TRIBUNALENS DOM (fjärde avdelningen)
den 11 december 2012 (*)
”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Frysning av tillgångar – Talan om ogiltigförklaring – Motiveringsskyldighet”
I mål T‑15/11,
Sina Bank, Teheran (Iran), företrädd av advokaterna B. Mettetal och C. Wucher-North,
sökande,
mot
Europeiska unionens råd, företrädd av M. Bishop och G. Marhic, båda i egenskap av ombud,
svarande,
med stöd av
Europeiska kommissionen, företrädd av F. Erlbacher och M. Konstantinidis, båda i egenskap av ombud,
intervenient,
angående en talan om ogiltigförklaring dels av bilaga VIII till rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EG) nr 423/2007 (EUT L 281, s. 1), i den del som rör sökanden, och av skrivelsen av den 28 oktober 2010 med rådets beslut avseende sökanden, dels av förklaringen att bilaga II till rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, s. 39), i dess lydelse enligt rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 281, s. 81), inte är tillämplig på sökanden, av artikel 16.2 i förordning nr 961/2010 och av artikel 20.1 b i beslut 2010/413
meddelar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av ordföranden I. Pelikánová (referent) samt domarna K. Jürimäe och M. van der Woude,
justitiesekreterare: handläggaren N. Rosner,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 26 juni 2012,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
Restriktiva åtgärder mot Islamiska republiken Iran
1 Målet rör de restriktiva åtgärder som införts för att utöva påtryckningar mot Islamiska republiken Iran för att denna ska upphöra med sin spridningskänsliga kärntekniska verksamhet och med att utveckla kärnvapenbärare (nedan kallad kärnvapenspridning).
De restriktiva åtgärderna mot sökanden
2 Sökanden, Sina Bank, är en iransk bank, som är registrerad som ett publikt aktiebolag.
3 Den 26 juli 2010 upptogs sökanden i förteckningen över enheter som stöder kärnvapenspridning, i den mening som avses i artikel 20.1 b i rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, s. 39), som ingår i bilaga II till samma beslut.
4 Följaktligen upptogs sökanden även i förteckningen över juridiska personer, enheter och organ som deltar i kärnvapenspridning enligt artikel 7.2 i rådets förordning (EG) nr 423/2007 av den 19 april 2007 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 103, s. 1), som ingår i bilaga V till samma förordning. Denna åtgärd började gälla när rådets genomförandeförordning (EU) nr 668/2010 av den 26 juli 2010 om genomförande av artikel 7.2 i förordning nr 423/2007 (EUT L 195, s. 25) offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning, det vill säga den 27 juli 2010. Detta ledde till att sökandens tillgångar och ekonomiska resurser frystes i enlighet med artikel 7.2 i förordning nr 423/2007.
5 Beslutet att uppta sökanden i de förteckningar som anges i bilaga II till beslut 2010/413 och bilaga V till förordning nr 423/2007 grundades på följande skäl:
”Denna bank har stark anknytning till ’Daftar’ ([islamska revolutionens ledares] kontor: administration bestående av cirka 500 medarbetare) och dess intressen. Den bidrar på så sätt till finansiering av regimens strategiska intressen.”
6 Europeiska unionens råd underrättade i skrivelse av den 29 juli 2010 sökanden, dels om att denne upptagits i de förteckningar som avses i bilaga II till beslut 2010/413 och bilaga V till förordning nr 423/2007, dels om att motiveringen till denna åtgärd framgår av relevanta delar i nämnda bilagor, varav en kopia bifogats skrivelsen. I skrivelsen av den 29 juli 2010 uppmärksammades också sökandens möjlighet att fram till den 15 september 2010 begära att rådet ska ompröva sitt beslut att uppta denne i denna förteckning, med stöd av olika handlingar.
7 Sökanden angav i skrivelse av den 8 september 2010 till rådet att rådets underlag för dess beslut att uppta sökanden i dessa förteckningar var ofullständiga eller föråldrade. Sökanden uppmanade slutligen − på grundval av uppdaterad information om hur sökanden styrdes i sin skrivelse och handlingar till stöd för denna information − rådet att ompröva denna åtgärd.
8 Resultatet av rådets förnyade prövning av sökandens situation blev att rådet vidhöll sitt beslut att uppta sökanden i förteckningen över enheter som bidrar till kärnvapenspridning enligt artikel 20.1 b i beslut 2010/413, som ingår i bilaga II till beslut 2010/413, såsom denna framgår av rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 281, s. 81), av samma skäl som anges i punkt 5 ovan. Åtgärden började gälla den 25 oktober 2010, vilket är den dag då beslut 2010/644 antogs.
9 I rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning nr 423/2007 (EUT L 281, s. 1) behölls sökanden, med samma motivering som citeras i punkt 5 ovan, i förteckningen över juridiska personer, enheter och organ som avses i artikel 16.2 i förordning nr 961/2010, som ingår i bilaga VIII till förordning nr 961/2010. Sistnämnda åtgärd började gälla den 27 oktober 2010, vilket är den dag då förordning nr 961/2010 offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning. Denna förordning medför att sökandens tillgångar och ekonomiska resurser även fortsättningsvis är frysta.
10 I skrivelse av den 28 oktober 2010, som sökanden mottog den 5 december 2010, underrättade rådet sökanden om att det gjort en ny prövning av åtgärden att uppta sökanden i de förteckningar som anges i bilaga II till beslut 2010/413 och bilaga VIII till förordning nr 961/2010, på grundval av sökandens anmärkningar i dennes skrivelse av den 8 september 2010, och att rådet beslutat att sökanden även fortsättningsvis ska vara föremål för de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2010/413 och i förordning nr 961/2010, varför sökanden även fortsättningsvis ska anges i de förteckningar som anges i bilaga II till beslut 2010/413, såsom dessa framgår av beslut 2010/644, och i bilaga VIII till förordning nr 961/2010 (nedan kallade de omtvistade förteckningarna). Rådet tillsände även sökanden en kopia av de aktuella rättsakterna som bilaga till sin skrivelse.
11 I skrivelse av den 28 oktober 2010 angav rådet följande motivering till varför det behållit sökanden i de omtvistade förteckningarna:
”Rådet anser att det inte förekommer några nya uppgifter i handlingarna i ärendet som motiverar en ändrad ståndpunkt. Rådet anser således att de skäl som anges i beslut … 2010/413 … fortfarande är giltiga.”
