Mål T‑79/13

Alessandro Accorinti m.fl.

mot

Europeiska centralbanken (ECB)

”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Ekonomisk och monetär politik – ECB– Nationella centralbanker – Omstrukturering av den grekiska statsskulden – Program för köp av skuldinstrument – Avtal om obligationsbyte till förmån endast för Eurosystemets centralbanker – Den privata sektorns deltagande – Klausuler om kollektiva åtgärder – Kreditförstärkning i form av ett program för återköp avsett att bekräfta skuldinstrumentens egenskap av garantier – Privata borgenärer – En tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som syftar till att ge enskilda rättigheter – Berättigade förväntningar – Likabehandling – Ansvar till följd av lagenlig verksamhet – Onormal och särskild skada”

Sammanfattning – Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 7 oktober 2015

1.      Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Fastställelse av föremålet för tvisten – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Ansökan om ersättning för skada som påstås ha vållats av en unionsinstitution

(Stadgan för domstolen, artiklarna 21 första stycket och 53 första stycket; tribunalens rättegångsregler (1991), artikel 44.1 c)

2.      Skadeståndstalan – Självständighet i förhållande till ogiltighetstalan – Gränser – Talan om skadestånd och om ogiltigförklaring som vilar på samma grunder som åberopats samtidigt inom talefristen – Upptagande till sakprövning

(Artiklarna 263 sjätte stycket FEUF, 268 FEUF och 340 tredje stycket FEUF)

3.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Kumulativa villkor – Ett av villkoren är inte uppfyllt – Talan ogillas i sin helhet

(Artikel 340 andra stycket FEUF)

4.      Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Tillräckligt tydlig överträdelse av unionsrätten – Krav på att institutionerna uppenbart och allvarligt har åsidosatt gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning – Bedömning i fall av akter med allmän räckvidd som antagits av Europeiska centralbanken vid utövandet av dess befogenheter på penningpolitikens område

(Artiklarna 127 FEUF, 282 FEUF och 340 FEUF; protokoll nr 4 som bifogats EU- och EUF-fördragen, artikel 18)

5.      EU-rätt – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Gränser – Åtgärder som vidtagits på det monetärpolitiska området – Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning – Anpassning av åtgärderna till ekonomiska förändringar – Omöjligt att åberopa skydd för berättigade förväntningar

6.      EU-rätt – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Villkor – Uttalanden av medlemmar av Europeiska centralbanken rörande omstruktureringen av den grekiska statsskulden – Avsaknad av behörighet för banken att besluta om en sådan omstrukturering – En försiktig och informerad aktörs vetskap om de grekiska statsobligationernas osäkra karaktär – Avsaknad av skapandet av berättigade förväntningar

(Artikel 120 FEUF)

7.      Ekonomisk och monetär politik – Monetär politik – Genomförande – Omstrukturering av den grekiska statsskulden genom ett program för köp av statsobligationer – Ingående av ett avtal om utbyte av obligationer till förmån för endast centralbankerna i Eurosystemet – Uteslutande av privata investerare som innehar sådana obligationer – Åsidosättande av principen om likabehandling – Föreligger inte – Åsidosättande av Europeiska centralbankens befogenheter – Föreligger inte

(Artiklarna 123 FEUF, 127.1 FEUF, 127.2 FEUF och 282.1 FEUF; protokoll nr 4 bifogat till EU- och EUF-fördragen, artikel 18.1; Europeiska centralbankens beslut 2010/281)

8.      Ekonomisk och monetär politik – Monetär politik – Genomförande – Omstrukturering av den grekiska statsskulden genom ett program för köp av statsobligationer – Höjning av krediten endast till förmån för de nationella centralbankerna i Eurosystemet i syfte att stärka de berörda obligationernas kvalitet – Privata investerare som innehar sådana obligationer omfattas inte av höjningen – Åsidosättande av principen om likabehandling – Uteslutande – Åsidosättande av Europeiska centralbankens befogenheter – Föreligger inte

