TRIBUNALENS DOM (första avdelningen)

den 4 juni 2015(*)

”Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik – Restriktiva åtgärder mot Iran i syfte att hindra kärnvapenspridning – Frysning av tillgångar – Talan om ogiltigförklaring – Tidsfrist för väckande av talan – Upptagande till sakprövning – Invändning om rättsstridighet – Felaktig rättstillämpning – Proportionalitet – Rätt till egendom – Rådets befogenhet – Motiveringsskyldighet – Rätten till försvar – Omprövning av restriktiva åtgärder som antagits – Rätt till ett effektivt domstolsskydd – Oriktig bedömning”

I mål T‑10/13,

Bank of Industry and Mine, Teheran (Iran), företrädd av advokaterna E. Glaser och S. Perrotet,

sökande,

mot

Europeiska unionens råd, företrätt av V. Piessevaux och M. Bishop, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående dels en talan om delvis ogiltigförklaring av artikel 1.8 i rådets beslut 2012/635/Gusp av den 15 oktober 2012 om ändring av beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 282, s. 58), dels en talan om ogiltigförklaring av beslut 2012/635, rådets genomförandeförordning (EU) nr 945/2012 av den 15 oktober 2012 om genomförande av förordning (EU) nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 282, s. 16), och det beslut som meddelades genom rådets skrivelse av den 14 mars 2014, i den mån dessa rättsakter berör uppförandet av sökandens firma i förteckningen i bilaga II till rådets beslut 2010/413/Gusp av den 26 juli 2010 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, p. 39), och i förteckningen i bilaga IX till rådets förordning (EU) nr 267/2012 av den 23 mars 2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EU) nr 961/2010 (EUT L 88, s. 1),

meddelar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

sammansatt av ordföranden H. Kanninen samt domarna I. Pelikánová (referent) och E. Buttigieg,

justitiesekreterare: handläggaren S. Bukšek Tomac,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 september 2014,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökanden, Bank of Industry and Mine, är en iransk bank som ägs av iranska staten. Banken har till uppgift att tillhandahålla banktjänster till företag i gruv- och industrisektorn.

2        Målet rör de restriktiva åtgärder som införts för att utöva påtryckningar mot Islamiska republiken Iran för att denna ska upphöra med sin spridningskänsliga kärntekniska verksamhet och med att utveckla kärnvapenbärare (nedan kallat kärnvapenspridning).

3        Europeiska unionens råd antog den 26 juli 2010 beslut 2010/413/Gusp om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av gemensam ståndpunkt 2007/140/Gusp (EUT L 195, s. 39). Beslutets bilaga II innehåller en förteckning över de personer och enheter – utöver dem som angetts av Förenta nationernas säkerhetsråd, vilka nämns i bilaga I – vars tillgångar frusits.

4        Den 23 januari 2012 antog rådet beslut 2012/35/Gusp om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 19, s. 22). Genom artikel 1.7 i detta beslut infördes en ny bestämmelse i artikel 20.1 c i beslut 2010/413 i vilken det föreskrivs att de tillgångar ska frysas som tillhör ”andra personer och enheter som inte omfattas av bilaga I men som ger stöd till Irans regering samt personer och enheter som är förbundna med dessa, enligt förteckningen i bilaga II”.

5        Den 23 mars 2012 antog rådet förordning (EU) nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran och om upphävande av förordning (EU) nr 961/2010 (EUT L 88, s. 1). I syfte att genomföra artikel 20.1 c i beslut 2010/413, föreskrivs i artikel 23.2 d i denna förordning att de tillgångar ska frysas som tillhör personer, enheter och organ som förtecknas i bilaga IX, för vilka det är fastställt att ”de är andra personer, enheter eller organ som tillhandahåller stöd, t.ex. materiellt, logistiskt eller ekonomiskt stöd till Irans regering, och personer och enheter som är associerade med dem”.

6        Den 15 oktober 2012 antog rådet beslut 2012/635/Gusp om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 282, s.58).

7        Genom artikel 1.8 i beslut 2012/635 ändrades artikel 20.1 c i beslut 2010/413 och omfattar härefter ”andra personer och enheter som inte omfattas av bilaga I som tillhandahåller stöd till Irans regering och enheter som ägs eller kontrolleras av dem eller personer och enheter som är associerade med dem, enligt förteckningen i bilaga II”.

8        Genom artikel 2 i beslut 2012/635 uppfördes sökandens firma i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413.

9        Rådet antog följaktligen den 15 oktober 2012 genomförandeförordning (EU) nr 945/2012 om genomförande av förordning nr 267/2012 om restriktiva åtgärder mot Iran (EUT L 282, s. 16). Genom artikel 1 i genomförandeförordning nr 945/2012 infördes sökandens firma i bilaga IX till förordning nr 267/2012.

10      Såväl i beslut 2012/635 som i genomförandeförordning nr 945/2012 har följande skäl anförts mot sökanden:

”Bolag som ägs av den iranska staten och tillhandahåller den iranska staten finansiellt stöd.”

11      Beslut 2012/635 och genomförandeförordning nr 945/2012 delgavs sökanden i skrivelse av den 16 oktober 2012, i vilken rådet uppmärksammade sökanden på möjligheten att inkomma med synpunkter och begära omprövning.

12      I skrivelse av den 8 januari 2013 motsatte sig sökanden uppförandet av dess firma i förteckningarna över enheter som omfattas av restriktiva åtgärder, och begärde att rådet skulle ompröva sitt beslut. Sökanden begärde även tillgång till samtliga handlingar i det ärende som låg till grund för antagandet av beslut 2012/635 och genomförandeförordning nr 945/2012.

13      Rådet svarade i en skrivelse av den 10 juni 2013, vilken åtföljdes av flera bilagda handlingar. Rådet angav att det inte innehade några andra handlingar eller uppgifter angående sökanden.

14      I skrivelse av den 14 oktober 2014 informerade rådet sökanden om att rådet efter omprövning beslutat att behålla sökandens firma i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och i förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/2012. Rådet angav härvid att sökanden ägdes av iranska staten, att den iranska regeringen följaktligen var mottagare av den vinst som genereras av sökanden och att bekämpandet av kärnvapensspridning motiverade frysning av tillgångar tillhöriga enheter som stöder denna regering finansiellt.

 Förfarande och parternas yrkande

15      Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 9 januari 2013.

16      I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, förordnades referenten att tjänstgöra på första avdelningen, och målet tilldelades följaktligen denna avdelning.

17      I skrivelse av den 16 april 2014 justerade sökanden sina yrkanden med anledning av rådets skrivelse av den 14 mars 2014.

18      Som en åtgärd för processledning enligt artikel 64 i tribunalens rättegångsregler, anmodade tribunalen parterna, genom en skrivelse av den 10 juli 2014, att skriftligen besvara vissa frågor. Rådet och sökanden inkom med sina svar den 27 juli respektive den 15 augusti 2014.

19      Parterna utvecklade sin talan och svarade på tribunalens skriftliga och muntliga frågor vid förhandlingen den 12 september 2014.

20      Med beaktande av de förklaringar som sökanden lämnade i sitt svar av den 15 augusti 2014, har sökanden yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara artikel 1.8 i beslut 2012/635 i den del denna bestämmelse medför en ändring av artikel 20.1 c i beslut 2010/413,

–        ogiltigförklara beslut 2012/635, genomförandeförordning nr 945/2012 och det beslut som meddelades genom skrivelsen av den 14 mars 2014, i den mån dessa rättsakter berör uppförandet av sökandens firma i förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och i förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/212,

–        förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

21      Rådet har yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan,

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

22      Till stöd för sin talan har sökanden åberopat sex grunder. I den första grunden görs gällande att artikel 20.1 c i beslut 2010/413 och artikel 23.2 d i förordning nr 267/2012 är rättsstridiga. I den andra grunden görs gällande att rådet inte hade befogenhet att anta beslut 2012/635 och genomförandeförordning nr 945/2012 samt att det saknas rättslig grund för sistnämnda förordning. I den tredje grunden görs gällande ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten, sökandens rätt till försvar, rådets skyldighet att ompröva de antagna restriktiva åtgärderna och sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd. I den fjärde grunden görs gällande att rådet gjort en felaktig rättstillämpning och åsidosatt proportionalitetsprincipen när det gäller begreppet stöd till Irans regering. I den femte grunden görs gällande en oriktig bedömning av sakomständigheterna. I den sjätte grunden görs gällande ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

23      Rådet har bestritt sökandens grunder. Rådet har vidare hävdat att talan inte kan upptas till sakprövning, och detta av flera skäl.

24      Innan tribunalen prövar de invändningar om rättegångshinder som anförts av rådet samt sökandens grunder, ska tribunalen först avgöra om den är behörig att pröva sökandens första yrkande.

 Tribunalens behörighet

25      I det första yrkandet begär sökanden att artikel 1.8 i beslut 2012/635 ska ogiltigförklaras, i den del denna bestämmelse medför en ändring av artikel 20.1 c i beslut 2010/413.

26      Artikel 1.8 i beslut 2012/635 har följande lydelse i den del som omfattas av sökandens första yrkande:

”Artikel 20 i [beslut 2010/413] ska ändras på följande sätt:

a)      Punkterna 1 b och 1 c ska ersättas med följande:

…

c)      andra personer och enheter som inte omfattas av bilaga I som tillhandahåller stöd till Irans regering och enheter som ägs eller kontrolleras av dem eller personer och enheter som är associerade med dem, enligt förteckningen i bilaga II.

