svar som lämnades. Klagandens påstående att det förekommit en skriftväxling med Johannes Laitenberger, via hans talesperson, är således inte styrkt.
24 Av detta följer att klaganden inte har visat att vare sig domaren Laitenberger eller den sammansättning av tribunalen som meddelade det överklagade beslutet var objektivt opartisk i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 16 ovan.
25 Klagandens talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.
Den andra grunden
Parternas argument
26 Som andra grund har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde två oriktiga bedömningar i punkt 36 i det överklagade beslutet när den kvalificerade kommissionens skrivelse av den 25 mars 2020 som ett ställningstagande med avseende på anmodan att vidta åtgärder.
27 Klaganden gör gällande att kommissionen, i motsats till vad tribunalen fann i nämnda punkt, i denna skrivelse inte förklarade för klaganden varför den nekade att vidta åtgärder på det sätt som yrkats. Kommissionen undvek helt enkelt att besvara de två yrkanden som framställts i anmodan att vidta åtgärder, utan någon vidare åtgärd.
28 Vidare kvalificerade tribunalen kommissionens skrivelse av den 25 mars 2020 som ett ställningstagande, trots att kommissionen inte hade besvarat klagandens yrkande att avbryta utbetalningen av direkt jordbruksstöd från unionens budget, inom ramen för den första pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken, till bolag som kontrolleras av Tjeckiens premiärminister. Kommissionen hänvisade emellertid till innehållandet av utbetalningar till dessa bolag inom ramen för Europeiska struktur- och investeringsfonden och Ejflu, vilka ingår i den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare. Under dessa omständigheter är det enligt klagandens mening meningslöst att, såsom tribunalen förordade, tillämpa artikel 263 FEUF, eftersom klaganden inte har invänt mot kommissionens förklaring och mot de åtgärder kommissionen vidtagit med avseende på den andra pelaren.
29 Enligt klaganden utgör underlåtenheten att besvara yrkandet avseende den första pelaren en passivitet från kommissionens sida och bör leda till att det överklagade beslutet upphävs. Dessutom hänvisade tribunalen på ett vilseledande sätt till Ejflu tillsammans med utbetalningen av direktstöd till jordbruket, för att dölja denna brist på svar.
30 Kommissionen har bestritt dessa argument.
Domstolens bedömning
31 Såsom framgår av domstolens praxis gjorde tribunalen en riktig bedömning när den i punkterna 33–35 i det överklagade beslutet erinrade om att sakprövningsförutsättningarna i artikel 265 FEUF för en passivitetstalan inte är uppfyllda när den institution som anmodats att vidta åtgärder har tagit ställning till denna anmodan innan talan väcktes (beslut av den 8 februari 2018, CBA Spielapparate- und Restaurantbetrieb/kommissionen, C‑508/17 P, ej publicerat, EU:C:2018:72, punkt 15, och beslut av den 3 december 2019, WB/kommissionen, C‑270/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:1038, punkt 13) och om att antagandet av en annan rättsakt än vad de berörda skulle ha önskat eller anser vara nödvändigt, såsom ett vederbörligen motiverat avslag på anmodan att vidta åtgärder, utgör ett ställningstagande som gör att passiviteten ska anses ha upphört (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2013, kommissionen/rådet, C‑196/12, EU:C:2013:753, punkt 22 och där angiven rättspraxis).
32 Det var med tillämpning av denna rättspraxis som tribunalen, i punkt 36 i det överklagade beslutet, fann att kommissionens skrivelse av den 25 mars 2020 – som utgjorde svar på anmodan att vidta åtgärder av den 30 januari 2020 och som innehöll denna institutions beslut att inte vidta åtgärder på det sätt som förordats i anmodan – innebar att passiviteten upphörde, vilket innebar att klagandens talan enligt artikel 265 FEUF inte kunde tas upp till sakprövning. Tribunalen tillade att klaganden hade kunnat väcka talan med stöd av artikel 263 FEUF mot nämnda beslut, under förutsättning att han kunde visa att han hade talerätt.
