Language of document : ECLI:EU:C:2014:2307

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

ELEANOR SHARPSTON

föredraget den 21 oktober 2014(1)

Mål C‑623/13

Ministre de l’Économie et des Finances

mot

Gérard de Ruyter

(begäran om förhandsavgörande från Conseil d’État (Frankrike))

”Social trygghet – Förordning (EEG) nr 1408/71 – Materiellt tillämpningsområde – Inkomst av kapital – Direkt och tillräckligt relevant samband mellan avgifter och lagstiftning rörande de grenar av social trygghet som anges i artikel 4 i förordning nr 1408/71”





1.        Begäran om förhandsavgörande från Conseil d’État (Frankrike) (nedan kallad den hänskjutande domstolen) avser frågan huruvida förordning nr 1408/71(2) är tillämplig på avgifter som tas ut på inkomst av kapital och sedan specifikt avsätts för finansiering av det sociala trygghetssystemet. Helt avgörande för frågan är innebörden av artikel 4 i nämnda förordning, som räknar upp de grenar av social trygghet som omfattas av förordningens materiella tillämpningsområde.

2.        Domstolen har redan i två tidigare mål, som meddelades år 2000(3), funnit att en allmän social avgift (contribution sociale généralisée) (nedan kallad CSG) och en avgift för att täcka de sociala skulderna (contribution pour le remboursement de la dette sociale) (nedan kallad CRDS), som i Frankrike togs ut på förvärvsinkomster och ersättningar som utgår istället för sådana inkomster,(4) hade ett direkt och tillräckligt relevant samband med de lagar som reglerar de grenar av social trygghet som räknas upp i artikel 4 i förordningen och således omfattades av det materiella tillämpningsområdet av förordning nr 1408/71. Detta var fallet eftersom avgifterna skilde sig från sådana pålagor som är avsedda att tillgodose de offentliga myndigheternas allmänna utgifter på så sätt att deras intäkter specifikt och direkt användes för finansieringen av den sociala tryggheten i Frankrike eller för att täcka underskott i det allmänna systemet för social trygghet.(5) Följden var att uttaget av sådana avgifter på förvärvsinkomster och ersättningar som utgår istället för sådana inkomster, som arbetstagare som är bosatta i Frankrike uppbar, men som omfattas av systemet för social trygghet i en annan medlemsstat (vanligtvis på grund av anställning där), ansågs strida mot förbudet mot kumulering av sociala trygghetslagstiftningar i artikel 13.1 i förordning nr 1408/71 samt skyddet för den fria rörligheten för arbetstagare och fri etablering som regleras i fördraget.

3.        Den hänskjutande domstolen söker i huvudsak klarhet i huruvida nämnda bedömning också är tillämplig på liknande avgifter i Frankrike som tas ut på inkomst av kapital och inte förvärvsinkomster och ersättningar som utgår istället för förvärvsinkomster. Innebär målet att garantera arbetstagarnas och egenföretagarnas fria rörlighet inom unionen som eftersträvas med förordning nr 1408/71, att förordningens tillämpningsområde är begränsat till avgifter som tas ut på inkomster som hänför sig till förvärvsverksamhet?

4.        Frågan har uppkommit i ett förfarande som har anhängiggjorts av Gérard de Ruyter, en nederländsk medborgare med skatterättsligt hemvist i Frankrike, där han gjort gällande att han inte ska vara skyldig att erlägga CSG, CRDS och andra sociala avgifter som särskilt avsätts för finansieringen av det sociala trygghetssystemet, på livräntor som hänför sig till avtal om livräntor som han ingått i Nederländerna (nedan kallade livräntorna) och som inte hänför sig till hans förvärvsverksamhet. Gérard de Ruyter har gjort gällande att han, eftersom han är anställd i Nederländerna, endast ska omfattas av den nederländska socialförsäkringslagstiftningen.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

5.        Rådets förordning nr 1408/71 antogs bland annat på grundval av artikel 51 i EEG-fördraget (nu artikel 48 FEUF) i syfte att samordna lagstiftningen om social trygghet mellan medlemsstaterna och i största möjliga mån undanröja eventuella hinder i nationell lagstiftning som begränsade den fria rörligheten för alla arbetstagare, både anställda och egenföretagare. I skälen till förordning nr 1408/71 anges bland annat följande:

”…

Bestämmelser om samordning av nationell lagstiftning om social trygghet ingår i den fria rörligheten för personer och bör bidra till förbättring av deras levnadsstandard och anställningsförhållanden [första skälet ].

Man bör ta hänsyn till särdragen i varje nationell lagstiftning för social trygghet och endast utarbeta ett samordningssystem [fjärde skälet].

Inom ramen för denna samordning skall man inom gemenskapen i de olika medlemsstaternas nationella lagstiftning garantera lika behandling av arbetande som är medborgare i medlemsstaterna … [femte skälet].

Bestämmelserna om samordning skall säkerställa att arbetande som flyttar inom gemenskapen … bibehåller de rättigheter och förmåner som de har förvärvat eller håller på att förvärva [sjätte skälet].

Det är lämpligt att anställda och egenföretagare som flyttar inom gemenskapen omfattas av en medlemsstats sociala trygghetssystem, så att man undviker kumulering genom flera medlemsstaters tillämpliga lagstiftning och de komplikationer som följer av detta [åttonde skälet].

För att på bästa sätt säkerställa lika behandling av alla arbetande som är verksamma på en medlemsstats territorium är det lämpligt att man fastställer att den lagstiftning som är tillämplig som allmän regel skall vara lagstiftningen i den medlemsstat på vars territorium den berörda personen utövar sin verksamhet som anställd eller egenföretagare [tionde skälet].

…”

6.        Enligt artikel 1 a i förordning nr 1408/71 avses med begreppet ”anställd” den som ”är försäkrad, obligatoriskt eller genom en frivillig fortsättningsförsäkring, mot en eller flera av de risker som täcks av grenarna i ett system för social trygghet för anställda eller egenföretagare eller genom ett särskilt system för offentligt anställda”.