…”

27      Tribunalen erinrar om att såväl artikel 20.1 c i beslut 2010/413 som artikel 1.8 i beslut 2012/635 är bestämmelser som antagits på grundval av artikel 29 FEU, vilken är en bestämmelse om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i den mening som avses i artikel 275 FEUF. Enligt artikel 275 andra stycket FEUF, i förening med artikel 256.1 FEUF, är tribunalen endast behörig att pröva en talan, utformad enligt de villkor som anges i artikel 263 fjärde stycket FEUF, om kontroll av lagenligheten av beslut om sådana restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer som rådet har antagit på grundval av avdelning V kapitel 2 i EU-fördraget. Såsom domstolen har framhållit när det gäller beslut som antagits på grundval av bestämmelser om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, så är det den enskilda karaktären på dessa beslut som i enlighet med artikel 275 andra stycket FEUF och artikel 263 fjärde stycket FEUF ger möjlighet att väcka talan vid unionsdomstolen (se, analogt, dom av den 4 juni 2014, Sina Bank/rådet, T‑67/12, EU:T:2014:348, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

28      De restriktiva åtgärder som föreskrivs i artikel 20.1 c i beslut 2010/413, i dess lydelse enligt artikel 1.8 i beslut 2012/635, utgör åtgärder med allmän giltighet eftersom de är tillämpliga på objektivt bestämda situationer, vilka hänför sig till stöd till Irans regering och till en allmänt och abstrakt angiven personkrets, det vill säga ”personer och enheter … som omfattas av bilaga II [till beslut 2010/413]”. Denna bestämmelse kan således inte anses utgöra ett beslut ”om sådana restriktiva åtgärder mot fysiska och juridiska personer” i den mening som avses i artikel 275 andra stycket FEUF (se, analogt, dom Sina Bank/rådet, ovan punkt 27, EU:T:2014:348, punkt 39).

29      Denna bedömning påverkas inte av att sökandens firma även uppförts i bilaga II till beslut 2010/413. Det förhållandet att artikel 20.1 c i beslut 2010/413, i dess lydelse enligt artikel 1.8 i beslut 2012/635, har tillämpats på sökanden, påverkar nämligen inte dess rättsliga karaktär av beslut med allmän giltighet (se, analogt, dom Sina Bank/rådet, ovan punkt 27, EU:T:2014:348, punkt 39).

30      Yrkandet om ogiltigförklaring av artikel 1.8 i beslut 2012/635, i den del den innebär en ändring av artikel 20.1 c i beslut 2010/413, uppfyller således inte kraven enligt reglerna i artikel 275 andra stycket FEUF om tribunalens behörighet. Yrkandet ska således avvisas, eftersom tribunalen saknar behörighet att pröva detta (se, analogt, dom Sina Bank/rådet, ovan punkt 27, EU:T:2014:348, punkt 40).

 Upptagande till sakprövning

 Huruvida talefristen har iakttagits såvitt avser beslut 2012/635 och genomförandeförordning nr 945/2012

31      Enligt artikel 263 sjätte stycket FEUF ska talan om ogiltigförklaring väckas inom två månader från den dag då rättsakten offentliggjordes eller delgavs sökanden eller, om så inte skett, från den dag då denne fick kännedom om rättsakten, allt efter omständigheterna.

32      Enligt artikel 102.2 i rättegångsreglerna ska denna tidsfrist dessutom förlängas med tio dagar med hänsyn till avstånd.

33      När det gäller rättsakter om antagande eller bibehållande av restriktiva åtgärder mot en person eller en enhet, så börjar tidsfristen för väckande av talan om ogiltigförklaring av dessa rättsakter löpa den dag då den föreskrivna underrättelsen av den aktuella personen eller enheten sker (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2013, Gbagbo m.fl./rådet, C‑478/11 P‑C‑482/11 P, REU, EU:C:2013:258, punkterna 55 och 59).

34      Enligt artikel 24.3 i beslut 2010/413 och artikel 46.3 i förordning nr 267/2012 ska rådet, om adressen är känd, underrätta den aktuella personen eller enheten om de berörda rättsakterna direkt.

35      I förevarande fall har rådet hävdat att skrivelsen av den 16 oktober 2012, genom vilken rådet underrättade sökanden om beslut 2012/635 och genomförandeförordning nr 945/2012, överlämnades till sökanden den 28 oktober 2012. Rådet har till stöd för sitt påstående åberopat ett mottagningsbevis för skrivelsen, samt en utskrift av en skärmdump från den iranska postens internetsida, vilken på rådets begäran överlämnats av den belgiska posten.

36      Rådet anser följaktligen att talefristen på två månader och tio dagar löpte ut den 7 januari 2013, vilket innebär att förevarande talan, som väcktes den 9 januari 2013, har väckts för sent och således ska avvisas.

37      Sökanden har invänt att vid avsändandet av skrivelsen av den 16 oktober 2012, hade rådet angett ett felaktigt gatunummer. Nämnda skrivelse överlämnades följaktligen den 28 oktober 2012 till en utomstående enhet som har sitt säte på detta nummer. Denna enhet skickade skrivelsen av den 16 oktober 2012 med vanlig post till sökanden, som mottog denna den 31 oktober 2012. Till stöd för dessa påståenden har sökanden vid förhandlingen ingett en kopia av skrivelsen av den 16 oktober 2012 försedd med sökandens interna stämpel daterad den 31 oktober 2012, samt en förklaring från den iranska postens direktör angående under vilka förhållanden som skrivelsen av den 16 oktober 2012 nådde sin mottagare.

38      Mot denna bakgrund anser sökanden att talan har väckts inom fristen.

39      Tribunalen framhåller inledningsvis att eftersom det är rådet som gör gällande att talan väckts för sent, ankommer det på rådet att bevisa vilket datum som skrivelsen av den 16 oktober 2012 överlämnades till sökanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 1980, Belfiore/kommissionen, 108/79, REG, EU:C:1980:146, punkt 7).

40      Det framgår av den bevisning som åberopats av rådet att skrivelsen av den 16 oktober 2012 skickades i en rekommenderad försändelse med mottagningsbevis, att den adresserats till sökanden på adressen ”No. 2817 Firouzeh Tower (above park junction) Valiaar St. Tehran IRAN”, och att den överlämnades mot underskrift den 28 oktober 2012.

41      Såsom sökanden har hävdat finner tribunalen att den adress som rådet angett var felaktig såvitt avser gatunumret, eftersom sökanden har sina lokaler på Valiaar St nr 2917 och inte på nr 2817. Dessutom går det inte att utifrån mottagningsbeviset identifiera den person eller den enhet till vilken den iranska posten faktiskt överlämnade skrivelsen.

42      Rådet har således inte styrkt att skrivelsen av den 16 oktober 2012 överlämnades till sökanden den 28 oktober 2012.

43      Med hänsyn till vad som anförts ovan i punkt 39, måste därför de tvivel beträffande datumet för överlämnandet av skrivelsen av den 16 oktober 2012, på grund av att tillförlitliga bevis som styrker detta datum saknas, tillgodoräknas sökanden. Sökandens påstående att nämnda skrivelse överlämnades till sökanden först den 31 oktober 2012, efter att ha skickats vidare till sökanden av en utomstående enhet, vederläggs inte av den bevisning som rådet har åberopat, och påståendet vinner stöd av den bevisning som sökanden åberopat vid förhandlingen.

44      Tribunalen fastställer således den 31 oktober 2012 som det datum då skrivelsen av den 16 oktober 2012 överlämnades till sökanden.

45      Eftersom fristen för att väcka talan mot beslut 2012/635 och genomförandeförordning nr 945/2012 löpte ut den 10 januari 2013, innebär det följaktligen att ansökan, som inkom den 9 januari 2013, ingavs inom fristen.

46      Rådets invändning om rättegångshinder ska därför ogillas.

 Invändningen om rättegångshinder som avser att samtliga grunder till stöd för talan utgår från sökandens åberopande av skydd och garantier för grundläggande rättigheter

47      Rådet har ifrågasatt att talan kan upptas till sakprövning på grund av att sökanden i egenskap av iransk offentlig enhet inte har rätt att åberopa ett åsidosättande av dess grundläggande rättigheter.

48      Tribunalen framhåller att i den mån den är behörig att pröva förevarande talan, omfattas talan av artikel 275 andra stycket FEUF och sökanden har rätt att inför unionsdomstolen angripa beslutet att föra upp dess firma i förteckningarna i de omtvistade rättsakterna, eftersom sökanden berörs direkt och personligen härav i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF (se, för att liknande resonemang, dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft, C‑348/12 P, REG, EU:C:2013:776, punkt 50).

49      Argumentationen angående sökandens möjlighet att åberopa det skydd och de garantier som följer av de grundläggande rättigheterna rör följaktligen inte frågan huruvida talan eller ens en grund kan upptas till prövning, utan gäller målet i sak (se, för ett liknande resonemang, dom rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft, ovan punkt 48, EU:C:2013:776, punkt 51).

50      Den invändning om rättegångshinder som anförts av rådet ska således ogillas. Detta saknar inverkan, i förhållande till den svarsgrund som anförts av rådet, på tribunalens prövning av huruvida sökanden kan vinna framgång med att åberopa det skydd och de garantier som följer av de grundläggande rättigheterna. Denna prövning följer nedan i punkterna 53–58.

 Prövning i sak

51      Tribunalen ska inledningsvis pröva huruvida sökanden har rätt att åberopa det skydd och de garantier som följer av de grundläggande rättigheterna, ett förhållande som rådet har bestritt.

52      Med hänsyn till hur sökanden har lagt upp sin argumentation, ska tribunalen därefter pröva den första och den fjärde grunden i förening, angående dels lagenligheten, dels tolkningen av bestämmelserna som innehåller det kriterium som tillämpats på sökanden, eftersom dessa båda frågor har ett nära samband. Övriga grunder ska prövas i den ordning som de har redovisats ovan i punkt 22.

