TRIBUNALENS BESLUT (avdelningen för överklaganden)
den 8 oktober 2015
Mål T‑464/14 P
Risto Nieminen
mot
Europeiska unionens råd
“Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Befordringsförfarandena åren 2010 och 2011 – Beslut att inte befordra klaganden till lönegrad AD 12 – Rätt till en rättvis rättegång – Rätten till försvar – Omfattningen av domstolsprövningen i första instans – Uppenbart oriktig bedömning – Det inte har skett felaktig rättstillämpning och bevisningen har inte missuppfattats – Uppenbart att överklagandet helt saknar rättslig grund”
Saken: Överklagande av den dom som Europeiska unionens personaldomstol (andra avdelningen) meddelade den 10 april 2014 i målet Nieminen/rådet (F 81/12, REUP, EU:F:2014:50), med yrkande om att den domen ska upphävas.
Avgörande: Överklagandet ogillas. Risto Nieminen ska ersätta rättegångskostnaderna.
Sammanfattning
1. Överklagande – Grunder – Tribunalens kontroll av personaldomstolens bedömning av bevisningen – Ej möjlig utom vid missuppfattning
(Artikel 257.3 FEUF; domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.1)
2. Överklagande – Grunder – Tribunalens kontroll av personaldomstolens beslut att inte förordna om åtgärder för processledning eller bevisupptagning – Räckvidd
(Domstolens stadga, bilaga I, artikel 11)
3. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
4. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd – Beaktande av betygsrapporter – Andra faktorer som kan beaktas
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
5. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Procedur – Skyldighet att jämföra samtliga befordringsbara tjänstemän – Räckvidd
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
1. Överklagande till tribunalen är, enligt artikel 257.3 FEUF och artikel 11.1 i bilaga I till domstolens stadga, begränsat till rättsfrågor. Personaldomstolen är nämligen ensam behörig att dels fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels bedöma de faktiska omständigheterna, såvida inte bevisningen har missuppfattats. Bedömningen av de faktiska omständigheterna är därför inte, utom då personaldomstolen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av tribunalen i målet om överklagande. När personaldomstolen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är tribunalen endast behörig att pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsliga följder därav som personaldomstolen har fastställt.
(se punkterna 26 och 35)
Hänvisning till
Tribunalen: dom 16 september 2013, Bouillez/rådet, T‑31/13 P, REGP, EU:T:2013:521, punkterna 34 och 49 och där angiven rättspraxis, och dom 20 september 2013, Van Neyghem/rådet, T‑113/13 P, REGP, EU:T:2013:568, punkt 31 och där angiven rättspraxis
2. Personaldomstolen förfogar i princip över ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller huruvida det är ändamålsenligt att begära in handlingar eller andra upplysningar som behövs för att avgöra målet. Huruvida handlingarna i målet ska anses ha bevisvärde omfattas av personaldomstolens självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna, som inte omfattas av tribunalens prövning inom ramen för överklagandet, utom i fall då den bevisning som lagts fram vid personaldomstolen har missuppfattats eller när det framgår av handlingarna i målet att de av personaldomstolen fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga.
(se punkt 27)
Hänvisning till
Domstolen: dom 16 juli 2009, Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland/kommissionen, C‑385/07 P, REG, EU:C:2009:456, punkt 163 och där angiven rättspraxis
3. Tillsättningsmyndigheten förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid jämförelsen av kvalifikationerna hos de befordringsbara tjänstemännen, och unionsdomstolens kontroll är begränsad till frågan huruvida tillsättningsmyndigheten har hållit sig inom gränser som inte kan kritiseras och att den inte uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, med beaktande av de metoder och medel som administrationen har använt sig av vid sin bedömning. Unionsdomstolen kan därför inte ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning av tjänstemännens kvalifikationer med sin egen.
För att den ändamålsenliga verkan av det utrymme för skönsmässig bedömning som lagstiftaren avsett att ge tillsättningsmyndigheten ska bevaras, kan unionsdomstolen inte ogiltigförklara ett beslut enbart av det skälet att de bedömer att de föreliggande faktiska omständigheterna ger upphov till trovärdiga tvivel beträffande tillsättningsmyndighetens bedömning eller till och med att de styrker att det gjorts en oriktig bedömning. Det ankommer således inte på unionsdomstolen att göra en ingående omprövning av samtliga befordringsbara kandidaters akter för att försäkra sig om att den delar tillsättningsmyndighetens slutsats. Detta skulle gå utöver unionsdomstolens uppgift, nämligen en laglighetsprövning, och skulle innebära att den ersatte tillsättningsmyndighetens bedömning av de befordringsbara kandidaternas kvalifikationer med sin egen. Det stora utrymme för skönsmässig bedömning som administrationen således tillerkänns begränsas emellertid av skyldigheten att genomföra jämförelsen av kandidaterna med omsorg och opartiskhet, i tjänstens intresse och i enlighet med principen om likabehandling. I praktiken ska granskningen göras på lika grund och utifrån jämförbara informationskällor.