33 Domstolen erinrar om att ett ställningstagande, i den mening som avses i artikel 265 andra stycket FEUF, på ett klart och slutgiltigt sätt ska innehålla den berörda institutionens ståndpunkt med anledning av klagandens begäran och att kvalificeringen av institutionens svar på denna begäran som ett ”ställningstagande” som avslutar den påstådda passiviteten är en rättsfråga som kan prövas inom ramen för ett överklagande (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 16 juni 2020, CJ/Europeiska unionens domstol, C‑634/19 P, ej publicerat, EU:C:2020:474, punkterna 29 och 31 samt där angiven rättspraxis).
34 I förevarande fall kan klagandens argumentation i samband med den andra grunden inte påverka kvalificeringen av kommissionens skrivelse av den 25 mars 2020 som ett ”ställningstagande”, och därmed inte heller tribunalens slutsats att talan i detta avseende inte kunde tas upp till sakprövning.
35 Det framgår tydligt av denna skrivelse att kommissionen nekade att vidta åtgärder som svar på den anmodan som lämnats till den. Genom att i nämnda skrivelse förklara för klaganden att kommissionen redan hade vidtagit nödvändiga och proportionerliga åtgärder för att skydda unionens budget, genom att avstå från att göra några utbetalningar till de stödmottagare som potentiellt var berörda av den påstådda intressekonflikten från de europeiska struktur- och investeringsfonderna och genom att ställa in utbetalningarna inom ramen för Ejflu, nekade kommissionen, underförstått men otvetydigt, att vidta åtgärder i enlighet med de två yrkanden från sökanden som fanns med i anmodan att vidta åtgärder, samtidigt som den angav skälen för detta. Kommissionen undvek därför inte att besvara dessa yrkanden. Av detta följer att tribunalen inte gjorde någon felaktig bedömning när den i punkt 36 i det överklagade beslutet fann att kommissionens skrivelse av den 25 mars 2020 utgjorde ett ställningstagande i den mening som avses i artikel 265 andra stycket FEUF.
36 Under dessa omständigheter är klagandens argument att tribunalen i punkt 36 i det överklagade beslutet felaktigt hänvisade till Ejflus medel som ett direkt jordbruksstöd från unionens budget verkningslöst, eftersom kommissionen, oavsett hur utbetalningarna från dessa fonder kvalificeras, nekade att vidta åtgärder i enlighet med klagandens yrkanden med motiveringen att inställandet av dessa betalningar utgjorde en av de nödvändiga och proportionerliga åtgärder som vidtogs för att skydda unionens budget.
37 Domstolen erinrar vidare om att frågan om sakprövningsförutsättningarna för en passivitetstalan skiljer sig från frågan huruvida den rättsakt som antagits av den berörda unionsinstitutionen, varigenom dess passivitet upphör, kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 16 juni 2020, CJ/Europeiska unionens domstol, C‑634/19 P, ej publicerat, EU:C:2020:474, punkt 36 och där angiven rättspraxis). Klagandens argument att det är meningslöst att väcka talan med stöd av artikel 263 FEUF mot kommissionens skrivelse av den 25 mars 2020 är således verkningslöst.
38 Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
Den tredje grunden
Parternas argument
39 Genom den tredje grunden har klaganden kritiserat punkterna 28–31 i det överklagade beslutet, i vilka tribunalen slog fast att klaganden med avseende på passivitetstalan varken hade talerätt eller ett berättigat intresse av att få saken prövad.
40 Enligt klaganden kan de rättsakter som han har begärt ska antas i förhållande till tredje man beröra honom direkt och personligen. När antagandet av sådana rättsakter är nödvändigt för att säkerställa att de grundläggande värden som anges i artikel 2 FEU iakttas, ska kriterierna för upptagande till sakprövning ges en vid tolkning så att enskilda kan väcka talan vid tribunalen och göra gällande att en unionsinstitution inte har iakttagit dessa värden.
