DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(tredje avdelningen)
den 25 september 2014
Mål F‑100/13
Bruno Julien-Malvy m.fl.
mot
Europeiska utrikestjänsten
ˮPersonalmål – Lön – Personal vid Europeiska utrikestjänsten som tjänstgör i ett tredjeland – Beslut av tillsättningsmyndigheten om ändring av förteckningen över tredjeländer där levnadsvillkoren anses motsvara de som normalt råder inom Europeiska unionen – Rättsakt med allmän giltighet – Huruvida talan kan tas upp till prövning – Årlig översyn av tillägget för levnadsvillkor – Indragning”
Saken: Talan, väckt med stöd av artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt artikel 106a, genom vilken Bruno Julien‑Malvy och övriga sökande vars namn återfinns i bilagan yrkar att personaldomstolen ska ogiltigförklara Europeiska utrikestjänstens beslut av den 19 december 2012, genom vilket det med verkan från och med den 1 januari 2014 inte längre beviljas tillägg för levnadsvillkor till tjänstemän som tjänstgör i Argentina, Hong Kong, Chile, Japan, Malaysia, Singapore och Taiwan och, följaktligen, att motparten ska förpliktas att betala ut de belopp som de anser sig berättigade till i form av tillägg för levnadsvillkor.
Avgörande: Talan ogillas. Bruno Julien-Malvy och de övriga sökande vars namn anges i bilagan ska bära sina rättegångskostnader. Europeiska utrikestjänsten ska bära sina rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Talan väckt av tjänstemän – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Talan mot ett beslut från tillsättningsmyndigheten om indragning av tillägg för levnadsvillkor till tjänstemän som tjänstgör i vissa tredjeländer – Omfattas
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91, och bilaga X, artikel 10, i dess lydelse enligt förordning nr 1023/2013)
2. Tjänstemän – Lön – Lönevillkor för tjänstemän som tjänstgör i tredjeland – Tillägg för levnadsvillkor – Villkor för beviljande – Skyldighet för institutionerna att anta allmänna genomförandebestämmelser – Åsidosättande – Görs gällande av en tjänsteman som har ifrågasatt lagenligheten hos ett beslut som avser beviljande av tillägget – Villkor
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 110 och bilaga X, artikel 1 tredje stycket, i dess lydelse enligt förordning nr 1023/2013)
3. Tjänstemän – Lön – Lönevillkor för tjänstemän som tjänstgör i tredjeland – Tillägg för levnadsvillkor – Villkor för beviljande – Fastställda av ett unionsorgan i en anpassningsfas utan antagande av allmänna genomförandebestämmelser – Tillåtet
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga X, artikel 10.1, i dess lydelse enligt förordning nr 1023/2013)
4. Tjänstemän – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Villkor – Tydliga försäkringar från administrationens sida
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga X, artikel 10, i dess lydelse enligt förordning nr 1023/2013)
1. Tjänstemän och anställda har rätt att väcka talan mot en allmän åtgärd som vidtagits av tillsättningsmyndigheten och som går dem emot, när, för det första, denna åtgärd inte kräver någon tillämpningsåtgärd för att få rättsverkningar eller inte ger de myndigheter som ansvarar för att genomföra åtgärden något utrymme för skönsmässig bedömning såvitt avser tillämpningen, och, för det andra, denna åtgärd direkt påverkar tjänstemännens intressen, genom att klart förändra deras rättsliga ställning.
Detta gäller med avseende på beslut som antas med stöd av artikel 10 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna och som för de tjänstemän som tjänstgör vid vissa av unionens delegationer och byråer i tredjeländer medför att tillägget för levnadsvillkor inte längre beviljas. Ett sådant beslut är tillräckligt klart och ovillkorligt för att inte kräva någon särskild tillämpningsåtgärd för att få rättsverkningar gentemot tjänstemän som tjänstgör i de berörda tredjeländerna.
Även om genomförandet av beslutet kräver att administrativa åtgärder vidtas avseende en enskild person för att tillägget om levnadsvillkor ska upphöra att utbetalas, hindrar inte vidtagandet av sådana åtgärder, vilket aktualiseras när de förvaltande myndigheterna inte har något utrymme för skönsmässig bedömning, att de berörda tjänstemännens rättsliga ställning påverkas direkt. Dessa tjänstemän måste med nödvändighet förvänta sig att tillägget för levnadsvillkor inte längre utbetalas från och med att beslutet trätt i kraft.
(se punkterna 14–16)
Hänvisning till
Domstolen: dom de Dapper m.fl./parlamentet, 54/75; dom Diezler m.fl./ESK, 146/85 och 431/85, punkterna 6 och 7; dom Brown/domstolen, 125/87, punkt 16
2. Begreppet allmänna genomförandebestämmelser som återfinns i artikel 110 i tjänsteföreskrifterna avser i första hand de tillämpningsåtgärder som uttryckligen föreskrivs i vissa särskilda bestämmelser i dessa föreskrifter. I avsaknad av uttryckliga bestämmelser i detta avseende kan inte en skyldighet att fastställa genomförandeåtgärder underställda de formella villkoren i denna artikel föreligga förutom i undantagsfall, nämligen om bestämmelserna i föreskrifterna är så oklara eller otydliga att de inte kan tolkas utan godtycklighet.