 Sökandens rätt att åberopa det skydd och de garantier som följer av de grundläggande rättigheterna

53      Enligt rättspraxis innehåller varken Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna eller unionens primärrätt några bestämmelser om att juridiska personer som är organ som kan hänföras till staten inte omfattas av skyddet för de grundläggande rättigheterna. Bestämmelserna i stadgan är tvärtom relevanta avseende sökandens grunder och särskilt artiklarna 17, 41 och 47, med garantier för ”[v]ar och en”, vilket är en formulering som även omfattar juridiska personer som sökanden (dom av den 6 september 2013, Bank Melli Iran/rådet, T‑35/10 och T‑7/11, REU, EU:T:2013:397, punkt 65).

54      Rådet har i detta sammanhang emellertid åberopat artikel 34 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). I nämnda bestämmelse föreskrivs att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna inte kan ta upp en talan som väcks av ett regeringsorgan till sakprövning.

55      Artikel 34 i Europakonventionen är emellertid en processuell bestämmelse som inte är tillämplig på förfarandena vid unionsdomstolen. Enligt Europadomstolens praxis är syftet med denna bestämmelse dessutom att förhindra att en stat som är part i Europakonventionen både är klagande och motpart i ett mål vid Europadomstolen (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolens dom av den 13 december 2007 i målet Compagnie de navigation de la République islamique d’Iran mot Turkiet, Reports of Judgements and Decisions, 2007-V, § 81). Detta resonemang är inte tillämpligt i förevarande fall (dom Bank Melli Iran/rådet, ovan punkt 53, EU:T:2013:397, punkt 67).

56      Rådet har även gjort gällande att den åberopade regeln är motiverad av den omständigheten att en stat står som garant för att de grundläggande rättigheterna iakttas inom dess territorium, men inte själv kan åtnjuta sådana rättigheter.

57      Tribunalen finner dock att även om man anser att denna rättfärdigandegrund även gäller för en helt intern situation, måste det konstateras att den omständigheten att staten är garant för att de grundläggande rättigheterna iakttas inom dess territorium saknar relevans för omfattningen av de rättigheter som de juridiska personer som är organ som kan hänföras till samma stat kan göra gällande i tredjeländer (dom Bank Melli Iran/rådet, ovan punkt 53, EU:T:2013:397, punkt 69).

58      Av det ovanstående följer att unionsrätten inte innehåller någon regel som hindrar en juridisk person som är ett organ som kan hänföras till staten i ett tredjeland från att åberopa skydd och garantier som är knutna till de grundläggande rättigheterna. Även om det antas att sökanden, i egenskap av offentligt organ, kan hänföras till iranska staten, kan sökanden således åberopa sådana rättigheter vid unionsdomstolen, om detta är förenligt med dess egenskap av juridisk person (se, för att liknande resonemang, dom Bank Melli Iran/rådet, ovan punkt 53, EU:T:2013:397, punkt 70).

 Den första och den fjärde grunden: Huruvida artikel 20.1 c i beslut 2010/413 och artikel 23.2 d i förordning nr 267/2012 är rättsstridiga samt huruvida rådet gjorde en felaktig rättstillämpning och åsidosatte proportionalitetsprincipen när det gäller begreppet stöd till Irans regering

59      Sökanden har i den första grunden hävdat att de bestämmelser på vilka de restriktiva åtgärderna mot sökanden grundas, det vill säga artikel 20.1 c i beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2012/35 och enligt beslut 2012/635, och artikel 23.2 d i förordning nr 267/2012, innebär ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen samt rätten till egendom. Sökanden angav därvid att bestämmelserna innehåller obestämda, vaga och otydliga kriterier för att definiera de personer eller enheter som kan omfattas av restriktiva åtgärder.

60      Kriteriet som avser ”stöd till Irans regering” i artikel 20.1 c i beslut 2010/413, i dess lydelse enligt beslut 2012/35 och beslut 2012/635, samt i artikel 23.2 d i förordning nr 267/2012 (nedan kallat det omtvistade kriteriet) är enligt sökanden alldeles för vagt.

61      Detta konstaterande är enligt sökanden även tillämpligt på begreppet ”associerade” som används i dessa bestämmelser.

62      Vidare är bestämmelsen i artikel 20.1 c i beslut 2010/413 otydlig när det gäller begreppet stöd till andra enheter än Irans regering.

63      Enligt sökanden är artikel 20.1 c i beslut 2010/413 och artikel 23.2 d i förordning nr 267/2012 alltför vaga, vilket medför att de är rättsstridiga och att tribunalen därför enligt artikel 277 FEUF ska förklara att bestämmelserna inte ska tillämpas.

64      I den fjärde grunden har sökanden anfört att det omtvistade kriteriet, om det antas vara rättsenligt, enbart avser det fallet där den aktuella personen eller enheten tillhandahåller ett specifikt stöd som har samband med spridning av kärnvapen. Det aktuella begreppet avser således endast ett direkt stöd till kärnvapenspridande verksamhet eller ett stöd till Irans regering när det gäller genomförandet av Irans kärnvapenprogram.

65      Sökanden har i detta avseende hänvisat till de syften som ligger till grund för de aktuella restriktiva åtgärderna, vilka enligt sökanden enbart syftar till att hindra kärnvapenspridning och inte till att påverka områden som inte har med kärnvapenspridning att göra.

66      Sökanden har av detta dragit slutsatsen att rådet gjort en felaktig rättstillämpning och åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att tillämpa en tolkning som strider mot det omtvistade kriteriet. Sökanden har anfört att denna tolkning ger rådet en alltför omfattande och godtycklig befogenhet som bland annat gör det möjligt för rådet att frysa tillgångar för alla enheter som tillhör Irans regering eller som har förbindelser med denna.

67      Rådet har hävdat att den första och den fjärde grunden enligt artikel 44.1 c i rättegångsreglerna inte kan upptas till sakprövning. Dessa grunder är nämligen motstridiga, eftersom sökanden å ena sidan åberopar att det omtvistade kriteriet är vagt, samtidigt som sökanden å andra sidan gör gällande att detta kriterium enbart avser stöd som har samband med kärnvapenspridning.

68      Rådet anser i övrigt att sökanden saknar grund för sina argument.

69      Tribunalen finner inledningsvis att rådets invändning om rättegångshinder inte kan godtas. Det framgår nämligen av sökandens inlagor att den fjärde grunden har anförts för det fall tribunalen inte godtar den första grunden. Dessutom har rådet haft möjlighet att i sina inlagor bemöta de båda grunderna, och tribunalen har även möjlighet att bedöma huruvida de är välgrundade.

70      Tribunalen gör följande bedömning i sak. Enligt artikel 20.1 c i beslut 2010/413, i senast ändrade lydelse enligt beslut 2012/635, ska alla penningmedel och ekonomiska tillgångar frysas som tillhör ”andra personer och enheter som inte omfattas av bilaga I som tillhandahåller stöd till Irans regering och enheter som ägs eller kontrolleras av dem eller personer och enheter som är associerade med dem, enligt förteckningen i bilaga II”. I artikel 23.2 d i förordning nr 267/2012 hänvisas till ”andra personer, enheter eller organ som tillhandahåller stöd, t.ex. materiellt, logistiskt eller ekonomiskt stöd till Irans regering, och personer och enheter som är associerade med dem.”

71      Sökanden har i motiveringen till de angripna rättsakterna av rådet identifierats som ett ”[b]olag som ägs av den iranska staten och tillhandahåller den iranska staten finansiellt stöd”.

72      Denna motivering innebär att tribunalen inledningsvis konstaterar att sökandens argument är verkningslösa i den mån det görs gällande att begreppet ”associerade” är vagt och att artikel 20.1 c i beslut 2010/413 är otydlig när det gäller begreppet stöd som lämnats till andra organ än Irans regering (se ovan punkterna 61 och 62). Det framgår nämligen tydligt av den motivering som tribunalen erinrat om i föregående punkt att rådet ansåg att sökanden lämnat stöd eller bistånd direkt till Irans regering, snarare än att ha varit ”associerad” eller ha lämnat stöd till andra enheter än nämnda regering. Även om det antas att sökandens argument angående begreppet ”associerade” och att stöd lämnats till andra enheter än Irans regering är välgrundade, kan dessa argument, mot denna bakgrund, inte motivera en ogiltigförklaring av de angripna rättsakterna när det gäller uppförandet av sökandens firma i de aktuella förteckningarna.

73      Tribunalen har följaktligen enbart att pröva de argument som rör påståendet att det omtvistade kriteriet var vagt och tolkningen av detta kriterium.

74      Tribunalen erinrar om att unionsdomstolen, i enlighet med de befogenheter den har getts genom fördraget, ska göra en i princip fullständig kontroll av lagenligheten av samtliga unionsrättsakter med avseende på de grundläggande rättigheterna, vilka utgör en integrerad del av unionens rättsordning. Detta krav följer uttryckligen av artikel 275 andra stycket FEUF (se dom av den 28 november 2013, rådet/Fulmen och Mahmoudian, C‑280/12 P, REU, EU:C:2013:775, punkt 58 och där angiven rättspraxis, och dom rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft, ovan punkt 48, EU:C:2013:776, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

75      Rådet har inte desto mindre ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller den allmänna och abstrakta definitionen av de rättsliga kriterierna och villkoren för att anta restriktiva åtgärder. De regler med allmän giltighet i vilka dessa kriterier och villkor fastställs – såsom bestämmelserna i beslut 2010/413 och förordning nr 267/2012 innehållande det omtvistade kriteriet och mot vilka den första och den fjärde grunden riktar sig – omfattas av en inskränkt domstolsprövning som är begränsad till att avse en kontroll av att reglerna för handläggning och för motivering har följts, att uppgifterna om de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att bedömningen av de faktiska omständigheterna inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk. Denna begränsade prövning är i synnerhet tillämplig beträffande de lämplighetsöverväganden som ligger till grund för restriktiva åtgärder (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 9 juli 2009, Melli Bank/rådet, T‑246/08 och T‑332/08, REU, EU:T:2009:266, punkterna 44 och 45, och av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T‑390/08, REU, EU:T:2009:401, punkterna 35 och 36).

