TRIBUNALENS DOM (tredje avdelningen)
den 6 oktober 2021 (*)
”Statligt stöd – Stödordning som Tyskland genomfört till förmån för vissa stora elkonsumenter – Befrielse från nätavgifterna för perioden 2012–2013 – Beslut i vilket stödordningen förklaras vara oförenlig med den inre marknaden och i vilket det förordnas om att de stöd som har betalats ut ska återkrävas – Talan om ogiltigförklaring – Tidsfrist för väckande av talan – Upptagande till prövning – Begreppet stöd – Statliga medel – Likabehandling – Berättigade förväntningar”
I mål T‑745/18,
Covestro Deutschland AG, Leverkusen (Tyskland), företrätt av advokaterna M. Küper, J. Otter, C. Anger och M. Goldberg,
sökande,
med stöd av
Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av J. Möller, R. Kanitz, S. Heimerl och S. Costanzo, samtliga i egenskap av ombud,
intervenient,
mot
Europeiska kommissionen, företrädd av T. Maxian Rusche och K. Herrmann, båda i egenskap av ombud,
svarande,
angående en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut (EU) 2019/56 av den 28 maj 2018 om stödanordning SA.34045 (2013/C) (f.d. 2012/NN) som Tyskland har genomfört för baslastkonsumenter enligt artikel 19 i StromNEV-förordningen (EUT L 14, 2019, s. 1),
meddelar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen),
sammansatt av ordföranden A.M. Collins samt domarna V. Kreuschitz och Z. Csehi (referent),
justitiesekreterare: handläggaren B. Lefebvre,
efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 29 oktober 2020,
följande
Dom(1)
I. Bakgrund till tvisten
[utelämnas]
B. De aktuella bestämmelserna i lagar och andra författningar
1. Systemet med nätavgifter innan de omtvistade åtgärderna infördes
[utelämnas]
8 Fram till dess att StromNEV-förordningen, i dess lydelse enligt EnWG 2011 (Energiewirtschaftsgesetz, lagen om energiproduktion), (nedan kallad StromNEV-förordningen 2011), trädde i kraft betalade de anticykliska förbrukarna och baslastkonsumenterna individuella avgifter som beräknades enligt ”metoden med den fysiska vägen”, framtagen av BNetzA (Bundesnetzagentur, den federala infrastrukturmyndigheten) i vilken hänsyn togs till de nätkostnader som orsakas av dessa konsumenter, med en minimiavgift på 20 procent av den offentliggjorda allmänna avgiften (nedan kallad minimiavgiften). Detta säkerställde att en ersättning fastställdes för användningen av det nät till vilka dessa konsumenter var anslutna för det fall de individuella avgifterna som beräknats enligt metoden med den fysiska vägen skulle ha varit mycket lägre eller nära noll.
2. De omtvistade åtgärderna
9 I enlighet med 19 § punkt 2 andra och tredje meningarna i StromNEV 2011-förordningen avskaffades och ersattes de individuella avgifterna för baslastkonsumenterna från och med den 1 januari 2011 (datum för retroaktiv tillämpning av denna bestämmelse) med en fullständig befrielse från nätavgifter (nedan kallad den omtvistade befrielsen) som beviljades genom tillstånd från den behöriga tillsynsmyndigheten, det vill säga BNetzA eller den berörda delstatens tillsynsmyndighet. Denna befrielse innebar en börda för systemansvariga för överföringssystemet eller systemansvariga för distributionssystemet, beroende på vilken nätnivå som stödmottagarna var anslutna till.
10 De systemansvariga för överföringssystemet var enligt 19 § punkt 2 sjätte och sjunde meningarna i StromNEV 2011-förordningen skyldiga att ersätta de systemansvariga för distributionssystemet för intäktsförluster som uppstod på grund av den omstridda befrielsen. Dessutom var systemansvariga för överföringssystemet skyldiga att sinsemellan fördela de kostnader som befrielsen medförde, genom en avräkning i enlighet med 9 § Kraft-Wärme-Kopplungsgesetz (lagen om produktion av kraftvärme) av den 19 mars 2002 (BGBl. 2002 I, s. 1092) så att varje systemansvarig för överföringssystemet bar samma börda i proportion till den el som levererades till slutkonsumenter som var anslutna till deras respektive nätområde.
11 Från och med år 2012 infördes en finansieringsmekanism genom BNetzA:s beslut av den 14 december 2011 (BK8–11–024) (nedan kallat BNetzA-beslutet från år 2011). Enligt denna mekanism tog de systemansvariga för distributionssystemet ut en tilläggsavgift från slutkonsumenterna eller elleverantörerna (nedan kallad den omtvistade tilläggsavgiften), vars belopp överfördes till de systemansvariga för överföringssystemet för att kompensera intäktsförlusten till följd av den omtvistade befrielsen.
12 Tilläggsavgiftens storlek fastställdes varje år i förväg av de systemansvariga för överföringssystemen på grundval av en metod som fastställts av BNetzA. Beloppet för år 2012, vilket var det första året systemet genomfördes, fastställdes direkt av BNetzA.
13 Dessa bestämmelser var inte tillämpliga på kostnaderna för befrielsen för år 2011, och följaktligen fick alla systemansvariga för överföringssystemet och för distributionssystemet bära förlusterna som orsakats av befrielsen för detta år.
3. Systemet med nätavgifter efter att de omtvistade åtgärderna infördes
14 Under det administrativa förfarande som ledde fram till det angripna beslutet ogiltigförklarades först och främst den omtvistade befrielsen genom domstolsavgöranden från Oberlandesgericht Düsseldorf (Regionala överdomstolen i Düsseldorf, Tyskland) av den 8 maj 2013 och från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) av den 6 oktober 2015 och befrielsen upphävdes därefter, från och med den 1 januari 2014, genom StromNEV i dess lydelse enligt Verordnung zur Änderung von Verordnungen auf dem Gebiet des Energiewirtschaftsrechts (förordning om ändring av energiförordningarna) av den 14 augusti 2013 (BGBl. 2013 I, s. 3250) (nedan kallad StromNEV 2013-förordningen). Genom sistnämnda förordning återinfördes för framtiden de individuella avgifter som beräknats enligt metoden med den fysiska vägen, med tillämpning, i stället för minimiavgiften, av schablonavgifter på 10, 15 och 20 procent av de allmänna avgifterna på grundval av elförbrukningen (7 000, 7 500 respektive 8 000 timmars användning per år av nätet) (nedan kallade schablonavgifterna).
