Mål T‑655/11

FSL Holdings m.fl.

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens – Konkurrensbegränsande samverkan – Den europeiska marknaden för bananer i Italien, Grekland och Portugal – Samordning vid fastställandet av priser – Huruvida bevisningen kan tillåtas – Rätten till försvar – Maktmissbruk – Bevis för överträdelsen – Beräkning av böter”

Sammanfattning – Tribunalens dom (andra avdelningen) av den 16 juni 2015

1.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Bevis som kan användas – Huruvida överföring av uppgifter som erhållits av nationella myndigheter är lagenlig – De nationella domstolarnas bedömning mot bakgrund av nationell rätt – Överföringen har inte ansetts olaglig av nationell domstol – Kommissionen beaktar sålunda överförda uppgifter som bevis – Tillåtet

(Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 12.2)

2.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens rätt att genomföra inspektioner – Beslut att genomföra en inspektion – Motiveringsskyldighet – Räckvidd – Skyldighet att ange inspektionens syfte och föremål

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 20.4)

3.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens undersökningsbefogenheter – Användning av uppgifter som inhämtas vid en undersökning – Gränser – Inledande av en undersökning för att kontrollera riktigheten av uppgifter som upptäckts av en händelse i samband med en undersökning – Tillåtet

(Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 20)

4.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens befogenheter – Befogenhet att dela upp ett förfarande – Uppdelning innebär att ett nytt undersökningsförfarande inleds – Utrymme för skönsmässig bedömning

(Artikel 101 FEUF)

5.      Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Det berörda företaget kan endast åberopa denna rättighet efter meddelandet om invändningar – Kommissionens innehav av handskrivna anteckningar som erhållits vid ett nationellt undersökningsförfarande – Skyldighet att informera berört företag under förundersökningen innan meddelandet om invändningar avsänds – Föreligger inte

(Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003)

6.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Nedsättning av böter då det företag som är föremål för utredning samarbetar – Beviljande av villkorad immunitet mot böter innan kommissionens slutgiltiga beslut antas – Räckvidd – Erinran från kommissionen om att den processuella ställning som villkorad immunitet ger är provisorisk– Utövande av rättsstridiga påtryckningar – Föreligger inte

(Artikel 101 FEUF; kommissionens meddelande 2002/C 45/03, punkterna 8 a och b, 11 a–c, 15, 16, 18 och 19)

7.      Konkurrens – Böter – Belopp – Nedsättning av böter i utbyte mot samarbete – Total immunitet – Villkor – Fullständigt, absolut och förbehållslöst samarbete från berört företags sida – Begrepp

(Artikel 101 FEUF; kommissionens meddelande 2002/C 45/03, punkt 11 a)

8.      Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Maktmissbruk – Begrepp

(Artikel 263 FEUF)

9.      Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Rättslig ram – Kommissionens riktlinjer – Kommissionens tillkännagivande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i utbyte mot samarbete från de berörda företagens sida – Kommissionens egen begränsning av sitt utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd

(Artikel 101 FEUF; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

10.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionens undersökningsbefogenheter – Användning av uppgifter som inhämtas vid en undersökning inom ramen för ett annat förfarande – Tillåtet – Skyldighet till fullständigt, absolut och förbehållslöst samarbete från det företag som ansökt om total immunitet – Räckvidd

(Artikel 101 FEUF; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

11.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Användande av uttalanden från andra företag som deltagit i överträdelsen som bevis – Tillåtet – Bevisvärde hos frivilliga uttalanden från de huvudsakliga deltagarna i ett konkurrensbegränsande samarbete som gjorts i syfte att meddelandet om samarbete ska tillämpas på dem

(Artikel 101 FEUF; kommissionens meddelande 2002/C 45/03)

12.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Bevismedel – Åberopande av en mängd omständigheter – Beaktande av omständigheter som fastställts utom överträdelseperioden – Tillåtet – Beviskrav när det gäller varje enskild omständighet

(Artikel 101 FEUF; rådets förordning nr 1/2003, artikel 2)

13.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse bestående i ingående av ett konkurrensbegränsande avtal fastställs – Beslut som vilar på skriftlig bevisning – Beviskrav för företag som bestrider överträdelsen