76      Tribunalen finner att det omtvistade kriteriet, genom sin mycket vida formulering, visserligen ger rådet ett utrymme för skönsmässig bedömning. Tvärtemot vad sökanden har hävdat, är detta bedömningsutrymme emellertid förenligt med proportionalitetsprincipen, rättssäkerhetsprincipen och rätten till egendom. Det innebär inte att rådet ges en alltför omfattande och godtycklig befogenhet.

77      Rättssäkerhetsprincipen, som utgör en av unionsrättens allmänna principer, kräver bland annat att en reglering ska vara klar och precis samt att tillämpningen av densamma ska vara förutsebar. Detta gäller i synnerhet om regleringen kan få negativa konsekvenser för enskilda och företag (dom av den 18 november 2008, Förster, C‑158/07, REG , EU:C:2008:630, punkt 67). Rättssäkerhetsprincipen är i synnerhet tillämplig på sådana restriktiva åtgärder som är aktuella i förevarande fall, nämligen åtgärder som i väsentlig utsträckning påverkar de berörda personernas och enheternas rättigheter och friheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2014, National Iranian Oil Company/rådet, T‑578/12, under överklagande, EU:T:2014:678, punkterna 112, 113, 116 och 117).

78      Det omtvistade kriteriet ingår vidare i en rättslig reglering som tydligt avgränsas genom de syften som eftersträvas med lagstiftningen om restriktiva åtgärder mot Iran. I skäl 13 i beslut 2012/35, genom vilket det aktuella kriteriet infördes i artikel 20.1 i beslut 2010/413, anges härvid uttryckligen att åtgärden frysning av tillgångar ska vidtas mot personer och enheter ”som tillhandahåller sådant stöd till Irans regering som möjliggör för den att bedriva spridningskänslig kärnteknisk verksamhet eller utveckla system för kärnvapenbärare, särskilt personer och enheter som tillhandahåller ekonomiskt, logistiskt eller materiellt stöd till Irans regering”. I artikel 23.2 d i förordning nr 267/2012 preciseras även att sådant stöd kan vara ”materiellt, logistiskt eller ekonomiskt” (dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkt 118).

79      Det omtvistade kriteriet omfattar således inte all form av stöd till Irans regering, utan enbart sådana former av stöd som genom dess kvantitativa eller kvalitativa betydelse bidrar till att Irans kärntekniska verksamhet kan drivas vidare. När kriteriet tolkas, under unionsdomstolens kontroll, i förening med syftet att utöva påtryckning på Irans regering för att få den att upphöra med verksamhet som innebär en risk för kärnvapenspridning, definierar det omtvistade kriteriet således på ett objektivt sätt en begränsad kategori av personer och enheter som kan få sina tillgångar frysta (dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkt 119).

80      Mot bakgrund av ändamålet med åtgärderna för frysning av tillgångar (se ovan i punkt 79) framgår det nämligen otvetydigt av det omtvistade kriteriet att det på ett målinriktat och selektivt sätt riktar sig mot verksamhet som bedrivs av den berörda personen eller enheten och som, även om den som sådan inte har något direkt eller indirekt samband med kärnvapenspridning, ändå kan främja denna genom att ge Irans regering tillgångar eller materiellt, finansiellt eller logistiskt stöd som gör det möjligt för denna regering att fortsätta den kärnvapenspridande verksamheten (dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkt 120).

81      Detta konstaterande innebär att tribunalen inte godtar sökandens argument under den fjärde grunden, nämligen att det omtvistade kriteriet enbart skulle kunna avse antingen ett direkt stöd till kärnvapenspridning eller ett stöd till regeringen vad gäller genomförandet av det iranska kärnvapenprogrammet.

82      Sökanden sammanblandar härvid det omtvistade kriteriet, som är det enda som är relevant i förevarande fall, och det kriterium som avser tillhandahållandet av ”stöd till Irans spridningskänsliga kärntekniska verksamhet eller till Irans utveckling av system för kärnvapenbärare”, som anges i artikel 20.1 b i beslut 2010/413 och i artikel 23.2 a i förordning nr 267/2012, och som innebär ett krav på en viss anknytning till Irans kärnvapenverksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkt 139).

83      Såsom har påpekats ovan i punkt 78 gällande det omtvistade kriteriet, framgår det nämligen uttryckligen av skäl 13 i beslut 2012/35 att åtgärden frysning av tillgångar ska vidtas mot personer och enheter som tillhandahåller sådant stöd till Irans regering som möjliggör för den att bedriva spridningskänslig kärnteknisk verksamhet. Kopplingen mellan tillhandahållandet av stöd till Irans regering och bedrivandet av spridningskänslig kärnteknisk verksamhet har därmed uttryckligen fastställts i det tillämpliga regelverket, varvid det omtvistade kriteriet syftar till att frånta Irans regering dess inkomstkällor, för att tvinga den att upphöra med sitt kärnvapenprogram till följd av bristande ekonomiska resurser (dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkt 140).

84      Tvärtemot vad sökanden har hävdat, kan det omtvistade kriteriet tillämpas på varje enhet som tillhandahåller stöd, särskilt i form av finansiellt stöd, till Irans regering. Däremot avser kriteriet inte samtliga enheter som tillhör Irans regering eller som upprätthåller förbindelser med denna regering, exempelvis samtliga iranska skattebetalare.

85      Tribunalen erinrar vidare om att det utrymme för skönsmässig bedömning som anförtrotts rådet genom det omtvistade kriteriet uppvägs av motiveringsskyldigheten och förstärkta processuella rättigheter, vilka garanteras i rättspraxis (dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande EU:T:2014:678, punkt 122; se även, analogt, dom av den 21 november 1991, Technische Universität München, C‑269/90, REG, EU:C:1991:438, punkt 14, och av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, REU, EU:C:2013:518, punkt 114).

86      I förevarande fall har sökanden i den tredje grunden ifrågasatt huruvida rådet iakttog dessa skyddsregler. Tribunalen kommer nedan i punkterna 121–169 att pröva huruvida dessa argument är välgrundade.

87      Med hänsyn till vad som anförts ovan i punkterna 74–85, konstaterar tribunalen att det omtvistade kriteriet begränsar rådets utrymme för skönsmässig bedömning genom att införa objektiva kriterier, och det garanterar den grad av förutsebarhet som krävs enligt unionsrätten (dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkt 123; se även, analogt, dom av den 22 maj 2008, Evonik Degussa/kommissionen, C‑266/06 P, EU:C:2008:295, punkt 58).

88      Det aktuella kriteriet är följaktligen förenligt med rättssäkerhetsprincipen och kan inte anses godtyckligt.

89      Eftersom antagandet av åtgärder för frysning av tillgångar på grundval av det omtvistade kriteriet föreskrivs i relevanta bestämmelser i beslut 2010/413 och i förordning nr 267/2012, är inskränkningen av rätten till egendom till följd av att detta kriterium tillämpas förenlig med bestämmelsen i artikel 52.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. I denna bestämmelse slås nämligen fast att varje begränsning vid utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i nämnda stadga ska vara föreskriven i lag (dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkt 124).

90      Av rättspraxis följer att lagenligheten av ett förbud mot en ekonomisk verksamhet enligt proportionalitetsprincipen, som är en av de allmänna principerna i unionsrätten, är underställd villkoret att förbudsåtgärderna är ändamålsenliga och nödvändiga för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se dom Bank Melli Iran/rådet, ovan punkt 53, EU:T:2013:397, punkt 179 och där angiven rättspraxis).

91      I förevarande fall kunde rådet, med hänsyn till den grundläggande betydelsen av att bevara internationell fred och säkerhet, utan att överskrida gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, anse att ingreppet i rätten till egendom, som följer av en tillämpning av det omtvistade kriteriet, var ändamålsenligt och nödvändigt för att utöva påtryckningar på Irans regering i syfte att få den att upphöra med sin kärnvapenspridande verksamhet (se, analogt, dom av den 13 mars 2012, Melli Bank/rådet, C‑380/09 P, REU, EU:C:2012:137, punkt 61).

92      Det omtvistade kriteriet, såsom det har tolkats ovan i punkterna 76–84, är följaktligen förenligt med proportionalitetsprincipen och tillerkänner inte rådet en alltför omfattande befogenhet.

93      Mot bakgrund av det ovanstående kan talan varken bifallas på den första eller den fjärde grunden. Den första grunden saknar till viss del verkan och är i övriga delar ogrundad. Även den fjärde grunden saknar fog.

 Den andra grunden: Huruvida rådet saknar befogenhet att anta beslut 2012/635 och genomförandeförordning nr 945/2012 samt huruvida sistnämnda förordning saknar rättslig grund

94      Sökanden har hävdat att rådet saknade befogenhet att anta beslut 2012/635 och genomförandeförordning nr 945/2012. Sökanden har i detta avseende erinrat om att rådet enligt artikel 215.2 FEUF får besluta om restriktiva åtgärder på grundval av ett gemensamt förslag av unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik och kommissionen.

95      I förevarande fall antogs beslut 2012/635 av rådet ensamt, vilket innebär att kravet enligt artikel 215.2 FEUF inte iakttogs. Artikel 215 FEUF gör i detta sammanhang ingen åtskillnad mellan åtgärder som antas inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och andra åtgärder. Denna bestämmelse är således tillämplig på beslut som antas med stöd av artikel 29 FEU, såsom beslut 2012/635.

96      Eftersom genomförandeförordning nr 945/2012 innebär ett genomförande av beslut 2012/635, saknar denna förordning rättslig grund och är rättsstridig.