15 Genom StromNEV 2013-förordningen infördes övergångsbestämmelser som var i kraft från och med den 22 augusti 2013 och som var retroaktivt tillämpliga på de baslastkonsumenter som ännu inte hade beviljats den omtvistade befrielsen för åren 2012 och 2013 (nedan kallade övergångsbestämmelserna). I stället för individuella avgifter beräknade enligt metoden med den fysiska vägen och minimiavgiften, föreskrevs i övergångsbestämmelserna endast att schablonavgifter skulle tillämpas.
[utelämnas]
D. Det angripna beslutet
19 Den 28 maj 2018 antog kommissionen beslut (EU) 2019/56 om stödanordning SA.34045 (2013/C) (f.d. 2012/NN) som Tyskland har genomfört för baslastkonsumenter enligt artikel 19 i StromNEV-förordningen [2011] (EUT L 14, 2019, s. 1) (nedan kallat det angripna beslutet). I detta beslut konstaterade kommissionen att Förbundsrepubliken Tyskland olagligen hade beviljat statligt stöd i form av den omtvistade befrielsen från och med den 1 januari 2012 till och med den 31 december 2013.
20 Kommissionen drog närmare bestämt slutsatsen att beloppet för det statliga stödet motsvarade de nätverkskostnader som genererats under åren 2012 och 2013 av befriade baslastkonsumenter eller, om dessa kostnader var lägre än minimiavgiften, denna minimiavgift.
21 Kommissionen påpekade dessutom att de aktuella stöden var oförenliga med den inre marknaden, och de inte uppfyllde villkoren för några av de undantag som föreskrivs i artikel 107.2 och 107.3 FEUF och inte heller kunde anses vara förenliga av andra skäl.
22 Kommissionen beslutade därför följande:
– Den omstridda befrielsen utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, i den mån som baslastkonsumenter var befriade från att betala nätavgifter som motsvarade de nätkostnader som orsakades av dem eller, när dessa nätkostnader uppgick till mindre än minimiavgiften, från att betala denna minimiavgift.
– Det aktuella statliga stödet genomfördes av Förbundsrepubliken Tyskland i strid mot artikel 108.3 FEUF och var oförenligt med den inre marknaden.
– Det individuella stöd som beviljas enligt den aktuella ordningen utgjorde inte statligt stöd om det, vid den tidpunkt när det beviljades, uppfyllde de villkor som fastställs i en förordning om stöd av mindre betydelse, vilken antagits i enlighet med artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 994/98 av den 7 maj 1998 om tillämpningen av artiklarna [107] och [108 FEUF] på vissa slag av övergripande statligt stöd (EGT L 142, 1998, s. 1).
– Förbundsrepubliken Tyskland skulle dels återkräva det oförenliga stöd som beviljats enligt den aktuella stödordningen, inklusive ränta, dels upphöra med alla utbetalningar av utestående stöd enligt denna stödordning med verkan från och med den dag då det angripna beslutet antogs.
II. Förfarandet och parternas yrkanden
23 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 20 december 2018.
24 Förbundsrepubliken Tyskland ansökte genom handling som inkom till tribunalens kansli den 24 april 2019 om att få intervenera i målet till stöd för sökandens yrkanden. Ordföranden på tribunalens sjätte avdelning biföll interventionsansökan genom beslut av den 4 juni 2019. Förbundsrepubliken Tyskland inkom med sin interventionsinlaga och de övriga parterna inkom med sina yttranden angående denna inlaga inom de angivna fristerna.
25 I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, med tillämpning av artikel 27.5 i tribunalens rättegångsregler, förordnades referenten att tjänstgöra på tredje avdelningen, och målet tilldelades följaktligen denna avdelning.
26 På förslag av referenten beslutade tribunalen (tredje avdelningen) att inleda den muntliga delen av förfarandet och, som en processledande åtgärd enligt artikel 89 i tribunalens rättegångsregler, ställa skriftliga frågor till parterna som de besvarade inom den utsatta tidsfristen.
27 Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens frågor vid förhandlingen den 29 oktober 2020.
28 Vid förhandlingen återkallade sökanden den första grunden, vilket antecknades i protokollet.
29 Sökanden har, med stöd av Förbundsrepubliken Tyskland, yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet, och
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
30 Kommissionen har yrkat att tribunalen ska
– ogilla talan, och
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
III. Rättslig bedömning
A. Huruvida talan kan tas upp till prövning
[utelämnas]
36 Vad gäller kommissionens påstående att talan väckts för sent erinrar tribunalen om att när det gäller beräkningen av talefristen anges det i artikel 263 sjätte stycket FEUF att talan om ogiltigförklaring ska väckas inom två månader från den dag då den angripna rättsakten offentliggjordes eller delgavs sökanden eller, om så inte skett, från den dag då denne fick kännedom om åtgärden.
37 I förevarande fall är det ostridigt att talan har väckts inom två månader och tio dagar från det att det angripna beslutet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning, vilket skedde den 16 januari 2019.
38 När det gäller frågan huruvida sökanden fick kännedom om det angripna beslutet innan det offentliggjordes, erinrar tribunalen om att det följer av själva ordalydelsen i artikel 263 sjätte stycket FEUF att tidpunkten då sökanden fick kännedom om rättsakten, såsom kriterium för när talefristen ska börja löpa, är subsidiär i förhållande till offentliggörandet eller delgivningen av rättsakten (dom av den 10 mars 1998, Tyskland/rådet, C‑122/95, EU:C:1998:94, punkt 35, och dom av den 17 maj 2017, Portugal/kommissionen, C‑339/16 P, EU:C:2017:384, punkt 39; se även dom av den 27 november 2003, Regione Siciliana/kommissionen, T‑190/00, EU:T:2003:316, punkt 30 och där angiven rättspraxis) och är således tillämplig på rättsakter som varken delges eller offentliggörs (dom av den 1 juli 2009, ISD Polska m.fl./kommissionen, T‑273/06 och T‑297/06, EU:T:2009:233, punkt 55).
