Mål T‑324/10
Firma Léon Van Parys NV
mot
Europeiska kommissionen
”Tullunion – Import av bananer från Ecuador – Uppbörd av importtull i efterhand – Ansökan om eftergift av importtull – Artiklarna 220.2 b och 239 i förordning (EEG) nr 2913/92 – Misstag av tullmyndigheterna – Uppenbar vårdslöshet av den person det gäller”
Sammanfattning – Tribunalens dom (andra avdelningen) av den 19 mars 2013
1. Europeiska unionens egna medel – Uppbörd av import- och exporttullar i efterhand – Villkor för att inte bokföra importtullar i efterhand som föreskrivs i artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92
(Rådets förordning nr 2913/92, artikel 220.2 b)
2. Europeiska unionens egna medel – Uppbörd av import- och exporttullar i efterhand – Villkor för att inte bokföra importtullar i efterhand som föreskrivs i artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92 – Misstag från de behöriga myndigheternas sida – Krav på ett aktivt agerande
(Rådets förordning nr 2913/92, artikel 220.2 b)
3. Europeiska unionens egna medel – Uppbörd av import- och exporttullar i efterhand – Villkor för att inte bokföra importtullar i efterhand som föreskrivs i artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92
(Rådets förordning nr 2913/92, artiklarna 4.3, 4.13 och 4.14 samt 220.2 b)
4. Europeiska unionens egna medel – Uppbörd av import- och exporttullar i efterhand – Begäran till kommissionen om att uppbörd i efterhand av tullskulden inte ska ske – Meddelande om invändningar till den som ansökt – Tillgång till handlingar – Räckvidd
(Rådets förordning nr 2913/92)
5. Europeiska unionens egna medel – Återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar – Omständigheter vid vilka ”varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet” kan tillskrivas den person det gäller – Begreppet uppenbar vårdslöshet – Restriktiv tolkning – Erhållande av importlicenser genom en mellanhand utan att kontroll med innehavarna görs – Omfattas inte
(Rådets förordning nr 2913/92, artikel 239; kommissionens förordning nr 2454/93, artikel 905)
6. Europeiska unionens egna medel – Återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar – Skälighetsklausul som införts genom artiklarna 239 i gemenskapens tullkodex och 905 i förordning nr 2454/93 om tillämpningsföreskrifter för denna – Kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning – Närmare villkor för utövandet
(Rådets förordning nr 2913/92, artikel 239)
7. Europeiska unionens egna medel – Återbetalning eller eftergift av import- eller exporttullar – Omständigheter vid vilka ”varken oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet” kan tillskrivas den person det gäller – Bevisbörda
(Rådets förordning nr 2913/92, artikel 239.1)
1. Enligt artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen ska uppbörd i efterhand av importtull eller exporttull inte ske om tre kumulativa villkor är uppfyllda. När dessa tre villkor är uppfyllda kan gäldenären göra gällande att uppbörd i efterhand inte ska ske.
För det första ska den omständigheten att tullarna i fråga inte har tagits ut bero på ett misstag från de behöriga myndigheternas sida. Vidare måste deras misstag vara av sådant slag att det inte rimligen kunde ha upptäckts av en gäldenär i god tro, trots dennes yrkeserfarenhet och den omsorg som denne bör visa. Slutligen måste gäldenären ha följt bestämmelserna i den gällande lagstiftningen vid sin tulldeklaration.
Frågan huruvida dessa villkor är uppfyllda ska bedömas mot bakgrund av syftet med artikel 220.2 b i den ovannämnda förordningen, som är att skydda den betalningsskyldiges berättigade förväntningar på att samtliga omständigheter som utgör grund för beslutet huruvida uppbörd av tull ska ske är riktiga.
(se punkterna 34–36)
2. Det är endast de nationella myndigheternas aktiva agerande som kan medföra att uppbörd i efterhand av importtull eller exporttull inte ska ske enligt artikel 220.2 b i förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen.
(se punkt 53)
3. Det framgår dessutom av artikel 4.3 i förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen att tullmyndigheter är myndigheter som bland annat har ansvar för tillämpningen av tullagstiftningen. Detta innebär att de myndigheter som avses är de administrativa myndigheter i både medlemsstaterna och tredjeland som har ansvar för att övervaka och kontrollera att tullagstiftningen efterlevs i enlighet med definitionen av dessa uppgifter i artikel 4.13 och 4.14 i förordning nr 2913/92. Kommissionen kan härvid inte anses vara en tullmyndighet i den mening som avses i den ovannämnda förordningen. Misstag som kommissionen eventuellt begår i detta sammanhang kan därför inte medföra att uppbörd i efterhand inte ska ske enligt artikel 220.2 b i denna förordning.
