TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)

den 5 april 2017 (*)

”Dumpning – Import av vissa typer av polyetentereftalat (PET‑plast) med ursprung i Indien, Thailand och Taiwan – Översyn av åtgärder vid giltighetens utgång – Kommissionens förslag om förnyelse av dessa åtgärder – Rådets beslut att avsluta översynen utan att införa dessa åtgärder – Talan om ogiltigförklaring – Artikel 11.2 i förordning (EG) nr 1225/2009 – Sannolikhet att en väsentlig skada kan återkomma – Artikel 21.1 i förordning nr 1225/2009 – Unionens intresse – Uppenbart felaktig bedömning – Motiveringsskyldighet – Skadeståndstalan”

I mål T‑422/13,

Committee of Polyethylene Terephthalate (PET) Manufacturers in Europe (CPME), Bryssel (Belgien), och övriga sökandeparter vars namn anges i bilaga, företrädda av advokaten L. Ruessmann och M. J. Beck, solicitor,(1)

sökande,

med stöd av

Europeiska kommissionen, företrädd av M. J.-F. Brakeland, A. Demeneix och M. França, samtliga i egenskap av ombud,

intervenient,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av S. Boelaert och M. J.-P. Hix, båda i egenskap av ombud, biträdda av B. O’Connor, solicitor, och S. Gubel, avocat,

svarande,

med stöd av

European Federation of Bottled Waters (EFBW), Bryssel,

Caiba, SA, Paterna (Spanien),

Coca-Cola Enterprises Belgium (CCEB), Anderlecht (Belgien),

Danone, Paris (Frankrike),

Nestlé Waters Management & Technology, Issy-les-Moulineaux (Frankrike),

Pepsico International Ltd, London (Förenade kungariket),

och

Refresco Gerber BV, Rotterdam (Nederländerna),

företrädda av E. McGovern, barrister,

intervenienter,

angående dels en talan grundad på artikel 263 FEUF om delvis ogiltigförklaring av rådets genomförandebeslut 2013/226/EU av den 21 maj 2013 om avvisande av förslaget till rådets genomförandeförordning om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av visst slags polyetentereftalat med ursprung i Indien, Taiwan och Thailand till följd av en översyn vid giltighetstidens utgång enligt artikel 11.2 i förordning (EG) nr 1225/2009 och om avslutande av översynen vid giltighetens utgång av import av visst slags polyetentereftalat med ursprung i Indonesien och Malaysia, i den mån som förslaget skulle införa en slutgiltig antidumpningstull på import av visst slags polyetentereftalat med ursprung i Indien, Taiwan och Thailand (EUT L 136, 2013, s. 12), i den del rådet avvisade förslaget att införa en slutgiltig antidumpningstull på import från Indien, Taiwan och Thailand och avslutade översynen beträffande denna import, dels en talan grundad på artikel 268 FEUF om ersättning för den skada som sökandena påstår sig ha lidit,

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

sammansatt av ordföranden H. Kanninen samt domarna I. Pelikánová och E. Buttigieg (referent),

justitiesekreterare: handläggaren C. Heeren,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 28 juni 2016,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

1        Det beslut som är aktuellt i förevarande mål antogs på grundval av rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009, om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, 2009, s. 51, rättelse i EUT L 7, 2010, s. 22) (nedan kallad grundförordningen), före dess ändring genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 37/2014 av den 15 januari 2014, om ändring av vissa förordningar om den gemensamma handelspolitiken vad gäller förfarandena för antagande av vissa åtgärder (EUT L 18, 2014, s. 1) och dess upphävande genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen (EUT L 176, 2016, s. 21).

2        Artikel 11.2 i grundförordningen hade följande lydelse:

”En slutgiltig antidumpningsåtgärd ska upphöra att gälla fem år efter det att den infördes eller fem år från den dag då den senaste översynen av såväl dumpning som skada avslutades, om det inte vid en översyn konstateras att åtgärdernas upphörande sannolikt skulle innebära att dumpningen och skadan fortsätter eller återkommer. En sådan översyn vid giltighetstidens utgång ska inledas på [Europeiska] kommissionens initiativ eller på begäran av [unions]producenter eller för [unions]producenters räkning och åtgärden ska fortsätta att gälla i avvaktan på resultatet av en sådan översyn.

En översyn vid giltighetstidens utgång ska inledas om begäran innehåller tillräckliga bevis för att åtgärdernas upphörande sannolikt skulle innebära att dumpningen och skadan fortsätter eller återkommer. Sannolikheten för detta kan exempelvis styrkas genom bevis för fortsatt dumpning och skada eller bevis för att skadans undanröjande helt eller delvis är beroende av gällande åtgärder eller bevis för att exportörernas omständigheter eller marknadsvillkoren är sådana att det finns anledning att förmoda att den skadevållande dumpningen skulle fortsätta.

När undersökningar enligt denna punkt utförs, ska exportörerna, importörerna, exportlandets företrädare och [unions]producenterna ges tillfälle att utveckla, dementera eller yttra sig över de uppgifter som lämnats i begäran om översyn, och slutsatserna ska dras med beaktande av alla relevanta och dokumenterade bevis som framläggs avseende frågan om huruvida åtgärdernas upphörande sannolikt skulle innebära att dumpningen och skadan fortsätter eller återkommer.

Ett tillkännagivande om att giltighetstiden snart kommer att löpa ut ska offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning vid en lämplig tidpunkt under det sista år åtgärderna är i kraft i enlighet med denna punkt. Därefter ska [unions]producenterna senast tre månader innan femårsperioden löper ut ha rätt att inge en begäran om översyn i enlighet med andra stycket. Ett tillkännagivande om åtgärdernas faktiska upphörande i enlighet med denna punkt ska också offentliggöras.”

3        I artikel 11.5 i grundförordningen föreskrivs följande: ”De bestämmelser i denna förordning som är tillämpliga på förfaranden och utförandet av undersökningar ska med undantag för dem som avser tidsfrister gälla för varje översyn som utförs enligt punkterna 2, 3 och 4 …”

4        I artikel 9.4 i grundförordningen angavs följande:

”Om det av de faktiska omständigheter som slutgiltigt konstateras framgår att dumpning och därav följande skada föreligger och att [unionens] intresse kräver ett ingripande i enlighet med artikel 21, ska rådet på förslag av kommissionen efter samråd med rådgivande kommittén införa en slutgiltig antidumpningstull. Förslaget ska antas av rådet, såvida inte rådet med enkel majoritet inom en månad efter kommissionens framläggande av förslaget beslutar att avvisa det …”

5        I artikel 15.1 i grundförordningen föreskrevs följande: ”De samråd som föreskrivs i denna förordning ska äga rum i en rådgivande kommitté, som ska bestå av företrädare för varje medlemsstat och ha en företrädare för kommissionen som ordförande.”

6        Artikel 20.4 i grundförordningen hade följande lydelse:

”Ett slutligt utlämnande av uppgifter ska ske skriftligen. Det ska ske så snart som möjligt med beaktande av skyddet för konfidentiella uppgifter och normalt sett senast en månad innan ett slutgiltigt beslut fattas eller innan kommissionen lämnar förslag till slutliga åtgärder enligt artikel 9. Om kommissionen vid den tidpunkten inte kan utlämna vissa omständigheter eller överväganden ska dessa utlämnas så snart som möjligt. Utlämnande av uppgifter ska inte inverka på något beslut som kommissionen eller rådet därefter kan komma att fatta, men om ett sådant beslut fattas på grundval av andra omständigheter eller överväganden ska dessa utlämnas snarast möjligt.”

7        I artikel 20.5 i grundförordningen angavs att ”[d]e uppgifter som lämnas efter ett slutligt utlämnande av uppgifter ska endast beaktas om de inkommer inom en period som i varje enskilt fall ska fastställas av kommissionen och som ska vara minst tio dagar med beaktande av hur brådskande ärendet är”.

8        I artikel 21.1 i grundförordningen fastställdes följande:

”Ett fastställande om huruvida ett ingripande är befogat med hänsyn till [unionens] intresse ska fattas på grundval av en helhetsbedömning av alla berörda parters intressen, inbegripet den inhemska industrins, användarnas och konsumenternas intressen, och ett fastställande enligt denna artikel ska endast göras då alla parter har givits tillfälle att yttra sig enligt punkt 2. Vid en sådan undersökning ska särskild hänsyn tas till behovet av att undanröja den snedvridning av handeln som följer av skadevållande dumpning och till behovet av att återställa en effektiv konkurrens. Åtgärder som fastställs på grundval av konstaterad dumpning och skada får inte vidtas om myndigheterna på grundval av samtliga lämnade uppgifter med säkerhet kan fastslå att det inte ligger i [unionens] intresse att vidta sådana åtgärder.”

 Bakgrund till tvisten

9        Förevarande mål avser ett översynsförfarande som inletts på grundval av artikel 11.2 i grundförordningen med anledning av utgången av antidumpningstullar som Europeiska unionens råd hade föreskrivit, sedan år 2000, för import av vissa typer av polyetentereftalat (PET) från bland annat Indien, Taiwan och Thailand (nedan kallade de ifrågasatta antidumpningstullarna).

10      Rådet hade även sedan år 2000 föreskrivit antidumpningstullar för import av vissa typer av PET från Indonesien och Malaysia samt utjämningstullar för import av vissa typer av PET från bland annat Indien (nedan kallade de ifrågasatta utjämningstullarna).

11      Den 25 november 2011 erhöll Europeiska kommissionen – till följd av offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning av två tillkännagivanden om att samtliga ovan i punkterna 9 och 10 nämnda antidumpningsåtgärder (EUT C 122, 2011, s. 10) och de ifrågasatta utjämningstullarna (EUT C 116, 2011, s. 10) snart skulle upphöra att gälla – två ansökningar från tillverkningsindustrin för PET i Europeiska unionen om att en översyn av antidumpningstullarna och utjämningstullarna vid giltighetstidens slut skulle inledas på grundval av artikel 11.2 i grundförordningen, respektive artikel 18 i rådets förordning (EG) 597/2009, av den 11 juni 2009, om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 188, 2009, s. 93).

12      Efter samråd med den rådgivande kommittén som föreskrivs i artikel 15 i grundförordningen, fastställde kommissionen att det förelåg tillräcklig bevisning för att inleda översyn av åtgärderna vid giltighetens slut, och meddelade, den 24 februari 2012, att denna översyn skulle inledas (EUT C 55, 2012, s. 4, och EUT C 55, 2012, s. 14).

13      Till följd av dessa utredningar, föreslog kommissionen att antidumpningstullarna inte skulle förnyas beträffande import av PET från Indonesien och Malaysia. Däremot föreslog kommissionen att de ifrågasatta antidumpnings- och utjämningstullarna skulle förnyas för en femårsperiod. Vad närmare gällde de ifrågasatta antidumpningstullarna, ansåg kommissionen att det, för det fall deras giltighet tog slut, förelåg en sannolikhet att dumpningen skulle fortsätta och att unionens industri åter skulle lida skada, samt att en förlängning av dessa tullar inte stod i strid med unionens intresse.

14      Den 3 april 2013 lämnade kommissionen dessa förslag till rådgivande kommittén. Vid detta datum invände tretton av medlemsstaternas representanter i denna kommitté mot förslaget om förlängning av de ifrågasatta antidumpningstullarna. Detta förslag fick således stöd av en enkel majoritet av medlemsstaternas representanter.

15      Mot denna bakgrund lämnade kommissionen den 23 april 2013 till rådet ett förslag till antidumpningsförordning (nedan kallat kommissionens förslag) och ett förslag till en antisubventionsförordning om förlängning av de ifrågasatta antidumpnings- och utjämningstullarna under ytterligare en femårsperiod.

16      Den 21 maj 2013 förnyade rådet, i enlighet med kommissionens förslag, de ifrågasatta utjämningstullarna genom sin genomförandeförordning (EU) nr 461/2013 om införande av en slutgiltig utjämningstull på import av visst slags polyetentereftalat (PET‑plast) med ursprung i Indien efter en översyn vid giltighetstidens utgång enligt artikel 18 i förordning nr 597/2009 (EUT L 137, 2013, s. 1). Rådet konstaterade nämligen att trots en tydligt positiv utveckling och de betydande omstruktureringsinsatserna var dock unionsindustrins situation ”fortfarande prekär” (skäl 186). Rådet angav även att med tanke på den sannolika betydande ökningen av subventionerad import från Indien, som troligen kommer att underskrida unionsindustrins försäljningspriser, fastslås det att det är mycket sannolikt att situationen skulle försämras och att den väsentliga skadan skulle återkomma om åtgärderna skulle upphöra att gälla (skäl 211). Slutligen ansåg rådet att de ifrågasatta utjämningstullarna inte hade ”oproportionerliga följder” för användarna av PET inom unionen (skäl 264). Mot denna bakgrund ansåg rådet att ”det inte [gick] att tydligt dra slutsatsen att det inte [var] i unionens intresse att bibehålla de [ifrågasatta] utjämnings[tullarna]” (skäl 265).