39 Det är riktigt att offentliggörandet av beslutet i förevarande fall inte var en förutsättning för att beslutet skulle träda i kraft. Kommissionens beslut att avsluta ett granskningsförfarande avseende stöd enligt artikel 108.2 FEUF ska emellertid offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning i enlighet med artikel 32.3 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 FEUF (EUT L 248, 2015, s. 9). Enligt fast rättspraxis hade således sökanden rätt att förvänta sig att det angripna beslutet skulle offentliggöras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 1998, BP Chemicals/kommissionen, T‑11/95, EU:T:1998:199, punkterna 48–51, och dom av den 1 juli 2009, ISD Polska m.fl./kommissionen, T‑273/06 och T‑297/06, EU:T:2009:233, punkt 57). Sökanden hade således fog för att utgå från att fristen för att väcka talan började löpa dagen för offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning.
40 Denna slutsats påverkas inte av den rättspraxis som kommissionen har hänvisat till.
41 För det första slog domstolen i domen av den 17 maj 2017, Portugal/kommissionen (C‑339/16 P, EU:C:2017:384, punkterna 34–40), fast att den tidpunkt då talefristen började löpa för sökanden, i det fallet Republiken Portugal, var delgivningen av det omtvistade beslutet till sökanden, som var den till vilken det beslutet riktade sig, medan sökanden i förevarande fall inte var den till vilken det angripna beslutet riktade sig, eftersom beslutet var riktat till Förbundsrepubliken Tyskland, och sökanden inte på något sätt delgetts beslutet i den mening som avses i artikel 263 FEUF.
42 Generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona förslag till avgörande i målet Georgsmarienhütte m.fl. (C‑135/16, EU:C:2018:120) rörde frågan huruvida företag som mottagit statligt stöd och som var föremål för ett kommissionsbeslut hade kunnat väcka talan mot detta beslut, vilket, i enlighet med dom av den 9 mars 1994, TWD Textilwerke Deggendorf (C‑188/92, EU:C:1994:90), hindrade dem från att ifrågasätta lagenligheten av detta beslut vid de nationella domstolarna i samband med en talan mot de nationella genomförandeåtgärderna rörande detta beslut. Vad gäller beräkningen av den frist inom vilken sökandeföretagen hade kunnat väcka talan vid unionsdomstolen mot det omtvistade beslutet, drog generaladvokaten slutsatsen att fristen för att väcka talan mot det omtvistade beslutet började löpa den dag då sökandeföretagen fått kännedom om detta, eftersom offentliggörandet av beslutet inte var ett villkor för dess verkan och det var tillräckligt att de företag som direkt och individuellt berördes fick tillförlitlig kännedom om beslutet (förslag till avgörande av generaladvokaten Campos Sánchez-Bordona i målet Georgsmarione m.fl., C‑135/16, EU:C:2018:120, punkt 63). Det kan emellertid konstateras att denna slutsats inte upprepades av domstolen i den dom som avslutade det ovannämnda målet (dom av den 25 juli 2018, Georgsmarienhütte m.fl., C‑135/16, EU:C:2018:582) och att det under alla omständigheter inte har visats att sökanden i förevarande fall har haft en ”tillförlitlig” kännedom om det angripna beslutet, i motsats till vad som var fallet i det ovannämnda målet.
43 Slutligen konstaterade domstolen i beslut av den 5 september 2019, Fryč/kommissionen (C‑230/19 P, ej publicerat, EU:C:2019:685), inom ramen för en talan om ogiltigförklaring av vissa förordningar, att eftersom de omtvistade rättsakterna hade offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning och detta offentliggörande villkorat ikraftträdandet av dessa rättsakter, var dagen för offentliggörandet den tidpunkt då fristen för att väcka talan enligt artikel 263 sjätte stycket FEUF började löpa. Tribunalen finner att detta konstaterande inte kan utgöra stöd för kommissionens argument i förevarande fall, med hänsyn till skillnaden mellan de aktuella rättsakternas art.
44 Kommissionens invändning om rättegångshinder ska således ogillas.
B. Prövning i sak
[utelämnas]
1. Den andra grunden: Huruvida det inte är fråga om statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF
[utelämnas]
b) Den andra grundens andra del: Huruvida det inte föreligger något stöd som beviljats med hjälp av statliga medel
[utelämnas]
1) Inledande överväganden
[utelämnas]
93 På senare tid har domstolen, i dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen (C‑405/16 P, EU:C:2019:268), avseende en stödåtgärd riktad till producenter av el producerad från förnybara energikällor, finansierad med en avgift som påfördes elleverantörer som levererar till slutkonsumenterna, i förhållande till sålda mängder (EEG‑tilläggsavgiften), uteslutit att det förelåg användning av statliga medel under följande omständigheter:
– De belopp som åtgärden genererade kunde inte likställas med en skatt, eftersom åtgärden i fråga inte ålade de berörda operatörerna att övervältra kostnaderna på slutkonsumenterna (punkterna 65–71 i nämnda dom).
– Myndigheterna hade inte något dominerande inflytande över förvaltningen av medlen i fråga, eftersom myndigheterna inte hade någon rätt att förfoga över medlen. Den omständigheten att medlen uteslutande användes för att finansiera systemet i fråga innebar inte att staten kunde förfoga över dem, det vill säga bestämma om en annan användning av medlen (punkterna 74–76 i nämnda dom). I avsaknad av en statlig kontroll över de organ som ansvarade för förvaltningen av dessa medel, räckte härvidlag inte enbart en kontroll av att systemet i fråga tillämpades på ett korrekt sätt (punkterna 77–85 i nämnda dom).
94 Vidare fann domstolen i dom av den 15 maj 2019, Achema m.fl. (C‑706/17, EU:C:2019:407), avseende av en stödåtgärd till elproducenter som tillhandahåller allmännyttiga tjänster, vilken bland annat finansierades genom en avgift som påfördes slutkonsumenterna av el utifrån elförbrukningen, att kriteriet avseende statliga medel var uppfyllt, bland annat med beaktande av följande omständigheter:
– Avgiften var obligatorisk för slutkonsumenter och egenproducenter av el (punkt 57 i nämnda dom) samt för de systemansvariga som ansvarade för att ta ut avgiften (punkt 64 i nämnda dom). Beloppet fastställdes av ett offentligt organ (punkt 58 i nämnda dom).
– Fördelningen av medlen sköttes av en förvaltare som stod under direkt statlig kontroll och som hade fått i uppdrag att förvalta avgiften och som inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller fastställandet och användningen av dessa medel (punkterna 59 och 66 i nämnda dom).
