FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (femte avdelningen)
den 28 juni 2005(*)
”Gemensamma organisationen av marknaden för socker – Prisreglering – Regionalisering – Underskottsområden – Klassificering av Italien – Regleringsåret 2004/05 – Förordning (EG) nr 1216/2004 – Talan om ogiltigförklaring – Fysiska och juridiska personer – Avvisning”
I mål T‑386/04,
Eridania Sadam SpA, Bologna (Italien),
Italia Zuccheri SpA, Bologna,
Zuccherificio del Molise SpA, Termoli (Italien),
CO.PRO. B – Cooperativa produttori bieticoli Soc. coop. rl, Minerbio (Italien),
SFIR – Società fondiaria industriale romagnola SpA, Cesena (Italien),
företrädda av advokaterna G. Pittalis, I. Vigliotti, G. M. Roberti, P. Ziotti och A. Franchi, med delgivningsadress i Luxemburg,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av C. Cattabriga och L. Visaggio, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,
svarande,
med stöd av
Europeiska unionens råd, företrätt av F. Ruggeri Laderchi, i egenskap av ombud,
intervenient,
angående en talan om ogiltigförklaring av artikel 1 d i kommissionens förordning (EG) nr 1216/2004 av den 30 juni 2004 om fastställande av härledda interventionspriser för vitsocker för regleringsåret 2004/05 (EGT L 232, s. 25),
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN
(femte avdelningen)
sammansatt av ordföranden M. Vilaras samt domarna M.E. Martins Ribeiro och K. Jürimäe,
justitiesekreterare: H. Jung,
följande
Beslut
Tillämpliga bestämmelser
1 Genom rådets förordning (EG) nr 1260/2001 av den 19 juni 2001 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker (EGT L 178, s. 1, nedan kallad grundförordningen) har det bland annat, i kapitel 1 och 2 i avdelning I, införts ett prissystem och ett kvotsystem för regleringsåren 2001/02– 2005/06.
2 Enligt kvotsystemet tilldelas varje medlemsstat en baskvantitet för den nationella tillverkningen av socker som i form av A- och B-kvoter fördelas mellan producenterna i medlemsstaten. Dessa två kvoter har en garanterad avsättning och motsvarar ett regleringsår, vilket börjar den 1 juli ett år och slutar den 30 juni följande år.
3 Prissystemet består av ett interventionssystem som syftar till att garantera priserna och avsättningen för produkterna och att stabilisera marknaden för socker.
4 Priserna på vitsocker är inte desamma inom hela gemenskapen. I artikel 2.1 och 2.4 i grundförordningen föreskrivs nämligen, till förmån för sockerproducenterna, ett ”interventionspris” för områden utan underskott på 63,19 euro per 100 kilogram samt att kommissionen för varje år skall fastställa ett ”härlett interventionspris” för vart och ett av underskottsområdena.
5 Denna differentiering av priser, kallad ”regionalisering”, har till följd att det, inom ramen för de kvoter som tilldelats, i grundförordningen föreskrivs en högre ersättning för sockret som tillverkats inom underskottsområdena, samtidigt som ett högre pris föreskrivs för inköp av det råmaterial som behövs för sockertillverkning.
6 Vad gäller inköp av sockerbetor motsvaras interventionspriserna för områden utan underskott och de härledda interventionspriserna för underskottsområdena av minimipriser för områden utan underskott respektive uppräknade minimipriser för underskottsområdena. De sistnämnda priserna måste sockertillverkarna betala till betodlarna.
7 I förhållande till minimipriserna för områden utan underskott påverkas de uppräknade minimipriserna enligt artikel 4.2 i grundförordningen av en dubbel uppräkning. Dels räknas de upp med ett belopp som är lika med skillnaden mellan det härledda interventionspriset för området i fråga och interventionspriset, dels räknas det belopp som därvid erhålles upp med koefficienten 1,30.
8 Eftersom det rådde underskott i de tillverkningsområden i Italien som angetts för regleringsåret 2004/05, fastställdes i artikel 1 d i kommissionens förordning (EG) nr 1216/2004 av den 30 juni 2004 om fastställande av härledda interventionspriser för vitsocker för regleringsåret 2004/05 (EGT L 232, s. 25, nedan kallad den omtvistade förordningen) det härledda interventionspriset för vitsocker för nämnda regleringsår till 655,30 euro per ton för samtliga områden i Italien.