12 I rekommenderat brev med mottagningsbevis av den 6 december 2010 underrättade sökanden rådet om att den inte fått något svar på sin skrivelse av den 8 september 2010. Sökanden uppmanade dessutom rådet att omedelbart ge denne tillträde till handlingarna i ärendet och att handlingar som utgjorde stöd för att sökanden upptogs eller behölls i de omtvistade förteckningarna skulle utges till sökanden. Sökanden upprepade denna information och denna uppmaning i rekommenderat brev med mottagningsbevis av den 20 december 2010.
13 Som svar på sökandens skrivelser av den 6 och 20 december 2010 sände rådet genom skrivelse av den 22 december 2010 sökanden en kopia av sin skrivelse av den 28 oktober 2010 med svar på sökandens skrivelse av den 8 september 2010.
14 I rekommenderat brev med mottagningsbevis av den 28 december 2010 underrättade sökanden rådet om att rådets skrivelse av den 22 december 2010 var så opreciserad att sökanden inte kunde förstå vad som lades denne till last. Sökanden bestridde vidare formellt att denne deltagit i kärnvapenspridning eller finansierat sådan verksamhet. Sökanden uppmanade också rådet att motivera sitt beslut att uppta eller behålla sökanden i de omtvistade förteckningarna, med preciserade uppgifter om vad som läggs sökanden till last. Sökanden föreslog vidare att rådet skulle låta sökanden träffa ansvarig handläggare i Bryssel (Belgien), så att sökanden kunde ta del av handlingarna i ärendet.
15 Rådet prövade ånyo sökandens situation och kom fram till att sökanden även fortsättningsvis skulle finnas med i de omtvistade förteckningarna, med verkan från den 1 december 2011, vilket är den dag som rådet antog sitt beslut 2011/783/Gusp om ändring av beslut 2010/413/Gusp (EUT L 319, s. 71), eller från den 2 december 2011, vilket är den dag som rådets genomförandeförordning (EU) nr 1245/2011 av den 1 december 2011 om genomförande av förordning nr 961/2010 (EUT L 319, s. 11) offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning.
16 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 10 februari 2012 väckte sökanden talan om ogiltigförklaring av beslutet att behålla sökanden i de omtvistade förteckningarna, efter förnyad prövning av dess situation när beslut 2011/783 och genomförandeförordning nr 1245/2011 antogs. Tribunalens kansli registrerade talan under målnummer T‑67/12.
Förfarandet och parternas yrkanden
17 Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 6 januari 2011.
18 Europeiska kommissionen ansökte genom handling som inkom till tribunalens kansli den 20 april 2011 om att få intervenera i målet till stöd för rådets yrkanden. Ordföranden på tribunalens fjärde avdelning beslutade den 9 juni 2011 att bifalla denna ansökan.
19 Den 11 april 2011 ingav rådet svaromål.
20 Den 8 juni 2011 ingav sökanden en replik.
21 Kommissionen angav i skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 6 juli 2011 att den anslöt sig till vad rådet anfört i svaromålet och att den stöder svaromålet helt och hållet, varför den av processekonomiska hänsyn valde att avstå från att inge någon interventionsinlaga.
22 Den 29 juli 2011 ingav rådet en duplik.
23 Tribunalen beslutade, på grundval av referentens rapport, att inleda det muntliga förfarandet. Tribunalen anmodade, som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i dess rättegångsregler, parterna att besvara vissa frågor. Sökanden och rådet besvarade frågorna inom den utsatta tidsfristen. Kommissionen angav endast att den inte skulle delta i förhandlingen.
24 Sökanden och rådet utvecklade sin talan och svarade på tribunalens muntliga frågor vid förhandlingen den 26 juni 2012.
25 Sökanden har yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara bilaga VIII till förordning nr 961/2010, i den del som rör sökanden, och skrivelsen av den 28 oktober 2010 med rådets beslut angående sökanden,
– förklara att bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, i den del som rör sökanden, artikel 16.2 i förordning nr 961/2010 och artikel 20.1 b i beslut 2010/413, inte är tillämplig gentemot densamme, och
– förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.
26 Rådet, som stöds av kommissionen, har yrkat att tribunalen ska
– avvisa yrkandet om ogiltigförklaring av skrivelsen av den 28 oktober 2010 med rådets beslut angående sökanden och yrkandet att bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, i den del som rör sökanden, och artikel 20.1 b i beslut 2010/413, ska förklaras inte vara tillämpliga gentemot sökanden, och
– ogilla talan i övriga delar, samt
– förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.
Rättslig bedömning
Yrkandet att bilaga VIII till förordning nr 961/2010 ska ogiltigförklaras i den del som rör sökanden
27 Yrkandet ska förstås så, att det avser ogiltigförklaring av rådets åtgärd att uppta sökanden i förteckningen i bilaga VIII till förordning nr 961/2010, i enlighet med artikel 36.2 i samma förordning i syfte att de restriktiva åtgärder som avses i artikel 16.2 i samma förordning ska tillämpas gentemot sökanden.
Upptagande till sakprövning
28 Rådet, som stöds av kommissionen, har yrkat att yrkandet om ogiltigförklaring av skrivelsen av den 28 oktober 2010 med rådets beslut avseende sökanden och yrkandet att bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, i den del som rör sökanden, och artikel 20.1 b i beslut 2010/413, ska förklaras inte vara tillämpliga gentemot sökanden, och att de ska avvisas.
Invändningen om rättegångshinder, med innebörden att yrkandet om ogiltigförklaring av skrivelsen av den 28 oktober 2010 med rådets beslut avseende sökanden inte kan upptas till sakprövning
29 Rådet, som stöds av kommissionen, har gjort gällande att skrivelsen av den 28 oktober 2010 inte är en rättsakt mot vilken talan kan väckas, i den mening som avses i artikel 263 FEUF, eftersom den inte har någon separat rättsverkan mot sökanden, som kan åtskiljas från rättsverkan av de rättsakter varigenom rådet utan ändringar har låtit sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna. Denna skrivelse innehåller endast information om att dessa rättsakter finns och om vad de har för innehåll.
30 Enligt fast rättspraxis är det endast sådana åtgärder med tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning som utgör rättsakter som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring, i den mening som avses i artikel 263 FEUF (domstolens dom av den 11 november 1981 i mål 60/81, IBM mot kommissionen, REG 1981, s. 2639, punkt 9, svensk specialutgåva, volym 6, s. 225, och tribunalens dom av den 16 juli 1998 i mål T‑81/97, Regione Toscana mot kommissionen, REG 1998, s. II‑2889, punkt 21). Det har vidare fastslagits att en rättsakt som är av rent informativ karaktär inte kan påverka mottagarens intressen eller innebära att dennes rättsliga ställning blir en annan än den var innan rättsakten mottogs (se, för ett liknande resonemang, domstolens beslut av den 4 oktober 2007 i mål C‑457/06 P, Finland mot kommissionen, ej publicerat i rättsfallssamlingen, punkt 36).