95 I huvudsak grundar sig domstolens ovan i punkterna 93 och 94 nämnda rättspraxis på två huvudsakliga omständigheter vid bedömningen av huruvida det rör sig om statliga medel: dels att det föreligger en obligatorisk avgift som bärs av slutkonsumenterna eller slutförbrukarna, som normalt betecknas som en ”avgift”, och närmare bestämt som ”skatteliknande avgift”, dels att staten kontrollerar förvaltningen av systemet, bland annat genom statlig kontroll över medlen eller över förvaltarna av dessa medel (när dessa är tredje parter). Det rör sig i praktiken om två omständigheter som utgör ett alternativ.
96 Att de två ovannämnda omständigheterna utgör ett alternativ bekräftas av punkt 72 i domen av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen (C‑405/16 P, EU:C:2019:268), i vilken domstolen, efter att ha slagit fast att det inte förelåg någon ”särskild avgift”, fann att det följaktligen skulle prövas huruvida de två andra omständigheter som åberopats (det vill säga den statliga kontrollen över medlen eller över de systemansvariga) ändå gjorde det möjligt för domstolen att dra slutsatsen att de medel som genererats av EEG‑tilläggsavgiften utgjorde statliga medel. I dom av den 15 maj 2019, Achema m.fl. (C‑706/17, EU:C:2019:407), påpekade domstolen för det första att medel som elnätsoperatörerna obligatoriskt samlar in från ekonomiska aktörer och slutkonsumenter kan anses utgöra statliga medel (punkterna 64 och 65 i nämnda dom). Domstolen konstaterade därefter, och således för fullständighetens skull, att dessa medel, som fördelats mellan stödmottagarna genom ett organ under statlig kontroll som inte hade något utrymme för skönsmässig bedömning vad gällde fastställandet och användningen av dessa medel, skulle anses förbli under statlig kontroll (punkterna 66 och 67 i nämnda dom).
97 Såsom generaladvokaten Jacobs underströk i sitt förslag till avgörande i målet PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2000:585, punkt 165) är nämligen den gemensamma nämnaren i de mål i vilka domstolen har funnit att det förelåg statliga medel att staten på ett eller annat sätt har utövat kontroll över medlen i fråga. Denna kontroll kan bland annat utövas genom skatteliknande avgifter, ett system genom vilket pengarna, enligt generaladvokaten, blir statlig egendom innan de delas ut till de stödmottagande företagen. Enligt denna tolkning är förekomsten av en skatteliknande avgift följaktligen en av de situationer då det föreligger en statlig kontroll över de medel som används.
[utelämnas]
100 I skäl 136 i det angripna beslutet, som innehåller en sammanfattning av skälen 49–84 i beslutet att inleda förfarandet, erinrade kommissionen om att den i det sistnämnda beslutet fann att den omtvistade befrielsen hade finansierats med statliga medel på grundval av följande omständigheter:
– Den omtvistade befrielsen motsvarade statlig politik.
– De finansiella förlusterna från den omtvistade befrielsen kompenserades i sin helhet av den omtvistade tilläggsavgiften, som skulle bäras av nätanvändarna och inte av de systemansvariga.
– De systemansvariga för överföringssystemet hade anförtrotts att förvalta de finansiella flödena från den omtvistade befrielsen och den omtvistade tilläggsavgiften, och de var inte fria att använda intäkterna från den omtvistade tilläggsavgiften som de ville,
– Den omtvistade tilläggsavgiften motsvarade inte betalning för en tjänst eller en vara.
101 I skäl 137 i det angripna beslutet underkände kommissionen Förbundsrepubliken Tysklands argument att de medel som var avsedda att finansiera den omtvistade befrielsen inte överfördes via statsbudgeten. Enligt kommissionen kan det fortfarande röra sig om statliga medel om stödet finansieras med privata medel som måste inbetalas enligt en skyldighet som fastställs av staten och vilka förvaltas och tilldelas i enlighet med bestämmelser i den aktuella lagstiftningen, och detta även om medlen inte förvaltas av myndigheterna utan av privata organ som utsetts av staten och som är skilda från myndigheterna.
102 I skälen 138 och 139 i det angripna beslutet underströk kommissionen att de intäktsförluster som uppstod till följd av den omtvistade befrielsen under 2012 och 2013 i sin helhet övervältrades på slutkonsumenterna genom en ordning för full kompensation som finansierades genom en tilläggsavgift som slutkonsumenterna enligt staten var skyldiga att betala.
103 I skälen 140–147 i det angripna beslutet har kommissionen angett följande:
– Den omtvistade tilläggsavgiften var en skatteliknande avgift för slutkonsumenterna som togs ut av staten, och den var inte en allmän nätavgift.
– Nätoperatörerna hade utsetts för att ta ut och förvalta den omtvistade tilläggsavgiften. De var skyldiga att ta ut denna tilläggsavgift och de kunde endast använda intäkterna från avgiften till att ersätta intäktsförluster som uppstod till följd av den omtvistade befrielsen.
– Tilläggsavgiften gav nätoperatörerna en garanti att ersättas för de intäktsförluster som uppstod till följd av den omtvistade befrielsen och tilläggsavgiftens belopp beräknades i förhållande till befrielsen.
104 I huvudsak bygger kommissionens analys på följande två omständigheter: För det första utgör den omtvistade tilläggsavgiften en ”skatteliknande avgift”, eftersom den utgjorde en obligatorisk avgift som ålagts av staten och tas ut från ”slutkonsumenterna”. För det andra ansvarar de systemansvariga för förvaltningen av tilläggsavgiften enligt regler som fastställts av staten och de agerar således under statlig kontroll.
[utelämnas]
106 Tribunalen påpekar inledningsvis att den omtvistade tilläggsavgiften antogs genom BNetzA-beslutet från år 2011 (se punkterna 10–13 ovan) och följaktligen, i enlighet med fast rättspraxis (se punkt 86 ovan) kan den tillskrivas staten, vilket för övrigt inte har bestritts av sökanden.