(Artikel 101 FEUF)

14.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Bevismedel – Skriftlig bevisning – Bedömning av en handlings bevisvärde – Kriterier – Handling som upprättats i omedelbart samband med omständigheterna eller av ett ögonvittne till dessa omständigheter – Högt bevisvärde

(Artikel 101 FEUF)

15.    Grundläggande rättigheter – Oskuldspresumtion – Förfarande på konkurrensområdet – Tillämplighet – Följder

(Artikel. 101 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 48.1)

16.    Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Avtal som har till syfte att begränsa konkurrensen – Avtalet har samtidigt legitima syften – Saknar betydelse

(Artikel 101 FEUF)

17.    Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Begrepp – Samordning och samarbete som är oförenliga med skyldigheten för varje företag att bestämma sitt beteende på marknaden på ett självständigt sätt – Spridande av känsliga uppgifter som eliminerar osäkerheten kring en konkurrents framtida beteende – Uppgifter som är allmänt kända – Omfattas – Villkor

(Artikel 101 FEUF)

18.    Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal mellan företag – Företag som har deltagit i ett konkurrensbegränsande avtal – Beteende som avviker från det som överenskommits inom den konkurrensbegränsande samverkan – Omständighet som inte med nödvändighet medför att det kan uteslutas att företaget deltagit i ett sådant avtal

(Artikel 101 FEUF)

19.    Konkurrens – Unionsbestämmelser – Överträdelser – Ansvar – Företags ansvar för åtgärder som vidtas av dess organ – Villkor – Handlingar av en person som har fullmakt att handla för företagets räkning

(Artikel 101 FEUF)

20.    Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Begrepp – Informationsutbyte mellan konkurrenter – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömning mot bakgrund av överträdelsens natur – Diskussion mellan konkurrenter om viktiga faktorer för prisutvecklingen – Överträdelse genom syfte – Samband saknas mellan det samordande förfarandet och konsumentpriserna – Saknar relevans

(Artikel 101 FEUF)

21.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Iakttagande av rätten till försvar – Tillgång till handlingarna i ärendet – Räckvidd – Vägran att lämna ut en handling – Skäl

(Artikel 101 FEUF)

22.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Muntligt hörande – Hörande av vissa personer – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Gräns – Iakttagande av rätten till försvar

(Artikel 101 FEUF; kommissionens förordning nr 773/2004, artiklarna 10.3 och 13)

23.    Konkurrensbegränsande samverkan – Komplex överträdelse innefattande dels avtal, dels samordnat förfarande – Samlad beteckning som ”en serie avtal och/eller samordnade förfaranden” – Tillåtet

(Artikel 101 FEUF)

24.    Konkurrensbegränsande samverkan – Samordnat förfarande – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Konkurrensbegränsande syfte – Tillräckligt konstaterande – Skillnad mellan överträdelse genom syfte och överträdelse genom effekt – Kriterier som gör det möjligt att betrakta ett avtal som syftande till en begränsning

(Artikel 101 FEUF)

25.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Överträdelse har inte konstaterats vad gäller en annan aktör i en liknande situation – Saknar betydelse

(Artikel 101 FEUF)

26.    Konkurrensbegränsande samverkan – Förbud – Överträdelser – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse – Ett företag hålls ansvarigt i förhållande till ett deltagande i överträdelsen i dess helhet – Villkor

(Artikel 101 FEUF)

27.    Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Det ankommer på kommissionen att lägga fram bevis för överträdelsen och dess varaktighet – Bevisbördans omfattning – En enda och fortlöpande överträdelse – Bevis avseende vissa bestämda perioder av den sammanlagda överträdelseperioden saknas – Avbrott i företagets deltagande i överträdelsen – Upprepad överträdelse – Följder för fastställandet av böterna

(Artikel 101 FEUF)

28.    Konkurrens – Böter – Riktlinjer för beräkning av böter – Beräkningsmetod som präglas av flexibilitet – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Gränser – Iakttagande av principen om likabehandling – Beräkning av böternas grundbelopp – Domstolsprövning – Räckvidd