(se punkterna 36 och 37)
Hänvisning till
Domstolen: dom 21 april 1983, Ragusa/kommissionen, 282/81, REG, EU:C:1983:105, punkterna 9 och 13
Tribunalen: dom 15 september 2005, Casini/kommissionen, T‑132/03, REGP, EU:T:2005:324, punkt 52, dom och 15 januari 2014, Stols/rådet, T‑95/12 P, REGP, EU:T:2014:3, punkterna 29–32 och där angiven rättspraxis
4. Tillsättningsmyndighetens skyldighet att enligt artikel 45 i tjänsteföreskrifterna jämföra kvalifikationerna hos de tjänstemän som kan komma i fråga för befordran är ett uttryck för principen om likabehandling av tjänstemän och deras karriärmöjligheter, varvid bedömningen av deras kvalifikationer utgör det avgörande kriteriet. I artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att vid jämförelsen av de befordringsbara tjänstemännens kvalifikationer, ska tillsättningsmyndigheten beakta de rapporter som upprättats om tjänstemännen, andra språk som de använder i arbetet, utöver det språk som de har visat att de har fördjupade kunskaper i, och, i förekommande fall, det ansvar tjänstemannen har. Denna bestämmelse lämnar ett visst utrymme för skönsmässig bedömning till tillsättningsmyndigheten när det gäller vilken vikt som ska fästas vid de tre kriterier som nämns i bestämmelsen då jämförelsen av kvalifikationerna görs. Därvid ska dock likhetsprincipen beaktas.
Tillsättningsmyndigheten kan – för det fall de tjänstemän som kan komma i fråga för befordran har likvärdiga kvalifikationer utifrån de tre kriterier som uttryckligen anges i artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna – i andra hand beakta andra omständigheter, såsom ålder och tjänstetid i lönegraden eller tjänsten. I sådant fall kan sådana kriterier vara av avgörande betydelse då tillsättningsmyndigheten fattar sitt beslut.
(se punkterna 38 och 39)
Hänvisning till
Tribunalen: dom 16 maj 2013, Canga Fano/rådet, T‑281/11 P, REGP, EU:T:2013:252, punkt 43 och där angiven rättspraxis, och dom 15 januari 2014, Stols/rådet, EU:T:2014:3, punkterna 33 och 34 och där angiven rättspraxis
5. Principen om likabehandling av tjänstemän och deras karriärmöjligheter innebär att jämförelsen av de befordringsbara tjänstemännens kvalifikationer enligt artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna ska gälla för samtliga befordringsbara tjänstemän, oavsett vilka tjänster de har. I förordning nr 723/2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda görs inte längre någon åtskillnad mellan å ena sidan tjänster som inte är lingvisttjänster och som innehas av tjänstemän i kategorierna A–D och å andra sidan lingvisttjänster som innehas av tjänstemän i kategorin LA. Genom förordningen har det inrättats en ny karriärstruktur bestående av två tjänstegrupper, nämligen assistenter (AST), som ersätter de tidigare kategorierna C och B, och handläggare (AD), som ersätter den tidigare kategorin A och även lingvistkategorin LA. Då lagstiftaren således har haft för avsikt att slå samman alla handläggare, oavsett om de innehar lingvisttjänster eller andra tjänster, till en enda tjänstegrupp, ankommer det på tillsättningsmyndigheten, som är behörig att besluta om befordran, att göra en enda jämförelse av kvalifikationerna för alla handläggare som kan befordras till en högre lönegrad.
(se punkterna 40 och 41)
Hänvisning till
Tribunalen: dom 19 mars 2003, Tsarnavas/kommissionen, T‑188/01–T‑190/01, REGP, EU:T:2003:77, punkt 121, och dom 15 december 2010, Almeida Campos m.fl./rådet, F‑14/09, REGP, EU:F:2010:167, punkt 35