Bestämmelserna i artikel 1 tredje stycket i bilaga X till tjänsteföreskrifterna har allmän giltighet och de allmänna genomförandebestämmelserna vilkas införande föreskrivs i nämnda artikel avser hela bilaga X till tjänsteföreskrifterna, inbegripet de bestämmelser som reglerar beviljandet av tillägget för levnadsvillkor. Följaktligen är det unionsorgan som genomför dessa bestämmelser skyldigt att anta allmänna genomförandebestämmelser till artikel 10 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna i enlighet med artikel 1 tredje stycket i samma bilaga.
En tjänsteman kan emellertid med framgång göra gällande avsaknad av allmänna genomförandebestämmelser i samband med talan mot ett beslut om det ersättningsbelopp som ska utbetalas till tjänstemän som tjänstgör i tredjeländer endast om den påstådda oegentligheten kan påverka dem personligen. Det ska härvid framhållas att det huvudsakliga syftet med allmänna genomförandebestämmelser är att fastställa kriterier som kan vägleda administrationen vid utövandet av dess befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar eller att precisera innebörden av bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som är så oklara och otydliga att de inte kan tolkas utan godtycklighet. Eftersom den omständigheten att en bestämmelse är oklar inte i sig räcker för att leda till en godtycklig tillämpning av den, har den berörda personen ett berättigat intresse av att åberopa en sådan grund enbart om Europeiska utrikestjänstens underlåtenhet att anta allmänna genomförandebestämmelser påverkade den berörde personligen genom att föranleda tillsättningsmyndigheten att tillämpa bestämmelserna i artikel 10 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna på ett partiskt och godtyckligt sätt på vederbörandes situation.
(se punkterna 21, 23, 29 och 33)
Hänvisning till
Domstolen: dom Deboeck/kommissionen, 90/74, EU:C:1975:109
Förstainstansrätten: dom Ianniello/kommissionen, T‑308/04, EU:T:2007:347, punkt 38
Personaldomstolen: dom Behmer/ parlamentet, F‑47/07, EU:F:2009:103, punkt 47
3. Vad beträffar det tillägg för levnadsvillkor som avses i bilaga X till tjänsteföreskrifterna, avsåg unionslagstiftaren, när den valde att inte ange något kriterium för fastställelsen av att levnadsvillkoren motsvarar varandra i unionens medlemsstater och tredjeländer, att ge tillsättningsmyndigheten ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med avseende på de allmänna genomförandebestämmelser som den skulle bli skyldig att införa. I fall då ett unionsorgan befinner sig i en anpassningsfas vid den tidpunkt då ett beslut om översyn av omfattningen av tillägget för levnadsvillkor som betalas ut till tjänstemän som tjänstgör i tredjeländer antas, kan denna omständighet därför utgöra en giltig förklaring till varför nämnda allmänna genomförandebestämmelser, som kan vara till ledning när organet utövar sin behörighet att vidta en skönsmässig bedömning vid tillämpningen av artikel 10 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna, vid denna tidpunkt fortfarande saknas. Samma organ har likaledes rätt att, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning och inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning, beakta andra kriterier än dem som uttryckligen anges i artikel 10.1 fjärde stycket i bilaga X till tjänsteföreskrifterna vid nämnda bedömning av om levnadsvillkoren motsvarar varandra.
Artikel 10.1 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna utgör således inte hinder för att man vid bedömningen av om levnadsvillkoren motsvarar varandra i unionens medlemsstater och tredjeländer använder sig av uppgifter om de aktuella tredjeländernas utvecklingsgrad i ekonomiskt hänseende och inte heller för tillämpningen av en metod som innebär att man antar ett globalt ekonomiskt synsätt grundat på en jämförelse mellan den ekonomiska utvecklingen i olika länder med beaktande av bedömningar som gjorts av andra internationella organ eller av vissa länder för den personal som utsänts från den statens nationella diplomattjänst. Den omständigheten att nämnda metod skiljer sig från den som hade brukat användas tidigare föranleder ingen annan bedömning, eftersom den använda metoden omfattas av tillsättningsmyndighetens utrymme för skönsmässig bedömning och eftersom inga bestämmelser medför att nämnda myndighet är skyldig att alltid använda samma metod.
(se punkterna 53, 54, 56 och 57)
4. Rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar tillkommer varje enskild som befinner sig i en situation av vilken det framgår att administrationen har väckt grundade förhoppningar genom att ge tydliga försäkringar i form av tydliga, ovillkorliga och samstämmiga uppgifter från en behörig och tillförlitlig källa.
Den omständigheten i sig att en utbetalning i form av tillägg för levnadsvillkor till personal som tjänstgör i vissa tredjeländer under flera år är oförändrad kan inte räcka för att nämnda personal med framgång ska kunna göra gällande principen om skydd för berättigade förväntningar, eftersom det i de bestämmelser som reglerar beviljande av nämnda tillägg uttryckligen föreskrivs att tillägget ska vara föremål för en årlig utvärdering, vilket innebär att det kan ändras från ett år till ett annat, eller till och med dras in.
(se punkterna 84 och 85)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: dom Centeno Mediavilla m.fl./kommissionen, T‑58/05, EU:T:2007:218, punkt 96