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkterna 9, 12, 13 och 19–23)

29.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Beräkningsmetod som fastställs i kommissionens riktlinjer – Beräkning av böternas grundbelopp – Kriterier – Överträdelsens allvar – Bedömning mot bakgrund av överträdelsens natur – Ett konkurrensbegränsande förfarandes effekt – Ej avgörande kriterium

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkterna 19–24)

30.    Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Förmildrande omständigheter – Kommissionens skyldighet att följa sin tidigare beslutspraxis – Föreligger inte

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3; kommissionens meddelande 2006/C 210/02, punkt 29)

31.    Konkurrens – Böter – Bedömning grundad på företagets individuella beteende – Betydelse av att en annan ekonomisk aktör inte har ålagts böter – Föreligger inte

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2 och 23.3)

1.      Det är inte enligt unionsrätten tillåtet att godkänna bevis som inhämtats under fullständigt åsidosättande av det förfarande som föreskrivs för att styrka dem och som syftar till att skydda de berördas grundläggande rättigheter. Att följa detta förfarande betraktas således som en väsentlig formföreskrift i den mening som avses i artikel 263.2 FEUF. Åsidosättande av en väsentlig formföreskrift får konsekvenser, oberoende av om detta åsidosättande har medfört skada för den som har åberopat det.

Vad särskilt gäller det administrativa förfarandet i konkurrensärenden fyller förbudet mot att använda som bevisning för andra ändamål än de för vilka den är avsedd, information som kommissionen och medlemsstaternas konkurrensmyndigheter inhämtat under utövande av sina undersökningsbefogenheter i enlighet artikel 12.2 i förordning nr 1/2003, ett specifikt behov, nämligen behovet av att säkerställa att kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna iakttar de processuella skyddsregler som är förbundna med inhämtandet av upplysningar inom ramen för deras uppdrag, samtidigt som det möjliggör ett utbyte av information mellan dessa myndigheter. Det är dock inte av detta förbud möjligt att automatiskt dra den slutsatsen att det rör sig om ett generellt förbud för kommissionen att använda information som bevisning som den erhållit av en annan nationell myndighet inom ramen för sin ämbetsutövning.

Frågan huruvida det är rättsenligt att en nationell åklagare eller behöriga nationella konkurrensmyndigheter vidarebefordrar uppgifter till kommissionen som inhämtats med tillämpning av nationell straffrätt, omfattas av nationell rätt. Vidare är unionsdomstolen inte behörig att avgöra om en åtgärd som vidtagits av en nationell myndighet är rättsenlig. Eftersom vidarebefordran av de ifrågavarande handlingarna inte har förklarats vara rättsstridig av en nationell domstol, finns det inte anledning att anse att dessa handlingar utgör bevisning som inte får upptas till prövning och som ska avlägsnas från handlingarna i målet.

(se punkterna 44–46, 78 och 80)

2.      Se domen.

(se punkterna 48–53)

3.      De upplysningar som kommissionen inhämtar under undersökningarna får inte användas för andra ändamål än de som anges i undersökningsfullmakten eller i beslutet att inleda en undersökning. Det går emellertid inte att dra slutsatsen att det är förbjudet för kommissionen att inleda en undersökning i syfte att kontrollera eller komplettera uppgifter som den händelsevis fått kännedom om under en tidigare inspektion, om det av dessa uppgifter framgår att det förekommit beteenden som strider mot konkurrensreglerna i fördraget. I samband med en sådan ny undersökning har kommissionen rätt att begära nya kopior av handlingar som erhållits under den första undersökningen och att använda dem som bevis i det ärende som berörs av den andra undersökningen utan att de berörda företagens rätt till försvar påverkas av detta.

Den omständigheten att kommissionen begär att ett företag på nytt ska lägga fram handlingar som företaget redan hade lagt fram i en första undersökning, är inte rättsstridig utan råkar vara en nödvändig förutsättning för att dessa handlingar skulle kunna användas i den andra undersökningen.

