Överklagande ingett den 7 juni 2021 av Europeiska unionens råd av den dom som tribunalen (sjunde avdelningen) meddelade den 24 mars 2021 i mål T-374/20, KM mot Europeiska kommissionen
(Mål C-357/21 P)
Rättegångsspråk: tyska
Parter
Klagande: Europeiska unionens råd (ombud: M. Bauer och M. Alver)
Övriga parter i målet: KM, Europeiska kommissionen, Europarlamentet
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
bifalla överklagandet och upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal (sjunde avdelningen) meddelade den 24 mars 2021, KM mot kommissionen i mål T-374/20,
pröva målet i sak och ogilla talan, och
förplikta KM att ersätta rådets rättegångskostnader vid tribunalen och vid domstolen.
Grunder och huvudargument
Rådet har anfört fyra grunder till stöd för sitt överklagande.
Den första grunden avser att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning i förbindelse med att den efterlevande maken eller makan till en tidigare tjänsteman vars äktenskap ingåtts innan vederbörande lämnat aktiv tjänst och motsvarande efterlevande till en tidigare tjånsteman vars äktenskap ingåtts efter att vederbörande lämnat aktiv tjänst, behandlades olika vid beviljande av efterlevandepension enligt artikel 18 eller 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Tribunalen prövade emellertid inte om de två situationerna var jämförbara med beaktande av samtliga omständigheter som kännetecknar dessa, särskilt den rättsliga reglering som gäller i respektive situation, mot bakgrund av av syftet och föremålet med den berörda EU-rättsaken. Tribunalen gjorde således en felaktig rättstillämpning när den slog fast att tidpunkten för äktenskapets ingående var den enda omständighet som är avgörande för om artikel 18 eller artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna ska tillämpas, trots att det är motiverat att behandla de två situationerna olika på grund av den väsentliga, faktiska och rättsliga, skillnad mellan rättsställningen för en tjänsteman i aktiv tjänst enligt artikel 35 i tjänsteföreskrifterna och en tidigare tjänsteman.
Rådet har åberopat den andra och tredje grunden i andra hand.
Den andra grunden avser att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning med hänsyn till den domstolskontroll som ska göras av unionslagstiftarens val. Tribunalen hänvisade till att unionslagstiftaren hade ett ”visst” utrymme för skönsmässighet, vilket innebär en skyldighet för tribunalen att pröva om det är orimligt att unionslagstiftaren anser att den särbehandling som införts är lämplig och nödvändig för att nå det eftersträvade målet. Härmed uttalade tribunalen att den medger lagstiftaren ett visst utrymme för skönsmässighet vid utövandet av de befogenheter som tilldelats nämnda lagstiftare på områden där lagstiftarens handlingar kräver både politiska, ekonomiska och sociala beslut och där lagstiftaren ska göra komplexa värderingar och bedömningar, såsom är fallet vad beträffar utformningen av ett system för social trygghet. Det handlar således inte om att få upplyst om en åtgärd som har vidtagits på detta område är den enda möjliga eller den bästa möjliga. Den är nämligen endast rättstridig om den är uppenbart olämlig för att uppnå det mål som de behöriga institutionerna avsåg att uppnå. Då tribunalens prövning var mer omfattande än en prövning av om den berörda åtgärden var uppenbart olämplig ersatte tribunalen lagstiftarens bedömning med sin egen och överskred därmed gränserna för sin prövningsbefogenhet.
Den tredje grunden avser att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den prövade om särbehandlingen var motiverad. Denna prövning är behäftad med felaktig rättstillämpning som tribunalen begick när den slog fast omfattningen av dess kontroll av de beslut som fattats av lagstiftaren. Tribunalen åsidosatte vidare rättspraxis, enligt vilken det ankommer på sökanden att bevisa att en bestämmelse är oförenlig med primärrätten och att det inte är de institutioner som har antagit rättsakten som ska bevisa att den är laglig. Tribunalen gjorde vidare en felaktig rättstillämpning genom att den prövade motiveringen för särbehandlingen med åberopande av rättspraxis med innebörden att ett generellt antagande om bedrägeri inte är tillräckligt för att motivera en åtgärd som strider mot syftena med EUF-fördraget och drog slutsatsen att det i artikjel 20 i i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna har införts ett generellt antagande om bedrägeri vad beträffar äktenskap som har kortare varaktighet än fem år. Av detta följer slutligen, mot bakgrund av den omständigheten att artikel 20 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna inte innehåller ett antagande om bedrägeri eller inte innehåller ett antagande om bedrägeri i förbindelse med ett äktenskap, att den möjlighet som anges i den överklagade domen att motbevisa detta antagande om bedrägeri, är irrelevant i förevarande situation.
Den fjärde grunden avser slutligen att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning och åsidosatte motiveringsskyldigheten beträffande dess konstateranden om åsidosättande av förbudet mot åldersdiskriminiering. I den överklagade domen hänvisade tribunalen alternativt till den efterlevande makens ålder, till tjänstemannens eller den tidigare tjänstemannens ålder och åsidosatte därmed sin motiveringsskyldighet. Konstaterandet att det innebär en särskild olägenhet för personer som har en viss ålder eller som tillhör en viss åldersgrupp, är nämligen beroende av att det kan bevisas att de berörda bestämmelserna påverkar ett betydligt större antal personer med en viss ålder negativt i jämförelse med personer som har en annan ålder. Sådan bevisning förelåg inte i målet. Även om det skulle läggas till grund att det föreligger en särbehandling, som indirekt beror på den tidigare tjänstemannens ålder vid äktenskapets ingående, underlät tribunalen att pröva om nämnda särbehandkling var förenlig med artikel 21.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna 1 och om den uppfyllde de villkor som föreskrivs i artikel 52.1 i denna.
____________
1 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EUT C 326, 2012, s. 391).