107 Denna slutsats påverkar inte frågan huruvida BNetzA-beslutet från år 2011 kan anses utgöra ett beslut som antagits utan befogenhet (ultra vires) enligt tysk rätt eller frågan om de tyska domstolarnas ogiltigförklaring av detta beslut och dess senare upphävande (se punkt 14 ovan), frågor som tagits upp för sent av parterna under förfarandet och som inte påverkar den omständigheten att beslutet faktiskt tillämpades under den relevanta perioden (se punkterna 14 och 15 ovan). Såsom framgår av rättspraxis skulle nämligen effektiviteten av reglerna om statligt stöd avsevärt försvagas om tillämpningen av dessa regler kunde uteslutas på grund av att ett stöd har beviljats i strid med nationella bestämmelser (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 17 september 2014, Commerz Nederland, C‑242/13, EU:C:2014:2224, punkt 36) och även om det skulle antas att nämnda beslut är rättsstridigt, kvarstår det faktum att beslutet har rättsverkningar så länge det inte har upphävts eller i vart fall så länge det inte har slagits fast att det är rättsstridigt (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 3 mars 2005, Heiser, C‑172/03, EU:C:2005:130, punkt 38).
108 Detsamma gäller sökandens argument att BNetzA-beslutet från år 2011, som offentliggjordes i Förbundsrepubliken Tysklands officiella tidning den 21 december 2011, inte trädde i kraft förrän den 4 januari 2012 och således ännu inte var bindande för de systemansvariga för överföringssystemet den 15 oktober 2011, vilket var den sista dagen för offentliggörandet av tarifferna för år 2012, vilka var bindande och tillämpliga på samtliga nätanvändare. Detta argument, som framfördes för första gången som svar på en skriftlig fråga från tribunalen, påverkar inte det faktum att detta beslut har tillämpats under den relevanta perioden.
[utelämnas]
2) Huruvida det föreligger en obligatorisk avgift
[utelämnas]
113 Vad gäller frågan huruvida sökandens argument är välgrundade ska det, för att kvalificera den omtvistade tilläggsavgiften som en ”skatteliknande avgift” mot bakgrund av angiven rättspraxis, prövas huruvida denna tilläggsavgift, som ålagts av staten, i sin helhet övervältrades, genom en lagstadgad skyldighet, på dem som slutligen bar kostnaden för nämnda tilläggsavgift.
114 Parternas ståndpunkter skiljer sig härvidlag åt vad gäller frågan huruvida den omtvistade tilläggsavgiften obligatoriskt övervältrades på ”slutkonsumenten”, såsom anges i det angripna beslutet (se bland annat skälen 135, 138, 140 och 143 i nämnda beslut), och således frågan om vem som slutligen bär kostnaden för den omtvistade tilläggsavgiften.
115 Kommissionen har i denna definition inkluderat nätanvändare, det vill säga de storförbrukare av el som är direkt anslutna till elnätet och elleverantörerna, som är skyldiga att betala tilläggsavgiften i den mån de sluter avtal med systemansvariga för inköp av el (för sig själva, såsom storförbrukarna, eller för sina kunder, såsom elleverantörerna) och således är ”slutkonsumenter” av tjänsten ”nätanvändning”.
116 Sökanden och Förbundsrepubliken Tyskland inkluderar i detta begrepp slutkonsumenterna av el, och inte elleverantörerna, och har hävdat att den omtvistade tilläggsavgiften, som endast tas ut från nätanvändarna, inte nödvändigtvis övervältras på samtliga slutkonsumenter av el. Sökanden och Förbundsrepubliken Tyskland har även bestritt att de systemansvariga är skyldiga att ta ut den omtvistade tilläggsavgiften från nätanvändarna. Enligt denna tolkning utgör den omtvistade tilläggsavgiften inte en sådan avgift som är kopplad till statsbudgeten, utan snarare en privaträttslig avgift, det vill säga en överföring av medel som privata enheter erlägger sinsemellan varandra.
117 Det är således nödvändigt att identifiera de som slutligen bär kostnaden för den omtvistade tilläggsavgiften och avgöra om denna är obligatorisk för de sistnämnda.
118 När det gäller de som slutligen bär kostnaden för den omtvistade tilläggsavgiften ska det göras åtskillnad mellan å ena sidan förhållandet mellan de systemansvariga och nätanvändarna (vilka främst utgörs av elleverantörer men även inbegriper storförbrukare av el) och å andra sidan förhållandet mellan elleverantörerna och elkonsumenterna. Den omtvistade tilläggsavgiften rör endast det första förhållandet, det vill säga förhållandet mellan de systemansvariga och användarna, eftersom tilläggsavgiften tas ut som en följd av användningen av nätet, och inte på grund av elförbrukningen.
119 Under dessa omständigheter är frågan, som tagits upp av sökanden (se punkt 116 ovan), huruvida elleverantörerna i sin tur var skyldiga att övervältra den aktuella tilläggsavgiften på sina kunder, det vill säga på samtliga slutkonsumenter av el, inte relevant, eftersom de som slutligen bar kostnaden för denna tilläggsavgift var nätanvändarna, det vill säga elleverantörerna själva och de slutkonsumenter som var direkt anslutna till nätet, och inte de övriga slutkonsumenterna.
120 När det gäller frågan huruvida den omtvistade tilläggsavgiften är obligatorisk, konstaterar tribunalen inledningsvis att det i det angripna beslutet klart anges en skyldighet att uppbära och övervältra den omtvistade tilläggsavgiften på ”slutkonsumenterna”, bland annat genom att det hänvisas till 2011 års BNetzA-beslut (se skälen 135, 138, 140, 141 och 143 i det angripna beslutet), där det i punkterna 3 och 5.2 anges att dessa konsumenter tillsammans med leverantörerna är de som slutligen bär kostnaden för tilläggsavgiften, i egenskap av nätanvändare. Denna tolkning stöds av övervägandena i punkt 20 i domen av den 6 oktober 2015 från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) (se punkt 14 ovan), som det erinras om i skäl 140 i det angripna beslutet, i vilka Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) drog slutsatsen att den omtvistade tilläggsavgiften inte utgjorde ett vederlag för användningen av nätet, utan en avgift som syftade till att täcka de systemansvarigas finansiella förluster.
121 För att en åtgärd ska anses utgöra en ”avgift” i den mening som avses i artiklarna 30 eller 110 FEUF räcker det att den tas ut på mellanprodukter eller förmedlingstjänster, utan att den nödvändigtvis övervältras på slutkonsumenterna av varorna eller tjänsterna i senare led, eftersom det i rättspraxis har bekräftats att det vid tillämpningen av dessa bestämmelser har föga betydelse vem som är skyldig att betala avgiften, i den mån den avser varan eller en verksamhet som är nödvändig i samband med varan (se, för ett liknande resonemang. dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl., C‑206/06, EU:C:2008:413, punkt 49). Den avgörande omständigheten i detta avseende är, såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 90 ovan, att sådana enheter har fått i uppdrag av staten att förvalta statliga medel och inte endast är skyldiga att göra inköp med egna ekonomiska medel.