31 Såsom rådet, som stöds av kommissionen, med rätta har anmärkt ska skrivelsen av den 28 oktober 2010 endast förstås som den rättsakt varigenom rådet har meddelat sökanden sitt beslut att efter förnyad prövning behålla sökanden i de omtvistade förteckningarna och meddelat sökanden skälen därför i enlighet med artikel 24.3 i beslut 2010/413 och artikel 36.3 i förordning nr 961/2010. Det är således fråga om en rent informativ rättsakt som därför inte kan bli till föremål för en talan om ogiltigförklaring, i den mening som avses i artikel 263 FEUF.
32 Den omständigheten, att yrkandet om ogiltigförklaring av skrivelsen av den 28 oktober 2010 med rådets beslut avseende sökanden ska tolkas utifrån ansökans ordalydelse och det sammanhang i vilket detta yrkande har framställts, föranleder inte någon annan bedömning.
33 Rådet har, i sina svar på tribunalens skriftliga och muntliga frågor, hävdat att förevarande talan, som formellt sett är riktad mot den informerande skrivelsen, inte kan tolkas så, att den i själva verket riktas mot beslutet att efter förnyad prövning behålla sökanden i de omtvistade förteckningarna.
34 Rådet har dock underlåtit att beakta att det framgår av ansökan att talan i praktiken syftar till ogiltigförklaring av beslutet att efter förnyad prövning behålla sökanden i de omtvistade förteckningarna, vilket är den rättsakt som ledde till att restriktiva åtgärder vidtogs gentemot sökanden.
35 I punkt 64 i ansökan har sökanden själv angett att rådet i skrivelsen av den 28 oktober 2010 ”informerat [sökanden] om beslut [2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644,] om förordning nr 961/2010 och om att [sökanden] även fortsättningsvis skulle vara föremål för de föreskrivna restriktiva åtgärderna”.
36 Rådet har vidare inte beaktat att dess praxis vid tillämpning av artikel 24 i beslut 2010/413 och artikel 36 i förordning nr 961/2010 var att i de omtvistade förteckningarna ange den person eller enhet hos vilken den önskar att tillgångar och ekonomiska resurser ska frysas i enlighet med dessa bestämmelser, varefter den meddelade detta beslut, med motivering, till den person eller enhet som avses.
37 Mot bakgrund av dessa överväganden ska yrkandet om ogiltigförklaring av skrivelsen av den 28 oktober 2010 med rådets beslut avseende sökanden tolkas så, att det inte avser skrivelsen som sådan, utan beslutet att efter förnyad prövning behålla sökanden i de omtvistade förteckningarna, så att de restriktiva åtgärder som föreskrivs i artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 16.2 i förordning nr 961/2010 tillämpas mot sökanden, samt skälen för detta beslut, som meddelats sökanden genom skrivelsen av den 28 oktober 2010.
38 I enlighet med artiklarna 275.2 FEUF, 263.4 FEUF och 263.6 FEUF är sökanden behörig att väcka talan om att dessa beslut ska ogiltigförklaras.
39 Domstolen ogillar således den invändning om rättegångshinder som rådet, som stöds av kommissionen, har riktat mot yrkandet om ogiltigförklaring av skrivelsen av den 28 oktober 2010 med rådets beslut avseende sökanden, vilket i förevarande fall ska tolkas så, att det syftar till ogiltigförklaring av beslutet att efter förnyad prövning behålla sökanden i de omtvistade förteckningarna.
Invändning om rättegångshinder: Yrkandet att bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, i den del som rör sökanden, och artikel 20.1 b i beslut 2010/413 ska förklaras vara icke tillämpliga på sökanden kan inte upptas till sakprövning. Yrkandet att artikel 16.2 i förordning nr 961/2010 ska förklaras inte vara tillämplig gentemot sökanden kan upptas till sakprövning
40 Rådet, som stöds av kommissionen, har hävdat att yrkandet att bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, och i den del som rör sökanden, och artikel 20.1 b i beslut 2010/413 ska förklaras inte vara tillämpliga gentemot sökanden inte kan upptas till sakprövning, eftersom det inte åtföljs av ett yrkande om ogiltigförklaring av den individuella rättsakt i vilken det beslutats att sökanden ska kvarstå i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644. Enligt artikel 277 FEUF kan en part ifrågasätta huruvida en rättsakt med allmän giltighet är lagenlig och göra gällande att den inte kan tillämpas mot denna part. Denna bestämmelse är emellertid accessorisk och ska således åberopas till stöd för en talan om ogiltigförklaring av en individuell rättsakt som antagits gentemot sökanden på grundval av rättsakter med allmän giltighet som sökanden anser vara rättsstridiga.
41 Det ska härvid inledningsvis anmärkas att enligt artikel 113 i rättegångsreglerna kan tribunalen när som helst, efter att ha hört parterna, ex officio välja att pröva om det föreligger rättegångshinder som inte kan avhjälpas, till vilka räknas, enligt rättspraxis, Europeiska unionens domstolars behörighet att pröva talan (domstolens dom av den 18 mars 1980 i de förenade målen 154/78, 205/78, 206/78, 226/78–228/78, 263/78, 264/78, 31/79, 39/79, 83/79 och 85/79, Valsabbia m.fl. mot kommissionen, REG 1980, s. 907, s. 7, svensk specialutgåva, volym 5, s. 99, och förstainstansrättens dom av den 17 juni 1998 i mål T‑174/95, Svenska Journalistförbundet mot rådet, REG 1998, s. II‑2289, punkt 80) och frågor huruvida talan kan upptas till sakprövning (domstolens dom av den 16 december 1960 i mål 6/60, Humblet mot État belge, REG 1960, s. 1125, 1147; svensk specialutgåva, volym 1, s. 47). Tribunalens kontroll är alltså inte begränsad till av parterna åberopade rättegångshinder (förstainstansrättens beslut av den 10 juli 2002 i mål T‑387/00, Comitato organizzatore del convegno internazionale mot kommissionen, REG 2002, s. II‑3031, punkt 36). Unionsdomstolen kan dock i princip inte basera sitt avgörande på en rättslig grund eller ett rättegångshinder, inte ens om det rör sig om tvingande rätt, utan att dessförinnan ha berett parterna tillfälle att yttra sig (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 2 december 2009 i mål C‑89/08 P, kommissionen mot Irland m.fl., REU 2009, s. I‑11245, punkterna 50−59, och av den 17 december 2009 i mål C‑197/09 RX II, Réexamen M mot EMEA RX II, REU 2009, s. I‑12033, punkt 57).
