Begäran om förhandsavgörande framställd av Tribunale ordinario di Roma (Italien) den 22 april 2021 – DG mot Ministero dell'Interno - Dipartimento per le Libertà Civili e l'Immigrazione - Direzione Centrale dei Servizi Civili per L’Immigrazione e l’Asilo - Unità Dublino
(Mål C-254/21)
Rättegångsspråk: italienska
Hänskjutande domstol
Tribunale ordinario di Roma
Parter i det nationella målet
Klagande: DG
Motpart: Dipartimento per le Libertà Civili e l'Immigrazione - Direzione Centrale dei Servizi Civili per L’Immigrazione e l’Asilo - Unità Dublino
Tolkningsfrågor
Medför rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna att artiklarna 4 och 19 i stadgan, under de omständigheter som föreligger i det nationella målet, också ska innefatta skydd mot risken för indirekt refoulement till följd av överföring till en EU medlemsstat som inte har några systematiska brister i den mening som avses i artikel 3.2 i Dublinförordningen1 (om det inte finns andra ansvariga medlemsstater på grundval av de kriterier som anges i kapitel III och IV) och som redan har prövat och avslagit den första ansökan om internationellt skydd?
Ska domstolen i den medlemsstat som den andra ansökan om internationellt skydd lämnats in i, vilken prövar ett överklagande enligt artikel 27 i Dublinförordningen och således är behörig att bedöma överföringen inom unionen men inte att avgöra ansökan om internationellt skydd, anse att det föreligger en risk för indirekt refoulement till ett tredjeland, när den medlemsstat i vilken den första ansökan om internationellt skydd lämnats in har gjort en annan bedömning av begreppet ʼinternt skyddʼ i den mening som avses i artikel 8 i direktiv 2011/95/EU? 2
Är bedömningen av [risken för] indirekt refoulement, till följd av att två medlemsstater har gjort olika tolkningar av behovet av ʼinternt skyddʼ, förenlig med artikel 3.1 (andra meningen) i förordningen och med det generella förbudet mot att låta tredjelandsmedborgare bestämma vilken EU-medlemsstat som ansökan om internationellt skydd ska lämnas in i?
Vid jakande svar på ovanstående frågor:
a) Innebär en bedömning att det föreligger en [risk för] indirekt refoulement, vilken görs av domstolen i den stat där sökanden har lämnat in den andra ansökan om internationellt skydd, efter det att den första ansökan avslagits, att artikel 17.1 i förordningen, benämndʼdiskretionär bedömningʼ, ska tillämpas?
b) Vilka kriterier ska den domstol vid vilken ett rättsmedel [enligt] artikel 27 i förordningen utnyttjats tillämpa för att kunna bedöma risken för indirekt refoulement, utöver dem som anges i kapitel III och IV, med hänsyn tagen till att en sådan risk redan har uteslutits av det land som prövade den första ansökan om internationellt skydd?”
____________
1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31).
2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s.9).