(Artiklarna 123 FEUF, 127.1 FEUF, 127.2 FEUF och 282.1 FEUF; protokoll nr 4 bifogat till EU- och EUF-fördragen, artikel 18.1; Europeiska centralbankens beslut 2012/153, artikel 1)

9.      EU-rätt – Principer – Principen om likabehandling av borgenärer – Principen ingår inte i unionsrätten

(Artikel 127 FEUF; protokoll nr 4 bifogat till EU- och EUF-fördraget, artikel 18; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 20 och 21; rådets förordning nr 1346/2000)

10.    Talan om ogiltigförklaring – Grunder – Maktmissbruk – Begrepp

(Artikel 263 FEUF)

11.    Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Ansvar för en laglig rättsakt – Agerande som omfattas av unionens lagstiftningsbefogenheter – Omfattas inte – Gränser – Skada som följer av sänkningen av värdet på grekiska statsobligationer när Europeiska centralbanken genomför ett uppköpserbjudande som riktar sig till innehavare av sådana statsobligationer i den privata sektorn – Avsaknad av onormal och särskild skada – Bankens ansvar – Omfattas inte

(Artikel 340 tredje stycket FEUF; Europeiska centralbankens beslut 2012/153)

1.      Se domen.

(se punkterna 53 och 57)

2.      Det är bara i undantagsfall och för att säkerställa att fristen för talan om ogiltigförklaring inte kringgås som en skadeståndstalan har avvisats, det vill säga när den har väckts samtidigt som en talan om ogiltigförklaring, med motiveringen att skadeståndstalan i själva verket syftade till att få ett enskilt lagakraftvunnet beslut riktat till sökanden upphävt och då den, om den bifölls, skulle få till följd att rättsverkningarna av beslutet i fråga undanröjdes. Vidare är, eftersom nämnda talan om ogiltigförklaring hade väckts inom den frist som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket FEUF, ett kringgående i den mening som avses i denna rättspraxis omedelbart uteslutet.

I detta hänseende är skadeståndstalan är en självständig form av talan, som har en särskild funktion i rättsmedelssystemet och är underkastad villkor som utformats med hänsyn till dess särskilda syfte. Medan talan om ogiltigförklaring och passivitetstalan syftar till att vidta sanktionsåtgärder då en juridiskt bindande rättsakt är rättsstridig eller då en juridiskt bindande rättsakt saknas, är skadeståndstalans föremål ett yrkande om ersättning för en skada som följer av en rättsakt eller av ett otillåtet agerande som en institution eller ett unionsorgan är ansvarigt för. För det första kan denna självständiga form av talan inte ifrågasättas enbart av den anledningen att en sökande bestämmer sig för att i turordning väcka en talan om ogiltigförklaring och en skadeståndstalan. Vidare medför inte rättegångshinder mot en sådan talan om ogiltigförklaring ett rättegångshinder mot en skadeståndstalan som väckts senare enbart på grund av att båda fallen av talan vilar på liknande, eller identiska, grunder avseende rättsstridighet. En sådan tolkning skulle nämligen strida mot själva principen om rättsmedlens inbördes självständighet och följaktligen frånta artikel 268 FEUF, jämförd med artikel 340 tredje stycket FEUF, dess ändamålsenliga verkan.

(se punkterna 60 och 61)

3.      Se domen.

(se punkterna 64–66 och 116)

4.      Vad gäller det första villkoret för ansvar för unionen enligt artikel 340 FEUF, vilket avser rättsstridigt handlande som läggs en institution eller ett organ till last, fordras att det har visats att det skett en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter. Det avgörande rekvisitet för att en överträdelse av unionsrätten ska anses vara tillräckligt klar är att institutionen eller organet uppenbart och allvarligt har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Det är endast om denna institution förfogar över ett i hög grad begränsat, eller till och med obefintligt, utrymme för skönsmässig bedömning som det förhållandet att unionsrätten har överträtts i sig kan vara tillräckligt för att det ska vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse.