7.        Enligt artikel 1 j i förordning nr 1408/71 avses med begreppet ”[l]agstiftning … i förhållande till varje medlemsstat, nuvarande eller kommande lagar och andra författningar om de grenar av och system för social trygghet som täcks av artikel 4.1 och 4.2 samt alla andra beslut om åtgärder för att genomföra sådana grenar och system, eller de särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som omfattas av artikel 4.2a.”

8.        I artikel 2.1 definieras de personer som omfattas av förordningen, nämligen ”anställda, egenföretagare och studerande som omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en medlemsstat eller är statslösa eller flyktingar bosatta inom en medlemsstats territorium samt deras familjemedlemmar och efterlevande”.

9.        I artikel 4 i förordning nr 1408/71, som har rubriken ”Sakområden”, föreskrivs följande:

”1.      Denna förordning gäller all lagstiftning om följande grenar av social trygghet:

a)      Förmåner vid sjukdom och moderskap.

b)      Förmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara eller förbättra förvärvsförmågan.

c)      Förmåner vid ålderdom.

d)      Förmåner till efterlevande.

e)      Förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar.

f)      Dödsfallsersättningar.

g)      Förmåner vid arbetslöshet.

h)      Familjeförmåner.

2.      Denna förordning gäller alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller inte, och system där en arbetsgivare eller en redare har ansvar för förmåner som nämns i punkt 1.

…”

10.      I artikel 13 i förordning nummer 1408/71, som finns i avdelning II (”Bestämmande av tillämplig lagstiftning”), anges följande:

”1.      Om något annat inte följer av artiklarna 14c och 14f skall personer för vilka denna förordning gäller omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat. Denna lagstiftning skall bestämmas enligt bestämmelserna i denna avdelning.

2.      Om något annat inte följande av artikel 14–17 gäller följande:

a)      Den som är anställd för arbete inom en medlemsstats territorium skall omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt inom en annan medlemsstats territorium eller om det företag eller den person som han är anställd hos har sitt säte eller är bosatt inom en annan medlemsstats territorium.

…” (6)

 Fransk rätt

11.      Enligt artikel 1600-0 C i den allmänna lagen om skatter och avgifter (Code général des impôts) ska fysiska personer som har skatterättsligt hemvist i Frankrike erlägga CSG beräknat på det nettobelopp som används vid fastställandet av inkomstskatt på sådan inkomst av kapital som anges i artikeln.(7) CSG utgår bland annat på inkomst från fast egendom (”revenus fonciers”), förvärvade livräntor (”rentes viagères constituées à titre onéreux”),(8) investeringsinkomst (”revenus de capitaux mobiliers”) och vissa realisationsvinster (”plus-values”) (artikel L. 136-6 i Code de la sécurité sociale, socialförsäkringslagen).

12.      Enligt artiklarna 1600-0 G och 1600-0 H i den allmänna lagen om skatter och avgifter, som också ska tolkas i jämförelse med artikel L. 136-6 i socialförsäkringslagen, ska sådana personer också erlägga CRDS, beräknat på samma inkomst.

13.      Slutligen ska dessa personer också, enligt artikel 1600-0 F bis i den allmänna lagen om skatter och avgifter, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, erlägga en ”social avgift” motsvarande 2 procent av nämnda inkomst samt, från den 1 juli 2004, en tilläggsavgift på 0,3 procent enligt artikel L. 14-10-4 i lagen om socialt arbete och familjer (Code de l’action sociale et des familles). Sistnämnda avgift tillämpades första gången på inkomst av kapital som erhållits 2003.

14.      Enligt den hänskjutande domstolen används de ifrågavarande avgifterna för att finansiera Frankrikes obligatoriska socialförsäkringssystem. CSG bidrar till att finansiera sjukförsäkringsförmåner, familjeförmåner, icke avgiftsfinansierade pensionsförsäkringsförmåner och förmåner vid vård- och omsorgsbehov. CRDS utgår till förmån för Caisse d’amortissement de la dette sociale och är avsedd att täcka underskott i det allmänna socialförsäkringssystemet. Den sociala avgiften på 2 procent utgår till förmån för Caisse nationale d’allocations familiales och Caisse nationale d’assurance vieillesse des travailleurs salariés. Tilläggsavgiften på 0,3 procent avsätts till förmån för Caisse nationale de solidarité pour l’autonomie.

 Bakgrunden, förfarandet och tolkningsfrågorna

15.      Gérard de Ruyter har haft skatterättsligt hemvist i Frankrike sedan 1994. Han har varit anställd hos ett nederländskt företag sedan 1996. Mellan 1997 och 2004 deklarerade de Ruyter inkomst som utgjordes av lön, inkomst från investeringskapital, industriella och kommersiella vinster samt livräntorna. Hans lön härrörde helt och hållet från Nederländerna. Enligt den hänskjutande domstolen utgjorde livförsäkringarna inte en del av Gérard de Ruyters anställningsinkomst, eftersom han inte gjorde gällande att de härrörde från en tidigare kapitalfond som arbetsgivaren hade bidragit till.

16.      Då Gérard de Ruyter hade skatterättsligt hemvist i Frankrike, var han skattskyldig där för alla inkomster, inklusive livräntorna. Förutom CSG och CRDS utgick på livräntorna även den sociala avgiften på 2 procent och, från 2003, tilläggsavgiften på 0,3 procent.

17.      Gérard de Ruyter överklagade avgiftsbesluten i förvaltningsdomstolarna i Marseilles och Nîmes (Frankrike) i första instans, men överklagandena ogillades. Han överklagade dessa domar till förvaltningsöverdomstolen som biföll hans talan och undantog honom från de sociala avgifterna på livräntorna som han mottagit mellan 1997 och 2004. Domstolen stödde i huvudsak sitt avgörande på att Gérard de Ruyter redan hade erlagt sociala avgifter på inkomsten i Nederländerna. Således inskränkte uttagen av ytterligare sociala avgifter i Frankrike hans fria rörlighet.