97      Artikel 46.2 i förordning nr 267/2012 strider vidare, enligt sökanden, mot artikel 215.2 FEUF på grund av att bestämmelsen tillerkänner rådet befogenhet att ensamt ändra bilaga IX med förteckningen över personer, enheter och organ som omfattas av restriktiva åtgärder. Artikel 46.2 i förordning nr 267/2012 ska följaktligen inte tillämpas på sökanden i enlighet med artikel 277 FEUF, vilket enligt sökanden innebär att genomförandeförordning nr 945/2012, som antagits på grundval av denna artikel, saknar rättslig grund och är rättsstridig även av detta skäl.

98      Rådet anser att sökanden saknar grund för sina argument.

–       Antagandet av beslut 2012/635

99      När det gäller beslut 2012/635, framhåller tribunalen, i likhet med vad rådet anfört, att beslutet inte grundas på artikel 215 FEUF, utan enbart på artikel 29 FEU, som återfinns i avdelning V kapitel 2 i EU-fördraget angående den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och som ger rådet befogenhet att ensam anta sådana beslut som anges i artikeln.

100    I artikel 215.2 FEUF anges härvid att ”[o]m så föreskrivs i ett beslut som har antagits i enlighet med avdelning V kapitel 2 i fördraget om Europeiska unionen, får rådet i enlighet med förfarandet i punkt 1 besluta om restriktiva åtgärder mot fysiska eller juridiska personer, grupper eller enheter som inte är stater”.

101    Ett beslut som antagits i enlighet med avdelning V kapitel 2 i EU-fördraget – såsom i förevarande fall beslut 2012/635, vilket antagits med stöd av artikel 29 FEU – utgör således ett nödvändigt villkor för att rådet ska kunna anta restriktiva åtgärder med stöd av sin befogenhet enligt artikel 215.2 FEUF. Detta konstaterande innebär emellertid inte att antagandet av ett beslut såsom beslut 2012/635 omfattas av de processuella krav som uppställs i artikel 215.2 FEUF i stället för de krav som följer av själva artikel 29 FEU.

102    Mot denna bakgrund kan tribunalen inte godta sökandens första argument, eftersom rådet hade befogenhet enligt artikel 29 FEU att ensamt anta beslut 2012/635.

103    Följaktligen kan tribunalen inte heller godta sökandens andra argument, vilket grundar sig på den felaktiga förutsättningen att rådet inte hade befogenhet att anta beslut 2012/635.

–       Huruvida artikel 46.2 i förordning nr 267/2012 är förenlig med artikel 215 FEUF

104    Rådet har hävdat att artikel 46.2 i förordning nr 267/2012 – vilken tillerkänner rådet befogenhet att ensamt ändra bilaga IX med förteckningen över personer, enheter och organ som omfattas av restriktiva åtgärder – antogs med stöd av artikel 291.2 FEUF. I denna bestämmelse anges att ”[o]m enhetliga villkor för genomförande av unionens rättsligt bindande akter krävs, ska kommissionen eller, i särskilda vederbörligen motiverade fall och i de fall som anges i artiklarna 24 [FEU] och 26 [FEU], rådet tilldelas genomförandebefogenheter genom dessa akter”.

105    Tribunalen påpekar inledningsvis att varken artikel 215 FEUF eller någon annan bestämmelse i primärrätten utgör hinder för att en förordning som antagits med stöd av artikel 215 FEUF ger kommissionen eller rådet genomförandebefogenheter på de villkor som anges i artikel 291.2 FEUF, när det är nödvändigt med enhetliga villkor för genomförande av vissa restriktiva åtgärder som föreskrivs i denna förordning. I synnerhet framgår det inte av artikel 215 FEUF att de individuella restriktiva åtgärderna ska antas i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 215.1 FEUF. Eftersom det saknas någon bestämmelse som begränsar möjligheten att tilldela genomförandebefogenheter, kan en tillämpning av bestämmelserna i artikel 291.2 FEUF inte uteslutas på området för restriktiva åtgärder som grundar sig på artikel 215 FEUF (dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkt 54).

106    Vidare kan det visa sig att förfarandet enligt artikel 215.1 FEUF, som innebär att rådet får besluta om restriktiva åtgärder på grundval av ett gemensamt förslag av unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik och kommissionen, inte är ändamålsenligt för enbart antagande av genomförandeåtgärder. Artikel 291.2 FEUF gör det däremot möjligt att tillämpa ett effektivare genomförandeförfarande, som är lämpat för det slags åtgärder som ska genomföras och varje institutions möjligheter att vidta åtgärder. De överväganden som låg till grund för EUF-fördragets upphovsmän att i artikel 291.2 FEUF tillåta tilldelning av genomförandebefogenheter, gäller såväl beträffande genomförandet av rättsakter som grundas på artikel 215 FEUF som beträffande genomförandet av andra rättsligt bindande rättsakter (dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkt 55).

107    Tribunalen konstaterar följaktigen att rådet hade rätt att föreskriva genomförandebefogenheter i enlighet med bestämmelserna i artikel 291.2 FEUF för antagande av individuella åtgärder om frysning av tillgångar i syfte att genomföra artikel 23.2 i förordning nr 267/2012 (dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkt 56).

108    Tribunalen ska även undersöka huruvida rådet iakttog de villkor som uppställs i artikel 291.2 FEUF när det tillerkände sig självt, och inte kommissionen, de aktuella genomförandebefogenheterna.

109    Det ska härvid erinras om att förordningarna, såsom förordning nr 267/2012, som föreskriver restriktiva åtgärder på grundval av artikel 215 FEUF, syftar till att inom EUF-fördragets tillämpningsområde genomföra beslut som antagits med stöd av artikel 29 FEU inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Förordning nr 267/2012 har följaktligen antagits för att uppnå de mål och genomföra de åtgärder som unionen beslutat inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (se, för ett liknande resonemang, dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkt 60).

110    De restriktiva åtgärder som antagits enligt artikel 23.2 i förordning nr 267/2012, vilka har till syfte att utöva påtryckning på Islamiska republiken Iran för att få den att upphöra med kärnvapenspridning, har på grund av deras syfte, karaktär och föremål en närmare koppling till genomförandet av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken än till utövandet av unionens befogenheter enligt EUF-fördraget (se, för ett liknande resonemang, dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkterna 66 och 67).

111    Inom ramen för EU-fördraget framgår det av artikel 24.1 andra stycket FEU i förening med artikel 29 FEU och artikel 31.1 FEU-fördraget att rådet i allmänhet har beslutsbefogenhet inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken när det agerar enhälligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2012, parlamentet/rådet, C‑130/10, REU, EU:C:2012:472, punkt 47).

112    Särskilt är det rådet som ensamt beslutar om att införa namnet på en person eller enhet i bilaga II till beslut 2010/413. Det är just detta införande som genomförs inom EUF-fördragets tillämpningsområde, genom antagandet av en åtgärd för frysning av tillgångar enligt artikel 23.2 i förordning nr 267/2012.

113    Mot denna bakgrund gjorde rådet – med hänsyn till de särskilda egenskaperna hos de åtgärder som antas enligt artikel 23.2 i förordning nr 267/2012, till behovet av att säkerställa enhetlighet mellan förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/2012, samt till det förhållandet att kommissionen inte har tillgång till uppgifter från medlemsstaternas underrättelsetjänster, vilka kan visa sig nödvändiga för att genomföra dessa åtgärder – en riktig bedömning när det ansåg att genomförandet av artikel 23.2 i förordning nr 267/2012, angående frysning av tillgångar, utgjorde ett särskilt fall i den mening som avses i artikel 291.2 FEUF och att rådet därigenom hade rätt att tillerkänna sig självt befogenhet att genomföra nämnda artikel genom artikel 46.2 i denna förordning (se, för ett liknande resonemang, dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkterna 68–73).

114    När det gäller frågan huruvida rådet i tillräcklig mån har motiverat att det var fråga om ett särskilt fall, noterar tribunalen att rådet i förordning nr 267/2012 inte uttryckligen har förklarat att det tillerkände sig självt genomförandebefogenheten av de skäl som sammanfattats ovan i punkt 113. Motiveringen till varför rådet, genom artikel 46.2 i förordning nr 267/2012, tillerkände sig självt genomförandebefogenheten framgår emellertid inte desto mindre av skälen och bestämmelserna i denna förordning i förening, i samband med angivandet av relevanta bestämmelser i EU-fördraget och EUF-fördraget på området för frysning av tillgångar (dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkt 77).

115    Rådet hänvisade i skäl 28 i förordning nr 267/2012 nämligen uttryckligen till utövandet av dess befogenheter inom området för ”personer som ska omfattas av frysningsåtgärder” samt till dess egna åtgärder i samband med ett förfarande för omprövning av införandebeslut mot bakgrund av synpunkter eller ny bevisning som inkommit från berörda personer (dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkt 78).

116    Av bestämmelserna i artikel 23.2 i förordning nr 267/2012, i förening med skäl 14 i samma förordning, framkommer vidare att genomförandet av åtgärder för frysning av tillgångar för personer eller enheter har större anknytning till rådets åtgärder inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken än till åtgärder av ekonomisk art som normalt antas inom ramen för EUF-fördraget (dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkterna 79 och 80).

117    Det förhållandet att parallella restriktiva åtgärder antas enligt beslut 2010/413 och enligt förordning nr 267/2012 framgår av skäl 11 och följande skäl i denna förordning. Det framgår av dessa skäl att förordningen genomför de ändringar av beslut 2010/413 som införts genom beslut 2012/35. Även behovet av att säkerställa enhetlighet mellan förteckningen i bilaga II till beslut 2010/413 och förteckningen i bilaga IX till förordning nr 267/2012 framgår av skälen i de genomförandeförordningar som innehåller ändringar av nämnda bilaga IX, och särskilt av skäl 2 i genomförandeförordning nr 945/2012, som uttryckligen hänvisar till beslut 2012/635 (dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkt 81).