42 Även om grunden för det yrkande som avses i den invändning om rättegångshinder som rådet, som stöds av kommissionen, har framfört inte framgår klart av ansökan, måste det, med hänsyn till hur yrkandet formulerats, vara fråga om artikel 277 FEUF, enligt vilken ”parterna i en tvist om en akt med allmän giltighet som antagits av någon av unionens institutioner …, med stöd av artikel 263 andra stycket inför Europeiska unionens domstol [får] göra gällande att akten inte ska tillämpas”. Sökanden och rådet har vidare, i sina svar på tribunalens skriftliga och muntliga frågor, bekräftat att detta yrkande i huvudsak överensstämmer med de invändningar om rättsstridighet som anförts till stöd för yrkandet att åtgärden att, efter förnyad prövning, uppta eller behålla sökanden i de omtvistade förteckningarna ska ogiltigförklaras.
43 Vad för det första rör invändningen om rättsstridighet avseende bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, i den del som rör sökanden, ska det anmärkas att sökanden, i denna invändning, i huvudsak gör gällande att åtgärden att behålla sökanden i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, inte borde tillämpas mot sökanden. Enligt fast rättspraxis ger artikel 277 FEUF uttryck för en allmän princip som innebär att alla parter tillförsäkras en rätt att, i syfte att få en rättsakt som berör dem direkt och personligen ogiltigförklarad, bestrida giltigheten av institutionernas tidigare rättsakter, vilka utgör den rättsliga grunden för den angripna rättsakten, om denna part inte hade rätt att med stöd av artikel 263 FEUF väcka talan direkt mot dessa rättsakter, vilka parten sålunda får utstå följderna av utan att ha varit i stånd att begära att de skulle ogiltigförklaras (domstolens dom av den 6 mars 1979, i mål 92/78, Simmenthal mot kommissionen, REG 1979, s. 777, punkt 39; svensk specialutgåva, volym 3, s. 233). Av rättspraxis följer dessutom att det endast är möjligt att göra invändning om rättsstridighet om inga andra rättsmedel står till buds (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 9 mars 1994 i mål C‑188/92, TWD Textilwerke Deggendorf, REG 1994, s. I‑833, punkt 17, av den 15 februari 2001 i mål C‑239/99, Nachi Europe, REG 2001, s. I‑1197, punkt 37, och av den 8 mars 2007 i mål C‑441/05, Roquette Frères, REG 2007, s. I‑1993, punkt 40; se även, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 12 juli 2001 i mål T‑120/99, Kik mot harmoniseringsbyrån (Kik), REG 2001, s. II‑2235, punkt 26). I förevarande fall har sökanden enligt artikel 275 andra stycket FEUF rätt att väcka direkt talan om ogiltigförklaring av den rättsakt mot vilken sökanden gör invändning om rättsstridighet. Av detta följer att sökanden inte kan göra invändning om rättsstridighet mot den tidigare rättsakten.
44 Tribunalen finner därför − utan att det är nödvändigt att ta ställning till den invändning om rättegångshinder som rådet, som stöds av kommissionen, har framfört − att sökandens yrkande att tribunalen ska förklara att bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, i den del som rör sökanden, inte är tillämplig på denne, inte kan upptas till sakprövning. Detta föregriper inte utgången av prövningen i sak av yrkandet om ogiltigförklaring av åtgärden att, efter förnyad prövning, behålla sökanden i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, vilket är ett yrkande som sökanden framställt på korrekt sätt (se punkterna 37−39 ovan).
45 Vad för det andra rör invändningarna om rättsstridighet avseende artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 16.2 i förordning nr 961/2010, konstaterar tribunalen att det i sistnämnda bestämmelser föreskrivs att tillgångar och ekonomiska resurser ska frysas hos ”personer och enheter.… enligt förteckningen i bilaga II” till beslut 2010/413 eller ”i bilaga VIII” till förordning nr 961/2010. Gentemot sökanden, som inte namnges i nämnda rättsakter, utgör de således rättsakter med allmän giltighet, i den mening som avses i artikel 277 FEUF. De är nämligen tillämpliga på objektivt bestämda situationer och medför rättsverkningar för en allmänt och abstrakt angiven personkrets (se, för ett liknande resonemang och analogt, domstolens dom av den 6 oktober 1982 i mål 307/81, Alusuisse Italia mot rådet och kommissionen, REG 1982, s. 3463, punkt 9; svensk specialutgåva, volym 6, s. 523). Sökanden har inte rätt att väcka direkt talan, enligt artikel 263 FEUF, mot dessa bestämmelser, som ändå var en del av den rättsliga grunden för åtgärden att uppföra eller, efter förnyad prövning, behålla sökanden i de omtvistade förteckningarna. Denna åtgärd har nämligen vidtagits som en del av tillämpningen av de restriktiva åtgärder som avses i artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och i artikel 16.2 i förordning nr 961/2010. Det är således fråga om rättsakter som sökanden kan göra gällande inte ska tillämpas med stöd av artikel 277 FEUF.
46 För att avgöra huruvida sökanden, som stöd för en talan mot en enskild rättsakt, kan göra gällande att det beslut med allmän giltighet som detta grundas på är rättsstridigt, måste det bland annat prövas huruvida sökanden åberopar någon av de fyra grunder för ogiltigförklaring som anges i artikel 263 andra stycket FEUF mot beslutet med allmän giltighet (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 13 juni 1958 i mål 9/56, Meroni mot Höga myndigheten, REG 1958, s. 9; svensk specialutgåva, volym 1, s. 21). I ansökan har sökanden dock inte preciserat vilka grunder och invändningar, enligt artikel 263 andra stycket FEUF, som specifikt stöder sökandens invändningar om rättsstridighet mot artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och mot artikel 16.2 i förordning nr 961/2010. Sökanden har dessutom inte besvarat tribunalens skriftliga och muntliga frågor med anmodan om att identifiera de grunder eller invändningar i ansökan genom vilken talan väckts som specifikt anförs till stöd för sökandens invändningar om rättsstridighet.