Förfarandet
9 Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 27 september 2004 väckte sökandena förevarande talan.
10 Ordföranden för förstainstansrättens femte avdelning tillät genom beslut av den 8 december 2004 rådet att intervenera till stöd för svarandens yrkanden. Rådet ingav sin interventionsinlaga den 11 februari 2005.
11 Kommissionen framställde, i särskild handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 17 november 2004, en invändning om rättegångshinder enligt artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler. Sökandena yttrade sig över denna invändning den 14 januari 2005.
12 Associazione nazionale bieticoltori, Consorzio nazionale bieticoltori och l’Associazione bieticoltori italiani begärde i särskilda handlingar som inkom till förstainstansrättens kansli den 29 december 2004 att få intervenera till stöd för svarandens yrkanden. Parterna hade ingen invändning däremot.
Parterna yrkanden
13 Sökandena har yrkat att förstainstansrätten skall
– avvisa kommissionens invändning om rättegångshinder eller ta ställning till den vid prövningen i sak,
– ogiltigförklara artikel 1 d i den omtvistade förordningen,
– i andra hand, fastställa att artikel 2 i grundförordningen enligt artikel 241 EG är rättsstridig och inte skall tillämpas i den del kommissionen inte får beakta förekomsten av tullfri import för vilken inga kvoter har fastställts vid fastställande av det härledda interventionspriset,
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
14 I sin invändning om rättegångshinder har kommissionen yrkat att förstainstansrätten skall
– i första hand avvisa talan,
– förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna,
– i andra hand, fastställa en ny tidsfrist för målets fortsatta handläggning med tillämpning av artikel 114.4 andra stycket i förstainstansrättens rättegångsregler.
15 Rådet har i sin interventionsinlaga yrkat att förstainstansrätten skall avvisa sökandenas talan och invändning om rättsstridighet enligt artikel 241 EG.
Upptagande till sakprövning
16 Enligt artikel 114.1 i rättegångsreglerna kan förstainstansrätten fatta beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva sakfrågan om en part begär detta. Enligt artikel 114.3 skall återstoden av förfarandet vara muntligt, om inte rätten bestämmer annat. Förstainstansrätten finner att handlingarna i förevarande mål innehåller tillräckliga upplysningar. Det finns därför ingen anledning att inleda det muntliga förfarandet.
Parternas argument
17 Kommissionen har gjort gällande att talan skall avvisas. Den omtvistade förordningen utgör enligt kommissionen en normativ rättsakt som inte berör sökandena personligen (förstainstansrättens dom av den 8 juli 1999 i mål T‑168/95, Eridania m.fl. mot rådet, REG 1999 s. II‑2245, vilken, efter överklagande, har fastställts genom domstolens beslut av den 28 juni 2001 i mål C‑352/99 P, Eridania m.fl. mot rådet, REG 2001 s. I‑5037).
18 Denna lösning har enligt kommissionen bekräftats genom förstainstansrättens beslut av den 8 juli 2004 i mål T‑338/03, Eridania m.fl. mot kommissionen (ej publicerat i rättsfallssamlingen), punkt 31.
19 I detta beslut preciserade förstainstansrätten även att sökandenas påstådda skada på grund av det höjda priset på sockerbetor i Italien, som berodde på att det härledda interventionspriset tillämpades där, och det sänkta priset på socker i denna medlemsstat, som berodde på ökande import av socker från Balkan, inte i sig individualiserade sökandena i den mening som avses i domstolens och förstainstansrättens rättspraxis på området (punkterna 34–36 i beslutet).
20 Förstainstansrätten fastställde slutligen att den omständigheten att talan om ogiltigförklaring av artikel 1 c i kommissionens förordning (EG) nr 1158/2003 av den 30 juni 2003 om fastställande för regleringsåret 2003/04 av härledda interventionspriser för vitsocker (EGT L 162, s. 24) inte kunde upptas till sakprövning inte innebar att sökandena saknade verksamt domstolsskydd. Sökandena har nämligen möjlighet att göra gällande att förordning nr 1158/2003 är rättsstridig vid behörig nationell domstol, och de har utnyttjat denna möjlighet i ett rättsligt förfarande som de inlett vid Tribunale amministrativo regionale del Lazio (Lazios förvaltningsdomstol i första instans) (punkterna 41 och 42 i beslutet).