(se punkterna 54, 55, 69, 104 och 157)

4.      Se domen.

(se punkterna 56, 57 och 148)

5.      I administrativa förfaranden i konkurrensärenden är det just det faktum att meddelandet om invändningar skickas, samt att mottagaren av meddelandet ges tillgång till akten för att få kännedom om den bevisning som återfinns i kommissionens akt, som säkerställer rätten till försvar.

Det är nämligen genom meddelandet om invändningar som det berörda företaget underrättas om samtliga väsentliga omständigheter som kommissionen grundar sig på i detta skede av förfarandet. Följaktligen är det först efter det att nämnda meddelande har skickats som det berörda företaget kan göra gällande sin rätt till försvar fullt ut.

Om dessa rättigheter även utsträcktes till att omfatta det skede som föregår meddelandet om invändningar, skulle effektiviteten i kommissionens utredning kunna äventyras, eftersom det ifrågavarande företaget redan under förundersökningsskedet skulle kunna fastställa vilken information som var känd av kommissionen och därigenom vilken information det fortfarande skulle kunna dölja för denna.

Kommissionen har således inte någon skyldighet att meddela det berörda företaget att dessa handlingar har överlämnats från en nationell myndighet, innan meddelandet om invändningar har skickats.

(se punkterna 94–97)

6.      I administrativa förfaranden i konkurrensärenden kräver beviljandet av villkorad immunitet således att en särskild processuell ställning skapas, under det administrativa förfarandet, till förmån för det företag som uppfyller de villkor som uppräknas i punkt 8 i kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden, vilken medför vissa rättsliga verkningar. Denna villkorade immunitet kan emellertid inte på något sätt likställas med en slutgiltig immunitet mot böter, vilken först beviljas vid utgången av det administrativa förfarandet.

Det är slutligen först i den tredje fasen, vid det administrativa förfarandets slut, som kommissionen, när den antar det slutgiltiga beslutet, i detta beslut anger huruvida det företag som åtnjuter den villkorade immuniteten ska beviljas en immunitet – i egentlig mening – mot böter. Det är vid denna exakta tidpunkt som den processuella ställning som följer av den villkorade immuniteten upphör att medföra sina verkningar.

Det framgår således av de system som föreskrivs i kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden att det företag som ansöker om immunitet inte, innan det slutgiltiga beslutet antagits, beviljas någon egentlig immunitet, utan endast åtnjuter en processuell ställning som kan övergå i immunitet mot böter i slutet av det administrativa förfarandet, om de föreskrivna villkoren är uppfyllda.

Därav följer att kommissionen inte är skyldig att ta ställning till en ansökan om förmånlig behandling redan i samband med meddelandet om invändningar.

Med tanke på de skyldigheter som följer av ett företags processuella ställning som immunitetssökande, kan det inte anses att enbart den omständigheten att bolaget erinras om denna ställning skulle innebära utövande av sådana rättsstridiga påtryckningar.

(se punkterna 116, 119, 120, 146 och 154)

7.      Beviljandet av total immunitet mot böter utgör ett undantag från principen om företagets personliga ansvar för överträdelse av konkurrensreglerna, som motiveras av målet att främja upptäckten, utredningen och beivrandet av samt avskräcka från de förfaranden som ingår bland de mest allvarliga konkurrensbegränsningarna. Det är under dessa omständigheter logiskt att det, i utbyte mot beviljandet av total immunitet mot böter för det rättsstridiga beteende som företaget gjort sig skyldigt till, krävs att det företag som begär immunitet ställer sig till förfogande för samarbete i kommissionens utredning som, enligt lydelsen i meddelandet om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden, måste vara “löpande och fullständigt”.

Det följer emellertid av beteckningen av samarbetet som “fullständigt” att det samarbete som en immunitetssökande måste erbjuda kommissionen för att komma i åtnjutande av immuniteten måste vara fullständigt, absolut och förbehållslöst. Beteckningen ”löpande” innebär att detta samarbete ska fortgå under hela det administrativa förfarandet och att det i princip måste vara omedelbart.

En nedsättning av böterna på grundval av tillämpligt meddelande om samarbete är vidare endast motiverad när de uppgifter som lämnats och mer allmänt det berörda företagets beteende visar att företaget verkligen samarbetat.