118    Mot denna bakgrund framgick de särskilda skäl som motiverade att rådet tilldelades genomförandebefogenheter i artikel 46.2 i förordning nr 267/2012 på ett tillräckligt begripligt sätt av de relevanta bestämmelserna och av sammanhanget i förordningen (dom National Iranian Oil Company/rådet, ovan punkt 77, under överklagande, EU:T:2014:678, punkt 82).

119    Tribunalen finner således att de krav som uppställs i artikel 291.2 FEUF för att rådet ska kunna tilldelas genomförandebefogenheter, var uppfyllda såvitt avser artikel 46.2 i förordning nr 267/2012. Rådet kan därmed inte kritiseras för att ha åsidosatt artikel 215 FEUF.

120    Mot bakgrund av detta konstaterande kan sökandens tredje argument inte godtas. Talan kan således inte bifallas på någon del av den andra grunden.

 Den tredje grunden: Huruvida rådet har åsidosatt motiveringsskyldigheten, sökandens rätt till försvar, inbegripet sökandens rätt till tillgång till handlingarna i ärendet, rådets skyldighet att ompröva de antagna restriktiva åtgärderna och sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd

121    Sökanden har hävdat att rådet genom att anta de angripna rättsakterna åsidosatte motiveringsskyldigheten, sökandens rätt till försvar, inbegripet sökandens rätt till tillgång till handlingarna i ärendet, rådets skyldighet att ompröva de antagna restriktiva åtgärderna och sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd.

–       Motiveringsskyldigheten

122    Enligt fast rättspraxis följer skyldigheten att motivera en rättsakt som går någon emot av principen om iakttagande av rätten till försvar, och den syftar till att dels ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om den är välgrundad eller om den eventuellt är behäftad med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet (se dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, REU, EU:C:2012:718, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

123    Av den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF ska det klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att den som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning (se dom rådet/Bamba, ovan punkt 122, EU:C:2012:718, se punkt 50 och där angiven rättspraxis).

124    Eftersom den berörde inte har rätt att höras innan ett initialt beslut om frysning av tillgångar antas, är det extra viktigt att motiveringsskyldigheten respekteras då den utgör vederbörandes enda garanti för att denne, åtminstone sedan beslutet väl antagits, på ett ändamålsenligt sätt ska kunna använda de rättsmedel som står till vederbörandes förfogande för att bestrida beslutets lagenlighet (se dom rådet/Bamba, ovan punkt 122, EU:C:2012:718, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

125    Motiveringen av en rättsakt som antagits av rådet, genom vilken en åtgärd avseende frysning av tillgångar föreskrivs, ska följaktligen behandla de specifika och konkreta skäl som föranlett rådet att inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning anse att den berörda personen ska omfattas av en sådan åtgärd (se dom rådet/Bamba, ovan punkt 122, EU:C:2012:718, se punkt 52 och där angiven rättspraxis).

126    Den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF ska emellertid vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att samtliga faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån sammanhanget och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området (se dom rådet/Bamba, ovan punkt 122, EU:C:2012:718, se punkt 53 och där angiven rättspraxis).

127    En rättsakt som går någon emot ska således anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (se dom rådet/Bamba, ovan punkt 122, EU:C:2012:718, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

128    I förevarande fall har sökanden gjort gällande att beslut 2012/635 och genomförandeförordning nr 945/2012 inte är tillräckligt motiverade när det gäller upptagandet av sökandens firma i förteckningarna.

129    Sökanden anser att rådet, bland de kriterier som föreskrivs i artikel 20 i beslut 2010/413 och i artikel 23 i förordning nr 267/2012, inte angav det kriterium på grundval av vilket rådet antog de restriktiva åtgärderna mot sökanden.

130    Vidare anser sökanden att rådet inte har angett villkoren för, arten eller omfattningen av det finansiella stöd som sökanden påstås ha lämnat till Irans regering. Rådet har därvid inte angett de specifika finansiella transaktioner som skulle kunna motivera de åtgärder som vidtagits mot sökanden, och har heller inte angett något samband mellan dessa transaktioner och kärnvapenspridning. Denna bristande motivering kan inte avhjälpas genom att rådet i efterskott, i svaromålet, har hävdat att åtgärderna om frysning av tillgångar mot sökanden var motiverade mot bakgrund av de utdelningar som sökanden, i egenskap av offentligt företag, lämnat till sin aktieägare.

131    Rådet anser att sökanden saknar grund för sina argument.

132    Tribunalen erinrar inledningsvis om att sökanden identifierats som ett ”[b]olag som ägs av den iranska staten och tillhandahåller den iranska staten finansiellt stöd”.

133    Det framgår uttryckligen av den lämnade motiveringen att sökanden omfattades av de restriktiva åtgärderna på grundval av det omtvistade kriteriet.

134    Det är visserligen riktigt att motiveringen rörande sökanden inte innehåller några närmare uppgifter angående villkoren för och omfattningen av det stöd som sökanden påstås ha lämnat till Irans regering, eftersom rådet endast angett att det var fråga om ett finansiellt stöd.

135    Även om den lämnade motiveringen var kortfattad, kunde sökanden ändå förstå innebörden av de omständigheter som rådet gjorde gällande mot banken och försvara sig på ett ändamålsenligt sätt.

136    I den fjärde grunden som sökanden anfört i ansökan, hänvisade sökanden nämligen uttryckligen till fallet där en ”fysisk eller juridisk person som inte är en stat”, som ”genom sina skatter eller eventuellt när det är fråga om offentliga företag, genom utdelningar till aktieägarna, finansierar en budget enligt vilken de inbetalda beloppen sammanblandas med övriga intäkter och som inte per definition allokeras till en specifik utgift, särskilt en statlig verksamhet som anses olaglig”, till stöd för sitt argument att begreppet stöd till Irans regering inte var tillämpligt.

137    Sökanden kunde således av motiveringen till beslutet att uppföra sökandens firma i förteckningarna utläsa att rådet grundade sig på att sökanden, i egenskap av statligt företag, lämnade finansiellt stöd till Irans regering genom överföring av finansiella medel. Sökanden hade också möjlighet ifrågasätta relevansen av denna omständighet och huruvida den faktiskt var riktig.

138    Den av rådet angivna motiveringen ger också tribunalen möjlighet att pröva huruvida de angripna rättsakterna är lagenliga.

139    Mot denna bakgrund är motiveringen i beslut 2012/635 och i genomförandeförordning nr 945/2012, även om den är synnerligen kortfattad, tillräcklig.

140    Detta konstaterande innebär att de närmare uppgifter som lämnats av rådet i svaromålet varken utgör en motivering som lämnats i efterskott, och som inte kan beaktas av tribunalen, eller visar att motiveringen varit bristfällig. Dessa uppgifter innebär nämligen endast en redogörelse för och en precisering av den väsentliga omständighet som anförts av rådet och som har identifierats av sökanden i motiveringen till beslut 2012/635 och genomförandeförordning nr 945/2012.

141    Av detta följer att tribunalen inte kan godta påståendet om ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

–       Tillgång till handlingarna i ärendet

142    Sökanden har uppgett sig ha fått tillgång till handlingarna i ärendet först efter att den fastställda fristen för att begära omprövning av de åtgärder som beslutats mot sökanden löpt ut. Att lämna över handlingarna så sent strider mot principen om rätten till försvar.

143    Rådet anser att sökanden saknar grund för sina argument.

144    Av rättspraxis följer att när tillräckligt exakta uppgifter har lämnats som ger den berörda enheten möjlighet att på ett ändamålsenligt sätt tillkännage sin ståndpunkt beträffande de omständigheter som rådet har gjort gällande, innebär inte principen om rätt till försvar att rådet har en skyldighet att självmant ge tillgång till handlingarna i ärendet. Det är endast på begäran av den berörda parten som rådet är skyldigt att ge tillgång till samtliga administrativa icke konfidentiella handlingar som rör åtgärden i fråga (se dom Bank Melli Iran/rådet, ovan punkt 53, EU:T:2013:397, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

145    I förevarande fall begärde sökanden tillgång till handlingarna i ärendet den 8 januari 2013, det vill säga dagen innan talan väcktes den 9 januari 2013. Rådet besvarade begäran den 10 juni 2013.

146    Mot denna bakgrund kan rådet inte kritiseras för att inte ha besvarat begäran om tillgång till handlingarna i ärendet innan talan väcktes, eftersom tidsintervallet på en dag mellan begäran och talans väckande var alltför kort.

147    Varken skrivelsen av den 16 oktober 2012, genom vilken rådet underrättade sökanden om beslut 2012/635 och genomförandeförordning nr 945/2012, eller dessa rättsakter som sådana, och inte heller meddelandet till den person som omfattas av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i beslut 2010/413, genomfört genom beslut 2012/635, och i förordning nr 267/2012, genomförd genom genomförandeförordning nr 945/2012 (EUT C 312, s. 21), innehåller någon frist för de enheter som omfattas av de restriktiva åtgärderna att inkomma med yttrande. Mot denna bakgrund är det uppenbart att argumentet att sökanden fått tillgång till handlingarna i ärendet först sedan en sådan frist löpt ut, saknar stöd i de faktiskta omständigheterna.

148    Tribunalen påpekar dock att mer än fem månader är en överdrivet lång svarstid.

149    Rådet har härvid hänvisat till att det krävs godkännande från den berörda medlemsstatens innan de aktuella handlingarna kan lämnas ut. Detta argument kan emellertid inte godtas, eftersom det följer av rättspraxis att när rådet har för avsikt att grunda sig på omständigheter som kommer från en medlemsstat för att vidta restriktiva åtgärder mot en enhet, så måste rådet, innan det vidtar nämnda åtgärder, försäkra sig om att dessa uppgifter kan meddelas den berörda enheten i god tid dessförinnan så att enheten kan yttra sig över uppgifterna på ett ändamålsenligt sätt (dom av den 6 september 2013, Persia International Bank/rådet, T‑493/10, REU (utdrag), EU:T:2013:398, punkt 84).