17      Däremot antog rådet, samma datum, beslut 2013/226/EU om avvisande av förslaget till rådets genomförandeförordning om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av visst slags polyetentereftalat med ursprung i Indien, Taiwan och Thailand till följd av en översyn vid giltighetstidens utgång enligt artikel 11.2 i förordning nr 1225/2009 och om avslutande av översynen vid giltighetens utgång av import av visst slags polyetentereftalat med ursprung i Indonesien och Malaysia, i den mån som förslaget skulle införa en slutgiltig antidumpningstull på import av visst slags polyetentereftalat med ursprung i Indien, Taiwan och Thailand (EUT L 136, 2013, s. 12) (nedan kallat det angripna beslutet).

18      I det angripna beslutet beslutade rådet att inte förnya de ifrågasatta antidumpningstullarna, i motsats till vad kommissionen hade föreslagit (artikel 1). Det ansåg nämligen att sannolikheten att skadan skulle återkomma för det fall de ifrågasatta antidumpningsåtgärderna slutade gälla inte hade visats (skäl 5), och att skadan ”sannolikt inte” skulle återkomma (skäl 17). Rådet ansåg även att det helt klart inte låg i unionens intresse att förlänga åtgärderna eftersom kostnaderna för importörer, användare och konsumenter inte stod i proportion till fördelarna för unionsindustrin (skälen 18–23). Mot denna bakgrund avslutade rådet översynen av de ifrågasatta antidumpningstullarna utan att ändra dessa tullar (artikel 2).

19      När det gäller antidumpningstullarna avseende import av PET från Indonesien och Malaysia (se punkt 10 ovan), följde rådet emellertid, i det angripna beslutet, kommissionens förslag att inte förnya dessa tullar. Rådet ansåg i detta hänseende, liksom kommissionen, att det inte var sannolikt att indonesiska eller malaysiska exporterande tillverkare på kort eller medellång sikt på nytt skulle komma att exportera skadliga kvantiteter till dumpade priser till unionsmarknaden om åtgärderna upphävdes (skäl 4). Mot denna bakgrund avslutade rådet även översynen av antidumpningstullarna avseende import från dessa länder (artikel 2).

 Förfarandet och parternas yrkanden

20      Committee of Polyethylene Terephthalate (PET) Manufacturers in Europe (CPME) är en sammanslutning av PET‑tillverkare inom unionen. Cepsa Química, SA, Equipolymers Srl, Indorama Ventures Poland sp. z o.o., Lotte Chemical UK Ltd, M & G Polimeri Italia SpA, Novapet, SA, Ottana Polimeri Srl, UAB Indorama Polymers Europe, UAB Neo Group och UAB Orion Global pet är PET‑tillverkare inom unionen.

21      Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 14 augusti 2013 har sökandena, det vill säga samtliga ovan i punkt 20 nämnda enheter, i huvudsak, på grundval av artikel 263 FEUF, begärt delvis ogiltigförklaring av det angripna beslutet och, på grundval av artikel 268 FEUF, begärt ersättning för den skada som de lidit till följd av det olagliga antagandet av detta.

22      Genom inlaga som inkom till tribunalens kansli den 17 oktober 2013 har kommissionen ansökt om att få intervenera till stöd för sökandenas yrkanden avseende delvis ogiltigförklaring av det angripna beslutet. Ordföranden vid tribunalens första avdelning biföll denna ansökan genom beslut av den 27 november 2013.

23      Genom inlaga som inkom till tribunalens kansli den 20 december 2013 har vissa PET‑användare inom unionen, nämligen Caiba, SA, Coca-Cola Enterprises Belgium (CCEB), Danone, Nestlé Waters Management & Technology, Pepsico International Ltd och Refresco Gerber BV, samt den sammanslutning som representerar denna industri, det vill säga European Federation of Bottled Waters (EFBW) (nedan tillsammans kallade de privata intervenienterna), ansökt om att få intervenera till stöd för rådets yrkanden.

24      Den 20 februari 2014 invände sökandena mot denna interventionsansökan. Vidare begärde sökandena, med tillämpning av artikel 116.2 i tribunalens rättegångsregler av den 2 maj 1991, att för det fall tribunalen skulle tillåta att de privata intervenienterna intervenerar, så skulle inga argument och bilagor i de inlagor som avser sökandenas skadeståndsanspråk delges de privata intervenienterna, med anledning av argumentens och bilagornas konfidentiella karaktär. Sökandena ingav i stället en icke-konfidentiell version av inlagorna och bilagorna i fråga, som kunde delges de privata intervenienterna.

25      Genom beslut av den 8 juli 2014 biföll tribunalens första avdelning de privata intervenienternas interventionsansökan, endast i den del de stödde rådets yrkande om att sökandenas begäran om ogiltigförklaring skulle ogillas och inte avseende yrkandet om ogillande av deras skadeståndsyrkande. Delgivningen till de privata intervenienterna av inlagorna i målet begränsades till den icke-konfidentiella version som sökandena ingett. De privata intervenienterna har inte gjort några invändningar avseende ansökan om konfidentiell behandling.

26      På förslag av referenten beslutade tribunalen (första avdelningen) att inleda den muntliga delen av förfarandet och ställde, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i tribunalens rättegångsregler, skriftliga frågor till parterna. Parterna inkom med svar inom föreskriven frist. Tribunalen bad i synnerhet parterna att ta ställning i frågan om huruvida det angripna beslutet uppfyllde rådets skyldigheter enligt artikel 296 FEUF.

27      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 28 juni 2016.

28      Sökandena angav vid förhandlingen att de önskade justera det skadeståndsyrkande som de framställt på grundval av artikel 268 FEUF. Till följd av denna begäran uppmanade tribunalen sökandena att inkomma med denna justering. Rådet inkom med ett yttrande avseende denna justering inom utsatt frist.

29      Den muntliga delen av förfarandet avslutades den 18 november 2016.

30      Sökandena har yrkat att tribunalen ska

–        slå fast att talan kan prövas i sak och att den är välgrundad,

–        ogiltigförklara det angripna beslutet, i den del det inte förnyat de ifrågasatta antidumpningstullarna,

–        förplikta rådet att ersätta de skador som sökandena lidit,

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna, och

–        förplikta de privata intervenienterna att ersätta de rättegångskostnader som uppkommit med anledning av deras intervention.

31      Rådet har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla yrkandet om ogiltigförklaring,

–        ogilla skadeståndsyrkandet, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

32      Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

–        förklara att talan om ogiltigförklaring kan upptas till prövning och bifalla talan, och

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

33      De privata intervenienterna har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan om ogiltigförklaring, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

1.     Talan om ogiltigförklaring

34      Sökandena har gjort gällande tre grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring. Den första och den tredje grunden avser att rådet inte har angett de uppgifter och omständigheter som legat till grund för det angripna beslutet och inte gett dem en tidsfrist för att inkomma med synpunkter på dessa. Detta underlåtande utgör, enligt dem, ett åsidosättande av artikel 20.4 och 20.5 i grundförordningen och sökandenas rätt till försvar (första grunden) samt av principerna om omsorg och god förvaltningssed (tredje grunden). Som andra grund har sökandena gjort gällande att rådet gjorde en uppenbart felaktig bedömning av omständigheterna och åsidosatte artiklarna 11.2 och 21.1 i grundförordningen när det antog det angripna beslutet.

35      Tribunalen ska först pröva sökandenas andra grund.

 Den andra grunden: En uppenbart felaktig bedömning och ett åsidosättande av artikel 11.2 och artikel 21.1 i grundförordningen

36      Sökandena har, med stöd av kommissionen, gjort gällande att rådets slutsatser i skälen 17 och 23 i det angripna beslutet – enligt vilka dels den väsentliga skadan sannolikt inte skulle komma att återkomma om åtgärderna tillåts att upphöra att gälla, dels det helt klart inte låg i unionens intresse att förlänga antidumpningstullarna – utgör en uppenbart felaktig bedömning och åsidosätter artikel 11.2 och artikel 21.1 i grundförordningen.

37      Dessa slutsatser bygger nämligen enligt sökandena på överväganden som återspeglar ett partiskt och förvrängt val av de faktiska omständigheter som fastställdes vid kommissionens undersökning samt på andra ogrundade eller till och med uppenbart felaktiga påståenden. Vissa påståenden har i övrigt inte styrkts och är inkonsekventa. Det angripna beslutet ledde till slutsatser som stod i strid med kommissionens slutsatser och med rådets egna slutsatser i genomförandeförordning nr 461/2013.

38      Rådet har, med stöd av de privata intervenienterna, avfärdat sökandenas och kommissionens argument och anfört att det, mot bakgrund av dess breda utrymme för skönsmässig bedömning, kunde privilegiera en uppgift framför en annan eller till och med anse att en uppgift inte var relevant. Eftersom framtidsinriktad analys inom ramen för en översyn är av komplex karaktär, kunde såväl kommissionen som rådet självt, helt legitimt, komma fram till olika slutsatser utan att någon av dem gjorde sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning. När det gäller den påstådda motstridigheten mellan det angripna beslutet och genomförandeförordning nr 461/2013, har rådet påpekat att det rörde sig om olika förfaranden som kunde leda till en annan bedömning av de faktiska omständigheterna. Slutligen är dess slutsatser i skälen 17 och 23 i det angripna beslutet inte behäftade med några uppenbara felaktigheter.

39      Innan tribunalen gör en mer detaljerad prövning av parternas argument avseende åsidosättande artiklarna 11.2 och artikel 21.1 i grundförordningen ska det, till svar på vissa av parternas argument, fastställas vilket slags prövning rådet hade ombetts att göra på grundval av artikel 11.2 i grundförordningen och räckvidden av tribunalens kontroll av det angripna beslutet.

 Den analys som rådet ska göra på grundval av artikel 11.2 i grundförordningen och räckvidden av tribunalens kontroll av det angripna beslutet

40      De privata intervenienterna har påpekat att åtgärderna, i enlighet med artikel 11.2 första stycket i grundförordningen, i princip ska upphöra efter den fastställda periodens utgång, ”om det inte vid en översyn konstateras” att åtgärdernas upphörande sannolikt skulle innebära att dumpningen och skadan fortsätter eller återkommer. Således krävs det enligt dem, för att åtgärderna avslutas, ingen faktisk bevisning för att det är föga sannolikt eller osannolikt att åtgärdernas upphörande skulle innebära att dumpningen och skadan fortsätter eller återkommer, utan det räcker att konstatera att det motsatta inte styrkts, vilket är mindre svårt att göra.

41      De privata intervenienterna erkänner att rådet, i det angripna beslutet, ibland har framfört sina slutsatser ”eftertryckligt” genom att göra gällande att det var ”föga sannolikt” att åtgärdernas upphörande skulle innebära att en betydande skada skulle återkomma. Enligt dem ändrar emellertid inte dessa påstående karaktären av den prövning som ska göras. Under dessa omständigheter har de bett tribunalen att beakta karaktären av denna prövning när de prövar sökandenas invändningar avseende rådets tillämpning av artikel 11.2 i grundförordningen.

42      De privata intervenienterna har även påpekat att rådet gjorde en riktig bedömning, i det angripna beslutet, när det för det första påpekade att ”det inte hade visats att ett upphävande av antidumpningsåtgärderna mot Indien, Taiwan och Thailand sannolikt skulle leda till att den skadevållande dumpningen fortsatte eller återinleddes” (skäl 5), för det andra att ”det inte ha[de] visats att skadevållande dumpning av [Indien, Taiwan och Thailand] sannolikt skulle återkomma när åtgärderna upphör[de] att gälla” (skäl 12) och för det tredje att ”inga övertygande bevis ha[de] anförts om ett antal faktorer som verka[de] relevanta vid en bedömning av om avskaffade tullar skulle leda till att den skadevållande dumpningen återkommer” (skäl 15).

43      Rådet har som svar på en skriftlig fråga från tribunalen preciserat att när det antog ett beslut på grundval av artikel 9.4 i grundförordningen, till följd av en översyn med tillämpning av artikel 11.2 i denna förordning, krävdes det att det bedömde huruvida ”det av de faktiska omständigheter som slutgiltigt konstateras framg[ick]” att dumpning och därav följande skada fortsatte eller skulle återkomma i framtiden. I förevarande mål har rådet emellertid angett att det ansåg att de faktiska omständigheterna, såsom de fastställts av kommissionen, inte visade att det var sannolikt att en skadebringande dumpning skulle fortsätta eller återkomma.

44      Rådet tillade vid förhandlingen att det endast skulle avslå eller godta kommissionens förslag och motivera sitt beslut. Rådet erkände vidare att det i det angripna beslutet hade gått längre än den bedömning som krävdes enligt artikel 11.2 i grundförordningen genom att ibland faktiskt fastställa att det var osannolikt att skadan skulle återkomma. Rådet har emellertid påpekat att de uppgifter som det fastställde i det angripna beslutet, till stöd för denna slutsats, nödvändigtvis visade att sannolikhet för en skada inte hade styrkts av kommissionen.

45      Kommissionen har, till svar på en skriftlig fråga från tribunalen, preciserat att unionens institutioner i princip avslutade översynen av åtgärderna vid giltighetens utgång utan att bibehålla de existerande åtgärderna om de ansåg att det inte fanns tillräcklig bevisning för att fastställa att det var sannolikt att dumpningen och skadan skulle fortsätta eller återkomma. Kommissionen har emellertid påpekat att artikel 11.2 i grundförordningen inte hindrade unionens institutioner från att, som i förevarande mål, tillämpa en mer krävande metod och grunda sig på det uttryckliga konstaterandet att ur materiell synvinkel kunde avslutandet av de existerande åtgärderna inte innebära att dumpningen och skadan återkom. Enligt kommissionen hade unionsdomstolarna, om detta var fallet, en rätt att kontrollera huruvida de faktiska omständigheterna underbyggde denna slutsats. Kommissionen har i detta hänseende hänvisat till domen av den 7 april 2016, ArcelorMittal Tubular Products Ostrava m.fl./Hubei Xinyegang Steel (C‑186/14 P och C‑193/14 P, EU:C:2016:209, punkterna 74 och 75).