Europeiska centralbankens kritiserade ageranden inträffade inom ramen för uppgifter som den tilldelats för fastställandet och genomförandet av unionens penningpolitik, enligt artiklarna 127 FEUF och 282 FEUF samt artikel 18 i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, bland annat genom dess ingripanden på kapitalmarknaderna och dess genomförande av lånetransaktioner. Dessa bestämmelser ger ECB ett brett utrymme för skönsmässig bedömning, vars utövande kräver komplexa bedömningar av ekonomisk och social karaktär samt av situationer som präglas av snabb utveckling, vilka ska utföras inom Eurosystemet eller unionen i sin helhet. En eventuell tillräckligt klar överträdelse av rättsreglerna i fråga måste således bestå i ett uppenbart och allvarligt överskridande av gränserna för det utrymme för skönsmässig bedömning som ECB förfogar över vid utövandet av sin behörighet på området för penningpolitiken. Detta är i än högre grad fallet då användningen av detta utrymme för skönsmässig bedömning innebär att ECB dels måste kunna förutse och bedöma ekonomiska utvecklingar, av komplex och osäker karaktär, såsom utvecklingen av kapitalmarknaderna, penningmängden och inflationsnivån, vilka påverkar funktionen hos Eurosystemet och systemen för betalning och lån, dels måste göra politiska, ekonomiska och sociala val som kräver avvägningar och kompromisser mellan de olika mål som avses i artikel 127.1 FEUF, vars huvudsakliga mål är bibehållandet av prisstabiliteten.

När det gäller institutionernas normgivningsverksamhet, inbegripet ECB:s antagande av akter med allmän räckvidd, förklaras den restriktiva ståndpunkten när det gäller unionens ansvar vid utövandet av denna normgivningsverksamhet förklaras av hänsyn till dels att den lagstiftande verksamheten – även då det finns en domstolskontroll av rättsakters lagenlighet – inte får hindras av att det är möjligt att väcka skadeståndstalan, när allmänintresset inom unionen kräver att det antas normativa bestämmelser som kan skada enskildas intressen, dels att unionens ansvar – i ett normativt sammanhang för vilket det är utmärkande att det finns ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, vilket är nödvändigt för genomförandet av gemenskapens politik på ett visst område – endast kan göras gällande om den berörda institutionen på ett uppenbart och allvarligt sätt har överskridit gränserna för sina befogenheter.

(se punkterna 67–69)

5.      Rätten att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar omfattar varje rättssökande person hos vilken en unionsinstitution har väckt grundade förhoppningar. För att kunna åberopa detta skydd, krävs dock att tre kumulativa villkor är uppfyllda. Det ska för det första föreligga tydliga försäkringar som är ovillkorliga och samstämmiga, som härrör från behöriga och tillförlitliga källor och som meddelats den berörde av unionsadministrationen. Garantierna ska för det andra leda till en berättigad förväntning hos mottagaren. För det tredje ska försäkringarna stå i överensstämmelse med tillämpliga regler. Även om möjligheten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar, såsom en grundläggande princip i unionsrätten, tillkommer varje näringsidkare hos vilken en institution har väckt grundade förhoppningar, är det likväl så att när en försiktig och medveten näringsidkare kan förutse att en unionsåtgärd kommer att vidtas som kan påverka hans intressen, kan han inte åberopa en sådan princip när denna åtgärd har vidtagits. Näringsidkare kan inte heller med fog förvänta sig att rådande förhållanden ska bestå när dessa kan ändras inom ramen för unionsinstitutionernas skön. Detta gäller särskilt på ett sådant område som den gemensamma penningpolitiken, vilken ständigt är föremål för anpassning med hänsyn till förändringarna i de ekonomiska förhållandena.