122 Det ska vidare påpekas att kommissionen i skäl 143 i det angripna beslutet, efter att ha angett att den omtvistade tilläggsavgiften hade beslutats på ett rättsligt bindande sätt genom BNetzA-beslutet från år 2011, drog slutsatsen att det i BNetzA-beslutet från år 2011 föreskrevs en skyldighet för de systemansvariga för distributionssystemet att ta ut den omtvistade tilläggsavgiften från samtliga slutkonsumenter eller leverantörer och att det i detta beslut även föreskrevs att intäkterna från denna tilläggsavgift skulle överföras varje månad till de olika systemansvariga för överföringssystemet.
123 I punkt 3 i BNetzA-beslutet från år 2011, jämförd med punkt 5.2 i beslutet, föreskrivs nämligen att systemansvariga för distributionssystemet är skyldiga att ta ut den omtvistade tilläggsavgiften ”från alla slutkonsumenter eller leverantörer och månatligen överföra den till den berörda systemansvarige för överföringssystemet”. Tribunalen finner således att den omtvistade tilläggsavgiften, som införts av en myndighet genom en lagstiftningsåtgärd, var obligatorisk i förhållande till slutkonsumenterna, i egenskap av nätanvändare, eftersom nämnda beslut ålade de systemansvariga för distributionssystemet att övervältra merkostnaderna till följd av den omtvistade tilläggsavgiften på slutkonsumenterna, i motsats till den situation som låg till grund för domen av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen (C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkt 70).
124 Kommissionens slutsats grundar sig för övrigt på den tolkning som de tyska myndigheterna gjorde under det administrativa förfarandet, av vilken det klart framgår att de systemansvariga för distributionssystemet var skyldiga att ta ut den omtvistade tilläggsavgiften från slutkonsumenterna eller leverantörerna och att månatligen överföra den till olika systemansvariga för överföringssystemet. Trots att kommissionen i beslutet att inleda förfarandet tydligt angav att de systemansvariga för distributionssystemet i BNetzA-beslutet från år 2011 hade ålagts en skyldighet att ta ut den omtvistade tilläggsavgiften från slutkonsumenterna, i egenskap av nätanvändare (se bland annat punkt 14 i beslutet att inleda förfarandet) har de tyska myndigheterna under det administrativa förfarandet inte framfört något argument för att bestrida denna slutsats.
125 När det gäller argumentet att BNetzA-beslutet från år 2011 inte hade bindande verkan, eftersom nätanvändarnas betalningsskyldighet uteslutande följde av privaträttsliga avtal mellan de systemansvariga och nätanvändarna, och enligt vilket BNetzA inte kunde införa en skyldighet som inte var tillåten enligt lagstiftningen, det vill säga StromNEV-förordningen 2011 och lagen om kraftvärme av den 19 mars 2002, som nämnda förordning hänvisar till, och oberoende av om detta argument kan tas upp till prövning, påpekar tribunalen att enligt ordalydelsen i punkt 3 i BNetzA-beslutet från år 2011 är de systemansvariga för distributionssystemet skyldiga att ta ut den omtvistade tilläggsavgiften, och de måste således ta ut denna tilläggsavgift från sina kunder. Eftersom detta beslut utgjorde en del av den ordning som var i kraft under den relevanta perioden och hade bindande rättsverkningar, som för övrigt inte har återkallats genom de bestämmelser genom vilka denna ordning successivt avskaffades (se punkterna 14 och 15 ovan) finner tribunalen att den ordning som grundar sig på den omtvistade tilläggsavgiften har bindande rättsverkningar.
126 Slutligen påpekade kommissionen, i skälen 39, 144 och 145 i det angripna beslutet, att mekanismen med den omtvistade tilläggsavgiften säkerställde att de systemansvariga fullt ut kompenserades för de intäktsförluster de lidit på grund av den omtvistade befrielsen, eftersom storleken på denna tilläggsavgift var anpassad till beloppet för de medel som krävdes på grund av den omtvistade befrielsen.
127 Kommissionens tolkning stöds av punkterna 2 och 6 i BNetzA-beslutet från år 2011, enligt vilka det krävs att de systemansvariga för överföringssystemet ska beakta prognoser om intäktsförluster till följd av den omtvistade befrielsen vid beräkningen av den omtvistade tilläggsavgiften och att skillnaden mellan prognosen avseende förlorade intäkter och de intäkter som faktiskt gått förlorade ska kompenseras individuellt av varje systemansvarig.
128 Sökandens övriga argument påverkar inte dessa konstateranden.
129 Vad för det första gäller argumentet att storleken på den omtvistade tilläggsavgiften inte fastställs av staten utan av de systemansvariga för överföringssystemet, är det tillräckligt att erinra om att, såsom kommissionen påpekade i skäl 37 i det angripna beslutet, det ursprungliga beloppet för den omtvistade tilläggsavgiften fastställdes i BNetzA-beslutet från år 2011 till 440 miljoner euro för det första året ordningen tillämpades, bestående av ett belopp som uppskattades till 140 miljoner euro för de individuella avgifter som togs ut av anticykliska konsumenter och 300 miljoner euro för den omtvistade befrielsen. För det andra året ordningen tillämpades fastställdes i nämnda BNetzA-beslut en mycket detaljerad metod för beräkningen av tilläggsavgiften. Såsom framgår av punkterna 1 och 2 i det beslutet och av punkt 5.2 däri skulle de systemansvariga för överföringssystemet fastställa dels den förväntade förlusten till följd av befrielsen från skyldigheten att betala nätavgiften i dess helhet, dels den förväntade konsumtionen, för att fastställa storleken på den omtvistade tilläggsavgiften per kilowattimme, med hänsyn tagen till de intäkter som genererats under det näst senaste året. Såsom kommissionen påpekade i skäl 39 i det angripna beslutet skulle de systemansvariga för överföringssystem, i enlighet med BNetzA-beslutet från år 2011, anpassa storleken på den omtvistade tilläggsavgiften varje år på grundval av vad som faktiskt behövts i fråga om finansiella medel under föregående år.