46      När sökandena vid förhandlingen fick frågor angående detta instämde de med kommissionens argument.

47      Det ska i detta hänseende påpekas att rådet, i det angripna beslutet, inte bara delvis avfärdade kommissionens förslag (artikel 1), utan även själv avslutade den översyn som kommissionen hade inlett (artikel 2). Under dessa omständigheter hade rådet en skyldighet att iaktta de villkor som föreskrivs i grundförordningen beträffande ett sådant avslutande.

48      Enligt artikel 11.2 första stycket i grundförordningen, ska en antidumpningsåtgärd upphöra att gälla fem år efter det att den infördes eller fem år från den dag då den senaste översynen av såväl dumpning som skada avslutades, ”om det inte vid en översyn konstateras att åtgärdernas upphörande sannolikt skulle innebära att dumpningen och skadan fortsätter eller återkommer”.

49      Det följer av fast rättspraxis att endast möjligheten att skadan fortsätter eller återkommer inte är ett tillräckligt skäl för att en åtgärd ska fortsätta att gälla, eftersom det krävs att det har fastställts att det är sannolikt att skadan kommer att fortsätta eller återkomma (dom av den 20 juni 2001, Euroalliages/kommissionen, T‑188/99, EU:T:2001:166, punkt 42). Vidare fordras det att sannolikheten för detta faktiskt har konstaterats i en undersökning som har utförts av behöriga myndigheter (dom av den 20 juni 2001, Euroalliages/kommissionen, T‑188/99, EU:T:2001:166, punkt 57).

50      Av detta följer att åtgärderna, som en verkan av artikel 11.2 första stycket i grundförordningen, ska avslutas om det inte har visats att detta avslutande skulle främja en fortsatt eller återkommen dumpning och skada. Enligt denna bestämmelse har unionens institutioner således ingen skyldighet att, för att inte bibehålla en slutgiltig antidumpningsåtgärd, visa att det är osannolikt att dumpningen och skadan fortsätter eller återkommer, utan de kan nöja sig med att konstatera att någon sådan sannolikhet inte har visats.

51      Lydelsen i artikel 11.2 första stycket i grundförordningen skiljer sig från lydelsen i artikel 6.1 i nämnda förordning, som prövades i domen av den 7 april 2016, ArcelorMittal Tubular Products Ostrava m.fl./Hubei Xinyegang Steel (C‑186/14 P och C‑193/14 P, EU:C:2016:209), till vilken kommissionen har hänvisat. I det målet hade rådet utnyttjat undantagsmöjligheten, som föreskrevs i artikel 6.1 i grundförordningen, att inte bara beakta uppgifter hänförliga till undersökningsperioden, utan också under vissa omständigheter uppgifter avseende en period som inföll efter undersökningsperioden. Under dessa omständigheter ansåg domstolen att användningen av dessa senare uppgifter inte kunde undkomma unionsdomstolens kontroll. I artikel 11.2 första stycket i grundförordningen föreskrivs emellertid enbart en typ av prövning för att fastställa huruvida det är nödvändigt att bibehålla åtgärderna, vilken har till syfte att fastställa huruvida det har visats att det är sannolikt att dumpningen eller skadan kommer att fortsätta eller återkomma.

52      I förevarande mål angav rådet i det angripna beslutet dels att ”[det inte hade visats] att ett upphävande av de i frågavarande antidumpningsåtgärderna skulle leda till att den skadevållande dumpningen återkom” (skäl 5), dels att ”skadan sannolikt inte [skulle komma] att återkomma” (skäl 17). Rådet grundade dessa båda slutsatser på samma grunder, vilka angavs i skälen 8–17 i det angripna beslutet.

53      Som rådet har understrukit ska det, i enlighet med artikel 11.2 i grundförordningen, prövas huruvida de överväganden på vilka det grundat sig i det angripna beslutet gör det möjligt att, utan att göra en uppenbart felaktig bedömning, dra slutsatsen att det i det aktuella fallet inte hade visats att avslutandet av de ifrågasatta antidumpningstullarna skulle främja återkomsten av en skada.

54      Det ska i detta hänseende erinras om att unionsinstitutionerna, på området för den gemensamma handelspolitiken och särskilt i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder, förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de ska bedöma (dom av den du 27 september 2007, Ikea Wholesale, C‑351/04, EU:C:2007:547, punkt 40, och dom av den 11 februari 2010, Hoesch Metals och Alloys, C‑373/08, EU:C:2010:68, punkt 61).

55      Det ska i detta sammanhang påpekas att prövningen av huruvida det är sannolikt att dumpningen och skadan fortsätter eller återkommer kräver en bedömning av komplexa ekonomiska frågor och att en domstolsprövning av denna bedömning således endast ska avse en kontroll av att handläggningsreglerna har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för det omtvistade valet är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2001, Euroalliages/kommissionen, T‑188/99, EU:T:2001:166, punkterna 45 och 46, och dom av den 8 maj 2012, Dow Chemical/rådet, T‑158/10, EU:T:2012:218, punkt 21).

56      Domstolen har även slagit fast att tribunalens prövning av den bevisning som ligger till grund för unionsinstitutionernas konstateranden inte utgör en ny bedömning av omständigheterna som ersätter institutionernas bedömning. Denna prövning inkräktar inte på det stora utrymme för skönsmässig bedömning som dessa institutioner förfogar över på det handelspolitiska området, utan syftar endast till att kontrollera huruvida bevisningen ger stöd för de slutsatser som institutionerna har dragit (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 februari 2012, rådet och kommissionen/Interpipe Niko Tube och Interpipe NTRP, C‑191/09 P och C‑200/09 P, EU:C:2012:78, punkt 68).

57      Slutligen har domstolen preciserat att unionsdomstolen inte bara ska pröva huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som institutionerna dragit (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2016, ArcelorMittal Tubular Products Ostrava m.fl./Hubei Xinyegang Steel, C‑186/14 P och C‑193/14 P, EU:C:2016:209, punkt 36).

58      Mot bakgrund av dessa principer ska tribunalen i förevarande mål göra en bedömning av rådets analys i det angripna beslutet beträffande tillämpningen av artikel 11.2 och artikel 21.1 i grundförordningen.

 Prövningen av huruvida det är sannolikt att en skada återkommer i den mening som avses i artikel 11.2 i grundförordningen

59      Huruvida en åtgärd inom ramen för en översyn med anledning av åtgärdens upphörande ska fortsätta att gälla beror på utfallet av en bedömning av konsekvenserna av åtgärdens upphörande, det vill säga av en prognos som grundar sig på antaganden beträffande den framtida utvecklingen av situationen på den berörda marknaden (dom av den 20 juni 2001, Euroalliages/kommissionen, T‑188/99, EU:T:2001:166, punkt 42).

60      Rådet konstaterade i förevarande mål för det första, i skäl 7 i det angripna beslutet, att ”EU:s industri inte l[ed] någon väsentlig skada för närvarande”.

61      När det gäller huruvida en väsentlig skada skulle återkomma om antidumpningsåtgärderna upphörde, angav rådet i skälen 5 och 17 i det angripna beslutet att detta inte hade visats och att det inte var sannolikt.

62      Rådet grundade i huvudsak denna slutsats på följande sju konstaterandena.

63      För det första påpekade rådet att det fanns positiva ekonomiska indikatorer (skälen 8 och 9), bland annat prisökningen (skäl 8) – i synnerhet avseende importpriserna (skälen 9 in fine, 10 och 12). Enligt rådet ”visa[de trenderna] att marknadsutvecklingen inte k[unde] sägas vara tillfällig” (skäl 8 in fine).

64      För det andra underströk rådet att importen från de berörda länderna inte hade varit betydande under de senast åren (skäl 10) och att Taiwans och Thailands marknadsandel var ”närmast obefintlig”, vilket innebar att det var sannolikt att ”tillförlitligheten i påståenden om dumpning har en stor felmarginal” (skäl 11).

65      För det tredje påpekade rådet att åtgärderna, enligt de uppgifter som lämnats, i fråga om marknadsandelar varit gynnsammare för tillverkare i tredjeländer än för unionens industri (skäl 10 in fine).

66      För det fjärde påpekade rådet att inget prisunderskridande avseende import från Indien, Taiwan och Thailand under översynsperioden hade påvisats (skäl 12).

67      För det femte angav rådet att även om importen skulle öka när åtgärderna upphör att gälla, ”kommer ökningen inte att bli stor” (skäl 14 in fine). Rådet var nämligen ”inte övertygat om att denna outnyttjade kapacitet” i Indien, Taiwan och Thailand skulle riktas mot EU (skäl 13). Efterfrågan ökar på de flesta av de större marknaderna (skäl 6 och 13). Priserna inom unionen skulle tendera att normaliseras (nedåt) i förhållande till andra länder (skäl 14). Vissa uppgifter eller bevis som verkar relevanta vid denna bedömning har inte anförts (skälen 14 och 15).

68      För det sjätte ansåg rådet att bibehållandet av de ifrågasatta utjämningstullarna och antidumpningsåtgärder mot Kina och andra länder skulle komma att fortsätta att ”till viss del skydda unionsindustrin” (skäl 16).

69      För det sjunde pekade, enligt rådet, det ”tidigare mönstret på denna marknad … även på att det snarare [va]r tredjelandsimporten än EU-produktionen som helt eller delvis skulle förskjutas om exporterna från Indien, Thailand och Taiwan ökade” (skäl 16 in fine).

70      Som anges i punkt 53 ovan ska det, på grundval av parternas argument, prövas huruvida dessa konstateranden gjorde det möjligt för rådet att, utan att göra sig skyldigt till någon uppenbart felaktig bedömning, anse att det inte hade visats att upphörandet av de ifrågasatta antidumpningstullarna främjade återkomsten av en skada.

71      Eftersom avsaknad av motivering eller bristfällig sådan omfattas av åsidosättande av väsentliga formföreskrifter i den mening som avses i artikel 263 FEUF och således kan, eller ska, tas upp till prövning ex officio av unionsdomstolen efter att parterna beretts tillfälle att yttra sig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 december 2009, kommissionen/Irland m.fl., C‑89/08 P, EU:C:2009:742, punkterna 54 och 57), ska det även prövas huruvida rådet har iakttagit sina skyldigheter enligt artikel 296 FEUF. Det ska i detta hänseende påpekas att parterna har tagit ställning till rådets iakttagande av dess skyldighet att motivera det angripna beslutet, och detta på begäran av tribunalen inom ramen för de processledande åtgärder som den beslutat om (se punkt 26 ovan).

–       Förekomsten av positiva ekonomiska indikationer, bland annat ökning av priser på PET‑plast

72      Det följer av skäl 8 i det angripna beslutet att ”[r]ådet [även har] prövat frågan om huruvida det är sannolikt att väsentlig skada återkommer om åtgärderna tillåts att upphöra att gälla” och att ”[r]ådet g[jorde] bedömningen att det inte är sannolikt att så skulle ske”. Enligt rådet hade ”[p]roduktiviteten … ökat under den period som omfatta[de]s av översynen vid giltighetstidens utgång”. Vidare hade ”EU-industrins andel av EU:s marknad … genomgående uppgått till mer än 70 % och priserna, lönsamheten, avkastningen på investeringar och kassaflödet förbättra[de]s betydligt”. Dessutom visade ”[t]renderna … att marknadsutvecklingen inte k[unde] sägas vara tillfällig”.

73      Vad särskilt gäller importpriserna tillade rådet att dessa ”[hade] ökat betydligt under de senaste åren och pristrycket … således [minskat]” (skäl 9). Rådet preciserade att priserna på import från Indien, Taiwan och Thailand ”[låg] i linje med priserna inom EU:s försäljning och annan import” (skäl 10). Vidare angav rådet att ”[i] de fall import förekom …, ha[de] importpriserna stigit kraftigt” och att ”de indiska priserna [hade] öka[t] med 29 %, de taiwanesiska med 27 % och de thailändska med 32 % under översynsperioden” (skäl 12).

74      Sökandena har, med stöd av kommissionen, gjort gällande att rådet selektivt hänvisade till den positiva utvecklingen av vissa ekonomiska indikatorer för unionens industri, men ignorerade den negativa utvecklingen och den begränsade varaktigheten av den positiva utveckling som det självt hade fastställt i genomförandeförordning nr 461/2013. Denna motsägelse visar, enligt kommissionen, att rådet gjort en uppenbart felaktig bedömning, då det inte lämnat någon klar och entydig förklaring på denna väsentliga punkt.