150    Sökanden har emellertid inte framfört några konkreta argument för att styrka att den överdrivet långa svarstiden verkligen gjort det svårare för sökanden att förbereda sitt försvar.

151    Vidare följer det av rättspaxis att det faktum att rådet i ett sent skede lämnat ut en handling som det grundat sig på för att anta eller bibehålla restriktiva åtgärder, utgör ett åsidosättande av rätten till försvar som motiverar ogiltigförklaring av rättsakter som antagits dessförinnan endast om det visas att de aktuella restriktiva åtgärderna inte hade kunnat antas eller bibehållas med giltig verkan om den handling som lämnats ut för sent inte hade kunnat beaktas såsom bevisning till nackdel för sökanden (dom Persia International Bank/rådet, ovan punkt 149, EU:T:2013:398, punkt 85).

152    I förevarande fall följer det av prövningen nedan i punkterna 170–189 att de restriktiva åtgärderna mot sökanden är välgrundade även om de handlingar som lämnades av rådet i samband med svaret av den 10 juni 2013 inte hade beaktats. Under dessa omständigheter kan åsidosättandet av skyldigheten att lämna ut handlingarna i ärendet inom rimlig tid inte motivera en ogiltigförklaring av de angripna rättsakterna.

153    Således kan tribunalen inte godta påståendet om tillgång till handlingar.

–       Skyldigheten att årligen ompröva de antagna restriktiva åtgärderna

154    Sökanden har efter att ha justerat sina yrkanden den 16 april 2014 gjort gällande att rådet underlåtit att uppfylla sin skyldighet att årligen ompröva de antagna restriktiva åtgärderna, eftersom rådet underrättade sökanden om bibehållandet av nämnda åtgärder först den 14 mars 2014.

155    Enligt artikel 26.3 i beslut 2010/413 ska ”[d]e åtgärder som avses i artiklarna 19.1 b och c och 20.1 b och c ... ses över regelbundet, och åtminstone var tolfte månadˮ.

156    I artikel 46.6 i förordning nr 267/2012 anges att ”[f]örteckningen i bilaga IX ska ses över regelbundet och minst var tolfte månad”.

157    Rådet var således i själva verket skyldigt att ompröva de restriktiva åtgärderna mot sökanden inom tolv månader från antagandet av beslut 2012/635 och genomförandeförordning nr 945/2012.

158    Rådet har härvid uppgett sig ha omprövat beslutet att föra upp sökandens firma i de aktuella förteckningarna vid två tillfällen genom att anta dels rådets beslut 2013/270/Gusp av den 6 juni 2013 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 156, s. 10), och rådets genomförandeförordning (EU) nr 522/2013 av den 6 juni 2013 om genomförande av förordning nr 267/2012 (EUT L 156, s. 3), dels rådets beslut 2013/661/Gusp av den 15 november 2013 om ändring av beslut 2010/413 (EUT L 306, s. 18) och rådets genomförandeförordning (EU) nr 1154/2013 av den 15 november 2013 om genomförande av förordning nr 267/2012 (EUT L 306, s. 3).

159    Det ska emellertid påpekas att det inte i någon av de rättsakter som nämns av rådet, har angetts att rådet gjort en periodisk omprövning av samtliga namn som uppförts i förteckningarna i bilaga II till beslut 2010/413 och bilaga IX till förordning nr 267/2012. De ifrågavarande rättsakterna rör inte heller sökanden specifikt.

160    Tribunalen drar mot denna bakgrund slutsatsen att rådet inte har gjort någon omprövning av de restriktiva åtgärder som omfattar sökanden inom den tidsfrist som fastställts i beslut 2010/413 och i förordning nr 267/2012.

161    Det ska således undersökas huruvida detta åsidosättande av skyldigheten att ompröva de antagna restriktiva åtgärderna kan motivera att de angripna rättsakterna ogiltigförklaras.

162    Syftet med den aktuella skyldigheten är att säkerställa att det sker en regelbunden kontroll av att de antagna restriktiva åtgärderna fortfarande är motiverade.

163    I förevarande fall har det inte bestritts att rådet, då sökanden framställde förevarande anmärkning i samband med justeringen av sina yrkanden den 16 april 2014, redan hade genomfört den ifrågavarande kontrollen och meddelat sökanden resultatet av denna i en skrivelse av den 14 mars 2014.

164    Syftet med bestämmelserna om regelbunden omprövning av de restriktiva åtgärderna har därmed iakttagits, om än i ett sent skede, och rådets åsidosättande av fristen för omprövning har således inte längre någon negativ inverkan på sökandens situation.

165    Sökanden kan således inte – med reservation för sökandens rätt att enligt artikel 340 FEUF begära skadestånd för den skada som sökanden i förekommande fall lidit till följd av att fristen för omprövning inte iakttagits – åberopa förseningen ifråga för att få till stånd en ogiltigförklaring av de restriktiva åtgärder mot sökanden som antagits eller bibehållits genom de angripna rättsakterna.

166    Sökanden kan följaktligen inte vinna framgång med denna anmärkning.

–       Övriga åsidosättanden som gjorts gällande av sökanden

167    Sökanden har gjort gällande att den bristande motiveringen i beslut 2012/635 och genomförandeförordning nr 945/2012 innebär ett åsidosättande av sökandens rätt till försvar, inbegripet sökandens rätt att få de antagna restriktiva åtgärderna omprövade, och sökandens rätt till ett effektivt domstolsskydd. Med hänsyn till den vaga motivering som lämnats, krävs det av sökanden, för att sökanden ska kunna förbereda sitt försvar, att denne inte endast bestrider de detaljerade rättsliga och faktiska omständigheter som anförts av rådet, utan även åberopar negativ bevisning till styrkande av att stöd inte har lämnats till Irans regering eller till det iranska kärnvapenprogrammet.

168    Det framgår ovan av punkterna 122–141 att beslut 2012/635 och genomförandeförordning nr 945/2012 är tillräckligt motiverade, vilket innebär att den aktuella anmärkningen grundar sig på en felaktig förutsättning.

169    Tribunalen godtar således inte denna anmärkning. Talan kan följaktligen inte bifallas på någon del av den tredje grunden.

 Den femte grunden: Huruvida rådet gjort en oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna

170    Såsom tribunalen angett i punkt 74 ovan, ska unionsdomstolen, i enlighet med de befogenheter den har getts genom EUF-fördraget, göra en i princip fullständig kontroll av lagenligheten av samtliga unionsrättsakter med avseende på de grundläggande rättigheterna, vilka utgör en integrerad del av unionens rättsordning. Detta krav följer uttryckligen av artikel 275 andra stycket FEUF (se dom rådet/Fulmen och Mahmoudian, ovan punkt 74, EU:C:2013:775, punkt 58 och där angiven rättspraxis, och dom rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft, ovan punkt 74, EU:C:2013:776, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

171    Till dessa grundläggande rättigheter hör bland annat rätten till ett effektivt domstolsskydd (se dom rådet/Fulmen och Mahmoudian, EU:C:2013:775, ovan punkt 74, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

172    För att den domstolsprövning som garanteras i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska vara effektiv krävs bland annat att unionsdomstolen försäkrar sig om att beslutet, som är individuellt i förhållande till den berörda personen eller enheten, grundas på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut. Detta förutsätter en undersökning av de faktiska omständigheter som har åberopats i redogörelsen för skälen och som ligger till grund för nämnda beslut, vilket betyder att domstolskontrollen inte är begränsad till en abstrakt bedömning av huruvida de angivna skälen sannolikt är korrekta, utan avser huruvida dessa skäl, eller åtminstone ett skäl som i sig anses utgöra tillräckligt stöd för beslutet, är väl underbyggda (se domen rådet/Fulmen och Mahmoudian, EU:C:2013:775, ovan punkt 74, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

173    Det är i detta sammanhang som den behöriga unionsmyndigheten, vid ett eventuellt bestridande, har att visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen, och inte den berörda personen som ska bevisa att det saknas grund för skälen (se dom rådet/Fulmen och Mahmoudian, EU:C:2013:775, ovan punkt 74, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

174    I förevarande fall ska det därför prövas huruvida rådet gjorde en riktig bedömning när det, i samband med antagandet av de angripna rättsakterna, ansåg att sökanden kunde omfattas av restriktiva åtgärder i egenskap av enhet som lämnar stöd till Irans regering i form av finansiellt bistånd.

175    Sökanden har vidhållit att kriteriet stöd till Irans regering enbart avser det fall då den berörda enheten tillhandahåller ett specifikt stöd som har samband med spridning av kärnvapen. Sökanden tillhandahåller emellertid inte något sådant stöd, eftersom dess verksamhet riktar sig till privata företag.

176    Tribunalen hänvisar härvid till punkterna 74–93 ovan, av vilka framgår att kriteriet angående stöd till Irans regering även kan tillämpas på enheter som inte själva är inblandade i kärnvapenspridande verksamhet.

177    Sökanden har vidare påstått sig, tvärtemot vad som anges i motiveringen i de angripna rättsakterna, inte ha lämnat något finansiellt stöd till Irans regering.