Det följer nämligen av själva begreppet samarbete att en nedsättning endast kan beviljas på grundval av nämnda meddelande när det berörda företagets beteende visar på sådan samarbetsvilja.

Detta övervägande gäller i än högre grad det samarbete som är nödvändigt för att motivera åtnjutandet av en total immunitet mot böter, eftersom immuniteten utgör en ännu mer förmånlig behandling än endast en nedsättning av böterna. Följaktligen innebär begreppet ”löpande och fullständigt” samarbete som motiverar beviljandet av total immunitet mot böter ett verkligt och fullständigt samarbete som kännetecknas av en verklig samarbetsvilja.

(se punkterna 122–126)

8.      Se domen.

(se punkt 139)

9.      Inom konkurrensrätten fastställs i kommissionens meddelande om immunitet mot böter och nedsättning av böter i kartellärenden i ärenden avseende bestämda karteller på ett allmänt och abstrakt sätt den metod som kommissionen har åtagit sig att följa vid tillämpningen av programmet för förmånlig behandling och meddelandet säkerställer följaktligen företagens rättssäkerhet.

Även om nämnda meddelande om samarbete inte kan anses som rättsregler, som kommissionen under alla omständigheter är skyldig att iaktta, utgör de likväl vägledande förhållningsregler för den praxis som ska följas och från vilka kommissionen, i ett enskilt fall, inte får avvika utan att ange skäl som är förenliga med principen om likabehandling.

Kommissionen har genom att anta sådana förhållningsregler och genom att, via reglernas offentliggörande, tillkännage att den hädanefter ska tillämpa reglerna på de fall som omfattas av dem, själv begränsat utrymmet för sin skönsmässiga bedömning. Kommissionen riskerar således att anses ha åsidosatt allmänna rättsprinciper såsom likabehandlingsprincipen eller principen om skydd för berättigade förväntningar om den frångår dessa regler.

(se punkterna 141–143)

10.    I administrativa förfaranden i konkurrensärenden är det förhållandet att kommissionen inte har grundat sig på ett företags ursprungliga ansökan om förmånlig behandling i dess egenskap av bevis för överträdelsen i ett visst fall, inte av den art att det visar att kommissionen under det senare förfarandet har gjort sig skyldig till maktmissbruk i syfte att förmå nämnda företag att bekräfta faktiska omständigheter som rör ett annat ärende. Skyldigheten att samarbeta för ett företag som ansöker om total immunitet innebär nämligen ett fullständigt, absolut och förbehållslöst samarbete under hela förfarandets gång, vilket även kan medföra efterforskningar och uttalanden angående faktiska omständigheter som inte omfattas av det ursprungliga uttalandet till följd av frågor som kommissionen ställt. Besvarandet av frågor utgör nämligen en viktig del i immunitetssökandens samarbetsskyldighet.

Kommissionen har rätt att såväl särskilja som förena förfaranden av objektiva skäl. När det inte åberopats några omständigheter som är ämnade att ifrågasätta de skäl som kommissionen anfört för att besluta att det i det aktuella fallet skulle anses att de relevanta faktiska omständigheterna i två ärenden uppenbarligen ska betraktas som två olika överträdelser, kan kommissionen under dessa förhållanden anse att varje immunitetssökande i ett sådant typfall måste samarbeta i de båda olika undersökningar som kan bli följden av samma ansökan om immunitet och fortsätta att samarbeta även efter det att slutgiltig immunitet erhållits för den överträdelse eller de överträdelser som en av undersökningarna gäller.

Eftersom kommissionen kan använda bevisning i ett ärende som utgångspunkt för undersökningar i ett annat ärende och immunitetssökandens skyldighet att samarbeta gäller under hela förfarandets gång och innebär en skyldighet att reagera på nya omständigheter förefaller det således inte vara rättsstridigt att stödja sig på en handling som finns i akten i ett annat ärende för att ställa en fråga till immunitetssökanden.