41 Klaganden har även gjort gällande att han har ett berättigat intresse av att få saken prövad. För det första har han, i egenskap av ledamot av en medlemsstats parlament och ordförande i den tjeckiska senatens ständiga kommitté med ansvar för kontroll av förvaltningen av allmänna medel, ett intresse av att begära att tribunalen ska pröva huruvida kommissionen har iakttagit de skyldigheter som följer av unionslagstiftningen. För det andra har han, i egenskap av europeisk skattebetalare, ett intresse av att begära att tribunalen ska pröva huruvida kommissionen har iakttagit och tillämpat de regler som gäller för en god fördelning av dess medel.
42 Kommissionen anser att det saknas fog för klagandens argument.
Domstolens bedömning
43 Eftersom tribunalen, av de skäl som anges i punkterna 31–38 ovan, inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den avvisade talan på grund av att kommissionen hade tagit ställning till anmodan att vidta åtgärder av den 30 januari 2020 innan talan väcktes, saknas det anledning att pröva klagandens argument avseende en felaktig bedömning av hans talerätt och hans berättigade intresse av att få saken prövad. Under dessa omständigheter saknar ett sådant eventuellt fel nämligen betydelse för utgången i målet och påverkar inte beslutsdelen i det överklagade beslutet i den mån som talan avvisades (se, analogt, dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 74, och beslut av den 25 oktober 2016, VSM Geneesmiddelen/kommissionen, C‑637/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:812, punkterna 54 och 55).
44 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden, eftersom den är verkningslös.
Den fjärde grunden
Parternas argument
45 Klaganden har som fjärde grund gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 6.1 i Europakonventionen, artiklarna 2, 41 och 47 i stadgan samt artikel 2 FEU genom att den, i punkt 37 i det överklagade beslutet, biföll kommissionens invändning om rättegångshinder utan att pröva målet i sak, och särskilt genom att – trots att klaganden är medlem i ett nationellt parlament och har varit föremål för hot mot sin fysiska integritet – slå fast att artikel 47 i stadgan inte har till syfte att ändra det system för domstolsprövning som föreskrivs i fördragen.
46 Klaganden anser att tribunalen åsidosatte sin skyldighet att vara oavhängig i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen av tre skäl. För det första beaktade tribunalen okritiskt de argument som lagts fram av kommissionen i egenskap av verkställande myndighet, samtidigt som den nästan helt bortsåg från klagandens argument, vilket strider mot rätten till en rättvis rättegång, vilken kräver en prövning av samtliga parters huvudargument. För det andra begränsade tribunalen, genom att avvisa klagandens talan, sin behörighet i egenskap av domstol i förhållande till unionens verkställande organ. För det tredje åsidosatte tribunalen kravet på domstolens oavhängighet vad beträffar grundläggande värderingar och rättigheter genom att inte kritisera den verkställande maktens handlande och genom att inte upprätthålla en god balans mellan den dömande och den verkställande makten.
47 Klaganden har i detta hänseende gjort gällande att tribunalen godtog kommissionens omstörtande användning av den processtrategi som bestod i att framställa en invändning om rättegångshinder för att göra det möjligt att åsidosätta de grundläggande värderingar som anges i artikel 2 FEU, såsom demokrati, rättsstaten, jämlikhet och rättvisa.
48 Genom att bortse från hoten mot klagandens fysiska integritet åsidosatte tribunalen dessutom klagandens rätt till liv, vilken garanteras i artikel 2 i stadgan.
49 Klaganden har tillagt att tribunalen, genom sitt bristande resonemang i och med att den underlät att pröva målet i sak och bortsåg från de flesta av hans argument, åsidosatte sin motiveringsskyldighet, som stadfästs i artikel 41 i stadgan och grundar sig på rätten till en rättvis rättegång.
50 Kommissionen har bestritt dessa argument.
Domstolens bedömning
51 Klaganden har genom att åberopa ett åsidosättande av artikel 6.1 i Europakonventionen, artiklarna 2, 41 och 47 i stadgan och artikel 2 FEU i huvudsak kritiserat den omständigheten att tribunalen, med stöd av artikel 130 i sina rättegångsregler, prövade invändningen om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan.