18.      Ministern för budgetfrågor, offentliga räkenskaper, offentliganställda och reform av statsförvaltningen (nedan kallad ministern) överklagade sistnämnda domar till Conseil d’État, som undanröjde domarna med motiveringen att förvaltningsöverdomstolen hade gjort en felaktig rättstillämpning genom att finna att avgifterna i fråga stred mot skattebetalarens rätt till fri rörlighet inom unionen, utan att undersöka huruvida unionen hade vidtagit åtgärder för att undvika sådan dubbelbeskattning. I Conseil d’État har Gérard de Ruyter gjort gällande att han, enligt förbudet mot att tillämpa mer än en medlemsstats lagstiftning i artikel 13.1 i förordning nr 1408/71, endast ska omfattas av socialförsäkringslagstiftningen i Nederländerna. Ministern har gjort gällande att det inte finns ett tillräckligt samband mellan CSG, CRDS, den sociala avgiften och tilläggsavgiften, å ena sidan, samt socialförsäkringslagstiftningen, å andra sidan, för att nämnda bestämmelse ska vara tillämplig.

19.      Med hänsyn till att omfattningen av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 är avgörande för överklagandets utgång har Conseil d’État begärt ett förhandsavgörande avseende följande fråga:

”Har sådana skatteuttag på inkomst av kapital som [CSG], [CRDS], den sociala avgiften på 2 procent samt tilläggsavgiften [på 0,3 procent] till sistnämnda avgift, ett direkt och relevant samband med vissa grenar av social trygghet som räknas upp i artikel 4 i [förordning nr 1408/71], endast på grund av att de bidrar till finansieringen av Frankrikes obligatoriska system för social trygghet, och omfattas de därmed av förordningens tillämpningsområde?”

20.      Gérard de Ruyter, den franska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Trots en begäran om muntlig förhandling från den franska regeringen har sådan inte hållits.

 Bedömning

 Inledande anmärkningar

21.      Jag ska börja med att kortfattat ange huvudpunkterna i det system för samordning av de sociala trygghetssystemen som inrättades genom förordning nr 1408/71 och de viktiga klargörandena från domstolen i målen kommissionen/Frankrike(9) i frågan om vilka avgifter som omfattas av förordningens tillämpningsområde.

22.      Såsom domstolen uttryckligen angav, avsåg nämnda mål dock endast uttag av sociala avgifter på förvärvsinkomster och ersättningar som utgår istället för sådana inkomster, som arbetstagare eller egenföretagare som är bosatta i Frankrike och som i skattehänseende omfattas av den medlemsstatens lagstiftning, erhåller med anledning av yrkesverksamhet som de utövar eller har utövat i en annan medlemsstat.(10) Jag ska därför undersöka huruvida avgifter som särskilt avsätts för finansieringen av det sociala trygghetssystemet, men som tas ut på inkomst som inte hänför sig till förvärvsverksamhet, också omfattas av förordning nr 1408/71, med hänsyn till förordningens mål att garantera anställdas och egenföretagares rätt till fri rörlighet. Finns det också ett direkt och tillräckligt relevant samband mellan sådana avgifter och socialförsäkringslagstiftningen?

23.      Till sist ska jag kortfattat ta upp frågan huruvida de aktuella avgifterna, under förutsättning att de omfattas av förordningens tillämpningsområde, är förenliga med förbudet mot att tillämpa mer än en medlemsstats lagstiftning i artikel 13.1 i samma förordning.

 Vägledning som följer av domstolens praxis avseende förordning nr 1408/71

24.      Medlemsstaterna är behöriga att utforma sina egna system för social trygghet.(11) I avsaknad av en harmonisering ankommer det på varje medlemsstat att bestämma villkoren för rätten eller skyldigheten att ansluta sig till ett system för social trygghet, nivån på de avgifter som dessa personer(12) ska erlägga samt den inkomst som ska beaktas vid beräkningen av socialförsäkringsbidrag.(13) Medlemsstaterna är vid utövandet av denna behörighet emellertid skyldiga att iaktta unionsrätten.(14)

25.      Genom förordning nr 1408/71 inrättades ett system för samordning, särskilt avseende bestämmande av vilken eller vilka lagar som ska tillämpas på anställda och egenföretagare som under olika omständigheter utövar rätten till fri rörlighet.(15) Förordning nr 1408/71 ska tolkas mot bakgrund av det mål som eftersträvas med den fördragsartikel på vilken den grundas (artikel 48 FEUF), vilket är att bidra till att åstadkomma en fri rörlighet för migrerande arbetstagare som är så fullständig som möjligt.(16) I detta avseende söker förordningen, som framgår av dess femte, sjätte och tionde skäl samt artikel 3, att på ett så verkningsfullt sätt som möjligt säkerställa att personer som är ekonomiskt aktiva i en medlemsstat behandlas lika och att arbetstagare som utövar sin rätt till fri rörlighet inte missgynnas.

26.      Vidare utgör bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 1408/71, vari artikel 13.1 ingår, ett fullständigt system av lagvalsregler som får den verkan att medlemsstaterna undandras behörigheten att fastställa den personkrets som dess lagstiftning är tillämplig på och lagstiftningens territoriella tillämpningsområde.(17) Syftet med dessa bestämmelser är inte enbart att förhindra att olika nationella lagstiftningar tillämpas samtidigt med de komplikationer som kan följa härav, utan också att förhindra att de personer som omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 berövas skydd på området för social trygghet i avsaknad av lagstiftning som är tillämplig på dem.(18) I princip strider det därför mot förordning nr 1408/71, särskilt artikel 13.1 däri, att kräva att en person ska betala sociala avgifter i en annan medlemsstat än den som anges i förordning nr 1408/71.(19)