75      När det gäller påståendena i skälen 9, 10 och 12 i det angripna beslutet, avseende ökningen av priserna på import under översynens undersökningsperiod, återspeglar de enligt sökandena endast en utveckling på marknaden som inträffat oväntat och tillfälligt på världsmarknaden, på grund av den snabba ökningen av bomullspriset, liksom rådet erkände i genomförandeförordning nr 461/2013. Under alla omständigheter är den relevanta frågan den som avser den sannolika utvecklingen av priserna för det fall åtgärderna upphör. I det angripna beslutet anges emellertid ingenting på denna punkt och kommissionens bedömning i detta hänseende nämns inte heller.

76      Rådet har, med stöd av de privata intervenienterna, gjort gällande att det har erkänt de faktiska omständigheterna såsom kommissionen hade framställt dem för rådet och att rådet sedan har bedömt samtliga dessa. Enligt rådet är en bedömning av de faktiska omständigheterna inte samma sak som ett fastställande av dem. Rådet har även erinrat om att en bedömning nödvändigtvis är skönsmässig och att detta rättfärdigar att institutionerna åtnjuter ett brett utrymme för bedömning.

77      När det för det första gäller den positiva utvecklingen på marknaden, som påpekas i skäl 8 i det angripna beslutet, ska det konstateras att kommissionen visserligen, i skäl 186 i dess förslag, hade fastställt att ”de flesta av de relevanta mikroekonomiska indikatorerna [hade] visa[t] en förbättring”. Således hade ”[l]önsamheten, räntabiliteten och kassaflödet ökat avsevärt, särskilt år 2010 [och] under översynens undersökningsperiod”, det vill säga från den 1 januari till den 31 december 2011.

78      Kommissionen hade emellertid även, i skäl 186 i sitt förslag, konstaterat att investeringarna ”[hade] sjunkit kraftigt under 2009 och inte [hade] återupptagits sedan dess”. Vidare hade, enligt skäl 185 i kommissionens förslag, ”analysen av de makroekonomiska uppgifterna visat att unionsindustrins produktions- och försäljningsvolym [hade] sjunkit under den berörda perioden, den vill säga från den 1 januari 2008 till den 31 december 2011”. Dessutom ”[hade] [u]nionsindustrins marknadsandel … ännu inte återhämtat sig fullt ut sedan den inledande minskningen 2009 och den minskade totalt med 3 procentenheter under den berörda perioden (till 77 % under översynsperioden)”. Slutligen ”[var] den minskade sysselsättningen och kapaciteten … ett resultat av den pågående omstruktureringen och sk[ulle] ses mot bakgrund av det ökade kapacitetsutnyttjandet och den ökade produktiviteten”.

79      Rådet åtnjöt förvisso ett brett utrymme för skönsmässig bedömning av de ekonomiska uppgifter som kommissionen lämnat. Inom ramen för detta utrymme hade det exempelvis kunnat bestrida relevansen av vissa faktorer som kommissionen beaktat eller väga in andra positiva eller negativa intressen än dem som kommissionen beaktat i sitt förslag. Rådet nämnde emellertid inte, i det angripna beslutet, de negativa ekonomiska indikatorer som kommissionen hade fastställt och bestred inte heller relevansen av dessa. Volymen av investeringarna, unionsindustrins tillverkning och försäljning samt tendensen till förlust av marknadsandelar utgjorde relevanta faktorer för bedömningen av marknadens utveckling inom ramen för den framtidsinriktade analys som rådet skulle göra. Vidare beaktade rådet dessa uppgifter i genomförandeförordning nr 461/2013, genom vilken det införde slutgiltiga utjämningstullar på import av vissa typer av PET med ursprung i Indien.

80      Under dessa omständigheter har sökandena, med fog, gjort gällande att rådet i det angripna beslutet inte beaktat samtliga relevanta uppgifter inom ramen för sin analys och att det, därigenom, har gjort sig skyldigt till en uppenbart felaktig bedömning.

81      När det för det andra gäller den tillfälliga karaktären av den positiva utvecklingen av marknaden, ska det erinras om att kommissionen, i skäl 187 i sitt förslag, hade gjort gällande att ”[d]enna förbättring … dock [hade] skett relativt nyligen och … till en viss del [byggde] på en oförutsedd och tillfällig marknadsutveckling vid årsskiftet 2010/2011 [med anledning av den snabba ökningen av bomullspriset]”. Enligt kommissionen ”stöddes [detta] genom de uppgifter som lämnats om utvecklingen av unionsindustrins marginaler under 2012 …, som visa[de] på en minskning jämfört med översynsperioden”.

82      I detta avseende begränsade sig rådet till att, i slutet av skäl 8 i det angripna beslutet, ange att ”[t]renderna visa[de] att marknadsutvecklingen inte k[unde] sägas vara tillfällig”.

83      Detta påstående är emellertid inte tillräckligt motiverat.

84      Rådet har i svaromålet påpekat att den enda positiva tillfälliga indikator som sökandena gjort gällande var priset. De privata intervenienterna har tillagt att huvudindikatorerna (försäljningens räntabilitet, utvecklingen av avkastningen på investeringar) visade en positiv utveckling före den snabba ökningen av bomullspriset.

85      Dessa konstateranden förekommer emellertid inte i det angripna beslutet. Dock kan varken rådet eller de privata intervenienterna avhjälpa avsaknaden av motivering i det angripna beslutet genom att lämna förklaringar vid tribunalen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2005, Corsica Ferries France/kommissionen, T‑349/03, EU:T:2005:221, punkt 287 och där angiven rättspraxis).

86      Beträffande, för det tredje, prisökningen, hade kommissionen angett följande i sitt förslag:

”(155)      Inledningsvis bör det förklaras att vissa globala ekonomiska händelser i slutet av 2010 och början av 2011 påverkade situationen på unionsmarknaden, särskilt priserna och försäljningsvolymen för den likadana produkten. Under denna period minskade utbudet av bomull, vilket ledde till en ökad efterfrågan på polyesterfiber på den asiatiska marknaden. PET‑plast och polyesterfiber är i början av tillverkningsprocessen till stor del beroende av samma råvara, dvs. renad tereftalsyra (PTA). Den ökade efterfrågan på polyesterfiber ledde till brist på PTA, vilket pressade upp priserna på PET‑plast. Eftersom PET‑tillverkarna i Mellanöstern också är beroende av PTA från Asien, orsakade detta en plötsligt minskad import av PET i unionen. Samtidigt deklarerade de största PTA-tillverkarna i unionen ”force majeure”, vilket ledde till ytterligare begränsningar av den inhemska produktionen av PET‑plast.

…

(181)      I det hänseendet bör det noteras att unionsindustrin kunde dra nytta av det ökade priset på PET‑plast i slutet av 2011 och i början av 2012, eftersom den hade fastställt priset på PET‑plast innan de nämnda marknadshändelserna inträffade. Enligt de statistiska uppgifter om utvecklingen efter översynsperioden som parterna ingett, minskade PET‑tillverkarnas vinstmarginaler avsevärt under 2012. Därigenom bekräftas det att lönsamheten under 2011 (översynsperioden) i hög grad påverkades av oväntade och tillfälliga globala ekonomiska händelser (skäl 153) som sannolikt inte kommer att inträffa igen och som inte kan anses vara permanenta och representativa för unionsindustrins situation.”

87      Rådet har, i skälen 8, 9, 10 och 12 i det angripna beslutet, hänvisat till ökningen av priserna på PET‑plast, för såväl unionens tillverkare som för importörer av denna produkt från Indien, Taiwan och Thailand, utan att nämna den snabba ökningen av bomullspriserna, eller bestrida relevansen av denna faktor. Den sistnämnda nämndes och beaktades emellertid av rådet i dess förordning nr 461/2013, vilket bekräftar dess relevans. Således har rådet underlåtit att, i det angripna beslutet, på nytt pröva samtliga relevanta faktorer inom ramen för dess framtidsanalys. Genom denna underlåtelse har rådet gjort sig skyldigt till en uppenbart felaktig bedömning.

88      Rådet har i svaromålet förklarat att det av kommissionens undersökning följde att ökningen av priserna på PET‑plast inte nödvändigtvis var tillfällig. Enligt de uppgifter som kommissionen lämnat hade denna ökning börjat före den snabba ökningen av bomullspriset, vilken började först i slutet av år 2010. Rådet har i dupliken gjort gällande att kommissionens konstaterande, i dess förslag, enligt vilket räntabilitetsnivån för unionsindustrin hade minskat efter översynsperioden, inte gav någon indikation på omfattningen av minskningen eller gjorde det möjligt att få reda på huruvida denna minskning neutraliserade den prisökning som rådet hade konstaterat före den snabba ökningen av bomullspriset.

89      Det kan konstateras att dessa förklaringar inte förekommer i det angripna beslutet och således inte kan beaktas inom ramen för bedömningen av huruvida detta beslut är välgrundat.

90      Det följer av det ovan angivna att rådet har gjort sig skyldigt till en uppenbart felaktig bedömning och att det inte tillräckligt motiverade det angripna beslutet när det grundade sig på vissa positiva ekonomiska indikatorer, särskilt prisökningen, utan att nämna vissa negativa faktorer som var relevanta för analysen.

–       Den obetydliga importvolymen från Indien, Taiwan och Thailand under översynsperioden

91      Rådet angav, i skäl 10 i det angripna beslutet, att ”[i]mporten från de berörda länderna … inte [var] betydande vad gäll[de] deras andel av EU-marknaden (fortfarande under 4 % under översynsperioden) och i förhållande till importer från andra länder och EU-tillverkarnas försäljning”. Rådet tillade, i skäl 11 i det angripna beslutet, att ”[b]åde Taiwans och Thailands marknadsandel [var] närmast obefintlig. Med tanke på att volymerna [var] så små [var] det sannolikt att tillförlitligheten i påståenden om dumpning ha[de] en stor felmarginal.”

92      När det gäller skäl 10 i det angripna beslutet, har sökandena gjort gällande att rådet i sin analys bortsett från den stora ökningen av import från Indien, Taiwan och Thailand, vilket visar att rådet varit selektivt beträffande de faktiska omständigheterna och till och med gett en förvrängd bild av dessa, samt därigenom dragit omotiverade slutsatser.

93      Rådet har i svaromålet genmält att det hade rätt att avväga och bedöma de faktiska omständigheterna inom ramen för sitt beaktande av importvolymen, i skäl 10 i det angripna beslutet.

94      Det kan i detta hänseende konstateras att kommissionen i sitt förslag inte bara hade granskat importvolymen under den berörda perioden, utan också tendensen (ökning eller minskning) för denna import under denna period (kommissionens förslag, skälen 50, 92 och 114), vilken utgör ett relevant indicium inom ramen för den framtidsanalys som ska göras i förevarande mål. Under dessa omständigheter hade denna faktor även kunnat prövas av rådet när det nämnde importvolymen i skäl 10 i det angripna beslutet.

95      När det gäller skäl 11 i det angripna beslutet, har sökandena gjort gällande att rådets påstående, utan att bestrida de faktiska omständigheterna och utan argument till stöd för detta påstående, har till syfte att ifrågasätta kommissionens analys att det, för Thailand och Taiwan, fanns en sannolikhet för att den skadliga dumpningen skulle fortsätta. Vidare skulle påståendet i detta skäl sakna relevans i den mån det inte beaktade den sannolika utvecklingen av priserna efter översynsperioden för det fall åtgärderna upphörde, vilket skulle vara den relevanta frågan.

96      Rådet har, i svaromålet, preciserat att det först inom ramen för sin analys hade konstaterat att volymerna på import från Thailand och Taiwan hade minskat, vilket gjorde att det inte var möjligt att visa tydliga tendenser. Rådet har vidare konstaterat att beräkningen av dumpningen inte grundade sig på en granskning av det kontrollerade normalvärdet och exportpriserna för tillverkare i dessa länder, utan på påståenden från unionens industri inom ramen för klagomålet. En kombination av dessa båda faktorer fick rådet att tvivla på trovärdigheten av påståendena om en risk för skadlig dumpning i framtiden. Slutligen var kommissionens påståenden i skälen 105 och 191 i dess förslag, enligt vilka det inte fanns något som antydde att dumpningen skulle komma att minska eller upphöra i framtiden, en bedömning och inte en fastställd faktisk omständighet.

97      De privata intervenienterna har tillagt att påståendet, i skäl 11 i det angripna beslutet, att ”det [var] sannolikt att tillförlitligheten i påståenden om dumpning ha[de] en stor felmarginal”, även grundar sig på två konstateranden som förekommer i kommissionens förslag, nämligen dels ökningen av priser på import från Indien, Taiwan och Thailand, dels den omständigheten att dessa priser inte underskred de priser som tillämpades inom unionen.

98      Det ska i detta hänseende påpekas att såväl rådet som de privata intervenienterna har lämnat förklaringar vid tribunalen som inte förekommer i det angripna beslutet. Rådet begränsade sig, i skäl 11 i det angripna beslutet, till att konstatera att importvolymerna från Thailand och Taiwan var så små att ”det [var] sannolikt att tillförlitligheten i påståenden om dumpning har en stor felmarginal”.

99      Inom ramen för en översyn av åtgärderna vid giltighetens utgång, handlar det emellertid inte om att ”göra ett påstående om dumpning”, utan om att kontrollera huruvida utgången av åtgärdernas giltighet kan leda till att dumpning fortsätter eller återkommer. Rådets konstaterande var således inte relevant för analysen.