(se punkterna 75 och 76)

6.      De offentliga uttalandena från vissa medlemmar av Europeiska centralbanken som gjorts 2010 och 2011 och som syftar till att utesluta en eventuell omstrukturering av den grekiska statsskulden kan inte anses utgöra precisa, ovillkorliga och samstämmiga garanter från godkända och tillförlitliga källor, vilka kan ha skapat berättigade förväntningar för privata borgenärer som innehar grekiska statsobligationer. Det kan nämligen konstateras att dessa uttalanden - mot bakgrund för det första av deras generella karaktär, för det andra av att ECB saknar behörighet att besluta om en eventuell omstrukturering av statsskulden för en medlemsstat som påverkats av en selektiv underlåtelse att betala, och för det tredje av den osäkerhet som vid tidpunkten rådde på finansmarknaderna, särskilt beträffande den framtida utvecklingen av Republiken Greklands ekonomiska situation - inte kunde klassificeras som precisa och ovillkorliga garantier från godkända och tillförlitliga källor, och detta i än mindre utsträckning beträffande ett eventuellt icke-antagande från denna medlemsstats sida av ett beslut om en sådan omstrukturering.

Även om ECB var knutet till övervakningen av utvecklingen av Republiken Greklands ekonomiska situation inom ramen för den trojka som bildats av ECB, Internationella valutafonden (IMF) och kommissionen, hade den inte behörighet att besluta om en sådan åtgärd, vilken i huvudsak, om inte uteslutande, omfattas av den berörda medlemsstatens budgetmyndigheters behörighet, bland annat lagstiftningsmakten, och i viss mån, av medlemsstaternas samordning av den ekonomiska politiken enligt artikel 120 FEUF och följande artiklar. Under dessa omständigheter ska motståndet mot en sådan omstrukturering, såsom det upprepade gånger uttryckts offentligt av ECB:s på varandra följande ordförande i ett klimat av växande osäkerhet för aktörerna på finansmarknaderna, tolkas så att det hade en rent politisk-ekonomisk räckvidd. I synnerhet avsåg de som gjorde förklaringarna, genom att förfara på detta sätt, att varna dessa aktörer för dels en ytterligare försämring av den ekonomiska situationen vid den tidpunkten, eller ett eventuellt obestånd för Republiken Grekland, vars skuldinstrument som potentiellt inte skulle komma att återbetalas inte längre skulle kunna godtas som säkerheter inom ramen för Eurosystemets lånetransaktioner, dels de risker som en sådan utveckling skulle kunna medföra för det ekonomiska systemets stabilitet och för Eurosystemets funktion i dess helhet. Det ska tilläggas att detta motstånd från ECB:s efter varandra följande ordförandes sida åtföljdes av preciserandet att, för det fall en sådan betalningsunderlåtelse emellertid skulle inträffa och de berörda medlemsstaterna skulle besluta om en omstrukturering av statsskulden, skulle ECB kräva att denna omstrukturering hade stöd i tillräckliga garantier för att skydda dess integritet och upprätthålla finansmarknadernas stabilitet och förtroende. Av detta följer att ECB, genom att göra detta, inte heller har väckt några grundade förhoppningar beträffande bibehållandet av dess motstånd vid fall av motsatt beslut av de berörda medlemsstaterna att genomföra en sådan omstrukturering, eller beträffande dess eventuella rättsliga – obefintliga – kapacitet att förebygga ett sådant synsätt.

Dessutom utgör en investerares köp av statsobligationer per definition en transaktion som innebär en viss ekonomisk risk, eftersom den är underställd osäkerheten i kapitalmarknadernas utveckling. Mot bakgrund av Republiken Greklands ekonomiska situation och osäkerheten rörande denna vid den aktuella tidpunkten, kan de investerare som köpt grekiska statsobligationer under den period då Republiken Greklands finansiella kris var som djupast emellertid inte påstå sig ha agerat i egenskap av försiktiga och upplysta näringsidkare som kunde göra gällande att det fanns grundade förväntningar. Tvärtom förväntades dessa investerare, mot bakgrund av ECB:s offentliga uttalanden, känna till den ytterst instabila ekonomiska situation som avgör förändringarna av värdet av de grekiska skuldinstrument som de förvärvat samt den icke försumbara risken för en, om än selektiv, underlåtenhet att återbetala från Republiken Greklands sida. Vidare skulle inte en försiktig och upplyst näringsidkare som hade kännedom om dessa offentliga uttalanden ha kunnat utesluta risken för en omstrukturering av den grekiska statsskulden, mot bakgrund av de skilda åsikter som i detta hänseende fanns inom medlemsstaterna i euroområdet och övriga inblandade organ, såsom kommissionen, IMF och ECB.