27.      Av artikel 4 i förordning nr 1408/71 framgår att systemen för social trygghet i sin helhet är underkastade tillämpningen av unionsrätten.(20) För att en avgift ska omfattas av förordningen måste det finnas ett direkt och tillräckligt relevant samband mellan avgiften och den lagstiftning som reglerar en av grenarna av social trygghet som räknas upp i artikel 4.(21) Det avgörande kriteriet är om avgiften specifikt avsätts för finansieringen av en medlemsstats system för social trygghet, oavsett om det förekommer en motprestation i form av förmåner.(22) I målen kommissionen/Frankrike gjorde domstolen i detta avseende åtskillnad mellan å enda sidan avgifter som CSG och CRDS, som tas ut på förvärvsinkomster eller ersättningar som utgår i stället för sådana inkomster och ”specifikt och direkt avsätts för finansieringen av det franska systemet för social trygghet” och därför har ett sådant samband, och å andra sidan inkomster som ”är avsedda att tillgodose de offentliga myndigheternas allmänna utgifter”.(23) Omständigheten att avgifterna kvalificerades som skatt enligt nationell lagstiftning innebar inte att de inte kunde anses omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 och således av regeln om att tillämpliga lagstiftningar inte får tillämpas samtidigt i artikel 13.1.(24)

28.      Dessa principer är av avgörande betydelse i förevarande mål, i vilket det är klarlagt att de sociala avgifterna som tas ut på inkomst av kapital specifikt är avsedda att användas för finansieringen av bestämda grenar av social trygghet eller för att täcka underskott i det allmänna systemet för social trygghet i Frankrike.(25)

29.      För det första saknar omständigheten att CSG, som utgår på inkomst av kapital, enligt fransk rätt ses som en tilläggsskatt på inkomst snarare än en särskild socialförsäkringsavgift, och tas ut av skattemyndigheterna enligt reglerna om inkomstskatt, relevans för om avgiften omfattas av förordning nr 1408/71. eller inte. Detta följer direkt av målen kommissionen /Frankrike och är förenligt med förordningens syfte, nämligen att inrätta ett system för samordning mellan medlemsstaterna bland annat för att bestämma vilken lagstiftning som ska tillämpas på arbetstagare som utövar sin rätt till fri rörlighet.(26) Med hänsyn till de många olika metoder som används för att finansiera social trygghet, bland annat beskattning,(27) kan samordningen hotas om det vore tillräckligt att klassificera en avgift som skatt enligt nationell rätt för att den ska hamna utanför tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71.

30.      För det andra, till skillnad från vad den hänskjutande domstolen och kommissionen har föreslagit, saknar omständigheten att betalning av de sociala avgifterna inte ger betalaren rätt till en direkt och särskiljbar förmån, relevans vid avgörandet av om avgifterna har ett direkt och tillräckligt relevant samband med socialförsäkringslagstiftningen. Såsom fastställdes av domstolen i målet Perez Naranjo, har frågan huruvida det finns ett tillräckligt påvisbart samband mellan en social avgift och en förmån betydelse när det gäller att kvalificera förmånen som en särskild icke avgiftsfinansierad förmån i den mening som avses i artikel 4.2 a i förordning nr 1408/71. Den frågan skiljer sig dock från den mer allmänna frågan huruvida en social avgift omfattas av förordningens materiella tillämpningsområde.(28)

31.      För det tredje saknar den franska regeringens argument att avgifterna i fråga inte utgår istället för sociala avgifter avgörande betydelse. Det är visserligen riktigt att domstolen i målet kommissionen/Frankrike rörande CSG som togs ut på förvärvsinkomst och ersättningar som utgår istället för sådan inkomst fann att sambandet mellan avgiften och socialförsäkringslagstiftningen i Frankrike ”framgår även av det faktum att uttaget av CSG … delvis ersätter sociala avgifter som tidigare utgjorde en tung börda för låg- och medelinkomsttagare …”.(29) Det följer dock både av nämnda uttalande och av den omständigheten att domstolen inte gjorde ett motsvarande uttalande i den andra dom som meddelades samma dag (angående CRDS), att förhållandet saknar avgörande betydelse för att fastställa huruvida det finns ett direkt och tillräckligt relevant samband mellan en social avgift och socialförsäkringslagstiftningen. Vad viktigare är förefaller det rent principiellt vara så att svaret på frågan huruvida förordning nr 1408/71 är tillämplig på en avgift som tas ut av en medlemsstat inte bör vara beroende av egenskaperna hos sociala avgifter som medlemsstaten tidigare har tagit ut. Det samordningsmål som eftersträvas med förordning nr 1408/71 skulle undergrävas om förordningen endast omfattade avgifter som infördes istället för sociala avgifter som redan togs ut av medlemsstaten.

 Har det betydelse att de aktuella avgifterna tas ut på inkomst som inte härrör från förvärvsverksamhet?

32.      Jag ska nu övergå till den franska regeringens och kommissionens huvudsakliga argument, nämligen att avgifter som tas ut på inkomst som inte härrör från tidigare eller aktuell förvärvsverksamhet inte kan ha ett direkt och tillräckligt relevant samband med de lagar som reglerar den sociala tryggheten och därför inte omfattas av förordning nr 1408/71.

33.      Varken i artikel 4 eller i artikel 13 i förordning nr 1408/71 görs någon åtskillnad utifrån arten av den inkomst på vilken den sociala avgiften tas ut.

34.      Dessa bestämmelser ska tolkas mot bakgrund av syftet med artikel 48 FEUF, som är att bidra till att åstadkomma en fri rörlighet för migrerande arbetstagare som är så fullständig som möjligt.(30) Som framgår av åttonde skälet till förordning nr 1408/71 är förbudet mot att tillämpa mer än en medlemsstats lagstiftning i artikel 13.1 avsett att förhindra att migrerande arbetstagare genom att de omfattas av mer än en lagstiftning drabbas av någon komplikation som skulle hindra dem från att utöva sin rätt till fri rörlighet.(31)

35.      Enligt min uppfattning utgör avgifter av de slag som är föremål för bedömning i förevarande mål ett hinder för arbetstagarnas fria rörlighet i samma mån som CSG och CRSG som uttas på förvärvsinkomst och ersättningar som utgår istället för sådana inkomster.