100    Om skäl 11 i det angripna beslutet skulle förstås som ett ifrågasättande av kommissionens slutsats, i förslaget, att det förekom en fortsatt dumpning i Thailand och Taiwan för det fall giltighetstiden för de ifrågasatta antidumpningsåtgärderna gick ut, kan det konstateras att rådets påstående varken är övertygande eller styrkts med bevis. Rådet ifrågasatte nämligen i det angripna beslutet varken kommissionens beräkning av dumpningsmarginalen eller kommissionens slutsats att det inte var sannolikt att dumpningen skulle fortsätta efter utgången av åtgärdernas giltighet.

101    Av detta följer att rådets slutsatser avseende den obetydande volymen import från Indien, Taiwan och Thailand under översynsperioden är behäftade med uppenbart felaktiga bedömningar.

–       De som faktiskt gynnats av åtgärderna i fråga om marknadsandelar

102    Rådet hävdade, i slutet av skäl 10 i det angripna beslutet, att ”åtgärderna, enligt de uppgifter som lämnats, i fråga om marknadsandelar varit gynnsammare för tillverkare i tredjeländer än för unionens industri”.

103    I avsaknad av indikation från rådet om vilka uppgifter rådet hänför till, är det omöjligt för tribunalen att kontrollera huruvida detta påstående är välgrundat och det angripna beslutet är behäftat med en bristande motivering i detta hänseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2006, Portugal/kommissionen, C‑88/03, EU:C:2006:511, punkt 88 och där angiven rättspraxis).

–       Avsaknad av prisunderskridande under översynsperioden

104    Rådet angav, i skäl 12 i det angripna beslutet, att ”inget prisunderskridande [kunde] påvisas” under översynsperioden beträffande import från Indien, Taiwan och Thailand.

105    Kommissionen har i detta hänseende, med fog, påpekat att avsaknaden av prisunderskridande hade konstaterats tidigare, utan att det angripna beslutet ger någon upplysning om den framtida utvecklingen av situationen, efter det att antidumpningsåtgärderna upphört. Rådets argument, till svar på kommissionens interventionsinlaga, enligt vilket de indiska importörerna hade ökat sina priser inom unionen vederlägger inte detta konstaterande.

106    Rådets konstaterande, i skäl 12 i det angripna beslutet, avseende avsaknaden av prisunderskridande utgör således inte en avgörande faktor som, i sig, gör det möjligt att fastställa att det inte hade visats att det var sannolikt att skadan skulle återkomma.

–       Den obetydande volymen import från Indien, Taiwan och Thailand för det fall åtgärderna upphör

107    Skälen 13–15 i det angripna beslutet har följande lydelse:

”(13)      Trots att viss överkapacitet finns i [Indien, Taiwan och Thailand] är rådet inte övertygat om att denna outnyttjade kapacitet skulle riktas mot EU. Efterfrågan ökar på de flesta av de större marknaderna.

(14)      Prisnivåerna i EU jämfört med andra länder är högre än på andra större marknader på grund av att dessa långvariga åtgärder tillämpas. Utan dessa åtgärder skulle priserna tendera att normaliseras i förhållande till andra länder. Handelspolitiska skyddsåtgärder i tredjeländer medför sannolikt inte att handeln i betydande grad styrs till EU, eftersom dessa länder inte tillhör de viktigaste PET‑konsumenterna i världen. Ingen information har lämnats om att det vidtagits eller inte vidtagits handelspolitiska skyddsåtgärder på andra PET‑marknader som Förenta staterna och Japan. Därför anser rådet att även om importen skulle öka när åtgärderna upphör att gälla, kommer ökningen inte att bli stor.

(15)      Det är rådets bedömning att inga övertygande bevis har anförts om ett antal faktorer som verkar relevanta vid en bedömning av om avskaffade tullar skulle leda till att den skadevållande dumpningen återkommer. Detta innebär bl.a. följande:

a)      Efterfrågetrender i tredjeländer: när det gäller exempelvis Taiwan motsvarar exporten till tredjeländer omkring 60 % av produktionskapaciteten. Detta pekar på att de framtida efterfrågetrenderna i dessa länder är relevanta för bedömningen.

b)      Transportkostnader och andra faktorer som påverkar lönsamheten: om exportören har närmare till marknaderna för export till tredjeländer än till EU-marknaden – Ostasien är en betydande marknad – påverkar detta transportkostnaderna och följaktligen lönsamheten i exportförsäljningen och därför EU-marknadens relativa attraktivitet.”

108    Sökandena anser, med stöd av kommissionen, att rådet godtyckligt har underkänt kommissionens noggranna bedömning som visade att det fanns en sannolikhet för en betydande ökning av importen för det fall åtgärderna upphörde. Även om åsidosättandet av artikel 296 FEUF inte formellt har åberopats, har rådet kritiserats för att vissa påståenden i det angripna beslutet inte styrkts och ibland varit motstridiga.

109    Rådet har, med stöd av de privata intervenienterna, avfärdat dessa argumentet.

110    Det kan konstateras att rådet, i huvudsak, i det angripna beslutet konstaterade att ”även om importen skulle öka när åtgärderna upphör att gälla, kommer ökningen inte att bli stor” (skäl 14 in fine), eftersom ”[det] inte [var] övertygat om att denna outnyttjade kapacitet [i Indiren, Taiwan och Thailand] skulle riktas mot EU” (skäl 13).

111    Rådets slutsats grundar sig på fem konstateranden som anges i punkterna 112, 121, 122, 127 och 130 nedan.

112    För det första fanns det, enligt rådet, endast en ”viss” överkapacitet i Indien, Taiwan och Thailand (skäl 13 i det angripna beslutet).

113    Sökandena och kommissionen har understrukit att detta påstående står i strid med kommissionens analys i dess förslag och med rådets egna konstateranden i genomförandeförordning nr 461/2013, enligt vilka den förutsägbara överkapaciteten i dessa tre länder, bland annat i Indien, var omfattande.

114    Rådet har i svaromålet gjort gällande att kommissionens analys grundade sig på de uppgifter som fanns i påståendet om dumpning och att kommissionen inte hade kontrollerat dessa på plats i Taiwan och Thailand. Rådet beaktade detta vid sin prövning av vilken betydelse som skulle fästas vid denna skadeindikator inom ramen för analysen. Rådet har gjort gällande att det kunde göra en annan bedömning av framtida kapacitet och efterfrågan i Taiwan och Thailand, mot bakgrund av argument som hade framförts under översynen av andra parter, bland annat PET‑plastanvändare inom unionen, utan att denna analys var behäftad med en uppenbart felaktig bedömning.

115    Sökandena och kommissionen har, till svar på rådets argument, bestritt rådets ifrågasättande av vissa faktiska omständigheter som kommissionen fastställt under dess översyn, på grund av att de framgick av påståendet om dumpning och att de inte hade kontrollerats på plats i Taiwan och Thailand.

116    Det ska i detta hänseende påpekas att de uppgifter som rådet har lämnat vid tribunalen inte förekommer i det angripna beslutet. Rådets påstående, i skäl 13 i detta beslut, enligt vilket det endas fanns en ”viss” överkapacitet, grundar sig nämligen inte på någon förklaring.

117    Det kan visserligen inte krävas av institutionerna att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen. Bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller dessa krav ska nämligen inte ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området (dom av den 9 januari 2003, Petrotub och Republica/rådet, C‑76/00 P, EU:C:2003:4, punkt 81).

118    I förevarande fall stred emellertid, liksom sökandena och kommissionen har understrukit, rådets påstående att det endast fanns en ”viss” överkapacitet i Indien, Taiwan och Thailand mot kommissionens analys i dess förslag och, beträffande Indien, mot rådets egen slutsats i genomförandeförordning nr 461/2013 enligt vilken denna överkapacitet ”måste anses vara betydande” (skäl 193). Under dessa omständigheter ankom det på rådet att lämna förklaringar, i det angripna beslutet, i syfte att göra det möjligt för parterna att förstå det resonemang som ligger bakom dess påstående och för tribunalen att utföra en kontroll.

119    Det angripna beslutet är således behäftat med en bristande motivering och de förklaringar som rådet lämnat vid tribunalen kan inte avhjälpa denna brist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2005, Corsica Ferries France/kommissionen, T‑349/03, EU:T:2005:221, punkt 287 och där angiven rättspraxis).

120    Det ska under alla omständigheter, även för det fall rådets förklaringar måste beaktas, påpekas att eftersom de exporterande tillverkarna i Taiwan och Thailand hade vägrat att samarbeta, kunde kommissionen fatta sitt avgörande på grundval av tillgängliga uppgifter, i enlighet med artikel 18 i grundförordningen.

121    För det andra konstaterade rådet att efterfrågan ökade på de flesta av de större marknaderna (skäl 13 i det angripna beslutet), vilket överensstämde med dess anförande i skäl 6 i det angripna beslutet att ”de viktigaste PET‑exportmarknaderna [växte]” och att ”den globala efterfrågan på PET‑förpackade produkter … sannolikt [skulle komma] att öka ytterligare när världsekonomin återhämta[de] sig”. Varken sökandena eller kommissionen har bestritt dessa påståenden från rådet.

122    För det tredje ansåg rådet, i huvudsak, att även om importen skulle öka när antidumpningsåtgärderna upphör att gälla, kommer ökningen inte att bli stor, eftersom priserna skulle tendera att normaliseras nedåt i förhållande till andra länder (skäl 14 i det angripna beslutet). Rådets resonemang grundade sig på konstaterandet att prisnivåerna i unionen jämfört med andra länder var högre än på andra större marknader på grund av att de ifrågasatta antidumpningsåtgärderna tillämpades, och att utan åtgärderna så skulle priserna i unionen normaliseras nedåt i förhållande till andra länder.

123    Det ska i detta hänseende konstateras, liksom sökandena och kommissionen har gjort, att rådets resonemang innebar att import från Indien, Taiwan och Thailand, med anledning av dess volym, kunde påverka prisnivån i unionen. Rådet hävdade samtidigt, i skäl 14 i det angripna beslutet, att ”även om importen skulle öka när åtgärderna upphör att gälla, kommer ökningen inte att bli stor”. Det angripna beslutet är således behäftat med en motsägelsefull motivering. Vidare har, liksom sökandena påpekade vid förhandlingen, rådets påstående i det angripna beslutet att ”[p]risnivåerna i EU jämfört med andra länder [var] högre än på andra större marknader på grund av att dessa långvariga åtgärder tillämpa[de]s” inte motiverats på något sätt.

124    Rådet har i svaromålet gjort gällande att den prisminskning för det fall de ifrågasatta antidumpningsåtgärderna upphörde som nämns i skäl 14 i det angripna beslutet, inte innebar nödvändigtvis att den skadliga dumpningen skulle återkomma. Enligt rådet härrörde trycket på priserna i unionen inte huvudsakligen från Indien, Taiwan och Thailand. Denna bedömning bekräftades av den omständigheten att dessa importer motsvarade mindre än 4 procent av unionens marknadsandelar, medan importerna från tredje länder som inte var underställda antidumpningsåtgärder och som hade lägre priser, motsvarade 15,9 procent av samma marknadsandelar. Rådet preciserade, till svar på kommissionens interventionsinlaga, att det inte i det angripna beslutet angett att prisökningen i unionen enbart berodde på tillämningen av antidumpningsåtgärder. Rådet har i detta hänseende påpekat att de indiska exportörerna har ökat sina priser med 29 procent.

125    Det kan i detta hänseende konstateras att dessa förklaringar strider mot konstaterandet i skäl 14 i det angripna beslutet att priserna i unionen var högre ”på grund av att dessa långvariga åtgärder tillämpas”. Som anges i punkt 123 ovan, grundade sig detta konstaterande nödvändigtvis på resonemanget att import från Indien, Taiwan och Thailand kunde påverka prisnivån inom unionen.

126    Rådets argument ifrågasätter således inte konstaterandet i punkt 123 ovan att det angripna beslutet är behäftat med en motsägelsefull motivering avseende analysen av attraktiviteten hos unionens marknad.

127    För det fjärde har rådet, i skäl 14 i det angripna beslutet, understrukit att ”[h]andelspolitiska skyddsåtgärder i tredjeländer medför sannolikt inte att handeln i betydande grad styrs till EU, eftersom dessa länder inte tillhör de viktigaste PET‑konsumenterna i världen”. Rådet har indirekt hänfört till existensen, som kommissionen fastställt i sitt förslag, av vissa handelspolitiska skyddsåtgärder i Turkiet, Sydafrika och Malaysia med avseende på import från Indien, Taiwan och Thailand.

128    Det kan i detta hänseende konstateras, liksom sökandena har gjort, att kommissionen, när den vid översynen fastställde att vissa länder hade infört handelspolitiska skyddsåtgärder avseende import av PET‑plast från Indien, Taiwan och Thailand, inte påstod att förekomsten av dessa åtgärder omdirigerade stora volymer till unionen. Kommissionen hävdade nämligen, genom detta konstaterande, endast att dessa åtgärder potentiellt minskade antalet marknader till vilka export från Indien, Taiwan och Thailand kunde få tillträde. Detta påstående bestriddes emellertid inte av rådet i det angripna beslutet.

129    Den avsaknad av omdirigering av stora volymer till unionen som rådet konstaterade, i skäl 14 i det angripna beslutet, gör det således inte, i sig, möjligt att fastställa att sannolikheten att den skadliga dumpningen återkommer inte har visats.