21 Enligt kommissionen gör sig samma slutsatser gällande i förevarande fall, eftersom sökandenas rättsliga ställning respektive den omtvistade förordningens art och räckvidd är exakt densamma som den rättsliga ställningen respektive arten och räckvidden av förordning nr 1158/2003, som förstainstansrätten bedömde i sitt beslut av den 8 juli 2004 i det i punkt 18 ovan nämnda målet Eridania m.fl. mot kommissionen. Sökandena har inte åberopat någon annan särskild egenskap eller omständighet som kan ge fog för ett personligt intresse av att begära ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen, och kommissionen kan inte se vilken egenskap eller omständighet det över huvud taget skulle kunna vara fråga om.
22 Rådet har anslutit sig till kommissionens argumentation och har även det yrkat att talan skall avvisas. Rådet har tillagt att sökandenas hänvisning till generaladvokaten Jacobs förslag till avgörande i mål C‑50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, i vilket domstolen meddelade dom den 25 juli 2002 (REG 2002, s. I‑6677, I‑6681), och till förstainstansrättens dom av den 3 maj 2002 i mål T‑177/01, Jégo-Quéré mot kommissionen (REG 2002, s. II‑2365), saknar relevans, eftersom de situationer som var i fråga i de målen var helt annorlunda än situationen i förevarande mål.
23 Rådet har dessutom ifrågasatt sökandenas argument att mekanismen med förhandsavgöranden som föreskrivs i EG‑fördraget inte överensstämmer med principen om verksamt domstolsskydd. De medlemsstaters författningsdomstolar som har liknande mekanismer för förhandsavgörande och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har för övrigt under ett halvsekel aldrig konstaterat något som tyder på att ett domstolsskydd som bygger på förhandsavgöranden inte skulle vara effektivt.
24 Rådet har, vad avser sökandenas hänvisning till artikel III‑365.4 i Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa (EGT C 310, 2004, s. 1), anmärkt att det rör sig om ett argument de lege ferenda. Att kravet på personligt intresse i vissa fall framdeles kommer att tas bort genom denna bestämmelse utgör ett bevis på att detta krav existerar i gällande rätt och så länge som fördraget gäller vore det godtyckligt att inte beakta detta krav.
25 Rådet anser att sökandenas andrahandsinvändning om rättsstridighet med avseende på artikel 2 i grundförordningen skall avvisas, eftersom ansökan inte uppfyller villkoren i artikel 44.1 c i förstainstansrättens rättegångsregler (domstolens beslut av den 6 januari 2004 i mål C‑333/02, Italien mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 12). Sökandena har i vilket fall som helst inte möjlighet att begära ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen, varför de än mindre kan begära att grundförordningen skall förklaras rättsstridig, eftersom denna bara berör dem i deras egenskap av sockerproducenter.
26 Sökandena har inte ifrågasatt att den omtvistade förordningen utgör en rättsakt med allmän giltighet och har medgett att det föreligger svårigheter att ge dem behörighet att väcka talan mot en sådan rättsakt, med hänsyn till domstolens och förstainstansrättens rättspraxis rörande tolkningen av artikel 230 fjärde stycket EG.
27 De anser dock att denna rättspraxis, som har bekräftats genom domstolens dom i det ovan i punkt 22 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, och av den 1 april 2004 i mål C‑263/02 P, kommissionen mot Jégo-Quéré (REG 2004, s. I‑0000), och genom beslut av den 8 juli 2004 i det ovan i punkt 18 nämnda målet Eridania m.fl. mot kommissionen, är särskilt restriktiv och kan leda till en underlåtelse att fatta beslut vad avser en rättsakt med allmän giltighet som direkt berör enskildas rättsliga ställning, som inte kräver någon som helst efterföljande verkställighetsåtgärd från de nationella myndigheternas sida. Det enda sättet att ifrågasätta rättsaktens giltighet vore således att bryta mot dess bestämmelser för att i ett senare förfarande åberopa att den skall ogiltigförklaras (domen i det ovan i punkt 22 nämnda målet Jégo-Quéré mot kommissionen, punkt 45, och generaladvokaten M. Jacobs förslag till avgörande i det ovan i punkt 22 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 43).