36.      Å ena sidan kan anställningsmedlemsstaten också ta ut sociala avgifter på inkomst av kapital. Som framgår av handlingarna i målet verkar detta vara fallet i målet vid den nationella domstolen. Livräntorna som Gérard de Ruyter erhöll mellan 1997 och 2004 ingick uppenbarligen i beräkningsunderlaget för de sociala avgifter han skulle betala i Nederländerna. Risken att behöva betala sociala avgifter på samma inkomst i två medlemsstater är uppenbarligen ägnad att avskräcka en arbetstagare som de Ruyter från att behålla sin anställning i Nederländerna och bosätta sig i Frankrike.(32)

37.      Å andra sidan är det fortfarande en fråga om olikbehandling, även om anställningsmedlemsstaten inte tar ut avgifter på inkomst av kapital.

38.      Jag vill här erinra om att principen att lagstiftningen i en enda medlemsstat ska gälla är avsedd att på bästa sätt säkerställa lika behandling av alla arbetstagare som är verksamma på en medlemsstats territorium.(33)

39.      I målen kommissionen/Frankrike fann domstolen i sak att det förhållandet att arbetstagare som är försäkrade i anställningsstaten dessutom skulle finansiera - om än bara delvis - värdstatens system för social trygghet, innebar särbehandling enligt artikel 13 i förordning nr 1408/71, eftersom andra bofasta personer uteslutande hade att betala avgifter till sistnämnda stats system.(34) En sådan särbehandling utgjorde automatiskt ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare som med beaktande av nämnda artikel inte kunde tillåtas.(35)

40.      Samma argument kan tillämpas på de sociala avgifter som är föremål för bedömning i förevarande mål. Avgifterna, som tas ut av alla personer med skatterättsligt hemvist i Frankrike oavsett om de omfattas av socialförsäkringslagstiftningen i en annan medlemsstat eller inte, missgynnar dem som har hemvist i staten men arbetar i en annan medlemsstat i förhållande till personer som bor och arbetar i Frankrike och därför endast bidrar till finansieringen av den sociala tryggheten i den medlemsstaten (och situationen kan vara sådan att anställningsmedlemsstaten kompenserar för att inte pålägga sociala avgifter på inkomster från kapital genom att pålägga högre avgifter på andra typer av inkomster, eller att medlemsstaten, inom ramen för det övergripande systemet för social trygghet, helt enkelt tillhandahåller mindre generösa förmåner).

41.      Även om det är riktigt att förordning nr 1408/71 är avsedd att säkerställa rätten till fri rörlighet för arbetstagare och egenföretagare i unionen är det emellertid så att det för bedömningen av om en person omfattas av förordningen eller inte saknar relevans om förvärvsverksamhet utövas (eller har utövats).

42.      Som framgår av fast rättspraxis är en person en ”arbetstagare” i den mening som avses i förordning nr 1408/71 då denne är obligatoriskt eller frivilligt försäkrad, om så bara mot en enda risk, enligt ett allmänt eller särskilt system för social trygghet som anges i artikel 1 a i förordning nr 1408/71, oavsett om ett anställningsförhållande föreligger.(36)

43.      Ett liknande angreppssätt bör tillämpas för att fastställa det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 och den personkrets förordningen är tillämplig på. Begreppet ”lagstiftning” omfattar enligt artikel 1 j alla åtgärder som är särskilt avsedda att finansiera social trygghet. Enligt min uppfattning finns det därför inget skäl att göra en åtskillnad på grundval av arten av den inkomst som finansieringen grundar sig på. Detta skulle skapa skillnader i den skyddsnivå som artikel 13.1 i förordning nr 1408/71 tillförsäkrar personer som flyttar (eller avser att flytta) inom unionen, beroende på om deras totala inkomst grundar sig på förvärvsverksamhet eller kapital eller en kombination av dessa.

 Medlemsstaternas behörighet att reglera social trygghet och beskattning

44.      Jag delar inte den uppfattning som har framförts av den franska regeringen, nämligen att en tillämpning av förordning nr 1408/71 på de aktuella sociala avgifterna skulle utgöra en inskränkning av medlemsstaternas behörighet att utforma finansieringen av sina system för social trygghet eller deras behörighet att utta beskattning.

45.      Medlemsstaterna är skyldiga att iaktta unionsrätten när de utövar sin behörighet att utforma sina system för social trygghet.(37) Det innebär att förhållandet att de nationella bestämmelser som har angripits i målet vid den nationella domstolen rör finansieringen av den sociala tryggheten genom beskattning följaktligen inte kan utesluta en tillämpning av bestämmelserna i fördraget, däribland bestämmelserna om den fria rörligheten för arbetstagare.(38)

46.      Såsom generaladvokaten La Pergola anmärkte i sitt förslag till avgörande i målen kommissionen/Frankrike,(39) är en sådan slutsats inte oförenlig med medlemsstaternas frihet att sörja för finansieringen av systemen för social trygghet genom bestämmelser av skatteteknisk art, utan berör endast rätten att ta ut skatt i den mån uttagen görs på inkomster hos migrerande arbetstagare eller, mer generellt, alla medborgare i en medlemsstat som vid utövande av en av de grundläggande fria rörligheterna som garanteras genom fördraget omfattas eller har omfattats av en eller flera medlemsstaters lagstiftning om social trygghet.

47.      Jag delar inte heller den franska regeringens uppfattning att en tillämpning av domstolens bedömning i målen kommissionen/Frankrike på de aktuella sociala avgifterna med nödvändighet skulle innebära att all skatt som bidrar till finansieringen av den sociala tryggheten ska anses ha ett direkt och tillräckligt relevant samband med socialförsäkringslagstiftningen (den franska regeringen framställde detta argument särskilt med hänsyn till konsumtionsskatter).

48.      Å ena sidan ska endast pålagor som specifikt avsätts för finansiering av systemet för social trygghet betraktas som en del av socialförsäkringslagstiftningen i en medlemsstat och således omfattas av förbudet mot att tillämpa mer än en medlemsstats lagstiftning i förordning nr 1408/71. Enbart det faktum att en del av skatteintäkterna används för finansieringen av den sociala tryggheten räcker inte för att skatten i fråga ska omfattas av förordningen.(40)

49.      Å andra sidan skulle det enligt mitt förmenande vara osannolikt att det skulle finnas ett direkt och tillräckligt relevant samband mellan en konsumtionsskatt som tas ut i en medlemsstat och socialförsäkringslagstiftningen i den medlemsstaten, även om skatten specifikt avsattes för finansieringen av det sociala trygghetssystemet.(41) Det är svårt att tänka sig att enbart det faktum att en person som omfattas av socialförsäkringslagstiftnigen i en medlemsstat är föremål för konsumtionsbeskattning i en annan medlemsstat skulle ge upphov till komplikationer för denna person till följd av att konsumtionsskatten specifikt avsattes för finansiering av den sociala tryggheten i den medlemsstaten.