130 För det andra kan tribunalen inte godta argumentet att det inte fanns någon lagstadgad mekanism för att säkerställa full kompensation för förlusterna, bland annat på grund av att det var omöjligt att övervältra kostnaderna för den omtvistade tilläggsavgiften när det fanns fordringar som inte kunde drivas in. Det är nämligen tillräckligt att den omtvistade tilläggsavgiften kvalificeras som en skatteliknande avgift för att intäkterna från denna avgift ska anses utgöra statliga medel, utan att det är nödvändigt att staten åtar sig att kompensera de förluster som uppstår när denna tilläggsavgift inte betalas, bland annat när fordringar inte kan drivas in. Även om, såsom kommissionen har medgett, förlusten på grund av fordringar som inte kan drivas in ekonomiskt bärs av de systemansvariga för distributionssystemet, ska det påpekas att en förlust av intäkter till följd av insolvens inte utgör en intäktsförlust i den mening som avses i den aktuella ordningen och motiveras av att förhållandena mellan de systemansvariga och de som slutligen bär kostanden för den omtvistade tilläggsavgiften är privaträttsliga förhållanden.
131 Vad för det tredje gäller argumentet att staten, på grund av att de medel som genererats genom den omtvistade tilläggsavgiften uteslutande får användas för vissa ändamål, inte hade någon befogenhet att förfoga över medlen, vilket i enlighet med dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen (C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkt 76), utesluter att den omtvistade tilläggsavgiften innebär användning av statliga medel, konstaterar tribunalen att i punkt 76 i den domen bedömdes förekomsten av en uteslutande användning av medlen i samband med prövningen av om det föreligger en statlig kontroll över de systemansvariga, och inte i samband med prövningen av om det föreligger en skatteliknande avgift, såsom i förevarande fall. Detta argument kommer således att prövas i samband med prövningen av den statliga kontrollen över nämnda systemansvariga (se punkterna 144 och 145 nedan). Under alla omständigheter påverkas kvalificeringen av den omtvistade tilläggsavgiften som en skatteliknande avgift, när den bekräftas på grundval av föregående bedömning, inte av att det finns en uteslutande användning av medlen. Tvärtom bekräftar denna sistnämnda omständighet att tilläggsavgiftssystemet regleras i statliga bestämmelser.
132 Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att BNetzA-beslutet från år 2011, genom vilket de systemansvariga för distributionssystemet ålades en rättsligt bindande skyldighet att ta ut den omtvistade tilläggsavgiften från slutkonsumenterna, i egenskap av nätanvändare, utgör en skatteliknande avgift eller en obligatorisk avgift i den mening som avses i den rättspraxis som nämnts punkt 121 ovan och således innebär användning av statliga medel.
3) Huruvida det föreligger statlig kontroll över de medel som tas ut i form av tilläggsavgifter eller över de systemansvariga
133 När det gäller den andra omständigheten, det vill säga förekomsten av statlig kontroll över de medel som uppbärs genom tilläggsavgiften eller över de systemansvariga, ska det påpekas att det, i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, visserligen inte finns någon statlig kontroll över systemansvariga, i enlighet med de principer som domstolen slog fast i dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen (C‑405/16 P, EU:C:2019:268), vilken för övrigt rörde samma systemansvariga för det tyska elnätet. Den omständigheten att dessa förvaltare måste godkännas eller certifieras och att de innehar koncessioner räcker nämligen inte för att fastställa att de rätt och slätt agerar under offentlig kontroll. Domstolen har även preciserat att enbart en kontroll av att den aktuella ordningen har genomförts på ett korrekt sätt inte var tillräcklig i detta avseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen, C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkterna 77–85).
134 Avsaknaden av permanent statlig kontroll över de systemansvariga är emellertid inte avgörande i förevarande fall, eftersom det föreligger en statlig kontroll över medlen, det vill säga hela mekanismen för uppbörd och tilldelning av den omtvistade tilläggsavgiften (se även ovan i punkt 89 angiven rättspraxis).
135 Tribunalen erinrar om att de systemansvariga enligt BNetzA-beslutet från år 2011 är skyldiga att från nätanvändarna, inbegripet slutkonsumenterna, ta ut den omtvistade tilläggsavgiften, såsom den beräknats av BNetzA (för år 2012) eller enligt den metod som föreskrivs i BNetzA (för år 2013), och de intäkter som uppbärs betalas till de systemansvariga för överföringssystemet som kompensation för de merkostnader som den omtvistade befrielsen ger upphov till. Det är dessutom ostridigt mellan parterna att intäkterna från den omtvistade tilläggsavgiften uteslutande är avsedda att användas för att uppnå målen med ordningen enligt de bestämmelser i lagar och förordningar som undersökts. Det har även påpekats i punkt 129 ovan att de systemansvariga, enligt BNetzA-beslutet från år 2011 erhöll ett belopp som motsvarade de merkostnader som den omtvistade befrielsen ger upphov till, eftersom storleken på den omtvistade tilläggsavgiften är anpassad till beloppet för de medel som krävs med anledning av den omtvistade befrielsen.
136 Under dessa omständigheter finner tribunalen dels att det finns en överensstämmelse mellan den omtvistade tilläggsavgiften och de merkostnader som uppstår till följd av den omtvistade befrielsen, dels att de systemansvariga endast agerar som mellanhänder vid genomförandet av en mekanism som i sin helhet regleras genom statliga bestämmelser (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 20 september 2019, FVE Holýšov I m.fl./kommissionen, T‑217/17, ej publicerad, överklagad, EU:T:2019:633, punkterna 115 och 116).
137 Vad sökanden anfört föranleder inte någon annan bedömning.
138 För det första är förvisso den omständigheten att den omtvistade tilläggsavgiften tas ut för att uppnå statliga mål eller en statlig politik som genomförts genom BNetzA-beslutet från år 2011 i sig inte avgörande för att fastställa att det föreligger en statlig kontroll, men detta påverkar inte det faktum att det rör sig om en av de omständigheter som visar att det föreligger en statlig kontroll av systemet för uppbörd och tilldelning av den omtvistade tilläggsavgiften.