28 Sökandena har tillagt att förfarandet med förhandsavgöranden enligt artikel 234 EG, med hänsyn till principen om verksamt domstolsskydd, som fastställts i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av den 4 november 1950, i dess ändrade lydelse (nedan kallad Europakonventionen) och på nytt bekräftats genom domarna i det ovan i punkt 22 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet och i det ovan i punkt 27 nämnda målet kommissionen mot Jégo-Quéré, och genom artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som proklamerades i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, s. 1), inte kan anses garantera enskilda en rätt till ett effektivt rättsmedel, så att de kan bestrida lagenligheten av gemenskapsrättsliga bestämmelser med allmän giltighet som direkt inverkar på deras rättsliga ställning.
29 Begäran om förhandsavgörande är inte ett rättsmedel som sökandena förfogar över utan snarare ett instrument som används när de nationella domstolarna finner att så är lämpligt. Huruvida en part lyckas få till stånd en begäran om förhandsavgörande till domstolen beror således på slumpen, eftersom det förfarande som leder fram till en sådan begäran är överdrivet komplicerat och inte utan svårigheter och osäkerhet. Denna bedömning bekräftas av omständigheten att det förfarande enligt nationell rätt som sökandena har inlett vid Tribunale amministrativo regionale del Lazio, i vilket de har ifrågasatt om interventionspriset för vitsocker i Italien för 2003/04 i förordning nr 1158/2003 har fastställts på ett lagenligt sätt, hittills inte har lett till att någon begäran om förhandsavgörande har tillställts domstolen.
30 Sökandena har slutligen gjort gällande att det är just för att säkerställa ett verksamt domstolsskydd för enskilda mot rättsakter med allmän giltighet som inte kräver genomförandeåtgärder som artikel 230 fjärde stycket EG kommer att ersättas med artikel III-365.4 i Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa, varigenom varje fysisk och juridisk person ges möjlighet att väcka talan ”mot en rättsakt som direkt berör honom eller henne och som inte medför genomförandeåtgärder”. Detta utbyte utgör i själva verket en ren bekräftelse, eftersom rätten att vid en behörig domstol använda sig av ett effektivt rättsmedel, såsom den bekräftats ett antal gånger (se ovan punkt 28), redan utgör en grundläggande gemenskapsrättslig princip (domstolens dom av den 15 maj 1986 i mål 222/84, Johnston, REG 1986, s. 1651, punkt 18, svensk specialutgåva, volym 8, s. 597).
Förstainstansrättens bedömning
31 Det skall inledningsvis anmärkas att det är ostridigt mellan parterna att den omtvistade förordningen utgör en normativ rättsakt. Artikel 1 d i den omtvistade förordningen är nämligen tillämplig på objektivt bestämda situationer och den riktar sig i generella ordalag till en allmänt och abstrakt angiven personkrets (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 28 juni 2001 i det ovan i punkt 17 nämnda målet Eridania m.fl. mot rådet, punkterna 45 och 46, domen i det ovan i punkt 17 nämnda målet Eridania m.fl. mot rådet, punkt 39, och beslut av den 8 juli 2004 i det ovan i punkt 18 nämnda målet Eridania m.fl. mot kommissionen, punkt 31).
32 Det framgår av själva lydelsen i artikel 230 fjärde stycket EG och av domstolens fasta rättspraxis att en fysisk eller juridisk person endast kan väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som inte utgör ett beslut som är riktat till denne, om rättsakten berör denne, inte bara direkt utan också personligen (domstolens dom av den 30 mars 2004 i mål C‑167/02 P, Rothley m.fl. mot parlamentet, REG 2004, s. I‑0000, punkt 25, se även, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 207, punkt 5).
33 Det skall härvid anmärkas att enligt fast rättspraxis kan en fysisk eller juridisk person endast göra anspråk på att vara personligen berörd om beslutet angår denne på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för denne eller på grund av en faktisk situation som särskiljer denne från alla andra personer och därigenom försätter denne i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till (dom i det ovan i punkt 22 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 36, i det ovan i punkt 27 nämnda målet kommissionen mot Jégo-Quéré, punkt 45, och beslut av den 8 juli 2004 i det ovan i punkt 18 nämnda målet Eridania m.fl. mot kommissionen, punkt 33).