50.      Till skillnad från inkomstskatt tas konsumtionsskatt ut på belopp som utgår för varor och tjänster i medlemsstaten, oavsett var konsumenten är bosatt och arbetar. Om en person som Gérard de Ruyter köper varor och tjänster i Frankrike, skulle konsumtionsskatt på förvärvet normalt sett bara utgå i Frankrike, även om personen är anställd (och försäkrad) i en annan medlemsstat.

51.      Detta framgår klart i fråga om mervärdesskatt och tull, som omfattas av särskild unionslagstiftning avsedd att undvika dubbelbeskattning.(42) Mer allmänt utgör en konsumtionsskatt på förvärv av tjänster enligt min uppfattning dock en inskränkning av den fria rörligheten för tjänster inom unionen och är därför i princip förbjuden, även om den också utgår på likvärdiga inhemska tjänster.(43) På motsvarande sätt förefaller det mig som att det skulle vara svårt för en medlemsstat att införa en konsumtionsskatt på förvärv av varor i en annan medlemsstat utan att bryta mot förbudet mot avgifter med motsvarande effekt som importtullar, om avgiften inte tas ut på liknande inhemska varor.(44) Även om en motsvarande avgift togs ut på förvärv av liknande inhemska varor, skulle en konsumtionsskatt med nödvändighet medföra en skyldighet för konsumenten att deklarera förvärvet av varorna i en annan medlemsstat. Det skulle göra det mer komplicerat att förvärva varor utanför den egna medlemsstaten och därför troligtvis uppfattas som en åtgärd med motsvarande verkan som en importrestriktion i strid med artikel 34 FEUF.(45)

52.      Sammanfattningsvis ska följande sägas: Även om uttaget av sociala avgifter av den art som är föremål för bedömning i det nationella målet är ägnat att medföra olägenheter för Gérard de Ruyter, eftersom han redan är försäkrad i Nederländerna,(46) kan detsamma inte sägas om konsumtionsskatter som han påläggs när han förvärvar varor eller tjänster i Frankrike. Det är svårt att se hur sådana förvärv lagligen skulle kunna bli föremål för ytterligare konsumtionsskatter i andra medlemsstater.

53.      Mer allmänt ska konsumtionsskatter, till skillnad från avgifter som tas ut på inkomst, betalas (i tillägg till nettopriset) till följd av ett förvärv av en vara eller en tjänst. Att undanta personer som är försäkrade i och omfattas av socialförsäkringslagstiftningen i medlemsstat A från konsumtionsskatter som medlemsstat B tar ut, vilka är specifikt avsedda att finansiera dess system för social trygghet, skulle skapa incitament för att förvärva de aktuella varorna och tjänsterna i medlemsstat B snarare än i medlemsstat A. Det skulle vara svårt att motivera den konkurrensnackdel som uppkommer för de varor och tjänster som saluförs i medlemsstat A (åtminstone om de är föremål för liknande konsumtionsskatter där) med den inre marknadens logik och anda.

 Artikel 13.1 i förordning nr 1408/71

54.      Till sist har den franska regeringen gjort gällande att det endast skulle strida mot nämnda bestämmelse att ta ut avgifterna i fråga, förutsatt att de omfattas av förordning nr 1408/71, om man också i Nederländerna tog ut socialförsäkringsavgifter på de livräntor som Gérard de Ruyter mottog. I detta sammanhang har den franska regeringen invänt mot de Ruyters påstående att han betalade sociala avgifter på livräntorna i Nederländerna.(47) Den franska regeringen har också åberopat domen i målet Piatkowski, där domstolen undersökte huruvida sociala avgifter hade tagits ut på en viss inkomst i två medlemsstater.(48)

55.      Det argumentet bygger på en feltolkning av artikel 13.1 i förordning nr 1408/71.

56.      Det är riktigt att bestämmelsen omfattar situationen där sociala avgifter tas ut på samma inkomst i mer än en medlemsstat.(49) Artikeln är dock inte begränsad till sådana situationer. När en person väl omfattas av förordning nr 1408/71, utgör förbudet mot att tillämpa mer än en medlemsstats lagstiftning i artikel 13.1 en absolut regel som endast begränsas av undantagen i artikel 14c och 14f.(50) Enligt artikel 13.2 a ska en person som är anställd i en medlemsstat endast omfattas av denna medlemsstats lagstiftning, även om han är bosatt i en annan medlemsstat. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att Gérard de Ruyter är anställd i Nederländerna men bosatt i Frankrike. Han ska därför endast omfattas av socialförsäkringslagstiftningen i Nederländerna.

57.      Om det (som jag har kommit fram till ovan) antas att de aktuella sociala avgifterna har ett sådant direkt och tillräckligt relevant samband med socialförsäkringslagstiftningen i Frankrike som gör att förordning nr 1408/71 ska tillämpas, skulle förbudet mot att tillämpa mer än en medlemsstats lagstiftning i artikel 13.1 och lagvalsregeln i artikel 13.2 a i förordningen följaktligen åsidosättas om dessa sociala avgifter tas ut från de Ruyter.(51) Frågan huruvida de Ruyter faktiskt betalade sociala avgifter i Nederländerna eller inte saknar relevans.