178    Sökanden har härvid närmare uppgett sig sakna befogenhet att lämna utdelning till Irans regering.

179    Sökanden har vidare medgett att den utöver inkomstskatt även betalar ut en del av sin vinst till finansförvaltningen, som hör till det iranska finansministeriet. Sökanden har härvid angett att denna skyldighet, som åligger alla offentliga företag i Iran enligt paragraf 17 i budgetlagen för det iranska året 1389 (nedan kallad paragraf 17), inte utgör ett finansiellt stöd till Irans regering i den mening som avses i det omtvistade kriteriet, eftersom det inte är fråga om en utdelning utan snarare en skatt eller en skatteliknande avgift.

180    Slutligen har sökanden hävdat att de belopp som betalas till finansförvaltningen enligt paragraf 17 inte står till den iranska regeringens förfogande, utan allokeras för genomförandet av transaktioner av allmänt intresse till förmån för det iranska folket. Sökanden har i detta avseende tillagt att beloppen i fråga bland annat återinvesteras, tillsammans med andra statliga medel, i syfte att öka sökandens kapital.

181    Tribunalen påpekar inledningsvis att den omständigheten att sökanden inte har befogenhet att lämna utdelning till Irans regering, även om denna omständighet antas vara styrkt, inte innebär att sökanden faktiskt inte lämnar denna regering något finansiellt stöd.

182    Det framgår i detta hänseende av de uppgifter som sökanden själv har lämnat för räkenskapsåren 1387–1391 i den iranska kalendern (20 mars 2008–20 mars 2013) (nedan kallad referensperioden) att sökanden utbetalat ett sammanlagt belopp av 1 687 181 miljoner rial till finansförvaltningen enligt den skyldighet som följer av paragraf 17.

183    Tvärtemot vad sökanden har gjort gällande kan dessa belopp inte likställas med skatt eller skatteliknande avgifter och därigenom undgå att kvalificeras som finansiellt stöd enligt det omtvistade kriteriet. Såsom sökanden själv har medgett är nämligen skyldigheten enligt paragraf 17 tillämplig utöver inkomstskatten. Dessutom gäller denna skyldighet endast offentliga bolag i Iran och kan därför inte anses utgöra en del av det allmänna skatte- och avgiftssystemet i Iran.

184    När det gäller påståendet om allokering av belopp som inbetalts enligt skyldigheten i paragraf 17, har sökanden inte alls styrkt detta påstående. Under alla omständigheter är villkoren för den påstådda allokeringen, såsom de framställts av sökanden, så generella att de i stort sett kan tillämpas på alla statliga utgifter. Även om det antas att det finns en sådan allokering, kan den därför inte medföra att de penningmedel som betalats in enligt skyldigheten i paragraf 17, såvitt avser referensperioden, inte anses utgöra ett finansiellt stöd till Irans regering i den mening som avses i det omtvistade kriteriet.

185    Av de handlingar som ingetts av sökanden som svar på en fråga från tribunalen framgår att sökandens kapital år 2012 ökades med ett belopp om 1 054 102 miljoner rial. Detta belopp är betydligt lägre än det belopp på sammanlagt 1 687 181 miljoner rial som sökanden inbetalat till finansförvaltningen enligt skyldigheten i paragraf 17 för referensperioden. Mot denna bakgrund kan ökningen av sökandens kapital inte innebära att sökanden ska anses inte ha lämnat något finansiellt stöd till Irans regering under denna period.

186    Tribunalen konstaterar mot bakgrund av det ovanstående att sökanden för referensperioden inbetalade betydande belopp till den iranska finansförvaltningen, vilka utgör ett finansiellt stöd till Irans regering. Rådet hade således rätt att vidta restriktiva åtgärder mot sökanden i egenskap av enhet som lämnat stöd till nämnda regering.

187    Sökanden har vidare hävdat att rådet inte styrkt sina påståenden, i strid med kravet enligt den rättspraxis som nämnts ovan i punkt 173.

188    Det framgår dock av den prövning som gjorts ovan i punkterna 175–186 att sökanden inte har bestritt att den väsentliga faktiska omständighet som motiverar de restriktiva åtgärderna mot sökanden faktiskt är riktig, nämligen det faktum att sökanden inbetalt en del av sin vinst till den iranska finansförvaltningen för referensperioden. I och med att sökanden inte bestritt detta, var rådet inte skyldigt att åberopa någon bevisning för att styrka denna omständighet, vilket följer av den rättspraxis som nämns ovan i punkt 173.

189    Av det ovanstående följer att talan inte kan vinna bifall på den femte grunden.

 Den sjätte grunden: Huruvida rådet åsidosatt proportionalitetsprincipen

190    Sökanden har gjort gällande att de restriktiva åtgärderna utgör ett oskäligt ingrepp i sökandens rätt till egendom och frihet att utöva näringsverksamhet, och att detta innebär att proportionalitetsprincipen åsidosatts.

191    Enligt sökanden följer det av rättspraxis att åsidosättandet av de processuella rättigheter som anförts i den tredje grunden innebär ett åsidosättande av sökandens rätt till egendom och av proportionalitetsprincipen.

192    Eftersom sökanden inte är inblandad i spridning av kärnvapen, uppfyller de restriktiva åtgärderna inte det allmänna syfte som eftersträvas med de angripna rättsakterna, nämligen att bekämpa kärnvapenspridning.

193    Slutligen orsakar de aktuella åtgärderna, enligt sökanden, mycket allvarlig skada för sökanden och dess anställda som inte står i proportion till det syfte som eftersträvas av rådet. Sökanden har härvid vidare anfört att tvärtemot vad rådet har gjort gällande, så påverkar de aktuella restriktiva åtgärderna inte bara de penningmedel som innehas inom unionen utan även penningmedel som innehas i Iran. Åtgärderna hindrar nämligen sökanden från att föra över penningmedel från Iran till unionen, och de har en avskräckande inverkan på iranska aktörer som skulle kunna ingå avtal med sökanden.

194    Tribunalen gör i denna del följande bedömning. Såsom framgår ovan av punkterna 121–169 har rådet genom de angripna rättsakterna inte åsidosatt sökandens processuella rättigheter på ett sätt som skulle motivera att rättsakterna ogiltigförklaras. Sökandens påstående att åsidosättandet av dess processuella rättigheter innebär ett åsidosättande av rätten till egendom och proportionalitetsprincipen kan därför inte vinna framgång.

195    När det gäller övriga påståenden har tribunalen redan ovan i punkt 90 erinrat om att enligt proportionalitetsprincipen, som är en av de allmänna principerna i unionsrätten, är lagenligheten av ett förbud mot en ekonomisk verksamhet underställd villkoret att förbudsåtgärderna är ändamålsenliga och nödvändiga för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se dom Bank Melli Iran/rådet, ovan punkt 53, EU:T:2013:397, punkt 179 och där angiven rättspraxis).

196    Det framgår emellertid av punkterna 59–93 ovan att syftet med restriktiva åtgärder mot enheter som lämnar finansiellt stöd till Irans regering är att frånta regeringen dess inkomstkällor, för att på så sätt tvinga den att upphöra med sitt kärnvapenprogram till följd av bristande ekonomiska resurser. De restriktiva åtgärderna mot sökanden har således det syfte som eftersträvas av rådet, oberoende av att sökanden själv inte är inblandad i kärvapenspridande verksamhet.

197    När det gäller den skada som orsakats sökanden är det visserligen riktigt att dess rätt till egendom och frihet att bedriva näringsverksamhet i väsentlig mån inskränks av de aktuella restriktiva åtgärderna, eftersom sökanden bland annat inte får förfoga över tillgångar som finns inom unionens territorium eller som innehas av unionens medborgare, och sökanden får inte heller överföra penningmedel till unionen om inte särskilda tillstånd erhålls. De restriktiva åtgärderna mot sökanden kan även medföra en viss skepsis gentemot sökanden från dess affärspartners sida.

198    Det framgår emellertid av rättspraxis att de grundläggande rättigheter som sökanden har åberopat, det vill säga rätten till egendom och rätten att bedriva ekonomisk verksamhet, inte är absoluta rättigheter. Utövandet av dessa rättigheter kan bli föremål för inskränkningar som är berättigade utifrån de mål av allmänintresse som unionen eftersträvar. Alla ekonomiska eller finansiella restriktiva åtgärder medför sålunda per definition verkningar som berör rätten till egendom och friheten att bedriva yrkesverksamhet, vilka på så sätt inverkar menligt på de parter vars ansvar för den situation som ledde till att sanktionsåtgärderna vidtogs inte har styrkts. Vikten av de mål som eftersträvas genom de omtvistade bestämmelserna är av sådant slag att det kan vara motiverat att vissa aktörer drabbas av negativa följder, även betydande sådana (se, för ett liknande resonemang, dom Melli Bank/rådet, ovan punkt 75, EU:T:2009:266, punkt 111 och där angiven rättspraxis).

199    Med hänsyn till den grundläggande betydelsen av att bevara internationell fred och säkerhet, kan de olägenheter som sökanden orsakats i förevarande fall inte anses orimliga i förhållande till de eftersträvade syftena. Detta är i ännu större utsträckning fallet eftersom frysningen av tillgångar enbart avser en del av sökandens tillgångar. Vidare innehåller beslut 2010/413 och förordning nr 267/2012 vissa undantag som bland annat gör det möjligt för de enheter som omfattas av åtgärderna om frysning av tillgångar att ombesörja de betalningar som är nödvändiga. Slutligen påpekar tribunalen att rådet inte har hävdat att sökanden själv är inblandad i kärnvapenspridning. Sökanden är således inte personligen kopplad till beteenden som utgör en risk för internationell fred och säkerhet, och den skepsis som sökanden kan bli föremål för är därmed inte så stor.

200    Mot bakgrund härav kan talan inte bifallas på den sjätte grunden och talan ska därför ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

201    Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska rådets yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (första avdelningen)

följande:

1)      Talan ogillas.

2)      Bank of Industry and Mine ska ersätta rättegångskostnaderna.

Kanninen Pelikánová Buttigieg

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 4 juni 2015.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: franska.