34 I förevarande fall har sökandena, i den del av ansökan som rör talans upptagande till sakprövning, inte åberopat någon annan särskild egenskap eller omständighet som kan ge fog för ett personligt intresse av att begära ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen, och de har medgett att det föreligger svårigheter att ge dem behörighet att väcka talan om ogiltigförklaring av förordningen, med hänsyn till domstolens och förstainstansrättens fasta rättspraxis på området. Vid en läsning av hela ansökan framgår det dock att sökandena menar att den omtvistade förordningen har särskild inverkan på deras rättsliga ställning på ett sätt som särskiljer dem från övriga aktörer inom branschen, på det sättet att de till skillnad från övriga gemenskapsaktörer i branschen påverkas både av det höjda priset på sockerbetor i Italien, som berodde på att det härledda interventionspriset tillämpades där, och det sänkta priset på socker i denna medlemsstat, som berodde på ökande import av socker från Balkan.
35 Det skall härvid anmärkas att vissa aktörer inte kan anses vara personligen berörda av en rättsakt enbart av det skälet att de i ekonomiskt hänseende påverkas av den i större omfattning än sina konkurrenter (förstainstansrättens beslut av den 15 september 1999 i mål T‑11/99, Van Parys m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. II‑2653, punkt 50, och av den 8 juli 2004 i det ovan i punkt 18 nämnda målet Eridania m.fl. mot kommissionen, punkt 35).
36 Av detta följer att den påstådda skadan, om den skulle anses styrkt, inte ensam är tillräcklig för att sökandena skall anses personligen berörda i den mening som avses i den fasta rättspraxis som omnämns i punkterna 32 och 33 ovan.
37 Sökandena har gjort gällande att denna rättspraxis är särskilt restriktiv och inte garanterar ett verksamt domstolsskydd vad gäller en förordning som är direkt tillämplig utan åtgärder från de nationella myndigheterna.
38 Det skall härvid erinras om att enskilda skall ha tillgång till ett verksamt domstolsskydd för sina rättigheter enligt gemenskapsrätten och att rätten till ett sådant skydd ingår bland gemenskapens allmänna rättsprinciper, som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Denna rätt har även fastställts i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen (se domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet kommissionen mot Jégo-Quéré, punkt 29, och där citerad rättspraxis).
39 Genom dels artiklarna 230 EG och 241 EG, dels artikel 234 EG, har det inrättats ett fullständigt system med rättsmedel och förfaranden för kontroll av huruvida de rättsakter som antas av gemenskapsinstitutionerna är lagenliga. Denna kontroll har anförtrotts gemenskapsdomstolarna (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet, REG 1986, s. 1339, punkt 23, svensk specialutgåva, volym 8, s. 529). I detta system har fysiska eller juridiska personer, som på grund av de begränsningar av deras talerätt som föreskrivs i artikel 230 fjärde stycket EG inte kan föra talan direkt vid domstolen mot gemenskapsrättsakter med allmän giltighet, möjlighet att åberopa att en sådan rättsakt är ogiltig, antingen accessoriskt inför EG‑domstolen enligt artikel 241 EG eller inför nationell domstol, och att förmå denna, som själv saknar behörighet att pröva giltigheten av gemenskapens rättsakter (se dom av den 22 oktober 1987 i mål 314/85, Foto-Frost, REG 1987, s. 4199, punkt 20; svensk specialutgåva, volym 9, s. 233), att begära förhandsavgörande från EG‑domstolen (domen i det ovan i punkt 22 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 40).
40 Det ankommer således på medlemsstaterna att inrätta ett system för rättslig prövning som gör det möjligt att säkerställa rätten till ett verksamt domstolsskydd (domen i det ovan i punkt 22 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 41).
41 Det åligger i enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 10 EG därvid de nationella domstolarna att, så långt det är möjligt, tolka och tillämpa nationella bestämmelser om talerätt så, att det är möjligt för fysiska eller juridiska personer att få till stånd en prövning vid domstol av lagenligheten av varje beslut eller annan åtgärd på nationell nivå som rör tillämpningen, i förhållande till dem, av en allmänt tillämplig rättsakt från gemenskapen, genom att åberopa att denna rättsakt är ogiltig (domen i det ovan i punkt 22 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 42).