(se punkterna 147–149 och 165)

11.    Se domen.

(se punkterna 151–153, 182, 338–343, 356, 380, 381, 386 och 495)

12.    Se domen.

(se punkterna 175–179, 203, 217 och 375)

13.    Se domen.

(se punkterna 180, 181 och 261–263)

14.    Den i unionsrätten gällande principen är fri bevisprövning och det enda relevanta kriteriet för att pröva bevis utgörs av deras trovärdighet, vilken beror på deras ursprung, omständigheterna kring deras framkomst, deras mottagare och tillförlitligheten vad gäller innehåll. Det ska således tillmätas stor betydelse att en handling upprättats i omedelbart samband med omständigheterna eller av ett ögonvittne till dessa.

(se punkterna 182, 183, 197, 222, 229 och 344)

15.    Se domen.

(se punkterna 184 och 185)

16.    Inom konkurrensrätten kan ett avtal anses ha ett begränsande syfte även om det inte har som enda syfte att begränsa konkurrensen utan även eftersträvar andra legitima syften, med mindre än att det visas att kontakterna uteslutande haft ett sådant legitimt syfte.

(se punkterna 220, 230 och 306)

17.    Inom konkurrensrätten blir utbyte av upplysningar mellan konkurrenter inte legitimt genom att dessa upplysningar eller vissa av dem är allmänt kända, eftersom varje ekonomisk aktör måste bestämma vilken politik denne ska föra på den inre marknaden. Även om detta krav på oavhängighet inte utesluter att de ekonomiska aktörerna kan göra nödvändiga anpassningar till sina konkurrenters konstaterade eller förväntade agerande, förhindrar det emellertid varje direkt eller indirekt kontakt mellan aktörer som har till föremål eller verkan, antingen att påverka en aktuell eller potentiell konkurrents agerande på marknaden eller att avslöja för en sådan konkurrent hur man själv har beslutat eller överväger att agera på marknaden.

En konkurrents uppfattning om en viss information som är av betydelse för villkoren avseende utbudet och efterfrågan, som kan erhållas på annat sätt än genom diskussioner med de berörda företagen, och dess betydelse för marknadsutvecklingen, kan per definition inte sägas utgöra offentlig och tillgänglig information.

Det ska vidare framhållas att det regelbundna informationsutbytet avseende priserna kan leda till en konstlad ökning av insynen på en marknad där konkurrensen redan har begränsats med hänsyn till särskilda bestämmelser och tidigare informationsutbyten konkurrenter emellan.

Även om kunderna för övrigt kände till prisinformationen innan den meddelades konkurrenterna och den således kunde inhämtas från marknaden innebär det nämligen inte att dessa priser, vid den tidpunkt då prislistorna sänds över till konkurrenterna, utgör givna data om marknaden som är direkt tillgängliga. Att de sänds över direkt gör det möjligt för konkurrenterna att få kännedom om denna information på ett enklare, snabbare och mer direkt sätt än genom marknaden. Dessutom gör översändandet i förväg att de skapas ett klimat av ömsesidig säkerhet i fråga om konkurrenternas framtida prispolitik.

Slutligen ska det erinras om att det räcker att företaget fått sådana upplysningar om konkurrenterna som en oberoende aktör skulle ha bevarat som företagshemligheter för att visa att företaget hade konkurrensbegränsande avsikter.

(se punkterna 282 och 320–324)

18.    Se domen.

(se punkt 302)

19.    Se domen.

(se punkterna 303 och 304)

20.    Informationsutbytet mellan konkurrenterna kan strida mot konkurrensreglerna när detta utbyte minskar eller undanröjer graden av osäkerhet om hur den relevanta marknaden fungerar och följaktligen begränsar konkurrensen mellan företagen. Prisöverenskommelser, även om de inte är bindande, påverkar konkurrensen genom att deltagarna i en kartell med rimlig säkerhet kan förutsäga sina konkurrenters prispolitik. Mer allmänt innebär sådana karteller ett direkt ingripande i de parametrar som är väsentliga för konkurrensen på den berörda marknaden.