(se punkterna 78, 79, 81 och 82)

7.      Den allmänna principen om likabehandling innebär att jämförbara situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Frågan huruvida olika situationer är jämförbara ska bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem. Dessa omständigheter ska bland annat bestämmas och bedömas utifrån föremålet för och syftet med den unionsrättsakt som medför den ifrågavarande skillnaden i behandling. Dessutom måste principerna och målsättningarna för det område som den aktuella rättsakten omfattas av beaktas.

De privata investerare som köpt grekiska statsobligationer endast för sina egna förmögenhetsintressen, oberoende av det exakta skälet för deras investeringsbeslut, befinner sig i detta hänseende i en annorlunda situation än de centralbanker i Eurosystemet som har köpt sådana obligationer vid utövandet av deras grundläggande uppdrag, med stöd av artikel 127.1 och 127.2 FEUF, jämförd med 282.1 FEUF, och särskilt av artikel 18.1 första strecksatsen i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, i syfte att bibehålla prisstabiliteten och en god förvaltning av penningpolitiken, samt inom de gränser som fastställts genom bestämmelserna i beslut 2010/281 om inrättandet av ett program för värdepappersmarknaderna. Eftersom de båda aktuella situationerna inte är jämförbara, kan således ingåendet och genomförandet av ett utbytesavtal avseende utbytet av grekiska statsobligationer som innehas av Europeiska centralbanken och de nationella centralbankerna i Eurosystemet i syfte att undvika att dessa deltar i omstruktureringen av den grekiska statsskulden inte utgöra ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen.

De privata investerarna och Eurosystemets centralbanker befinner sig inte heller i jämförbara situationer avseende den inverkan på den europeiska ekonomin som effekterna av minskningen av värdet på deras fordringar har. Nämnda bankers eventuella delaktighet i omstruktureringen av en statsskuld som en medlemsstat i euroområdet har nämligen, mot bakgrund av det totala beloppet av de grekiska skuldinstrument som nämnda centralbanker förvärvat och innehaft, oavsett huruvida denna delaktighet är rättsenlig eller inte enligt artikel 123 FEUF, kunnat riskera att påverka Eurosystemets ekonomiska integritet i dess helhet och, särskilt, dess kapacitet att ingripa på de finansiella marknaderna och att återfinansiera låneinstitutionerna med stöd av artikel 18.1 första och andra strecksatserna i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken. Det ska i detta hänseende preciseras att statsobligationerna samtidigt utgör säkerheter som dessa centralbanker normalt sätt ska godta för lånetransaktioner inom Eurosystemet och för att bibehålla de nationella låneinstitutionernas tillgång till likvida medel. Av detta följer att inte heller invändningen att ECB och Eurosystemets nationella centralbanker förbehöll sig en ställning som prioriterade borgenärer på bekostnad av den privata sektorn med hänvisning till deras penningpolitiska uppdrag kan godtas.

Inte heller kan skapandet, genom ingående och genomförande av utbytesavtalet, av Eurosystemets centralbankers påstådda ställning som prioriterad borgenär för att undkomma omstruktureringen av den grekiska statsskulden anses som ett missbruk eller ett överskridande av gränserna för ECB:s behörighet. Tvärtom ingår dessa åtgärder i utövandet av dess grundläggande befogenheter och uppdrag genom att de specifikt avser att bibehålla dessa centralbankers handlingsutrymme och att säkerställa att Eurosystemet fortsatt fungerar väl. I detta hänseende hade utbytesavtalet till syfte att undvika att Eurosystemets centralbanker deltog i omstruktureringen av den grekiska statsskulden genom att offra en del av värdet på de grekiska skuldinstrument som de hade i sina respektive portföljer. Ett ovillkorligt deltagande från dessa bankers sida skulle riskera att klassificeras som ett ingripande med en verkan som motsvarar verkan av nämnda centralbankers direkta förvärv av statsobligationer, vilket är förbjudet enligt artikel 123 FEUF.

