TRIBUNALENS BESLUT (avdelningen för överklaganden)

den 19 december 2013

Mål T‑634/11 P

Mario Paulo da Silva Tenreiro

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Personalmål – Tjänstemän – Rekrytering – Meddelande om lediga tjänster – Nominering till tjänsten som direktör för direktorat E ”Rättvisa” vid generaldirektoratet för ”Rättvisa, frihet och säkerhet” vid kommissionen – Avslag på klagandens ansökan – Tillsättande av tjänsten med en annan kandidat – Uppenbart att överklagandet delvis ska avvisas och delvis ska ogillas”

Saken:      Överklagande av Europeiska unionens personaldomstols dom (andra avdelningen) av den 29 september 2011 i mål F-72/10, da Silva Tenreiro mot kommissionen, med yrkande om att den domen ska upphävas.

Avgörande:      Överklagandet ogillas. Mario Paulo da Silva Tenreiro ska bära sina egna kostnader och Europeiska kommissionens kostnader vid tribunalen.

Sammanfattning

Överklagande – Grunder – Enbart upprepning av grunder och argument som framförts vid personaldomstolen – Felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna – Avvisning – Tribunalens prövning av bevisvärderingen – Ej möjlig utom vid missuppfattning – Bevisbörda och bevisföring

(Artikel 257 FEUF, domstolens stadga, bilaga I, artikel 11.1; tribunalens rättegångsregler, artikel 138.1 första stycket c)

Det framgår av artikel 257 FEUF, av artikel 11 i bilaga I till domstolens stadga och av artikel 138.1 första stycket c i tribunalens rättegångsregler att det i ett överklagande, vid äventyr av avvisning av överklagandet eller grunden, klart ska anges på vilka punkter domen eller beslutet ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för yrkandet om upphävande. Ett överklagande som inskränker sig till att upprepa de grunder och argument som redan har anförts vid personaldomstolen, däribland sådana som grundade sig på omständigheter som personaldomstolen uttryckligen avfärdade, uppfyller inte detta krav. Ett sådant överklagande utgör i praktiken nämligen endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingetts till personaldomstolen, vilket faller utanför tribunalens behörighet.

Ett överklagande till tribunalen ska vara begränsat till rättsfrågor. Personaldomstolen är ensam behörig att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, samt ensam behörig att bedöma dessa faktiska omständigheter, med undantag för fall där de faktiska omständigheterna eller bevisningen missuppfattats. En missuppfattning av de faktiska omständigheterna eller bevisningen ska framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av omständigheter eller bevisning eller pröva ny bevisning.

Tribunalens behörighet att överpröva personaldomstolens slutsatser beträffande de faktiska omständigheterna omfattar således bland annat oriktigheter i sak som framgår av handlingarna i målet, missuppfattningar av bevisningen, den rättsliga kvalificeringen av omständigheterna och frågan huruvida gällande regler om bevisbörda och bevisföring har följts.

För att unionsdomstolen ska övertygas av ett påstående från en part, eller åtminstone direkt blanda sig i sökandet efter bevisning, räcker det inte att åberopa vissa omständigheter till stöd för påståendet. Det krävs också att parten framlägger indicier som är tillräckligt precisa, objektiva och samstämmiga för att visa att de är sanna eller sannolika. Unionsdomstolens inblandning i frambringandet av bevisning till förmån för sökanden ska under dessa förhållanden begränsas till exceptionella situationer i vilka sökanden, bland annat, till stöd för sin argumentering behöver vissa uppgifter som svaranden besitter och har svårt att erhålla dessa uppgifter, eller till och med har nekats tillgång till dessa uppgifter från svaranden.

I andra än ovannämnda undantagsfall är personaldomstolen ensam behörig att avgöra huruvida det föreligger ett eventuellt behov av att komplettera den information som den har tillgång till i anhängiggjorda mål. Frågan huruvida handlingarna i målet ska anses ha bevisvärde ingår i personaldomstolens självständiga bedömning av de faktiska omständigheterna, som inte omfattas av tribunalens prövning inom ramen för överklagandet, utom i fall då den bevisning som lagts fram vid personaldomstolen har missuppfattats eller när det framgår av handlingarna i målet att personaldomstolens konstateranden rörande omständigheterna är materiellt oriktiga.

(se punkterna 35, 36, 52 och 85–87)

Hänvisning till

Domstolen: 16 september 1997, Koelman mot kommissionen, C‑59/96 P, REG 1997, s. I‑4809, punkt 31; 8 januari 2002, Frankrike mot Monsanto och kommissionen, C‑248/99 P, REG 2002, s. I‑1, punkt 68; 19 mars 2004, Lucaccioni mot kommissionen, C‑196/03 P, REG 2004, s. I‑2683, punkterna 40 och 41, och där angiven rättspraxis; 28 juni 2005, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, REG 2005, s. I‑5425, punkt 426

Förstainstansrätten: 25 september 2002, Ajour m.fl. mot kommissionen, T‑201/00 och T‑384/00, REGFP 2002, s. I‑A‑167 och II‑885, punkt 75; 12 mars 2008, Rossi Ferreras mot kommissionen, T‑107/07 P, REGFP 2008, s. I‑B‑1‑5 och II‑B‑1‑31, punkterna 38 och 39, och där angiven rättspraxis;

Tribunalen 19 mars 2010, Bianchi mot ETF, T‑338/07 P, punkt 59; 4 april 2011, Marcuccio mot kommissionen, T‑239/09 P, punkt 62; 7 december 2011, Mioni mot kommissionen, T‑274/11 P, punkt 18; 6 september 2012, Gozi mot kommissionen, T‑519/11 P, punkt 21; 16 maj 2013, Canga Fano mot rådet, T‑281/11 P, punkt 75