47 Ansökan kan således, med avseende på invändningarna om rättsstridighet, inte anses uppfylla kravet på att innehålla en kortfattad framställning av åberopade grunder och invändningar, såsom framgår av artikel 44.1 c i rättegångsreglerna.
48 Tribunalen anser därför med stöd av denna ex officio prövade grund att sökandens invändningar om rättsstridighet, avseende artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 16.2 i förordning nr 961/2010, inte kan upptas till sakprövning.
49 Talan kan således endast upptas till sakprövning i den del som rör ogiltigförklaring av åtgärderna att uppta sökanden i de omtvistade förteckningarna eller, efter förnyad prövning, behålla sökanden i dessa förteckningar (nedan kallade de angripna rättsakterna). Talan ska avvisas i övriga delar.
Prövning i sak
50 Sökanden har anfört fyra grunder till stöd för sin talan om ogiltigförklaring av de angripna rättsakterna. Sökanden gör i den första grunden gällande att rådet har gjort sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning genom att uppta eller behålla sökanden i de omtvistade förteckningarna, trots att de materiella villkoren härför inte är uppfyllda. Den andra grunden går ut på att rådet har åsidosatt likabehandlingsprincipen genom att behandla sökanden annorlunda än de övriga iranska banker som inte upptogs i de omtvistade förteckningarna, Daftar (islamska revolutionens ledares kontor, nedan kallade ledarens kontor och ledaren) och Islamiska republiken Irans stiftelse Mostaz’afan (nedan kallad stiftelsen) och på samma sätt som övriga iranska banker som upptagits i de omtvistade förteckningarna. Den tredje grunden rör åsidosättande av principen om iakttagandet av rätten till försvar, av rätten till ett effektivt domstolsskydd och av motiveringsskyldigheten, som följer av att rådet varken underrättat sökanden om de exakta skälen eller den bevisning och de handlingar som ligger till grund för åtgärden att uppta eller behålla sökanden i de omtvistade förteckningarna. Den fjärde grunden rör åsidosättande av äganderätten och av proportionalitetsprincipen, som består i att frysningen av sökandens tillgångar och ekonomiska resurser i vilket fall som helst har lett till ett onödigt och oproportionerligt intrång i dennes äganderätt.
51 Av hänsyn till god rättsskipning, processekonomi och praktiska överväganden ska den tredje grunden prövas först. Sökanden har i denna grund gjort tre invändningar som rör 1) åsidosättande av principen om iakttagandet av rätten till försvar, 2) åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd och 3) åsidosättande av motiveringsskyldigheten, som följer av att rådet har antagit de angripna rättsakterna utan att underrätta sökanden om de exakta skälen eller den bevisning och de handlingar som ligger till grund för åtgärden att uppta eller behålla sökanden i de omtvistade förteckningarna.
52 Av samma skäl som angetts ovan i punkt 51 kommer tribunalen först att pröva den tredje invändningen i den tredje grunden, det vill säga åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
53 I denna invändning gör sökanden gällande att rådet genom att anta de angripna rättsakterna har åsidosatt ett väsentligt formkrav som går ut på att rådet är skyldigt att meddela den berörde skälen till varför denne upptagits i de omtvistade förteckningarna, så att sökanden ges tillfälle att inge kommentarer, såsom uttryckligen angetts i artikel 36.3 i förordning nr 961/2010. De skäl som anges för de angripna rättsakterna är för kortfattade, vaga, opreciserade eller undflyende för att kunna anses utgöra en motivering. Rådet har inte preciserat på vilket sätt sökanden har anknytningar till ledarens kontor eller hur denne har stött kärnvapenspridning, eller ens ”regimens strategiska intressen”. Rådet har inte lämnat några som helst upplysningar om det påstådda stödet (tillhandahållande av finansiella tjänster, däribland att erbjuda remburser och bankkonton), eller om vem som erhållit detta påstådda stöd. Rådets försök att avhjälpa denna bristande motivering under förevarande förfarande kan inte beaktas, eftersom detta skulle strida mot rätten till en rättvis rättegång och principen om likabehandling av parterna vid unionsdomstolen.
54 Rådet, som stöds av kommissionen, har bestritt sökandens argument och gjort gällande att den tredje delen av den tredje grunden saknar stöd.
55 Tribunalen vill inledningsvis erinra om att frysningen av tillgångar och ekonomiska resurser har betydande konsekvenser för de berörda enheterna, eftersom den kan innebära att utövandet av deras grundläggande rättigheter inskränks (domstolens dom av den 16 november 2011 i mål C‑548/09 P, Bank Melli Iran mot rådet P, REU 2011, I‑11381, punkt 49).
56 Rätten till ett effektivt domstolsskydd innebär att den unionsmyndighet som antar en rättsakt som innebär restriktiva åtgärder gentemot en person eller en enhet, i så stor utsträckning som möjligt, ska upplysa den berörda personen eller den berörda enheten om de skäl som ligger till grund för rättsakten, antingen vid den tidpunkt när beslutet antas eller, i vart fall, så snart som möjligt efter det att beslutet antagits, i syfte att göra det möjligt för dessa personer och enheter att inom föreskriven tid utöva sin rätt att väcka talan (se domen i det ovan i punkt 55 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 47 och där angiven rättspraxis). I vilket fall som helst måste motiveringen av en rättsakt ges till den berörde personen i samma rättsakt innan denne väcker talan mot nämnda rättsakt. En bristfällig motivering kan nämligen inte rättas till genom att den berörde underrättas om skälen för rättsakten under förfarandet vid unionsdomstolen (se, för ett liknande resonemang, tribunalens dom av den 14 oktober 2009 i mål T‑390/08, Bank Melli Iran mot rådet, REG 2009, s. II‑3967, punkt 80 och där angiven rättspraxis).
57 Det är med hänsyn till iakttagandet av rätten till ett effektivt domstolsskydd som det i artikel 24.3 i beslut 2010/413 och artikel 36.3 i förordning nr 961/2010 föreskrivs att rådet ska ange individuella och specifika skäl för beslut om frysning av tillgångar och ekonomiska resurser, som fattas i enlighet med artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 16.2 i förordning nr 961/2010, och underrätta berörda personer, enheter och organ om dessa (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen av den 16 november 2011 i den ovan i punkt 55 nämnda domen Bank Melli Iran mot rådet, punkt 48). Det framgår av rättspraxis att det är genom en personlig underrättelse som rådet måste fullgöra den skyldighet som föreskrivs i artikel 24.3 i beslut 2010/413 och i artikel 36.3 i förordning nr 961/2010 (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen av den 16 november 2011 i den ovan i punkt 55 nämnda domen Bank Melli Iran mot rådet, punkt 52).