139 För det andra är argumentet att de systemansvariga inte är organ som staten har bemyndigat att förvalta intäkterna från den omtvistade tilläggsavgiften, utan endast deltar i genomförandet av systemet, inte övertygande. Enligt rättspraxis är det nämligen inte nödvändigt med en uttrycklig ”fullmakt” i detta avseende när det på grundval av ovan anförda överväganden visas att det föreligger en statlig kontroll över hela mekanismen för uppbörd av den omtvistade tilläggsavgiften och tilldelning av de medel som genereras. I de mål där avsaknaden av en sådan ”fullmakt” från staten var en avgörande omständighet för att utesluta att de aktuella medlen var statliga, förelåg det nämligen antingen enbart en skyldighet för privaträttsliga företag att göra inköp med sina egna ekonomiska medel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2001, PreussenElektra, C‑379/98, EU:C:2001:160, punkterna 58–61, och dom av den 13 september 2017, ENEA, C‑329/15, EU:C:2017:671, punkterna 26 och 30), eller en avsaknad av både en obligatorisk avgift som tas ut från slutkonsumenterna och en statlig kontroll över de medel som generas genom denna avgift (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen, C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkterna 65–86).
140 För det tredje är den omständigheten att de systemansvariga är privaträttsliga organ och agerar på grundval av privaträttsliga rättsförhållanden, i synnerhet vad gäller indrivning av fordringar hänförliga till den omtvistade tilläggsavgiften, utan att ha någon befogenhet vad gäller exekution, inte i sig avgörande. Vad som är avgörande är huruvida dessa organ har utsetts av staten att förvalta statliga medel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl., C‑262/12, EU:C:2013:851, punkt 20, och dom av den 20 september 2019, FVE Holýšov I m.fl./kommissionen, T‑217/17, ej publicerad, överklagad, EU:T:2019:633, punkt 126). Vidare är det förvisso korrekt att staten var majoritetsägare i en av de systemansvariga för överföringssystemet, TransnetBW, men detta saknar relevans i detta avseende.
141 För det fjärde är det riktigt att myndigheters kontroll av att systemet genomförs på ett korrekt sätt enligt rättspraxis inte räcker för att styrka att det föreligger en kontroll över förvaltarna eller medlen i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen, C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkt 77).
142 I dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen (C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkt 82), ifrågasatte domstolen emellertid inte sin praxis enligt vilken medel som tillförs genom obligatoriska avgifter som föreskrivs i medlemsstatens lagstiftning och som förvaltas och fördelas i enlighet med denna lagstiftning kan anses utgöra statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, även om de förvaltas av enheter som är skilda från staten (dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl., C‑262/12, EU:C:2013:851, punkt 25). Domstolen underströk dock avsaknaden, i detta andra typfall, av två väsentliga omständigheter, nämligen förekomsten av en princip om fullständig kostnadstäckning från medlemsstatens sida vad gäller inköpsskyldigheten och omständigheten att de aktuella beloppen anförtroddes Caisse des dépôts et consignations, det vill säga ett offentligt organ som agerar på statens uppdrag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen, C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkterna 83–85). Detta argument är således inte övertygande när det, såsom kommissionen har påpekat, har visats att den statliga kontrollen avser hela mekanismen för uttag av den omtvistade tilläggsavgiften och tilldelning av de intäkter som uppkommer till följd av tilläggsavgiften, inbegripet full täckning av de merkostnader som denna tilläggsavgift ger upphov till, på grundval av ovanstående överväganden (se punkt 135 ovan).
143 För det femte har argumentet att staten inte garanterar att eventuella intäktsförluster täcks, eftersom de merkostnader som inte kan övervältras och de systemansvariga för slutna distributionssystem är skyldiga att bevilja den omtvistade befrielsen utan att erhålla någon återbetalning, underkänts i samband med kvalificeringen av den omtvistade tilläggsavgiften som en skatteliknande avgift (se punkt 130 ovan).
144 Vad för det sjätte gäller argumentet att den uteslutande användningen av medlen i fråga utesluter varje möjlighet för staten att förfoga över de medel som genererats av den omtvistade tilläggsavgiften, är det förvisso korrekt att unionsdomstolen under vissa förutsättningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl., C‑206/06, EU:C:2008:413, punkt 69, dom av den 15 maj 2019, Achema m.fl., C‑706/17, EU:C:2019:407, punkt 66, och dom av den 11 december 2014, Österrike/kommissionen, T‑251/11, EU:T:2014:1060, punkt 70) har funnit att den uteslutande användningen av statliga medel som föreskrivs i lagen utgör ett indicium för att medlen eller förvaltarna av dessa medel stod under statlig kontroll, och således som ett indicium på användningen av statliga medel. Under andra omständigheter har domstolen dock, även när det förelåg en uteslutande användning av medlen, funnit att myndigheterna inte hade något dominerande inflytande, och att det således inte förelåg någon användning av statliga medel, i avsaknad av en befogenhet att förfoga över medlen, det vill säga att myndigheterna kan bestämma om en annan användning av dessa medel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen, C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkt 76).
145 Det ska emellertid beaktas att domstolen i dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen (C‑405/16 P, EU:C:2019:268), i motsats till tidigare rättspraxis, prövade denna omständighet för att bedöma huruvida det förelåg en statlig kontroll över medlen, i en situation där den hade uteslutit att avgiften var obligatorisk, samtidigt som den preciserade att den uteslutande användningen av medlen snarare, i avsaknad av andra uppgifter om motsatsen, var ägnad att visa just att staten inte kunde förfoga över dessa medel, det vill säga bestämma om en annan användning än den som föreskrivs i den aktuella lagstiftningen. I stället för att ompröva tidigare rättspraxis, vilken dessutom bekräftades kort därefter genom dom av den 15 maj 2019, Achema m.fl. (C‑706/17, EU:C:2019:407, punkt 66), begränsade sig följaktligen domstolen avsiktligt till att ange att i avsaknad av andra uppgifter var denna omständighet inte i sig avgörande för att visa att en sådan kontroll förelåg.
146 Mot bakgrund av det ovan anförda finner tribunalen att den omtvistade tilläggsavgiften, i enlighet med relevant rättspraxis, utgör en skatteliknande avgift eller en obligatorisk avgift vars belopp har fastställts av en myndighet (för år 2012) eller enligt en metod som ålagts av denna myndighet (för år 2013), som eftersträvar mål av allmänintresse, att den har ålagts systemansvariga enligt objektiva kriterier och att den har tagits ut av de systemansvariga enligt de regler som fastställts av de nationella myndigheterna.
147 Av detta följer att den omtvistade befrielsen utgör en åtgärd som beviljas med hjälp av statliga medel.
148 Talan kan under dessa omständigheter inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del.
[utelämnas]
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (tredje avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Covestro Deutschland AG ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.
3) Förbundsrepubliken Tyskland ska bära sina rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 6 oktober 2021.
Underskrifter