58.      Denna slutsats påverkas inte av domen i målet Piatkowski. Sistnämnda mål avsåg den särskilda situationen med en person som hade anställning i en medlemsstat och samtidigt var egenföretagare i en annan medlemsstat. En sådan person omfattas (till skillnad från de Ruyter), till följd av ett undantag från artikel 13.1 i förordning nr 1408/71, av socialförsäkringslagstiftningen i var och en av medlemsstaterna, och är således i princip skyldig att betala de avgifter som i förekommande fall påförs i enlighet med var och en av dessa lagstiftningar.(52) Domstolen angav dock att det även i denna situation emellertid skulle missgynna de arbetstagare som utövar sin fria rörlighet och därmed uppenbart strida mot förordningens syfte att tolka bestämmelserna i artikel 14c b i förordning nr 1408/71 så att de i tillåter att samma inkomst påförs dubbla avgifter.(53)

 Förslag till avgörande

59.      Med hänsyn till allt vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Conseil d’État enligt följande:

Sådana skatteuttag på inkomst av kapital som den allmänna sociala avgiften på inkomst av kapital (CSG), avgiften för att täcka de sociala skulderna (CRDS), den sociala avgiften på 2 procent samt tilläggsavgiften till sistnämnda avgift, vilka är föremål för bedömning i den nationella domstolen, har ett direkt och relevant samband med den lagstiftning i Frankrike som reglerar de grenar av social trygghet som räknas upp i artikel 4 i förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i ändrad lydelse. De omfattas således av förordningens materiella tillämpningsområde.


1 – Originalspråk: engelska.


2 – Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57), i ändrad lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, s. 1) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1992/2006 av den 18 december 2006 (EUT L 392, s. 1). Förordning nr 1408/71 ersattes av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, s. 1). Förordning nr 1408/71 är dock tillämplig på omständigheterna i det nationella målet.


3 – Dom kommissionen/Frankrike, C‑34/98, EU:C:2000:84 och dom kommissionen/Frankrike, C‑169/98, EU:C:2000:85.


4 – Dessa typer av inkomster avser framför allt lön, pension och arbetslöshetsersättning.


5 – Se dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:84, punkterna 36 och 37 och dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:85, punkterna 34 och 35.


6 –      Artiklarna 14, 14c, 14f och 17 i förordning nr 1408/71 saknar relevans i förevarande mål.


7 – De bestämmelser i Code général des impôts och Code de la sécurité sociale som återges i denna del är de bestämmelser som den hänskjutande domstolen anser är tillämpliga i målet vid den nationella domstolen.


8 – En förvärvad livförsäkring är en produkt som innebär att försäkringstagaren, för en klumpsumma, köper ett bestämt antal framtida regelbundna utbetalningar från försäkringsgivaren som erläggs under viss tid (till exempel fram till försäkringstagaren avlider).


9 – Se dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:84 samt dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:85.


10 – Se dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:84, punkt 19, samt dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:85, punkt 18.


11 – Se, för ett aktuellt mål, dom Salgado González, C‑282/11, EU:C:2013:86, punkt 35 och där angiven rättspraxis.


12 – Se, exempelvis, dom Blanckaert, C‑512/03, EU:C:2005:516, punkt 49.


13 – Se, exempelvis, dom Terhoeve, C‑18/95, EU:C:1999:22, punkt 51 och dom Derouin, C‑103/06, EU:C:2008:185, punkterna 26 och 27.


14 – Se, exempelvis, dom Decker, C‑120/95, EU:C:1998:167, punkt 23, dom Kohll, C‑158/96, EU:C:1998:171, punkt 19, dom Derouin, EU:C:2008:185, punkt 25 samt dom Stewart, C‑503/09, EU:C:2011:500, punkt 77.


15 – Se, särskilt, fjärde skälet till förordning nr 1408/71. Se även, exempelvis, dom kommissionen/Tyskland, C‑68/99, EU:C:2001:137, punkterna 22 och 23, dom Piatkowski, C‑493/04, EU:C:2006:167, punkterna 19 och 20 samt dom Nikula, C‑50/05, EU:C:2006:493, punkt 20.


16 – Se dom Belbouab, 10/78, EU:C:1978:181, punkt 5, dom Hosse, C‑286/03, EU:C:2006:125, punkt 24, dom Hudzinski och Wawrzyniak, C‑611/10 och C‑612/10, EU:C:2012:339, punkt 53 samt dom da Silva Martins, C‑388/09, EU:C:2011:439, punkt 70.


17 – Se dom Luijten, 60/85, EU:C:1986:307, punkt 14.


18 – Se, exempelvis, dom Kits van Heijningen, C‑2/89, EU:C:1990:183, punkt 12. Se även dom Partena, C‑137/11, EU:C:2012:593, punkt 45 och där angiven rättspraxis.


19 – Se dom Perenboom, 102/76, EU:C:1977:71, punkt 13 och dom Aldewereld, C‑60/93, EU:C:1994:271, punkt 26.


20 – Definitionen av ”lagstiftning” i artikel 1 j är anmärkningsvärd för sin bredd. Se, exempelvis, dom Bozzone, 87/76, EU:C:1977:60, punkt 10.


21 – Se dom Rheinhold och Mahla, C‑327/92, EU:C:1995:144, punkterna 15 och 23, dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:84, punkt 35 och dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:85, punkt 33.


22 – Se dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:84, punkt 40, dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:85, punkt 38 och dom Allard, C‑249/04, EU:C:2005:329, punkt 16.


23 – Se dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:84, punkterna 37 och 38 och dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:85, punkt 35.


24 – Se dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:84, punkt 34 och dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:85, punkt 32.


25 – Se ovan punkt 14.


26 – Se ovan i fotnoterna 15–19 angiven rättspraxis.


27 – Se den övergripande informationen om principerna för finansiering av socialförsäkringssystemet i de olika medlemsstaterna på MISSOC (Ömsesidigt informationssystem om social trygghet i Europa): www.missoc.org/MISSOC/INFORMATIONBASE/COMPARATIVETABLES/MISSOCDATABASE/comparativeTableSearch_PREVIOUS.jsp (besökt den 25 augusti 2014).


28 – Se dom Perez Naranjo, C‑265/05, EU:C:2007:26, punkt 41, där domstolen diskuterade huruvida omständigheten att CSG användes för att finansiera Fonds de solidarité vieillesse (solidaritetsfond för äldre) innebar att en förmån som fonden betalade ut skulle betraktas som en särskild icke avgiftsfinansierad förmån.


29 – Se dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:85, punkt 36.