58 I förevarande fall har rådet i skrivelse av den 28 oktober 2010 underrättat sökanden om att de angripna rättsakterna grundades på den omständigheten att rådet ”anser att det inte finns några nya omständigheter i ärendet som motiverar en förändrad ståndpunkt vad rör frysningen av sökandens tillgångar och ekonomiska resurser, varför … skälen i beslut … 2010/413 … fortfarande är giltiga”.
59 Denna skrivelse ger inte individuella och specifika skäl för beslutet att frysa sökandens tillgångar och ekonomiska resurser. Det framgår emellertid av rättspraxis att motiveringen ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. En rättsakt som går någon emot ska anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att han har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom (se domen av den 14 oktober 2009 i det ovan i punkt 56 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 82 och där angiven rättspraxis).
60 I förevarande fall ska det således beaktas att en kopia av beslut 2010/413 hade bifogats skrivelsen av den 28 oktober 2010 och att beslut 2010/413 redan hade offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning när sökanden mottog denna skrivelse, närmare bestämt den 27 juli 2010. Sökanden kunde således få reda på vilka skäl som i beslut 2010/413 angetts för beslutet att frysa dennes tillgångar och ekonomiska resurser, såsom redan anförts i punkt 5 ovan.
61 Rådet har i sin svarsinlaga vidare medgett att det inte hade ”annan information om sökanden än vad som framgår av de skäl rådet angett för sitt beslut att uppta [sökanden i de omtvistade förteckningarna]”. Ingen ytterligare motivering hade således delgetts sökanden innan talan väcktes.
62 I den del rådet vid tribunalen försöker hämta stöd för de angripna rättsakterna i de omständigheter som sökanden har anfört som stöd för sin talan, av vilka det framgår att ledaren indirekt har inflytande över sökanden, genom stiftelsen, ska det anmärkas att i enlighet med den rättspraxis som anförts i punkt 56 ovan kan en sådan kompletterande motivering inte avhjälpa eventuella brister i motiveringen till de angripna rättsakterna, eftersom denna har meddelats sökanden efter det att förevarande talan väcktes.
63 Invändningen om åsidosättande av motiveringsskyldigheten ska således uteslutande bedömas med hänsyn till den motivering som citeras i punkt 5 ovan.
64 Det ska härvid erinras om att en motivering, för att uppfylla sin uppgift, nämligen att garantera att ett effektivt domstolsskydd upprätthålls, dels måste ge den berörda personen tillräckliga upplysningar för att denne ska kunna försvara sina rättigheter och kunna bedöma om rättsakten är välgrundad eller om den eventuellt är behäftad med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels måste göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet (domen av den 14 oktober 2009 i det ovan i punkt 56 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 80). Det krävs inte att samtliga faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området (domen av den 14 oktober 2009 i det ovan i punkt 56 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 82).
65 Av detta följer att motiveringen av de angripna rättsakterna bland annat ska bedömas med hänsyn till de bestämmelser de antagits med stöd av, i förevarande fall artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 16.2 i förordning nr 961/2010, vilka i sin tur ska tolkas med hänsyn till deras ordalydelse och det sammanhang i vilka de har antagits samt de mål som eftersträvas med den lagstiftning i vilka de ingår (se domstolens dom av den 13 mars 2012 i mål C‑380/09 P, Melli Bank mot rådet, ännu ej offentliggjord i rättsfallssamlingen, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
66 I artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 16.2 a i förordning nr 961/2010 föreskrivs att rådet ska frysa tillgångar och ekonomiska resurser som tillhör fysiska och juridiska personer, enheter och organ ”om vilka det … har fastställts att de” antingen ”är engagerade i, är direkt knutna till eller ger stöd till [kärnvapenspridning]” eller ”ägs eller kontrolleras av [någon av de förstnämnda], inbegripet genom olagliga medel, eller agerar för deras räkning eller på deras uppdrag”. Rådet ska härvid i varje enskilt fall avgöra huruvida varje enskilt villkor är uppfyllt vad rör varje person, enhet eller organ som berörs (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i den ovan i punkt 65 nämnda domen Melli Bank mot rådet, punkterna 39 och 40).
67 Av detta följer att de individuella och specifika skäl som rådet måste ge enligt artikel 24.3 i beslut 2010/413 och artikel 36.3 i förordning nr 961/2010 (se punkt 55 ovan) är skäl som rör beslut om att uppta berörda personer, enheter och organ i de omtvistade förteckningarna, det vill säga att de är engagerade i, är direkt knutna till eller ger stöd till kärnvapenspridning eller − vad rör enheter som ägs eller kontrolleras av någon av dem som nämns i punkten ovan, eller som agerar för deras räkning eller på deras uppdrag − de skäl som gör att rådet anser att villkoret om ägande, kontroll, agerande för andras räkning eller på andras uppdrag är uppfyllt (se, för ett liknande resonemang och analogt, domen i den ovan i punkt 65 nämnda domen Melli Bank mot rådet, punkt 43).
68 Det framgår av fast rättspraxis att rådet måste ange de faktiska och rättsliga omständigheter som utgör den rättsliga grunden för de aktuella åtgärderna samt de överväganden som föranlett rådet att vidta dem för att på korrekt sätt uppfylla sin skyldighet att motivera en rättsakt med föreskrifter om restriktiva åtgärder (se, för ett liknande resonemang, domen av den 14 oktober 2009 i det ovan i punkt 56 nämnda målet Bank Melli Iran mot rådet, punkt 81 och där angiven rättspraxis). Av detta följer att motiveringen till en sådan rättsakt i princip ska behandla inte bara de legala förutsättningarna för tillämpningen av de restriktiva åtgärderna, utan även de specifika och konkreta skäl som föranlett rådet att inom ramen för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning anse att den berörda personen ska bli föremål för sådana åtgärder (se, för ett liknande resonemang och analogt, tribunalens dom av den 12 december 2006 i mål T‑228/02, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran mot rådet, REG 2006, s. II‑4665, punkt 146, av den 7 december 2010 i mål T‑49/07, Fahas mot rådet, REU 2010, s. II‑5555, punkt 53, och av den 8 juni 2011 i mål T‑86/11, Bamba mot rådet, REU 2011, s. II‑2749, punkt 47).