130    För det femte konstaterade rådet slutligen, i skäl 14 i det angripna beslutet, att ”[i]ngen information har lämnats om att det vidtagits eller inte vidtagits handelspolitiska skyddsåtgärder på andra PET‑marknader som Förenta staterna och Japan”. Rådet tillade i skäl 15 i det angripna beslutet att ”inga övertygande bevis har anförts om ett antal faktorer som verkar relevanta vid en bedömning av om avskaffade tullar skulle leda till att den skadevållande dumpningen återkommer”. Enligt rådet inkluderar detta: ”a) [e]fterfrågetrender i tredjeländer …, b) Transportkostnader och andra faktorer som påverkar lönsamheten [i exportförsäljningen]”.

131    Sökandena har, i detta hänseende, med fog konstaterat att möjligheten att tredjeländer, inbegripet Förenta staterna och Japan, skulle absorbera Indiens, Taiwans och Thailands överkapacitet hade undersökts av kommissionen, i motsats till var rådet har angett i skälen 14 och 15 a i det angripna beslutet. Således hade kommissionen i sitt förslag analyserat vissa av de berörda parternas påståenden som grundade sig på den omständigheten att ”de främsta marknaderna för taiwanesisk tillverkning av PET‑plast var Asien-Stillahavsområdet och Amerika” (punkt 101) och på behovet av ”att beakta den växande efterfrågan på andra tredje marknader” (punkt 104). Kommissionen har emellertid avfärdat dessa påståenden och erinrat om den inte hävdade att ”all för export tillgänglig överkapacitet skulle styras mot EU”, utan endast att ”den mängd som skulle kunna dirigeras mot unionens marknad skulle vara högre än de nivåer som kunde medföra en skada” (punkt 104).

132    När det gäller avsaknaden av beaktande av transportkostnad och andra faktorer som skulle kunna påverka den lönsamhet i exportförsäljningen som anges i skäl 15 b) i det angripna beslutet, har sökandena anfört att kommissionen vid sin översyn hade undersökt kostnadspriset, försäkring och transport (cif) för import till unionen, vilket inkluderar transportkostnad och jämförbara priser för import i tredjeländer.

133    Det ska i detta hänseende påpekas, liksom de privata intervenienterna har gjort, att kommissionen, när den undersökte attraktiviteten hos unionens marknad, jämförde priserna på export från Indien, Taiwan och Thailand till tredjeländer med priset på export från samma länder till unionen, utan att undersöka transportkostnadernas påverkan på lönsamheten i exportförsäljningen.

134    Som kommissionen har understrukit, hade unionens attraktivitet och lönsamheten i exportförsäljningen även fastställts i dess förslag bland annat med anledning av storleken på unionens marknad (den tredje i världen) och de priser som tillämpas på den marknaden, vilka är väsentligt högre än priserna på indisk, taiwanesisk och thailändsk export till tredjeländer.

135    Under dessa omständigheter är rådets konstaterande, i skäl 15 b i det angripna beslutet – enligt vilket kommissionen inte hade anfört några övertygande bevis för ”andra faktorer som påverka[de] lönsamheten” av export till unionen – felaktigt.

–       Tillräckligt skydd för unionens industri genom andra handelspolitiska skyddsåtgärder

136    Rådet påpekade, i skäl 16 i det angripna beslutet, att ”[a]ndra faktorer peka[de] på att det [var] sannolikt att den dumpning som förorsaka[de] unionsindustrin väsentlig skada inte [skulle] komm[a] att uppstå på nytt om åtgärderna avskaffa[de]s”. Rådet preciserades att ”[f]ortsatta antisubventionsåtgärder mot Indien och antidumpningsåtgärder mot Kina och andra länder [skulle] komm[a] att fortsätta att till viss del skydda unionsindustrin”.

137    Det kan i detta hänseende konstateras att rådet vid tribunalen har erkänt att det begick ett misstag när det, i skäl 16 i det angripna beslutet, nämnde existensen av antidumpningsåtgärder i förhållande till andra länder än Kina, eftersom dessa åtgärder inte existerade.

138    Vidare har rådet inte angett skälen till varför existensen av vissa handelspolitiska skyddsåtgärder gjorde det möjligt att dra slutsatsen att det inte hade visats att det var sannolikt att skadan skulle återkomma.

139    Rådets påstående, i skäl 16 i det angripna beslutet, att unionens industri var tillräckligt skyddad, saknar således motivering.

–       Tilldelning till andra företag för det fall åtgärderna upphör

140    Rådet angav, i slutet av skäl 16 i det angripna beslutet, att ”[d]et tidigare mönstret på denna marknad peka[de] även på att det snarare [var] tredjelandsimporten än EU-produktionen som helt eller delvis skulle förskjutas om exporterna från Indien, Thailand och Taiwan ökade”.

141    Som sökandena påpekade vid förhandlingen, är detta påstående från rådet inte tillräckligt motiverat, eftersom enbart en hänvisning till ”[d]et tidigare mönstret på denna marknad” inte gör det möjligt för tribunalen att kontrollera huruvida rådets påstående var välgrundat, ens i ljuset av bakgrunden till antagandet av det angripna beslutet (se punkt 117 ovan). Det kan således konstateras att motivering saknas på denna punkt.

–       Slutsats avseende prövningen av huruvida det var sannolikt att skadan skulle återkomma

142    Av det ovan anförda följer att rådets analys, i skälen 8–17 i det angripna beslutet, är behäftat med uppenbart felaktiga bedömningar och, i vissa hänseenden, en avsaknad av motivering, eller motstridiga motiveringar.

143    Det angripna beslutet ska emellertid inte ogiltigförklaras om rådets slutsats, i skäl 23 i det angripna beslutet, enligt vilket ”det helt klart inte l[åg] i unionens intresse att förlänga åtgärderna”, inte är behäftat med någon uppenbart felaktig bedömning eller saknar motivering. Enligt artikel 21.1 i grundförordningen ska, även om det fastställs att skadlig dumpning är sannolik, utgång av åtgärdernas giltighet vara möjlig när institutionerna ”med säkerhet kan fastslå att det inte ligger i [unionens] intresse att vidta sådana åtgärder”.

 Undersökningen av unionens intresse i den mening som avses i artikel 21.1 i grundförordningen

144    Undersökningen av unionsintresset enligt artikel 21.1 i grundförordningen kräver en bedömning av de troliga följderna av såväl att de planerade åtgärderna tillämpas som att de inte tillämpas för unionsindustrins intresse och för övriga intressen i fråga, bland annat intressena för de olika parter som nämns i artikel 21 i grundförordningen. Denna bedömning förutsätter en prognos grundad på hypoteser kring framtida händelser som innebär en bedömning av komplicerade ekonomiska förhållanden (dom av den 8 juli 2003, Euroalliages m.fl./kommissionen, T‑132/01, EU:T:2003:189, punkt 47).

145    Rådet analyserade, i det angripna beslutet, unionens intresse enligt följande:

”(18)      Enligt artikel 21.1 i grundförordningen ska fastställandet om huruvida ett ingripande är befogat med hänsyn till unionens intresse fattas på grundval av en helhetsbedömning av alla berörda parters intressen.

(19)      PET‑priserna bestäms av en rad olika faktorer, men det står klart att antidumpningsåtgärderna har medfört ökade kostnader för användarindustrin. Många användare är tappningsföretag och små och medelstora företag som verkar med snäva marginaler och de har påverkats allvarligt av höga PET‑priser under senare år på grund av att PET står för en avgörande andel av deras produktionskostnader. Följderna av de höga kostnaderna har varit mest betydande för mindre tappningsföretag som inte har kunnat vältra över de högre priserna på återförsäljare och slutliga konsumenter på grund av sin svaga förhandlingsförmåga. Många gör stora förluster och har förlorat ett betydande antal anställda. I förslaget erkänns att användarnas situation försämras och att EU:s PET‑priser är högre än på andra större marknader. Rådet anser emellertid att det inte har visats att de berörda åtgärderna inte är en bidragande faktor till de förhållandevis höga unionspriserna på PET.

(20)      EU:s PET‑industri är nu i hög grad koncentrerad och i allt högre grad vertikalt integrerad. Den är lönsam och bör kunna vara internationellt konkurrenskraftig.

(21)      Ackumuleringen av åtgärder medför i kombination med den ökade integreringen av PET‑tillverkare och PET‑förpackningsföretag i EU en situation där det saknas rättvisa villkor för oberoende PET‑förpackningsföretag som är föremål för PET till de högsta priserna i hela världen (med tanke på den horisontella effekt som gäller för PET‑priserna), medan de viktigaste konkurrenterna i tredjeländerna har tillgång till PET till lägre priser.

(22)      PET‑användarna har mycket begränsade källor till leverans utanför EU, eftersom det även finns gällande åtgärder mot importer med ursprung i andra tredjeländer.

(23)      Rådet konstaterar att det helt klart inte ligger i unionens intresse att förlänga åtgärderna eftersom kostnaderna för importörer, användare och konsumenter inte står i proportion till fördelarna för unionsindustrin.”

146    Sökandena har, med stöd av kommissionen, erinrat om att artikel 21.1 i grundförordningen kräver att särskild hänsyn tas till behovet av att undanröja den snedvridning av handeln som följer av skadevållande dumpning och till behovet av att återställa en effektiv konkurrens. I det angripna beslutet nämns inte ens denna möjlighet, till skillnad från i genomförandeförordning nr 461/2013, och endast intressena för PET‑användare i unionen behandlas, varvid bortses från intressena för oberoende importörer, tillhandahållare av råvaror och återvinnare av PET‑plast, vilka intressen undersöktes av kommissionen i förslaget till antidumpningstullar. I repliken har sökandena erinrat om att rådets slutsats att någon skadevållande dumpning inte skulle återkomma för det fall åtgärderna inte förnyades är uppenbart felaktig.

147    Vad närmare gäller intressena för PET‑användare i unionen, har sökandena påpekat att de tre uppgifter som rådet fastställde, i skälen 19–22 i det angripna beslutet, motsades av rådet i skälen 234, 249 och 252–260 i genomförandeförordning nr 461/2013, som grundar sig på kommissionens analys. Kommissionen har vidare påpekat att det ankom på rådet att faktiskt styrka att det inte låg i unionens intresse att tillämpa de ifrågasatta antidumpningsåtgärderna.

148    Rådet har, med stöd av de privata intervenienterna, svarat att det, i det angripna beslutet, detaljerat undersökte frågan om skadevållande dumpning för unionsindustrin, särskilt i skäl 4 avseende import från Indonesien och Malaysia och i skälen 5, 12, 15 och 16 avseende Indien, Thailand och Taiwan. Rådet uppfyllde således sin skyldighet att bedöma alla berörda intressen i deras helhet och åsidosatte inte artikel 21.1 i grundförordningen. När det gäller den påstått uppenbara felaktiga bedömningen har rådet och de privata intervenienterna erinrat om att det ansågs vara omöjligt att unionsindustrin skulle lida skada om de ifrågasatta antidumpningsåtgärderna upphörde och att rådet beaktade denna slutsats vid sin bedömning av unionens intresse, i enlighet med artikel 21 i grundförordningen.

149    Vad närmare gäller intressena för PET‑användare i unionen, har rådet påpekat att sökandena inte har bestritt den höga nivån på PET‑priser i unionen, eller den mycket begränsade karaktären av dessa användares inköpskällor. Sökandena har däremot bestritt det sätt på vilket rådet bedömde dessa faktiska omständigheter och de slutsatser som det drog av dessa. Denna bedömning är emellertid varken behäftad med en uppenbart felaktig bedömning eller orimlig. De faktiska omständigheter på vilka denna bedömning grundar sig är inte heller uppenbart felaktiga. De privata intervenienterna har tillagt att rådets bestridanden avseende unionsindustrin nödvändigtvis gäller råvaruproducenternas intressen. De har även understrukit att rådet fokuserade på användarnas situation, eftersom slutanvändarna utgör unionens främsta intresse (utöver PET‑tillverkarna) som visade sig under översynen. Varken importörer eller industrin för återvinning av PET‑plast deltog, eller inkom med yttranden, under översynen. De privata intervenienterna har även insisterat på det särskilda problemet med förlust av anställda bland tappningsföretagen samt små och medelstora företags specifika problem.

150    Slutligen har rådet, beträffande bedömningen i genomförandeförordning nr 461/2013, gjort gällande att bedömningen omfattades av ett annat förfarande och avsåg andra faktiska omständigheter. Denna förordning har vidare inte underställts tribunalens prövning.

151    Det ska i detta hänseende påpekas att rådet och de privata intervenienterna själva har erkänt att slutsatsen i skäl 23 i det angripna beslutet, om att det helt klart inte ligger i unionens intresse att förlänga åtgärderna, grundar sig på rådets slutsatser att den väsentliga skadan sannolikt inte skulle komma att återkomma om åtgärderna tilläts att upphöra att gälla (skäl 17) eller, åtminstone, att någon sådan sannolikhet inte hade visats (skäl 5).