(se punkterna 87, 88, 92, 93, 108 och 114)

8.      Den omständigheten att artikel 1, i beslut 2012/153 om godtagande av omsättningsbara skuldinstrument som emitterats eller fullt ut garanteras av Republiken Grekland i samband med Republiken Greklands erbjudande om skuldbyte, föreskriver en skyldighet för Republiken Grekland att tillhandahålla en höjning av krediten till förmån för de nationella centralbankerna i form av ett program för köp för att stärka kvaliteten på grekiska statsobligationer kan inte anses utgöra en skillnad i behandling som inrättats av Europeiska centralbanken till nackdel för de privata investerarna. Eftersom nämnda skyldighet endast syftade till att garantera bibehållandet av möjligheten för nämnda centralbanker att godta de grekiska skuldinstrumenten som lämpliga garantier för lånetransaktioner inom Eurosystemet i den mening som avses i artikel 18.1 andra strecksatsen i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, garanterade denna skyldighet bibehållandet av det handlingsutrymme som Eurosystemets centralbanker hade enligt bestämmelserna i artikel 127.1 och 127.2 FEUF, jämförd med artikel 282.1 FEUF, samt artikel 18.1 första och andra strecksatserna i stadgan, och avsåg följaktligen en situation som inte var jämförbar med den situation i vilken de privata investerarna befann sig. Eftersom de sistnämnda hade förvärvat och innehade grekiska skuldinstrument för enbart privata ändamål befann de sig i en annan situation än Eurosystemets centralbanker med behörigheter och skyldigheter enligt ovannämnda bestämmelser. Av detta följer att nämnda privata investerare inte, med stöd av principen om likabehandling, kunde göra gällande en motsvarande fördel av ett program för köp av deras skuldinstrument av den grekiska staten.

I detta hänseende kan denna åtgärd inte anses som ett missbruk eller ett överskridande av gränserna för ECB:s behörighet. Tvärtom ingår denna åtgärd i utövandet av dess grundläggande befogenheter och uppdrag genom att den specifikt avser att bibehålla dessa centralbankers handlingsutrymme och att säkerställa att Eurosystemet fortsatt fungerar väl.

(se punkterna 94 och 108)

9.      Den så kallade klausulen om conditio creditorum eller pari passu, som innebär att borgenärer behandlas på samma villkor avseende betalning, existerar inte i unionsrätten. Det konstateras i förordning nr 1346/2000 om insolvensförfaranden att det finns stora skillnader i detta hänseende mellan de olika medlemsstaterna, inbegripet beträffande utformningen av de förmånsrätter som vissa borgenärer åtnjuter. Vidare begränsar sig denna förordning till att fastställa enhetliga lagvalsregler, bland annat i syfte att samordna fördelningen av behållningen av genomförandet för att i största möjliga utsträckning behålla likabehandlingen mellan borgenärerna.

I den mån en bestämmelse om pari passu innebär en likabehandling av borgenärer utan att beakta de olika situationer i vilka bland annat de privata investerarna, å ena sidan, och Eurosystemets centralbanker vid utövandet av deras uppdrag enligt artikel 127 FEUF och artikel 18 i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, å den andra sidan, befinner sig i skulle erkännandet av en sådan bestämmelse inom unionens rättsordning dessutom kunna strida mot principen om likabehandling såsom den anges i artiklarna 20 och 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Följaktligen kan endast införandet av bestämmelsen i avtalsklausulerna, inbegripet dem som avser emittering och försäljning av statsobligationer, som styr förhållandet mellan en obligations emittent/gäldenär och innehavare/borgenär, i förekommande fall, ge en pari passu-klausul en rättsligt bindande karaktär.