Vad särskilt gäller bananmarknaden utgör omnämnandet av klimatologiska förhållanden, såväl i de producerande länderna som i de länder som mottar frukten för att konsumera den, storleken på lagren i hamnarna och hos mogningsföretagen, situationen för försäljningen på detaljhandelsnivå och hos mogningsföretagen samt förekomsten av reklamkampanjer uppenbarligen mycket viktiga faktorer när nivån på utbudet i förhållande till efterfrågan ska fastställas och deras omnämnande under de bilaterala diskussionerna mellan upplysta aktörer leder med nödvändighet till ett utbyte av hur marknaden skulle tydas och utvecklas i termer av priser.

Även om det antas att de verkliga priser som sedan fakturerades inte motsvarade de prisintentioner som parterna hade utbytt, förlorar de härigenom inte sin konkurrensbegränsande karaktär. Dessutom är artikel 101 FEUF, i likhet med övriga konkurrensregler i fördraget, inte enbart avsedd att skydda konkurrenternas eller konsumenternas direkta intressen, utan den ska skydda marknadens struktur och därmed konkurrensen som sådan.

I synnerhet gäller att den omständigheten att ett samordnat förfarande inte har någon direkt inverkan på prisnivån inte hindrar att det har begränsat konkurrensen mellan de berörda företagen. Det ska härvid påpekas att de priser som faktiskt har tillämpats på en marknad kan påverkas av externa faktorer, som medlemmarna i en konkurrensbegränsande samverkan inte kontrollerar, såsom ekonomins utveckling i allmänhet, utveckling av efterfrågan på denna särskilda marknad eller kundernas förhandlingskraft.

(se punkterna 328–330, 388, 391, 456, 457, 536, och 537)

21.    Se domen.

(se punkterna 400–403)

22.    Bland de garantier som tillhandahålls av unionens rättsordning i fråga om administrativa förfaranden finns en skyldighet för den behöriga institutionen att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet.

Säkerställandet av rätten till försvar kräver nämligen inte att kommissionen håller förhör med vittnen som de berörda parterna har angett, när den anser att ärendet är tillräckligt utrett. Vidare föreskrivs det visserligen i artikel 10.3 i kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] att företag och företagssammanslutningar som är föremål för ett förfarande enligt förordning nr 1/2003 får föreslå att kommissionen hör personer som kan bekräfta de sakförhållanden som anges i inlagan. I ett dylikt fall framgår emellertid av artikel 13 i förordning nr 773/2004 att kommissionen förfogar över ett skäligt utrymme för skönsmässig bedömning att besluta om det kan vara av intresse att höra personer vars vittnesmål kan vara av betydelse för saken.

(se punkterna 405 och 406)

23.    Inom konkurrensrätten omfattar begreppen avtal och samordnat förfarande, om man ser till den subjektiva sidan, olika former av samförstånd som är av samma art och som endast skiljer sig åt vad avser deras intensitet och i vilka former de kommer till uttryck. Av detta följer att även om begreppet avtal och begreppet samordnat förfarande delvis skiljer sig åt vad gäller de avgörande rekvisiten är inte begreppen inbördes oförenliga. Kommissionen är således inte skyldig att beteckna vart och ett av de beteenden som konstaterats antingen som avtal eller som samordnat förfarande, utan kan med rätta beteckna vissa av dessa beteenden som ”avtal” och andra som ”samordnade förfaranden”.

Den omständigheten att överträdelsen i fråga endast inbegrep två företag, varav det ena är litet och den påstådda överträdelsen endast pågick under åtta månader och tolv dagar ändrar inte det faktum att kommissionen inte har någon skyldighet att kvalificera vart och ett av de konstaterade beteendena som avtal eller samordnat förfarande utan den kan med rätta kvalificera vissa av dessa beteenden som ”avtal” och andra som ”samordnande förfaranden”. När kommissionen har styrkt att det förekommit kontakter parterna emellan kan det inte krävas att kommissionen med precision fastställer varje enskilt moment i vilket parterna har samarbetat.

(se punkterna 418, 419 och 453)

24.    Se domen.

(se punkterna 421–431, 469, 471 och 472)

25.    Inom konkurrensrätten kan ett konstaterande att företag begått en överträdelse inte påverkas av att åtgärder inte vidtagits mot andra företag. Det faktum att en näringsidkare som befann sig i en liknande situation som ett företag som är föremål för åtgärder inte av kommissionen har befunnits skyldig till någon överträdelse kan under inga omständigheter motivera att den överträdelse som lagts ett företag till last lämnas utan avseende, om den vederbörligen fastställts.