(se punkt 60)
4. I enlighet med principen om rätten till försvar har kommissionen inte rätt att ensam avgöra vad som är användbart för den berörda personen i samband med förfarandet för avstående från uppbörd i efterhand. I kommissionens akt kan det finnas handlingar som innehåller uppgifter till stöd för att uppbörd i efterhand inte ska ske och som skulle kunna åberopas av den berörde till stöd för dennes ansökan även om kommissionen inte har grundat sina invändningar på dem. Den som ansöker ska således kunna få tillgång till samtliga icke-konfidentiella handlingar i akten, inklusive dem som inte använts för att motivera kommissionens invändningar.
Det antas att en handling, vilken har begärts ut, inte existerar när den berörda institutionen har påstått att det förhåller sig på detta sätt. Det är emellertid endast fråga om en presumtion som den som ansöker kan bryta genom att åberopa relevanta och samstämmiga uppgifter.
(se punkterna 70 och 72)
5. Det följer av artikel 905 i förordning nr 2454/93 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen att två kumulativa villkor måste vara uppfyllda för att återbetalning av importtull ska kunna ske. För det första ska det föreligga en särskild situation och för det andra får den berörde inte ha förfarit uppenbart vårdslöst eller bedrägligt. Följaktligen är det tillräckligt att ett av dessa villkor inte är uppfyllt för att ansökan om återbetalning av tull ska avslås.
Vid bedömningen av om det föreligger uppenbar vårdslöshet ska särskild hänsyn tas till komplexiteten av de bestämmelser som inte har iakttagits och som har gett upphov till tullskulden samt till aktörens yrkeserfarenhet och den omsorg som denne har visat. Återbetalning eller eftergift av importtullar, som endast kan medges under vissa förutsättningar och i vissa bestämda fall, utgör vidare ett undantag från den normala import- och exportordningen. Följaktligen ska de bestämmelser i vilka en sådan återbetalning eller eftergift föreskrivs tolkas restriktivt. Eftersom avsaknaden av uppenbar vårdslöshet är ett nödvändigt villkor för rätt till återbetalning eller eftergift av importtullar, ska detta begrepp tolkas på ett sådant sätt att antalet fall av återbetalning eller eftergift begränsas.
Det kan därför inte godtas att en ekonomisk aktör som importerar varor till unionen och i detta syfte tar hjälp av en mellanhand för att få rätt att använda importlicenser, i regel ska anses ha brustit i försiktighet eller omsorg om han inte genomför kontroller hos licensinnehavarna. Att ta hjälp av en mellanhand är nämligen en praktisk metod som importören efter eget önskemål kan välja för att genomföra import och som syftar till att underlätta verksamheten, då denne i ett visst ekonomiskt sammanhang anser att mellanhanden lättare kan finna nya aktörer som har erhållit licenser och vill överlåta rätten att använda dessa. Detta gäller särskilt när importören behöver ett större antal licenser med relativt kort varsel. Om några närmare omständigheter inte anförs som hade kunnat ge upphov till tvivel hos aktören beträffande huruvida de importlicenser som användes var äkta, kan kontakter med innehavarna av importlicenser inte anses ha varit nödvändiga för varornas övergång till fri omsättning.
(se punkterna 77, 79, 80 och 102)
6. Även om kommissionen har ett stort utrymme för eget skön vad gäller tillämpningen av artikel 239 i förordning nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, är den, när den tillämpar detta fria skön, skyldig att göra en avvägning mellan å ena sidan unionens intresse av att tullagstiftningen iakttas och å andra sidan det intresse som en importör som har handlat i god tro har av att inte lida skada som överskrider den vanliga affärsrisken.
(se punkt 81)
7. När tullmyndigheterna slår fast att det inte kan styrkas att den ekonomiske aktören har gjort sig skyldig till oriktigheter eller uppenbar vårdslöshet, ankommer det på kommissionen, när den vill bortse från de nationella myndigheternas ställningstagande, att på grundval av relevanta faktiska omständigheter visa att denne aktör har varit uppenbart vårdslös.
(se punkt 86)