(se punkterna 98–101)

10.    Se domen.

(se punkt 106)

11.    När det gäller Europeiska centralbankens utomobligatoriska ansvar enligt artikel 340 tredje stycket FEUF på grund av en lagenlig akt som innebär normgivning, följer det av en jämförelse mellan medlemsstaternas rättsordningar att det inte, på unionsrättens nuvarande stadium, går att fastställa ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen på grund av lagenlig verksamhet som innebär normgivning. När det gäller akter med allmän räckvidd som antagits av ECB vid utövandet av dess normativa befogenheter, såsom beslut 2012/153 om godtagande av omsättningsbara skuldinstrument som emitterats eller fullt ut garanteras av Republiken Grekland i samband med Republiken Greklands erbjudande om skuldbyte, eller ECB:s vägran att anta en sådan akt, ska skadeståndsyrkandet ogillas av denna enda anledning.

För det fall det fastställs att det i princip föreligger en sådan skada krävs det för att ECB ska hållas ansvarig att det föreligger en onormal och särskild skada. En skada är av onormal karaktär om den överskrider gränserna för de ekonomiska risker som hänger samman med verksamheten i den berörda sektorn och ska anses vara särskild om den berörda åtgärden påverkar en särskild kategori näringsidkare på ett oproportionerligt sätt jämfört med andra näringsidkare. Så är inte fallet när det gäller en skada som består i minskningen av värdet på de grekiska skuldinstrumenten vid genomförandet av nämnda erbjudande om utbyte av grekiska statsobligationer med anledning av de privata investerarnas inblandning och ett förfarande som föreskrivs i grekisk rätt och som gör utbytet av obligationer obligatoriskt för samtliga berörda privata investerare. Skadan överskrider nämligen inte gränserna för de ekonomiska risker som hänger samman med affärsverksamheter i finanssektorn, bland annat med de transaktioner som avser förhandlingsbara instrument som har emitterats av en stat, särskilt när denna stat har ett minskat kreditbetyg. Tvärtom görs sådana transaktioner, oberoende av den allmänna principen att varje borgenär ska stå risken för att dess gäldenär hamnar på obestånd, inbegripet när gäldenären är en stat, på särskilt fluktuerande marknader, på vilka det ofta förekommer oförutsägbarheter och okontrollerbara risker när det gäller såväl minskning som ökning av värdet på sådana skuldinstrument, vilket kan uppmana till spekulation för att uppnå en hög avkastning inom en kort tidsperiod. Således borde de som yrkat skadestånd för nämnda skada, även om de inte alla har gett sig in i spekulativa transaktioner, vara medvetna om dessa oförutsägbarheter och risker beträffande en eventuellt betydande förlust av värdet på de förvärvade skuldinstrumenten. Detta är i än högre grad fallet då den emitterande medlemsstaten redan före den ekonomiska krisens början år 2009 konfronterades med en skuldsättning och ett betydande underskott. Följaktligen kan skadan inte anses vara onormal.

Det är inte heller möjligt att klassificera denna skada som särskild, eftersom de berörda aktörerna, på samma sätt som alla övriga privata investerare, visserligen med undantag för eurosystemets centralbanker, underställdes den transaktion avseende frivilligt utbyte av skuldinstrument som omfattade privata investerare och den mekanismen för värdeminskning som grundades på nationell rätt. Under dessa förhållanden och mot bakgrund av det stora antalet berörda investerare, som identifieras i nämnda nationella rätt på ett allmänt och objektivt sätt, bland annat utifrån de berörda skuldinstrumentens serienummer, kan sökandena inte anses tillhöra en viss kategori näringsidkare som påverkades på ett oproportionerligt sätt jämfört med andra näringsidkare.

(se punkterna 119–122)