(se punkt 461)

26.    Ett åsidosättande av artikel 101.1 FEUF kan följa inte bara genom ett enstaka handlande, utan även genom en serie handlanden eller genom ett fortlöpande beteende. Denna tolkning kan inte ifrågasättas med motiveringen att ett eller flera led i denna serie handlanden eller i detta fortlöpande beteende även i sig och helt isolerat kan utgöra ett åsidosättande av nämnda bestämmelse. När de olika handlandena ingår i en samlad plan på grund av deras identiska syfte att snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden, får kommissionen tillskriva företag ansvar för dessa handlanden utifrån deltagandet i överträdelsen som helhet betraktad.

Begreppet en enda överträdelse avser det fall då flera företag har deltagit i en överträdelse som består i ett fortlöpande beteende i avsikt att nå ett enda ekonomiskt mål som syftar till att snedvrida konkurrensen eller individuella överträdelser som är förenade genom samma syfte.

Begreppet en enda överträdelse kan vidare hänföra sig till den rättsliga bedömningen av ett konkurrensbegränsande beteende som består av avtal, samordnade förfaranden och beslut av företagssammanslutningar.

(se punkterna 478–480 och 491)

27.    Vad beträffar den fortlöpande överträdelsen, ska det även uppmärksammas att begreppet samlad plan möjliggör för kommissionen att presumera att en begången överträdelse inte har avbrutits även om det saknas bevis för att det berörda företaget deltog i den under en viss period, förutsatt att det var delaktigt i den såväl före som efter denna period och att det saknas bevis för eller indicier som tyder på att det berörda företaget hade avbrutit sitt deltagande i överträdelsen. Under sådana omständigheter kan kommissionen ålägga böter för hela överträdelseperioden, inklusive den period under vilken det saknas bevis för att det berörda företaget deltog i överträdelsen.

Härvidlag ska det emellertid understrykas att även om bevisen måste bedömas i sin helhet när det ska prövas huruvida kommissionen fullgjort sin bevisskyldighet för att styrka att det rör sig om en överträdelse, syftar inte prövningen av huruvida överträdelsen var fortlöpande till att analysera om mängden bevis i sin helhet gör det möjligt att rimligen medge att överträdelsen pågått oavbrutet under hela den period som berörs av dessa bevis. Prövningen syftar däremot till att utröna huruvida kommissionen har lagt fram bevisning som hänför sig till omständigheter som ligger tillräckligt nära i tiden för att det rimligen ska kunna antas att överträdelsen fortsatt oavbrutet mellan två exakta datum.

Om det däremot vid en bedömning av den aktuella kartellens verksamhet, av en period som ligger mellan två uttryck för ett konkurrensbegränsande beteende, kan anses att ett företag har avbrutit sin delaktighet i överträdelsen men samtidigt deltagit i den såväl före, som efter detta avbrott ska denna överträdelse betraktas som fortlöpande om det – precis på samma sätt som för den fortlöpande överträdelsen – finns ett gemensamt syfte som företaget eftersträvat såväl före, som efter avbrottet vilket kan härledas från det faktum att de aktuella förfarandena har gemensamma syften, att det rör sig om samma produkter, att samma företag har deltagit i den otillåtna samverkan, att sättet för genomförande är identiskt, att samma fysiska personer har varit inblandade å företagets vägnar och att de aktuella förfarandena har tillämpats inom samma geografiska område. Det rör sig då om en enda upprepad överträdelse och kommissionen kan ålägga böter för hela överträdelseperioden men däremot inte avseende den period under vilken överträdelsen var avbruten.

(se punkterna 481–484, 494 och 496)

28.    Se domen.

(se punkterna 502–511)

29.    Se domen.

(se punkterna 508, 525, 528–532, 538 och 539)

30.    Se domen.

(se punkterna 548, 549, 552 och 553)

31.    Se domen.

(se punkterna 556–558)