42 Såsom domstolen har fastslagit har enskilda emellertid inte rätt att väcka talan vid EG‑domstolen om ogiltigförklaring av en rättsakt med allmän giltighet, såsom en förordning, som inte försätter dem i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till, även om det vid en konkret prövning vid domstolen av nationella förfarandebestämmelser framgår att de enskilda saknar möjlighet att genom att föra talan vid nationell domstol få till stånd en prövning av den omtvistade rättsaktens giltighet. En sådan ordning för rättsmedlen skulle nämligen medföra att gemenskapsdomstolarna i varje konkret fall skulle tvingas tolka nationella processrättsliga bestämmelser, vilket de inte är behöriga att göra inom ramen för deras kontroll av lagenligheten av gemenskapens rättsakter (se domen i det ovan i punkt 22 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkterna 37 och 43, och domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet kommissionen mot Jégo-Quéré, punkt 33).
43 En talan om ogiltigförklaring kan följaktligen i ett sådant fall inte under några omständigheter väckas vid en gemenskapsdomstol, även om det visar sig att det enligt de nationella förfarandereglerna endast är möjligt för enskilda att bestrida en gemenskapsrättsakts giltighet först sedan de har brutit mot föreskrifterna i denna (domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet kommissionen mot Jégo-Quéré, punkt 34).
44 Förstainstansrätten erinrar i förevarande fall om att den omständigheten att den omtvistade förordningen är direkt tillämplig, utan att de nationella myndigheterna behöver vidta åtgärder, inte i sig innebär att en aktör, som är direkt berörd av förordningen, inte kan bestrida förordningens giltighet utan att först bryta mot föreskrifterna i den. Det kan nämligen inte uteslutas att det i ett nationellt rättssystem är möjligt för en enskild som är direkt berörd av en allmän nationell normativ rättsakt, mot vilken talan inte kan väckas direkt vid en nationell domstol, att begära att de nationella myndigheterna skall fatta ett beslut på grundval av denna rättsakt, mot vilket talan kan väckas i nationell domstol. Den enskilde kan därigenom indirekt bestrida giltigheten av den ifrågavarande rättsakten. Det kan inte heller uteslutas att det i ett nationellt rättssystem är möjligt för ett företag som är direkt berört av den omtvistade förordningen att begära att de nationella myndigheterna fattar ett beslut som hänför sig till förordningen och mot vilket talan kan väckas vid en nationell domstol, så att företaget därigenom indirekt kan bestrida den ifrågavarande rättsakten (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 27 nämnda målet kommissionen mot Jégo-Quéré, punkt 35, och beslut av den 8 juli 2004 i det ovan i punkt 18 nämnda målet Eridania m.fl. mot kommissionen, punkt 41).
45 Denna tolkning stöds i förevarande fall av omständigheten att berörda sockerproducenter har vänt sig mot de härledda interventionspriser för vitsocker för samtliga områden i Italien för regleringsåren 1996/1997 och 1997/1998 som fastställts genom förordningar av samma slag som den omtvistade förordningen, och ifrågasatt deras giltighet, i behöriga italienska domstolar, varefter dessa begärt förhandsavgöranden som lett till domstolens dom av den 6 juli 2000 i mål C‑289/97, Eridania (REG 2000, s. I‑5409), och av den 12 mars 2002 i mål C‑160/98, Eridania (REG 2002, s. I‑2533).
46 Dessutom har sökandena redan ifrågasatt giltigheten av det härledda interventionspriset för vitsocker i Italien för regleringsåret 2003/04, som fastställts genom förordning nr 1158/2003, genom att väcka talan i ett mål vid Tribunale amministrativo regionale del Lazio, vilket kommissionen har konstaterat och sökandena själva har medgett. Att detta förfarande ”hittills” inte har lett till att en begäran om förhandsavgörande har tillställts domstolen utgör inget bevis för påståendet att sökandena saknar verksamt domstolsskydd. Ingenting talar således för att sökandena i förevarande fall saknar verksamt domstolsskydd till följd av att de inte tillåts väcka talan vid EG‑domstolen om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen.