152    Rådet hänvisade nämligen i huvudsak till skälen 8–17 i det angripna beslutet när det, i skäl 20 i detta beslut, erinrade om att unionens PET‑industri ”[va]r lönsam och b[orde] kunna vara internationellt konkurrenskraftig”. Rådets påstående i skäl 19 i det angripna beslutet, att ”det st[od] klart att antidumpningsåtgärderna ha[de] medfört ökade kostnader för användarindustrin”, grundade sig nödvändigtvis på konstaterandet, i skäl 14, att ”[p]risnivåerna i EU jämfört med andra länder [va]r högre än på andra större marknader på grund av att dessa långvariga åtgärder tillämpa[de]s”.

153    Som har angetts i punkt 142 ovan är rådets analys av sannolikheten beträffande risken för en skada behäftad med en uppenbart felaktig bedömning och saknar på vissa punkter motivering, eller är behäftad med motstridiga motiveringar. Dessa felaktigheter påverkar således även rådets slutsats avseende unionens intresse av att bibehålla de ifrågasatta antidumpningsåtgärderna.

 Slutsats avseende ogiltighetstalan

154    Mot denna bakgrund ska talan, utan att det är nödvändigt att pröva sökandenas första och tredje grund, bifallas på den andra grunden och det angripna beslutet delvis ogiltigförklaras, i det att det är behäftat med en uppenbart felaktig bedömning och motiveringsfel som påverkar analysen av både sannolikheten att skadan skulle återkomma om de ifrågasatta antidumpningstullarna inte förnyas och unionens intresse av att dessa tullar bibehålls.

2.     Skadeståndstalan

155    Tribunalens behörighet på området utomobligatoriskt ansvar stadgas i artiklarna 268 FEUF och artikel 340 andra och tredje styckena FEUF. Av den sistnämnda bestämmelsen följer att unionen ska ersätta skada, som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar.

156    Av fast rättspraxis följer att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF, för rättsstridigt handlande av dess institutioner eller organ förutsätter att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs unionsinstitutionen eller unionsorganet till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan det påstådda handlandet och den åberopade skadan (dom av den 29 september 1982, Oleifici Mediterranei/EEG, 26/81, EU:C:1982:318, punkt 16, och dom av den 14 december 2005, Beamglow/parlamentet m.fl., T‑383/00, EU:T:2005:453, punkt 95).

157    I förevarande mål har sökandena gjort gällande att de tre villkoren är uppfyllda, vilket rådet har bestritt.

158    Innan tribunalen prövar huruvida de villkor för unionens ansvar om vilka det erinrats i punkt 156 är uppfyllda i förevarande mål, ska räckvidden av sökandenas yrkande klargöras.

 Räckvidden av sökandenas yrkande

159    Enligt rättspraxis utgör artikel 268 FEUF inget hinder mot att väcka talan vid domstol för att få fastställt ansvar för en omedelbart förestående skada som kan förutses med tillräcklig säkerhet, även om skadans storlek ännu inte kan bedömas exakt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2000, Camar och Tico/kommission och rådet, T‑79/96, T‑260/97 och T‑117/98, EU:T:2000:147, punkterna 192 och 193 samt där angiven rättspraxis).

160    I förevarande fall väckte sökandena skadeståndstalan den 14 augusti 2013, det vill säga ungefär två och en halv månad efter datumet för ikraftträdandet av det angripna beslutet, och gjorde gällande att de led en skada sedan detta datum som följde av ett allvarligt åsidosättande av högre rättsliga bestämmelser om skydd för unionsindustrin.

161    Enligt sökandena är den påstådda skadan av dubbel karaktär.

162    Den första typen av skada följer av den omständigheten att sökandena, efter det angripna beslutet, var tvungna att behålla sina försäljningspriser i unionen på nivåer som inte var lönsamma, för att rivalisera med import från Indien, Taiwan och Thailand som var föremål för dumpning. Sökandena fortsätter att förlora marknadsandelar till förmån för indiska, taiwanesiska och thailändska tillverkare. Denna skada består i skillnaden mellan deras vinst före räntor, skatter och amorteringar (nedan kallad Ebita) uppskattad för perioden (delvis framtida vid den tidpunkt då talan väcktes) från juni 2013 till maj 2014 och den Ebita som redan hade realiserats under denna (förflutna) period från april 2012 till mars 2013. Sökandena lämnade, som bilaga till ansökan, en beräkning av den uppskattade skadan och bad tribunalen att, i ett senare skede i förfarandet, få uppdatera deras upplysningar och beräkningar. Enligt sökandena hade en sådan möjlighet tidigare godtagits av tribunalen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 1998, Coldiretti m.fl./rådet och kommissionen, T‑149/96, EU:T:1998:228, punkterna 49 och 50).

163    Den andra typen av skada, som kort nämns i ansökan, följer av den omständigheten att sökandena skulle ha varit tvungna att säga upp personal eller stänga fabriker i unionen till följd av det angripna beslutet. I bilaga till ansökan har sökandena nämnt en nära förestående stängning av en fabrik som tillhör UAB Indorama Polymers Europe UK i Förenade kungariket och en fabrik [hemligt].(2) I repliken begärde Lotte Chemical UK även återbetalning av kostnaderna för stängning av en PTA-fabrik, vilken skulle vara knuten till stängningen av fabriken som tillhör UAB Indorama Polymers Europe UK i Förenade kungariket.

164    Sammanlagt uppgår sökandenas skada, enligt de ursprungliga beräkningar som anges i ansökan och repliken, till [hemligt] för Cepsa Química, [hemligt] för Equipolymers, [hemligt] för Indorama Group (som omfattar fyra av sökandena, nämligen Indorama Ventures Poland, UAB Indorama Polymers Europe, UAB Orion Global pet och Ottana Polimeri), [hemligt] och [hemligt] för Lotte Chemical UK, [hemligt] för M & G Polimeri Italia, [hemligt] för Novapet och [hemligt] för UAB Neo Group.

165    Inom ramen för justeringen av deras skadeståndsanspråk (se punkt 28 ovan) har sju av sökandena – nämligen Cepsa Química, Indorama Ventures Poland, Lotte Chemical UK, Ottana Polimeri, UAB Neo Group, UAB Indorama Polymers Europe och UAB Orion Global pet – återkallat sina yrkanden om skadestånd för förluster som de lidit (första typen av påstådd skada). Detta yrkande vidhölls endast av tre av sökandena – nämligen Equipolymers, M & G Polimeri Italia och Novapet – och endast för en niomånadersperiod från juni 2013 till februari 2014. Sökandena har förklarat att denna begränsning var motiverad av ikraftträdandet av kommissionens genomförandebeslut 2014/109/EU av den 4 februari 2014 om upphävande av kommissionens beslut 2000/745/EG om godtagande av åtaganden som gjorts i samband med antidumpningsförfarandet och antisubventionsförfarandet rörande import av visst slags polyetentereftalat med ursprung i bland annat Indien (EUT L 59, 2014, s. 35). Enligt sökandena hade upphävandet genom detta beslut av de åtaganden avseende minimipriser som beviljats flera indiska exporterande tillverkare från den 1 mars 2014 orsakat en betydande minskning av importen av PET‑plast från Indien till unionen.

166    När det gäller den andra typen av påstådd skada – nämligen kostnaderna för stängning av vissa fabriker – har yrkandet endast vidhållits av UAB Indorama Polymers Europe och Lotte Chemical UK, och detta endast för de skador av stängningen som registrerats för år 2013.

167    Vidare har sökandena, för de båda typerna av påstådda skador, erkänt att en del skulle kunna tillskrivas de förluster som uppkommit till följd av import från Indonesien och Malaysia och inte de olagligheter som angavs i det angripna beslutet. Under dessa omständigheter har de endast yrkat ersättning för 77 procent av förlusterna och de påstådda kostnaderna för stängning.

168    Slutligen har sökandena, beträffande CPME, preciserat att denna i egenskap av sammanslutning inte hade lidit någon skada.

169    Av detta följer att skadeståndsyrkandena delvis har vidhållits enbart av följande av sökandena: Equipolymers, M & G Polimeri Italia, Novapet, UAB Indorama Polymers Europe et Lotte Chemical UK.

170    Det ska således prövas huruvida dessa yrkanden uppfyller de tre villkor för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar som tribunalen har erinrat om i punkt 156 ovan.

171    Enligt rättspraxis ska skadeståndsanspråken, när ett av dessa villkor inte är uppfyllt, ogillas, utan att det är nödvändigt att pröva huruvida de övriga villkoren är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 1994, KYDEP/rådet och kommissionen, C‑146/91, EU:C:1994:329, punkt 81, och dom av den 20 februari 2002, Förde-Reederei/rådet och kommissionen, T‑170/00, EU:T:2002:34, punkt 37). Unionsdomstolen är vidare inte skyldig att pröva villkoren i någon viss bestämd ordning (dom av den 9 september 1999, Lucaccioni/kommissionen, C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkt 13).

172    Tribunalen anser att villkoret avseende direkt orsakssamband mellan det omtvistade beteendet och den påstådda skadan ska prövas först.

 Direkt orsakssamband

173    Enligt fast rättspraxis måste den påstådda skadan ha ett tillräckligt direkt samband med det omtvistade beteendet, det vill säga beteendet måste vara den avgörande orsaken till skadan (dom av den 4 oktober 1979, Dumortier m.fl./rådet, 64/76, 113/76, 167/78, 239/78, 27/79, 28/79 och 45/79, EU:C:1979:223, punkt 21, se, även, dom av den 10 maj 2006, Galileo International Technology m.fl./kommissionen, T‑279/03, EU:T:2006:121, punkt 130 och där angiven rättspraxis). Det ankommer på sökanden att bevisa att det finns ett orsakssamband mellan det påstådda felet och den åberopade skadan (se dom av den 30 september 1998, Coldiretti m.fl./rådet och kommissionen, T‑149/96, EU:T:1998:228, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

174    Det ska i förevarande mål prövas huruvida sökandena har visat att de båda typerna av påstådda skador (se punkterna 162 och 163 ovan) följde på ett tillräckligt direkt sätt av det fel som begåtts.

 Equipolymers, M & G Polimeri Italias och Novapets förluster

175    Sökandena har inom ramen för justeringen av deras skadeståndsyrkanden, grundad på faktiska uppgifter, jämfört uppgifterna avseende niomånadersperioden efter det angripna beslutets ikraftträdande (från juni 2013 till februari 2014) med uppgifterna avseende niomånadersperioden direkt före detta ikraftträdande (från september 2012 till maj 2013).

176    Sökandena har påpekat att import från Indien, Taiwan och Thailand, uttryckt i en procentandel av unionens konsumtion, som var cirka 2 119 425 ton under de båda granskade perioderna, hade ökat från cirka 3,8 procent under perioden från september 2012 till maj 2013 till 5,6 procent under perioden från juni 2013 till februari 2014. Priset på import från dessa tre länder minskade med 88 euro/ton mellan dessa båda perioder, från 1 202 euro/ton under perioden från september 2012 till maj 2013 till 1 114 euro/ton under perioden från juni 2013 till februari 2014. Enligt sökandenas uppfattning är det således uppenbart att det olagliga upphörandet av de ifrågasatta antidumpningstullarna medförde en omedelbar och avsevärd ökning av import från Indien, Taiwan och Thailand, samt ett betydande minskning av priserna, vilket fick en negativ verkan för sökandenas resultat.

177    Sökandena har uppskattat att den skada som är knuten till förlusterna till följd av det angripna beslutet motsvarar 77 procent av skillnaden mellan den Ebita som realiserats under perioden från september 2012 till maj 2013 och den Ebita som realiserats under perioden från juni 2013 till februari 2014. Enligt sökandena utgör Ebita den lämpligaste uppgiften för att fastställa den skada som följer av det angripna beslutet. Denna indikator grundar sig nämligen i huvudsak på vinster och driftskostnader och beaktar inte andra potentiella källor till förlust (eller vinst), såsom kapitalutgifter eller kostnader för stängning av fabriker. Vidare kan Ebita lätt kontrolleras per månad genom sökandenas förvaltningssystem.

178    Sökandena har även preciserat att priset på de främsta råvarorna, som skulle kunna påverka Ebita, minskade något mellan de båda beaktade perioderna och har således inte fått några negativa verkningar på unionsindustrins Ebita -resultat.

179    Mot bakgrund av dessa preciseringar har Equipolymers yrkat betalning av ett belopp på [hemligt] för skadestånd (i stället för det ursprungliga beloppet på [hemligt], M & G Polimeri Italia ett belopp på [hemligt] (i stället för det ursprungliga beloppet på [hemligt]) och Novapet ett belopp på [hemligt] (i stället för det ursprungliga beloppet på [hemligt]).

180    För det första har rådet påpekat att sökandena, i sin justering av skadeståndsyrkandet, justerat detta yrkande, såsom det ursprungligen hade definierats. I ansökan hade de nämligen gjort gällande en utebliven vinst till följd av det angripna beslutet – vilken inbegrep de förluster som de lidit för att bibehålla marknadsandelarna trots importen – medan de, i justeringen, endast har hänfört sig till den förlust av verksamhet som de lidit. Sökandena behöll emellertid samma metodologi för att beräkna dessa båda typer av förluster – nämligen en jämförelse av Ebita för de båda perioderna – vilket visar att den har brister. Vidare kan inte, enligt rådet, den rättspraxis som tillåter en viss flexibilitet avseende en framtida skada eller omöjligheten att beräkna skadan utvidgas till att gälla den metod (eller de ändringar som gjorts av en förutbestämd metod) som ska användas för att utföra denna beräkning.