52 I detta hänseende räcker det, såsom tribunalen i sak erinrade om i punkt 37 i det överklagade beslutet, att påpeka att förutsättningarna för att ta upp en talan till prövning vid domstolen visserligen ska tolkas mot bakgrund av de värden och grundläggande rättigheter som föreskrivs i unionsrätten, men att de inte kan medföra någon ändring av det i fördragen föreskrivna systemet för domstolsprövning, särskilt inte av bestämmelserna om upptagande till sakprövning av talan som väckts direkt vid unionsdomstolen (beslut av den 14 april 2021, Wagenknecht/Europeiska rådet, C‑504/20 P, EU:C:2021:305, punkt 39 och där angiven rättspraxis).
53 Klagandens påstående att tribunalen i det överklagade beslutet åsidosatte sin motiveringsskyldighet grundas för övrigt på att målet inte prövades i sak i detta beslut, vilket endast är en följd av tribunalens legitima beslut att avgöra målet utan att pröva själva sakfrågan, med tillämpning av artikel 130 i tribunalens rättegångsregler.
54 Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.
Den femte grunden
Parternas argument
55 Genom den femte grunden har klaganden i huvudsak kritiserat punkterna 14–24 i det överklagade beslutet, i vilka tribunalen biföll kommissionens yrkande om att de avsnitt i ansökan som avsåg yttrandet från kommissionens rättstjänst av den 19 november 2018 inte skulle beaktas. Klaganden anser att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av i vilken utsträckning han stödde sig på detta yttrande i sin ansökan.
56 Klaganden har hävdat att de två hänvisningarna till detta juridiska yttrande i hans ansökan syftade till att ge ett ytterligare och inte väsentligt exempel på hans egna argument. Den första hänvisningen fanns i en fotnot och den andra hänvisningen i rubriken till en punkt i ansökan.
57 Kommissionen anser att denna grund saknar verkan.
Domstolens bedömning
58 Domstolen konstaterar att denna grund är verkningslös. Även om det antas att det finns fog för grunden påverkar den nämligen varken punkt 1 i beslutsdelen i det överklagade beslutet, i vilken det konstateras att yttrandet från kommissionens rättstjänst, såsom det bifogats ansökan, och de avsnitt i ansökan som hänvisar till innehållet i detta yttrande inte ska beaktas, eller punkt 2 i beslutsdelen, i vilken klagandens talan avvisas.
59 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden, eftersom den är verkningslös.
Den sjätte grunden
Parternas argument
60 Klaganden har som sjätte grund gjort gällande att tribunalen åsidosatte principen om lagens förutsebarhet genom att förplikta honom att ersätta rättegångskostnaderna, trots att beloppet för dessa inte angavs i det överklagade beslutet och trots att artiklarna 133–141 i tribunalens rättegångsregler, vilka rör rättegångskostnaderna, inte innehåller några materiella regler som gör det möjligt att fastställa rättegångskostnaderna.
61 Kommissionen anser att denna grund ska avvisas.
Domstolens bedömning
62 Enligt fast rättspraxis ska domstolen, om den funnit att överklagandet inte kan vinna bifall på någon av de övriga grunder som åberopats till stöd för det, avvisa överklagandet i den del det påstås att tribunalens beslut om rättegångskostnader är rättsstridigt. Detta följer av artikel 58 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, där det anges att ett överklagande inte får avse endast rättegångskostnadernas storlek och fördelning (beslut av den 12 januari 2017, Europäischer Tier- und Naturschutz och Giesen/kommissionen, C‑343/16 P, ej publicerat, EU:C:2017:10, punkt 24, och beslut av den 14 april 2021, Wagenknecht/Europeiska rådet, C‑504/20 P, EU:C:2021:305, punkt 52).
63 Eftersom de övriga grunderna för överklagandet har underkänts, kan överklagandet inte tas upp till prövning vad avser den sjätte grunden.
64 Av detta följer att överklagandet ska ogillas i sin helhet.
Rättegångskostnader
65 Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
66 Kommissionen har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska han bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:
1) Överklagandet ogillas.
2) Lukaš Wagenknecht ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
Underskrifter