69 Ett rådsbeslut om frysning av tillgångar och ekonomiska resurser kan därför endast anses ha getts en tillräcklig motivering om rådet anger vilka de faktiska och rättsliga omständigheter är som har fått det att anse att den person, enhet eller organ som berörs varit engagerad i, direkt knuten till eller gett stöd till kärnvapenspridning eller ägs eller kontrolleras av en enhet eller ett organ som är direkt knuten respektive knutet till kärnvapenspridning eller stöder sådan, eller agerar för en sådan enhets eller ett sådant organs räkning eller på dess uppdrag.
70 Det framgår av de skäl som meddelats sökanden innan denne väckte förevarande talan, genom skrivelsen av den 28 oktober 2010, att de angripna rättsakterna grundades på ”de skäl som anges i beslut … 2010/413”, det vill säga följande: ”[Sökanden] har stark anknytning till ’Daftar’ ([islamska revolutionens ledares] kontor: administration bestående av cirka 500 medarbetare) och dess intressen. Den bidrar på så sätt till finansiering av regimens strategiska intressen.” Rådet har vid förhandlingen anmärkt att dess avsikt därmed var att grunda de angripna rättsakterna på två skäl, nämligen att sökanden kontrollerades av den iranska regimen och att sökanden med hänsyn till denna kontroll med nästan absolut säkerhet kunde antas finansiera kärnvapenspridning. Rådets avsikt var således att grunda de angripna rättsakterna dels på skäl som rör att sökanden är engagerad i, är direkt knuten till eller ger stöd till kärnvapenspridning, dels på skäl som rör att sökanden kontrolleras av en enhet, person eller organ som engagerad i, är direkt knuten till eller stöder sådan verksamhet, i detta fall – såsom framgår av de skäl som delgetts sökanden – ledarens kontor. Sökanden har förstått att det var dessa två skäl som avsågs, vilket framgår av att sökanden bestritt dels att denne kontrolleras av en enhet, person eller organ som är engagerad i, är direkt knuten till eller stöder kärnvapenspridning, såsom de iranska myndigheterna, dels att denne varit engagerad i, direkt knuten till eller stött kärnvapenspridning.
71 Vad rör de skäl som meddelats sökanden, i vilka det hänvisas till att sökanden kontrolleras av personer, enheter eller organ som är engagerade i, direkt knutna till kärnvapenspridning eller stöder sådan, är dessa skäl inte tillräckligt specifika och konkreta för att sökanden och tribunalen ska kunna förstå varför rådet har ansett att detta kriterium var uppfyllt i förevarande fall.
72 Enligt rådet har sökanden ”stark anknytning till ’Daftar’ ([islamska revolutionens ledares] kontor: administration bestående av cirka 500 medarbetare) och dess intressen”. Begreppet ”anknytning till tredje mans intressen” är dock redan i sig vagt och otydligt. Det har inget uppenbart och direkt band till begreppet ”kontroll” i artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och artikel 16.2 a i förordning nr 961/2010. Rådet har inte nämnt någon preciserad och konkret omständighet som visar på att sökanden på något sätt kontrolleras av ledarens kontor.
73 I förevarande sammanhang är hänvisningen till ”anknytning till ’Daftar’ (ledarens kontor: administration bestående av cirka 500 medarbetare) och dess intressen” än mer vag och otydlig, eftersom detta kontor inte i sig utpekats som en person, enhet eller ett organ som engagerad i, är direkt knuten till eller stöder kärnvapenspridning. Såsom sökanden med rätta har anmärkt förekommer ledarens kontor inte i de omtvistade förteckningarna, medan andra enheter med politiskt ansvar i Iran eller andra regeringsorgan upptagits i samma förteckningar, med motiveringen att de är personer, enheter eller organ som är engagerade i, direkt knutna till eller stöder kärnvapenspridning. Rådet har vidare inte gett några konkreta uppgifter om hur ledarens kontor, självt eller i förekommande fall, genom sina medlemmar kunde kontrollera sökanden, så att sökanden agerar i enlighet med ledarens kontors intressen, särskilt vad gäller finansiering av kärnvapenspridning.
74 I den del som sökanden i sina skriftliga inlagor har medgett att den tidigare och fortfarande delvis ägs av stiftelsen, som i sin tur styrs av ledaren, och rådet, i förevarande mål, vill stödja sig på dessa omständigheter som grund för de angripna rättsakterna, ska det anmärkas att det i så fall är fråga om nya skäl, eftersom rådet, innan förevarande talan väcktes, aldrig informerat sökanden om skäl som rör sökandens band till ledaren, genom stiftelsen, utan endast angett skäl som rör sökandens band till ledarens kontor. Banden mellan ledaren, stiftelsen och sökanden har aldrig nämnts av rådet innan förevarande talan väcktes, och det är möjligt att rådet inte hade kunskap om dem dessförinnan. Även om man skulle anse att dessa band utgör tillräckliga skäl för att frysa sökandens tillgångar och ekonomiska resurser, kvarstår faktum att det är fråga om nya skäl som har anförts för sent, och som tribunalen därför inte får beakta i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 56 ovan.
75 Eftersom rådet inte har anfört någon annan specifik och konkret omständighet av vikt, går det inte att avgöra huruvida de angripna rättsakterna är välgrundade, i den del de grundas på banden, i den mening som avses i artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och i artikel 16.2 a i förordning nr 961/2010, mellan sökanden och den iranska regimen, med utgångspunkt i de skäl som rådet verkligen har angett, nämligen att ”[sökanden] har stark anknytning till ’Daftar’ ([islamska revolutionens ledares] kontor: administration bestående av cirka 500 medarbetare) och dess intressen”.
76 Denna första typ av skäl som meddelats sökanden kan således inte anses utgöra en tillräcklig motivering av de angripna rättsakterna.
77 Vad för det andra rör de skäl som meddelats sökanden med påståenden om att sökanden är engagerad i, direkt knuten till eller stöder kärnvapenspridning, är dessa inte tillräckligt specifika och konkreta för att sökanden och tribunalen ska kunna förstå varför rådet anser att ett eller flera av de lagliga kriterierna för huruvida en person, en enhet eller ett organ är direkt inblandad i kärnvapenspridning, var uppfyllt i förevarande fall.
78 Enligt rådet bidrar sökanden ”till finansiering av regimens strategiska intressen”. Såsom sökanden anmärkt påstås här endast att sökanden bidragit till ”finansiering av regimens strategiska intressen”, och inte till kärnvapenspridning. Rådet har dock rätt i att sistnämnda verksamhet med nödvändighet omfattas av ”regimens strategiska intressen”. Skälet kan därför tolkas så, att rådet faktiskt hävdade att sökanden har bidragit till att finansiera kärnvapenspridning.