47 Även om regeln att en fysisk eller juridisk person endast kan väcka talan mot en förordning om förordningen berör denne, inte bara direkt utan också personligen, skall tolkas mot bakgrund av principen om verksamt domstolsskydd och med beaktande av olika omständigheter som kan särskilja en sökande (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 2 februari 1988 i de förenade målen 67/85, 68/85 och 70/85, Van der Kooy m.fl. mot kommissionen, REG 1988, s. 219, punkterna 14 och 15, svensk specialutgåva, volym 9, s. 305, av den 16 maj 1991 i mål C‑358/89, Extramet Industrie mot rådet, REG 1991, s. I‑2501, punkterna 13–17, och av den 18 maj 1994 i mål C‑309/89, Codorniu mot rådet, REG 1994, s. I‑1853, punkterna 19–22, svensk specialutgåva, volym 15, s. 141), kan en sådan tolkning inte leda till att gemenskapsdomstolarna bortser ifrån det omtvistade villkoret, som uttryckligen föreskrivs i fördraget, utan att överskrida gränserna för sina befogenheter enligt fördraget, eftersom det ankommer på medlemsstaterna att ändra gällande system i enlighet med artikel 48 EU (domen i det ovan i punkt 22 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkterna 44 och 45, och det ovan i punkt 27 nämnda målet kommissionen mot Jégo-Quéré, punkt 36). Mot denna bakgrund kan sökandena inte med fog hävda att den omständigheten att artikel 230 fjärde stycket EG ersätts med artikel III-365.4 i Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa, utgör en ”ren bekräftelse”, eftersom nämnda fördrag inte innan det har trätt i kraft kan leda till en förändring i det gällande systemet (förstainstansrättens beslut av den 16 februari 2005 i mål T‑142/03, Fost Plus mot kommissionen, REG 2005, s. I‑0000, punkt 81).
48 Av det ovanstående följer att sökandena inte kan anses personligen berörda av den omtvistade förordningen i den mening som avses i domstolens och förstainstansrättens fasta rättspraxis på området.
49 Talan skall således avvisas utan att det är nödvändigt att ta ställning till ansökningarna om intervention till stöd för svarandens, Associazione nazionale bieticoltoris, Consorzio nazionale bieticoltoris och Associazione bieticoltori italianis yrkanden.
50 Det skall slutligen erinras om att sökandena har yrkat att förstainstansrätten, i andra hand, enligt artikel 241 EG skall förklara att artikel 2 i grundförordningen är rättsstridig och inte skall tillämpas.
51 Det är härvid tillräckligt att anmärka att möjligheten att med stöd av artikel 241 EG åberopa att en förordning eller en rättsakt av allmän karaktär, som utgör den rättsliga grunden för ett omtvistat genomförandebeslut, inte skall tillämpas, inte utgör en fristående rätt att väcka talan och endast kan utövas accessoriskt. Artikel 241 EG kan inte åberopas då det inte föreligger en rätt att väcka talan i sak (se förstainstansrättens beslut av den 8 juli 1999 i mål T‑194/95, Area Cova m.fl. mot rådet, REG 1999, s. II‑2271, punkt 78, och där citerad rättspraxis, och av den 8 juli 2004 i det ovan i punkt 18 nämnda målet Eridania m.fl. mot kommissionen, punkt 48).
52 I förevarande mål skall yrkandena om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen avvisas, varför nämnda undantag som har åberopats till stöd för dessa yrkanden inte heller kan upptas till sakprövning (beslut av den 8 juli 2004 i det ovan i punkt 18 nämnda målet Eridania m.fl. mot kommissionen, punkt 49).
53 Mot denna bakgrund skall talan avvisas i sin helhet.
Rättegångskostnaderna
54 Enligt artikel 87.2 i förstainstansrättens rättegångsregler skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökandena skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökandena har tappat målet, skall de bära sin rättegångskostnad samt ersätta kommissionens rättegångskostnad.
55 I enlighet med artikel 87.4 i rättegångsreglerna skall rådet bära sin rättegångskostnad.
På dessa grunder beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (femte avdelningen)
följande:
1) Talan avvisas.
2) Det saknas skäl att pröva interventionsansökningarna från Associazione nazionale bieticoltori, Consorzio nazionale bieticoltori och Associazione bieticoltori italiani.
3) Sökandena skall bära sin rättegångskostnad samt ersätta kommissionens rättegångskostnad.
4) Rådet skall bära sin rättegångskostnad.
Luxemburg den 28 juni 2005
Justitiesekreterare | | Ordförande |