181    För det andra har rådet gjort gällande att Ebita kan påverkas av andra faktorer än det angripna beslutet och mäter inte förlusten av verksamhet, utan företagens lönsamhet. Dessutom har sökandena jämfört de Ebita som konstaterats vid olika perioder under året (från september 2012 till maj 2013 och från juni 2013 till februari 2014), vilket går utöver en enkel justering och snedvrider analysen, eftersom efterfrågan på PET‑plast är större vissa månader än andra.

182    För det tredje anser rådet att återkallandet av skadeståndsyrkandena för merparten av sökandena visar att de sistnämnda inte kunnat styrka att det förekommit en skada och att de förluster som lidits av de tre av sökandena som har vidhållit sina yrkanden inte beror på det angripna beslutet, utan på andra faktorer. Uppgifterna från Europeiska unionens statistikkontor (Eurostat) visar att importen från Indien, Taiwan och Thailand minskade år 2014 och år 2015, vilket förklarar sökandenas begränsning av deras skadeståndsyrkande till perioden från juni 2013 till februari 2014.

183    Slutligen anser rådet att minskningen av priset på de främsta råvarorna, om den åtföljts av en minskning av PET‑priserna, kan ha påverkat Ebita:s resultat vilka inte har bedömts av sökandena.

184    Det ska inledningsvis påpekas att det ursprungliga fastställandet av den skada som sökandena påstår sig ha lidit i form av förluster till följd av det angripna beslutet (den första påstådda skadan) grundade sig, delvis, på en uppskattning beträffande perioden från juni 2013 till maj 2014 (se punkt 162 ovan). Denna beräkning inbegrep en uppskattning av de förluster på grund av den skadevållande dumpning som kunde förväntas till följd av det olagliga antagandet av det angripna beslutet. Denna uppskattning grundade sig på kommissionens analys år 2000, vid den tidpunkt då de ifrågasatta antidumpningstullarna för första gången hade tillämpats. Kommissionen konstaterade nämligen, i sin förordning (EG) nr 1742/2000 av den 4 augusti 2000 om införande av en preliminär antidumpningstull på import av visst slags polyetentereftalat med ursprung i Republiken Indien, Republiken Indonesien, Malaysia, Republiken Korea, Taiwan och Konungariket Thailand (EGT L 199, 2000, s. 48), att unionsindustrin hade blivit tvungen att kraftigt sänka priserna och lägga dem på samma nivå som priserna för den dumpade importen för att återvinna förlorade marknadsandelar, vilket har medfört en förlust med 15 procent av nettoomsättningen. En annan variabel som sökandena har använt för beräkningen grundade sig på en uppskattning av ökningen av import från de ifrågasatta länderna som kommissionen gjort i sitt förslag till förordning. Således hade inte förekomsten av en skada till följd av det olagliga antagandet av det angripna beslutet visats av sökandena på grundval av faktiska uppgifter.

185    Denna uppskattning ersattes av en beräkning av skadan som sökandena gjorde i deras justering på grundval av den Ebita som faktiskt konstaterats under perioden från juni 2013 till februari 2014.

186    Således ska yrkandena prövas såsom de har preciserats inom ramen för denna justering.

187    Det kan i detta hänseende konstateras att de uppgifter som sökandena har lämnat inom ramen för justeringen inte gör det möjligt att tillräckligt påvisa förekomsten av ett orsakssamband mellan det olagliga antagandet av det angripna beslutet och de påstådda förlusterna.

188    Som rådet har understrukit har sökandena nämligen inte, vid minskningen av deras Ebita, särskilt den del som orsakats av ökningen av importen till låga priser till följd av det olagliga antagandet av angripna beslutet från den del som följde av andra faktorer som kunde orsaka eller medföra en minskning av denna enhetliga ekonomiska indikator. Ebita kan ha påverkats av andra faktorer än det angripna beslutet, i synnerhet förändringen av försäljningspraxis, konkurrensen mellan unionstillverkare och konkurrensen mellan deras produkter samt import från andra länder än Indien, Taiwan, Thailand, Malaysia och Indonesien. Det kan i detta hänseende konstateras, liksom rådet har gjort, att import från Indien, Taiwan och Thailand under perioden från juni 2013 till februari 2014 endast representerade 5,6 procent av unionens konsumtion och importen från Malaysia och Indonesien representerade 1,72 procent.

189    Av detta följer att sökandena inte har visat förekomsten av ett direkt och tillräckligt orsakssamband som kan medföra ansvar för unionen.

 Kostnader för stängning av vissa fabriker som uppkommit för UAB Indorama Polymers Europe och Lotte Chemical UK

190    Som tribunalen har erinrat om i punkt 163 ovan, har sökandena i ansökan kortfattat gjort gällande att de även varit tvungna att säga upp personal eller stänga fabriker i unionen till följd av det angripna beslutet.

191    Sökandena har, i deras justering, begränsat deras yrkande om skadestånd i detta hänseende till UAB Indorama Polymers Europes kostnader, på grund av stängningen av dess fabrik i Förenade kungariket, och Lotte Chemical UK:s kostnader, på grund av stängningen av dess PTA-fabrik. Vidare har sökandena (såsom angetts i punkt 167 ovan) endast begärt 77 procent av dessa kostnader, eftersom en del av dessa, enligt sökandena, beror på import från Malaysia och Indonesien. Mot denna bakgrund har UAB Indorama Polymers Europe begärt ett belopp på [hemligt] (i stället för [hemligt] och Lotte Chemical UK ett belopp på [hemligt] (i stället för [hemligt]).

192    Rådet har tillbakavisat att det skulle föreligga ett sådant orsakssamband. Vidare har rådet, i sitt yttrande beträffande sökandenas justering av skadeståndsyrkandena, gjort gällande att de yrkanden som har vidhållits inte kan tas upp till sakprövning mot bakgrund av artikel 84 i rättegångsreglerna, eftersom de framställts försent, nämligen i repliken beträffande Lotte Chemical UK och i justeringen vad gäller UAB Indorama Polymers Europe.

193    Det kan således, när det gäller huruvida yrkandena är välgrundade, i detta hänseende konstateras, liksom rådet har gjort, att sökandena för att styrka ett orsakssamband mellan den påstådda skadan och det omtvistade beteendet i ansökan och i repliken begränsade sig till att inge pressmeddelanden eller brev där det förklarades att stängningen av fabrikerna berodde på det angripna beslutet. Dessa handlingar, som sökandena själva har upprättat, visar emellertid inte att stängningen av dessa fabriker beror på det angripna beslutet, eftersom inget indicium eller någon uppgift har lämnats till stöd för detta. Beträffande UAB Indorama Polymers Europes fabrik i Förenade kungariket, anges i själva lydelsen i meddelandet om dess stängning inte att denna beror på det angripna beslutet, utan på minskning av marginalerna och ökning av konkurrensen, särskilt från Asien. Som rådet har understrukit har emellertid import från Sydkorea, som även befinner sig i Asien, ökat under den berörda perioden och kan mycket väl ligga till grund för stängningen av fabriken. Dessutom har sökandena, när det gäller Lotte Chemical UK:s PTA-fabrik, inte påstått att stängningen av denna direkt beror på det olagliga antagandet av det angripna beslutet, utan de har begränsat sig till att hävda att ”ett av huvudskälen” till denna stängning är stängningen av UAB Indorama Polymers Europes PET‑fabrik i Förenade kungariket.

194    Sökandena har i justeringen av skadeståndsyrkandena inte ingett några ytterligare bevis för att fastställa detta orsakssamband. Sökandena begränsade sig nämligen till att inge UAB Indorama Polymers Europes och Lotte Chemical UK:s konsoliderade redovisningar för att visa kostnaderna i samband med uppsägningarna som låg till grund för deras yrkanden, utan att lämna någon annan uppgift som gjorde det möjligt att fastställa ett orsakssamband mellan de påstådda skadorna och de omstridda olagligheterna.

195    Under dessa omständigheter ska sökandenas yrkanden avseende UAB Indorama Polymers Europes och Lotte Chemical UK:s stängningskostnader ogillas, utan att det behöver prövas huruvida dessa yrkanden, såsom rådet har gjort gällande, framställdes för sent i förfarandet, i strid med artikel 84 i rättegångsreglerna.

196    Av det ovan anförda följer att sökandena inte har visat något direkt och tillräckligt orsakssamband som kan medföra ansvar för unionen.

 Slutsatser avseende skadeståndsyrkandena

197    Eftersom det, enligt ovan i punkt 171 nämnda rättspraxis, räcker att ett av villkoren för unionens ansvar inte är uppfyllt för att skadeståndsyrkandet ska ogillas, ska sökandenas skadeståndsyrkanden ogillas i deras helhet, utan att det behöver prövas huruvida villkoren avseende förekomsten av en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättssubjekt rättigheter och avseende förekomsten av en skada är uppfyllda.

 Rättegångskostnader

198    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna ska vardera parten bära sina rättegångskostnader, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Tribunalen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare ska ersätta en del av en annan deltagares rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader.

199    Rådet har tappat målet i den del det avser sökandenas yrkande om ogiltigförklaring och sökandena har tappat målet i den del det avser deras skadeståndsyrkanden. Således ska sökandena och rådet bära sina egna rättegångskostnader, med undantag för dem som avses i punkt 200 nedan.

200    De privata intervenienterna ska, utöver sina egna rättegångskostnader, ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för sökandena med anledning av deras intervention, i enlighet med vad som yrkats av sökandena.

201    Kommissionen ska bära sina egna rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1)      Rådets genomförandebeslut 2013/226/EU av den 21 maj 2013 om avvisande av förslaget till rådets genomförandeförordning om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av visst slags polyetentereftalat med ursprung i Indien, Taiwan och Thailand till följd av en översyn vid giltighetstidens utgång enligt artikel 11.2 i förordning (EG) nr 1225/2009 och om avslutande av översynen vid giltighetens utgång av import av visst slags polyetentereftalat med ursprung i Indonesien och Malaysia – i den mån som förslaget skulle införa en slutgiltig antidumpningstull på import av visst slags polyetentereftalat med ursprung i Indien, Taiwan och Thailand – ogiltigförklaras, i den del rådet avvisade förslaget att införa en slutgiltig antidumpningstull på import med ursprung i Indien, Taiwan och Thailand och avslutade översynen beträffande import av polyetentereftalat (PET‑plast) från dessa tre länder.

2)      Skadeståndsyrkandena ogillas.

3)      Committee of Polyethylene Terephthalate (PET) Manufacturers in Europe (CPME), Cepsa Química, SA, Equipolymers Srl, Indorama Ventures Poland sp. z o.o., Lotte Chemical UK Ltd, M & G Polimeri Italia SpA, Novapet, SA, Ottana Polimeri Srl, UAB Indorama Polymers Europe, UAB Neo Group och UAB Orion Global pet ska bära sina egna rättegångskostnader, med undantag för de rättegångskostnader som avses i punkt 5 nedan.

4)      Europeiska unionens råd ska bära sina egna rättegångskostnader.

5)      European Federation of Bottled Waters (EFBW), Caiba, SA, Coca-Cola Enterprises Belgium (CCEB), Danone, Nestlé Waters Management & Technology, Pepsico International Ltd och Refresco Gerber BV ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta sökandenas rättegångskostnader som uppkommit med anledning av deras intervention.

6)      Europeiska kommissionen ska bära sina egna rättegångskostnader.

Kanninen Pelikánová Buttigieg

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 5 april 2017.

Underskrifter

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Förfarandet och parternas yrkanden

Rättslig bedömning

1.  Talan om ogiltigförklaring

Den andra grunden: En uppenbart felaktig bedömning och ett åsidosättande av artikel 11.2 och artikel 21.1 i grundförordningen

Den analys som rådet ska göra på grundval av artikel 11.2 i grundförordningen och räckvidden av tribunalens kontroll av det angripna beslutet

Prövningen av huruvida det är sannolikt att en skada återkommer i den mening som avses i artikel 11.2 i grundförordningen

–  Förekomsten av positiva ekonomiska indikationer, bland annat ökning av priser på PET plast

–  Den obetydliga importvolymen från Indien, Taiwan och Thailand under översynsperioden

–  De som faktiskt gynnats av åtgärderna i fråga om marknadsandelar

–  Avsaknad av prisunderskridande under översynsperioden

–  Den obetydande volymen import från Indien, Taiwan och Thailand för det fall åtgärderna upphör

–  Tillräckligt skydd för unionens industri genom andra handelspolitiska skyddsåtgärder

–  Tilldelning till andra företag för det fall åtgärderna upphör

–  Slutsats avseende prövningen av huruvida det var sannolikt att skadan skulle återkomma

Undersökningen av unionens intresse i den mening som avses i artikel 21.1 i grundförordningen

Slutsats avseende ogiltighetstalan

2.  Skadeståndstalan

Räckvidden av sökandenas yrkande

Direkt orsakssamband

Equipolymers, M & G Polimeri Italias och Novapets förluster

Kostnader för stängning av vissa fabriker som uppkommit för UAB Indorama Polymers Europe och Lotte Chemical UK

Slutsatser avseende skadeståndsyrkandena

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: engelska.

1      Förteckningen över övriga sökandeparter har endast bilagts den version som delgetts parterna.

2            Hemliga uppgifter dolda.