30 – Se ovan punkt 25.


31 – Se dom Kits van Heijningen, EU:C:1990:183, punkt 12, dom Allard, EU:C:2005:329, punkt 28 och beslut Vogler, C‑242/99, EU:C:2000:582, punkt 26. Se även generaladvokat La Pergolas förslag till avgörande i målet kommissionen/Frankrike, C‑34/98, EU:C:1999:392, punkt 24.


32 – Det är fast rättspraxis att alla medborgare i gemenskapens medlemsstater som har förvärvsarbetat i en annan medlemsstat än den där de är bosatta, oavsett bosättningsort och nationalitet, omfattas av tillämpningsområdet för artikel 45 FEUF. Se i detta avseende dom Ritter-Coulais, C‑152/03, EU:C:2006:123, punkt 31, dom Renneberg, C‑527/06, EU:C:2008:566, punkt 36 och dom S, C‑457/12, EU:C:2014:136, punkt 39. Det ska också tilläggas att även mindre inskränkningar i rätten till fri rörlighet är förbjudna om de inte är motiverade. Se för ett aktuellt exempel, dom Zentralbetriebsrat der gemeinnützigen Salzburger Landeskliniken Betriebs, C‑514/12, EU:C:2013:799, punkt 34 och där angiven rättspraxis.


33 – Se tionde skälet till förordning nr 1408/71.


34 – Se dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:84, punkterna 45­–48 och dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:85, punkterna 42–45.


35 – Se dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:84, punkterna 47 och 48 och dom kommissionen/Frankrike, EU:C:2000:85, punkterna 44 och 45.


36 – Se dom Pierik, 182/78, EU:C:1979:142, punkterna 4 och 7, dom Martínez Sala, C‑85/96, EU:C:1998:217, punkt 36, dom Dodl och Oberhollenzer, C‑543/03, EU:C:2005:364, punkt 31 och dom Borger, C‑516/09, EU:C:2011:136, punkt 28. Förordning nr 883/2004, varigenom förordning nr 1408/71 upphävdes, kodifierar denna rättspraxis och anger att den ska tillämpas på medborgare i en medlemsstat, statslösa och flyktingar som är bosatta i en medlemsstat och som ”omfattas eller har omfattats av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater, samt deras familjemedlemmar och efterlevande” (artikel 2.1).


37 – Se ovan punkt 24.


38 – Se, analogt, dom Terhoeve, EU:C:1999:22, punkt 35.


39 – EU:C:1999:392, punkt 2.


40 – Detta resonemang kan, exempelvis, tillämpas på mervärdesskatt som tas ut i Frankrike. Enligt den franska regeringen används 7,85 procent av mervärdesskatten för att finansiera sjukförsäkring, föräldraförsäkring, invaliditetsförsäkring och dödsfallsförsäkring i Frankrike.


41 – Enligt den franska regeringen bidrar även skatten på sjuk- och olycksfallsförsäkringar, skatten på dobbel och vadslagning samt skatten på tobak, alkohol och läskedrycker till finansieringen av den sociala tryggheten i Frankrike.


42 – Se skäl 62 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, s. 1) samt skäl 30 och 31 och artikel 33.6 i rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG (EUT L 9, s. 12). Det stämmer visserligen att mervärdesskatt som utgår inom ramen för ”gemenskapsinternt tillhandahållande” ska erläggas av kunden i medlemsstaten där varorna anländer, det vill säga där kunden är etablerad. I sådana fall ska mervärdesskatt dock inte utgå i medlemsstaten där varorna förvärvades. Någon risk för dubbelbeskattning föreligger därför normalt inte (se artiklarna 40­–42 i direktiv nr 2006/112).


43 – Enligt artikel 56 FEUF är det inte bara nödvändigt att avskaffa all form av diskriminering på grund av nationalitet, utan det är även nödvändigt att avskaffa varje inskränkning – även om den är tillämplig på inhemska tjänsteleverantörer och tjänsteleverantörer från andra medlemsstater utan åtskillnad – som innebär att tjänster som tillhandahålls av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, där denne lagligen utför liknande tjänster, förbjuds, hindras eller blir mindre attraktiva. Se, för ett aktuellt exempel, dom Duomo Gpa m.fl., C‑357/10–C‑359/10, EU:C:2012:283, punkt 36 och där angiven rättspraxis.


44 – Artikel 28.1 FEUF. Förbudet mot import- och exporttullar i handel mellan medlemsstater och avgifter med motsvarande verkan omfattar alla avgifter som tas ut i samband med eller på grund av import, som särskilt påläggs en importerad produkt men inte en liknande nationell produkt och således ändrar produktens tillverkningspris. Se dom Capolongo, 77/72, EU:C:1973:65, punkt 12 och dom Compagnie commerciale de l’Ouest m.fl., C‑78/90–C‑83/90, EU:C:1992:118, punkt 23.


45 – Se, exempelvis, dom kommissionen/Italien, 154/85, EU:C:1987:292, punkt 12.


46 – Se ovan punkterna 35–40.


47 – Detta är en fråga avseende de faktiska omständigheterna i målet som i slutänden ska avgöras av den behöriga nationella domstolen. Trots detta antyder de handlingar i målet som lämnades in till domstolen i samband med begäran om förhandsavgörande att sociala avgifter faktiskt utgick på livräntorna i Nederländerna. Se ovan punkt 36.


48 – Se dom Piatkowski, EU:C:2006:167.


49 – Se ovan punkt 26.


50 – Se ovan punkterna 37–40.


51 – Såsom generaladvokat Warner angav i förslag till avgörande i målet Perenboom, 102/76, EU:C:1977:57: ”[D]et är bara den medlemsstat vars lagstiftning … anses tillämplig [enligt förordning nr 1408/71] som har rätt att ta ut avgifter från arbetstagaren i fråga”.


52 – Se artikel 14c b i förordning nr 1408/71, samt dom Piatkowski, EU:C:2006:167, punkt 22. Se även dom de Jaeck, C‑340/94, EU:C:1997:43, punkt 39.


53 – Dom Piatkowski, EU:C:2006:167, punkt 27.