79 I den utsträckning som rådet anser att sökandens ”bidrag” till ”finansieringen” av kärnvapenspridning framgår av att sökanden ”har stark anknytning till … ledarens kontor … och dess intressen”, vill tribunalen erinra om att de angripna rättsakterna, av samma skäl som beskrivits i punkterna 73−76 ovan, inte kan anses ha getts en tillräcklig motivering, eftersom den påstådda anknytningen inte specificerats och konkretiserats på ett sätt som gör det möjligt för sökanden och tribunalen att bedöma huruvida dessa rättsakter är välgrundade i detta avseende.
80 Även om tribunalen skulle anse att rådets avsikt var att bevisa sökandens bidrag till finansieringen av kärnvapenspridning, har rådet hursomhelst inte angett någon specifik och konkret omständighet som visar på att sökanden finansierat sådan verksamhet, exempelvis vad rör finansieringens art, omfattning eller destination.
81 Denna andra typ av skäl som meddelats sökanden kan således inte heller anses utgöra en tillräcklig motivering av de angripna rättsakterna.
82 Tribunalen konstaterar därför att rådet inte har gett de angripna rättsakterna en tillräcklig motivering och att rådet därför har åsidosatt sin skyldighet att meddela skälen till dessa, enligt artikel 24.3 i beslut 2010/413 och artikel 36.3 i förordning nr 961/2010, och motiveringsskyldigheten, som rent allmänt gäller för rådets rättsakter.
83 Tribunalen anser därför att det finns stöd för den tredje invändningen i den tredje grunden om åsidosättande av motiveringsskyldigheten, varför de angripna rättsakterna ska ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att uttala sig om den första och den andra invändningen i den tredje grunden samt den första, den andra och den fjärde grunden.
84 Vad gäller verkningarna i tiden av ogiltigförklaringen av bilaga VIII till förordning nr 961/2010, i den del som rör sökanden, ska det erinras om att denna ogiltigförklaring även innebär att åtgärden att uppta sökanden i förteckningen i nämnda bilaga ogiltigförklaras. Denna åtgärd är av samma art som förordning nr 961/2010, vilken är en rättsakt med allmän giltighet och i vars artikel 41 andra stycket det föreskrivs att den är till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat, vilket motsvarar verkningarna av en förordning, såsom föreskrivs i artikel 288 FEUF.
85 I artikel 60 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol föreskrivs att ett avgörande av tribunalen varigenom en förordning, eller till och med en bestämmelse i en förordning, förklaras ogiltig, med avvikelse från artikel 280 FEUF, ska gälla först efter utgången av den överklagandetid som anges i artikel 56 första stycket i stadgan eller, om ett överklagande har skett inom den tiden, efter det att överklagandet har ogillats. Rådet förfogar således över en period om två månader, förlängd med tio dagar med hänsyn till avstånd, räknad från delgivningen av förevarande dom, för att rätta till det åsidosättande som konstaterats, i förekommande fall genom att vidta en ny restriktiv åtgärd gentemot sökanden.
86 I förevarande fall framstår risken för att effektiviteten av de restriktiva åtgärder som införts gentemot sökanden genom bilaga VIII till förordning nr 961/2010 allvarligt och oåterkalleligt skulle kunna påverkas inte som tillräckligt hög för att det, med hänsyn till den betydande inverkan som dessa åtgärder har på sökandens fri- och rättigheter, ska vara motiverat att låta verkningarna av den angripna förordningen bestå under en längre tidsperiod än den som föreskrivs i artikel 60 andra stycket i domstolens stadga (se, analogt, tribunalens dom av den 16 september 2011 i mål T‑316/11, Kadio Morokro mot rådet, ej publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 38).
87 Enligt artikel 264 andra stycket FEUF får tribunalen, om den anser det nödvändigt, ange vilka verkningar av en ogiltigförklarad rättsakt som ska betraktas som bestående.
88 I förevarande fall kan den omständigheten att ogiltigförklaringen av bilaga VIII till förordning nr 961/2010 får rättsverkningar vid ett annat datum än ogiltigförklaringen av bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, allvarligt påverka rättssäkerheten, eftersom dessa två rättsakter föreskriver identiska åtgärder mot sökanden.
89 Verkningarna av bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, ska därför bestå gentemot sökanden fram till dess att ogiltigförklaringen av bilaga VIII till förordning nr 961/2010 får rättsverkningar (se, analogt, domen i den ovan i punkt 86 nämnda målet Kadio Morokro mot rådet, punkt 39).
Rättegångskostnader
90 Om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, kan tribunalen enligt artikel 87.3 i rättegångsreglerna besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad.
91 Talan har endast delvis bifallits (se punkt 49 ovan). Tribunalen anser att det med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall är skäligt att bestämma att rådet ska ersätta två tredjedelar av sökandens rättegångskostnader och bära två tredjedelar av sina egna rättegångskostnader. Sökanden ska bära en tredjedel av sina egna rättegångskostnader och ersätta en tredjedel av rådets rättegångskostnader.
92 Enligt artikel 87.4 första stycket i rättegångsreglerna ska de institutioner som har intervenerat i ett mål bära sina rättegångskostnader. Kommissionen ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (fjärde avdelningen)
följande:
1) Bilaga II till rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp, i dess lydelse enligt rådets beslut 2010/644/Gusp av den 25 oktober 2010 om ändring av beslut 2010/413, och bilaga VIII till rådets förordning (EU) nr 961/2010 av den 25 oktober 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EG) nr 423/2007, ogiltigförklaras, vad rör Sina Bank.
2) Verkningarna av bilaga II till beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2010/644, ska bestå gentemot Sina Bank fram till dess att ogiltigförklaringen av bilaga VIII till förordning nr 961/2010 får rättsverkningar.
3) Talan ogillas i övrigt.
4) Rådet ska ersätta två tredjedelar av Sina Banks rättegångskostnader och bära två tredjedelar av sina egna rättegångskostnader.
5) Sina Bank ska bära en tredjedel av sina egna rättegångskostnader och ersätta en tredjedel av rådets rättegångskostnader.
6) Europeiska kommissionen ska bära sina egna rättegångskostnader.
Pelikánová | Jürimäe | Van der Woude |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 december 2012.
Underskrifter